Försvarsbloggare

By Jyri Raitasalo [1]

During the last 20 years, western militaries have followed a transformational agenda. Ever since the early 1990s military “overweight” has been shed as direct military threats to western security and strategic interests evaporated. During the post-Cold War era – and relying on the so-called “Revolution in Military Affairs” (RMA) – military transformation became a tool to redefine war and the guidelines of developing national armed forces within the West. Trashing Army Corps, Divisions and Brigades, slashing fighter jets and Navy vessels and reducing military manpower by the millions, western militaries – particularly in Europe – have become more usable, but less resilient and capable to operate according to the demands of large-scale high-intensity warfighting. This is particularly true if one takes the rising military capabilities of China and Russia as a yardstick.

The recent events in the East and South China seas as well as Russia’s actions in Ukraine and Syria have all surprised western strategic decision-makes. After two decades of outright western (read: American) defence policy supremacy, peer competitors have emerged and they have started to challenge the western-defined post-Cold War era international security architecture. What was expected to be all about common security threats in an interdependent world with non-zero-sum approach to security, has turned into fierce competition between western states on the one hand and China and Russia on the other. And in-between a range of lesser – but still notable – actors are causing more problems than used to be the case during the 1990s and the following decade.

What has been particularly significant in the latest development of events has been the speed with which the West is losing its edge on international security affairs. China’s “new” artificial islands and the militarization of the East and South China seas – to be followed by rising competition in the Indian Ocean – and Russian annexation of Crimea and the following military operations in Eastern Ukraine and Syria – have confronted western states during the last few years. In addition, Afghanistan is lost, Libya is failing and Iran is on a roll in Iraq and Syria. These countries have all been at the epicenter of western security and defence policy agenda for years. In addition, North Korea has been able to destabilize the western security approach with its million-man military forces, nuclear weapons and developing ICBM capability.

While all of the above has been happening during the last days, weeks, months and years, western states have been continuing on their transformational approach to military forces combined with the willingness to continue effectuating military savings and formulating austerity measures strangling western militaries and their capabilities. Particularly in Europe military forces are becoming dysfunctional – vis-à-vis the international security environment. Small professional forces – the size of few battalions, two brigades at the most – are not well equipped to deal with the rising tide of large-scale military risks and threats that are not only in the horizon, but already here.

Possibilities to develop sufficient, credible and real military capability with the preferred western transformational approach would require much more economic resources than European defence establishments have received during the post-Cold War era. What in the late 1990s was called a “capability gap” between the United States and Europe has during the last 15 years grown even wider. Only the US has been able to finance its military transformation with sufficient R&D and procurement allocations in order to replace lost platforms and soldiers with high-tech capabilities. The only problem is that Iraq and Afghanistan have consumed American strategic thinking for the last 15 years and the notion of large-scale high-end warfighting has not received required attention – on the policy, doctrinal or procurement levels.

In Europe the outlook has been grim. At the same time as military forces have been slashed, professionalized and even miniaturized in most countries, defence expenditures have actually been decreased. European states have not compensated the decreasing size of their armed forces with increased defence investments on capabilities. On the contrary – according to NATO statistics, between 1990-2014 defence expenditures in NATO Europe decreased almost 20% based on 2010 prices. During the same timeframe, NATO accepted 13 new member-states – all in Europe. Thus the 2016 “hike” of European defense spending – 3,6% increase compared to the defense spending in 2015 – is a good start, but mostly symbolic in nature.

Without significant long-term increases in European states’ defense spending, there will not be credible military capability in the continent to meet the challenges of the 2020s and 2030s. Sending small contingents of soldiers to out-of-area crisis-management or counter insurgency operations will not be sufficient in the foreseeable future. Nor will participation in counter-piracy or counter-terrorist operations.

Even if it is hard for many western political decision-makers to come to terms with the harsh realities of today’s and tomorrow’s military risks and threats, the West in general – and European states particularly – need to invest more in their militaries. Despite the facts that the transformational military logic could provide credible military capability – if financed properly – Europe still needs more military mass. Without combined-arms units capable of independent operations, supported by massed indirect fires, ground-based air defence, electronic warfare and precision strike capabilities, Western states in the “European theater” will not be up to the task of safeguarding against real military threats.

Spending more is a good start – as 25 years of underinvestment in military forces has eaten away much of the credibility that the tense security environment today would require. And building bigger forces is a good second step. Companies and battalions will not do – in terms of indirect fires, mechanized offensive capability, electronic warfare, C2, GBAD-capability and a whole lot of other spheres of defence capability. Thirdly, within the NATO-context, European member-states should focus less on article 5 and what others (read: the US) should do for us. Adopting an article 3 attitude, with increased defence financing, is the only way through which European states individually, and Europe as a whole, can be secure in the future. European states simply need more defence capability. Military mass is back.

 
The author is lieutenant colonel, Docent of strategy and security policy at the Finnish National Defence University and fellow of KKrVA. The views expressed here are his own.

Note
[1] The article was first published by RealClearDefense.com on 23 August 2017.

av Mats Bergquist

Alltsedan interventionen i Afghanistan 2001, som ju ännu pågår, och kriget mot Saddam Husseins Irak har amerikansk säkerhetspolitik åter karaktäriseras av tendenser till ”retrenchment”, av en vilja att undvika interventioner utomlands. Men positionen som det internationella systemets garant närmast påtvingar USA en roll också i konflikter som man helst skulle vilja undvika. Tendensen har emellertid under Barack Obamas presidentur varit tydlig, både i Libyen och i Syrien. Även om Obama varit mycket uppskattad i Europa vidmakthöll han också samtidigt en viss distans och skapade begreppet ”den asiatiska vändningen”.

Denna tendens har förstärkts påtagligt under Donald Trump som hela tiden betonat ”America First”. Han ifrågasatte t o m under sin valkampanj värdet av NATO och krävde i klara verba mera substantiella bidrag till alliansens gemensamma försvar. Först efter många om och men har Trump offentligt fått ur sig att USA alltfort står bakom NATO:s art 5. Sina allierade i Asien har han gett en örfil när han tidigt efter sitt tillträde aviserade att USA skulle lämna det Trans-Pacific Partnership som den förra administrationen med stor möda förhandlat fram och som var avsett att binda Stilla Havsländerna närmare varandra. Kritiken mot NAFTA-fördraget har också varit stark, ”det sämsta handelsavtal USA någonsin slutit”.

Sett över en längre tidsaxel har skriftningar av detta slag under de senaste hundra åren förekommit i amerikansk säkerhetspolitik, från ökat internationellt engagemang tillbaka till en mera återhållsam position och efter en period igen mera aktivt tillbaka på scenen. Den hållning som Donald Trump intar har denne omfattat under många år. Det är lätt att nu glömma att denne länge rört sig i politikens utmarker och redan långt före 2015 funderat på att ge sig in i kampen om presidentmakten. Han har då och då publicerat helsidesannonser i amerikansk press där han bl a menat att USA:s allierade skott sig på dess bekostnad genom för USA ofördelaktiga handelsavtal och låtit USA ta hand om notan för deras säkerhetspolitik. Således har han hävdat att NATO-länderna är skyldiga USA enorma summor, eftersom de på grund av dess engagemang kunnat nöja sig med mycket måttliga försvarsutgifter.

Det kan mot denna bakgrund av dessa tydliga tendenser till amerikansk isolationism, vara av intresse att läsa en bok av Jacob Grygiel och Wess Mitchell, ”The Unquiet Frontier: Rising Rivals, Vulnerable Allies, and the Crisis of American Power”, utgiven förra året av Princeton University Press. Grygiel är professor vid Johns Hopkins University i Washington. Mitchell, som har varit chef för en tankesmedja med Europainriktning, är nu en av de mycket få nominerade och av senaten godkända högre tjänstemännen i Rex Tillersons State Department, nu som ”Assistant Secretary for European Affairs”. Det intressanta med Grygiels och Mitchells bok är att dess budskap egentligen är svårförenligt med det som Trump ofta för till torgs och snarast skall uppfattas som en plädering för nyttan för en stormakt av politiska och militära allianser. Det skall bli intressant att se hur länge Wess Mitchell kommer att stanna på sin post.

Grygiel och Mitchell erinrar inledningsvis om att isolationismen, eller i Donald Trumps version, ”America First”, har sin bas i en övertygelse om USA:s fördelaktiga geografiska läge, om den teknologiska utvecklingens möjligheter att s a s agera från amerikansk mark, eller om en ideologisk föreställning om USA:s unika historia. I Donald Trumps fall gäller också en medvetenhet om krigströtthet och vikten av att satsa på supermaktens många inrikes problem. Författarna avvisar alla argumentkategorierna. USA är inte längre osårbart, vilket det upplevda hotet från Nordkorea tydligt visar. Att försvära sig åt begrepp som ”hemispheric security” är en farlig illusion och som de skriver med en intressant formulering, ”walls are poor offensive tools”. Eftersom Trump ogärna lär tillgodogöra sig skriftlig information, är väl risken inte så stor att han läst Grygiels och Mitchells bok.

USA har nu, konstaterar de som det förefaller övertygade realisterna Grygiel och Mitchell, att hantera två revisionistiska stormakter, Ryssland och Kina, som båda ägnar sig åt att testa USA. Ryssarna gör det mera påtagligt framför allt i de forna Warszawapaktsländerna, numera NATO-allierade, kineserna mera subtilt, inte minst i sydkinesiska sjön. Att testa den status quo-benägna supermakten USA genom nålstick, eller hot mot dess allierade kan ofta vara ett billigt och – särskilt om föremålet för testandet ligger i närheten av den revisionistiska stormakten – effektivt och mindre riskabelt sätt att inhösta politiska vinster. Man kan på detta sätt så tvivel om alliansers hållbarhet och frammana eftergiftspolitik från hotade staters sida. Man kan dessutom sända en signal till andra stater i regionen eller annorstädes om beskyddarmaktens relativa opålitlighet. För en mindre stat är det inte utan vidare naturligt att söka skydd i en maktbalanspolitik mot en närbelägen stormakt. Det krävs i så fall ofta tydliga incitament från alliansens ledande makt.

Donald Trump har ju kritiserats för att han envist framhållit sin önskan om bättre relationer med Moskva och ibland uttalat beundran för Vladimir Putin. Intressant nog återkom presidenten till detta under en presskonferens i anledning av besöket av den finske presidenten den 28 augusti där Trump hänvisade till Finlands goda relationer med Moskva och uttrycket en förhoppning om att detta också skulle kunna bli en möjlighet för USA. (Det är ganska troligt att Mitchell som har en kort redovisning av finsk försvarspolitik i boken, briefat denne om vårt grannland). Kina var däremot initialt, innan Trump träffade president Xi, fienden med stort F, framför allt därför att Peking enligt Trump lurat USA genom valutamanipulation och orimliga exportöverskott, åstadkomna genom dumping. Bakom detta tänkande rörande Ryssland ligger, förutom möjliga men ännu outredda ekonomiska intressen för Trumps hotellgrupp, en vanlig förhoppning om att det borde vara möjligt göra upp med arvfienden – ett tydligt stormaktsperspektiv. Härigenom skulle man både kunna förvandla fienden till en partner i besvärliga internationella konflikter och minska den internationella spänningen. Men Grygiel och Mitchell är inga anhängare av sådana uppgörelser med revisionistiska stormakter som tenderar att ske på bekostnad av allierade, men där frestelsen ökar med kostnaderna att upprätthålla en effektiv allians. De använder bl a Obamas strävanden att ”socialisera” Iran som exempel och pekar på den oro detta väckt i flertalet arabländer.

Den läsning som författarna till ”The Unquiet Frontier” gör av tendensen till amerikansk ”retrenchment” leder dem ibland till att övertolka politiska reaktioner bland USA:s allierade. Sålunda kan ASEAN och Gulfländernas samarbetsorgan GCC och andra regionala samarbetsmönster uppfattas som uttryck för tvivel om USA:s vilja att uppfylla sin stormaktsroll, vilket rimligen endast är en del av bilden. Men de små nya steg som EU tagit mot ökat försvarssamarbete och tämligen öppenhjärtiga uttalanden av Angela Merkel av innebörd att EU nu måste ta hand om sin egen säkerhet har givetvis ett direkt samband med Donald Trumps redovisade politik. Flera EU-länder har också under senare tid ökat sina försvarsutgifter.

Detta är inte en utveckling som Grygiel och Mitchell bejakar. De menar att man ofta bortser från de risker som denna ovan beskrivna utvecklingen innebär. Även om band med avlägsna och svårförsvarade allierade kan te sig som dåliga investeringar, måste man ha i minnet de strategiska skäl som ligger bakom en allians. Även om USA har enorma militära och ekonomiska resurser räcker de inte till att påverka utvecklingen i den för USA helt centrala eurasiska landmassan. Detta problem kan man lösa på tre olika sätt, menar Grygiel och Mitchell: genom en ”containment”-politik och hålla avsevärda styrkor i eller nära ett utsatt territorium, genom att överflytta styrkor vid behov eller genom allianser. Av dessa tre strategier föredrar de båda författarna klart den tredje. Den första kräver mycket stora ekonomiska och militära resurser. Den andra strategin, som ju tillämpats under såväl första som andra världskriget kan te sig rätt lockande men ger på sikt högre kostnader, både genom nödvändigheten av att vid behov på nytt bygga upp en närvaro och den oundvikliga tidsutdräkten innan man är på plats. Då blir militärallianser den bästa lösningen. De kostnader som dessa medför måste vägas mot möjliga besparingar både i människoliv och finansiella kostnader.

Militärallianser kan för USA ha tre grundläggande geopolitiska fördelar, menar Grygiel och Mitchell: de kan verka krigsavhållande, de kan medverka till begränsningar av andra stormakters ambitioner och de kan vinna anhängare av ett globalt status quo. Författarna målar upp en bild av Rysslands västliga grannar utan NATO, betonar alliansernas balanserande funktion och erinrar om att de utökar supermaktens strategiska optioner. De mindre allierade tar frivilligt på sig risken för konflikter mot ett garanterat stöd mot möjliga hot. Denna senare mening rymmer, som vi framhöll i förra årets rapport om Finland och NATO, den centrala frågeställningen i finsk och svensk säkerhetspolitik. Allianser kan vidare, hävdas det i ”The Unquiet Frontier”, leda till att små länder, som annars kanske skulle välja andra optioner, håller sig till en maktbalanspolitik.

De militära resurser som allierade tillför stormakten skall inte heller underskattas, liksom inte de sätt varpå allianser kan fungera som uttryck för stormaktens ”power projection”, incitament för ekonomiskt samarbete mellan parterna samt skydd för världshandelns transportvägar.

Det är uppenbart att Jacob Grygiels och Wess Mitchells bok renodlar sina argument. Det blir nästan en nödvändighet om man skall märkas i den ständigt pågående akademiska debatten om supermakten USA:s grundläggande strategi. Under senare år har vi t ex kunnat notera inlägg av Michael Mandelbaum, Joseph Nye, Charles Kupchan, Robert Art, Graham Allison, Stephen Walt, Andrew Bacevich och många andra. Dessa inlägg dyker ibland, som givetvis är författarnas förhoppning, upp i politiska kolumnisters alster. Så har fallet varit med ”The Unquiet Frontier”. Ibland resulterar böckerna i en anställning i det nationella säkerhetsrådets stab, i State Department eller Pentagon och en möjlighet att i alla fall på marginalen påverka stormaktens utrikespolitik. Det blev alltså fallet med Wess Mitchell. Också därför förlänar hans och Jacob Grygiels läsvärda bok intresse.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

av Ulf Henricsson

För några år sedan gästades ett akademisammanträde av den kände israeliska militärhistorikern Martin van Creveld. En bit in i sitt föredrag sade han, ”kärnvapen är det bästa som hänt mänskligheten”. Jag märkte ingen reaktion i församlingen och inga frågor ställdes i den följande frågestunden. Höll alla med, eller kom det för överraskande? Kärnvapen är ju inget vi talar om så ofta –  de bara finns där. Och talar vi om dem handlar det om hur fruktansvärda de är och att de bör avvecklas. Så tycker uppenbarligen vår utrikesminister. Det är i alla fall inte så många som öppet håller med van Creveld. Jag gör det!
 

Varför? Följ EU kommissionens ordförandes, Jean Claude Junker, råd till de som tvivlar på nyttan av EU – ”besök krigskyrkogårdarna från första och andra världskriget!” Det rådet är tillämpbart även i detta ämne.

Det tredje världskriget har vi hittills sluppit. Mycket talar för att det är tack vare kärnvapnen och deras förmåga till MAD (Mutual Assured Destruction) – alla är förlorare! Krig startas för att någon anser sig ha något att vinna på det. Ingen chans till vinst – inget krig! Det är inte sant säger många – vi har ju krig hela tiden! Ja – på grund av att enskilda människor och grupper tjänar på det[1] och att vi inte är beredda att ta det ekonomiska och politiska priset för att stoppa dem. Vi förfasas över ett eventuellt kärnvapenkrig men sitter och tittar på det som händer i bl a Syrien. Är det bättre att dö av infekterade bränn-  och splitterskador än av radioaktiv strålning?

Är det ett för enkelt resonemang? – Nej, men däremot är händelsekedjorna som kan resultera i krig mycket komplicerade och svårförutsägbara. Därför blir kalkylerna ofta fel när det gäller krig med konventionella vapen. Kärnvapenkrigets resultat är enklare att förutse

Problemet är inte vapnen i första hand utan det giriga och maktlystna rovdjuret homo sapiens – vi slog ihjäl varandra innan vi beväpnade oss.

Margot Wallström skriver att kärnvapennedrustning är möjlig – ja, den dag alla stormakter också tycker det och dit är det mycket långt.  Men innan vi ändrat homo sapiens sinnelag frågar jag mig om en sådan utveckling ens är önskvärd?

Vi har ju klarat oss bra i sjuttio år under USA:s kärnvapenparaply så varför inte agera så att vi kan fortsätta med det. Använd energin på att förbättra för dem som redan lever i väpnade konflikter!

Jag travesterar min gamle historielärare som när vi kom in på parfymens historia sade; ”bra att den finns – synd att den behövs”! Detta gäller även kärnvapen.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Not

[1] Läs gärna Mary Kaldors ”New and old wars – organized violence in a global era

av Lars Wedin

Tyvärr saknas det inte ämnen att ta upp i denna blogg. Ett axplock på tänkbara ämnen följer nedan.

Gällande försvarsbeslut har det blivit mera regel än undantag att mål är alltför lågt satta men ändå underfinansierade. När S + C + M kom överens härförleden så nöjde man sig som vanligt med att besluta om att underfinansiering fortfarande skall gälla – om än i mindre grad – men – också som vanligt – talade man bara i monetära termer. Vad är det man vill att försvaret inte skall göra?

Eftersom vår finansminister har annonserat att det finns 40 miljarder att spendera på reformer så kunde man tänkt sig att försvarsbeslutet 2015 skulle finansieras fullt ut. Det hade dessutom varit lämpligt att stärka detta beslut. Nu är signalen ”vi kan stärka försvaret men vi vill inte” – underförstått: ”vi blir räddade av USA/Nato”.

IT-skandalen visar att Rikets ledning inte fungerar. Mycket tyder på att Statsministern, mer eller mindre explicit, skickat signalen ”blanda inte in mig” till sin omgivning. Denna misstanke styrks av att han som en första åtgärd flyttade ut krisledningen från Statsrådsberedningen.

Terrorismen är sannolikt det idag mest akuta säkerhetshotet. Inga åtgärder verkar dock vidtas beträffande hemvändande IS-krigare. Det finns inga inrikestrupper som skulle kunna hantera ett omfattande angrepp. Det finns ingen sjukvårdsberedskap värd namnet. En attack typ Bataclan 2015 med ett stort utfall av skottskadade människor kan inte hanteras.

Försörjningsberedskapen är låg, vilket tydligt visades när Kungl. Örlogsmannasällskapet hade en konferens om ämnet i juni i år.

Polisen kan inte hantera vardagssäkerheten i våra städer. Posten kan inte skicka brev. SJ kan inte köra tåg. Sveriges viktigaste hamn, Göteborg, är blockerad av en intern facklig strid sedan flera månader. Vår cyberberedskap är allmänt låg; trenden mot ett kontantfritt näringsliv leder till risk för ekonomisk totalkollaps.

Vår örlogsflotta har en medelålder av 28 år men, bortsett från två ubåtar, finns idag ingen plan för förnyelse.

I denna blogg skall emellertid ett annat problem tas upp: det strategiska självmål som vår (uppenbarligen inte så kompetenta utrikesledning) åstadkommit genom att ansluta sig till förbudet mot kärnvapen.

Kärnvapen eller inte?

Den sjunde juli antog FN ett förbud mot kärnvapen som öppnas för ratificering den 20 september. De flesta europeiska stater har inte skrivit på. De som har skrivit på är: Cypern, Irland, Lichtenstein, Malta, San Marino, Schweiz, Sverige och Österrike. Inget av dessa är med i Nato; inget har kärnvapen.

Ett första konstaterande är att avtalet, om det blir ratificerat, inte kommer att få någon direkt effekt på kärnvapeninnehavet; detta gäller för officiella innehavare enligt icke-spridningsavtalet som exempelvis Indien eller Nordkorea. Däremot kan det skapa en hel del problem, inte minst för Sverige.

Sveriges agerande här är vad man kallar ”do-gooder” d v s ett välmenande men naivt beteende som riskerar att leda till negativa konsekvenser.

Det finns åtminstone tre aspekter på frågan:

• Inrikespolitiskt;
• Utrikespolitiskt;
• Allmänstrategiskt.

Inrikespolitiska aspekter

Den svenska försvars- och säkerhetspolitiken bygger på internationellt samarbete. I praktiken innebär detta att vi förväntar oss hjälp från Nato/USA. Den svenska så kallade fredsrörelsen gillar inte detta. Massiva propaganda- och eller desinformationskampanjer pågår exempelvis nu mot höstens militära storövning Aurora. Däremot är fredsrörelsen (som vanligt) tyst om den ryska storövningen Zapad.

En svensk anslutning till ett kärnvapenförbud, som trätt i kraft, skulle sätta ett vapen i händerna på vänstern och den s k fredsrörelsen som – med viss formell rätt – skulle komma att hävda att Sverige inte bör samarbeta med stater som bryter mot internationella överenskommelser inom ramen för FN.

Den s k fredsrörelsen skulle naturligtvis inte acceptera att Sverige byter ut samarbetspolitiken mot ett kraftigt upprustat nationellt försvar (om ett nationellt försvar över huvud taget vore möjligt).

Utrikespolitiskt

Östersjöområdet utgör nu ett spänningsfält med fokus på de baltiska staternas säkerhet. Härtill kommer att Ryssland av allt att döma strävar efter att kunna etablera Östersjöområdet som ett sanktuarium – d v s ett skyddat område där man bl a kan uppträda med fartyg beväpnade med långdistansroboten SS-N-27 Sizzler.

Det råder emellertid en ömtålig stabilitet i området tack vare Natos närvaro till havs, i luften och iland i de Baltiska staterna. Sveriges strategiska roll som innehavare av Östersjöns längsta kust och Gotland – områden varifrån förbindelserna mellan de Baltiska staterna och Västeuropa samt Atlanten kan behärskas – behöver inte utvecklas här; den är väl känd. Men Sverige är också en destabiliserande faktor genom sitt svaga försvar och vacklande hållning till Nato. Om Sverige skulle ratificera avtalet så riskerar två saker att inträffa:

• Vårt samarbete med Nato/USA försvåras dels beroende på inrikespolitiska strider (se ovan) och dels eftersom vi har biträtt ett beslut som är ägnat att försvaga alliansens försvarsmöjligheter.
• Vi öppnar för påtryckningar från Ryssland som en konsekvens av ovan.

Det bör i detta sammanhang understrykas att Ryssland under senare år har utnyttjat kärnvapen på ett nytt sätt. De har gått från att vara rena avskräckningsvapen till att bli medel för ryska påtryckningar och hot (exempelvis hotet att förinta den danska flottan om Danmark skulle gå med i Natos försvar mot ballistiska robotar). Man rör sig fortfarande inom det strategiskt virtuella området men har övergått från en ren defensiv till en hybridstrategi av defensiv-offensiv karaktär. I en sådan utpressningssituation är Sverige beroende av att Ryssland uppfattar att Sverige sannolikt står under USA/Natos kärnvapenparaply. Skulle Sverige ratificera kärnvapenförbudet så minskar denna sannolikhet drastiskt ur ett ryskt perspektiv och Sverige står då mer öppet för hot underbyggda av kärnvapen.

Konsekvensen blir att Östersjöområdet destabiliseras och att Sverige riskerar att hamna i det som under det kalla kriget kallades ”finlandisering” – kort sagt, vi skulle förlora vår säkerhetspolitiska suveränitet.

Allmänstrategiska synpunkter

Det har skrivits många böcker om kärnvapen och deras roll. Det finns här inte plats för en ens tillnärmelsevis komplett analys (den intresserade kan exempelvis läsa François Géré och Lars Wedin, La politique, l’état et la guerre som kommer på Nuvis i höst).

Kärnvapen är ett politiskt vapen – det är inte avsett att användas i praktisk krigföring. De verkar genom sin enorma förstöringspotential. ”Strategiska spelare” som Putin och Kim Jong-Un och i viss mån Trump utnyttjar detta – något som kallas brinkmanship. Men tröskeln mellan konventionellt krig och kärnvapenkrig är ogenomtränglig; ingen stat vågar på allvar gå över denna. Kärnvapen verkar därför som ett lock på konflikter mellan kärnvapenmakter. Att det är så visas av att ingen på allvar har diskuterat Putins kärnvapenhot mot bl a Danmark och de Baltiska staterna.

Nu kan det naturligtvis sägas att en herre som Kim Jong-Un är så oberäknelig, så hänsynslös att han är beredd att offra sig själv, sin familj och resten av sitt land i en kärnvapenduell. Men det är i verkligheten knappast troligt. Om inte Sydkorea var skyddat av USAs kärnvapenparaply vore däremot risken för ett förödande krig långt ifrån försumbar.

Denna återhållsamhet speglas inte minst i den konflikt mellan Kina och USA som utspelas i, framför allt, Sydkinesiska havet. Båda parter ”gestikulerar” men är samtidigt återhållsamma. Kina använder exempelvis företrädesvis sin kustbevakning och sin fiskeflotta (en sorts fiskande milis) i konfrontationerna med US Navy, vilket ger en lägre upptrappningsrisk än Navy mot Navy.

I en kärnvapenfri värld skulle dessa återhållande faktorer inte finnas. Precis som i upptakten till första världskriget skulle upptrappning mötas av upptrappning tills det totala kriget var verklighet – Clausewitz absoluta krig som ”för begreppet krig till dess yttersta gräns”. Ett konventionellt storkrig på exempelvis europeisk mark skulle få fruktansvärda följder.

Men, säger ”fredsivraren” det skulle (nog – vi kan ju inte veta) inte bli så utan världen skulle bli fredligare. Den franske filosofen Blaise Pascal (1623–1662) diskuterade ett motsvarande problem nämligen gudstro och frälsning i det eviga livet. Om jag satsar på att Gud inte finns och det visar sig, efter ankomsten till andra sidan, att jag hade fel – Gud fanns – så har jag förlorat min frälsning. Men om jag satsar på att Gud finns så får jag alltid rätt: antingen finns han och jag når frälsningen men om så inte är fallet så gör det ju ingenting.

Nu är risken för en total kärnvapennedrustning inte särskilt stor. Det enda som kommer att hända om Sverige ratificerar avtalet är att vi riskerar att alienera våra vänner och underlätta för vår ryske granne. Vår utrikesledning riskerar också att framstå som naiv och okunnig.

Kanske kan Världen utvecklas till en punkt där det inte längre finns några krigsrisker. Då kommer kärnvapnen att försvinna som en konsekvens härav. Men dit är det just nu oändligt långt.

 
Författaren är kommendör, Directeur des études vid Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

av Ingolf Kiesow

Krisen om Nordkoreas kärnvapenambitioner har visat hur Kinas roll i världspolitiken bara fortsätter att växa i takt med dess ekonomiska styrka. I juli 2017 deltog kinesiska stridsfartyg för första gången i en samövning i Östersjön med den ryska flottan utanför Kaliningrad. Gruppen bestod av den kinesiska flottans nyaste och största robotjagare samt en fregatt och ett underhållsfartyg. Statsminister Löfvén kommenterade den kinesiska närvaron med att säga att ”det är en sak vi får ta upp och fråga om det har någon betydelse och om det är ett nytt intresse, som vi inte vet något om”.

Förmodligen kommer svaret till Sverige att bli detsamma som har uttalats i likalydande artiklar i kinesiska media. Syftet med övningen angavs vara att ”hjälpa dem att handskas med möjliga hot, skydda fartyg och last till sjöss i framtiden i samband med utvecklingen av ”One Belt One Road” samt det tjugonde århundradets maritima sidenväg”.

Betyder detta att Kina i samverkan med Ryssland tänker skydda sina intressen med militära medel från Stilla havet till Atlanten? Det rör sig visserligen om avsikter på lång sikt, men ett sådant uttalande förtjänar ändå omgående uppmärksamhet, eftersom det rör vårt närområde.

Solid grund för rysk-kinesisk samverkan

Det rysk-kinesiska samarbetet kommer inte plötsligt. Ryssland och Kina har flera grundläggande gemensamma intressen.

För det första har de en av världens längsta landgränser mellan sig. Den både skiljer och förenar. Efter åtskilliga år av tvister och till och med väpnade skärmytslingar enades de båda länderna om att både bilägga en tvist om gränsdragningen i Ussuri-floden och att år 2001 tillsammans med övriga grannländer skapa en regional organisation för samverkan och lösande av tvister. Bl  a skall man bekämpa terrorism och separatism hos de många etniska och religiösa minoriteterna i Centralasien, Ryssland och Kina.  Den nya organisationen fick namnet The Shanghai Cooperation Organisation, och inom denna bedrivs bl a regelbundna militära samövningar till lands, till sjöss och i luften.

För det andra delar man en motvilja mot USA:s och övriga västländers dominans i världspolitiken. Tillsammans med Brasilien och Indien skapade man en informell organisation för att verka i detta syfte. Sedan även Sydafrika år 2010 hade anslutit sig fick den namnet BRICS, som är en akronym bildad på den första bokstaven i deltagarländernas namn. Dess uppgift är att ge dem mera inflytande i världspolitiken i allmänhet och FN i synnerhet samt att utveckla ekonomiska och politiska organ som alternativ till FN, världsbanksgruppen och andra institutioner som för närvarande domineras av USA, EU och Japan. Kina har inom ramen för detta arbete spelat en ledande roll för tillkomsten av en internationell  utvecklingsbank, som skall vara ett alternativ till Världsbanken.

För det tredje har båda länderna expansionistiska ambitioner, för Rysslands del bäst illustrerat med kriget mot Georgien och annekteringen av Krim-halvön samt det fortsatta stödet till ukrainska separatiströrelser. För Kinas del kan framhävas de pågående försöken att förvandla Sydkinesiska havet till ett kinesiskt innanhav och de tidvis återkommande kraven på en lejonpart av den indiska delstaten Arunachal Pradesh samt kravet på att Taiwan skall vara en del av Kina. I dessa frågor har Ryssland och Kina stött varandra med officiella uttalanden och röstande i FN:s säkerhetsråd (med undantag för en gränstvist mellan Indien och Kina, där Ryssland anstränger sig att bibehålla sin traditionella vänskap med Indien). Som en illustration till den höga graden av samordning kan nämnas att de båda presidenterna enligt amerikanska källor har haft 20 toppmöten sedan Xi Jinping tillträdde sitt ämbete som Kinas president.

Genom sina expansionssträvanden kommer båda länderna i motsatsställning till grannar, som vill bevara status quo och som stöds av västländer.

 Vad är One Belt One Road?

Syftet med samövningen i Östersjön handlar enligt kinesiska medier främst om ”One Belt One Road”(OBOR). Vad är då detta, som skall föranleda behov av militär närvaro mitt i Europa?

OBOR är en företeelse, som det är svårt att få ett begrepp om. I media och offentliga framträdanden i Kina är det ibland en målsättning, ibland ett projekt och ofta en etikett, som klistrats på ett redan pågående projekt. Det är delvis ett resultat av Kinas ständiga exportöverskott, som har skapat världens största valutareserv (omkring tre biljoner eller tretusen miljarder dollar) vartill kommer mycket stora tillgodohavanden på utlandet av privata företag. Detta är tillgångar, som anses må bättre av få arbeta utomlands än att lagras på konton. Framför allt är det dock uttryck för en ambition hos Kinas ledare att förena de olika delarna av den eurasiska kontinenten (och delar av Afrika) i ekonomiskt hänseende. Som en travestering på uttrycket att ”alla vägar leder till Rom” vill Kinas ledare att Kina skall vara navet i ett ekonomiskt nätverk. Underförstått leder detta i sin tur till politiskt inflytande.

Enorma investeringar

Idéerna om hur målen för OBOR skall förverkligas kom till ett något klarare uttryck under ”The Belt and Road Forum for International Cooperation”. Det är stora belopp, som utlovas. Kina själv skall bidra med gåvobistånd och billiga krediter. Man hoppas på deltagande i finansieringen av delprojekten av privata företag och internationella utvecklingsbanker för att uppnå investeringar på sammanlagt ett tusental miljarder dollar. En schweizisk bankgrupp har med utgångspunkt från floran av offentliga kinesiska uttalanden bedömt att Kina avser att bidra med omkring 500 miljarder dollar i investeringar i 62 länder under fem år – ett belopp som är nästan lika stort som den amerikanska försvarsbudgeten. Andra bedömare talar om dubbelt så stora bidrag.  Mycket av planerna avser fullföljande av redan påbörjade projekt.

Kina bjuder upp till dans

Europa och Afrika är slutdestination för de tilltänkta transportlederna, vilket är en naturlig utveckling som en följd av Kinas sedan länge pågående investerings- och charmoffensiv. År 2016 investerade Kina enligt Financial Times fyra gånger mera i Europa än investeringarna i den andra riktningen och betydligt mera än vad Kina investerade i USA. Den ekonomiska charmoffensiven är visserligen för Europas del uppblandad med kritik av europeiskt inflytande i Afrika och Asien i form av demokratiska och parlamentariska förebilder. Det hindrar inte att president Xi Jinping utnyttjade G-20 mötet sommaren 2017 på ett ganska oblygt sätt och förenade sig med förbundskansler Merkel i deklarationer om stöd för frihandel och kamp mot klimatförändring och global uppvärmning. Det framstod som en utmaning till president Trump´s utspel om ”America First” på handelsområdet och förnekande av människans inverkan på klimatet. Kina försöker splittra den transatlantiska länken och föra Europa närmare sig. Kina vill framstå som försvarare av gemensamma intressen men skyla över de skillnader som faktiskt finns mellan Europa och Kina ifråga om grundläggande värderingar som demokrati och mänskliga rättigheter.

Två transportleder

Även om One Belt One Road (OBOR) sett som ett allmänt begrepp är ganska nebulöst finns det en rejäl stomme av redan påbörjade eller framförhandlade delprojekt att bygga på.

Till lands skall ”Sidenvägen” bestå av järnvägar, landsvägar och gasledningar genom Centralasien och fram till Polen och Ungern med förlängning till Frankrike respektive Grekland. En helt ny järnväg skall byggas mellan Budapest i Ungern och Belgrad i Serbien. Den anknyter till en redan existerande järnväg mellan Belgrad och Pireus i Grekland, där Kina redan har övertagit driften av stadens hamn. Den avses bli en knutpunkt för sjöfarten på Medelhavet och vidare till Nordeuropas och Afrikas kuster. Från Pireus skall varor också kunna transporteras på järnväg till hela övriga Europa.

Till sjöss innebär Sidenvägen redan pågående och redan gjorda investeringar i en stor importhamn i Gwadar i Pakistan för olja från Mellanöstern. Investeringar förbereds också i en järnväg, en landsväg och en oljeledning från Gwadar till Kashgar i västra Kina. På detta sätt minskar Kina sitt beroende av transporter genom Malacka-sundet, som kan störas av indiska och amerikanska militära operationer.

En annan parallell led skall gå via Malacka-sundet och hamnar i Malaysia som Kina bygger eller investerar i, nämligen Tanjung, Port Klang och Penang. Den leden går sedan vidare ut mot Indiska Oceanen till Hambantota i Sri Lanka, där Kina har köpt en hamn.

Därefter slås de båda delarna samman, och den maritima Sidenvägen går via Gwadar till Djibouti, där Kina både har anlagt en ny hamn och byggt en örlogsstation. Den senare invigdes i juli 2017 under ivriga försäkringar om att den bara skall användas för ”defensiva ändamål”. Kina har också byggt en järnväg från Djibouti till Addis Abeba i Etiopien. Från Djibouti går leden genom Suez-kanalen till sin europeiska slutdestination i Pireus.

Kritik av projektet

OBOR framställs i Kina regelmässigt som Xi Jinpings personliga initiativ och har fått mycket lovord av internationella finansinstitut och biståndsorgan. Det har också kritiserats av afrikanska länder med dåliga erfarenheter av kinesiska investeringar i form av dålig lönsamhet, bristande respekt för lokala behov och uteslutande användning av kinesisk arbetskraft.

Andra berörda länder som Indien, Japan och Australien har uttalat betänkligheter inför kinesisk kontroll över strategiska anläggningar inom transportsektorn och även energisektorn, som därnäst tar emot mest kinesiska investeringar i OBOR-projektet. Dessa tre länder känner sig hotade av Kinas aggressiva uttalanden, växande militära förmåga och kinesisk expansion i Sydkinesiska havet samt för Indiens del av en pågående gränskonflikt, där Kina hotar med att använda vapenmakt.

Inom EU förekommer särskild kritik mot att elva medlemmar, som samtliga har varit sovjetiska satellitstater, deltar i det så kallade 16+1-samarbetet med Kina inom ramen för OBOR. Kina får enligt kritikerna möjlighet till ett splittrande politiskt inflytande. De elvas inflytande sägs ha kommit till uttryck i utformandet av EU:s officiella uttalande om utslaget av skiljedomstolen i Haag 2016 om det Sydkinesiska havet. Det kom att helt sakna kritik av Kina eller ens nämna domstolens ställningstagande. Deklarationerna från 16+1-mötena saknar vidare referenser till EU:s krav på Kina rörande ömsesidighet, transparens samt lika och rättvisa konkurrensvillkor. Kritik riktas mot utförandet av 16+1-projekten, bl a järnvägsbygget mellan Budapest och Belgrad, som kritiseras för att kringgå EU:s regler för offentlig upphandling. De fyra medlemmarna av den så kallade Visegradgruppen av länder inom EU (Polen, Ungern Tjeckien och Slovakien) spelar en ledande roll bland de 16+1. Visegradländerna är mest kända för att driva sina gemensamma kulturella och politiska särintressen inom EU samt sin vägran att efterkomma EU-kommissionens direktiv om mottagande av flyktingar. Inom 16+1 finns alltså flera splittringstendenser inom unionen, som Kina kan utnyttja för sina egna syften.

OBOR ställer Europa inför flera frågor

Det förekommer också betänkligheter inför de kinesiska investeringarna i strategisk infrastruktur i EU. EU-kommissionens hemsida redovisar en hel rad problem rörande de ekonomiska relationerna med Kina (http://ec.europa.eu/trade/policy/countries-and-regions/countries/china/). Kina kräver tillträde till den europeiska marknaden, men vill inte medge konkurrens på lika villkor för europeiska företag i Kina.  Frankrike, Italien och Tyskland lade i februari i år fram ett förslag till EU-kommissionen om att införa en särskild granskningsprocedur för investeringar från länder utanför unionen. Betänkligheterna har bl  a föranletts av kinesiska köp av tyska företag, som producerar strategiskt känsliga varor och IT-teknik. Det finns dock ett motstånd mot en sådan granskningsmekanism från sydeuropeiska länder med svag ekonomi som Grekland och Portugal – där Kina satsat särskilt på investeringar i strategisk infrastruktur. Även de nordiska länderna, inklusive Sverige ställer sig avvisande. EU-kommissionen bearbetar nu förslaget, och dess ordförande väntas komma med ett utlåtande inom kort.

I oktober 2017 möts det kinesiska kommunistpartiets kongress för att utkora ledare för den närmaste femårsperioden. Det mesta talar för att partiet och därmed landet kommer att fortsätta ledas av en grupp under nuvarande president Xi Jinping. Därför får man räkna med att säkerhetspolitiken kommer att fortsätta med nuvarande nationalistiska och militaristiska inriktning under de närmaste fem åren.

Sedan Ryssland samtidigt började utsättas för kännbara ekonomiska sanktioner från västländerna samt effekten av sjunkande oljepriser och europeisk ovilja att fortsätta med sitt beroende av ryska gasleveranser har den ryska utrikespolitiken fört landet allt närmare Kina, som avses ersätta Europa som avnämare av den ryska gasen. Med en travestering av talet under Barack Obama´s tid om USA:s ”omfokusering” av strategiska resurser till Asien talar man både i Ryssland och Kina om ”Putin´s Pivoting to China”. Mängder av ekonomiska och politiska överenskommelser har ingåtts. Ett militärt samarbete har intensifierats. Man utvecklar gemensamt framtida vapensystem och bedriver militära samövningar till lands, till sjöss och i luften.

Slutsatser för Sverige

Mot bakgrund av

– det allt djupare samarbetet med Ryssland på de ekonomiska, politiska och militära områdena,

– Kinas uttalade ambitioner att bli en världsmakt, som kan utmana USA,

– dess ansträngningar att vinna inflytande i Europa samt

– dess fortsatta ekonomiska och militära styrketillväxt

framstår de kinesiska stridsfartygens närvaro i Östersjön som en varning. Kinesisk militär närvaro i samverkan med Ryssland i vårt närområde kan inte uteslutas för all framtid. Därmed finns det också anledning att redan nu anlägga ett totalförsvarsperspektiv på Kinas agerande, särskilt dess förvärv av infrastruktur och företag i Europa och Sverige i synnerhet

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Då är det dags (lite försenat) för en ny uppdatering i serien som startade 25. september 2014. För nytillkomna läsare sedvanliga förbehåll. Jag vet inte allt som händer, jag vet inte exakt hur parterna tolkar detta, jag vet inte var jag skulle starta på axeln, utan det är trenden som är den viktiga slutsatsen i analysen. Senaste alstret hittar du här.

————————-

När det gäller att forma koalitioner, så är det framförallt närmandet mellan Turkiet och Ryssland som omvärlden bör hålla ögonen på. Sen i januari har det kommit nya uppgifter om att Turkiet vill köpa moderna ryska luftvärnsrobotar, vilket Nato skulle få svårt att godkänna. Franska diplomater har klagat på att Turkiet läckt hemliga specialoperationer mot IS, för att dessa inte ska försvagas inför strider med kurdiska styrkor. Turkiet har också genomfört ett örlogsbesök i början av april, några veckor innan ett ryskt SIGINT-fartyg kolliderade med ett lastfartyg och sjönk utanför Istanbul. Efter lite inledande anklagelser från Ryssland kunde Svarta havsflottan bärga den viktigaste underrättelsekapaciteten som gått förlorad.

Erdogan har, enligt turkiska läckor/försöksballonger, planer på att gå med i den Eurasiatiska tullunionen istället för EU:s. Klart är också att Erdogan också uppmanat den turkiska diasporan i Tyskland att inte rösta på de konservativa, socialdemokraterna eller de gröna. Underförstått kan de absolut inte rösta på AfD, varför tolkningen är att valsedeln bör vikas till Die Linke, som ju naturligtvis är pro-Kreml.

Skulle det visa sig att de turk-ryska förbindelserna är djupare än vad vi ser, så har det potential att bli geopolitisk jordbävning. Särskilt farligt skulle det kunna bli i slutet av september och tiden därefter, eftersom den kurdiske ledaren Barzani fått igenom en folkomröstning om självständighet den 25. september, som en händelse dagen efter det tyska valet. För att ytterligare komplicera bilden är det väl belagt att Barzanis far, Mustafa Barzani, samarbetade med KGB under kodnamnet RAIS, vilket öppnar upp för en hypotes att det kan finnas ett ryskt inflytande kring önskan och timing kring folkomröstningen. Dessutom pågår förhandlingar mellan Turkiet och Iran om gemensamt ingripande mot PKK/YPG/PJAK.

En kolossal motgång för Ryssland var Montenegros upptagande i försvarsalliansen Nato, där de montenegrinska myndigheterna anklagar Moskva för att ligga bakom det misslyckade kuppförsöket jag skrev om i förra analysen. Med stor sannolikhet har Montenegro fått hjälp av underrättelsestjänster i Väst för att avvärja denna sammansvärjning, eftersom landet är alldeles för litet för att kunna generera den typen av förvarning.

Det politiska och diplomatiska trycket genomgick en metamorfos, när president Trump deklarerade att USA skulle lämna klimatavtalet. Det har inte direkt så mycket med spänningarna mellan Väst och de andra stormakterna, utan är mer ett uttryck för en riktning i den internationella politiken, där avtal alltmer ifrågasätts eller börjar frångås av just stormakterna. Mycket uppmärksamhet fick den tyska förbundskanslern Merkels ord om att tiden då Europa kunde förlita sig på USA är förbi.

Den 1. juni kunde TT berätta att den ryske presidenten kommenterat Sveriges relation till Nato vid ett besök i St. Petersburg. Enligt Vladimir Putin, så skulle ett svenskt Nato-medlemskap vara ett hot mot Ryssland.

I mitten av juli deklarerade ledaren för den självutropade s.k folkrepubliken i Donetsk, Alexander Zakharchenko, att Ukraina utom Krim skulle heta Malorossiya (lilla Ryssland), vilket är en provokation mot regeringen i Kiev. Detta skulle ju ingen ta på allvar, om det inte vore för att alla förstår att det är en Kremlfraktion som driver denna linje hårt.

På det ekonomiska området har det varit tydliga positionsförflyttningar. Den amerikanska kongressen röstade i slutet av juli fram ytterligare sanktioner mot Ryssland, Iran och Nordkorea, vilket presidenten var tvungen att skriva under veckan efter. Sanktionerna mot Ryssland var riktade mer mot den ryska statens kärnintressen inom sektorer som energi, försvarsmateriel och gruvdrift. Svaret lät inte vänta på sig. Den ryske premiärministern Medvedev skrev ursinnigt på sin Facebook-sida (!) att hoppet om att förbättrade relationer med USA var över och att detta var en förklaring om handelskrig mot Ryssland.

Parallellt röstade FN:s säkerhetsråd enhälligt igenom ytterligare sanktioner mot Nordkorea, riktade mot dess exportindustri. Nordkorea har också stängts av från SWIFT, vilket ju är ett slags ekonomisk blockad. Det är dock tydligt att Kina sätter press på Nordkorea, men kommer att försvara regimen om USA skulle gå till ett överraskande angrepp.

USA har nu också officiellt beskyllt Ryssland för att ha brutit mot INF-fördraget från 1987 som gäller medeldistansrobotar (se tidigare analyser om inofficiella utspel). I Representanthuset förbereds nu propositioner att USA skulle börja utveckla nya robotar, vilket skulle begrava avtalet för gott.

De ekonomiska relationernas försämring följdes snabbt av ett tillkännandegivande från Kreml att USA var tvunget att låta 755 personer vid sina beskickningar att sluta arbeta. Konsekvenserna är bland annat resevisum för ryska medborgare till USA bara kan utfärdas i Moskva, även om du råkar bo i Vladivostok. Givetvis påverkas den amerikanska underrättelseförmågan negativt av dessa restriktioner i arbetskraft, vilket ju är eftersträvansvärd effekt av Kreml. Insynen minskar och risken för missförstånd ökar samtidigt som Ryssland höjer sin militära säkerhet. Sammanlagt blir det alltså både svårare och farligare för Väst att räkna ut vad som kommer att hända.

Samtalet dessförinnan mellan Trump och Putin i enrum utan amerikansk tolk under G20-mötet känns inte lugnande, när vi betänker att det pågår flera utredningar om samarbete mellan Trumpkampanjen och Kreml.

När det gäller aktioner från politisk opposition mot respektive motståndare har det hänt en hel del saker, även om en del inte kan kopplas till den andra (eller tredje/fjärde) sidan. Detta gäller särskilt den sträng av mer eller mindre sofistikerade terrorattacker som hänt i Europa under våren och sommaren. Manchester. London. Barcelona. Åbo. Drottninggatan, även om den senare bjuder på en och annan avvikelse från andra terroristangrepp. Bland annat har inte någon tagit på sig ansvaret och desinformation mot uzbekiska regimmotståndare var väldigt snabbt ute.

Det blev också känt att de två av de dömda nazisterna i bombdåden från i vintras, hade mottagit paramilitär träning i Ryssland av den ”Ryska imperiska legionen” i St Petersburgsområdet. Vem som helst med minsta kunskap förstår att detta skett med de ryska myndigheternas implicita medgivande. Det är helt otänkbart att regimen inte skulle känna till en sådan verksamhet, i synnerhet som man är maniskt paranoid när det gäller ”utländska agenter”, dit bland annat Nordiska Rådet numer räknas.

Andra nazister slog i samband med en demonstration i Falun 1. maj sönder en pappdocka av försvarsminister Peter Hultqvist och skanderade: Folkförrädare.
Jag hoppas att Säpo kommer slå ned hårt framöver på de här elementen som inte tycks ha något emot utländskt bistånd. De svenska nazisterna har varit underskattade under lång tid liksom jihadisterna. Risken är uppenbar att dessa liksom ”anti-fascistiska” grupper triggar varandra med ökad polarisering och destabilisering som följd. Säpo varnade i början av juli för en unik situation med 3000 våldsbejakande extremister i landet.

Underskattningen var tydlig i Almedalen, där kommenderingen drogs ned utan att nazisterna trappade ned sin verksamhet. Många deltagare i veckan har vittnat om sin olust och den hotfulla stämning som uppstod i ett mindre (säkerhets)polisvakuum i slutet av veckan.

Till detta ska också läggas tre rapporterade brev med pulver till tre av Sveriges statsråd de senaste veckorna, nämligen Skog, Linde och Baylan. Här är jag optimistisk att ett väl utredande Säpo ska gripa gärningspersonen/personerna.

Andra officiellt olösta fall under våren innefattar bombhot mot stationen i Göteborg och tåg i Södertälje i början av februari liksom bombhotet mot ett flygplan i Luleå den 16. mars, som enligt SVT hade försvarsministern som passagerare.

Nazistiska stödtrupper, denna gång amerikanska, fanns även på plats vid sammanstötningarna i Charlotteville som slutade med en fasansfull ihjälkörning av en demonstrant. Tumulten ledde till politisk turbulens i den amerikanska huvudstaden, och president Trump fick utstå hård kritik och många avhopp från olika kommittéer till följd av dessa upploppsliknande scener och ond bråd död.

Nu upplevde även Moskva besvär från politisk opposition, även om den var långt ifrån aggressiv. Det stod snarare regimen i Ryssland och Belarus för under demonstrationerna i Moskva och Minsk i mars. Den ryske oppositionella politikern Navalny utsattes för en slags syraattack som gjorde honom delvis blind på höger öga vid ett senare tillfälle. De ryska protesterna har långsamt spridits, framförallt ut till mindre städer. Regimen har dock full kontroll över dessa.

Vi får heller inte glömma det avvärjda mordförsöket på Frankrikes nya president Macron, där en högerextremist greps för dessa planer.

På informationsområdet har kanske verksamheten inte blivit mer komplex, men väl mer frekvent. Precis som på terroristområdet, så kan det vara svårt att bestämma om och vem som ligger bakom en attack. Nåväl, några nedslag:

Delar av Skatteverkets hemsida försvann under flera dygn och det gick inte att deklarera skatter och arbetsgivaravgifter för företag. Hamnen i Göteborg utsattes för en cyberattack i slutet av juni och dagen efter fungerade inte SVT lokalsändningar. Öland blev utan ström 3/7 och sex dagar senare blåstes Viktigt meddelande till allmänheten (VMA) i Stockholm samtidigt som flera krisberedskapsrelaterade hemsidor inte gick att nå.

Tidigare under våren hade vi bankomatstopp i början av april och SVT hade ett inslag om tillfällen då främmande makter varit inne i våra finanssystem. Detta anser jag vara den mest underskattade risken vi har, inte minst på grund av kaskadkonsekvenser.

På den internationella nivån hade vi de stora attackerna Wannacry i maj och Petya i juni. Wannacry var ett gisslanvirus och Petya tolkades först också som ett sådant, men efteranalysen pekar mer mot att det istället tog bort spår av tidigare datorintrång. Det hindrade dock inte bland annat danska Maersk att förlora miljardbelopp på grund av attacken. Åtminstone Wannacry bedöms vara utvecklat av amerikanska NSA, men också troligen stulet av någon.

FBI började också visa intresse för Kaspersky, ett ryskt mjukvaru- och konsultbolag specialiserat på anti-virus. Det amerikanska försvarsdepartmentet deklarerade att ingen inom den egna sektorn får anlita bolaget. Amerikanska företrädare trappade också upp anklagelserna mot Wikileaks och utpekades av CIA-chefen som en rysk underrättelseorganisation. Intressant nog flyttade Wikileaks sedan sina servrar till Ryssland.

En av de mest besynnerligare episoderna under perioden var president Trumps referens till Sverige:”… you look at what’s happening last night in Sweden. Sweden, who would believe this. Sweden.”

Det utbröt omedelbar förvirring huruvida det hade hänt något, om han menade något annan plats eller om har med svagt talspråk refererade till ett program om Sverige som sänts på Fox News. Oavsett vilket, så var det här negativt för oss. Vi måste kämpa emot etablerandet av en negativ Sverigebild, eftersom vi förlorar säkerhet, mänskligt utbyte och investeringar om denna sätts för hårt.

Intressant nog visade det sig vara samma fotograf som hjälpt till att göra det negativa programmet om Sverige som hjälpte Ocean Explorer att sprida bilder på gamla ubåtsvrak och liknande i Östersjön för att få oss att tro att det var något annat.

Fox News gästades strax efteråt av den förmente svenske experten på nationell säkerhet, Nils Bildt. Denne dömde istället ut svensk kriminal- och migrationspolitik istället, och budskapet var svart-svart. Så småningom fick Fox News be om ursäkt för att inte ha kontrollerat upp sin gäst lite bättre, men skadan var redan skedd. Själv skulle jag bra gärna vilja veta vem det var som föreslog honom till producenterna.

I samma veva avslöjade danska Radio24syv att ungdomar i Rinkeby uppgett att ryska NTV erbjudit dem 400 kronor för att starta upplopp som kunde filmas. Det gick lite bättre för Komsomol Pravda som lyckades intervjua Nya tiders Vávra Suk utan upptäckt i förväg på liknande teman.

Det är oklart när det bestämdes, men nog torde allt detta och den ryska inblandningen i det amerikanska valet ha påverkat statsministern att först skriva artikel på DN Debatt om att skydda valet 2018 genom bland annat utbildning av partierna från Säpos sida (tänk er en sådan tanke för en generation sedan, och då var det ändå kallt krig). Därefter åkte statsministern till Gotland och lät sig filmas åkandes stridsvagn. Den sekvensen var blev riktad, medvetet eller omedvetet, mot Moskva som ju bland annat sett den krigserfarne Krustjov som ledare.

Åtgärder för strategisk avskräckning har fortsatt på olika sätt. I början av februari övade Ryssland sina kärnvapenstyrkor och USA sköt en Tridentrobot från en Ohioubåt som en styrkedemonstration. Nato började förstärka med motsvarande sammanlagt en brigad i de tre baltiska staterna och i juli förde USA dit luftvärnssystemet Patriot som ytterligare en snubbeltråd inför höstens stora ryska övning Zapad17. I början av april sköt den ryska ubåten Krasnodar kryssningsrobot mot mål i Östersjön under en övning. Långt därifrån skickade USA den 18. April upp sina F-22 för att markera mot ryska strategiska bombflygplan av typen Tu-95.

I början av juni blev avskräckningen mer konkret, när USA förde in de tre bombplanen B-1, B-2 och B-52 samtidigt för första gången till Europa. B-1-plan och B-52:or uppträdde över Östersjön och blev hårt uppvaktade av ryska stridsflygplan som markering. Några dagar (15/6) senare svarade Ryssland genom att för första gången någonsin flyga in med en rote Tu-160 över Östersjön samtidigt som SAAB gjorde första flygstarten med Gripen E.

Min bedömning är att det kan ha varit en markering mot Danmark, där Folkemoedet (ung. Almedalen) startade på Bornholm samma dag. Danmark spjärnar med amerikansk uppbackning emot NordStream2 i Östersjön. Sveriges bidrag till den debatten blev att en kommunstyrelse i Karlshamn under januari körde över regeringen när det gällde upplåtande av lagerplats till de ryska rören.

På andra sidan jordklotet gjorde USA verkställighet av hotet/löftet att flytta det långräckviddiga luftvärnssystemet THAAD till Sydkorea, något som både Kina och Ryssland fortfarande har starka synpunkter på. Systemet är i första hand till för att kunna skjuta ned nordkoreanska robotar, men har bieffekten att det även givetvis kan göra motsvarande med kinesiska och ryska.

Ryssland genomförde också en stor beredskapskontroll den 25. juli i militärdistrikten som en slags förövning till Zapad.

UPPDATERING 21/8 kl 22.36: Medan jag skrev framkom det att ryska RIA hade en stor artikel om det automatiska andraslagssystemet Perimetr (Död mans hand) som ska garantera ett ryskt svar vid ett kärnvapenangrepp från västmakterna. Eftersom information om detta system är knapphändig och dess existens inte publikt bevisad, så är min preliminära slutsats att detta är en eskalering av de psykologiska operationerna. SLUT

Det skedde också ett antal strategiska förflyttningar. De ryska 3D-robotställningen (Mark/Kust/Luftvärnsrobot) i Kaliningrad får anses vara upprättad. Den förstärktes också under högsommaren med flera stora örlogsfartyg ur Norra Marinen som gick in och ur Östersjön med fartyg som kryssarna Peter den Store och Marskalk Ustinov, vilket innebar en våldsam tillfällig förändring av de marina styrkeförhållandena i Östersjön. Mest uppmärksamhet fick däremot ballistiska robotubåten /Typhoon) Dmitri Donskoj som seglade i ytläge från Murmansk och defilerade svenska kusten utan att drabbas av ett enda ofog eller markering från de nordiska fredsrörelserna. Mindre uppmärksamhet fick däremot det nya stora landstigningsfartyget Ivan Gren som kan lasta en mindre pansarskyttebataljon ur Marininfanteriet.

Ryssland flyttade även fram ytterligare några exemplar av det nya stridsflygplanet SU-30SM till Östersjömarinen i Kalingradexklaven. Detta är ett mycket kompetent stridsflyg som kan bära mycket last/ha lång uthållighet och uppträda i flera roller. USA ville inte vara sämre och flyttade över dagen den 25. April fram en grupp F-35 till Estland som markering för första gången. En udda fågel var när USA i slutet av februari flög WC-135 Constant Phoenix i Barents hav, troligen för att fastställa normalbilden för radioaktivitet i vårt närområde.

Övningsverksamheten har också fortsatt i närområdet med oförminskad styrka under sommaren. 76. Luftlandsättningsdivisionen i Pskov genomförde nyligen bedömt fällning med nya stridsfordonet BMD-4 och förra veckan genomförde Östersjömarinen landstigningsövningar mot oförsvarad kust med ett särskilt inslag som fick mig att dra slutsatsen att man inte övade ubåtsjakt samtidigt. Finland är enda landet i Östersjön utan ubåtar och utan allians. De baltiska staterna och Danmark har inte heller egna ubåtar, men skulle kunna påräkna stöd av polska och tyska, åtminstone i teorin.

På stridsverksamhetssidan bör noteras dödshot nyligen mot OSSE-observatörer i östra Ukraina från pro-ryska separatister, vilket begränsat insynen i området. Parallellt har stridsverksamheten under våren ökat i de östra delarna samtidigt som USA öppnat för leveranser av pansarvärnsrobotar till Ukraina.

USA fällde också en gigantisk bomb med 11 tons sprängkraft i Afghanistan. I kväll ska president Trump annonsera en ny(gammal) strategi. I förhandssnacket har en del uppmärksamhet riktats mot ryskt och iranskt stöd till talibanerna – sina tidigare kontrahenter.

Annars är det främst i Syrien som det varit närmast mellan stormakterna. Som ett svar på Assadregimens stora C-angrepp mot Khan Shaykhun i början av april avlossade USA 59 kryssningsrobotar mot den flygbas varifrån attacken genomfördes. Den ryska ledningen blev ursinnig och avbröt tillfälligt all koordinering mellan de bägge länderna i Syrien. Strax före midsommar sköt sen USA ned en syrisk SU-22 som anföll SDF-ställningar. Detta var den första luftstriden sen 1999 som USA sköt ned ett plan. Ryssland svarade dagen efter här, i Östersjön, genom att flyga mycket nära ett amerikanskt spaningsplan. Veckan efter uppvaktade Ryssland också närgånget vårt signalspaningsflyg över Östersjön.

MVK VIII

—————————-

Tiden framför oss är volatil. Potentiella tysk-turkiska-kurdiska spänningar under september parat med självständighetsomröstning under oktober i Katalonien, där den spanska krigsmakten i grundlagen har uppdraget att bevara landets territoriella integritet. Till detta kommer den svårförutsägbara situationen kring koreanska halvön, där man inte kan utesluta att slutmålet för diktatorn är att överraska världen med en färdig kärnvapenrobot från ubåt, vilket kraftigt skulle försvåra skyddsåtgärderna. I övermorgon börjar USA en civil övning som heter Earth Ex 2017 som innebär en tillbakagång till elektronisk stenålder. Något sådant skulle kunna inträffa, om någon detonerade en stor elektromagnetisk puls (EMP) på hög höjd.

Det har nu gått tre och halvt år sedan Krim och fortfarande har inte den ryska ledningen vikit sig, tvärtom. Man har fortsatt i östra Ukraina, gått in i Syrien, har en flottaktivitet som är högre än under kalla kriget enligt chefen för amerikanska Medelhavsflottan samtidigt som chefen för de amerikanska flottoperationerna har beordrat en operativ paus idag till följd av att ytterligare ett amerikanskt örlogsfartyg, USS John S. McCain, kolliderat med annat fartyg. Givet den amerikanska navigationsnogrannheten, så får vi nog öppna upp för möjligheten av elektroniska angrepp mot navigationssystemen på dessa fartyg. Operativt bedömer FOI nu att Ryssland har kapacitet att genomföra två operationer med 150 000 parallellt. Förutsättningarna för en sådan kommer att finnas på plats när Zapad rullar igång om ett par veckor och tiden därefter, särskilt som det kommer finnas stora ryska styrkor i Belarus, vilket medger anfall mot Polen/Litauen liksom Ukraina. Särskilt att notera är att de ryska specialförbanden kommer dras ur övningen för att sedan fortsätta med en ny övning när Zapad slutat, enligt ryska källor.

En annan intressant operationsriktning är den nordafrikanska, där ryska fallskärmsjägarstyrkor övat alltmer med de egyptiska motsvarigheterna. Krigsherren Haftar i Libyen har besökt Moskva och jag har noterat en hel del logistikflygningar till västra Egypten. En del ur Norra Marinen som besökte Östersjön har stävat mot Medelhavet liksom signalspaningsfartyget Yantar.

————————-

I allt detta gnetar Konungariket Sverige sakta vidare. Två nya tillskott till Försvarsmakten om sammanlagt 7,3 Mdkr + 1,3 Mdkr till totalförsvaret i övrigt togs fram till 2020 i beslut över blockgränserna. En tillräckligt stor enighet för att det ska kännas bra, även om lagernivån i form av ammunition, robotar och bränsle gott kunnat ökas ytterligare. Parterna lade också grunden för utökad grundutbildning från 2020, vilket betyder ökad organisation och ytterligare resurser framöver. Att ÖB fick gehör för mycket av sina förslag indikerar ett gott och förtroendefullt samarbete mellan regeringen och Försvarsmakten.

Försvarsminister Hultqvist träffade den 19. maj sin amerikanska motsvarighet i Washington. Det tidigare avtalet bekräftades och utvecklades med den nya administrationen, vilket är vitalt för en småstat i en aggressiv stormakts skugga. Försvarsminister Mattis upprepade vicepresident Bidens budskap från augusti om stöd i händelse av en kris. De amerikanska militära chefsbesöken har också under våren stått som spön i backen och för första gången någonsin ska stora amerikanska förband öva i Sverige under övningen Aurora. De amerikanska specialförbanden har dock varit här på övning i Karlsborg fick vi veta från USA efter att övningen var genomförd.

Aktiviteten på försvarsdepartementet har varit hög under våren, vi ingick också tillsammans med Finland ett avtal om medverkan i den brittiskt ledda Joint Expeditionary Force som ytterligare väver samman oss med vänligt sinnade nationer. Försvarsministern fortsatte också under våren sin kontrapsykologiska kampanj mot desinformation, denna gång avseende övningen Aurora.

Under sommaren blev det dock tvärstopp i maskineriet, när Näringsdepartementet visade sig ha gömt huvudet under armen i samband med upphandlingen av IT-drift och förvaltning. Om detta har skrivits mycket som inte ska upprepas här. Militärt sett var skadan mindre än befarat tack vare tidigt igångsatta åtgärder med uppföljning, regeringens initiala krishantering skadade dock förtroendet på ett värre sätt för försvaret inklusive försvarsministern. Det är dock lite svårt att hänga med i svängarna, när misstroendevotumet används för att försvarsministern har skött sitt jobb. Med facit i hand kan man säga att denne ha gått upp till statsministern tillsammans med de andra statsråden, men huvudansvaret för kommunikationen med statsministern torde ju ligga hos de avgångna statsråden.

Riksdagen borde istället använda sin kraft på området att istället granska regeringens underskrivande av ett kärnvapenförbud. Detta låter fint och bra, men äventyrar enligt min analys vår säkerhet i någon omfattning. Det motverkar definitivt det arbete som försvarsdepartementet bedrivit för att stärka vår militära säkerhet.

Regeringen vill att Sverige tillsammans med Irland och Österrike som enda EU-länder skriver på ett folkrättsligt bindande dokument om att förbjuda kärnvapen. Det ska inte kunna finnas som avskräckning – mot länder som Nordkorea eller Pakistan eller Ryssland för den delen – något som vi och hela Västeuropa byggt sin säkerhet på sedan andra världskriget.

Kärnvapenstaterna är inte med i dialogen, våra nordiska grannländer vill inte ställa upp, inte heller Angela Merkel. Inte ens Japan, som är det enda landet som utsatts för ett kärnvapenanfall, tar i dokumentet med tång. Reaktionerna från våra allierade i EU och partners i USA tilltar i styrka för detta tilltag, när Gustav Adolfs torg kör ett solorace i bästa neutralitetsnostalgi som riskerar att repellera våra partners.

Ukraina, Nordkorea, Balkan, Kaukasus, Venezuela, Libyen, Östersjön och Nordkalotten. Allting hänger ihop och den geopolitiska världen skälver. Vi har de kort vi har, det gäller nu att använda dem klokt med det gemensammas bästa för ögonen. Om en månad kan vi behöva varandra, mer än vi anade.

av Magnus Sjöland

Att kunskap är makt har vi sedan länge lärt oss, men vad innebär det i praktiken? Hur länge har detta gällt? Även information är makt, vad innebär det? Det är svårt att säga när man lever mitt i någonting, men jag tror att vi just nu upplever ett skifte, någonting nytt håller på att ske mellan staterna och fundamentalt nya verktyg håller på att skapas. Det är om dessa frågor jag tänker skriva i detta inlägg.

Om vi ser så långt tillbaka som till medeltiden i Europa så fanns ingen direkt koppling mellan kunskap och teknik. Om en vetenskapsman kom på något nytt fenomen, så marginaliserades det oftast, då det inte stod någonting om detta i Bibeln. Om man undrade över något fenomen, gick man till prästen. Teknik och matematik, var ämnen långt ner i status i jämförelse med Teologi, Logik och Retorik. Om en härskare ville vinna ett krig, gick han inte till vetenskapsmän eller matematiker.

Det stora genombrottet kom när teknik och vetenskap kopplades samman. Bland annat när Francis Bacon 1620 gav ut ”Det nya vetenskapliga redskapet”, där han var först att mynta ”Kunskap är makt”. Han hävdade att det inte spelar någon roll om kunskapen inte är helt sann, utan om den gör oss mäktigare. Ingen kunskap är 100 % sann. En teori som ger oss möjlighet att tillverka nya saker är kunskap. Vetenskapliga teorier omkullkastas och nya framläggs som beskriver naturen på ett bättre sätt, men den gamla kan fortfarande vara användbar i vissa lägen. Vi lär t ex fortfarande ut Newtons teorier i gymnasiet, fast Einsteins teorier visat att de inte gäller när vi närmar oss ljusets hastighet. Även Galileo Galilei och några ytterligare vetenskapsmän på 1500- och 1600-talet, som började använda matematik som ett viktigt verktyg bidrog till att vetenskaps- och teknikutvecklingen tog rejäl fart.

Vetenskapen blir idag mer och mer matematisk, får större precision och nya framsteg sker i en accelererande takt. Många människor tycker att det är meningslöst med vetenskap som inte leder till ny teknik, och vi får allt svårare att skilja mellan vetenskap och teknik.

Under 1800-talet accelererade utvecklingen då affärsmän ville göra goda affärer och olika nationers ledare ville ha starka arméer. Idag tar vi hjälp av forskare för att lösa vitt skilda problem inom både den privata och den offentliga sektorn. Företagen avsätter idag ofta en stor del av vinsten, för att kunna förfina sina produkter eller utveckla nya produkter. Stater lägger ofta en rejäl del av sin budget på forskning och teknikutveckling. Detta har lett till en snabb utveckling av både de företag som arbetar med teknikutveckling och samhällets kunskapsmassa. Detta gäller inom många områden, allt från medicinteknik till vapenutveckling.

Världens militära styrkor finansierar och styr en icke ansenlig del av mänsklighetens teknikutveckling och vetenskapliga forskning. Om man vill jobba med den allra senaste tekniken, så är man ofta hänvisad att arbeta med militära projekt. Väldigt mycket av den civila teknik vi har idag, kan vi tacka den militära forsknings- och teknikutvecklingen för, t ex GPS, Internet, mobiltelefoner, datorer och jetflyg.

Idag styrs krigen i första hand av vilken teknik man har tillgänglig och den som har den bästa tekniken och de bästa vetenskapsmännen får ett enormt övertag. Kriget håller på att bli en forskningsprodukt. Före den industriella revolutionen betydde organisation, logistik, taktik, disciplin, uthållighet och militär skicklighet oftast mycket mer än de olika vapensystem som användes. Idag är det som sagt det omvända som gäller: ”vetenskap och teknik är makt”.

Det är ur denna synvinkel man bör förstå varför USA lägger ca 50 % av hela världens försvarsbudget på sin militär, varför Ryssland lägger en stor del av sin statsbudget på utveckling av nya vapen och varför Nordkorea lägger nästan hela sin statsbudget på vapenutveckling och krigsmakt. Dessa nationer har en ambition av att vara beskyddare av vårt befintliga system eller så vill de få ett större internationellt inflytande. De lägger stora resurser på ny militärvetenskap, ny teknik och på grundforskning.

Precis som vetenskap och teknik ger makt, ger även information makt. Denna information kan röra allt från det vi nämnt tidigare vad gäller ny teknik och forskning till att spionera på andra länders inre angelägenheter, politiker, företag, hemliga dokument och militära anläggningar. Detta har skett tidigare och fortgår alltjämt, med hjälp av spioner, ny teknik för att inhämta information och från öppna källor. Detta är inget nytt.

Det nya, som jag ser det, är att man inte verkar lika intresserad av korrekthet, utan det viktiga är att informationen ger makt och kan påverka på ett sätt så att den ger fördelar. Information tvättas och läggs tillrätta. Färre är intresserade av att det som presenteras är rätt, det är viktigare att det belägger ens egna åsikter eller ger fördelar. Detta ger paralleller till det som skedde på 1600-talet, då man kom på att vetenskapen inte alls säkert har rätt, det viktiga är att man kan dra nytta av den och bygga ny teknik som ger makt eller vinster.

Att slarva med sanningen är mycket farligt för våra demokratier i Europa som har som fundament att bygga på korrekt information. Vi har tidigare haft starka medier som granskat makten och med stora resurser undersökt händelser och skeenden. Nu när nya medier allt mer tar över och information som inte blir granskad kan få stort genomslag, byggs det upp en stor möjlighet för aktörer att lyckas med att skapa kaos och som på sikt kan få våra demokratier att falla. Befintliga medier har färre journalister och det har hänt att SVT och SR okritiskt har sänt ut information som är felaktig. Information som har sitt ursprung hos främmande makt och som vill få ut sin bild av vad som händer.

Vi ser idag att vissa stater och makthavare medvetet och på ett helt nytt sätt sprider falsk eller kraftigt vinklad information för att ibland på kort sikt, eller på lång sikt nå sina mål. Vi ser detta från Ryssland, Turkiet, Nordkorea, men även från Trumps USA. Har vi med hjälp av våra nya medier, så som bloggar, sociala medier gjort oss mer sårbara? Eller kan det vara tvärt om? Makthavare får inte stå oemotsagda, se på den arabiska våren. Dock är det så att desinformationen har blivit ett viktigare verktyg och givits nya möjligheter, med hjälp av de nya medier som vuxit fram de senaste 10 åren.

Så om vi nu ”översätter” de ca 400 år gamla tänkarna genom att byta ut kunskap mot information:

Så blir den nya informationskrigföringen:

• Information är makt.
• Det spelar ingen roll om informationen är sann, utan om den gör oss mäktigare.
• Ingen information är 100 % sann, istället är det viktigare att den gör oss mäktigare.
• Desinformation som ger oss möjligheter att nå våra mål är information.

Vi har byggt ett system där man förväntar sig att information är korrekt och lättillgänglig, och när den inte är det så hotas vårt system. Vi behöver korrekt information för att fatta rätt beslut i samhället och medborgarna behöver detsamma för att kunna utvärdera sina makthavare.

Vi har till viss del tappat vår förmåga till kritiskt granskande, då detta skötts av professionella aktörer som forskare, vetenskapsmän och journalister. Det är inte enbart främmande stater som medvetet slirar med sanningen, även inom vårt land är det många som vill sprida sitt budskap, myndigheter som ”tvättar rapporter” för att framstå i en bättre dager eller politiker som håller inne med sanningen.

Vi behöver mer kritiskt tänkande, inte aningslöst dela information på sociala media, ändra rutiner i våra media så de inte okritiskt publicerar falsarier och lära ut mer om källkritik i våra skolor. Vi bör stärka MSB och det Psykologiska försvaret, för att minska ryktesspridning. Vi bör även se över bidragssystemen till våra traditionella medier, så att de har råd att opartiskt granska olika skeenden.

 
Författaren är verkställande direktör och ledamot av KKrVA.

av Bo Hugemark

 

Likheter finns mellan Tysklands Kejsare Wilhelm II och USA:s president Donald Trump.

Den 6 mars i år talade på ett Frivärld-seminarium ordföranden i The International Institute for Strategic Studies, professor François Heisbourg om ett franskt perspektiv på nordeuropeisk säkerhet. Han kom naturligtvis in på Trump och hävdade att den historiska ledare denne liknade mest var Kaiser Wilhelm II. Samma impulsivitet och oberäknelighet, samma oförmåga att förstå konsekvenserna av sina uttalanden och sitt handlande. Efteråt slog det mig att det fanns ännu en likhet av rent konkret natur: Wilhelm twittrade! Hans marginalanteckningar i diplomatiska depescher – lika affekterade som Trumps – fick vittgående följder.

Den 30 juli, två dagar efter skotten i Sarajevo rapporterade sändebudet i Wien, Heinrich von Tschirschky und Bögendorff, att trådarna i mordkonspirationen enligt österrikiska regeringen löpte samman i Belgrad och att stämningen i Wien var att man nu en gång för alla skulle göra upp räkningen med serberna. Man skulle ställa dem inför en rad krav och om dessa inte uppfylldes handla kraftfullt. Tschirschky meddelade att han därvid alltid manade till lugn och varnade för överilade steg.

Detta föranledde ett kejserligt utbrott, i en marginalanteckning: vem har givit honom fullmakt till detta? det är mycket dumt! det angår inte honom, det är Österrikes sak vad det vill göra härnäst. Härnäst heter det då, om det går på tok att Tyskland inte ville [hjälpa till]!! Tschirschsky ska vara så god att sluta med dumheterna! Man måste ta itu med serberna, och det snart

Med detta carte blanche i ryggen överlämnade den 23 juli Österrike ett ultimatum i Belgrad, med krav godtagande utan förbehåll inom två dygn. Kraven gällde utredningen om attentatet, bestraffning av de skyldiga samt förhindrande av framtida mot Österrike-Ungern fientlig verksamhet.

I svaret den 25 juli accepterades alla krav utom ett, att en österrikisk kommission skulle på plats i Serbien delta i brottsundersökningen, vilket skulle strida mot grundlagen och straffprocesslagen. En viss samverkan ställdes dock i utsikt.

När Kaiser Wilhelm läste svaret skrev han entusiastiskt: En briljant prestation med en frist av bara 48 timmar. Det är mer än man kunde vänta!
En stor moralisk framgång för Wien; men nu faller varje krigsorsak bort…

Men det var så dags. Ty kejsaren fick läsa svaret först den 28 juli, uppenbarligen försenat av rikskansler von Bethmann-Hollweg och utrikesminister von Jagow. Och om han velat stoppa kriget hade det varit för sent; samma dag förklarade Österrike-Ungern Serbien krig och Europas mobiliseringsmaskiner gick igång och tre kejsardömen mot sin undergång.

På slottet Haut-Koenigsburg i Alsace finns framför en öppen spis ett gnistgaller av järn med texten ”Ich habe es nicht gewollt” (”Jag ville det inte”). Det tillverkades 1917 då slottet hette Hohkönigsburg, skänkt till tyske kejsaren 1898 efter fransk-tyska kriget 1870-71 då Alsace avträddes till Tyskland och blev Elsass. Citatet syftar på en mening i tyske kejsarens proklamation den 31 juli 1915, ett år efter krigsutbrottet: ” Vor Gott und der Geschichte ist Mein Gewissen rein: Ich habe den Krieg nicht Gewollt.” (Inför Gud och historien är mitt samvete rent: Jag ville inte ha kriget). Kanske tänkte han på sin ”tweet” den 28 augusti 1914. Men det var nog snarare ett uttryck för den baksmälla som drabbat många efter krigseuforin hösten 1914. Tron på triumfatoriska segrar och på kriget som ett moraliskt reningsbad var död. Kanske han ångrade ”tweeten” av den 30 juli.

Den kejsarvansinnige presidenten Donald Trump lär knappast ångra något han twittrat; hans metod är att blåljuga om sådant han sagt som inte går hem. Och förhoppningsvis finns ingen i administrationen som tar hans tweets ad notam som grund för praktisk politik. Med sin twitterprotest mot kongressens beslut om sanktioner mot Ryssland – som han tvingats skriva under – undergrävde han än mer sin auktoritet.

Man kan glädjas åt att denne ovärdige mans makt efterhand raseras. Men man bör sörja över att världens största demokrati regeras av en man utan sans, förnuft och skam. Och att Förenta staternas makt i kampen mot demokratins fiender oundvikligen försvagas.

 
Författaren är överste och ledamot av KKrVA.

av Mikael Odenberg

Det är viktigt att förstå att vi har ett omfattande och mödosamt arbete framför oss för att återta en rimlig och välavvägd svensk försvarsförmåga. Därför handlar seriös försvarspolitik inte om att hälla flest miljarder på kortast möjliga tid över Försvarsmakten, utan om att långsiktigt och successivt bygga upp högre anslagsnivåer. Och detta måste dessutom göras på ett sätt som säkerställer att anslagsmedlen används på ett effektivt sätt.

Kort sagt; det finns inga quick fixes i försvarspolitiken.

Det viktiga i dagens uppgörelse är nivåhöjningen 2018 med 2,7 miljarder kronor. Vad det sedan slutligen blir 2019 och 2020 kan komma att ändras efter såväl riksdagsval som nya försvarsöverläggningar.

 
Författaren är tidigare försvarsminister och generaldirektör. Han är akademiens styresman.