Avd VI sammanträder 20 mars

Härmed kallas avdelningens ledamöter till möte onsdagen den 20 mars kl. 15:00–16:15. Avdelningsmötet hålls på Försvarshögskolan, Drottning Kristinas väg 37. Rum meddelas på plats.

På avdelningsmötet kommer följande frågor att behandlas:

  1. Mats Bergquist/Staffan Carlsson. Kort kommentar till Brexit – 10 minuter
  2. Henrik Salander om arbetet med KKrVA-remiss om Lars-Erik Lundins utredning – 5 minuter
  3. Michael Sahlin om SES/Dp Säkerhetspolitiks första rapport (som redovisades för Försvarsberedningen i fredags) – 5 minuter
  4. Michael Sahlin m fl om arbetsplan för DP Säkerhetspolitik – 10 min
  5. Valberedningens ordförande Kjell Engelbrekts förslag betr inval av nya ledamöter, diskussion och beslut. Frågan om kallade ledamöter – 40 minuter
  6. Övriga bemanningsfrågor – 5 minuter

 

De två via epost utskickade dokumenten är viktiga att ta del av som förberedelse för punkt 3. resp. 4.

  • Bilaga 1 innehåller utkast till den första delrapporten i SES-projektet
  • Bilaga 2 är en arbetsplan för avdelningens fortsatta SES-arbete

 
OBS! Presidiet vill i anslutning till kallelsen påminna om att Akademisammankomsten sker i ny lokal. KTH Hörsal på Lindstedtsvägen 5, D-huset, huvudbyggnaden, plan 3. Handikappingång: Lindstedtsvägen 9. Rumsnummer: 4333. Lokalkod: D3. Förflyttning FHS-Hörsalen beräknas ta 15 minuter inkl. inpasseringar med mera.

 
Välkomna, både till avdelningsmötet och den till andra lokaler flyttade Akademisammankomsten!

John Rydqvist, sekreterare avdelning VI

En stagnerande rysk ekonomi och dess följder

av Jan Leijonhielm

Under senare tid har såväl ryska som västerländska analytiker dragit slutsatsen att den ryska ekonomins stagnation kommer att bli långvarig och sannolikt få politiska konsekvenser för den ryska ledningen.

Dessa åsikter framförs bl a av Sergej Aleksasjenko, tidigare högt placerad ekonom i finansministeriet och statsbanken, i hans bok ”Putin´s Counterrevolution”. I denna konstaterar han att Putins politik lett till att landet idag, bl a till följd av Krimannekteringen och kriget i Ukraina med påföljande sanktioner, saknar nödvändiga utländska investeringar och inflöde av högteknologi och att effekterna på rysk ekonomi blir allt allvarligare.

Aleksasjenko medverkar även i en nyutkommen antologi under namnet ”The Russian Economy Under Putin” redigerad av Torbjörn Becker vid HHS och Susanne Oxenstierna vid FOI. De har lyckats samla ledande ryska och internationella experter till en bok som utgör den mest genomträngande och kompetenta analysen av rysk ekonomi som producerats under senare år. Den rekommenderas varmt för den som vill förstå hur rysk ekonomi fungerar, eller rättare sagt, inte fungerar.

Några av de viktigare slutsatserna: någon vilja att reformera den politiska ekonomin finns inte och det kommer att ta mycket lång tid att genomföra reformer, om de i framtiden skulle startas upp. Ryssland fortsätter vägen mot statskapitalism, korruption och stagnation. Tillväxten kommer att ligga kvar på låga tal, men någon stor risk för att ekonomin skall kollapsa föreligger inte-den har visat en betydande redundans, mycket tack vare den ryska befolkningens förmåga att uthärda sämre villkor. Det är också sällsynt att stater kollapsar på det sätt vi ser t ex Venezuela göra idag. Runt 40 procent av befolkningen upplever emellertid att de har fått det sämre under senare år. Vissa grupper, som pensionärer och lantbruksbefolkning har sedan länge haft en mycket låg levnadsstandard och ligger egentligen under fattigdomsgränsen, som emellanåt ändras statistiskt för att förbättra bilden. Detta utgör på sikt ett politiskt hot mot Putin.

En rad problem inom ekonomin tycks kroniska: produktiviteten är alldeles för låg, innovationsnivån likaså, landet borde ha minst 50 procent fler medelstora företag, korruptionen genomsyrar samhället och arbetskraften är otillräcklig. Ryssland saknar arbetskraftsreserver och den uppenbara lösningen är att höja pensionsåldern, något som visat sig politiskt närmast ogenomförbart. Det senaste försöket vållade massiva demonstrationer, något den politiska ledningen hyser stor skräck för. Braindrain till utlandet och snedvridning av högre utbildning spelar även en negativ roll. En effekt av det samhälle Putin skapat är att en alltför stor andel av begåvade studenter ägnar sig åt advokatyrket. Detta är den snabbaste vägen till välstånd, om man inte väljer att berika sig genom att välja den politiska banan.

Inom den militära sektorn fick den stagnerande ekonomin under många år inte genomslag. Trots krympande statsbudgetar har de starka lobbygrupperna i militär- och försvarsindustrisektorn lyckats med att bibehålla oförändrade anslag. Minskningarna har i stället skett inom utbildningsområdet, den sociala sektorn och sjukvården, tre områden där landet skulle behöva satsa rejält inför framtiden.  Detta skedde i överensstämmelse med den senaste Nationella Säkerhetsstrategin 2015, där försvaret av landet sattes som högsta prioritet, medan ekonomin, och då indirekt, befolkningens levnadsstandard, hamnade först på fjärde plats,

2017 ändrades bilden genom att budgetnivån kraftigt sänktes från över 5 till ca 3 procent av BNP. Förklaringarna är flera: Putin behövde balansera andra mäktiga intressegrupper och insåg sannolikt att effekterna i en svag tillväxtekonomi på utsatta områden kunde få negativa politiska konsekvenser. Dessutom har satsningen på den militära sektorn börjat visa positiva resultat, t ex i krigföringen i Syrien. Utvecklingen inom vissa områden, som t ex missilteknik skall dock behållas på nuvarande nivåer, något som Putin kraftigt underströk i sitt senaste tal till nationen, där hätska utfall och hot mot USA och väst blandades med en lång beskrivning av vilken förmåga offensiva vapensystem har eller får, allt inför en entusiastiskt applåderande publik. Bilden är alltför välbekant, Stalin, Hitler och Mao m fl diktatorer ler förmodligen igenkännande i sina gravar. Hotbilden av ett väst som planerar att angripa Ryssland underströks nyligen också av chefen för Generalstaben, Gerasimov, som hotade med att preventivt slå mot ett förväntat angrepp.

Mycket i denna bild är ett eko från den sovjetiska eran, då en kraftigt överdimensionerad militär sektor kom att utgöra en av de viktigaste faktorerna som bidrog till landets kollaps. Insikten om faran finns i ledande kretsar, t o m uttryckt av bl a premiärminister Medvedev och tidigare finansministern Kudrin, men det saknas en politisk vilja att implementera denna i dagens Ryssland.

Eftersom det finns få tecken på att seriösa ekonomiska och politiska reformer planeras (sådana måste också inledas med att förvandla ett rättslöst samhälle till en rättsstat) och Putin kontinuerligt avskedar liberala ekonomer, om de inte föredrar att avgå själva, ser framtiden mörk ut. Putin kan inte undgå att inse att hans popularitet minskar under rådande utveckling, befolkningen känner uppenbarligen av en sjunkande levnadsstandard. Eftersom allt fler tecken tyder på att en union med Belarus kan bli verklighet, kan en sådan dock rädda honom kvar vid makten i en ny statsbildning.

I ett positivt scenario väljer han att avbryta kriget mot Ukraina och satsa på att detta skall räcka för att några mer positivt inställda länder i EU som Ungern eller Italien kommer att spräcka enigheten om sanktionerna och öppna upp för investeringar och handel. I ett negativt väljer han att fortsätta den inslagna vägen, cementera hotbilden och stärka den militära förmågan. Dessvärre har Putins agerande hittills inneburit ökande inhemsk repression och utåtriktad aggression.

Författaren är f d byråchef. Han är ledamot av KKrVA.

Skepp Ohoj!

Reflektion

I den årliga omvärldsrapporten av den estniska underrättelsetjänsten, Välisluureamet, väljer organisationen att på tre sidor belysa hur fartyg under ryskt flagg kan tänkas nyttjas som ett stöd för, dels inhämtningsoperationer, dels militäraoperationen men även som ett verktyg i påverkansoperationer.1Under de senaste åren har det främst varit ryska forskningsfartyg som varit föremål för diskussioner, då de enligt mediauppgifter har bedrivit ett närgånget intresse utav främst kommunikationskablar på havsbotten.2 Varvid dessa uppgifter från den estniska underrättelsetjänsten blir av intresse.

Först och främst krävs en belysning av ryskflaggade fartyg, här avses främst den ryska handelsflottan. Enligt den nuvarande lagstiftningen i Ryssland utgör samtliga ryskflaggade fartyg en mobiliseringsresurs för den ryska staten, vilket i praktiken innebär att de skall kunna utgöra stödfartyg för den ryska flottan i händelse av inmönstring. Därutöver kan de avkrävas att lösa nationella uppgifter oaktat vart de befinner sig, samt de är ålagda att samla in och rapportera information avseende aktiviteter till havs och i hamnar de besöker.3

Vad avser bevisföring från den estniska underrättelsetjänsten är den ej omfattande, vilket brukar vara normalfallet oaktat vilken stats underrättelsetjänst vid redovisning av öppen information. Enligt den estniska underrättelsetjänsten skall ryskflaggade fartyg försökt ta sig in i övningsområden för marinstridskrafter, avlysta för sjötrafik, men även områden för prov- och försökverksamhet även de avlysta. De skall även rört sig i områden som normalt inte nyttjas för fartygstrafik, men som skall vara av strategiskt intresse. Därutöver skall ryskflaggade fartyg åberopat nödhamn p.g.a. dåligt väder eller tekniska problem oproportionerligt många gånger i förhållande till andra staters flaggade civila fartyg, där syftet antas vara att få åtkomst till andra staters territorialvatten.4

Ovanstående kan antas vara det den estniska underrättelsetjänsten anser ryms inom ramen för militära operationer och inhämtningsoperationer. Vad avser påverkansoperationer, är det främst olika hamnbesök med fartyg och i vissa fall med tillhörande sociala tillställningar där den estniska underrättelsetjänsten anser det finns möjlighet för genomförande av påverkansoperationer.5 Är då detta något nytt fenomen, att nyttja till synes civila fartyg för militära syften?

Utgående från en handling vilket nyttjats som föreläsningsunderlag inför den sovjetiska generalstabsakademin, 1985, förefaller det ej vara fallet. Där framkommer det att Sovjetunionen nyttjade de flesta fartyg för inhämtning, under åtminstone den senare delen av det kalla kriget, dock förefaller det rört sig om informatörer i det som framkommer i föreläsningshandlingen.6 Därutöver förefaller även sovjetiska fiskefartyg nyttjats för olika inhämtningsuppgifter. Dessa fartyg förefaller även kunnat utrustats med olika tekniska inhämtningshjälpmedel.7

Var då detta något som även förekom svenska farvatten under det kalla kriget? Enligt en tidigare chef för det svenska kontraspionaget, Olof Frånstedt, skall en kapten över ett sovjetiskt fartyg hoppat av till Sverige i början på 1970-talet. Vid avrapporteringen av denne fartygskapten framkom det att dennes fartyg nyttjades för att transportera in dykare från den sovjetiska militära underrättelsetjänsten, GRU, i svenskt vatten. Syftet med detta var rekognosering av bottenförhållanden samt mineringar i den svenska skärgården.8 Därutöver hävdar Frånstedt att viss sovjetisk fartygsverksamhet, i form av förtäckta fiskefartyg, hade letts via radio från Matreco butiker på svenskt territorium.9

Enligt en annan chef för det svenska kontraspionaget, BengtNylander, kan den svenska säkerhetspolisen vid grundstötningen av den sovjetiska ubåten S-363 i Karlskrona 1981, bedrivit spaningar efter misstänkta fartygsrörelser. Vilket i praktiken innebar att individer kunde tänkas släppas i land från fartyg, för att stödja den sovjetiska verksamheten kring den grundstötta ubåten.10 Vilket som minst torde indikera att den svenska säkerhetspolisen såg det som en möjlighetatt Sovjetunionen nyttjade till synes civila fartyg för infiltration av personal på svenskt territorium.

Var då inhämtningsverksamhet med tillsynes civila fartyg enbart en sovjetisk inhämtningsmetod under det kalla kriget? Nej, bl.a. den svenska militära underrättelsetjänsten förefaller genomfört inhämtning från de svenska fartyg som trafikerade sovjetiska hamnar, åtminstone under de inledande åren av det kalla kriget.11Sannolikt använde, och fortsatt använder, andra västliga länder liknande metoder som den svenska underrättelsetjänsten under inledningen av det kalla kriget för inhämtning av information.

Således ur ett historiskt perspektiv är det inget nytt fenomen som den estniska underrättelsetjänsten belyser. Utan det handlar snarare om att metoden återupptagits i en större omfattning, varvid det går att bekräfta att den återanvänds. Vilket även bekräftar vikten av historiska studier kring metoder som t.ex. underrättelsetjänster tillämpar, då dessa ofta återanvänds.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

British Broadcasting Corporation 1
Central Intelligence Agency 1 (Engelska)
The New York Times 1
Välisluureamet 1

Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 1, Bland agenter, terrorister och affärer. Västerås : Ica, 2013.
Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold War naval espionage. Hoboken: John Wiley & Sons, 2009.
Nilsson, Sam. T-kontoret: underrättelsetjänst och västsamarbete. Stockholm: Medströms bokförlag, 2013.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.

Slutnoter

1Estonian Foreign Intelligence Service. International Security and Estonia2019. Tallin: Estonian Foreign Intelligence Service, 2019, s. 12, 14.
2The New York Times. Sanger, David E. Schmitt, Eric. Russian Ships Near Data Cables Are Too Close for U.S. Comfort. 2015. https://www.nytimes.com/2015/10/26/world/europe/russian-presence-near-undersea-cables-concerns-us.html(Hämtad 2019-03-12)
British Broadcasting Corporation. Laurence, Peter. What makes Russia’s new spy ship Yantar special?. 2018. https://www.bbc.com/news/world-42365191(Hämtad 2019-03-12)
3Estonian Foreign Intelligence Service. International Security and Estonia2019. Tallin: Estonian Foreign Intelligence Service, 2019, s. 12-14.
4Ibid. s. 12.
5Ibid. s. 14.
6Central Intelligence Agency. USSR General Staff Academy Lesson: Reconnaissance in Operations and Combat Actions of Formations of Formations in the Navy. Washington DC: Central Intelligence Agency, 1987, s. 6.
7Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold War naval espionage. Hoboken: John Wiley & Sons, 2009, s. 182.
8Frånstedt, Olof. Spionjägaren. D. 1, Bland agenter, terrorister och affärer. Västerås : Ica, 2013, s. 77-78.
9Ibid. s. 83.
10Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 85.
11Nilsson, Sam. T-kontoret: underrättelsetjänst och västsamarbete. Stockholm: Medströms bokförlag, 2013, s. 34-45.

Arméövning Northern Wind 2019 – storstrategi, inte bara svenskt egenintresse




Nästa vecka, 18-27 mars, genomförs en stor militärövning i övre Norrland med cirka 10 000 deltagare. Omkring 3000 kommer från Sverige och 1500 från Finland. Därutöver deltar förband från Norge, USA och Storbritannien. Den största enskilda kontingenten kommer från Norge, cirka 4500 man, i stort sett hela den norska armén.

Varför detta stora intresse från våra grannar, och Nato, att delta i en svensk övning långt uppe i norra Sverige?

Svaret är att övningen ytterst går ut på att kunna skydda sjö- och luftförbindelserna över Atlanten. Det kan låta paradoxalt att en övning i Norrbotten har något med Atlanten att göra, men förklaringen är inte särskilt komplicerad.

I och med att Nato återupptog sin försvarsplanering för Europa, efter den ryska annekteringen av Krim 2014, har förstärkningstransporter från USA åter blivit en vital komponent i försvaret av Europa – precis som de var under det kalla kriget. Därmed har Ryssland, också som då, starka motiv för att kunna bekämpa dessa transporter i händelse av en konflikt med Nato.

Rysslands medel att påverka trafiken över Atlanten är i huvudsak de marin- och flygstridskrafter som är baserade på Kolahalvön. För rysk del blir det därför angeläget att såväl skydda basområdena varifrån dessa stridskrafter utgår, som att kunna bekämpa de Natostridskrafter vilka skulle kunna hindra dem att nå ut i Atlanten.

De Natostridskrafter som ska skydda atlantförbindelserna är i huvudsak baserade i Storbritannien och Norge, till stor del i norra Norge. Det är ingen tillfällighet att den norska försvarsmakten i huvudsak innehåller system, bland annat fregatter och mycket kvalificerade ubåtsjaktflygplan, som mer är inriktade på att hindra ryska operationer i Norskehavet än att direkt försvara Norge.

Ur rysk synvinkel skulle det innebära stora fördelar om man kunde utnyttja finskt och svenskt luftrum och ländernas markterritorium för att kunna bekämpa Natos baser i Nordnorge. Främst kanske med attackflyg och kryssningsrobotar. Men, om möjligt, också besätta dem och därmed definitivt säkerställa att de inte kan användas (något som inte kan garanteras enbart genom flyginsatser). Besatta områden kan också användas för att gruppera egna vapensystem vilka kan understödja striden om Norskehavet och Nordsjön – ”motorvägen” från baserna på Kolahalvön ut i Atlanten. Här kan det finnas skäl att påpeka att den som behärskar dessa havsområden också behärskar de sjövägar som Sverige, Norge och Finland är beroende av för sin försörjning, och för möjligheterna att ta emot eventuell militär hjälp.

Det främsta hotet mot de ryska basområdena utgörs av Natoinsatser med flyg och kryssningsrobotar. I båda fallen skulle det vara en stor fördel om anflygningen kan ske över norskt-svenskt-finskt territorium. För rysk del innebär det att ju längre västerut det egna luftförsvaret kan verka med sensorer, luftvärnsrobotar och flyg, desto bättre blir skyddet av basområdena. En framgruppering av ryska luftförsvarssystem till norra Finland skulle öka djupet på den ryska luftförsvarszonen med över tvåhundra kilometer, till norra Sverige med cirka fyrahundra kilometer – en rejäl utökning av det luftrum som Nato skulle behöva ”slå sig igenom” för att nå de ryska baserna.

Att besätta stora delar av, eller hela, norra Skandinavien blir därför ett avgörande strategiskt intresse för Ryssland i händelse av en konflikt med Nato. Omvänt gäller att det är lika viktigt för Nato att hindra Ryssland från att besätta stora delar av området. Den som vinner den skarpa ”Northern Wind 20XX” kan också ha vunnit ”Slaget om Atlanten”.

Ett ur svenskt och finskt mycket obehagligt perspektiv är att det kan uppstå situationer där Ryssland vill gardera sig inför en eventuell konflikt med Nato, men där man i Moskva inte vet om krig kommer bryta ut eller inte. Man kan då känna sig manad att, bara för säkerhets skull, ”låna” delar av finskt och svenskt territorium. Det såväl för att utöka skyddet kring baserna på Kolahalvön, som för att få ett bra startläge inför en eventuell konflikt med Nato. I ett sådant läge riskerar Sverige och Finland att stå ensamma. Det finns därför också ett starkt finskt och svenskt egenintresse att genom ”Northern Wind”, och andra liknande övningar, förbättra möjligheterna till gemensamma operationer i norra Skandinavien – förutom de storstrategiska kopplingarna.

Till dessa operativa överväganden bör också läggas avskräckningsaspekten – den kanske viktigaste. Ju mindre chans Ryssland har att lyckas med militära operationer på Nordkalotten, i luften och på marken, desto mindre möjligheter har man att avbryta förstärkningstransporterna över Atlanten. Därmed minskar Rysslands möjligheter att lyckas med eventuella militära operationer i övriga Europa. Något som rimligen borde minska lusten att ge sig in på militära äventyrligheter, exempelvis i Centraleuropa eller Baltikum. Ett trovärdigt svenskt försvar i övre Norrland, som också kan och har förberett att agera tillsammans med andra, utgör ett bidrag till att öka stabiliteten i såväl i vårt närområde som i Europa.

Här uppstår frågan, har Sverige dragit konsekvenserna av detta - norra Skandinaviens starkt ökade strategiska betydelse? Både ja och nej. Northern Wind 2019 är ett tydligt ja. Vi övar ihop med dem med vilka vi har ett starkt gemensamt intresse att försöka hindra ett ryskt försök att ta hela, eller delar av, norra Skandinavien – det är bra.

Samtidigt ska vi vara medvetna om att sannolikheten för att hela den norska armén, en brigad, eller förband från andra Natomedlemmar, ska hjälpa oss att försvara norra Sverige är en orealistisk planeringsförutsättning. Även Norge kommer ha behov av kvalificerade markstridsförband på sin sida om gränsen - fördröja framträngande i Finnmark och för att avvärja eventuella luftlandsättningar eller landstigningar. Inte heller är det helt säkert att Nato alltid kommer vara angripet när det kan uppstå ett militärt hot mot Sverige. Vi är inte medlemmar i alliansen – någon automatik för att få militär hjälp finns inte.

Försvaret av norra Sverige kommer alltid vara ett i huvudsak svenskt ansvar. Det kan dock uppstå tillfällen där vi kan få stöd, eller i helhetens intresse borde ha förmåga att stödja grannländerna. Det stora problemet idag är vår bristande militära förmåga. Även om vägarna i övre Norrland är tämligen få och möjligheterna att fördröja en angripares framryckning på marken är ganska goda (dock ofta överskattade) räcker inte några enstaka bataljoner långt i ett område som är lika stort som Belgien och Holland tillsammans, eller dubbelt så stort som Danmark (jämförelserna är gjorda mot Norrbottens län, ca 98 000 km2). Än mindre finns det några resurser med vilka vi på ett substantiellt sätt skulle kunna stödja Finland (eller Norge).

Möjligheterna att hindra Ryssland från att utnyttja svenskt luftrum är också begränsade. Flygvapnets förutsättningar att verka i norra Sverige är måttliga och vår luftvärnsförmåga i stort sett obefintlig.

Norra Skandinavien försvaras idag på marken i praktiken av Finland. Vi bör inte göra oss några illusioner om hur mycket Finland är berett, och har möjligheter, att satsa i norr. Finland kommer alltid att prioritera försvaret av de södra delarna av landet. Självfallet kommer Finland att göra stora ansträngningar för att försvara finska Lappland, men det är mer än tveksamt om man i Helsingfors ser det som sin uppgift att försvara norra Sverige och därmed också norra Norge – speciellt om de andra länderna gör måttliga ansträngningar att själva göra det.

Sammantaget. Northern Wind 2019 är en avsevärt viktigare övning än vad som kan synas vid ett första påseende. Den utgör en tydlig signal till Ryssland att norra Skandinaviens betydelse, kopplat till atlantförbindelserna, uppmärksammats av alla de nordiska länderna. Man riskerar därför att möta ett samordnat motstånd från Finland, Sverige och Nato – det höjer tröskeln för ett angrepp.

Förhoppningsvis visar övningen också att vi i Sverige insett vår nyckelroll i sammanhanget, och därmed även utgör startpunkten för att återskapa en trovärdig militär förmåga i övre Norrland. Där med den trefaldiga uppgiften: försvara vårt eget territorium, ”hålla ryggen fri” för Norge, och att kunna stödja Finland. Det skulle vara ett viktigt bidrag till ökad stabilitet såväl i vårt närområde som Europa i övrigt.

                                                                 *****

P.S. Jag önskar alla deltagare i Northern Wind 2019 lycka till – ha en bra och spännande övning.

En svensk underrättelsetjänst 3.0?

Av Johan Althén

Kan en reformerad underrättelsetjänst höja tröskeleffekten? Klarar vi det kulturellt?

I dagens samhälle är det lätt att uppleva sig som översköljd av information – information som ofta visar sig var mer klickvänlig än korrekt. Fenomenet har många olika namn; fake news, desinformation, alternativa fakta och falsk information för att nämna några. Begreppen har lite olika innebörd, men de syftar till samma sak; att frånhålla mottagaren från och så tvivel kring sanningen. Samhället måste, för att kunna möta denna typ av information, samla alla sina resurser för att ge beslutsfattarna rätt sak, fakta. För om det svenska samhället har förmåga att möta detta på ett bra sätt kommer hela totalförsvarets tröskelförmåga att öka. Fler måste bidra till att beslutsfattare får korrekt information.

Underrättelsetjänst version 1.0

Enligt Försvarsmaktens Underrättelsereglemente är god kunskap om fienden och en väl fungerande underrättelsetjänst är en nödvändighet för att en chef framgångsrikt med få förluster, utifrån givna underrättelser, ska kunna planera och genomföra striden. Reglementet definierar underrättelser och underrättelsetjänst som: (Försvarsmakten 2010, s.9)

  • En underrättelse är ”en produkt av bearbetning av information rörande icke egna fenomen som nationer, personer, organisationer och områden”.
  • Underrättelsetjänst är den verksamhet som producerar underrättelser genom planering, inhämtning, bearbetning och delgivning. Underrättelsetjänst är även benämningen på den organisation som bedriver sådan verksamhet.

 
CIA:s chefsinspektör för massförstörelsevapen David Kay sammanfattar syftet med underrättelsetjänsten som: ”Wars are not won by intelligence. […] What intelligence really does when it works well is to help to avoid wars.”(Weiner 2008, s.574) Det handlar med andra ord om att, i tid, ge beslutsfattare rätt underlag för att fatta beslut som säkerställer framgång till en minimal kostnad.

En underrättelseorganisation måste använda sig av personal med stor historisk, kulturell och faktakunskap i många områden som exempelvis statskunskap, militär strategi och taktik, logistik, språk, ekonomi, juridik, informationsteknologi och kryptologi. (Försvarsmakten 2019) Allen W. Dulles trycker i sin bok The Craft of Intelligence på vikten av att underrättelsetjänsterna har en bred kunskap i många områden för att kunna förstå vad som händer.(Dulles 2006, s.59) En underrättelsetjänst måste kontinuerligt utveckla sig själv för att vara relevant.(Weiner 2008, s.543) Till det är trovärdigheten en grundfaktor för underrättelsetjänsten eller som den tidigare CIA-chefen Richard Helms uttryckte det: ”If we are not believed, we have no purpose.”(Weiner 2008, s.564)

Det kommer alltid att finnas felkällor. Främst för att underrättelser produceras av människor och människor gör fel. Eller uttryckt på ett annat sätt: En människa ska förstå en annan där den andra aktivt verkar för att dölja egen verksamhet. En ytterligare utmaning för en medarbetare i en underrättelseorganisation är att verka i en värld av lögner, desinformation samt manipulation och samtidigt behålla den egna värdegrunden intakt. (Weiner 2008, s.544, 555)

Martin Bang beskriver i sin doktorsavhandling Military Intelligence Analysis: Institutional Influence att en underrättelse ”[…] is bureaucratically produced as well as socially constructed and created in a distinct cultural context […]”.(Bang 2017, s.57) En underrättelseprodukt är med andra ord starkt influeras av dess skapares omgivning. En feltolkning, i en strävan att skapa meningsfullhet och sammanhang, av exempelvis kulturella sammanhang medför att organisationen missbedömer hela utvecklingen. (Weiner 2008, s.544; Försvarsmakten 2010, s.9) Även politiskt tryck kan framtvinga ett felaktigt resultat. Som i exemplet med Irak och massförstörelsevapnen. Underrättelsetjänsten drog för långt gångna slutsatser på, som det i efterhand visat sig, ett grunt informationsunderlag under stor politisk press. (Weiner 2008, s.562–574)

Allt går naturligtvis inte att förutse, utan ibland händer det oförutsedda. Den tidigare CIA-chefen George Tenet uttryckte det som: ”There will always be days where we have to race to catch up to events we did not foresee, not because somebody is asleep at the switch, but because what´s going on is so complicated.”(Weiner 2008, s.543) I inledningen på sin doktorsavhandling Swedish Military Intelligence: Producing Knowledge beskriver Gunilla Eriksson debatten om varför underrättelsetjänsten har så svårt att träffa rätt.(Eriksson 2016, s.1)

Underrättelsetjänst version 2.0

Efter attackerna mot World Trade Center I New York den 11 september 2001 stod det med all önskvärd tydlighet klart i den efterföljande rapporten att de amerikanska underrättelse- och säkerhetstjänsterna inte hade förvarnat trots att de tillsammans hade haft tillgång till information som skulle kunnat förhindra att attacken blev framgångsrik för terroristerna. (National Commission on Terrorist Attacks upon the United States 2004; Shane 2007)

En av de tydligaste slutsatserna var att de amerikanska underrättelse- och säkerhetstjänsterna skulle arbeta mer tillsammans, vilket egentligen inte var en ny tanke. (Weiner 2008, s.578) Till det borde även fler delar av det amerikanska samhället bidra till att säkra landet.(National Commission on Terrorist Attacks upon the United States 2004, s.xvi, 399–428)

En idé om en amerikansk organisationsöverskridande underrättelsebaserad version av Wikipedia beskrevs i en uppsats, The Wiki and the Blog: Toward a Complex Adaptive Intelligence Community (Andrus 2005), skriven av den CIA-anställde Calvin Andrus och i november 2005 publicerades Intellipedia på försök. Ett drygt halvår senare släpps tjänsten officiellt och blir en succé. Redan efter tre år har uppslagsverket över en miljon sidor och över 100 000 användare. (Central Intelligence Agency 2009) Tjänsten är numera en grundbult i de tekniska plattformarna för de amerikanska underrättelse- och säkerhetstjänsten.(Dreyfuss 2017)

Tjänsten är delad i olika nivåer beroende på individens behörighet där underrättelsepersonal har tillgång till hela tjänsten upp till top secret, i nivån under återfinns militär samt departementspersonal och på den lägsta nivån har extern personal såsom forskare tillgång till vissa delar av tjänsten.

Ett exempel på hur Intellipedia hjälpte den amerikanska underrättelsetjänsten var vid attackerna i Bombay 26 november 2008. Där kunde amerikanska analytiker från platser över hela världen tillsammans samtidigt i nära realtid bygga bilden av vad som hände utifrån ett flertal olika källor genom att uppdatera artikeln. (Central Intelligence Agency 2009)  En artikel som beslutsfattare i samma realtid kunde ta del av.

”Thanks to Intellipedia, our government now has a way to connect the dots fast and across agencies to make sure the chances are low that there is never another 9/11.” sa Director for National Intelligence admiral Dennis Blair när han delade ut medaljer till Intellipedias skapare.(Central Intelligence Agency 2009)

Det var inte bara wiki-tekniken som skulle komma att användas i den amerikanska satsningen. Även en intern Facebookvariant, bloggar och en rapportpubliceringstjänst med automatiserade läsförslag ur alla publicerade rapporter, från aktuella organisationer, kom att implementeras i det nya systemet. (Shane 2007) Med andra ord ny teknik i en gammal bransch där de stora nyheterna egentligen var samarbete och delning av information, från need-to-know till need-to-share. En av skaparna av Intellipedia, Don Burke, menar att implementeringen och användandet av Intellipedia handlar mer om kultur än teknik. (Ackerman 2007) Han påtalar även tre principer ligger till grund för att underrättelseorganisationerna ska kunna anamma den nya tekniken:

  • Arbeta tematiskt, inte organisatoriskt
  • Dela information så brett som möjligt
  • Övertyga med fördelarna med det nya systemet

 
Martin Bang beskriver även i sin doktorsavhandling att att införande av nytt sätt att arbeta eller ny teknik måste ske i harmoni med sin organisation för att vara effektiv. (Bang 2017, s.57) Införandet av PRIO är ett exempel på detta inte implementerats på ett harmoniskt sätt.

Det handlar med andra ord om kultur. Underrättelsetjänst är av sin natur osäker vilket gör att de som tjänstgör kommer att känna press inför att stå till svars för sina bedömningar och hantering av information. Gunilla Eriksson beskriver i sin avhandling om kulturen vid MUST som “[..] aspects of the process are primarily structured within informal norms of how the analysts should act, thus creating a highly influential, informal social discursive practice that structures the action of the analysts”. (Eriksson 2016, s.192) System och arbetssätt måste hjälpa, inte stjälpa.

Självklart har implementeringen av det nya synsättet inte gått smärtfritt och flera röster höjdes inledningsvis mot att dela information på detta sätt. (Shane 2007) Att få flera insatser att arbeta mer tillsammans är inte en magisk lösning i sig. Det visade sig bland annat i USA där underrättelse- och säkerhetsorganisationernas interna problem inte löses med en bättre samordning efter 11 september. (Weiner 2008, s.578) Till detta finns det de som hävdar att terrorattacken 11 september inte hade förhindrats med dessa verktyg.(Shane 2007)

Det går inte att utelämna Wikileaks och läckorna från Irak, Afghanistan eller Edward Snowden för den delen heller i en artikel som denna. Wikileaks inledde sina publiceringar under 2010 efter att en enskild amerikansk soldat haft tillgång till stora mängder information från flera olika myndigheter. Efter läckorna höjdes röster mot need-to-share och att informationssäkerhet är grunden för nationens säkerhet. (Best & Jr. 2011, s.10–13)

Svensk framtid? En diskussion.

Efter att muren föll har arbetsområdet för underrättelsetjänsten breddats till att även omfatta bland annat hot från spridning av massförstörelsevapen, IT-hot, terrorism och inte minst påverkansoperationer. Dessa breddade hot utgörs numera inte enbart utav statliga eller statskontrollerade organisationer. Idag samarbetas det nationellt inom området underrättelse- och säkerhetstjänst mellan Militära Underrättelse- och Säkerhetstjänsten, Säkerhetspolisen, Försvarets radioanstalt, Försvarets materielverk och Totalförsvarets forskningsinstitut. Utöver det drivs en permanent arbetsgrupp, Nationellt Center för terrorhotbedömning, av Militära Underrättelse- och Säkerhetstjänsten tillsammans med Säkerhetspolisen och Försvarets radioanstalt.

Idag sker den svenska bearbetningen och delgivningen selektivt i specifika system med rigorösa säkerhetsrutiner. Tack vare detta har det ännu inte publicerats någon större läcka av svensk information på motsvarande Wikileaks. Men delgivning av information till rätt individer är utmanande. Samtidigt är detta det sätt som arbetet genomförts på under en längre tid där säkerhetsrutiner, arbetssätt och kultur ”sitter i väggarna”.

Det som talar för att den svenska underrättelse- och säkerhetstjänsten ska genomgå samma reform som den amerikanska är att vi är små och de resurser som hela det svenska samhället kan uppbringa måste samordnas i ett brett samarbete för att nå maximal effekt inom ramen för samhällets totalförsvar. Det handlar om att strömlinjeforma processen där myndigheter, lärosäten, organisationer och enstaka individer, med olika tillgång till sekretessbelagd och/eller öppen information, tillsammans tar fram beslutsunderlag inom ramen för ett totalförsvarssamarbete.

Det finns även uppenbara fördelar om en kraftig samordning kan ske mellan samtliga bevakningsansvariga myndigheter tillsammans med kunskapscentra, då förloppen numera är snabba och inte tydligt gradvisa/successiva. Detta skulle möjligtvis även höja vår förmåga att snabbare kunna identifiera vad en motståndares inriktning är så att vi i tid kan skydda rätt kritiska sårbarhet i hela konfliktskalan och på andra sätt vara mer proaktiv. Slutligen går hela samhället mot att arbeta med flera stora och sammanstrålande informationsflöden där vi bör möta de nya generationerna av svenskar som vi i framtiden vill anställa.

Det som talar emot är självklart risken för läckor av både egen, men även information från tredje part vilket kan frysa framtida samarbeten och informationsutbyten. Utöver kommer det att krävas än mer kontroller samt uppföljning för att förhindra infiltration och otillbörlig tillgång till det då svenska smörgåsbordet av underrättelser – en svensk Snowden. Större datorsystem inkluderar fler användare vilket kan göra systemet sårbart.

Införandet av system PRIO har visat på att det blir allt annat än enkelt när ett tekniskt system uppbyggt kring nya arbetssätt och inte kompletterar eller förädlar befintliga. Risken är stor att ett nytt tekniskt system skapar nya, både oavsiktliga och ovälkomna, arbetssätt. Erfarenheten av införandet av system PRIO kommer troligen medföra att personal som påverkas av reformen och har erfarenhet av system PRIO kan komma att ställa sig misstänksamma till en ytterligare ett nytt större tekniskt system.

Klarar vi detta?

Om reformen genomförs har vi rent tekniskt alla förutsättningar att göra motsvarande lösning, om inte bättre och säkrare. Men klarar vi det kulturellt?

Författaren är major vid Arméns jägarbataljon.

 

Källor
Ackerman, R., 2007. Intellipedia Seeks Ultimate Information Sharing. SIGNAL Magazine. https://www.afcea.org/content/intellipedia-seeks-ultimate-information-sharing

Andrus, D., 2005. The Wiki and the Blog: Toward a Complex Adaptive Intelligence Community. Studies in Intelligence, 49(3). https://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract-id=755904

Bang, M., 2017. Military Intelligence Analysis: Institutional Influence. Doktorsavhandling. Finska Försvarshögskolan.

Best, R.A. & Jr., 2011. Intelligence Information: Need-To-Know Vs. Need-to-Share, Congressional Research Service.

Central Intelligence Agency, 2009. Intellipedia Gurus Win 2009 Homeland Security Medal. Central Intelligence Agency. https://www.cia.gov/news-information/featured-story-archive/intellipedia-homeland-security-medal.html

Dreyfuss, E., 2017. The Wikipedia for Spies—And Where It Goes From Here. Wired. https://www.wired.com/2017/03/intellipedia-wikipedia-spies-much/

Dulles, A., 2006. The Craft of Intelligence America’s Legendary Spy Master on the Fundamentals of Intelligence Gathering for a Free World First edition., The Lyons Press.

Eriksson, G., 2016. Swedish Military Intelligence: Producing Knowledge, Edinburgh University Press.

Försvarsmakten, 2010. Försvarsmaktens Underrättelsereglemente, Stockholm: Försvarsmakten.

Försvarsmakten, 2019. Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Försvarsmakten. http://www.forsvarsmakten.se/sv/organisation/hogkvarteret/militara-underrattelse-och-sakerhetstjansten/

National Commission on Terrorist Attacks upon the United States, 2004. The 9/11 Commission Report: Final Report of the National Commission on Terrorist Attacks Upon the United States, https://www.9-11commission.gov/report/911Report.pdf.

Shane, S., 2007. Logged In and Sharing Gossip, er, Intelligence. The New York Times. https://www.nytimes.com/2007/09/02/weekinreview/02shane.html

Weiner, T., 2008. Legacy of Ashes: The History of the CIA, Penguin Adult.

FLEXIBILITET


Foto: Försvarsmakten

Med start nästa fredag (15 mars) påbörjar marinen en omfattande verksamhet på västkusten. Det handlar dels om att den årligt återkommande ytstridsövningen där robotstrid från fartyg mot sjömål är  det centrala. Utöver detta sker även en beredskapskontroll enligt Försvarsmaktens webbsida.

Att Marinen med mycket kort varsel har flyttat den planerade ytstridsövningen från sydkusten till västkusten påvisar tydligt marinens främsta styrka - flexibilitet! Att flytta en övning från en geografisk plats till en hela annan är i grund och botten ingen enkel sak i ett strikt planeringshänseende. Det handlar normalt sett om att i god tid boka skjutområden, luftrum, målresurser, hamnar och kajer etc. D.v.s för de som planerar en övning innebär det ett hårt arbete, som i mångt och mycket får göras om när man byter geografiskt område. Men det har uppenbart inte utgjort något hinder med anledning av att övningen nu flyttas med kort varsel.

Men...

För verkansdelarna, i det här fallet fartygen med sina besättningar, så är en sådan flytt inga som helst problem. En korvett kan utan förvarning snabbt skifta både fokus avseende uppgift, exempelvis från en ubåtsjaktoperation till att övergå till en kustförsvarsoperation med fokus på robotstrid. Men även skifte av geografiskt område efter beslut av högre chef. Den enda tid man behöver beakta är den tid det tar att flytta fartygen från ett område till ett annat, och med en visbykorvetts fartprestanda går även detta mycket snabbt.

Marinens ytstridsfartyg tillsammans med flygvapnets stridflygplan utgör försvarsmaktens mest flexibla och viktiga verkansdelar. Det beror på att dessa kan användas i hela konfliktskalan från fred till krig, via kris och i så kallade gråzonsoperationer. Det finns få eller möjligen inga andra system i Försvarsmakten som dagligen löser uppgifter i fredstid, men som samtidigt är nyckelspelarna i ett högkonfliktscenario med uppgift att utgöra den första tröskeln mot en angripare. En tröskel som snabbt kan flyttas dit den behövs som mest.

I ett omvärldsläge som under ett antal år succesivt har försämrats, från den politiska bedömningen att den eviga freden var här för att stanna i samband med försvarsbesluten 2000, 2004 och även 2009, så har det gått snabbt utför. I dag är läget i vårt omedelbara närområde ett helt annat där den militära spänningen är påtaglig. Därför måste den marina ytstridsförmågan inte bara omsättas, utan också utökas avseende numerär och förmågor.

När stora delar av marinen genomför verksamhet på västkusten 15-22 mars så kommer det otvetydigt bli tomt på andra håll runt vår 270 mil långa svenska kust. Detta är det marina dilemmat som jag tyvärr har uppfattat att många inte riktigt har insett, alternativt aktivt väljer att bortse från.

Sju korvetter var en numerär som beslutades i en annan tid. Men sju korvetter räcker inte närmelsevis för att möta det rådande läget.

Foto: Försvarsmakten





FLEXIBILITET


Foto: Försvarsmakten

Med start nästa fredag (15 mars) påbörjar marinen en omfattande verksamhet på västkusten. Det handlar dels om att den årligt återkommande ytstridsövningen där robotstrid från fartyg mot sjömål är  det centrala. Utöver detta sker även en beredskapskontroll enligt Försvarsmaktens webbsida.

Att Marinen med mycket kort varsel har flyttat den planerade ytstridsövningen från sydkusten till västkusten påvisar tydligt marinens främsta styrka - flexibilitet! Att flytta en övning från en geografisk plats till en hela annan är i grund och botten ingen enkel sak i ett strikt planeringshänseende. Det handlar normalt sett om att i god tid boka skjutområden, luftrum, målresurser, hamnar och kajer etc. D.v.s för de som planerar en övning innebär det ett hårt arbete, som i mångt och mycket får göras om när man byter geografiskt område. Men det har uppenbart inte utgjort något hinder med anledning av att övningen nu flyttas med kort varsel.

Men...

För verkansdelarna, i det här fallet fartygen med sina besättningar, så är en sådan flytt inga som helst problem. En korvett kan utan förvarning snabbt skifta både fokus avseende uppgift, exempelvis från en ubåtsjaktoperation till att övergå till en kustförsvarsoperation med fokus på robotstrid. Men även skifte av geografiskt område efter beslut av högre chef. Den enda tid man behöver beakta är den tid det tar att flytta fartygen från ett område till ett annat, och med en visbykorvetts fartprestanda går även detta mycket snabbt.

Marinens ytstridsfartyg tillsammans med flygvapnets stridflygplan utgör försvarsmaktens mest flexibla och viktiga verkansdelar. Det beror på att dessa kan användas i hela konfliktskalan från fred till krig, via kris och i så kallade gråzonsoperationer. Det finns få eller möjligen inga andra system i Försvarsmakten som dagligen löser uppgifter i fredstid, men som samtidigt är nyckelspelarna i ett högkonfliktscenario med uppgift att utgöra den första tröskeln mot en angripare. En tröskel som snabbt kan flyttas dit den behövs som mest.

I ett omvärldsläge som under ett antal år succesivt har försämrats, från den politiska bedömningen att den eviga freden var här för att stanna i samband med försvarsbesluten 2000, 2004 och även 2009, så har det gått snabbt utför. I dag är läget i vårt omedelbara närområde ett helt annat där den militära spänningen är påtaglig. Därför måste den marina ytstridsförmågan inte bara omsättas, utan också utökas avseende numerär och förmågor.

När stora delar av marinen genomför verksamhet på västkusten 15-22 mars så kommer det otvetydigt bli tomt på andra håll runt vår 270 mil långa svenska kust. Detta är det marina dilemmat som jag tyvärr har uppfattat att många inte riktigt har insett, alternativt aktivt väljer att bortse från.

Sju korvetter var en numerär som beslutades i en annan tid. Men sju korvetter räcker inte närmelsevis för att möta det rådande läget.

Foto: Försvarsmakten





Hemvärnet i Gråzonen

Av Lars Holmqvist
Hemvärnssoldater Revingehed 2015. Fotograf och upphovsman ”Jorchr”, från Wikimedia enligt licens.

Hemvärnssoldater Revingehed 2015. Fotograf och upphovsman ”Jorchr”, från Wikimedia enligt licens.

Enligt uppgifter i media har vi idag en Försvarsberedning som – faktiskt – nått enighet om att stärka det militära försvaret. Samtliga åtta riksdagspartier står alltså bakom. Rubriken i DN den 14 februari löd: ”Försvaret växer för första gången sedan 1970-talet”.

Det som hittills framkommit är i mångt och mycket en fråga om numerär; brigader, flygplan, fartyg och vapen vilket är positivt. Ingen tvekan torde råda om att dagens Försvarsmakt inte är tillräckligt stor.

Men inte alla hot kan mötas genom ökad numerär eller med mer militär materiel. Särskilt de hot som uppträder i gråzonen måste delvis hanteras på annat vis.

Vad är då Gråzonen?

Den har ofta beskrivits som en slags etapp i en linjär utveckling, något som ligger mellan fred och konflikt. Bilden behöver inte vara oriktig, men vi bör vara öppna för att den kan vara missledande.

Varje land har sina politiska mål, även motståndaren. Till sitt förfogande har denne olika verktyg, kinetiska och andra, för att nå uppsatta mål. Det finns knappast något självändamål med väpnad konflikt. Kan motståndaren nå sina politiska mål utan att behöva ta till öppet militärt våld så är det normalt att föredra.

Olika stater i vår omvärld kan ha en bild av konflikten som är en annan än vår egen. Vid varje tidpunkt råder konkurrens av olika slag mellan stater, konkurrens vilken betraktas som ett stadium av ständig konflikt, även om konfliktnivån är låg.

Nivån och intensiteten i konflikten och val av medel för att föra/styra/hantera konflikten bestäms av vad som bäst anses gynna det egna landet. Möjligheten att kunna förneka sin egen inblandning kan vara av betydelse. Först när gränsen för vad som går att förneka har passerats ligger konflikten i öppen dager.

 

Illustration av Gråzonen. Upphovsman: Lars Holmqvist

Med utgångspunkt från idén om den konturlösa konflikten har jag gjort ett försök att konkretisera möjliga hot. I det följande har jag delat upp hotbilden i olika skeden för att få en struktur i presentationen. De skeden som valts är följande:

  1. Nuläget
  2. Bevakningsskedet – läget då hemvärnsförbandet kallas in p g a ökad oro i omvärlden
  3. Skymningsläget. De sista 48-24 timmarna innan öppen konflikt bryter ut
  4. Öppen konflikt.

Skedesindelningen ska alltså betraktas som schematisk. Det finns inga fastställda regler som den måste följa. Vi kan inte utesluta att konflikten går från skede 1 till skede 4 på ingen tid alls, att konflikten blir ytterst utdragen eller att den når vägs ände redan i skede 2 eller 3.

Skede 1. Nuläget

Ifråga om fred eller konflikt så finns en enkel regel. Fred mellan två aktörer råder bara om bägge är överens om saken. Skulle den ena parten anse att konflikt föreligger, då är det så. Med detta i åtanke kan man läsa hur SÄPO beskrev läget i januari 2019 i SvD:

”Underrättelsehotet mot myndigheter och verksamheter i Sverige är omfattande och målinriktat. Angriparna vill komma åt information som är vital för demokratins funktioner. Det kan handla om till exempel politiskt beslutsfattande, finansiell data som värdepapper och finansutveckling eller fakta om infrastruktur såsom elförsörjning och vattentäkter. Målet är inte alltid att använda informationen omedelbart, utan den kan användas i ett senare skede.”

(Understrykningarna är författarens)

Vidare nås vi av nyheter om sådant som inte riktigt passar in i bilden av fred. Exempelvis intrång på militärt område, återkommande strömavbrott, särskilt på Gotland, mordförsök (Skripal), liksom misstankar om valpåverkan i olika länder.

Vi är redan i konflikten även om dess konturer fortfarande är svåra att urskilja.

Skede 2. Bevakningsskedet

Enligt öppna källor ska Hemvärnsförband kunna lösa sina bevakningsuppgifter utan avlösning under tre månader. Bevakningsskedet är som tidigare nämnt något som kan gå över väldigt snabbt, men det kan också komma att dra ut på tiden. Exempel på sådant vi då kan stå inför är:

 

  • Försök att skapa misstro mot Hemvärnet och vårt uppdrag. Vi har exemplet från Litauen vintern 2017 då ett falskt rykte uppstod att några soldater ur Bundeswehr, vilka var stationerade i landet enligt överenskommelsen om NATO Enhanced Forward Presence, hade våldtagit en flicka. Trots omfattande undersökningar från både litauisk och tysk sida lyckades man inte finna källan men som tur var genomskådades denna påverkanskampanj av den litauiska allmänheten.
  • Genom diplomatiska kanaler och media kommer olika budskap att spridas, många motsägande. Motståndaren kommer antagligen inte att söka efter ett casus belli, snarare manipulera fram en ohållbar situation där skulden påstås ligga på svensk sida. Motståndarens syfte är att förmå oss att fatta politiska beslut som gynnar motståndaren, inte oss själva.
  • Dold observation av oss och våra förehavanden som posteringars läge, styrka, beväpning, förläggningar, fordon som används, fordonsrutter, tidsförhållanden etcetera.
  • Demonstrationer och provokationer som påverkar vår verksamhet i syfte att
    • Belasta vår organisation, en form av utnötning
    • Försvåra lösande av vår bevakningsuppgift
    • Studera hur vi reagerar, responstid m m
       
  • Förberedelser inför motståndarens kommande angrepp (vapengömmor, förberedda sabotage, etc).
  • Påverkanskampanjer riktade direkt mot soldater och anhöriga. I Donbass utsattes ukrainska soldater för påverkan via SMS, då hotfulla meddelanden sändes ut till ett stort antal soldater.

Skede 3. Skymningsläget

I skymningsläget kommer åtgärder att vidtas i syfte att vilseleda oss. Antagonisten  kommer att förbereda olika former av inpekning av fjärrstyrda vapen och Hemvärnet kommer att stressas, t ex genom skapande av trafikkaos och/eller civil oro, vilket kan få oss att tappa fokus.

De underrättelser om våra förband som motståndaren har kunnat samla in under skede 2 kommer nu till användning. Om vi har agerat slentrianmässigt och förutsägbart tidigare, så kan dessa underrättelser nu användas mot oss, annars inte.

Vi kan tyvärr inte utesluta att delar av media i detta skede kan utgöra en svårighet för oss. Angriparen kommer försöka att förvirra oss med falska ”fredstrevare”, löften eller hot. De delar av media som inte håller måttet kommer att sprida förvirringen vidare. Syftet kan vara att skapa osäkerhet om det berättigade i våra insatser, att förmå oss att släppa fokus från vår uppgift eller att sprida ren defaitism. Detta kan pågå åtminstone så länge som elen och telekommunikationerna fungerar.

Sabotage kommer att utföras både på lokal nivå och genom koordinerade attacker på kritisk infrastruktur, inklusive det som kan kallas ”electronic knockdown”.

Skede 4. Öppen konflikt

Det kan här finnas anledning att dra sig till minnes det första Irakkriget 1991, som inleddes med en massiv insats av amerikanska/allierade långdistansvapen. Krigets korta och ytterst våldsamma förlopp lär ha gjort stor intryck på ryska militära strateger.

”Det kontaktlösa kriget” innebär förenklat att kriget avgörs redan i förbekämpningen. Den angripnes civila och militära resurser förstörs, den angripne demoraliseras och vad som sedan återstår för angriparen är att med begränsad men tillräcklig truppinsats rensa kvarvarande motståndsfickor och så snabbt som möjligt proklamera ”seger”. Strategiskt överfall genom operativ chock, som vår MSD (MilitärStrategiska Doktrin) uttrycker saken.

Vad innebär detta för Hemvärnet?

I Skede 1

Vi bör utgå från att kartläggning av vår organisation genomförs av antagonisten, inte minst av nyckelpersonal och av de objekt vi är satta att skydda eller bevaka. Även informationspåverkan i syfte att påverka vår eller våra familjers stridsvilja kan förväntas.

Det ställer krav på vaksamhet mot kontaktförsök, ständigt källkritiskt tänkande, tala med våra familjer så att de förstår vad vår verksamhet går ut på, disciplin avseende smarta telefoner, sociala medier och uppträdande i övrigt.

I Skede 2

Etablera goda relationer med omgivningen i förebyggande syfte, säkerställ att såväl personal som omgivning är uppmärksamma på olika försök till provokation och vidmakthåll gott kamratstöd. Ingen soldat ska behöva vara ensam med oro eller grubbel.

Agera disciplinerat, oförutsägbart och utan slentrian, dvs. gör det svårare för motståndaren att få en bild av oss. Det vi gör – och inte gör – blir observerat.

I Skede 3

Släpp inte fokus på tilldelad uppgift, oavsett vad som sker i det omgivande samhället. Det är av vikt att civila myndigheter fullt ut förstår att hemvärnsförbandet på orten inte är att betrakta som en reservpolisstyrka, ett budskap vi bara kan nå fram med om det kommer på förhand. Innan skymningsläget.

Vidta möjliga åtgärder för att överleva det stundande angreppet. Skydd, utspridning av personal och materiel, täta byten av grupperingsplatser och dolt uppträdande när så är möjligt. Agera svårförutsägbart.

Säkerställ att förbandet fungerar (livsmedel, vatten, drivmedel etc) även om det omgivande samhället upphör att fungera.

I Skede 4

Förutsättningarna för att lösa tilldelad uppgift i Skede 4 skapar vi genom vårt agerande i de tidigare skeendena.

Det är min förhoppning att läsaren inte ser texten som något slags lista över ”vad som kommer att hända”. Ingen av oss vet något bestämt om den saken.

Det är snarare ett försök att genom exempel visa på vidden av den mix av militära och andra vapen som kan ingå i angriparens arsenal.

Gemensamt för många av dessa vapen är att den första och viktigaste försvarslinjen mot dem är kunskapen om och förståelse och därmed möjligheten att eliminera eller åtminstone hantera dem.

Om vi släpper illusionen av att en angripare kommer att agera enligt krigets lagar och drar slutsatser från detta så ökar vi dramatiskt vår egen förmåga att stå emot. Aningslöshet från vår sida är ingenting annat än en gåva till motståndaren.

Författaren är egen företagare och reservofficer.

IED-hotet är underskattat

Även en Cougar kan sluta så här om en IED är kraftig. FOTO: USMC

Under perioden 2016–2017 utlöstes över 19,000 vägbomber, alltså improviserade sprängladdningar (IED). Försök att ta in den siffran, eller att detta skedde i hela 150 länder och att som ett resultat 32,000 människor blev dödade eller skadade. Särskilt det svenska hemvärnet ska nu bli bättre på att förstå IED-hotet.

Nog visste man att IED-hotet ökat och att därför särskilda anti-IED-fordon utvecklats, som Cougar - se bilden ovan. Dessa fordon kan gå i bitar men de inuti klarar sig i regel - de i bilen ovan var åter i tjänst redan nästa dag. Men uppenbarligen har IED-utvecklingen nu gått längre än vad de flesta kunnat föreställa sig. I senaste numret av Försvarets Forum finns en synnerligen tankeväckande artikel, "Det dolda hotet", i vilken siffrorna ovan finns liksom nyheten att flygvapenchefen Mats Helgesson har på sitt bord att inom Försvarsmakten samordna hanteringen av IED-problematiken. Generalmajor Helgesson tar i artikeln upp att inte bara försvaret utan vårt samhälle i stort, särskilt blåljusmyndigheterna, behöver bli bättre på att förstå IED-hotet. För att direkt citera Helgesson: "Vill man i ett gråzonsskede genomföra någon form av sabotage utan att röja vem som är avsändaren är en IED ett alldeles utmärkt sätt att göra det på". Vidare säger Helgesson: "För närvarande genomförs en betydande utbildningsinsats mot Hemvärnet. Syftet är att lyfta kunskapen om IED, minor och oexploderad ammunition. Hemvärnet har en nyckelroll att bevaka många skyddsobjekt och kan bli de första att drabbas av attacker i ett gråzons- eller hybridkrigsläge."

Vad kan man göra för att öka sina kunskaper om improviserade sprängladdningar? Ska inte här citera mer utan hänvisar till den ytterst läsvärda artikeln i Försvarets Forum. I samma nummer finns även en lite mer uppmuntrande artikel, om den stora nytta både försvaret och andra haft av utbildningarna vid Försvarsmaktens överlevnadsskola. Grundaren av skolan, Lars Fält, har jag haft förmånen att prata med många gånger och han finns med på flera ställen i nya upplagan av Elitförband i Norden.

Kustflottan går åter till sjöss

av Göran Frisk

Sverige är enligt författaren på väg att återskapa Kustflottan. Foto: Anders Sjödén, Försvarsmakten.

Sverige är enligt författaren på väg att återskapa Kustflottan. Foto: Anders Sjödén, Försvarsmakten.

Inom Försvarsmakten omorganiseras alltid något stort eller smått. Ibland blir det bra och ibland dåligt.

F n pågår en omlokalisering av de centrala staberna. Försvarsgrensstaberna lämnar ”kloka stugan” på Lidingövägen i Stockholm. Arméstaben flyttar till Ledningsregementet, gamla S1, i Enköping. Flygstaben flyttar till gamla F16 i Uppsala. Marinstaben flyttar till Musköberget, gamla Marinkommando Ost/ Örlogsbas Ost m m.

ÖB stab för central ledning finns kvar på Lidingövägen. Att flytta ut till krigsuppehållsplats diskuterades men avvisades trots den politiska och militära enigheten att Sverige lever farligare nu än under Kalla Kriget.

Här diskuteras Marinstabens flytt till Muskö. Denna flytt innebär att Sjöstridskrafterna och Amfibiekåren får en samgrupperad ledningsorganisation. Detta är en händelse som ser ut som en tanke. Kustflottan kommer tillbaka! Fartyg, ubåtar stridsbåtar m fl andra farkoster som finns i Marinen kan ledas, utbildas, underhållas etc från en enda plats. Den är dessutom mycket väl skyddad i Musköberget.

Kustflottan skapades 1904 och lades ner 1998 d v s efter 94 år. När kustflottan upphörde utbröt svårmod i flottan. Hos flottans vedersakare stod glädjen högt i tak. Alla höga befattningshavare i politiken och den militära ledningen som fattade nedläggningsbeslutet har slutat för länge sedan. Mig veterligt har ingen fått sparken vilket naturligtvis borde skett när konsekvenserna av detta synnerligen korkade beslut blev uppenbara. En minimal marin blev nu hänvisad till Hårsfjärden där Amfibiebataljonen grupperades på Berga. Örlogsfartygen tillhörande 4:e ytstridsflottiljen avsågs baseras på Muskö i stället för på Berga. Detta beslut rörande fartygens basering fattades av okunniga politiker. Örlogsfartygen tillhörande 3:e ytstridsflottiljen baserades i Karlskrona. Detta gällde även ubåtarna. En organisatoriskt sönderslagen marin splittrades. Beredskap, övningar, underhåll etc måste diskuteras vid oändliga möten.

Detta beslut sammanföll i tiden med beslutet att avveckla vår ubåtsjaktförmåga för tredje gången. Därmed försvann också beredskapsflottan som skulle kunna sättas in överallt och närsomhelst vid olika kriser. Dåligt omdöme klickar aldrig.

Nu kan alla misshälligheter, oklarheter och suddiga befälslinjer sopas bort.

Lämpligen går den nuvarande marinledningen tillbaka till gamla årsrapporter och andra redovisningar från 1980-och 90-talen och lär sig hur kustflottan fungerade och var organiserad. En extra finess med flytten är att Kustflottan med dess olika delar kan ledas från Muskö med dess mycket goda sambands- och stridsledningsresurser.

Vi kommer att få en beredskapsflotta och ett beredskapsamfibieregemente som kan operera tillsammans under gemensam ledning. Vi kan förbättra vår förmåga att åter bli herrar i eget hus, i skärgårdar och längs kuster samt återupprätta Herravälde till sjöss på svenskt vatten liksom herravälde under vattnet i svenskt vatten! Kustflottan intar tillsammans med de sjögående enheterna i Amfibiekåren lämplig gångberedskap med hänsyn till det bedömda hotet.

Den som vill förkovra sig i kunskaper rörande Kustflottan kan läsa en synnerligen innehållsrik bok ”Kustflottan, de svenska sjöstridskrafterna under 1900-talet.” Huvudförfattare var Gustaf von Hofsten och Frank Rosenius.

Boken finns inte att köpa men går att låna på Anna Lindh biblioteket på Försvarshögskolan och i Kungliga Örlogsmannasällskapets bibliotek i Karlskrona.

Sveriges militära förmågor till sjöss, i luften och till lands är på intet sätt godtagbara. Allt som går att göra måste göras nu och inte i morgon eller övermorgon. Den viktigaste åtgärden är beredskapshöjningar på alla förband. Ryssarna handlar hela tiden offensivt så länge de inte stöter på motstånd. För Marinens del innebär det att en ubåtsjaktstyrka måste organiseras igen. Särskilt angeläget är det att alla enheter förses med vapen. Lika angeläget är att ubåtsjakthelikoptrar och fartyg samövar så ofta som möjligt.

Författaren är Kommendör och ledamot av KKrVA.

Kustflottan går åter till sjöss

av Göran Frisk

Sverige är enligt författaren på väg att återskapa Kustflottan. Foto: Anders Sjödén, Försvarsmakten.

Sverige är enligt författaren på väg att återskapa Kustflottan. Foto: Anders Sjödén, Försvarsmakten.

Inom Försvarsmakten omorganiseras alltid något stort eller smått. Ibland blir det bra och ibland dåligt.

F n pågår en omlokalisering av de centrala staberna. Försvarsgrensstaberna lämnar ”kloka stugan” på Lidingövägen i Stockholm. Arméstaben flyttar till Ledningsregementet, gamla S1, i Enköping. Flygstaben flyttar till gamla F16 i Uppsala. Marinstaben flyttar till Musköberget, gamla Marinkommando Ost/ Örlogsbas Ost m m.

ÖB stab för central ledning finns kvar på Lidingövägen. Att flytta ut till krigsuppehållsplats diskuterades men avvisades trots den politiska och militära enigheten att Sverige lever farligare nu än under Kalla Kriget.

Här diskuteras Marinstabens flytt till Muskö. Denna flytt innebär att Sjöstridskrafterna och Amfibiekåren får en samgrupperad ledningsorganisation. Detta är en händelse som ser ut som en tanke. Kustflottan kommer tillbaka! Fartyg, ubåtar stridsbåtar m fl andra farkoster som finns i Marinen kan ledas, utbildas, underhållas etc från en enda plats. Den är dessutom mycket väl skyddad i Musköberget.

Kustflottan skapades 1904 och lades ner 1998 d v s efter 94 år. När kustflottan upphörde utbröt svårmod i flottan. Hos flottans vedersakare stod glädjen högt i tak. Alla höga befattningshavare i politiken och den militära ledningen som fattade nedläggningsbeslutet har slutat för länge sedan. Mig veterligt har ingen fått sparken vilket naturligtvis borde skett när konsekvenserna av detta synnerligen korkade beslut blev uppenbara. En minimal marin blev nu hänvisad till Hårsfjärden där Amfibiebataljonen grupperades på Berga. Örlogsfartygen tillhörande 4:e ytstridsflottiljen avsågs baseras på Muskö i stället för på Berga. Detta beslut rörande fartygens basering fattades av okunniga politiker. Örlogsfartygen tillhörande 3:e ytstridsflottiljen baserades i Karlskrona. Detta gällde även ubåtarna. En organisatoriskt sönderslagen marin splittrades. Beredskap, övningar, underhåll etc måste diskuteras vid oändliga möten.

Detta beslut sammanföll i tiden med beslutet att avveckla vår ubåtsjaktförmåga för tredje gången. Därmed försvann också beredskapsflottan som skulle kunna sättas in överallt och närsomhelst vid olika kriser. Dåligt omdöme klickar aldrig.

Nu kan alla misshälligheter, oklarheter och suddiga befälslinjer sopas bort.

Lämpligen går den nuvarande marinledningen tillbaka till gamla årsrapporter och andra redovisningar från 1980-och 90-talen och lär sig hur kustflottan fungerade och var organiserad. En extra finess med flytten är att Kustflottan med dess olika delar kan ledas från Muskö med dess mycket goda sambands- och stridsledningsresurser.

Vi kommer att få en beredskapsflotta och ett beredskapsamfibieregemente som kan operera tillsammans under gemensam ledning. Vi kan förbättra vår förmåga att åter bli herrar i eget hus, i skärgårdar och längs kuster samt återupprätta Herravälde till sjöss på svenskt vatten liksom herravälde under vattnet i svenskt vatten! Kustflottan intar tillsammans med de sjögående enheterna i Amfibiekåren lämplig gångberedskap med hänsyn till det bedömda hotet.

Den som vill förkovra sig i kunskaper rörande Kustflottan kan läsa en synnerligen innehållsrik bok ”Kustflottan, de svenska sjöstridskrafterna under 1900-talet.” Huvudförfattare var Gustaf von Hofsten och Frank Rosenius.

Boken finns inte att köpa men går att låna på Anna Lindh biblioteket på Försvarshögskolan och i Kungliga Örlogsmannasällskapets bibliotek i Karlskrona.

Sveriges militära förmågor till sjöss, i luften och till lands är på intet sätt godtagbara. Allt som går att göra måste göras nu och inte i morgon eller övermorgon. Den viktigaste åtgärden är beredskapshöjningar på alla förband. Ryssarna handlar hela tiden offensivt så länge de inte stöter på motstånd. För Marinens del innebär det att en ubåtsjaktstyrka måste organiseras igen. Särskilt angeläget är det att alla enheter förses med vapen. Lika angeläget är att ubåtsjakthelikoptrar och fartyg samövar så ofta som möjligt.

Författaren är Kommendör och ledamot av KKrVA.

NYA Elitförband i Norden

Den uppdaterade nyutgåvan innehåller en stor mängd nya uppgifter och bilder.

En av de absolut mest efterfrågade böckerna jag skrivit är Elitförband i Norden, som första gången utgavs 2009. Denna efterfrågan och fortsatt samlande av fakta och foton har möjliggjort den nya upplagan som nu släpps. I boken finns förband som inte existerade 2009.

Förutom att de svenska specialförbanden SSG och SIG slogs ihop och blev SOG så har Finland efter 2009 mycket diskret bildat två nya elitförband, varav ett tveklöst är ett specialförband. Tittar vi längre bakåt så har på senare år fler uppgifter framkommit om Sovjetunionens överraskande framgruppering av en division till norska gränsen - där endast lätt beväpnade norska gränsjägare, mest värnpliktiga, fanns. Norge har därefter i stort sett inte ändrat på sin gränspolicy, men har dock ifjol lagt till ett kompani jägarsoldater hos gränsjägarna.

Bokens avsnitt om svenska specialförband, amfibiekåren liksom flottans nedlagda attackdykarstyrka har på många ställen uppdaterats. Samtliga avsnitt har i någon mån reviderats. Boken har blivit några sidor längre. Bilder av en mängd nya märken har tillförts, inklusive ett väldigt filmnördigt märke från flygbasjägarna. Kanske omslaget också har något att göra med en viss film som spelades in i Norge? Bakom omslaget och layouten inuti boken står som vanligt Mikael Norman. Du är bäst, Mikke!

Avvikelse i normalbild

Reflektion

Inom loppet av en månad har två ovanliga/anmärkningsvärda incidenter inträffat, vilket involverat ryska luftstridskrafter och Sverige. Den första incidenten inträffade den 19JAN2019 och den andra 19FEB2019.1 Den första incidenten omfattande två stycken jaktflygplan, av modellen SU-27, som förefaller eskorterat ett IL-20 signalspaningsflygplan, som under en kort stund kränkte svenskt territorium under vad som sannolikt var en inhämtningsflygning.2 Denna incident är anmärkningsvärd främst av två skäl, det första är att signalspaningsflygplanet genomförde sin inhämtning med eskort vilket ej är vanligt förekommande.3 Det andra skälet är att det skedde en kränkning av svenskt territorium, där Ryssland ej utgör en av de nationer som frekvent kränker svenskt territorium4trots en stundtals hätsk retorik riktad mellan de båda länderna.

Den andra incidenten omfattande ett svenskt signalspaningsflygplan samt ett ryskt jaktfyflygplan av typen SU-27. Incidenten anses vara anmärkningsvärd då det ryska jaktflygplanet genomförde två passager i överljudsfart i anslutning till det svenska signalspaningsflygplanet, därefter lade det sig omkring 20 meter ifrån det svenska flygplanet i internationellt luftrum. Enligt chefen för flygstaben, Överste Anders Persson, skall det hela utgjort en anmärkningsvärd händelse, dock har Flygvapnet varit med om det vid enstaka tillfällen.5Sveriges Försvarsminister, Peter Hultqvist, anser att incidenten, dels är provokativ, dels var farlig.6 Incidenten kom även föranledda att det svenska Utrikesdepartementet kom tillkalla Rysslands Ambassadör, Viktor Tatarintsev, för att beröra händelsen. Enligt den ryska ambassadören skall det ryska jaktflygplanet betett sig korrekt.7 Vad avser incidenten med gränskränkning den 19JAN2019 kom det enbart föranleda att Utrikesdepartementet tillkallade sig en tjänsteman från den ryska ambassaden.8

Inledningsvis förefaller incidenten den 19FEB2019 varit av en allvarligare karaktär kontra den gränskränkning som skedde 19JAN2019 utifrån vilka nivåer det svenska utrikesdepartementet valde att genomföra samtal med ryska representanter från dess ambassad i Sverige. Dock kan gränskränkningen den 19JAN2019 tillsammans med det ryska agerandet mot det svenska signalspaningsplanet den 19FEB2019 föranlett att utrikesdepartementet valde att tillkalla sig Rysslands ambassadör i Sverige. Vid en liknande närgången incident mot en svensk signalspaningsflygning över södra Östersjön 2017, valde det svenska Utrikesdepartementet även att tillkalla sig Rysslands ambassadör.9 Varvid en princip kan antagits redan 2017, när Utrikesdepartementet väljer att markera tydligare från svensk sida vid allvarligare incidenter i internationellt luftrum.

Därefter är det intressant att notera hur incidenterna inträffar på samma datum, d.v.s. den 19, i januari respektive februari månad 2019. Där incidenten i februari blir intressant. Vid studier av den svenska signalspaningens flygningar i södra Östersjön utifrån lagrad information hos internettjänsten RadarBox24 framträder, dels en normalbild när flygdagar inträffar, dels geografiskt område där flygningarna genomförs. Utifrån den lagrade informationen går de att konstatera att flygningarna i princip sker samma dagar varje vecka och flygrutten oftast är densamma i södra Östersjön. Varvid det ryska agerandet hade kunnat genomföras mer eller mindre när som. Därmed uppstår frågan om slump eller avsiktligt agerande att det inträffade precis en månad efter den ryska gränskränkningen av svenskt territorium med luftfarkoster.

Vad avser slumpen kontra avsiktligt agerande kan ett flertal teorier läggas fram avseende repetitionen i datum. Den första är att t.ex. någon för Ryssland skyddsvärd verksamhet genomfördes i Kaliningrad Oblast den 19FEB2019 varvid Ryssland försökte få det svenska signalspaningsflygplanet att avbryta sin inhämtning, vilket får anses ligga inom ramen för slumpen. En annan teorin kan vara att Ryssland tog hänsyn till tidpunkten för gränskränkningen den 19JAN2019 och valde att agera den 19FEB2019. Detta skulle kunna innebära att något budskap försökte förmedlas, som för en utomstående betraktare blir svårt att tyda. En tredje teori skulle kunna vara att det enbart var ett aggressivt agerande den 19FEB2019, varvid återigen slumpen spelar in. Ytterligare teorier kan givetvis läggas fram.

Slutligen, oaktat om det är slumpen eller något avsiktligt agerande som föranlett att två allvarliga incidenter inträffat inom loppet av en månad, faller det utanför den s.k. normalbilden som kan tas fram ur mediarapportering och Försvarsmaktens offentliga rapportering. Normalbilden baseras dock på offentlig information varvid vissa händelser sannolikt ej framkommer offentligt. Avvikelserna utgörs av, 1) rysk gränskränkning 2) med eskorterat signalspaningsflygplan, 3) en månad senare ett aggressivt agerande mot svensk signalspaningsflygplan och 4) det korta tidsförhållandet mellan de två tidigare nämnda händelserna.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Dagens Nyheter 1(Svenska)
Sveriges Television 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8(Svenska)

Slutnoter

1Sveriges Television. Olsson, Jonas. Tre ryska militärflygplan har kränkt svenskt territorium. 2019. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/tre-ryska-militarflygplan-har-krankt-svenskt-territorium(Hämtad 2019-03-03)
Sveriges Television. Olsson, Jonas. Ryskt stridsflyg flög nära svenskt signalspaningsflygplan. 2019. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ryskt-stridsflyg-flog-nara-svenskt-signalspaningsflygplan(Hämtad 2019-03-03)
2Sveriges Television. Olsson, Jonas. Tre ryska militärflygplan har kränkt svenskt territorium. 2019. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/tre-ryska-militarflygplan-har-krankt-svenskt-territorium(Hämtad 2019-03-03)
3Sveriges Television. Olsson, Jonas. FOI om ryska flygkränkningarna: ”Inte klart om det var avsiktligt”. 2019. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/foi-om-ryska-flygkrankningarna-inte-klart-att-det-var-avsiktligt(Hämtad 2019-03-03)
4Sveriges Television. Sandström, Oskar. Så många kränker svenskt territorium. 2018. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/blekinge/sa-manga-kranker-svenskt-territorium(Hämtad 2019-03-03)
5Sveriges Television. Olsson, Jonas. Ryskt stridsflyg flög nära svenskt signalspaningsflygplan. 2019. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ryskt-stridsflyg-flog-nara-svenskt-signalspaningsflygplan(Hämtad 2019-03-03)
6Sveriges Television. Olsson, Jonas. Försvarsministern: ”Det här är provokativt – farligt”. 2019. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/hultqvist-om-flygincidenten-det-har-ar-provokativt(Hämtad 2019-03-03)
7Sveriges Television. Olsson, Jonas. UD kallar upp Rysslands ambassadör efter flygincident över Östersjön. 2019. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ud-kallar-upp-rysslands-ambassador-efter-flygincident-i-ostersjon(Hämtad 2019-03-03)
Sveriges Television. Wicklén, Johan. Ryska ambassadören: Planet betedde sig korrekt. 2019. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ryska-ambassadoren-planet-betedde-sig-korrekt(Hämtad 2019-03-03)
8Sveriges Television. Efter kränkning – UD i möte med rysk tjänsteman. 2019. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/blekinge/efter-krankning-ud-i-mote-med-rysk-tjansteman(Hämtad 2019-03-03)
9Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Ryska planet tvingade svenska planet att vända. 2017. https://www.dn.se/nyheter/sverige/ryska-planet-tvingade-svenska-planet-att-vanda/(Hämtad 2019-03-03)

Stubinen brinner allt närmare kruttunnan

av Per Lodin

Kashmir eller den rättare benämningen, Jammu och Kashmir, är åter i säkerhetspolitiskt fokus. Detta mellan Indien och Pakistan omtvistade område kan åter bli orsaken till krig mellan länderna vilket har skett förr, nämligen 1947, 1965 och 1971, förutom kontinuerligt pågående skärmytslingar.

Vi talar här om två länder med några av världens största militära arsenaler som står emot varandra och där den politiska antagonismen mellan staterna i normalläget varit högt uppskruvad har den nu åter nått kokpunkten. Desto mer oroande då det handlar om två stater med kärnvapen.

Allt detta i ett läge där Indien står inför ett val och premiärminister Modi är angelägen om att visa handlingskraft. Påvisad sådan riktat mot Pakistan kommer högst sannolikt att förorsaka en pakistansk motreaktion varmed risken för eskalation i den pågående konflikten är överhängande.

En faktor som kan dämpa risken för krig är det Kinesiska inflytandet i Pakistan och från regimens i Beijing horisont är man ytterligt angelägen om att bibehålla fred, om än en bräcklig sådan, i regionen. Och den Kinesiska hållningen är lättbegriplig från flera aspekter. En är risken för att en militär konflikt skulle öppna upp för de redan starka fundamentalistiska muslimska krafterna i Pakistan att ta makten, särskilt i en situation där Islamabad står som förloraren i en väpnad kamp med Indien, ett scenario som inte är osannolikt givet de militära styrkeförhållandena mellan länderna.

En annan aspekt är att en militär konflikt där kärnvapen används, också en begränsad sådan, riskerar att få icke överblickbara konsekvenser. Det handlar om en mycket tättbefolkad region där en kärnvapeninsats, förutom stora förluster i människoliv, för lång tid skulle kontaminera stora landområden med radioaktivt nedfall och göra dessa obeboeliga för mycket lång tid. De ekologiska och socioekonomiska konsekvenserna för de inblandade staterna skulle således bli omfattande där båda skulle gå ur konflikten försvagade, varmed det är svårt att i detta fall tala i termer av vinnare och förlorare. I exemplet Indien skulle rollen som regionens andra stormakt vid sidan av Kina vara hotad, och vem vill se en fundamentalistisk muslimsk regim med tillgång till nukleära stridsmedel ta säte i Islamabad? Inte Kina, inte Indien och inte USA och svårligen någon annan stat i världssamfundet för den delen.

Själva insikten om att ett fullskaligt krig skulle medföra ytterligt svåröverblickbara konsekvenser såväl på kort som lång sikt får bedömas som en återhållande faktor. Förhoppningen är att den insikten ska segra.

Författaren är generalmajor och var 2016-2018 chef för FN:s fredsbevarande mission i Indien och Pakistan (UNMOGIP). Han är ledamot av KKrVA.

Marinkårens menige Goranson

Marinsoldat Jack Goranson. FOTO: Bob & Nancy Goranson

I Svenskar i strid mot Hitler berättar jag om Ralph Goranson, den verklige personen bakom kaptenen som Tom Hanks spelar i "Rädda menige Ryan". Bara helt kort nämner jag hans bror Jack i marinkåren (USMC). Nu kan jag berätta mer.

Tack vare Ralphs brorsbarn Bob och Nancy kan jag nu berätta mer om Jack Karl Goranson, som föddes 1925 och därmed var sex år yngre än brodern Ralph. Bröderna växte upp I ett svensktalande hem, fadern Einar var från Småland och modern Agnes från Norge.

Jack Goranson, här sannolikt i high school. FOTO: Bob & Nancy Goranson

Efter marinkårens grundutbildning skickades menig första klass Goranson till den nya 5. marinkårdivisionen. Förbandets första skarpa uppdrag blev att i februari 1945 landstiga på huvudön bland Vulkanöarna, Iwo Jima, som varit obebodd ända fram till 1889 och japansk sedan 1891.

Private First Class Goranson inför landstigningen. FOTO: Bob & Nancy Goranson

Lite över ett halvår tidigare hade brodern Ralph lyckats överleva landstigningen i Normandie. Den 19 februari 1945 skulle Jack Goransons landstigning ske på andra sidan jordklotet. Landstigningsfarkosten som Jack färdades på träffades av japanskt artilleri, sannolikt medan den ännu var i vattnet. Om han sprängdes till döds eller drunknade är oklart. Hans kvarlevor kunde först begravas 1949, på Rosehill Cemetery and Mausoleum hemma i Chicago, Illinois. När hans föräldrar senare avled begravdes de invid honom och de fick en gemensam gravsten.

Den gemensamma gravstenen idag. FOTO: Bob & Nancy Goranson

Sverige behöver en stark marin

av Jens Nykvist
På vakt varje dag, året runt - för Sverige. Foto: Försvarsmakten

På vakt varje dag, året runt – för Sverige. Foto: Försvarsmakten

Försvarsmakten försvarar Sverige, landets intressen, vår frihet och rätt att leva som vi själva väljer. Försvaret av dessa värden pågår varje dag, året runt. Till sjöss, bortom horisonten, och långt utanför svenskt territorium är det en realitet för marinen.

Sveriges geostrategiska läge är omgärdat av hav som länkar oss samman med andra. Sjöfarten utgör en grund för vår försörjning. Sjövägarna i vårt närområde har en viktig och dominerande roll, inte minst på västkusten och i Östersjön. Det är också där ute till sjöss vi har möjligheten att genom uthållig närvaro identifiera avvikelser från normalbilden och om så krävs tidigt hantera hot mot vårt land, innan det blir en realitet till lands.

Marinens närvaro skapar stabilitet och bidrar till en krigsavhållande effekt. Men för att i ljuset av det försämrade säkerhetsläget kunna göra det på ett trovärdigt sätt behöver vi bli större och starkare. Vi måste kunna uppträda samtidigt på flera ställen längs vår kust. Vi måste också ha förmågan att agera till sjöss tillsammans med andra, så att vi är en attraktiv och trovärdig partner. Det senare ökar den operativa effekten och blir därmed krigsavhållande. Förväntningarna på marinen är tydliga!

Jag är stolt över att vara chef över en marin som är bra på att slåss med det vi har. Våra ubåtar är bland världens bästa och är genom sin blotta existens ett strategiskt verktyg som inger respekt. Våra ytstridsfartyg är med sin smygförmåga stridstekniskt avancerade och våra minröjningsförband är operativt erfarna. Amfibieförbanden innehar en unik förmåga i skärgårdsområden och kustnära terräng. Men flera materielsystem går på övertid och snart följer tyvärr många fler. Detta är marinens största utmaning! I perioden 2025 till 2030 kommer ett förmågeglapp att uppstå om inte framåtblickande beslut fattas här och nu. Det handlar främst om ersättare till de äldre korvetterna, nya stridsbåtar och nya typer av stödfartyg. Men också om satsningar inom viktiga delsystem som sensorer, luftförsvarssystem, sjömålsvapen och ledningssystem till befintliga plattformar. Beslut om ersättning och utveckling av dessa system måste fattas i närtid för att kunna vara operativa om tio till femton år.

Men sådana beslut vidmakthåller i grunden endast en befintlig numerär. Det finns dock åtgärder där jag ser realistiska möjligheter att öka marinens operativa förmåga ytterligare. Inledningsvis bör antalet ytstridsfartyg öka med sex till åtta fartyg och minst ytterligare en amfibiebataljon skapas. Marinen behöver också öka undervattensförmågan varför modifiering av även den tredje Gotlandsubåten, i syfte att skapa en femte operativ ubåt, snarast bör beslutas. Genom anskaffning av en tredje ny ubåt typ Blekinge skulle marinens undervattensförmåga öka ytterligare.

En sådan marin skulle erbjuda en väsentligt ökad förmåga och uthållighet. Säkerhetsläget i vårt närområde har som jag nämnde inledningsvis försämrats de senaste åren och är i dag också mer oförutsägbart. Inga tecken på avspänning syns vid horisonten. Ryssland ökar sin militära kapacitet och uppträder till sjöss allt längre västerut i Östersjön och ut mot Västerhavet och Nordsjön. Sveriges beroende av export och import innebär därutöver att konsekvensen av störningar i sjöfarten omedelbart skulle innebära påfrestningar på hela vårt samhälle, vår välfärd och utveckling. Jag vill därför bidra till att utvecklingen av en marin som fullt kan möta denna omvärldssituation påbörjas nu.

Avslutningsvis vill jag belysa två missuppfattningar i den pågående försvarsdebatten. För det första: Ibland hörs röster för att det skulle vara alltför riskfyllt att vara till sjöss i händelse av höjda hotnivåer mot vårt land. De kan inte ha mer fel. Närvaro på plats långt ut för att tidigt upptäcka, identifiera och bygga krigsavhållande effekt är marinens raison d’être. Det definierar oss. Vår taktik och teknik, med inte minst Visbykorvetterna, är dimensionerad för det. Dessutom kommer sjöfarten att behöva fortgå även vid krigsliknande tillstånd. Detta omfattar både handeln och möjligheten att realisera det värdlandsstöd vi tecknat avtal om med våra partners. En angripare förutsätts också ha ordentligt med marinstridskrafter. Varför skulle vi då tänka annorlunda och bortse från dessa behov och de kapaciteter de medger?

För det andra: Som en följd av risken finns det de som uttrycker att Sveriges försvar därför med fördel kan skötas från land eller luften och att marinens utveckling därmed inte skulle behöva vara prioriterad. Jag anser – tvärtom – att marinen har en nyckelroll att spela för vårt lands fortsatta säkerhet och ansvarstagande i närområdet. Genom att aktivt kunna möta en angripares militära rörelser i hela sitt djup mot oss bidrar marinen, tillsammans med Försvarsmaktens övriga krigsförband och våra partners, till ett trovärdigt och starkt försvar. Vårt territorialvatten är en del av Sverige och måste skyddas och kunna försvaras från intrång av marina enheter.

Marinen bör därför – efter snart 500 års existens – ges möjligheten att vända de senaste decenniernas reduceringar och åter växa. Då verkar vi krigsavhållande och kan än mer bidra till att skapa stabilitet, hantera kriser och förebygga eller ytterst utkämpa krig och då också i fler geografiska riktningar. Men dessa beslut behövs nu om inte vår förmåga ska minska efter 2025.

I väntan på dessa beslut arbetar jag och min personal på med det vi har. Varje dag, dygnet runt.

Författaren är konteramiral och Marinchef.

Texten har varit publicerad på Säkerhetsrådet lördagen 16 februari.

Schakalen och nazistbankiren

"Schakalen" var fäst vid sin Tokarev. FOTO: Askild Antonsen

I linje med denna bloggs nya profil kommer här ett tips. Fram till den 15 mars 2019 visar SVT Play bland det mest sevärda om terrorism som någonsin visats av svensk television, den 2018 färdigställda dokumentären "I huvudet på Schakalen".

Sophie Bonnets dokumentärfilm om Ilich Ramírez Sánchez, alltså "världens mest fruktade terrorist" som blev känd som "Schakalen/Carlos", kanske kan verka overklig när den kommer in på hans tal om "hyggliga nazister" och då särskilt den schweiziske nazistbankiren François Genoud. Men den Stasi-stödde terroristens nära samröre med Genoud är väldokumenterat. Källa på det? Ja, exempelvis Mörkermannen - Francois Genouds gåtfulla liv i Goebbels och Schakalens skugga (2012) av Willi Winkler och De ska ju ändå dö - tio år i svensk underrättelsetjänst (2009) av Gunnar Ekberg. Den senare boken handlar inte bara om författarens vågade infiltration av PFLP, där "Schakalen" inledde sin terroristkarriär och verkade under fem år, utan även om olika svenska gruppers arbete för terroristorganisationer/främmande makters underrättelsetjänster.

Bloggen jubilerar och byter namn

NI-operatörer under insatsen i samband med terrordådet i Stockholm 7 april 2017. FOTO: Frankie Fouganthin

Senare i år fyller denna blogg tio år. Jag har funderat på att lägga ner den men har nu landat i en annan slutsats som innebär att jag kommer att blogga lite oftare. Kanske borde jag akta mig för att byta namn på den, men jag känner att både omvärldsutvecklingen och mitt större intresse för totalförsvar innebär att ordet "militärt" inte längre är tillräckligt.

Du som följt denna blogg har kanske märkt hur jag under årens lopp blivit allt mer intresserad av terrorismens moderna historia, särskilt då den har svenska kopplingar. Lägg till detta senare års terroristangrepp på vanliga svenska medborgare, som på Drottninggatan 2010 och 2017 (bilden ovan), liksom att svenska civila myndigheter och företag i högra grad angrips, av en mängd aktörer - från rent kriminella och terrorister till olika skepnader av andra stater. Här vill jag passa på att understryka hur utomordentligt allvarligt det är när rättsväsendet och andra myndigheter som ska skydda och vårda blir angripna.

I vårt mesta grannland, Norge, finns det en nordlig landsdel, Finnmark, som på senare tid fått uppleva lite extra av den nya tidens säkerhetshot. Det som blivit mest känt är GPS-störningarna. Det har gått så långt att både byggarbetarna och den lokala polisen blivit frustrerade över utvecklingen - bägge behöver fungerande GPS. Läs själv om byggarbetarnas plötsliga "blindhet" och hur polismästare Ellen Katrine Hætta gått ut med ett rätt så frispråkigt debattinlägg om utvecklingen.

Den senaste tiden har jag funderat en del över Ellen Katrine Hættas ord om hur denna typ av händelser måste kunna hanteras av civila norska myndigheter. Polismästaren efterlyser i sitt debattinlägg en "mer motståndskraftig totalförsvarsberedskap" (det norska ordet är lite kortare: totalberedskap - ibland är norska språket enklare). Så, inspirerad av Ellen Katrine Hætta byter nu bloggen namn till Totalförsvar & Historia. Därmed kan du förvänta dig fler inlägg här om nutidens säkerhetshot, både militära och icke-militära, liksom fortsatt bevakning av militärhistorien efter 1914.

Idealism contra verklighet

av Claes Arvidsson
Foto: Shutterstock.com
I Motståndskraft – Försvarsberedningen första delrapport – konstateras att det säkerhetspolitiska läget har försämrats i Sveriges närområde och i Europa, ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas en större konflikt kan inledas med ett angrepp på Sverige.

Försvaret av Sverige kräver ett militärt försvar med större kraft och uthållighet och återuppbyggnad av ett civilt försvar, men även om Försvarsberedningen skulle överraska bygger försvarsplaneringen på att Sverige inte ska stå ensamt. Alla vet att Sverige är helt beroende av militärt stöd i händelse av elände. Det naturliga steget vore därför medlemskap i Nato.

Så varför är Sverige inte med i Nato? Enkelt uttryckt saknas det en majoritet i riksdagen. M, L, C och KD är för medlemskap medan S och ytterkantspartierna V, MP och SD är emot. Ett annat skäl som förs fram är att svenskarna inte vill. Visserligen har opinionen utvecklats i en positiv riktning men ännu är inställningen kluven. Ibland visar opinionsmätningarna på en knapp majoritet för, ibland emot.

Det är kanske inte så konstigt.

I regeringsförklaringen i januari 2019 slog Stefan Löfven fast att den utrikes- och säkerhetspolitiska linjen ligger fast, d v s den militära alliansfriheten. Fastheten består i att Sverige inte ska söka medlemskap i Nato, men samtidigt slog statsministern också fast betydelsen av försvarssamarbeten. Särskilt med Finland ska det utvecklas. Den transatlantiska länken med fokus på USA och Nato ska värnas.

Vad det betyder är inte helt enkelt att förstå. I Dagens Nyheters nyhetsartikel 21/1 om regeringsförklaringen beskrevs doktrinen så här:

”Alliansfriheten innebär att Sverige håller sig neutralt, men inte passivt, för den händelse att en katastrof eller ett angrepp drabbar ett annat land i Norden eller EU. Motsvarande förväntar sig Sverige att dessa länder agerar på samma sätt om vi drabbas, sa Stefan Löfven, i linje med solidaritetsförklaringen.”

Inte ens Sveriges största morgontidning hade alltså pejling på den svenska säkerhetsdoktrinen (först nästan en månad senare uppdaterades artikeln efter att saken uppmärksammats på twitter).

I en SOM-mätning om Nato-medlemskap som gjordes 2015 ställdes även frågan om inställningen till en alliansfri politik syftande till neutralitet i krig, d v s en doktrin som redan var avskriven till förmån för den om militär alliansfrihet. Det visade sig att 60 procent av de tillfrågade var positiva och att detta även gällde 25 procent av dem som förordade ett medlemskap i Nato.

Att SOM-undersökningen ställde en fråga om en doktrin som Sverige övergivit, kan man ju ställa sig etiskt undrande inför. Likväl är svaret förstås intressant. En inte särskilt överraskande slutsats är väl att folk i allmänhet inte har så mycket kunskap om säkerhetspolitik och doktriner, något som understryker hur befängd tanken på en folkomröstning är. Men problematiken har fler bottnar.

I artikeln Sweden and the issue of NATO membership: exploring a public opinion paradox (Journal of Defence Studies 2019:1), tar sig forskarna Karl Ydén, Joakim Berndtsson och Magnus Petersson an den paradox som kom till uttryck i Som-mätningen. Slutsatsen är att folkförvirringen kan ses som ett medvetet resultat av det svenska politiska Nato-narrativet; hur man i politiken har försökt manövrera i det svårmanövrerbara farvattnet traditionell idealistisk utrikespolitik och realpolitiska säkerhetsbehov.

Sak samma kan egentligen sägas om varför Nato-opinionen inte är mer positiv.

I artikeln närmar man sig frågeställningen via sociologen Erving Goffmans distinktion mellan vad som utspelas front stage respektive backstage. Under kalla kriget – och framför allt under Palmes hegemoni – var den idealistiska sidan helt dominerande på scenen. Det ledde till att neutraliteten som fredsgaranti och som en del av den nationella identiteten (eller annorlunda uttryck ”fredsskadan”) befästes.

I verkligheten hade ju Sverige back stage ett nära men hemligt samarbete med Nato-länder och i praktiken skyddades riket av USA:s kärnvapenparaply. Detta allt medan den officiella kritiken haglade och den offentliga debatten präglades av nej till Europa och anti-amerikanism. Försök att försiktigtvis lyfta samarbete med Nato (Hjalmarsson 1959 och Wedén 1968) fördömdes. Det fanns, kort sagt, en avgrund mellan det som utspelade sig front stage i politiken respektiv back stage.

Efter kalla krigets slut har samarbetet med och integrationen i Nato fördjupats och avhemliggjorts. Numera kan Sveriges position bäst – men likväl oklart – beskrivas som de facto-medlem men utan säkerhetsgaranti. Fredskadan består dock. Så också socialdemokraternas behov av att politiskt navigera mellan den gamla sortens idealism och realpolitiken. Avgrunden har krympt men antalet ”övervintrare” inom socialdemokratin – och den därpå följande rädslan för ett sprucket parti – utgör en effektiv bromskloss för att partiet ska ta steget full ut.

Idealismens fokus på fredsbevarande insatser har i den nya tiden övergått till att även omfatta deltagande i fredsframtvingande operationer.1990-talets nya Nato med fokus på internationell krishantering kunde ganska sömlöst fogas in i den idealistiska traditionen. I artikeln påminns även om hur idealistiska argument om till exempel kvinnofrigörelse har använts front stage för att motivera svensk insats under Nato-befäl i Afghanistan. Realpolitiken back stage bottnade i behovet av ökad interoperabilitet, d v s förmåga att strida tillsammans med Natostyrkor.

Och, kan det tilläggas, av att solidariskt delta i hopp om bistånd om Sverige skulle utsättas för ett angrepp.

Med rådande öppenheten är, som artikelförfattarna påpekar, skillnaden mellan vad som sägs, beslutas och görs mindre hycklande, men på sätt och vis skulle jag säga snarare annorlunda.

Försvarsminister Peter Hultqvist talar väl om Nato och regeringens deklarationer betonar vikten av samarbetet med Nato. Samtidigt utesluts medlemskap. Ett nätverk av bilaterala och multilaterala samarbeten är tryggare för Sverige. Hultqvist har till och med talat ned Nato:s förmåga (organisatoriskt tungrott) i sitt försvar för sin egen doktrin. Man ska inte heller göra någon plötslig omsvängning som kan skada stabiliteten i närområdet (d v s Ryssland). Samtidigt är, som artikelförfattarna understryker, beroendet av Nato lika stort som någonsin – och viljan till integration i alliansen tycks omättbar.

Den enda gräns som inte får överträdas är den ansökan som leder till fullvärdigt medlemskap.

I långa stycken låter regeringen som socialdemokraterna alltid har gjort med betoning lagd på en politikens idealistiska sida samtidigt som den (militära) alliansfriheten pryds med Natoflaggan. Man låtsas som om inget har hänt. Som artikelförfattarna konstaterar är det därför inte konstigt att delar av svenska folket tror att alliansfrihet och Natomedlemskap kan förenas. Det är ju just det som regeringen i hög grad ger uttryck för.

Paradoxen är alltså egentligen inte i oförenligheten i opinionen utan snarare den politiska föreställning som Löfven, Wallström och Hultqvist ger front stage.

Författaren är redaktör, författare och ledamot av KKrVA.

Twittertrådar

På Twitter har jag skrivit några trådar om mina upplevelser som barn i Zaire (nuvarande Demokratiska Republiken Kongo). För att tillhandahålla dem på ett ordnat sätt lägger jag länkar till trådstarter i ett blogginlägg.

För interaktion hänvisar jag till Twitter @cynsimer. Ställ gärna frågor eller dylikt där.

Första tråden var lite allmän och tillkom efter prat om väder och värme. Den innehåller lite blandat: Barn i Afrika

Den andra tråden handlar om flygplan och dess betydelse: Flygplan

Den tredje tråden handlar om internatet: Livet på internatet.