Försvarsbloggare

av Lars Wedin

Efter den andra valomgången är spelplanen nu lagd – nästan. Macrons parti har en mycket stark majoritet i ”andra kammaren”, hans politiska mandat försvagas dock av det låga valdeltagandet. Den första regeringsombildningen är redan skett. Bland andra har försvarsministern och justitieministern – den senare ledare för koalitionspartnern centerpartiet MoDem – just avgått. Presidenten har haft en första stor sammandragning av de båda ”kamrarna” i något som kallas ”kongress”. Här har presidenten gett sin vision om vad som skall göras och premiärministern har talat om hur detta skall ske.

Macrons huvudinriktning är att reformera ekonomin och arbetsmarknaden. Detta är helt nödvändigt för att han skall kunna bli en partner till Merkel viket i sin tur krävs för att det fransk-tyska paret skall kunna driva EU framåt. Men här kommer han att möta den yttersta vänstern under Mélenchon och de ärkereaktionära fackföreningarna (framför allt kommunistiska CGT) för vilka varje modernisering är ett hot mot ärvda privilegier. Detta kommer att ta mycket kraft från utrikes- och säkerhetspolitiken.

Nedan följer en genomgång av Macrons program som det har skildrats i olika fora, bl a en studie från franska försvarsdepartementets studieavdelning (DGRIS). Det är i första hand utrikes- och säkerhetspolitiken som här är av intresse. Urvalet är personligt liksom, självklart, analysen av hur detta program – om det genomförs – kan påverka Sverige.

Allmänt

För bara någon månad sedan sades det att Macron var alltför oerfaren och man förutspådde stora svårigheter för honom att få ett stabilt regeringsunderlag. Idag talar man om hans oerhörda taktiska skicklighet och inför andra omgången av de allmänna valen var man snarast oroad för att han skulle få en odemokratiskt stor majoritet.

Han är också ny i utrikespolitiken. Men hans möten med Merkel, Putin och Trump har knappast präglats av någon osäkerhet – tvärt om. Onekligen spännande att han bjudit in Trump till 14-juli paraden; för att imponera? För att visa på Frankrikes självständighet? Det nyligen timade G20-mötet har också visat att Macron vill spela en viktig roll inte minst när det gäller klimatet.

Ekonomin är emellertid den avgörande frågan. Budgetunderskottet måste ned till under 3%; vilket inte blir lätt för Macron har, på politikers sätt, gjort stora ekonomiska utfästelser. 2019 skall underskottet vara nere på 2,9 % medan de offentliga utgifterna skall vara mindre än 50% av BNP år 2022 – när femårsmandatet är slut. För detta måste antalet statstjänstemän minska med 50 000 – 70 000 och stora besparingar göras på sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring, två notoriska underskottsområden. Samtidigt skall 15 000 nya poster för gendarmer och poliser skapas liksom 40 000 nya platser i fängelserna. Allt detta innebär en radikal omsvängning från förre presidenten Hollands politik.

Utrikespolitik

Den globala utvecklingen präglas av en ”ny historisk cykel” och en ”ny era av konflikter”. Den strategiska situationen försämras som följd av ökade militärutgifter och militariserad terrorism vartill kommer att det europeiska projektet möter en existentiell utmaning. Demokratin utmanas av auktoritära regimer, som strävar efter att förändra de regionala balanserna. I detta sammanhang pekar Macron särskilt ut Ryssland. Här krävs en fast europeisk hållning. Europa måste hålla ihop och öppna en dialog från en styrkeposition. ” Europa behöver lära sig förstå Ryssland. Sanktionerna existerar och de är nödvändiga så länge överenskommelsen i Minsk inte respekteras. Vi kommer att försöka få dem avskaffade givet att situationen i Ukraina ger möjlighet.” Samtidigt kräver en lösning av kriget i Syrien att man kan komma överens med Putin.

I denna situation är de utrikespolitiska prioriteringarna, i De Gaulles och Mitterands anda, suveränitet, oberoende och strategisk autonomi. Men dessa prioriteringar bör ”inskriva sig i en europeisk ram och i synnerhet i dialog med Tyskland.”

Det europeiska projektet spelar en huvudroll i Macrons politik, traditionellt byggd på det ”fransk-tyska paret”. Den europeiska integrationen inom försvarsområdet måste fördjupas med ”de som vill och som är beredda att investera”. Detta bör leda till ”reell strategisk autonomi på europeisk nivå”. Bland annat skall EU få ett eget militärt högkvarter och ett program för forskning och teknologiutveckling. Han har också föreslagit en ”buy European act”.

Den europeiska gränspolisen bör förstärkas.

Anmärkning; i franskt språkbruk betyder strategisk autonomi bl a en stark underrättelsetjänst som tillåter egen analys och beslut samt givetvis egna medel för att kunna agera.

Macron är alltså inte främmande för ett Europa ”med flera hastigheter” där de som vill fördjupa samarbetet, inte minst inom försvarssamarbetet, kan gå före. Detta program blir lättare att genomföra nu när den eviga stoppklotsen Storbritannien är ute ur leken.

Men detta program står inte i motsats till vikten av fortsatt integration i Nato. Tvärtom ser han EU och Nato som parallella organisationer. Nato har de militära resurserna medan EU har de ekonomiska styrmedel, som krävs för en aktiv försvarspolitik. ”Trumpismen” gör att Europa måste kunna stå på egna strategiska ben.

Här bör nämnas att Frankrike har ett nära samarbete med, främst, USA när det gäller bekämpningen av DAECH. Det franska hangarfartyget, som nu är på översyn, har varit helt integrerad i amerikanska flottstyrkor i Indiska Oceanen och franska chefer har också fört befäl över hangarfartyg från US Navy. Med Storbritannien finns ett allt närmare samarbete inom ramen för överenskommelsen från 2010 som går under namnet Lancaster House.

Politiken gentemot arabländerna och Medelhavet bör utgöra kärnfrågor för fransk diplomati men också, eller framför allt, för Europas politik; speciellt nämns ett närmare samarbete med Algeriet och Egypten. Frankrike bör vidare återfinna sin plats som aktör i Mellersta Östern; särskilt i syfte att bidra till en lösning av krisen i Syrien. Macron säger i en intervju (Le Figaro 22/6) att han kan tänka sig unilaterala franska insatser om en av två ”röda linjer” överträds: användning av kemiska vapen och om humanitära organisationer hindras (definition?) i sitt arbete.

Frankrike fortsätter att vara engagerat i Libanon. Öppningen mot Iran bör fortsättas om atomöverenskommelsen från 2015 respekteras och om Iran bidrar till regional stabilitet.

Macron vill ha en samordnad europeisk insats för att stabilisera Libyen.

Det är tydligt att kraven för ett turkiskt medlemskap i EU inte uppfylls och utvecklingen i detta land leder knappast till en förbättring. Europa bör dock inte stänga dörren för Turkiet.

Israels säkerhet är en oföränderlig princip liksom den palestinska statens legitimitet. Frankrike bör söka efter en  lösning som ger en rättvis och långsiktig fred, som gör att de två staterna kan existera tillsammans i fred.

Ett omfattande partnerskap bör ingås med Afrika. Frankrike kommer fortsatt att försöka spela en stabiliserande roll i Sahel, särskilt då i Mali.

Försvarspolitik

Försvaret behöver stärkas. Försvaret är en politisk prioritering vid sidan av utbildningsväsendet, den inre säkerheten och rättsväsendet. Målet är 2% av BNP 2025, vilket många betraktar som lågt givet att 2% redan idag är normen i Nato och EU. Samtidigt är detta realistiskt givet Frankrikes stora ekonomiska problem. Man bör också komma ihåg att försvarsbudgeten traditionellt varit underfinansierad.

Här kan valet av ny försvarsminister inge farhågor. Florence Parly har tillhört Socialistpartiets vänsterflygel och är expert på budgetfrågor. Däremot har hon ingen erfarenhet av försvaret; en fransk Tolgfors? Eller, spekuleras det, kommer hon att använda sina kunskaper i kommande slagsmål med Bercy (finansdepartementet). Den 6 juli deklarerade emellertid budgetministern (min översättning) att försvarsdepartementets budget kommer att ökas trots ett allmänt sparmål för regeringen om 4 – 5 miljarder €.  ”Våra militärer har sedan länge levt med bristande resurser. Detta innebär inte att det inte skulle gå att genomföra reformer. »” Men denna dag (10 juli) har finansdepartementet föreslagit en besparing på försvarsbudgeten om 850 M€! Den som lever får se…

En viktig budgetteknisk fråga i sammanhanget är hur försvarsmaktens pensioner skall räknas – innanför eller utanför 2%-målet?

Att Macron tar sin roll som överbefälhavare på allvar är tydligt inte minst genom den militärparad han anordnade på Champs Elysées i samband med att han tog över presidentskapet och därmed blev ”chef för försvarsmakten” (chef des armées).

En ny vitbok (motsvarar vår rapport från försvarsberedningen) skall tas fram som grund för nästa försvarsbeslut för åren 2019-2025. Detta skall möjliggöra högre tillgänglighet och en snabbare omsättning av föråldrad materiel. Prioriteringarna är:

• Cyberförsvar;
• Underrättelsetjänst, bl a skall en koncentration ske av resurserna i syfte att öka förmågan att bekämpa terrorism;
• Tankningsflygplan;
• Ytfartygsflottan (bl a patrullfartyg och studier för nästa hangarfartyg mot 2040) ;
• Drönare;
• Satelliter;
• Bibehållen numerär.

Macron vill skapa någon form av kortare värnplikt om, kanske, en månad. Dess huvudsyfte skall vara att stärka relationen medborgare-stat, medborgare-försvar och den strategiska uthålligheten. Den beräknade kostnaden om 2-3 Md € skall ligga utanför försvarsbudgeten men organiseras genom försvarsmakten och gendarmeriet.

Den operativa reserven skall ökas till 85 000 reservister från försvarsmakten, gendarmeriet, brandkårerna, polisen och civilförsvaret.

Kärnvapenavskräckningen skall bevaras och moderniseras. Den är ”ett nyckelelement i vår strategiska autonomi avseende beslut och insatsers genomförande. Försvarsmakten skall vara i stånd att försvara nationens existens, vilket utgör kärnvapnens existensberättigande. Macron har i detta sammanhang påmint om att vissa stater – läs Ryssland och Nordkorea – ”inte tvekar att använda sina kärnvapenstyrkor i syfte att demonstrera och hota”.  Under sin mandattid kommer han att ta de beslut som är nödvändiga för att bibehålla de två komponenterna i kärnvapenarsenalen: de ubåtsburna och de luftburna.

Operation ”Sentinelle” (militära patruller på gator och torg samt särskilt utsatta platser som järnvägsstationer; idag är närmare 10 000 man insatta i denna operation) skall anpassas till hotet från terrorismen utan ”all dogmatik”. Eftersom Frankrike, liksom Europa i övrigt, har drabbats av upprepade attacker den senaste tiden blir nog en anpassning nedåt svår även om detta är en verksamhet med tveksam effekt. Lagarna skall anpassas så att det nuvarande undantagstillståndet skall kunna tas bort i november. Praktiskt innebär detta att många av undantagstillståndets bestämmelser permanentas.

Macron förefaller vilja begränsa antalet internationella insatser (OPEX). Sådana operationer skall bara genomföras när alla andra möjligheter prövats och det finns utsikter till framgång.

(Försvars-)Industripolitik

Frankrike måste reindustrialiseras för att återfinna sin strategiska autonomi. Det är också nödvändigt att öka säkerheten avseende tillflödet av varor och resurser. Reindustrialiseringen skall möjliggöra ett ökat oberoende speciellt vis-à-vis USA. Samtidigt krävs en konsolidering av försvarsindustrin.

Forskning och utveckling behöver stärkas. Mindre och medelstora företag spelar här en huvudroll.

Maritim politik

Som bekant (?) utgör havet människans framtid. Frankrike med världens näst största ekonomiska zon – 11 Mkm² – har här en enorm potential som dock hittills inte tillvaratagits. Men havet har ett särskilt avsnitt i Macrons program. Inte minst krävs en verklig maritim strategi. Vidare krävs ett starkt ökat samarbete mellan företrädare för de olika maritima frågorna (energi, transport, turism…). Alltför länge har den maritima politiken saknat en klar vision samtidigt som koordinationen mellan olika aktörer, privata som statliga, har varit otillräcklig. Men mot denna bakgrund saknar många i den maritima näringen en sammanhållande minister. Å andra sidan är den nye premiärministern, Édouard Philippe, före detta borgmästare i hamnstaden Le Havre…

Idag representerar den maritima ekonomin 14% av Frankrikes BNP: tre gånger så mycket som bilsektorn. Ändå görs alldeles för lite för att på bästa sätt utnyttja det maritima området. Av Frankrikes import kommer 85% över havet men bara 1 container av två kommer till en fransk hamn. Här krävs en nationell hamnstrategi som sammanhåller de stora hamnarna med de sekundära och decentraliserade.

Macron kommer också att stödja utvecklingen av marin förnyelsebar energi i syfte att nå de bestämda målen för energitransformering och för att skapa en fransk industri på området.

Frankrike skall förbättra utnyttjandet av sina strategiska marina resurser speciellt inom områdena bioteknologi och jordmetaller – vilket måste innebära en satsning på gruvdrift under vattnet.

Vidare skall den marina forskningen stärkas, skyddet av den marina biodiversiteten ges speciell uppmärksamhet. Allmänt skall statens marina aktörers roll och medel stärkas i syfta att bättre kontrollera det marina området och dess rikedomar.

 Avslutning

Valen är nu över. Nu gäller det att leverera. Kommer Macron att lyckas? Hans stora problem kommer att utgöras av den yttersta vänstern och fackföreningarna som har förmåga – och ofta visat vilja – att störta Frankrike i kaos. Om han misslyckas då kommer nog nästa presidentval år 2022 att stå mellan ytterlighetspartier till höger och vänster med svåra konsekvenser bl.a. för Europa. Men om han lyckas finns möjligheter till en ny ”vår” för Europa.

Även denna utveckling kan dock innebära problem för ett Sverige där en saklig debatt om Europa saknas. Var placerar sig Sverige i ett Europa med fler hastigheter? Sverige kan inte ingå i Europas kärna utan att vara med i euron. Men ingen svensk regering torde vilja lyfta på locket till denna infekterade fråga. Vår ljumma inställning till europeiskt försvarssamarbete kan också medföra problem. Macron torde vara helt oförstående för den svenska synen att EUs försvarspolitik är begränsad till krishantering och därmed är förenlig med svensk ”alliansfrihet”. Inte heller torde den svenska försvarsbudgetens låga nivå framkalla någon entusiasm. Den torde i stället uppfattas som att Sverige inte är berett att ta ansvar för sin säkerhet och än mindre för Europas. Vilket tyvärr är sant.

Ett orosmoln är att Sverige aktivt bidragit till FN-konferensen om förbud mot kärnvapen. Visserligen kommer detta internationella förbud inte att leda till nukleär avrustning i denna tid när kärnvapnen tvärtom fått ökad aktualitet. Men det svenska aktiva deltagande kan leda till konfrontation med inte bara Frankrike – se ovan – utan för oss viktiga stater som USA och Storbritannien. Ett strategiskt självmål! Dessutom är skulle en värld utan kärnvapen inte bli en fredligare värld utan tvärtom.

Sammantaget finns det en stor risk för ett dubbelt utanförskap: utanför såväl Nato som EUs försvarspolitik samtidigt som vi helt saknar strategisk autonomi. Hittills verkar den svenska lösningen vara att placera sig under USAs beskydd. Det kan visa sig vara en mycket farlig politik.

 
Kommendör Lars Wedin är ledamot av KKrVA och KÖMS samt korresponderande ledamot av Académie de marine. Han är redaktör för Tidskrift i Sjöväsendet.

av David Bergman

Poliser och personal ur Försvarsmakten omhändertar skadade ungdomar efter ett fingerat terrorattentat mot ett skoldisco. Övningen Meteor prövade personalen till deras yttersta gräns, både i omfattning och realism, endast ett par veckor innan attentatet på Drottninggatan. Foto: Joel Thungren / Försvarsmakten

När det sista skottet tystnat och pannlamporna tänds möts personalen av ett blodbad. Skriken från de skadade och panikslagna bara ökar i styrka. Flera har bortsprängda kroppsdelar, andra har öppna sår medan ännu fler är i chock. Ungdomar drar i poliserna och soldaterna och ber i panik att de ska rädda just deras kompis när de påbörjar triagering och omhändertagande. Det är sen natt innan helikoptern lyft för att transportera iväg den sista skadade. Först nu hittas de tysta och chockade som gömt sig i skrymslen runt om i den enorma byggnaden.

Denna gång var det lyckligtvis inte på riktigt. Sent på natten återuppstår såväl skadade som avlidna på ett givet kommando och personalens agerande utvärderas grundligt inne på garnisonsområdet i Uppsala. Det avslutande momentet var kulmen på övningen Meteor där en och en halv veckas fördjupande utbildning växlats med praktiska moment i Uppsala, på Berga, i Stockholms skärgård och på Gotland. För att säkerställa realismen i momenten hade professionella figuranter med amputerade armar eller ben lejts in från det brittiska företaget Casualty Resources (tidigare Amputees in action) tillsammans med busslaster av frivilliga skolungdomar. Sminkpersonalen hade gjort figuranternas skador så verklighetstrogna att de, trots vetskapen att de inte var riktiga, blev obehagliga att titta på.

Denna gång fanns jag i övningsledningen. Något som gav mig tid och möjlighet att reflektera lite extra, varav två saker utmärker.

Det första rör behovet av realistiska övningar och vad de ger personalen. Den 7 april, bara några få veckor efter slutmomentet på övningen, skedde dådet på Drottninggatan i Stockholm. Flera ur personalen som övades den natten i Uppsala fanns på plats efter attentatet i Stockholm, bättre förberedda med slipade färdigheter. Att eftersträva en sådan realism i övningar har dock en tendens att orsaka diskussion inom organisationen. Jag har vid mer än ett tillfälle mött de som med skeptiska röster menat att sådana typer av övningar eller bilder från dem ”kan missförstås”. Självklart kan de missförstås! De avbildar en extrem miljö som i alla andra kontexter än en övning skulle vara otänkbara. Men det utgör på inget sätt en anledning att avstå från att öva. Efter att ha sett ocensurerade bilder från attentatet på Drottninggatan kan jag konstatera att realismen i övningen hamnade väldigt nära verkligheten. Då vi förväntar oss att personal skall kunna verka och prestera i extrema miljöer har vi ett långtgående ansvar att öva dem med moment som så nära som möjligt återspeglar de extrema krav som en skarp situation kan komma att ställa på dem.

Det andra rör buller-klagarna och att vi aldrig ska be om ursäkt för att vi övar. Övningen drog till sig mycket uppmärksamhet från närboende, kanske mest så momenten i Uppsala som genomfördes nära tätbebyggt område. Huvudsakligen var kommentarerna som så ofta väldigt positiva. Främst skolungdomar och pappor med barn på axlarna kom glatt springande för att titta på fordon och helikoptrar samt prata och ställa frågor. Det fanns dock självklart enskilda individer som trots omfattande information & skyltning inte upplevde sig ha fått någon information och krävde att vi skulle sluta bullra. En skrikande man krävde en ursäkt och att vi omedelbart upphörde med vad vi gjorde, annars skulle han ringa polisen. Vi gick honom halvvägs till mötes: då det just då inte fanns fler poliser någonstans i Uppland än på den platsen kunde vi bespara honom att ringa.

Det är ett enkelt faktum att oaktat hur väl vi informerar så kommer det alltid finnas individer som upplever sig oinformerade. Det finns också de som helt enkelt rent principiellt eller ideologiskt inte tycker om att försvaret finns, och som en följd av det reagerar negativt på att vi övar. Det har de givetvis all rätt att tycka, det är till och med den rätten vi försvarar, men då är anledningen till deras reaktion något helt annat än informationen från myndigheten. Ibland har klagomål på telefon eller bara orden ”Någon har reagerat” varit tillräckligt för att få även höga chefer att vackla vad gäller verksamhetens fortsättning. Jag är den förste att beklaga om vår verksamhet orsakat någon olägenhet. Att vara vänlig och professionellt bemöta alla, även skrikande surpuppor, är också självklart. Men jag kommer aldrig, aldrig be om ursäkt för att vi övar.

Personalen som hanterade attentatet på Drottninggatan har fått oerhört mycket beröm, av goda anledningar. Likaså i många andra situationer där poliser och soldater ställts inför svåra och ibland livshotande situationer. Men goda prestationer kommer sällan utan god utbildning och realistiska övningar. Så fortsätt att öva, så realistiskt som möjligt, och be aldrig någonsin om ursäkt för det.

https://www.youtube.com/watch?v=UWpO8JP8s1A

 
Författaren är major, försvarsmaktsdoktorand och ledamot av KKrVA:

av Claes Arvidsson

”Den 16 juni 2009 beslöt riksdagen att värnplikten i Sverige skulle vila i fredstid, vilket i praktiken innebar att värnpliktsförsvaret avskaffades. I avsaknad av en allvarlig militär hotbild mot Sverige prioriterades försvar av det svenska territoriet ner, till förmån för ett aktivt deltagande i internationella militära insatser med anställda soldater i alltid tillgängliga militära förband. Försvarskostnaderna som andel av Sveriges BNP tenderade att minska.”

Så inleder Joakim Berndtsson, Ulf Bjereld och Karl Ydén en presentation av SOM-institutets pejling av svenska folkets syn på försvar och säkerhet på DN-debatt 15/6. De fortsätter artikeln med konstaterandet att ”i dag är situationen närmast helt förändrad”. Det är sant. Det nationella försvaret står i fokus.

Genom att slå fast att försvarsbeslutet 2009 skedde ”i avsaknad av en allvarlig militär hotbild” ansluter de tre sig till en verklighetsbeskrivning som man i politiken gärna tar fasta på när det blickas tillbaka på avvecklingen av det nationella försvaret. Att det var rätt då men blev fel på grund av att verkligheten förändrades och att politiken därmed måste läggas om. Brytpunkten blir då det ryska kriget mot Ukraina och annekteringen av Krim 2014.

Kort sagt, politik som rationellt handlande.

En mer principiell invändning mot det sättet att argumentera är att en stat alltid måste ha ett nationellt försvar – evig fred kan aldrig tas för given.

En annan fråga är hur ”avsaknad av allvarlig militär hotbild” ska tolkas. Det är lätt att instämma i att en sådan saknades under den tid då det nationella försvaret avvecklades, men därmed kan och bör man inte sätta punkt. Den intressanta frågan när det nu görs försök att skriva den politiska historien, är om det fanns en riskbild som i sådana fall ger ett annat perspektiv på 2009 och 2014.

I själva verket ringde varningsklockorna redan före 2009 och sedan alltmer ihållande under perioden fram till 2014.

I min bok Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige (Penna till papper bokförlag 2017) kan man i artikelform följa hur utvecklingen i Ryssland blir alltmer negativ under 2000-talet. Mer auktoritärt inåt, mer aggressivt utåt. Allt kombinerat med ett militärt återtagande. Riskbilden förändrades till det sämre. Än mörkare blev den i augusti 2008 då det ryska kriget mot Georgien ägde rum.

Så ja, det fanns en riskbild som ett välfungerande politiskt system borde ha tagit höjd för. Ändå var det bara folkpartiet liberalerna som efter Georgienkriget tog intryck av den förändrade lägesbilden, och började lägga om partiet kurs från en politik som bars upp av tanken på självvald internationell insats till behov av ett nationellt försvar.

Via artiklarna i Fritt fall kan man följa försvars- och säkerhetspolitiken under mer än ett decennium – under statsministrarna Persson, Reinfeldt och Löfven. En slutsats är att det rör sig om ett kollektivt politisk misslyckande. En annan är att det vore både klädsamt och viktigt om de statsbärande partierna – socialdemokraterna och moderaterna – gjorde upp med vad de gjorde.

Men det är inte allt. Framför allt behövs en genomlysning av misslyckandets anatomi för att vaska fram de faktorer och processer som bidrog till att det politiska systemet inte reagerade. I stället följde man den gamla kartan i en ny terräng. En sådan analys handlar om historieskrivning, förståelsen av försvarspolitiken som politikområde och inte minst viktigt om lärande.

Det gäller också att se framåt. Kunskap, debatt och lärande skulle vinna på ökad offentlighet kring försvar och säkerhet. Några förslag med fokus på debatt, vidsyn och granskning av politik och myndigheter:

• I myndighets-Sverige är fristående inspektioner numera ett vanligt inslag. Försvarets myndigheter borde på samma sätt ha externa inspektioner.

• Stärk forskningen om försvar och säkerhet vid universitet och oberoende högskolor (FHS-modellen har fortfarande inte lyckats övertyga). En omvandling av professuren i underrättelseanalys i Lund till ett lektorat är fel väg att gå.
• Ge FOI:s säkerhetspolitiska analysenhet ett fast grundanslag – i stället för att som nu planera för en nedragning på anslaget.
• KKrVA skulle kunna bidra mer till det offentliga samtalet genom att inrätta ett råd bestående av 3-4 akademiledamöter som en gång per år redovisade en granskning av aspekter på försvars- och säkerhetspolitiken. Modellen för detta kan hämtas från tankesmedjan SNS:s Konjunkturråd respektive Demokratiråd, som med sina årliga rapporter belyser politik, problem och tendenser.

Försvar och säkerhet skulle må bra att ses på som ett vanligt politikområde.

Det skulle också visa vad som särskiljer.

 
Claes Arvidsson är författare, mångårig ledarskribent i SvD och ledamot av KKrVA.

av Jan Leijonhielm

Ingolf Kiesow lyfte i denna blogg nyligen förtjänstfullt frågan om kärnvapenproblematiken i Sydöstasien och de implikationer den kan få för europeiskt och svenskt vidkommande. Frågorna aktualiseras även i den rapport FOI nyligen publicerade om kärnvapensituationen. Denna innehöll bl a en analys av de ryska taktiska kärnvapnens roll. Slutsatserna är förvisso välbekanta, men förtjänar att upprepas även i detta forum, främst därför att de kan komma att utgöra ett svårhanterligt problem vid en eventuell militär konflikt med Ryssland, inte minst ur svensk synvinkel.

Kärnvapen spelar, som tidigare påpekats i en rad studier, en stor roll i ryskt militärt tänkande, men även politiskt. Stormaktsambitionerna vilar i hög grad på innehavet av strategiska kärnvapen och kärnvapenretoriken under senare år har varit tydlig och ökande. Vilken roll de substrategiska kärnvapnen har är däremot fortfarande i flera avseenden oklart. Som bekant har de inte omfattats av några nedrustningsavtal.

Militärdoktrinen, d v s den öppna varianten, ger inte många ledtrådar, frågan har väckts om det över huvud existerar en doktrin vad gäller slagfältsanvändning. Vi vet ännu inte hur många de är, var de lagras, hur de är tänkta att användas som slagfältsvapen, på vilka nivåer de kan sättas in och var beslutet om användning ligger i den militära eller politiska hierarkin. Likaså är det oklart vilka vapensystem som kan användas som bärare, t ex hur stor kärnvapenkapacitet tyngre artilleri har. Att marinen, missilförband och flyget förfogar över taktiska kärnvapen är dock sedan länge ett faktum.

Den teoretiska ryska debatten tar förvisso upp dessa frågor, men ofta tycks man tänka i termer av de-eskaleringsfaktor, d v s en tidig användning som skall tvinga motståndaren att avstå från en upptrappning, och i stället väljer att fortsätta användningen av konventionella medel.

Ser man till andra faktorer som kommer att påverka den ryska användningen av taktiska kärnvapen kan man konstatera att kärnvapenanvändning sedan decennier har ett starkt fäste i den högre officersutbildningen. I ett stort antal teoretiska övningar används dessa som ett effektivt slagfältsvapen mot fasta anläggningar, truppkoncentrationer o dyl. Att man även övar detta i större återkommande övningar, som Zapad och Tsentr kan avläsas i förekomsten av deltagande kärnvapenförband, medan vi däremot har sämre kunskaper om hur de mer precisa målen ser ut. Det är också uppenbart att man övar större insatser i östra militärområdet, mot en eventuell kinesisk motståndare. Sammanfattningsvis konstaterar FOI-rapporten att man på rysk sida lägger en betydande vikt vid användningen av slagfältskärnvapen.

Det existerar dock, som framgått, en rad oklarheter, sannolikt med avsikt, beträffande de nukleära slagfältsvapnen. Decennier av utbildning, övning och acceptans av användning torde dock göra det mycket svårt att i ett skarpt läge ändra detta tänkande, det mesta talar för att de kommer att användas. Det innebär inte bara en osäkerhet som gör motåtgärder svåra, det medför också att t ex Sverige skulle ställas inför ett mycket påtagligt utpressningshot.

Detta hänger i sin tur ihop med frågan om vi skyddas av ett amerikanskt kärnvapenparaply, en fråga som Ingolf Kiesow tog upp i sitt blogginlägg. Om ett sådant fortfarande existerar, vilket uttalanden från den amerikanska militära ledningen antyder, gäller det även hot på en taktisk nivå? Är det särskilt troligt att den nuvarande amerikanske presidenten skulle riskera en kärnvapeneskalering om en icke-Natomedlem som Sverige hotades av en taktisk laddning över en mindre svensk stad? Frågetecknen är många och oklarheten uppskattas säkert även i Moskva, som i ett gråzonsläge torde kunna spela på ett varierande antal hotinstrument.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA.

av Karlis Neretnieks 

Jag fick nyligen en fråga om vad jag ansåg om finskt och svenskt Natomedlemskap och vad ett fördjupat samarbetet mellan Sverige och Finland skulle kunna innebära. Här några tankar.

Den bästa lösningen vore att båda länderna blev Natomedlemmar och samordnade sin planering och verksamhet inom ramen för alliansen. Förutom de fördelar som medlemskapet skulle innebära avseende möjligheterna till gemensamma operationer och att få stöd från andra länder så skulle Sverige och Finland därmed också omfattas av Natos kärnvapenavskräckning. 

Då ett medlemskap för närvarande inte tycks vara aktuellt så kommenterar jag främst det svenska-finska bilaterala samarbetet.

Att det svensk-finska samarbetet skulle kunna leda till en formell militärallians mellan länderna anser jag inte vara realistiskt. Det skulle i praktiken kräva en gemensam säkerhets- och försvarspolitik. Något som jag inte tror är möjligt med de militärstrategiska förhållanden som råder och ländernas olika historiska erfarenheter.

Är någon av regeringarna beredd att ovillkorligen lova att man kommer att gå i krig för det andra landets skull även i situationer där man eventuellt skulle se en chans att själv hålla sig utanför en konflikt? Bara för att ge två exempel. Är Finland berett att hota Ryssland med krig om Ryssland ställer krav på Sverige att få ”låna” Gotland i händelse av en allvarlig kris i Baltikum? Är Sverige berett att gå i krig om Ryssland ställer liknande krav att få ”låna” delar av finska Lappland för att skydda baskomplexen på Kolahalvön kopplat till en allvarlig kris på Nordkalotten?

Det grundläggande problemet är att Finlands och Sveriges gemensamma resurser inte räcker till att föra ett framgångsrikt försvarskrig mot Ryssland. Båda länderna är beroende av utländsk hjälp för att kunna försvara sig. Sverige behöver den mycket tidigt. Finland har en bättre uthållighet men är också beroende av stöd i ett mer utdraget förlopp. En svensk-finsk försvarsallians löser inte ländernas försvarsproblem.

Lägger vi därtill historiska erfarenheter så tror jag inte att något av länderna (kanske främst Finland), är berett att driva den operativa samordningen så långt att man blir helt, eller mycket starkt, beroende av det andra landet för att överhuvudtaget kunna försvara sig. Att, som det föreslagits av vissa, till exempel ha ett gemensamt flygvapen ter sig därför som måttligt realistiskt.

Att göra sig starkt beroende av ett annat land måste vara förknippat med mycket stora fördelar för att man ska gå den vägen. Det är i grunden bara klokt om den andre allianspartnern är så stark att den egna förlusten av handlingsfrihet uppvägs av en avsevärt högre avskräckningsnivå, eller om det skulle utbryta ett krig ger rejält ökade möjligheter att nå en gynnsam fred. En allians mellan Sverige och Finland uppfyller inte de kriterierna för något av länderna.

Jag ser därför inte en formell försvarsallians mellan Sverige och Finland som en framkomlig, eller lämplig, väg.

Vad är det då vi bör sträva efter?

Det övergripande målet bör vara att skapa en osäkerhet i Ryssland om man eventuellt kommer att behöva möta svenska som finska stridskrafter som samverkar i händelse av ett angrepp mot något av länderna. Det elementet i en rysk riskkalkyl skapas genom att utveckla en långtgående interoperabilitet mellan svenska och finska stridskrafter – de ska kunna slåss tillsammans på ett effektivt sätt i situationer där svenska och finska intressen sammanfaller.

Exempel på konkreta åtgärder för att nå det målet skulle kunna vara:

• Gemensamma övningar, något som redan pågår men som skulle kunna utvecklas än mer – man visar att man kan slåss tillsammans.
• Gemensam, eller åtminstone koordinerad materielanskaffning, i större utsträckning än idag – det borde göras även om det inte innebär några ekonomiska vinster, här är det övergripande målet ökad interoperabilitet det viktiga.
• Gemensam utbildning av framförallt officerare – en grundläggande faktor för effektiv samverkan i krig.
• Gemensamma stabsövningar för att hantera olika scenarier – det innebär inte att man förbinder sig att agera tillsammans i alla situationer, men det skapar en mental beredskap för att göra det.
• Samordnad luft- och sjöövervakning – något som sker redan idag men som kan utvecklas.
• Gemensam incidentberedskap i fred och vid kriser med en delvis gemensam ledningsfunktion – något som också bäddar för samverkan i krig om det skulle bli aktuellt.

Ytterligare en viktig fördel med ett nära samarbete är att det kan bidra till att göra båda ländernas egna försvarsförmågor bättre.

Sveriges mycket begränsade tillgång på markstridsförband gör det svårt att genomföra allsidiga och större övningar. Att kunna delta i finska övningar skulle ge svenska chefer och förband erfarenheter som de knappast kan få genom att bara öva med svenska resurser i Sverige.

Finland saknar ubåtar. Att kunna öva mot (och med) svenska ubåtar skulle sannolikt vara en värdefull erfarenhet för den finska flottan.

Det sker redan viss gemensam övningsverksamhet, främst när det gäller flygstridskrafterna, men här skulle samarbetet mellan länderna kunna, och borde, bli mycket mer omfattande.

Den utökade gemensamma övningsverksamheten skulle självfallet också öka förmågan att samverka i krig.

Här kan det finnas skäl att påpeka att vid olika åtgärder som syftar till att fördjupa det svensk–finska samarbetet så måste båda länderna samtidigt snegla på hur åtgärderna kan kopplas till eventuella Nato-operationer i händelse av en konflikt i det nordiska området. Även om länderna inte är medlemmar i Nato så är det svårt att föreställa sig scenarier där samverkan med alliansen inte kommer att utgöra en vital del av svenska och finska försvarsoperationer.

Sammantaget, ett fördjupat svensk-finskt samarbete gynnar båda länderna. Det övergripande målet bör vara att skapa bästa möjliga förutsättningar att slåss tillsammans – för att därmed öka osäkerheten i eventuella ryska kalkyler.

Samarbetet får dock inte leda till att det skapas sådana ömsesidiga beroenden så att länderna tappar förmågan att bedriva militära operationer på egen hand om den politiska/strategiska situationen skulle kräva det.

Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA.

av Lars Fresker

 
Låt oss börja med det nationella försvaret. Som flera bedömare redan konstaterat och som vi skrev redan 2015 (SvD Brännpunkt 17/6 2015) behöver ett land med Sveriges yta och läge dubbelt så stor armé och dito marin, jämfört med dagens försvar, samt ett vidmakthållande av ett flygvapen om 100 stridsflygplan, dock med ökad förmåga att motstå ett överraskningsangrepp.

Det försvar vi har idag är dimensionerat för internationella insatser, med ett lugnt svenskt närområde. Det är numer också allom bekant att inom dagens försvar är materielbristerna markanta och finansieringsbehoven skriande.

Ett uppvaknande har skett hos politikerna rörande behovet av ett nationellt försvar, efter väckarklockan Georgien 2008 och kallduschen Ukraina 2014. Idag råder ingen tvekan om att Ryssland är villigt att använda våld mot sina grannländer för att nå utrikes- och inrikespolitiska mål.

Sverige agerar fortfarande internationellt. Det är helt sant att svenska officerare och soldater gör ett bra jobb i Mali, Afghanistan och Irak. Våra soldater och officerare erhåller beröm för sin goda utbildning och för de bidrag de ger till fred och säkerhet. Svenska soldater och officerare är bärare av en god demokratisk tradition och har en syn på sitt uppdrag och sina medmänniskor som följer av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Därigenom höjer vi effekten på de fredsinsatser vi deltar i. Fast faktum kvarstår. Det är små insatser vi förmår göra idag och Försvarsmakten har svårt att personalförsörja dem på grund av en liten organisation med många vakanser.

Samtidigt bleknar våra nuvarande insatser i jämförelse med det uppenbara behovet av militär förmåga att bygga fred och säkerhet. Idag kommer de största enskilda flyktinggrupperna till Europa från Syrien och Afghanistan. I fallet Afghanistan är det ett kvitto på vårt egna misslyckande. Vårt misslyckande i betydelsen Västs misslyckande. Vi lämnade Afghanistan innan vi var klara. USA lämnade och Europa saknar förmågan att klara av insatserna där på egen hand. Konsekvenserna, bland annat i form av de civila som kriget hemsökt, kommer till oss nu.

För Sveriges del borde den tidigare målsättningen, att ha reell förmåga att ha minst en svensk bataljonsstridsgrupp insatt internationellt, i hög konfliktnivå, över tid, vara rimlig. Därutöver borde det finnas förmåga till några mindre internationella insatser med lägre numerär. För att lyckas med det, samtidigt som vi tryggar Sverige, krävs en ökning av antalet militära förband. För att lyckas med insatser både nationellt och internationellt parallellt krävs att vi behåller systemet med anställda heltids- och deltidstjänstgörande. Det systemet bygger på ett reellt behov som kommer ur dagens konflikter. Det får nu inte kastas ut som barnet med badvattnet bara för att vi nu återtar värnplikten som åkte ut vid det förra totalomkastet i försvarsinriktning.

Vi lever i en globaliserad värld. Säkerhet byggs både hemma och borta. Det är fortfarande lika sant som under 2000-talets början. Det torde vara tydligt för alla att globaliseringen inte bara handlar om ekonomi, migration och ideologi, utan också gett oss en globalisering av våld och krig. Konflikterna ute i världen pågår numera också här hemma i Sverige och Europa i form av terrorism. Har vi råd att låta bli att satsa både på nationell och internationell militär förmåga?

Sveriges militära ambitionsnivå, nationellt och internationellt borde vara; Att på en ökad nivå verka mot de säkerhetshot vi alla står inför. Sverige borde vara en del i en gemensam västlig vilja att motverka att krigen driver miljoner på flykt och in i desperation. Ett starkt och upprustat försvar är det bästa verktyget för fred både hemma och borta.

Men finns den politiska förmågan att se det militära försvaret som det verktyg det faktiskt är? Lyft blicken under nästa valrörelse! Och varför inte börja med det redan under årets politikervecka i Almedalen?

För övrig anser jag att lägstalönerna i Försvarsmakten, som stått still sedan 2012, måste höjas.

 
Författaren är ordförande Officersförbundet.

av Mats Bergquist 

Det brittiska valet till underhuset 2015 som många trodde skulle resultera i en seger för labourpartiet, ledde istället till en knapp seger för de konservativa. När David Cameron efter Brexitomröstningen förra året efterträddes av Theresa May sade hon att hon tänkte regera med denna knappa majoritet på 16 platser och således inte söka något personligt mandat. Men i april i år meddelade att hon ändrat sig och utlyste nyval till underhuset till den 8 juni. Snart sagt alla bedömare förutskickade att hon skulle vinna en promenadseger och kraftigt öka sin majoritet till kanske tom över 100. Men så blev det inte. I stället sällade sig det brittiska valet till en lång rad av överraskningar vi sett under senare år. Återigen har opinionsundersökningarna visat sig vara opålitliga, även om det blev klart att de konservativa särskilt under slutskedet av valkampanjen tappade mark.

I stället för en vinst på kanske uppemot 100 platser förlorade de konservativa alltså 13 medan nederlagstippade labour vann 32. Detta innebär att de konservativa med 318 platser av 650 skulle behöva ytterligare 8 för att vinna en majoritet (egentligen något färre eftersom det nationalistiska Sinn Fein, som vann sju mandat i Nordirland, vägrar att inta sina platser i underhuset).

Detta var det första felaktiga antagande som många professionella bedömare (inkl undertecknad) gjorde. Det andra innebar att man trodde att valdeltagandet skulle sjunka, eftersom man inom ett år haft folkomröstning om EU, kommunalval i delar av Storbritannien och nytt parlamentsval. Man gissade att väljarna skulle irritera sig på detta flitiga röstande och välja soffan, vilket i så fall brukar gynna torypartiet. Men valdeltagandet ökade tvärtom med några procent till ca 70, vilket för landet är en ganska normal siffra. Framför allt tycks röstandet bland yngre varit klart bättre än under Brexitomröstningen förra året. Man räknar med att i åldersgruppen 18-24 år ökade andelen som röstade från dryga 40 till 63 procent. Av dessa röstade över 70 procent på labour. Hade de röstat flitigare 2016 hade Brexit sannolikt inte kommit till stånd.

Ett tredje felaktigt antagande var att den tendens man sett i ett antal år, nämligen att mindre partier, trots att det brittiska valsystemet gynnar de stora partierna, ökade på de två storas bekostnad, vändes. I valet 2010 t ex fick liberaldemokraterna hela 58 platser, vilket var det bästa resultatet för ett tredje parti sedan 1920-talets början. Och i valet 2015 fick det skotska nationalistpartiet 57 platser och tog  a l l a  mandat i Skottland utom ett. Men nu fick de konservativa och labour tillsammans mer än 82 procent. Mätt i procent gick båda partierna fram, de konservativa med dryga 5.5 och labour med 9.5 procent. Liberaldemokraterna vann några mandat medan SNP tappade hela 22.

Hur kunde det gå så här? De konservativas valguru, australiern Lynton Crosby, som hjälpte David Cameron till en ganska överraskande seger 2015 ville tillsammans med Theresa Mays stab fokusera kampanjen i år på henne personligen snarare än på partiet. May är ju knappast någon person som bjuder på sig utan kan framstå som aningen stel och ganska formell. Den sedan valnederlaget 2015 sittande labourledaren Jeremy Corbyn, en radikal veteran (sedan 1980-talet) på de bakre bänkarna i underhuset, som överraskande tog över efter Ed Miliband, visade sig vara en effektiv kampanjarbetare. Labours valmanifest var kanske det radikalaste man presenterat på mera 30 år och slog tydligen an särskilt hos ungdomen, som tröttnat på de konservativas ständiga åtstramningskurer.

Efter en så magnifik felkalkyl som Theresa May gjort sig skyldig till kunde man tycka att hon borde dra slutsatsen att hon inte längre kunde fungera som partiledare. Men detta är uppenbarligen inte hennes plan. Huruvida hon kommer att lyckas att med hjälp av det konservativa nordirländska DUP (Democratic Unionist Party), en gång den populistiske pastorn Ian Paisleys parti, som nu har 10 av Nordirlands 18 platser i Westminster, återstår att se. Med dess hjälp får May 328 av 650 mandat. Men detta är inte mycket i ett så stort parlament, där omsättningen i form av partibyten, sjukdom, dödsfall eller överflyttning till överhuset, vilka alla kan leda till fyllnadsval, ganska snabbt kan förvandla en majoritet till en minoritet. Så skedde t ex efter valet 1992 då konservative John Major vann överraskande seger. Men redan efter några år hade denna majoritet försvunnit. Därtill kommer att de konservativa är ett särskilt i EU-frågan splittrat parti.

Så varför hänger sig då Theresa May kvar vid makten? Förutom viljan att söka rätta till med vad hon ställt till med, har det rimligen att göra med att hon och säkert många av hennes partikamrater vill undvika en ny ledarstrid, bara ett år efter Brexitomröstningen. Men det har också att göra med att förhandlingarna om Storbritanniens uttåg ur EU börjar denna månad. En ledarstrid skulle ytterligare kunna komplicera bilden. Theresa May kan nu försöka gömma sig bakom EU:s tidtabell och hänvisa till omöjligheten av att igen byta partiledare under dessa för landet mycket viktiga förhandlingar. Hon gynnas sannolikt också av en oro bland hennes partikamrater över att om det skulle bli nyval är risken för en ny regering med Corbyns radikala labourparti ganska stor. Någon uppenbar kandidat som skulle kunna ena de olika åsiktslägren ifråga om EU finns knappast.

Men kan hon lyckas? Det är osäkert. Ted Heath, premiärminister 1970–1974, försökte efter valet i mars 1974 att som minoritetsregering sitta kvar med liberalernas stöd. Men det gick bara ett halvår innan ett nyval förde labour till makten. Theresa May, som uppenbarligen är en ensamvarg, vill givetvis inte hamna i kategorin kortvariga och misslyckade premiärministrar och hoppas således kunna undvika Heaths öde. Men efter premiärministerns tydligt valhänta agerande i samband med den katastrofala höghusbranden i London har hennes aktier sjunkit ytterligare

Brexit och det misslyckade valet som resulterat i en svag regering kommer givetvis att ytterligare försvaga landets internationella position i allmänhet och i Brexitförhandlingarna med EU i synnerhet, och om inga mirakel inträffar också dess ekonomi. Som t ex Per T Ohlsson påpekar i Sydsvenskan (11 juni) kommer den tydliga isolationistiska tendensen under Donald Trump och Storbritanniens utträde ur EU och sannolikt därigenom försvagade ekonomi att lägga en större börda på EU och framför allt Tyskland. När det mesta nu tyder på att Angela Merkel stannar som förbundskansler ytterligare ett antal år blir denna viktförskjutning kanske hanterbar. Men om den världsordning som inte minst burits upp av två av de fyra segrarmakterna i andra världskriget, ifrågasätts blir situationen allvarlig.

Nu är det ju ingalunda säkert att Donald Trump blir så långvarig eller särskilt effektiv i Vita Huset och att de starka institutionella nätverk som binder USA vid Europa, trots Trump, håller för påfrestningarna. Och trots att britterna nu uppenbarligen har en brant uppförsbacke framför sig, skall man nog inte räkna ut dem. De har fortfarande världens femte ekonomi, som ett av få länder en visserligen mindre men dock expeditionär militär kapacitet, kärnvapen, en formidabel underrättelsetjänst och diplomati. Också om det nu ser ganska mörkt ut, har britterna således en del trumfkort på hand.

Men det blir av största vikt att man uppnår ett rimligt avtal med EU. Detta kommer att förutsatta att man kan komma överens om den brittiska ”skilsmässoavgiften” som EU-företrädare antytt kan bli upp emot 100 miljarder euro (vilket britterna knappast kommer att betala), respektive medborgares ställning i Storbritannien och EU samt hur förhållandet mellan republiken Irland och Nordirland skall kunna regleras. Den fredsuppgörelse som träffades 1998 förutsätter en mer eller mindre öppen gräns mellan de båda enheterna. Skall Theresa May regera med DUP, som nu under ganska många år suttit i koalition med Sinn Fein i provinsregeringen i Belfast, kompliceras bilden ytterligare. Eftersom DUP och Sinn Fein efter det senaste valet till provinsparlamentet inte kunnat komma överens om en fortsatt koalition, kan resultatet bli att London övertar styret, s k direct rule. Det tänkta nära samarbetet med DUP, den ena parten i Nordirland gör bilden än mera komplex.

Theresa May har ju satsat på en s k hard brexit, alltså en total brytning med EU – detta eftersom hon inte kan acceptera den fria rörligheten inom unionen, som denna inte kompromissar om. Och utan denna kan man inte vara medlem i den inre marknaden eller i tullunionen. Men den lilla majoritet hon ev kan uppbåda uppstår frågan om denna, som också innehåller åtskilliga som röstat för att stanna i EU, kan enas om just en ”hard” brexit eller om man skall söka andra utvägar. I och med att hon tvangs gå till parlamentet för att inleda utträdesprocessen (vilket hon inte tänkt) måste hon också gå dit med ett ev förhandlingsresultat. Man spekulerar nu om det skulle vara möjligt uppnå en uppgörelse över blockgränsen om en mjukare Brexit. Men då riskerar hon samtidigt sprickor i det egna partiet eftersom de hårda EU-motståndarna nog inte kan acceptera annat än en hård, total Brexit.

Till följd av Trumps uttalanden om NATO eller under besöket i Bryssel nyligen uteblivna erinran om NATO-fördragets art 5, har ju de periodiska tankarna på ett europeiskt försvar ånyo vädrats (se Ett europeiskt försvar?, kolumn 30/3 2017). Britterna har ju alltid här varit en bromsande faktor. Men det blir rimligen ett av britternas bättre kort i förhandlingarna om Brexit, nämligen att inget europeiskt försvar, värt namnet, kan komma till stånd utan brittisk medverkan.

Något som är utmärkande för britterna är deras betydande självförtroende. Detta är grundat i imperiets historia, segrar i två världskrig, det engelska språkets ställning etc etc. De har nästan alltid lyckats ”punch above their weight”. De har råkat ut för mycket allvarliga kriser, huvudsakligen av ekonomisk natur som åren efter andra världskriget, under 1970-talets nedgång och en ny djupdykning under 1990-talets första hälft. Men de har därefter rest sig. Det lär de göra även denna gång. Men med en synnerligen svår uppgift framför sig och med en mycket svag regering ter sig uppgiften om inte övermäktig så i alla fall enormt svår. Den skulle knappast bli mindre formidabel om ett nyval senare i år eller nästa år skulle föra Jeremy Corbyn till makten.

 
Författaren är Fil dr, Ambassadör och ledamot av KKrVA.

av Ulf Henricsson

Ledamoten David Bergman tog för ett antal veckor sedan upp vårt förhållningssätt till soldaten och officerens yttersta uppgift – att kunna döda. Eftersom vi förser soldater och officerare med vapen och ammunition samt lär dem använda dessa för det yttersta syftet borde denna yttersta uppgift inte vara någon överraskning för någon.

På försvarsmaktens hemsida är det svårt att hitta någon antydan till förmågan att döda. Det mesta verkar beskriva någon form av äventyrsresa – inte minst rekryteringsdelarna.

Att inte tala om döden är en utbredd brist i dagens samhälle. Döden kommer alltid som en överraskning, trots att vi vet att den kan komma till oss när som helst.

För några veckor sedan hade jag tillfälle att fråga ett antal försvarsfrivilliga om försvarets yttersta uppgift. Inget svar var i närheten av uppgiften att utöva ”statskontrollerat väpnat våld” utan de verkade mest störda av att tala om att döda. Var det bättre förr? – tveksamt. När vi under en budgetdialog i 4:e Fördelningen i början på 90-talet kom in på den yttersta uppgiften sade en aktiv major; ”blir det krig så slutar jag”. Jag föreslog då att han borde lämna in sin avskedsansökan direkt –vi kan inte ha officerare som lämnar när allvaret börjar. Den diskussionen måste börja vid inryckningen och fortgå kontinuerligt. Det har försvarsmakten under min tid aldrig varit bra på. En del officerare tar upp frågan men bemöts alltför ofta av den attityd Daniel Bergman beskriver. I början på 2000- talet skickade FHS in ett förslag till forskningsuppdrag till Högkvarteret; ”Militär organisation och döden”. Svaret var betecknade; ”behov saknas”! En märklig inställning av en organisation som har förmågan att döda som huvuduppgift.

Diskussionen är ju egentligen inte så svår. När jag för länge sedan fick frågan att reflektera över ett av de tio budorden tänkte jag, ”undrar vilket”?

Det tog tre sekunder att inse att det var en dum fråga, och den andra tanken var; ”nej, det är för svårt”. Den tredje tanken var;” fegis, du har varit officer i trettio år och du underkänner ditt eget yrkesval om du inte antar utmaningen”. Svaret till mig själv blir ”naturligtvis, ställer jag upp på det femte budet – Du skall icke dräpa – och om jag gör det hur kan jag då vara officer”? Jag skulle före mina erfarenheter från Bosnien ha klarat det enkelt och tagit till standardsvaret. ”Jag arbetar för ett svenskt försvar som är så respektingivande att vi aldrig skall behöva använda detta till det som är dess yttersta uppgift, att dräpa”. Jag skulle på det sättet slippa att ta ställning till om jag är beredd att bryta mot femte budet. Ett annat sätt kan vara att ”i princip” ställa upp på femte budet, för då har jag bakdörren öppen.

Ett halvår innan jag fick uppdraget att leda den första nordiska bataljonen i Bosnien fick jag på en totalförsvarskurs frågan ”kommer svenska soldater att skjuta om det blir krig”? Vid den tiden var media lika fulla av krig som nu, samma vedervärdiga bilder på dräpta människor, samma önskan att misstänkta krigsförbrytare skulle ställas till svars. En annan fråga var ”kan en svensk bli krigsförbrytare”? Bägge frågorna visar på en aningslöshet och /eller verklighetsflykt som är farlig. Att idyllisera en värld som inte är idyllisk leder lätt till att man hanterar problemen utifrån hur man skulle vilja att världen var och inte utifrån hur den är. Därmed inte sagt att vi skall låta bli att arbeta för en bättre värld.

Den ”miljö” vi upplevde i Bosnien 1993/94 beskrevs bäst av min brittiske kollega med orden ”well, we are not at war, but we are in a war”. En miljö som väl räckte till att bekräfta det svar jag gav på dessa frågor. Jag hade faktiskt med mig 850 vanliga svenskar till Bosnien. Vi glömde inte att tala om risker och döden under förberedelserna. Bland annat fick alla fylla i ”vita arkivet”. Vilket omedelbart renderade kritik från högre nivå! Men det var ingen i styrkan som inte fått möjlighet att tänka efter före.

Mitt och mina underställda chefers problem var inte att få svensken att skjuta utan få honom att inte skjuta. Även en svensk påverkas av att se oskyldiga människor mördas och lemlästas, han blir rädd och fylld med adrenalin när han blir beskjuten, precis som de allra flesta andra. Här är vi alla lika och i de situationerna är det i inte så svårt för en vanlig svensk att dräpa.

Min brittiske kollega gav mig också ett tydligt råd första gången vi träffades –skjut tillbaks inom ramen för reglerna så fort du får minsta anledning. Här har man valt våldet som språk. Om Du inte gör det kommer de att fortsätta skjuta och riskerna för dina egna och dem Du skall skydda blir bara större.

Varför ska de krigsherrar som valt våldet som medel att nå sina mål låta någon hindra dem om det inte är förenat med nackdelar, det vill säga farligt? Om Du har maktmedel måste du vara beredd att använda dem när korten synas, annars kan du lika gärna stanna hemma!

En kväll i slutet av oktober 1993 ringde en av mina kompanichefer och rapporterade upprört att enheter ur kompaniet var utsatta för ett regelrätt eldöverfall av ett paramilitärt band i staden Vares. Kompaniet hade uppgiften att skydda staden och om möjligt frita cirka 300 fängslade bosniska män. Krigsherren fick då ett klart och tydligt besked att nu hade den nordiska bataljonen slut på varningsskott och från och med nu skulle vi skjuta skarpt direkt om vi blev provocerade. Jag medger att det inte kändes helt lugnt i magen just då. Resultatet blev att mitt beslut aldrig behövde genomföras och att fångarna släpptes. Det var värt all oro i världen. Var det en bluff som gick hem? Nej – ordern att dräpa var given och skulle verkställts om vi blivit beskjutna igen. Ingen dräptes den gången, men många räddades till livet.

Kan det vara så att vår kollektiva rädsla för döden och att döda, gör oss till ett attraktivt mål för terrorism?

De vi dräpte i Bosnien kan räknas på fingrarna utan att behöva använda dem två gånger. De som räddades kunde räknas i tusentals. Jag hade hellre dräpt de som var den direkta orsaken till kriget. Det tillåter dock inte demokratin och folkrätten trots att det om något skulle vara en stor humanitär insats utgående från människor lika värde. Vad är 100 maktgiriga krigsherrars liv mot 100 000 oskyldigas liv? Det är de hundra som är skyldiga!

Det femte budet behöver tyvärr i vår värld – än så länge – ett tillägg. Du skall icke dräpa – men om dråp är enda sättet att undvika ett mycket värre våld än det du tvingas till – då må Du dräpa.

Debatten om döden bör varje blivande soldat och officer ta med sig själv innan denne fastnar för jobbet. Och för försvarsmakten måste det bli ett naturligt inslag i utbildningen – som det är försent att börja med på slagfältet.

Vi talar ofta om vilka förmågor vi behöver men vi glömmer alltid bort förmågan att bruka våra förmågor – att trycka av – från högsta till  lägsta nivå. Den förmågan är inte självklar, men den måste finnas i ett trovärdigt försvar.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

av Frank Rosenius

Ledamoten Jonas Haggren, tillika chef för Ledningsstabens Inriktningsavdelning, har 2017-05-02 gjort ett blogginlägg med anledning av mitt inlägg 2017-03-20 rubricerat ”ÖB sega gubbar?”.

Jag är tacksam att en representant för HKV ger sig in i debatten kring försvarsmaktens förmågor. Bakgrunden till mitt inlägg var bl a att nu gällande Försvarsbeslut 2015 entydigt anger att vi är och kommer att vara alliansfria. Detta innebär att Försvarsmakten har att planera våra försvarsoperationer med den utgångspunkten. Ett angrepp kommer således att inledas utan att vi får hjälp. Med denna utgångspunkt anger försvarsmakten i sin militärstrategiska doktrin att vi ”skall undvika att förlora kriget”.

Min synpunkt på ÖB:s sätt att uttrycka sig, när det gäller operativ inriktning med nu befintliga resurser, är att i det av ÖB skrivna förordet i doktrinen blandas ord/uttryck som ”tröskeleffekt, ”motståndaren snabbt kunna mötas” och ”uthålligt motstånd” med ”undvika att förlora kriget”. Målsättningen för våra försvarsansträngningar är således att inte förlora – vilket på normal svenska torde tolkas som att ”ta inga risker, spara på resurserna”. För en angripare kan detta ge ett intryck av att vi inte tänker möta angreppet med kraft. Vi har trots allt förmågor som borde ge ÖB möjlighet till en mera nyanserad skrivning.

Av Haggrens inlägg inledningsvis och avslutningsvis, drar jag slutsatsen att försvarsmakten delar min uppfattning att densamma är underdimensionerad och att vi idag inte framgångsrikt kan försvara oss mot ett väpnat angrepp.

Krigsvetenskapsakademien kommer i slutet av året inom ramen för projektet ”Krigsvetenskapen i 21:a århundradet” att ge sin syn på ett modernt Totalförsvar som hanterar dagens utmaningar inklusive att vi skall kunna försvara oss inledningsvis utan hjälp utifrån.

 
Författaren är viceamiral, tidigare stf ÖB samt hedersledamot av KKrVA och ordförande i projektet KV21.

av Lars Wedin

Detta inlägg består av två delar. I den första diskuteras valkampanjen och hur denna skildrats i svenska media. I den andra presenteras utdrag ur den nyvalde presidentens program samtidigt som dess potentiella konsekvenser diskuteras. Diskussionerna förs mot bakgrund av att författaren är bosatt i Frankrike.

Inledning

Söndagen den 23 april gick den första omgången av det franska presidentvalet av stapeln. Två kandidater gick vidare till en andra omgång. Fyra hade nästan lika stora chanser att ingå i denna duo: Le Pen, Macron, Fillon och Mélenchon. Att Le Pen skulle vara en av dem hade varit ganska tydligt under hela valkampanjen men vem skulle den andre vara? Macron, ung och relativt okänd, skapade sig tidigt en tätposition men skulle han verkligen hålla? Och vad ville han egentligen bortsett från att bli president? Detta var länge oklart. Fillon var mannen som, efter sin dundrande seger i Republikanernas primärval i november, skulle vinna. Men han försvagades av den juridiska process – Penelopgate – som han ställdes inför och inte visste hur han skulle hantera. Mélenchons kandidatur sågs knappast som en seriös möjlighet innan han i början av april kom upp jämsides med Fillon.

Valet skedde mot bakgrund av fem års misslyckad politik, framför allt ekonomiskt, under Hollande. För Le Pen är allting EU:s fel medan Mélanchon, som också är emot EU, framför allt är anti-kapitalist. Båda finner många av sina väljare bland Frankrikes många fattiga, ofta boende i slitna förorter dominerade av militant islamism och brottslighet. Sannolikheten att någon av dem skulle vinna en andra omgång var liten så vida de inte ställdes mot varandra i ett mardrömsscenario. Oavsett vem som vann av Le Pen och Mélanchon skulle Frankrike gå mot konkurs med allt vad detta skulle föra med sig. EU skulle sannolikt falla sönder och Nato allvarligt försvagas.

I alla valanalyser skulle Le Pen förlora vare sig hon ställdes mot Macron eller mot Fillon – såvida inte ”soffliggarpartiet”, dit man också bör räkna de som röstar blankt – fick för många röster.

Två veckor senare vann Macron en dunderseger mot Le Pen. Nu återstår ”allmänna val” i mitten av juni. Resultatet blir avgörande för Macrons förutsättningar att få igenom sin politik och reformera Frankrike.

De fyra huvudkandidaterna och hur dessa presenterats i svensk press (enkannerligen DN och SvD)

Le Pen och Mélanchon har förvisso förlorat men de är inte uträknade. Om Macron misslyckas ställa Frankrike på fötter igen – och många, speciellt fackföreningarna – kommer att försöka; ja då är manegen krattad för dessa två i nästa val om fem år.

Marine Le Pen har dominerat den svenska rapporteringen. Man har i många reportage besökt Frankrikes fattiga och relativt bortglömda och skildrat deras stöd för Front National. Men samtidigt har hon tämligen ensidigt beskrivits som ”främlingsfientlig”. Sant är att hon inom EU är allierad med figurer som Wilders och Åkesson. Men samtidigt ger begreppet främlingsfientlig inte en bra bild av hennes politik. För övrigt är väl detta ett epitet som bör behandlas med försiktighet i Sverige; ett land som bland annat dumpar gymnasielever på gatorna i Kabul; något som Le Pen knappast skulle komma på idén att göra.

Le Pen är ultranationalist; hon är emot EU, euron och globalisering i allmänhet. Hon vill att Frankrike skall lämna Nato. Protektionistiska lagar skall skydda fransk industri och jordbruk. Ekonomer har kostnadsberäknat hennes program till – inledningsvis – 160 miljarder euro! Denna ekonomiska politik låg henne starkt i fatet i valet; hon var helt enkelt inte trovärdig.

Le Pens andra politiska ben är säkerhet; speciellt den inre. Hon föreslår drakoniska åtgärder mot personer som bara misstänks kunna tillhöra eller stödja en terrororganisation. Polis, gendarmeri och försvar skall kraftigt stärkas; försvarsbudgetens andel av BNP skall höjas till 3 % (av en starkt sjunkande ekonomi). Relativt Ryssland så vill hon ersätta sanktionerna med samarbete – hennes parti lär också ha lånat stora summor av Putin, som hon har ett vänskapligt förhållande till.

För det tredje är Le Pen en stark motståndare till kommunitarism  – det vill säga (i detta fall) det faktum att muslimska organisationer brer ut sig på den franska kulturens bekostnad och att det blir allt svårare för, framför allt, kvinnor att leva ett normalt liv i förorterna.

Det är framför allt i de två senare avseendena som Le Pen har ett starkt stöd. I sammanhanget bör understrykas att många fransmän – speciellt intellektuella, universitetsfolk och militärer – ser Ryssland som en mer naturlig partner än USA. Dagens spända situation är ett resultat av den av USA-ledda Nato-inringningen av Ryssland heter det.

I valdebatten mot Macron gjorde hon en ganska slät figur. Hennes försök att karaktärisera sin motståndare som ung och omogen misslyckades när Macron började rabbla fakta som hon inte kunde bemöta på ett sakligt sätt.

Mélenchon är ett annat fenomen. Där Le Pen (enligt undertecknad) är frånstötande så är Mélenchon relativt charmig; han är oerhört beläst (vilket fransmännen gillar) och framstår som humanist. Medialt är han oerhört skicklig; hans youtube-program är mycket framgångsrikt. Han är också den ende som hållit tal på två ställen samtidigt (genom hologramteknik).

Men hans politiska program är milt sagt radikalt. Stora välfärdsökningar skall betalas genom mycket kraftiga skattehöjningar. Här är det inte tal om att stärka företagsamheten – ”att ge presenter åt arbetsgivarna”!  Klasskamp gäller. Mélenchon är, precis som Le Pen, mot EU, euron, Nato och globalisering men för protektionism. Originellt nog vill Mélenchon gå in i ALBA (Alianza Bolivariana para las Américas som betyder Bolivarianska Alliansen för Vårt Amerika). Eftersom han ser Kuba och Venezuela som förebilder är det relativt lätt att se vilket samhälle han skulle försöka skapa; en kommunistisk diktatur mitt i Europa!

Trots Mélenchons framgångar och trots det faktum att det fanns en tydlig risk för en avgörande omgång mellan honom och Le Pen så verkar inte svenska media ha uppmärksammat honom i någon större omfattning.

Fillon kommer vi däremot knappast att se som kandidat i nästa val. Han var oerhört väl förberedd och hans bok ”Faire” (Gör) gav en tydlig bild av det reformprogram han avsåg genomföra. Svenska media valde emellertid att koncentrera sig på att han är troende katolik (knappast en nackdel i Frankrike) och att han är emot homoäktenskap (han lovade dock uttryckligen att inte ändra de lagar i frågan som införts av Hollande). När valkampanjen började på allvar publicerade Le Canard Enchainé (en starkt politiserad satirtidning) uppgifter om att han givet sin fru och sina barn fiktiva anställningar på statens bekostnad. En förundersökning inleddes samma dag (!) av en rättvisa som i allmänhet tar god tid på sig. Efter att Fillon och hans fru behandlats som misstänkta grova brottslingar försvann ärendet från den juridiska och mediala agendan i mitten av mars. Men då var skadan redan skedd.

Affären Fillon, eller Penelopegate som den kallas, luktar politisk manipulation. Den franska rättvisan, traditionellt vänster, politiserades under Hollandes presidenttid, speciellt av justitieminister Taubira. Det faktum att det nu är tydligt att Macron matchats av Hollande gör inte misstankarna mindre. Egendomligt nog har svenska media helt svalt det politiska betet och dömt ut Fillon som en ohederlig person. Ointresse, okunskap eller naivitet?

Postskriptum

Det har nu gått ungefär en månad sedan presidentvalet. Vad har hänt? I korthet:

• Fillon har (tills vidare?) slutat som politiker och ställer inte upp i de allmänna valen 11 juni.
• Mélenchon har stora politiska svårigheter – ”som alltid” är den yttersta vänstern splittrad.
• President Macron har fått sina första politiska problem (av samma typ som Penelopegate).
• Front National visar tendens att spricka – framför allt kring eurofrågan.
• Socialistpartiet går mot storförlust.

 
Författaren är kommendör, Directeur des études, Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.