Sökresultat för: ryssland

Består de låga nivåerna? (uppdaterat 16/7 13.45)

På samma sätt som veckan efter Almedalen anno 2012 var mycket säkerhetspolitiskt intressant i närområdet så har även så varit fallet i år.

Militärreform hellre än vård, skola, omsorg

Under Almedalsveckan publicerade den ryska statliga nyhetsbyrån Interfax ett pressmeddelande att president Putin beordrat en översyn av den nu pågående försvarsmaktsreform 2020 i vilken de ryska väpnade styrkorna ska genomgå en mycket kraftig modernisering till år 2020. Det framgick inte då åt vilket håll översynen skulle ta. Tidiga rapporter talade om att Putin manade att försvarsreformen inte fick innebära för stora konsekvenser för det vi i Sverige refererar till som ”vård, skola, omsorg”. Ur global synvinkel, såväl som rysk, vore detta högst önskvärt. Om det är något Ryssland behöver så är det just ökade hälsotal och en samhällsutveckling där ekonomin differentieras från kolväten och krigsmaterielproduktion.

Oscar Jonsson publicerade i veckan ett mycket intressant blogginlägg på sin blogg Säkerhetspolitiska Reflektioner. Jonsson tar avstamp i det inlägg jag skrev för jämnt ett år sedan om att den ryska regeringen väljer att prioritera de väpnade styrkor före just vård, skola och omsorg. Jonsson har dock hittat data att ytterligare klä på dessa ambitioner, något som även Dagens Nyheter lyfte under gårdagen. De ryska militära utgifterna stiger nu från 15,7 % av de statliga utgifterna till 22 % år 2016. Som Jonsson redovisar handlar det om en BNP-ökning från 3,2 % till 3,8 %. Dock inkluderar detta inte områden som i andra länder skulle falla under den militära domänen, t ex inrikestrupperna, FSB med dess paramilitära delar och så vidare. Tas dessa med stiger utgifterna med ytterligare 1,5 %. (Som jämförelse kan nämnas att den svenska försvarsbudgeten år 2012 var 1,17 % av BNP)

Jonsson för sedan ett intressant resonemang kring försvarsreformen och anledningen till att den förre försvarsministern Serdyukov tvingades bort. Men vad är det som driver försvarsreformen? Varför denna enorma stegringstakt?

”Viktigt att se till övningarna som genomförs”

Stegringstakten är nämligen enorm. Inte bara i försvarsutgifter, utan även i återtagande av tidigare förmågor och omfattande övningar. Som flera säkert redan noterat initierade president Putin i fredags en beredskapsövning för de väpnade styrkorna. Från början omfattades ca 80 000 man i landets östra delar. På lördagen hade övningen svällt och hade 160 000 man insatta tillsammans med 1000 stridsvagnar och 130 flygplan. Förband i västra militärområdet omgrupperades snabbt österut, vilket fick påverkningar för den civila flygtrafiken i bl a Kaliningrad.

Den logistiska operation det innebär att ställa 160 000 man på krigsfötter och därtill flytta stora delar från en världsdel till en annan, kan inte nog betonas. Ej heller det faktum att detta är den största militärövning som genomförts i världen sedan Sovjetunionens kollaps för 20 år sedan. Frågan är även om man under Sovjetunionens sista årtionden var uppe på dessa nivåer. Det som räknats som världens största militära övning i ”modern” tid, övningen Zapad 1981, innefattade endast ca 100 000 man. För att sätta det i ett sammanhang så är den nu aktuella övningen mer omfattande personellt än de amerikanska styrkorna under Irakinvasionen. Man bör också komma ihåg att kan man mycket snabbt flytta avsevärda styrkor från väster till öster, gäller det också det motsatta.

Under årets Almedalsvecka höll Swedbank ett seminarium om den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen. Från Försvarsmakten deltog generalmajor Dennis Gyllensporre. De kraftigt ökade ryska försvarsanslagen har gång efter annan betonats i den svenska försvars- och säkerhetspolitiska debatten, vilket från regeringshåll bemötts med att man måste sätta det i ett sammanhang. Sammanhanget är då att den ryska upprustningen är ”från en mycket låg nivå”. Detta påstående har gång efter annan skjutits i sank, då den låga nivån sedan många år lämnats.

Gyllensporre uttryckte under Swedbankseminariet klokt att ”det viktiga är inte Rysslands försvarsbudget utan övningarna de genomför”. Jag håller helt och hållet med i det påståendet. Jämför man rysk och amerikansk försvarsbudget ser man att den amerikanska är flera gånger större. Jämför man dock vad man får för samma summa pengar i de bägge länderna blir resultatet annat. Ser man till de övningar som Ryssland genomfört under senare år, speciellt det senaste, är det ingalunda någon låg nivå som framträder utan ett mycket målmedvetet och hittills framgångsrikt arbete att modernisera och förstärka de väpnade styrkorna. Frågan är om man i USA har möjligheten att lika snabbt dra igång en så omfattande övning som den som nu genomförs i Ryssland.

Ser vi alltså till de övningar Ryssland nu och nyligen genomfört blir bilden mycket bekymrande. Applicerar vi samma modell på Sverige blir bilden än mer oroande. Senaste gången Försvarsmakten på allvar övades sammansatt var 1993, även om en försvarsmaktsgemensam beredskapsövning genomfördes hösten 2009. Denna var dock i sammanhanget mycket liten såväl personellt som till omfång.

Den nu pågående beredskapsövningen är utan tvivel av en sådan storlek att den måste föranmälas enligt Wiendokumentet. Huruvida så har skett har jag ej funnit i rapporteringen. Om så har skett eller ej borde kunna meddelas av det svenska Försvarsdepartementet. Frågan torde ligga högt på den svenska agendan med tanke på att försvarsminister Karin Enström så sent som förra veckan var i Moskva för att just tala om vikten av att Ryssland är öppen med sin information om kommande övningar. Utan tvekan en följd av våren och försommarens aktiviteter i Östersjön. Det ryska försvarsdepartementet har utlovat information till utländska attachéer under måndagen. Ett nog så intressant val att dra igång en massiv övning på en fredag, därefter ”ta helgledigt” och tillhandahålla informationen efter helgen. Som jämförelse kan nämnas att enligt uppgifter till Försvar och Säkerhet var senaste gången Sverige behövde anmäla en övning enligt Wiendokumentet just 1993.

Indikatorer vs halmstrån

När man diskuterar rysk militär förmåga hänvisar ofta de som vill tona ned denna till att korruptionen gör att Ryssland inte kommer att nå målen, försvarsindustrin har inte förmågan, befolkningsutvecklingen ser negativ ut och att den ryska ekonomin inte kommer att klara försvarsutgifter av detta slag och så vidare. Tyvärr måste man konstatera att den ryska försvarsreformen trots detta hittills till största del har löpt enligt plan. Det enda smolket i bägaren än så länge rör personalsituationen där man likt i Sverige har svårt med det nya personalförsörjningssystemet.

Vad avser statsekonomin har åsikten många gånger framförts att denna inte klarar den nedgång i oljepriset som kommer de närmaste åren. Huruvida nedgången kommer eller inte i och med USA:s ökade möjligheter till självförsörjning balanserad mot en globalt ökad konsumtion av olja fortsätter att vara omtvistat. Den nuvarande ryska statsbudgeten för 2013 är beräknad på ett oljepris på 97 dollar per fat. Som jämförelse kan nämnas att oljepriset i år som högst stått i 118 dollar per fat och som lägst 99 dollar per fat. Sommarens oroligheter i Egypten har dock kommit som på beställning för den ryska regeringen med stigande priser och oljepriset nådde i fredags 109 dollar per fat.

Vad som framförallt bekymrar är de förhållanden som under slutet av 90-talet och 00-talet användes för att motivera den svenska ”strategiska time-outen” och vars förändring tillika skulle utgöra anledning till ett svenskt militärt återtagande, samtliga sedan år är uppfyllda. Inte minst frånträdandet av internationella avtal för nedrustning och kontroll, såsom CFE-avtalet oroar. Likt den dåliga investeraren finner man dock i Sverige ständigt nya halmstrån att försöka hålla sig fast vid för att slippa vidta några åtgärder, även om rodret nu sakta verkar ha börjat läggas om.

Vår försvarsberednings omvärldsrapport från i våras verkar föråldras snabbt. Denna talar till exempel om övningar i storleken 25 000 man och att ”det är långt till den omfattning övningsverksamheten hade i Sovjetunionen”. Vi får se vad man lyckas fånga upp till nästa rapport som kommer under våren.

Läget kring den pågående beredskapsövningen torde klarna något på måndag när attachéerna informerats. Möjligheten finns att de siffror som presenterats är uppblåsta. Dock är detta idag betydligt enklare att syna än för några decennier sedan tack vare utvecklingen inom rymdbaserade sensorer. Nyss rapporterades att det ryska strategiska bombflyget försatts i högsta beredskap. Sist detta skedde var i påskas. Vad som då hände vet förmodligen varenda svensk vid det här laget.

10 000-kronorsfrågan återstår dock att besvara. Vad syftar denna massiva ryska upprustning till och varför är det så oerhört bråttom? Otvivelaktigt är detta den viktigaste frågan att besvara. Svarar man dock fel, kan det få ödesdigra konsekvenser.

Bloggar: Jägarchefen, Cornucopia, Skipper, Försvar & Säkerhet (synnerligen läsvärt), Johan Westerholm, Brezjnev

Uppdatering 16/7 13.45: TT har felaktigt kablat ut att även Kina deltar i den stora ryska övningen. En uppgift man som är ensam nyhetsbyrå om i världen. Tyvärr har även SR/Ekot huggit på detta. Gissningsvis har någon sommarvikarie rört ihop det med den rysk-kinesiska flottövningen som genomfördes förra veckan, men som nu är avslutad. I övriga världen talas dock om övningen som en markering mot just Kina, men även Japan.

Media i Sverige har så smått börjat vakna och berätta om övningen. Hallandsposten hade en bra ledare i morse (tyvärr bakom betalvägg) och så även Norrköpings Tidningar. I Norrbottens-Kuriren blev det en notis på ledarsidan med en rejäl känga till försvarsministern. Även TT-artiklarna riktar viss kritik mot Försvarsberedningen enligt vad som även nämnts ovan i inlägget.

Andra TT-artiklar: DN, SvD,

Lägg ned IO 14 – Pröva svensk beredskap

I veckan kom så Regeringens anvisningar till Försvarsberedningen. De viktigaste beskeden i dessa var att inriktningen från 2009 skall fullföljas. Meningen; ”Det inkluderar bland annat en insatsorganisation med omedelbart gripbara förband, tillgängliga utan föregående återtagning, utformade, resurssatta och övade för sina uppgifter.”; är upphov till en hel del av gnisslet i debatten. Vi som vet […]

Högtryck i Öst

Analys
Under fredagskvällen 130712 beordrade President Vladimir Putin ytterligare en beredskapskontroll för de väpnade styrkorna i Ryssland. Denna gång är det Östra militärdistriktet (MD Ö) som prövas gentemot ställda krav. Att det är just MD Ö faller sig naturligt iom att MD V, C och S redan har prövats under första och andra kvartalet, utöver det så har det precis avslutas en stor flottövning med Ryssland och Kina i just MD Ö. Beredskapskontrollen kommer fortgå intill den 130720.
I skrivande stund omfattar just nu beredskapsövningen 160 000 soldater, nästan 1 000 stridsvagnar, pansarskyttefordon o dyl, 130 långräckviddiga flygplan, jakt-, attack-, transportflyg och helikoptrar i okänd omfattning i dagsläget samt upp till 70 fartyg från Flottan.
Det övergripande syftet med denna beredskapskontroll är enligt tidigare, pröva utbildningsståndpunkten gentemot ställda uppgifter och kontrollera stabers förmåga samt kontrollera stridsvärdet på förbandens utrustning. Den Ryska Presidenten har även uttryckt vilja att det skall övas ubåtsräddningsförfaranden.
Presidenten hade även gett dekret om att Försvarsministern Sergei Shoigu skulle informera om den påbörjade övningen om, detta skett i förväg eller om det skede i samband med påbörjandet av övningen har jag inte lyckats utläsa. Men det intressanta är att de med råge har nu överstigit vad som krävs föranmälan för enligt Wiendokumentet på 9 000 man, så att man skall kunna skicka observatörer till övningen.
Dock har man valt att kalla till sig ett antal Försvarsattachéer för att under måndag (130715) informera om den pågående beredskapskontrollen. Det rör sig om attachéer som har deras gräns mot Ryssland samt ett antal andra ur OSSE.
En annan mycket intressant aspekt rörande övningen är att när de första rapporterna började komma ut kring under natten så rörde det sig om ca 80 000 soldater som skulle deltaga. Under loppet av mellan 12-16 timmar ökade det antalet med 100% upptill 160 000 soldater. Det är en kraftig och tydlig styrketillväxt som man definitivt inte kan bortse ifrån.
En annan tydlig och intressant aspekt är att man är helt öppen med att denna beredskapskontroll som nu genomförs i MD Ö är den mest ambitiösa och största som genomförs sedan Sovjetunionens kollaps. Man jämför således sin operativa effekt gentemot den tidigare under Sovjeteran. Det är även något som @oplatsen gjorde en notering om på Twitter idag.
En annan intressant aspekt som måste påtalas är ju att nu skall man inte tro att de har mer förband i MD Ö kontra MD V. Styrkekorrelationen är till fördel för MD V. Däremot så måste ledningen i Ryssland avsiktligt dragit ned på mängden trupp som utnyttjas i larmövningarna i MD V mht risken för de politiska reaktioner som kan uppstå.
Likväl är lösandet av striden i MD Ö av en helt annan karaktär än den i MD V. FOI beskriver i sin rapport rörande Rysk Operativ-/Strategisk övningsverksamhet under 2009-10, att utnyttjande av kärnvapen har övats för att hejda ett anfall inom MD Ö från en presumtiv angripare.
Likväl är utnyttjandet av Ubåtar i beredskapskontrollerna något som inte genomförts vad jag har funnit genom öppna källor vid de tidigare under 2013. Detta visar även på en ambitionshöjning, likväl att vi kan förutsätta att ubåtsvapnet kommer utnyttjas på något sätt under denna beredskapskontroll.
Utöver detta har man tydligt gjord en prioritering under veckan som visar vad Ryssland fokuserar på under de närmsta året. Vård, Skola och Omsorg får ta ett stort steg tillbaka till förmån för upprustningen av de Väpnade styrkorna. Något som ej än uppmärksammats i semestertiderna här hemma.
Sammanfattning
Med denna beredskapsövning visar man tydligt att Ryssland vill vara den Supermakt det en gång tidigare var. Om uppgifterna som statlig rysk media visar upp stämmer, är det här helt klart den störstamilitära övningen likväl operation som genomförts sedan kalla krigets avslut. Det innebär även att saker och ting hamnar i en hel annan dagar rörande vårt grannlands förmåga att snabbt uppnå operativ effekt.
Kombinationen med ett tydligt upprustande där den sociala välfärden får ta ett tydligt steg tillbaka med en klar ovilja att låta utländska organisationer och nationer blanda sig i dess inrikes angelägenheter är klart oroväckande. Det i kombination med ovanstående resonemang med operativa effekt gör den senaste tidens utveckling i Ryssland mycket oroväckande.
Jag kommer återkomma till den här beredskapsövningen efter 130720 när den är genomförd, för jag tror att man kommer kunna utläsa mycket intressant information rörande statusen på de Väpnande Styrkorna iom antalet deltagare. Men framför allt tror jag återigen att Zapad’13 kommer kunna bjuda på mycket intressant.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
RIA Novosoti 1, 2, 3, 4, 5, 6 (Ryska)
BNE 1
FOI 1
Finnish National Defence Uni. 1

Framtidens #svfm – när inget parti vill betala för anbefalld förmåga

Ett tankeexperiment.

Om följande antaganden vore korrekta:

1. Försvarsmakten har ett underskott på materiel-sidan om runt 40 miljarder på en tio-årsperiod.

2. Rysslandrustar medan Sverige i vart fall inte upprustar.

3. Sverige och framför allt Gotland är strategiskt intressant i tänkbara framtida konflikter.

4. Inget parti med kraft att driva ett regeringssamarbete är intresserat av att öka anslagen betydelsefullt eller ansöka om Nato-medlemskap.

5. Nato artikel 5 är enbart förbehållet Nato-medlemmar. Partnerskapsländer åtnjuter inget skydd, endast övningsmöjligheter.

Då skulle man kunna hävda att försvar mot väpnat angrepp är en uppgift som svenska försvarsmakten inte är dimensionerad för att lösa, givet styrkeförhållandena gentemot Ryssland och förutsättningarna för att snabbt kunna motta militärt understöd från vänligt sinnade organisationer eller nationer.

Vilken försvarsmakt får man då?

Man skulle kunna tänka sig en expeditionär styrka för att i operationer ledda av FN eller Nato lösa militära uppgifter utom rikets gränser. Det vore i princip en prolongering av de senaste nio årens (sedan försvarsbeslut 2004) inriktning för Försvarsmakten. Frågan är om folket vill finansiera detta koncept med svårförklarade nytto-effekter för riket. Denna organisation skulle troligen inom en tio-årsperiod förlora kapaciteten att försvara någon del av riket och sannolikt få svårigheter att upprätthålla effektiv territoriell integritet (TI).

Man skulle också kunna tänka sig en militär organisation ägnad enbart åt uppgiften territoriell integritet, vilket ligger i linje med ”alliansfrihet syftande till neutralitet i krig”. Tanken är intressant som ett alternativ till detsom många menar att insatsförsvaret blivit, en expeditionär styrka med ringa invasionsförsvarsförmåga. Kanske vore det mer realistiskt att ominrikta organisationen till att skapa robust territoriell integritet? Med detta menar jag hög sannolikhet för att upptäcka och ingripa effektivt mot kränkningar i fred och neutralitet. Många länder har just en sådan nivå på sin försvarsmakt, dock ofta kompletterade med medlemskap i en stark allians. Nato-landet Tjeckien har exempelvis 14 hyrda Gripen-plan

Hur skulle en sådan organisation kunna vara uppbyggd och vad skulle den kosta?

Varför territoriell integritet?

Territoriell integritet måste upprätthållas i luftrummet, på sjöhavet och på markterritoriet. Ifrågasätts den blir det stökigt (googla förslagsvis på Altmark, ubåtskränkningar eller division Engelbrekt). Visar den sig helt innehållslös blir det ett maktvakuum som andra nationer kommer känna sig tvingade att fylla alternativt se som en möjlighet att fylla.

Luftterritoriell integritet

I luften bör ett relativt litet flygvapen kunna hävda territoriet intill dess stridshandlingar inleds, förutsatt att det har tillräckligt vass spets. Det kan röra sig om kanske 40 stridsflygplan, ett antal baser spridda över riket (Såtenäs, Ronneby, Uppsala, Luleå, Visby) samt luftburna och fasta sensorer för förvarning och övervakning. Med rätt baseringsmöjligheter borde Gripen C/D vara relevant i ett tiotal år från nu. Allt bygger dock på att flygplanet har en tillräckligt kvalitativ jaktrobot som kan medföras på och klarar incidentuppdrag. Det senare kan innebära att ett mer långräckviddigt flygplan (Gripen E/F) skulle vara mer effektivt då vapenlast och räckvidd är gränssättande även vid incidentuppdrag. Incidentberedskapen skulle då den görs till huvuduppgift lämpligen upprätthållas H24året om.

För att kunna stödja flottans uppgift sjöfartsskydd behöver sjömålsbekämpningskapacitet vidmakthållas.

Luftvärnet skulle behöva inriktas mot att försvara flygbaserna mot kryssningsrobotar samt ett fåtal samhällsviktiga anläggningar som kärnkraftverk och försvarsinstallationer. Detta skulle i sig kräva investeringar.

Helikopterverksamheten inriktas mot huvuduppgifter på sjöterritoriet. Transportkapacitet för att transportera trupp vidmakthålls då den stödjer markterritoriell integritet.

Kostnaden för dessa luftoperativa system bör ligga i nivå med dagens anslag, med tanke på anskaffningsbehovet på luftvärnssidan kontra minskningen av antalet stridsflygplan.

Markterritoriell integritet

På markarenan skulle en armé med endast TI-uppgift påminna mycket om hemvärnet. Vissa uppgifter skulle kräva mycket hög kvalitet (stöd till polisen m.a.p. terrorist-bekämpning, CIED, spaningsförband) medan andra skulle kunna medge relativt låga kostnader per enhet och därmed finnas gripbar över ytan. Förmåga till mekaniserad strid skulle sannolikt avvecklas. Vad gäller markterritoriell integritet på Gotland kan en hårdare kapacitet vara nödvändig för att erhålla nödvändig tröskeleffekt, även innan strider inleds.

Det säger sig självt att en armé utan kapacitet till mekaniserad strid skulle kosta avsevärt mycket mindre än armén i IO14.

Sjöterritoriell integritet

Till sjöss skulle TI-uppgiften kunna lösas med en kombination av dagens sju korvetter, fem ubåtar, sju minröjningsfartyg och ett antal tillförda patrullfartyg och minröjningsfartyg. Ubåtarna löser samma uppgifter som i dagens organisation. Amfibiekåren skulle i likhet med armén reduceras men delar av den skulle fortsatt behöva stödja flottan (undervattensstridssystem och bevakningsbåtskompaniet). Vid krigsutbrott i närområdet kompletteras uppgiften för flottan med sjöfartsskydd, en mycket resurskrävande uppgift som i sig motiverar sjömålsbekämpande system och luftvärnsrobot på fartyg. Sjöfartsskydd förutsätter som tidigare nämnts också att flygvapnet förmår skydda sjövägarna.

Ytövervakningen hanteras med fasta sensorer och rörliga enheter som kan ingripa vid incidenter. De rörliga enheterna bör alltid ha enheter till sjöss, förslagsvis en på västkusten och en på syd och ostkusten. Två vedettbåt typ Kalmar tillförs genom modifiering av befintlig materiel.

Den stora utmaningen ligger under vattnet. För att effektivt kunna hävda integriteten under vattnet behöver inomskärs ubåtsjaktförmåga återtas genom att vapensystem för undervattensmål på inre vatten tillförs. Ett antal patrullfartyg för uppgiften behövs, gärna en modern variant av patrullbåt typ Kaparen, men utan ytattack- eller luftförsvarsförmåga. Bedömt skulle en division av åtta sådana fartyg kunna utgöra en tillräcklig bas för att kunna övervaka över tid och ingripa kraftsamlat vid behov. Dessa skulle behöva skrovfast och sänkbar sonar (VDS), passiva sonarbojar, framåtskjutande vapensystem (ELMA ny?) och eventuellt torped. Besättningarna borde kunna hållas runt 25 personer i likhet med Kaparen-klassen, då de endast behöver leva upp till sjösäkerhetskrav och undervattensuppgifter. Sammanfattningsvis skulle de bli kostnadseffektiva enheter med hög tröskeleffekt för en motståndare under vattnet.

Vidare behöver utomskärs ubåtsjaktförmåga vidmakthållas och utvecklas genom tillförsel av ny torped. Alla sju korvetter och båda vedettbåtarna behöver därför VDS och torped.

Självklart måste flygvapnets tunga helikoptrar kunna användas för ubåtsjakt både inom- och utomskärs. Även radarspaning blir en prioriterad uppgift.

Ett antal fasta installationer kan utgöra uthålliga och kostnadseffektiva sensorer inom ubåtsskydd.

Antalet minröjningsfartyg ökas till runt 14. Syftet är att skapa kontroll över undervattensdimensionen genom kartering och minsökning, därigenom kunna upptäcka och röja mineringar och hålla de viktigaste sjövägarna öppna.

För att effektivt stödja sjöoperativ verksamhet behövs marina installationer (baser) på väst-, syd- och ostkusten. En mindre kapacitet är önskvärd även på Norrlandskusten.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis skulle en organisation helt inriktad på TI se radikalt annorlunda ut än dagens IO14. Huruvida IO14 klarar de uppgifter som ålagts försvarsmakten kan andra bedöma bättre än denna skribent. Dock bedömer jag att trovärdig territoriell integritet kan upprätthållas på detta sätt utan en anslagsökning från nuvarande nivå, vilket är intressant ur flera aspekter.

Det skulle hantera det stora gap som av många initierade upplevs finnas mellan uppgifter och resurser. Här är länkar egentligen överflödiga. Läs inlägg under våren 2013 på valfri försvarsblogg, eller varför inte någon av generalerna Neretniekseller Gustafsson.

Exemplet understryker behovet av att söka en lösning på den underfinansiering av försvarsmakten som många menar är rådande. Om TI vore dimensionerande uppgift skulle sannolikt nuvarande anslagsnivå vara helt på sin plats. Med avsevärt större uppgifter än så stärks argumenten för ett Nato-medlemskap till att vara det enda rimliga för att klara försvarsmaktens uppgifter.

Det stora skiftet i resursfördelning som jag menar skulle behöva ske mellan främst armén och flottan är inte ägnat att antyda att armén inte är relevant i IO14, (tvärtom vill jag se en återuppbyggd stark markstridsförmåga) utan skall ses som ett utryck för sjöstridskrafternas omfattande och komplexa uppgifter inom TI och markförbandens relativt mindre omfattande uppgifter.

En så stor omställning av försvaret skulle förstås skapa en mängd nya problem. Kan man rekrytera till sådan verksamhet? Vad är värdet av TI om man inte kan följa upp den med strid i högnivåkonflikt? Hur mycket kostar själva omställningen?

Vad gör man då med sin TI-försvarsmakt om (mot all förmodan) kriget kommer? Ja, då får man väl samordna sina kvarvarande stridskrafter bäst möjligt med den styrka som eventuellt beslutar sig för att gå i strid med motståndaren. Ungefär som vi får lov att göra med nuvarande organisation, inte sant?

Dad’s Army del 1

Analys
Karin Enström uttalar sig i Hela Gotland 130704 att det genomförs en försvarsreform för att stärka försvaret av hela Sverige. Med denna förstärkning förutsätter jag att hon menar införandet av det nya personalförsörjningssystemet och med det insatsorganisation 2014 (IO 14) i förlängningen.
Denna reform har vi ju sett skjutas längre och längre fram i tiden, just nu ligger vi någonstans kring 2019-2023 när insatsorganisationen för egentligen nästa år är intagen. Parallellt med detta har vi Rysslands massiva upprustning som skall vara intagen 2020 med nu 75% (istället för det tidigare målet med 70%) modern materiel enligt västerländska mått mätt.
Nu hävdar jag inte att Ryssland kommer invadera Sverige men normerande för vårt eget försvars utveckling måste trots allt vara den starkaste motståndaren som vi har runt omkring oss och det råkar i det här fallet vara Ryssland. Därav att vi måste ha ett nyktert förhållningssätt till vad som händer på andra sidan Östersjön.
Intill insatsorganisation 2014 är intagen så utnyttjas tidigare värnpliktskullar som krigsplacerade på de krigsförband som de genomfört sin grundutbildning vid. Successivt så flyttas dessa ur organisationen ju mer GSS/K och GSS/T som inkommer till det insatsförband som är beordrat enligt IO 14.
Vi förutsätter nu att detta är personal som genomförde sin grundutbildning 2009-10 dvs det sista värnpliktssåret. Det är således tre år senast dessa gjorde någon form av verksamhet i den befattning som de är placerad i och för den stora huvuddelen tre år sedan de genomförde någon fältnära militär aktivitet.
Någon form av mobiliseringsövning av hela bataljonsförband har heller ej genomförts, mest troligt har det genomförts någon form av KFÖ/SÖB motsv för vissa nyckelbefattningar av dessa krigsplacerade värnpliktiga soldater. Men mobiliseringssystemet (nu räknar jag inte in att man utrustar soldater med sin RU utan förbandets samtlig materiel innebär mobiliseringsövning i mina ögon) har ej övats, vilket i sig är en brist dock en som ej skall avhandlas här.
Således har vi genom öppna källor klart för oss att vi mest troligt har bataljonsförband uppfyllda personellt, hur det står till rent materielmässigt framgår inte och det faller även inom ramen för sekretesslagstiftningen så det kommer inte beröras här.
Hur uppfyllnad med GSS/K är finns mig veterligt inte fullständigt öppet redovisat, men man kan rätt lätt genom öppna informationskällor komma fram till det. Dock kommer jag inte beskriva det djupare här för det är något som kan verka menligt. Men det är ingen munter bild som jag ser framför mig i alla fall.
Enligt årets (2013) regleringsbrev skall vi från och med 1 januari i år (2013) ha enbataljonsstridsgrupp som samtliga insatsförbanden från markarenan ansvarar för att bemanna. Således är det en tillfälligt sammansatt enhet. Alla som fört befälet över ett kompani i verkligheten och större förband vet hur pass komplext det kan bli även om enheten är samövad, att då ha ett tillfälligt sammansatt förband är än mer komplext och tillfälligt sammansatta enheter blir aldrig samövade på ett bra sätt.
Problematiken med insatsförbanden är också raljant sagt att man kan komma och gå som anställd soldat. Det skrivs inget form av kontrakt vilket innebär att t ex en mekaniserad skyttegrupp helt plötsligt kan vara utan t ex förare. Vilket i sin tur gör att plutonen står utan en vagn och det blir svårt till mycket svårt att öva helt plötsligt i plutonsram. Visst vän av ordning kommer påtala att uppsägningstid finns, ja det är helt rätt, men man snabbutbildar inte direkt en förare på ett stridsfordon eller en signalmekaniker m m. Delsär det inte ekonomiskt försvarbart att enbart utbilda en delsär det långa kurser som vanligtvis enbart genomförs en gång per år.
En annan problematik med insatsförsvaret som reformen är upplagd nu, är att det stärker inte förmågan att försvara Sverige. Ser man hur det gamla invasionsförsvaret var uppbyggt så var det gjort för just en sak att försvara Sverige. Förbanden grundutbildades på en plats och spreds sedan ut geografiskt inom olika Försvarsområden (FO) dock vanligtvis inom samma militärområde (MILO).
När väl reformen till ett insatsförsvar är genomförd kommer förbanden vara placerad på ett antal geografiska platser, vanligtvis i singularis vad avser olika förmågor och för att fungera kräver t ex manöverbataljonerna förmågeförstärkare i form av t ex Art, Log och Ing.
Till exempel de två logistikbataljonerna vi skall ha är placerade i Skövde men vi har även manöverbataljoner i Stockholm, Karlsborg, Berga, Revingehed och Boden. Vi har våra två Artilleribataljoner grupperad i Boden och enbart två manöverbataljoner i Militärregion (MR) N, övriga manöverbataljoner finns i de andra MR, så här kan man nästan fortsätta i oändlighet.
Således är det ej något form av ytförsvar utan det är precis som så förtjänstfullt (PA) GenMj Karlis Neretnieks visar i sin artikel hos Stratfor att helaFörsvaret går åt till att försvara ett geografiskt avgränsat område, men det innebär också att man måste ha en ofantlig logistikkedja för att t ex flytta Artilleriet från Boden till Blekinge osv. En logistikkedja som jag tvivlar på att vi har. Något som vi till del hade för att kunna flytta t ex personalen för anfallsbrigaderna från södra Sverige till norra Sverige under invasionsförsvarets tid. Men då åtgick mer eller mindre stora delar av nationens transportresurser för det.
Nu är jag inte en fanatisk anhängare av det gamla invasionsförsvaret som vissa inbitna är, men det hade sina förtjänster just kring att försvara Sverige. Men det hade även stora brister som mer och mer kommer fram i dagens ljus främst genom FOKK serien. Men insatsförsvaret är när man tittar på det, expeditionärt utformat kontra ett territorialförsvar. Man lät helt enkelt pendeln slå för hårt åt ena hållet istället för att välja ett mellanting, Försvarsmakten behövde reformeras det håller jag med om men tyvärr allt för ofta så väljer man när det rör Försvarsmakten att slå för hårt åt endera hållet i det mesta.
Även en allvarlig aspekt på denna reformering vi genomför just nu är att vi tappar oerhörd kompetens i förandet av befäl främst avseende kompani- och bataljonsnivån. Med det tidigare värnpliktssystemet erbjöds det minst ett truppföringstillfälle per år på bataljonsnivå och då var det vanligtvis en reducerad sådan men ändock en ”skarp” bataljon. Samt ett flertal truppföringstillfällen på kompaninivå.
Alla som är verksam inom Försvarsmakten vet att förmågan att föra befäl är inget man kan läsa sig till eller öva framför en datorskärm utan det handlar om många övningstillfällen i dess rätta miljö på de olika nivåerna man vandrar upp i. Mången är de Fänrikar som trott sig kunna föra befälet över pluton direkt efter skolan men som snabbt kommit fram till att de icke kunde det.
Nu skulle jag vilja drifta mig till att säga att, på bataljonsnivå genomförs det lednings-/stabs- och kaderövningar (detta kopplat till personaluppfyllnad) samt på kompaninivå (likväl även där är personaluppfyllnad ej fulltalig) en till två övningar per år i huvudsak tillämpad, övrig tid är det plutons– och gruppövningar. Visst devisen säger att har man bra grupper får man bra plutoner osv. Men det bygger som sagt på att man ävenövar de stora klossarna, för t ex manöverbataljonerna är det just systemet bataljon som är avgörande för att kunna nå någon effekt i slutändan.
Det försvar vi har som är yttäckande med vissa reservationer är i dagsläget Hemvärnet. Vid ett antal tillfällen har våra folkvalda utnyttjat begreppet Hemvärnet när det territoriella försvaret har kommit på tal, som jag tolkar det ett argument för att man även beaktar den nationella dimensionen. Hemvärnet har tre huvuduppgifter vid väpnat angrepp, skydda, bevaka och ytövervaka, för dessa tre huvuduppgifter är de utbildade, utrustade och dimensionerade. Dock är inte Hemvärnet dimensionerat, utrustat än mindre utbildat för att genomföra anfalls– eller fördröjningsstridlikt våra manöverbataljoner eller dess äldre tappning utifrån brigadkonceptet IB 77 / NB 85.
Hemvärnet är även mest troligt den första resursen som Försvarsmakten har att tillgripa vid IKFN uppgifter som berör markarenan. Detta m h t den stora geografiska spridningen av de fåtal kontinuerligt tjänstgörande förband som finns kvar utifrån tidigare resonemang. Samt på Gotland är det den enda egentliga kvarvarande Försvarsmaktsresursen om man bortser från F 17G.
Jag skulle även vilja drifta mig till att hävda att Hemvärnet är i dagsläget den enda reella markstridsresursen vi har utefter ovanstående resonemang. De tidigare värnpliktiga ur 2009-10 årsklassen kommer mest troligt stå kvar en klart längre tid än beräknat i ”rullerna”. Sannolikheten att dessa kallas in på KFÖ är utifrån min bedömning även osannolik, vilket innebär att våra egentliga markstridsresurser kommer stå oövade en längre tid.
Hemvärnet i dagsläget består av tre olika typer av kompanier, insats-, bevaknings-och underrättelsekompani. Till detta tillkommer förmågeförstärkning ur de olika frivilligorganisationerna för att kunna uppnå ett bataljonssystem. Vad avser stridsvärdeså bör det generellt set vara insatskompanierna som är mest uppfyllda materiellt och personellt och även har en lägre åldersstruktur, därefter underrättelsekompanierna.
Inga av dessa kompanier är dimensionerade för att kunna fördröja eller slå en mekaniserad motståndare, det de kan slå är enskilda sabotageförband. Så det jag tycker mig kunna utläsa mellan raderna när man från den politiska nivån mer eller mindre säger att vi tar ett nationellt ansvar genom Hemvärnet förstår jag faktiskt inte. Nu menar jag inget illa mot er hemvärns män, utan det är som att man skulle ge uppgifter som dimensionerade för mekaniserade förband till jägarförband.
Går det att utnyttja Hemvärnet som en nationell resurser vid ett väpnat angrepp utöver skydda, bevaka och ytövervaka med dess nuvarande utrustning. Det skulle jag svara ja på utan tvekan och det har jag tänkt återkomma till i nästa inlägg i Dad’s Army. För Hemvärnet är en resurser utan tvekan och med lite extra utbildning skulle man kunna ge förbanden en extra förmåga som skulle ge mycket huvudbry för en presumtiv motståndare.
Sammanfattning
Insatsorganisation 2014 är i grund och botten inte gjord för att kunna försvara Sverige i någon större utsträckning, utan det är mer en budgetlösning som Riksdagen har klubbat igenom. Det vet de flesta som har någon större förståelse för hur förandet av väpnad strid genomförs. Felet ligger inte hos Försvarsmakten utan felet ligger hos de som drev igenom gällande organisation, Försvarsmakten och främst Högkvarteret vet jag försöker på bästa sätt få till en rimlig lösning i det här men det är inte den enklaste uppgiften.
Skall man ta den nationella dimensionen seriöst, krävs det utöver pengarförstärkning en förändring av insatsorganisationen. Med förändring menar jag att det krävs fler förband med en större geografisk spridning. Nu menar jag inte att vi skall återuppväcka nedlagda förband, men om det är GSS/T som sittande regering vill påskina är det allena rådande så utöka i såfall dessa förband. Återskapa mobiliersingssystemet över ytan med olika koncentrationsområden för dessa. (PA) GenMj Karlis Neretnieks visar bra i sin artikel vart dessa koncentrationsområden bör vara.
Om det är så att Hemvärnet skall ta ett kraftigt territoriellt ansvar vid ett väpnat angrepp kan de omöjligtvis inte ha enbart bevaka, skydda och ytövervaka som uppgifter. Likväl krävs det isåfall mer utrustning och utbildning. Isåfall krävs det att både Högkvarteret, Regering och Riksdag skjuter till medel för att kunna göra detta. Men som jag skall visa i nästa inlägg går det att göra en ”Kajsa Kavat” lösning som Emil Svensson skulle uttryckt det.
Avslutar med en strof ur Avicii’s senaste låt ”So wake me up when it’s all over When I’m wiser and I’m older”.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Svenska dagbladet 1, 2, 3
Dagens nyheter 1, 2
Hemvärnet 1, 2
Försvarsmakten 1, 2, 3
Notisum 1
Hela Gotland 1
Riksdagen 1
Stratfor 1
Försvar och säkerhet 1, 2
RIA Novosti 1

Almedalen: Folkpartiets dag

I dag är det en liberal dag i Almedalen. Folkpartiets alldeles egna dag. Den som följer försvarspolitiken på regelbuden basis vet givetvis att Folkpartiet är ett av få partier som under en lång tid haft försvarspolitiken högt upp på den interna agendan vilket vi givetvis kan glädjas åt. Tyvärr har man olyckligt kohandlat bort detta under de senaste åren när man prioriterat samarbetet i Alliansen före försvarspolitiken. 

Ur försvarspolitiskt perspektiv inleddes dagen som vanligt med ett morgonpass hos Försvarspolitisk Arena som för övrigt ska ha en stor eloge för sitt arrangemang med mängder av högaktuella ämnen på agendan och de riktigt intressanta föreläsarna och pålästa moderatorer. Bra jobbat alla inblandade!

På plats skulle Allan Widman ha varit, men som av någon oklar anledning ersattes av partiets Carl B Hamilton, en annan erfaren herre som också är mycket engagerad i försvarsfrågan på olika plan. Tillsammans med honom fanns även LUF-ordföranden Linda Nordlund. Seminariet kan ses i sin helhet längst ned i inlägget. Hamilton uttryckte i sina inledande ord stark oro för utvecklingen i Ryssland och belyste att partiet ser EU som en viktig aktör. Linda Nordlund i sin tur tog direkt upp frågan om ett NATO-medlemskap och att LUF anser att man i stället för att utreda, omedelbart ansöker om medlemskap. Hon uttryckte precis som Hamilton stor oro för utvecklingen i Ryssland och deklarerade mycket glädjande att hon ansåg att försvarsanslaget måste ökas till 1,5% av BNP och därefter ökas ytterligare till NATO-nivån 2%. Något som Hamilton riktigt rättade att det inte längre är ett krav och att set är väldigt få länder som kommer upp i den nivån. Nordlund uttryckte däremot besvikelse över att det egna partiet inte driver frågan om cyberhot/cybersäkerhet hårdare.

Som vanligt i dessa partirelaterade inlägg så ska vi även översiktligt titta på vad partiet driver för linje när det gäller försvarsfrågan och vad man vill med försvarspolitiken enligt partiprogrammet.


I stora drag vill Folkpartiet se följande utveckling för försvaret

  • Man vill att Sverige ska ansluta sig till NATO
  • Armén ska kunna sätta upp fem mekaniserade brigader organiserade kring 280 Leopard-stridsvagnar och cirka 550 stridsfordon 90.
  • En av armébrigaderna ska vara baserade på Gotland. Övriga i Boden, Revinge, Skövde och Stockholm enligt nuvarande struktur.
  • Man vill att RBS-23 ska förbandssättas och att RBS-77 vidmakthålls så länge som möjligt och därefter ersättas, i första hand av RBS-23.
  • Flygvapnet ska bestå av 100 stridsflygplan JAS
  • Man vill färdigställa Visbykorvetterna och utrusta dessa fullt ut
  • Man vill återuppsätta ett rörligt kustrobotbatteri (motsv RBS-15KA) främst avsett för Gotland

När det kommer till personalfrågan så vill man att försvarets insatsförband ska bestå av en mindre andel heltidsanställda och en större andel kontraktsanställda. Även de som varit heltids-/kontraktsanställda ska stå kvar som krigsplacerade ett antal år efter avslutad tjänst.

    Synen på utvecklingen i näromrdet och framtida försvarsanslag

    Partiet anser för övrigt att den säkerhetspolitisk utvecklingen är osäker både i vårt närområde och övriga delar av världen. Den politiska utvecklingen i Ryssland är allvarlig och går åt fel håll. Det måste leda till konsekvenser för Sveriges försvarsförmåga. Allan Widman har för övrigt skrivit en avvikande 
    Folkpartiet uttrycker tydligt och glädjande att det i samband med nästa försvarsbeslut pekar på att det svenska försvaret och försvarsanslaget behöver stärkas!

    Ovanstående är hämtat från partiets program från maj 2010. För att få en mer dagsaktuell bild av hur partiet ser på försvarspolitiken så kan man med fördel läsa ett av partiledaren Jan Björklunds nyhetsbrev daterat februari 2013.

    Försvaret måste kunna skydda Sverige 

    Folkpartiet tillsätter i dag en försvarspolitisk grupp under ledning av riksdagsledamoten Allan Widman. Syftet är att ta fram ett underlag för partiets ställningstagande inför 2015 års försvarsbeslut. 

    Utvecklingen i Ryssland är på flera sätt bekymmersam. Det politiska klimatet är auktoritärt, landet uppträder ibland mycket aggressivt mot sina grannar och det sker nu en omfattande rysk militär upprustning, även i Östersjö-området. 

    Sverige fattar försvarsbeslut ungefär vart femte år. Syftet är att inför varje nytt beslut kunna läsa av utvecklingen i omvärlden och göra eventuella förändringar. Folkpartiet har medverkat till att under 1990-talet sänka de svenska försvarsanslagen mot bakgrund av att kalla kriget tog slut och Sovjet bröt ihop. Det var rätt bedömning då. I 2009 års försvarsbeslut medverkade vi till en stark fokusering på internationella insatser. Vårt parti är lika ansvarigt som andra för de avvägningar som hittills gjorts. Men vi bör vara självkritiska. 

    Mot bakgrund av utvecklingen i Ryssland behöver den svenska förmågan att skydda vårt eget land återigen stärkas. Vi ska samtidigt fortsatt ha höga ambitioner att delta i internationella insatser för att bevara eller skapa fred. 

    Konkret har jag i några intervjuer pekat på tre aspekter av det svenska försvaret som särskilt kan behöva stärkas; vi bör återigen kunna organisera brigader genom att kunna mobilisera reservister, vi kan behöva stärka luftförsvaret med kvalificerat luftvärn och det var ett misstag att helt avmilitarisera Gotland. Men såväl fp-arbetsgruppen som försvarsberedningen bör naturligtvis göra en bredare och djupare belysning av en lång rad delfrågor. 

    Min bedömning är att en stärkt svensk försvarsförmåga sannolikt kräver ökade ekonomiska ramar för försvaret. Detta blir en fråga för avvägning i 2015 års försvarsbeslut. Fram till dess gäller det nuvarande försvarsbeslutet med dess ekonomiska ramar. Som jämförelse kan nämnas att Norge, med rödgrön regering, nu ökar sina försvarsanslag mot bakgrund av den ryska upprustningen i Ishavet.
    En parlamentarisk försvarsberedning har tillsatts med representanter för alla riksdagspartier. Ambitionen bör vara att fram till 2015 hitta en bred parlamentarisk bas för en starkare svensk försvarsförmåga.

    / Jan Björklund 


    Sammanfattning

    Folkpartiet har höga ambitioner jämfört med nuvarande läge. Partiet ser allvarligt på utvecklingen i Ryssland. Man vill bland annat därför ansluta sig till NATO omgående och ser behov av ett utökat försvarsanslag. Lite olyckligt ser man en stor tyngdpunkt på Armén i partiets program, och det är inte ett konstaterade bara för att detta är en marinpräglad blogg, utan också för att man inte verkar se vikten av ett skalförsvar. Ingenting nämns om exempelvis utvecklingen av ubåtsvapnet eller för den delen av Flygvapnet. man vill behålla det som finns i dag, varken mer eller mindre. Man föerspråkar inte heller någon utveckling/utökning av antalet ytstridsfartyg vilket är anmärkningsvärt med hänsyn till att vi i dag knappt har någon flotta kvar. Ingenting nämns heller om amfibiesystemet. Har Folkpartiet glömt bort Marinen?

    Det positiva är att man värnar hårt om vår strategiskt viktiga ö Gotland och dess försvar, något som i dag inte alls existerar. Kan vi dessutom övertyga Folkpartiet och Allan Widman om att ett skalförsvar är helt avgörande för Sveriges del tillsammans med en NATO-anslutning. Skalförsvaret har fördelen att det i sin natur är krigsavhållande. Skulle Sverige ändå bli angripet så kommer detta skalförsvar, som i huvudsak utgörs av Flygvapnet och Marinen, förhoppningsvis hålla en angripare stången till dess att hjälp (NATO) anländer.

    Oavsett vad så är Folkpartiet ett av få partier man kan räkna med inom försvarspolitiken. Detta under förutsättning att man i fortsättningen låter bli att kohandla bort detta så viktiga område.


    Media: SvD, SvD, DN, AB, AB, SVT
    Bloggar: Sjätte mannen
    FP länkar: FP försvarspolitiska program, Björklunds brev

    Försvarspolitiskt morgonpass med Folkpartiet
    Your browser does not support iframes.

    Framtidens luftförsvar – teknikens betydelse

    Med de långa ledtider som utveckling av en krigföringsförmåga kräver, så måste Försvarsmakten och regeringen ständigt hänga med i den tekniska utvecklingen och försöka dra slutsatser vad det innebär för utövandet av militär makt. Vad ska vi satsa på? Vad kommer omvärlden att satsa på? Vad passar oss, vårt sätt att tänka? Vad är acceptabelt […]

    Fullspäckad dag i Almedalen toppad med drönarattack

    (Ber om ursäkt för långt inlägg med mycket text och lite bilder)

    Ännu en fullspäckad almedalsdag i försvars- och säkerhetspolitikens tecken är till ända. Under dagen har en mängd intressanta seminarier avhandlats. Utöver Försvarspolitisk Arena och Säkerhetspolitiskt Sommartorg så höll Swedbank ett tyvärr slutet seminarium om den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöregionen, Journalistförbundet höll ett seminarium om hur öppet försvaret ska vara och Moderaterna höll ett eget säkerhetspolitiskt seminarium kallat ”Nya hot – nytt försvar”. Det sistnämnda var faktiskt inte alls dåligt och Carl Bildt var i högform. Att seminariet framstod som så bra och budskapet så trovärdigt och faktiskt försvarsvänligt kan förstås ha att göra med delar publiken. Mer om detta i slutet av inlägget.

    Morgonpass

    Precis som tidigare dagar inledde Försvarspolitisk Arena med en halvtimmes utfrågning av två partier. Dessa var idag Moderaterna respektive Socialdemokraterna, båda intervjuade av Allmänna Försvarsföreningens ordförande Stefan Ring. Jag brukar inte tycka att dessa är så intressanta, men eftersom det nu var de två största partierna blev det undantag. För Moderaterna deltog Cecilia Widegren och Erik Bengtzboe, ordförande i MUF. Jag tyckte Widegren skötte sig rätt bra, medan Bengtzboe framstod som att han råpluggat det moderata reglementet för försvarsfrågor. Man kan undra om han ens själv förstod vad han pratade om. Den enda gången Widegren riktigt hamnade ute på hal is var när Ring började ställa frågor om PARP-rapporten, varvid hon fick göra sitt yttersta för att undvika att rakt ut säga som det var att rapporten avhandlar en målsättning och inte en faktisk status.

    En positiv överraskning var sedan motsvarande utfrågning med Socialdemokraterna med Peter Hultqvist och Gabriel Wikström, ordförande i SSU. Med anledning av (s) ja till svenskt deltagande i NATO Response Force så utgjorde NATO en naturlig del av utfrågningen. Den stora positiva överraskningen utgjordes av Wikström som verkade väl påläst i ämnet och med egna teser och analyser. Det bekräftar i viss mån intrycket att från tidigare i våras att (s) satsar i försvarsfrågorna, då SSU hade en försvarspolitisk debattartikel i Uppsala Nya Tidning.

    Markoperativ FN-insats i Afrika?

    Säkerhetspolitiskt sommartorg inledde dagen med en diskussion mellan försvarsminister Karin Enström, Försvarsmaktens insatschef Anders Silwer och FN-förbundets Aleksander Gabelic om Afrika som nästa insatsområde för det svenska försvaret och då under FN-ledning. Seminariet kom av naturliga skäl att kretsa kring Maliinsatsen. En intressant nyhet var att insatschefen talade om att det nog behövs en markoperativ insats också. Jag håller det för troligt att Försvarsmakten under FN-flagg snart antingen deltar med markförband i Mali eller på annan plats i Afrika. Den politiska viljan för liknande är mycket tydlig samtidigt som Försvarsmakten tyvärr behöver något nytt för att ”hålla igång” personalen efter Afghanistan.

    Gå med, eller inte? Gå med, eller inte?

    Härnäst på agendan stod ett seminarium om NATO där deltagarna var Peter Hultqvist, Allan Widman, Karl Engelbrektson och Karlis Neretnieks. Detta måste jag säga var ett av de bästa seminarierna hittills, där debatten gick varm mellan Hultqvist och Widman om varför Sverige inte ska gå med, respektive gå med NATO. Sådant behöver den svenska säkerhetspolitiska debatten mer av. Karlis Neretnieks var också oerhört tydlig och bra när han gav svar på publikfråga rörande vad ett svenskt NATO-medlemskap skulle innebära för NATO.

    Mest intressant var dock moderatorn Stefan Rings direkta fråga till Karl Engelbrektson, där Engelbrektson var tvungen att kliva något utanför det normala svängrummet eftersom frågan var så detaljerad. Frågan rörde det svenska deltagandet med stridsflyg på Island där uppgiften från början var att genomföra air policing, det vill säga motsvarande incidentberedskap. Under hösten ändrades dock detta till air surveillance, vilket inte är en uppgift för stridsflyg, men där andemeningen senare ändrats till att genomföra en längre samövning mellan de norska, svenska och finska flygvapnen motsvarande de som på veckobasis genomförs i norra Sverige. Frågan som ställdes tvingade Engelbrektsson att erkänna att övningsriktningen istället för en insats kommer sig av att flera NATO-länder nu motsätter sig att Sverige ska glida med i NATO på alla fördelar utan att själv behöva göra några åtaganden. Här kan man också dra en parallell till vad NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen sade i Sälen om ett svenskt NATO-medlemskap. Sverige kan inte påräkna ett automatiskt stöd i händelse av ett angrepp och man omfattas inte av det kollektiva självförsvaret. ”Antingen är man gravid eller också är man det inte” och så förhåller det sig även med ett NATO-medlemskap. (Informerande artikel i amerikansk media om Islandsövningen)

    Denna redogörelse från Engelbrektsson var intressant att ta med sig till Säkerhetspolitiskt Sommartorgs seminarium om Försvarsberedningens omvärldsanalys, där Cecilia Widegren bland annat talade om hur NATO vill bygga partnerskap. Att sammanfoga Fogh Rasmussens, Engelbrektsons och Widegrens uttalanden ger en något oklar bild. Hur mycket partner kan Sverige bli?

    Det var en gång en försvarsminister, en soldat och en sjöman

    och allihop deltog de i Försvarspolitisk Arenas seminarium om det nya personalförsörjningssystemet. Seminariet kom till stor del, precis som väntat, att handla just hur soldaterna/sjömännen uppfattar arbetet i Försvarsmakten, hur länge man tänker sig att stanna, rekrytering av kvinnor. Vad jag saknade i seminariet var deltagande av personal som slutat i Försvarsmakten för att få den bilden också. Nu kunde soldaten och sjömannen rätt bra svara upp på detta i alla fall, men det skulle vara ännu trovärdigare att höra det direkt. Tyvärr var det precis som väntat att ingen verkar vilja stanna de sex år som grunden för att det nya personalförsörjningssystemet ska gå ihop. Att det måste till ytterligare krafttag i personalfrågorna är tydligt.

    Försvarsmakten och öppenheten

    Vid lunch drog också journalistförbundet igång sitt seminarium om öppenheten i Försvarsmakten (finns att lyssna på som pod – gick tyvärr ej att bädda in). Det var väldigt synd att inte journalistförbundet gjort gemensam sak med Försvarspolitisk Arena kring seminariet om öppenhet i Försvarsmakten. Det var nämligen mycket bra och styrkan var förmodligen att Försvarsmakten inte hade någon egen representant i det utan att deltagandet var Officersförbundets ordförande Lars Fresker och Folk och försvars förre generalsekreterare Lars Ekeman. Dock måste man ändå säga det var mycket konstigt att inte Försvarsmakten bjudits in att själv kommentera. Nu hade dock Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten tagit sig dit i alla fall och kunde som frågeställare ta till orda och kommentera i seminariets slutfas.

    Fresker och Ekeman tecknade under en halvtimme en bild av Försvarsmakten som en myndighet som allt mer slutit sig vad gäller information där anställda uppvisar en allt mindre vilja att uttala sig offentligt. Officersförbundet hade till och med sökt efter en officer som kunde uttala sig med anledning av en medlemsundersökning där en mycket stor andel av officerarna upplevde problem med att nå fastställda målsättningar för förbandet. Av de flera tusen som svarat instämmande var det ingen som ville ställa upp. Ekeman jämförde med sin tid i Försvarsmakten under 90-talet där han bl a både jobbade på Högkvarteret och i Försvarsdepartementet att det rådde en mycket mer aktiv dialog mellan media och Försvarsmakten samt att officerare inte räddes att skriva debattartiklar och berättade även om det så kallade översteupproret från 2001 som han ansåg vara det som definitivt satte stopp för ett starkt deltagande i debatten.

    Lagersten tog som sagt till orda mot slutet och även om jag håller med honom i vissa aspekter, tycker jag att han var fel ute när han kritiserade Ekeman och avvisade dennes redogörelser med det jag skulle vilja kalla modern försvarspolitiks härskarteknik 1A, nämligen att säga att det är enorm skillnad mot idag och för 20 år sedan och därmed implicit uttrycka att vederbörande inte har de kunskapsmässiga förutsättningarna att uttrycka sig. Min uppfattning är att Ekeman i mångt och mycket var helt rätt ute. Lagersten svarade dock mycket bra på frågorna rörande sekretess och en eventuell ny sekretesslagstiftning.

    Avslutningsvis kontrade Ekeman med att komma in på försvarsbloggandet och tog då bland annat upp denna blogg och såg det anonyma försvarsbloggandet som ett symptom på att något är fel i debattkulturen. Innan Almedalen och våren skulle jag ha varit mer böjd att säga att utvecklingen var på väg åt rätt håll, men efter framförallt de senaste dagarnas händelser är jag tveksam. Det känns tyvärr alltmer som att Försvarsmakten åter är på väg att glida ner i skönmålningen i syfte att inte vara politiskt kontroversiell då polariseringen inom försvarspolitiken är så hård mellan skönmålande Moderater och svartmålande Socialdemokrater (och för den delen andra partier också). Ännu en gång tvingas man ställa frågan – vem gynnar detta agerande?

    Apropå svartmålning och bloggande så finns det alla skäl att understryka en kommentar från gårdagen. Som bekant har försvarsbloggarna genom åren fått utstå mycket kritik för svartmålning, negativism och andra liknande uttryck. Att verkligheten allt som oftast visat sig stämma med vad som veckor, månader eller år skrivits på försvarsbloggarna har dock allt fler blivit medvetna om. Signaturen Teaterdirektören fångade styrkan i försvarsbloggarna mycket bra:

    ” Jag kan dock konstatera att det nästintill är omöjligt att svartmåla eller komma med annat än riktiga fakta inom bloggvärlden. Det finns alltid någon som har de exakta siffrorna och senaste uppdateringen. Denne hör snart av sig!”

    Det stämmer mycket bra.

    Andra citat från dagen:

    Twitter:
    Carl Bildt: Det har varit tidsödande möda att få socialdemokraterna att ge upp sitt motstånd mot Nato:s snabbinsatsstyrka. Men bättre sent än aldrig.

    Johan Wiktorin: @CBildt: Bra jobbat! Erfarenheter? Jag och @wisemanswisdoms försöker med tidsödande möda få moderaterna att satsa mer på försvaret.

    ­­–––

    Brigadgeneral Dennis Gyllensporre på Swedbanks seminarium om säkerhetspoltik i Östersjöområdet, återgivet på Twitter:

    ”Det viktiga är inte Rysslands fö-budget utan övningarna de genomför. ”

    Johan Wiktorin: Oj, vi som hade sista FMÖ 1993!

    –––

    Carl Bildt: [när Ofog-aktivister som tidigare satt på främsta bänkraden ramlat ihop framför scenen, döda i en ”drönarattack”. Talar om att man behöver kunskap, kontakter och kapacitet] ”… till exempel så att man kan bära ut folk, då måste man ha kontakter på ett eller annat sätt …” och lite senare till publiken som står längst bak ”… och det finns lediga platser här framme om ni vill”, samt i slutet av seminariets frågestund när en av aktivisterna återkommit och sittandes på en stol ska ställa en fråga: ”välkommen upp på stolen”.

    Carl Bildt är helt enkelt fantastisk.

    Almedalen: Moderaternas dag


    ”Försvaret är nu en intern strid inom Moderaterna”


    Ja den rubriken kan man i dag läsa i Dagens Nyheter på Moderaternas egen dag i Almedalen. Förvånande? Nej, inte särskilt! Att Moderaterna, det regeringsbärande partiet som dessutom innehar försvarsministerposten ska få ett eget inlägg i dag är en självklarhet. Moderaterna har dessutom med sin återkommande skönmålning av Sveriges försvarsförmåga varit föremål för många och långa debatter i olika forum under året. Så låt oss titta på Moderaternas dag i Almedalen ur ett försvarspolitiskt perspektiv.

    Till att börja med, Fredrik Reinfeldt är en statsmannamässig statsminister med pondus. Det visade han i sitt tal i Almedalen under kvällen. Han tillsammans med Anders Borg har lotsat Sverige på ett föredömligt sätt genom en tid där övriga länder gått på knäna. Det kan man aldrig ta i från dem. I det större sammanhanget står Moderaterna för en sund politik förutom inom ett viktigt område – försvars- och säkerhetspolitiken. Inte heller med ett enda ord nämnde han dessa politikområden i sitt tal i dag vilket tydliggör hur långt ner på listan försvarspolitiken befinner sig.

    Moderaterna har gått från att vara det parti där alla som värnade om ett starkt försvar tidigare röstade på. Man hade en stor majoritet av officersskaran med sig då alla visste att partiet prioriterade försvars- och säkerhetspolitiska frågor högt. Men inför valet 2006 skulle Moderaterna förnya sig. Ut med det gamla och in med det nya. Helt plötsligt står nu partiet i svensk politik med den mest märkliga syn på försvarspolitiken man kan tänka sig. Man spelar nu i samma division som Miljöpartiet. Till och med Vänsterpartiet verkar greppa vissa sammanhang bättre än vad Moderaterna gör. Ett tydligt sådant är frågan om försvaret av Gotland som avhandlas i dagens SvD där Moderaterna inte alls kan förstå varför man bör ha ett försvar på Gotland. Men Vänsterpartiet har förstått varför. Världen är upp och ned…

    Dagen inleddes med ett försvarspolitiskt morgonpass där försvarsutskottets representant Cecilia Widegren och MUF:s Erik Bengtsbo representerade partiet. Att MUF-ordföranden övat in alla mantran från Modeternas försvarspolitiska floskellista var alldeles uppenbart. Cecilia Widegren levererade samma gamla upprepningar om att Moderaterna stärker vår försvarsförmåga mm. mm. Tyvärr fanns inte tid för några frågor efteråt, så Skippers insända fråga som löd ”Cecilia Widegren påstår ofta att försvarsförmågan är bättre nu än för 20 år sedan – det vore intressant om Widegren kunde utveckla och förklara detta påstående?” Tyvärr hanns den inte med. Det hade varit mycket intressant att höra det svaret, om det ens finns ett svar?

    Där vi ändå är inne på Moderaternas retorik så har jag roat mig med att titta på vad som står i Moderaternas kommunikationsplan under rubriken ”vårt språk”. Där kan man finna följande mening bland många andra.

    Vi låter bli att gå på autopilot med invanda begrepp, i stället uttrycker vi oss framåtlutat med värme och överraskande öppenhet. Vi är aldrig distanserade och grått politiskt korrekta, vi talar med väljarna, inte för dem.

    Just detta är i sammanhanget rätt komiskt då Moderaternas språk inom försvarspolitiken under de senaste åren uteslutande baserats på invanda och förutbestämda begrepp. Man har bara slagit på autopiloten och kört på invanda och inövade mantran. Alla känner igen begrepp som att allt Ryssland gör sker ”från en mycket låg nivå”. Hoten, ja de är självklart ”gränslösa, komplexa och oförutsägbara”. Något som alltid ska mötas med ett mer ”flexibelt, tillgängligt och användbart” försvar.

    För att fortsätta på ämnet språket så har Moderaterna under Almedalen fokuserat på att bemöta kritiken mot partiets sätt att skönmåla läget inom Försvarsmakten och det egna partiets förehavanden inom försvarspolitiken. Detta har man gjort genom att i stället börja använda ordet svartmålning. Även tidigare NBF-generalen Michael Moore, numera på försvarsdepartementet har gjort det. Det man avser är givetvis debatten som bland annat drivs här på försvarsbloggarna. Johan Forssell (m) uttryckte under gårdagen på ett seminarium att han anser att ”allt målas i olika nyanser av svart”. För att bemöta det påstående vill vi gärna lyfta fram en kommentar publicerad i går hos kollegan Wiseman signerat den alltid lika knivskarpa ”teaterdirektörern”

    ”Jag kan dock konstatera att det nästintill är omöjligt att svartmåla eller komma med annat än riktiga fakta inom bloggvärlden. Det finns alltid någon som har de exakta siffrorna och senaste uppdateringen. Denne hör snart av sig!”

    Mer sanning än så kan man knappast skriva på tre rader. Därmed kan man hoppas på att slippa behöva prata i målartermer, och i stället beskriva saker för vad de är framöver. Det borde även gälla Moderaterna. Men redan i dag slirade försvarsminister Karin Enström på sanningen. Åtminstone så ville hon inte hålla med om den sanning som målades upp genom ett påstående från publiken om att man inte längre genomför kvalificerade övningar i högre förband inom Armén (inte på brigadnivå och knappast på bataljonsnivå heller). Den bilden delade inte Enström. Man kan undra hur svårt det kan vara att hålla sig till sanningen? Det är inte särskilt svårt att kontrollera detta, särskilt inte för en försvarsminister.

    För tre år sedan författade Moderaternas dåvarande försvarskommité en skrift som heter ”blå tankar om framtidens försvar”. Den skriften beskriver hur Moderaterna där och då för tre år sedan såg på försvarspolitiken. Några nyckelpunkter är att försvarsanslaget måste ökas och att man aktivt ska verka för ett NATO-medlemskap. Begreppet ”mycket låg nivå” används inte i beskrivningen av Ryssland kan man särskilt notera. Tvärtom såg man till synes mer allvarligt på utvecklingen Ryssland 2010 än vad försvarsvarsberedningen gör i sin senaste rapport trots att det sedan dess skett åtskilliga saker som förstärker detta. Det komiska i det hela är att ingen av de sex ledamöterna som skrev rapporten längre är kvar i försvarsutskottet eller inom försvarspolitiken. En av dessa är Rolf K Nilsson som i dag kraftfullt ifrågasätter sitt egna partis nuvarande försvarspolitik. Den enda som är kvar inom försvarspolitiken är Karin Enström – i dag försvarsminister med en annan agenda än vad hon då stod för. Skriften är för övrigt bortplockad från Moderaternas webbsida.

    Moderaternas försvarspolitik då, ja den behöver inte beskrivas genom att titta i något partiprogram, för det är som bekant Moderaternas försvarspolitik som är den nu rådande. Oavsett om man formellt sett har stöd från KD och FP så är det helt uppenbart att dessa partier inte längre kan förlika sig med Moderaterna inom politikområdet. När det kommer till Centern så har man som vanligt numera ingen tydlig linje eller vilja. Därför stödjer man Moderaterna utan att ifrågasätta särskilt mycket.

    Moderaternas försvarspolitik kan sammanfattas med två enkla ord.
    Skönmålning och Underfinansiering.
    För så det oavsett vad Widegren och Enström försöker göra sken av. Moderaterna har i det stora hela en sund politik, men inom försvarsområdet är hålen och sprickorna avgrundsdjupa. Men än är det inte för sent för Moderaterna att göra något åt detta. Men då måste man städa upp i den Moderata försvarskommitén och byta ut de individer som förbrukat sitt förtroende hos väljarna. Där bör man istället placera lite tyngre och etablerade namn. Personer som skulle kunna återskapa det som under ett antal år nu fullständigt raserats. Men det viktigaste av allt är givetvis att såväl partiledare (Reinfeldt) som finanschef (Borg) börjar intressera sig för frågan, annars kan ingen förändring ske.

    Om man ska tro på DN så har försvarsfrågan så som inledningen i detta inlägg beskriver skapat en intern strid inom partiet. Just detta kanske är den förlösande faktorn som till slut kommer att få partiets försvarspolitik på fötter igen och att man slutar att behandla försvarsfrågan som ett särintresse. Hoppet är det sista som överger människan!

    Media: DN1, DN2, DN3, DN4, SvD, SVT1, SVT2, SR
    Bloggar: Rolf K Nilsson, Sjätte mannen 1, 2, Johan Westerholm, Wiseman

    Se Försvarspolitisk Arenas morgonpass med Moderaterna här nedan
    Your browser does not support iframes.
    Se debatt med försvarsminister Karin Enström om personalförsörjningen här nedan
    Your browser does not support iframes.

    Upptagning från Moderaternas eget säkerhetspolitiska seminarium

    Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv – del 4

    Nedan följer del 4 i serien Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv. Del 1 avhandlade grunder om luftmakt och gårdagens svenska luftstridskrafter. Del 2 och del 3 avhandlade dagens situation och hur baser och personal respektive teknik och taktik påverkar möjligheterna att utöva luftmakt. Denna del kommer att avhandla slutsatser avseende luftmakt för svensk del och åtgärder för att i framtiden kunna utöva luftmakt. Inlägget går förmodligen stick i stäv med Försvarsmaktens officiella linje eftersom ÖB i Almedalen nyss konstaterat att Förvarsmakten ”inte saknar någon avgörande materiel”. Ett påstående som av säkerhetsskäl är mycket vanskligt att motsäga, men det blir en fråga att återkomma till i ett annat inlägg.

     Samma disclaimer som gällde för del 1 gäller även för denna och övriga delar.
    Summering för 2010-talet och framåt:

    Den svenska debatten om luftförvar och luftstridskrafter hamnar lätt på sidospår, t ex drönarfrågan. Drönare är ur perspektivet svenskt nationellt försvar ovidkommande, såvida man inte talar om mindre drönare, de så kallade stridstekniska systemen som exempelvis Falken. Har man möjlighet att hålla eget luftherravälde eller effektivt bestrida motståndarens luftherravälde finns få möjligheter för denne att använda mer avancerade drönare. Alla de konflikter vi idag har sett drönare användas framgångsrikt har användarsidan haft eget luftherravälde. För Georgien gick det inte särskilt bra att använda drönare 2008 då det till största delen var Ryssland som hade kontroll över den tredje dimensionen.

    Istället behöver man lyfta perspektivet och se hur svenska luftstridskrafter på ett bättre sätt kan bli en stödjande del till den svenska säkerhetspolitiken i närområdet genom möjligheten att utöva just luftmakt.

    John Warden skulle sannolikt inte fälla några positiva kommentarer över den svenska tillämpningen av luftmakt idag och kommande år. Hade han varit diplomatisk och för samtiden politiskt korrekt hade han sett framtiden som ”full av utmaningar”.

    För framtiden måste Sverige på samma sätt som Finland resa sig från ”fall 3” till ”fall 1” där även den presumtive motståndarens basområden och vitala resurser befinner sig inom räckvidd, samtidigt som man minskar sårbarheten för egna resurser.


    Baser: En ny basorganisation och personalorganisation som stödjer denna måste intas istället för den limbo som Flygvapnet idag befinner sig där man varken kan få skydd genom spridning över ytan eller fortifikatoriskt. Krigsbaser bör i högre grad vara placerade utanför den presumtive motståndarens primära vapen- och sensorräckvidd för att möjliggöra handlingsfrihet med egna resurser och försvåra för motståndaren att initialt få luftherravälde. Understödjande organisation såsom transportflyg och logistik måste vara dimensionerat för att snabbt kunna få ut förbanden till krigsbaser om dessa ej är densamma som fredsgrupperingen. Baserna, alternativt andra baser måste också vara förberedda för att ta emot det stöd utifrån som samtliga är överens om att vi är helt beroende av. Att svenska baser förbereds för att ta emot stridsflyg från andra nationer är även något som gynnar det nordiska försvarssamarbetet, då exempelvis det finska stridsflyget är beroende av ett operativt djup, såsom bör ha framgått av kartan i förra inlägget.

    I dagsläget kan basområdena svårligen luftförsvaras då det svenska luftvärnet har alldeles för ringa numerär och korta räckvidder för att kunna täcka såväl baser som befolkningscentra och andra skyddsobjekt. Sedan 90-talet har försvarsberedningar och andra studier konstaterat fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar som det primära militära hotet mot Sverige. Likväl har ingen anskaffning eller ansträngningar gjorts för att neutralisera detta hot. Här krävs nytänk och nyanskaffningar inom luftvärnsområdet på helt andra nivåer än regeringens nyligen tagna beslut om IRIS-T i luftvärnsversion.


    Stridsflyg: Numerären måste anpassa utifrån att både kunna bestrida motståndarens luftherravälde samt att kunna avdela en erforderlig reserv för att vid avgörande tidpunkt kunna sätta in ett motanfall mot motståndarens kritiska sårbarheter och flygbaser. (Jämför gärna med Johan Wiktorins anförande på Folk och försvar hösten 2012 respektive Försvarsmaktens presentation av det utökade budgetunderlaget inkluderande förmågelyft JAS 39 våren 2012, där man angav siffran 60-80 JAS 39E som en lägstanivå för att i en vecka kunna möta ett begränsat militärt angrepp mot Sverige)


    Utbildning och personal: Ju mer träning ju bättre hockeyspelare och detsamma gäller inom luftmakten. Ju bättre övad personalen är, ju mer det flygs vid övningar, ju bättre presterar man när det är skarpt. Är man underlägsen i både numerär och övning så blir inte resultatet bra. För tio år sedan kunde man skratta åt att ryska flygvapnet flög ca 30 h per pilot när svenska viggenpiloter fick drygt 120 h per år i en, eller max två roller. Idag flyger det ryska flygvapnet enligt den öppna rapporteringen väl över 100 h per år medan svenska JAS-piloter förra året totalt flög 10 300 h – i tre roller. Det blir mindre än 100 h per pilot. Det säger sig själv att man behöver öka denna siffra för att bli lika bra. Det är inte för inte som NATO har ett krav som vida överstiger den nämnda siffran. (Observera att siffran i nästa stycke gäller stridsflygdivisionerna. Därutöver finns en stor organisation med andra JAS 39 piloter för att sköta utbildning, utveckling, provflyg och även i staber vilka ska dela på den årliga tilldelningen flygtid, men med lägre målsättningar om färdighet)

    För att generera ett stort antal flygföretag en fast antal flygplan krävs ett större antal piloter och teknisk personal för att man ska kunna operera uthålligt. IO 14 behöver här ersättas med en mer funktionell organisation som verkligen är anpassad för insats ”här och nu” och inte utifrån andra prioriteringar. 72 piloter på 100 flygplan, eller som möjligtvis i framtiden, 72 piloter på 60 flygplan förslår inte långt om man vill kunna genomföra flygoperationer kontinuerligt flera dygn i sträck. Detsamma gäller naturligtvis teknisk personal för flygunderhåll, flygstridsledare och så vidare.


     ”Enablers”: Sverige kommer ensamt aldrig att kunna nå den numerär som exempelvis Ryssland kommer att ha. Det gäller dock att kunna neutralisera numerär med överlägsenhet på andra områden precis som tidigare, genom exempelvis teknisk överlägsenhet, överlägsenhet på telekrigsområdet och en förmåga att flytta striden till motståndarens område. En ökad satsning krävs på telekrigsområdet liksom en anskaffning av kvalificerade attackvapen såsom kryssningsrobotar och eventuellt signalsökande robotar, för att bemöta det inledande luftherravälde som den presumtive angriparen kan komma att ha i och med bland annat luftvärnssystemet S-400.

    För ett litet flygvapen som det svenska med begränsade resurser finns det gott om möjligheter att skaffa sig enablers och därmed gå utanför den berömda boxen vad gäller uppträdande och förmåga. Ett exempel kan vara MALD, Miniature Air Launched Decoy, som kan kallas en liten drönare som fälls från ett stridsflygplan för att flyga in framför eget flyg. Den kan programmeras att flyga egna banor. Den kan uppträda som ett jaktflygplan och imitera ett jaktflygplans radar och därtill ha radarmålyta som ett jaktflygplan. För en motståndare som med radar och andra sensorer mäter in MALD är detta ett jaktflygplan varvid åtgärder måste vidtas i form av bekämpning eller manövrer. Systemet är anskaffat av USA och flera NATO-länder är på väg att anskaffa det.

    MALD under provflygning på F-16 (de röda cylindrarna i näst yttersta balklägen). Bild från Wikipedia.

    Här var inte avsikten att grotta ner sig i detaljer utan att visa på att det finns gott om lösningar på stridsteknisk nivå för att kompensera underlägsenhet i antal och andra taktiska nackdelar såsom att motståndaren förfogar långräckviddiga luftvärnsystem. Däremot kvarstår faktumet att ju fler komplicerade system man lägger på den stridstekniska nivån, desto mer tid måste läggas på övning att handha dem. Likaså är de noll och intet värda om man inte har ett fungerande bassystem med tillhörande logistik och även förmågan att ta striden till motståndaren och gå till offensiven.

    Genom förverkligandet av en ny doktrin för svensk luftmakt höjs tröskeln för våldsanvändning i svenskt närområde, precis på samma sätt som Flygvapnets och E 1:s förmåga gjorde under det kalla kriget. På ämnet så kunde SvD idag rapportera om en brittisk rapport som ser den otydliga svenska försvarspolitiken och det svenska försvaret som en riskfaktor i norra Europa. Läs gärna också Försvar och Säkerhets inlägg ”Sweden – becoming a failed state?”

    Under tisdag lunch diskuteras i Almedalen på Försvarspolitisk Arena JAS 39E under rubriken ”Vad vet du om Sveriges nya stridsflygplan?” och på torsdag håller man seminariet ”Luftförsvar: Ny teknik – nya hot?”. Båda seminarierna går att följa live på webben om man inte befinner sig i Almedalen. Då kan det vara skäl att ägna en tanke åt luftmakten och denna inläggsserie.

    Gästinlägg: Sverigedemokraternas försvarspolitiska vardagsrum (uppdaterat 09.20)

    Idag måndag är det Sverigedemokraternas dag i Almedalen och med anledning av detta arrangerar partiet ett ”försvarspolitiskt vardagsrum”, där bland annat ÖB deltar. För mer information om detta hänvisas till inlägget om detta på partiets försvarspolitiska blogg samt hashtaggen #fsr13 på Twitter.

    Senare ikväll publiceras den sista delen i inläggsserien ”Sveriges luftstridskrafter idag och imorgon ur ett luftmaktsperspektiv”. Därtill kommer det sannolikt bli en hel del kommentarer på Twitter om de försvarspoltiska frågor som dryftas i Almedalen

    Wiseman
    ––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

    Mikael Jansson

    Seminarium i samtalsform, öppet för publikfrågor

    Sedan försvarschefen, Överbefälhavare Sverker Göransson, väckt debatten om försvaret, dels förra Almedalen – ”Måste en försvarsgren avvecklas?” – dels i vintras – ”en veckas försvaret!” – har intresset för försvarsfrågorna ökat snabbt.

    Efter kalla kriget har Europa nedrustat kraftigt och Sverige är bland de som nedrustat mest. Den säkerhetspolitiska tyngdpunktsförskjutningen mot Asien, Rysslands kraftiga upprustning och USA: s budgetproblem har gjort den globala säkerheten mer oviss.

    Försvarsberedningen i Sverige har lämnat en säkerhetsrapport som tydligt visar att den ryska upprustningen påverkar vårt närområde,

    Människor som trott att vi haft ett försvar för Sverige men som nu undrar driver fram en debatt där försvarspolitiker och andra bör visa sina kort. Man frågar sig, vart leder regeringens säkerhets- och försvarspolitik?

    Frågor om allianser, samarbeten och förmågebredd utvecklas fort utan föregående nationell debatt.

    Högre försvarsanslag är en absolut förutsättning för en stark säkerhetspolitik. Sverigedemokraterna ensamma driver frågan om kraftigt höjda försvarsanslag. Vi behöver stöd, har du tagit ställning?

    Seminariet kommer ta upp detta och men också naturligtvis det Sverigedemokratiska alternativet. Temapunkterna är personalförsörjning och försvarsmaterielförsörjning.

    Välkommen att ställa raka frågor!

    Mikael Jansson, försvarsutskottet (SD)


    Uppdatering 09.20: SD meddelar nu att ÖB ej kommer att delta vilket tidigare angavs på partiets försvarspolitiska blogg.

    Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv – del 3

    Nedan följer del 3 i serien Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv. Del 1 avhandlade grunder om luftmakt och gårdagens svenska luftstridskrafter. Del 2 inledde avhandlingen om dagens situation och hur baser och personal påverkar utövandet av luftmakt. Samma disclaimer som gällde för del 1 gäller även för denna och övriga delar.

    Teknik och taktik

    Andra sätt än större antal personal än flygplan för att uppväga antalsunderlägsenhet i plattformar och vapen är taktik, telekrig och stridsteknik. Sverige utvecklade under 80-talet sitt försprång i flygburna datalänkar till att införa ”indirekt samverkan” mellan jaktflygplan i syfte att kontra de överlägsna sovjetiska jaktflygplanen (och därigenom kunna komma åt de viktigare transport- och attackflygplanen och skydda egna attackflygplan). Genom att ha en överlägsen i situationsuppfattning genom elektroniska kartor och datalänkar kunde jaktviggar till stor del uppträda med avslagna radarer och sprida ut sig och stöta mot motståndaren så att något flygplan till slut kunde komma innanför skjutavstånd. Uppträdandet påminner till stor del om hur rovdjur som vargar och lejon anfaller kraftigare bytesdjur som älgar och giraffer, vilka en mot en utan problem skulle döda rovdjuren. Detta är dock en stridsteknik som kräver mycket övning för att den ska fungera och som beskrivs av exemplet ovan krävs också en teknisk överlägsenhet i prestanda på andra områden.

    På samma sätt medger en överlägsenhet på telekrigsområdet en möjlighet att neutralisera en överlägsenhet hos motståndaren i sensorer eller vapenräckvidder, något som också Israel varit mycket duktigt på och senast uppvisat vid anfallet på en syrisk kärnvapenanläggning 2007. Även det svenska flygvapnet låg långt framme på detta område, tills störflygförmågan avvecklades med SK 37E Viggen i mitten av 00-talet. När Libyeninsatsen inleddes vårvintern 2011 som Operation Odyssey Dawn var det inte amerikanska stealthflygplan som var först in i Libyen. Inte ens kryssningsrobotar mot de många libyska luftvärnsrobotsystemen eller ledningscentraler. Det var franska Rafale-flygplan som tack vare sina mycket avancerade telekrigssystem kunde gå in över bland annat Benghazi och anfall regeringssidans tätförband. Här kunde man med andra ord hoppa något i sekvensen och börja med att försäkra sig om kontrollen över den tredje dimensionen. Direkt efter dessa anfall återgick man dock till den normala sekvensen att säkra kontrollen över den tredje dimensionen för att på längre sikt och med alla resurser kunna verka över Libyen.

    Underlägsenhet i prestanda eller numerär förutsätter alltså att man kan vara överlägsen på andra områden såsom exempelvis stridsteknik eller telekrig. Är man däremot underlägsen på flera områden eller alla, ser det mycket mörkt ut.

    Vad avser taktik är detta något som också berörs av Warden där denne liksom så många andra luftmaktsteoretiker trycker på vikten av reserver. Med reserver menas att man över tiden inte sätter in alla sina tillgängliga flygplan utan att man sparar ett stort antal till den tidpunkt där man har möjlighet att nå ett avgörande. För svensk del återfinner vi denna tanke redan för 50 år sedan med E 1, första attackeskadern som levde kvar direkt underställd ÖB ända fram till början av 90-talet då den lades ner. Varför direkt underställd ÖB? För att omedelbart kunna sättas in i det avgörande ögonblicket och för att ingen annan chef skulle kunna slösa på dessa dyra resurser.

    Samma måste gälla även idag och imorgon. För att framgångsrikt lyckas som försvarare måste man i rätt ögonblick kunna vända och gå till offensiv mot mål är vitala för motståndarens krigsansträngning. Häri ligger pudelns kärna för svenska luftstridskrafter. En enbart defensiv användning av luftstridskrafter är som sagts ovan dömd att misslyckas och ingen har vunnit ett luftkrig på ett renodlat försvar (diskuterar gärna detta i kommentarerna). Axiomet för markstrid att försvaret är den starkaste formen av strid, gäller inte för luftkriget.

    Att kontinuerligt avdela de få svenska flygplanen för att försöka skydda markmål från anfall skulle otvivelaktigt leda till mycket stora procentuella förluster så till den grad att man sedan aldrig kan vända till offensiv när möjligheten ges. Det är den tragiska realiteten vad gäller ett luftförsvar med endast 60 flygplan och inget långräckviddigt luftvärn. Det må blir svårt att förklara för skattebetalarna, men för att ha någon möjlighet att vinna hela kriget blir man tvungen låta en hel del mål och städer i Sverige bli bombade i syfte att spara resurserna till när det verkligen gäller.

    Angriparen som möter ett renodlat defensivt luftförsvar möter den fastbunda boxaren och har fritt att välja mål, tid och metod för angrepp utan att själv riskera mer än insatsen. Här har svenska luftstridskrafter en stor utmaning framför sig om man ska resa sig från Wardens fall 3. Hur tar man striden till motståndaren?

    För det första måste man ha de plattformsmässiga förutsättningarna i form av framförallt räckvidd, men även självförsvarssystem i form av såväl telekrigssystem som moderna långräckviddiga jaktrobotar. Dessa förutsättningar bör redan vara inkorporerade i och med den nya plattformen JAS 39E och den nya radarjaktroboten Meteor. Frågan är dock hur man ska kunna påverka den presumtive motståndaren.

    För sjömål har Sverige sedan tidigt 90-tal förlitat sig på inhemska robot 15 vilken utan tvekan varit en av världens bästa sjömålsrobotar. Dessa kommer dock snart att falla för åldersstrecket och kommer att behöva ersättas om Sverige fortsatt ska ha förmåga att bekämpa sjömål. En viktig förmåga för ett land med 270 mil kust. Mer bekymrande är dock den renodlat offensiva förmågan som behövs för ett offensivt luftförsvar. Ser man till anskaffningen av attackvapen för JAS 39 har detta helt och fullt koncentrerats kring vapen för direkt flygunderstöd (förmodligen mer känt under sin engelska beteckning Close Air Support), vilket är en uppgift som är gångbar i expeditionära operationer likt Afghanistan och där eget luftherravälde redan finns. De vapen som anskaffats är de lätta bomberna GBU-12 och GBU-49 med laser- respektive laser- och GPS-målsökare och nu i nära framtid den ännu lättare GBU-39 Small Diameter Bomb. Alla tre bra vapen, men med i sammanhanget mycket små stridsdelar. GBU-39 har en mycket god räckvidd, över 70 km, men en så liten stridsdel att det gissningsvis krävs en träff inom någon enstaka meter från avsedd träffpunkt för att uppnå erforderlig verkan. Räckvidden medger därmed att man fäller vapnen utom räckvidd för många moderna luftvärnssystem, men frågan är ändå hur man ska få fram tillräckligt bra målunderlag för att möjliggöra träff i rätt mål och på rätt ställe i målet? 

    JAS-39C med en extratank, en GBU-49 och en korträckviddig jaktrobot IRIS-T. Foto Försvarsmakten


    En jämförelse bör göras med vårt östra grannland. Finland levde under efterkrigstiden med kraftfulla sovjetiska begränsningar vad avser vilka vapen landet fick köpa. Sålunda var det av största vikt att så fort Sovjetunionen upplösts och Ryssland försvagats att snabbt teckna kontrakt på kvalificerad krigsmateriel som tidigare ej varit möjlig att köpa. Det är i skenet av detta man ska se köpet av 64 amerikanska F-18C Hornet och raketartillerisystemet M-270 MLRS. Finland var under hela efterkrigstiden förbjudet att ha ett flygvapen med attackförmåga. Det var också något man prioriterade bort under de inledande 15 åren med Hornetsystemet.

    I och med vitboken 2004 (motsvarande försvarsbeslut i Sverige) fattade dock Finland beslut om att ta sig från den nordiska bottnen av utövande luftmakt till toppen. Man fattade beslut om att till 2016 ha en kvalificerad attackförmåga med F-18 och begärde av USA att få köpa kryssningsroboten AGM-158 JASSM, tillsammans med den gps-styrda bomben JDAM. USA gick dock inte med på att sälja JASSM till Finland då systemet sannolikt ansågs vara ett alldeles för avancerat vapen som ur amerikansk synvinkel kunde påverka den säkerhetspolitiska situationen i området på ett ofördelaktigt sätt.

    Tonen ändrades dock efter Georgienkriget och förra året godkändes affären. JASSM med dess signaturanpassning och räckvidd på nästan 400 km möjliggör för Finland att slå mot mål långt utanför dess gränser, varvid man vid ett krig med Ryssland skulle kunna slå mot såväl ledningscentraler som flygbaser och andra fasta mål. Finland har med ens höjt tröskeln för vad ett ryskt angrepp mot landet skulle kunna innebära, då mål långt inne i Ryssland plötsligt skulle vara sårbara. För att inte lägga alla ägg i en och samma korg har Finland därtill anskaffat kryssningsroboten ATACMS för sitt raketartilleri.

    Illustration från den finska rapporten ”Not just another arms deal” om anskaffningen av JASSM. Illustration av Kauko Kyöstiö

    Insikten om vikten av att kunna ta striden till motståndaren har hittills saknats i Sverige, eller snarare har insikten funnits, men man har under de senaste decennierna varit oförmögen att ta sig från insikt till realitet. Visserligen flygprovades JASSM europeiska motsvarighet KEPD 350 på JAS 39 i början av 00-talet, men försvarsbeslutet 2004 satte effektivt stopp för en anskaffning. Förmågan att slå mot motståndarens egna basområden och de understödjande funktionerna som ledningscentraler, radarstationer och logistik lyser med sin frånvaro. Att genom anfall på djupet stänga en hamn är betydligt effektivare än att försöka sänka ett välförsvarat landstigningsföretag och tusentals gånger effektivare än med direkt flygunderstöd slå ut en fientlig stridsvagn som redan är i stridskontakt med egna markförband. Alla riskerar lika många av det fåtal flygplan som finns att tillgå, men vinsten är skiljer kraftigt i förhållande till insatsen.

    Slutsatserna blir alltså här att man måste ha ett trumfkort kvar att spela ut när det gäller. För det krävs både att man har resurser kvar och framförallt något att ladda trumfkortet med. Att enbart hålla uppe garden leder i slutänden till att man blir mosad. David må ha varit åtskilligt mindre och svagare än Goliat, men han hade ändå sitt trumfkort kvar. Det gäller att liksom Finland ha en slunga, men också att kunna ta sig in på sådant avstånd att man kan nå verkan med slungan.

    Därmed föregrips i någon mån nästa del som kommer att avhandla slutsatserna för svensk del vad gäller användning av luftmakt. Preliminärt kommer denna del imorgon eftermiddag/kväll. Under förmiddagen imorgon kommer ett gästinlägg från Sverigedemokraterna, då det imorgon måndag är Sverigedemokraternas dag i Almedalen.

    SvD

    ÖB landande på Visby flygplats och intervjuades i SVT


    För bara en stund sedan landade ÖB Sverker Göranson på Visby flygplats F17G med Flygvapnets Tp84 Hercules med beteckningen 843. På plats fanns SVT:s reporter Kerstin Holm som stod och väntade på att ÖB skulle debarkera flygplanet för en intervju.

    Precis innan flygplanet landade på Visby flygplats så landande (enligt både SVT och i intervjun även ÖB själv) även en rote JAS 39 Gripen ur den svenska incidentberedskapen för att tanka. Aktivitetet är enligt ÖB hög över och på Östersjön. ÖB klev av flygplanet civilklädd, i samma gröna tröja som han hade när han tyvärr blev akut magsjuk vid Folk & Försvars rikskonferens i Sälen i vintras. Det lät tyvärr som att ÖB var rejält förkyld under intervjun.

    Här hade ÖB ett gyllene tillfälle att omedelbart inleda Almedalenveckan med att gå vidare i kampen för att erhålla verksamhetsmässig balans inom Försvarsmakten. Den enda som fullt ut kan hålla den debatten vid liv i riksmedia är just ÖB. Men tyvärr tog inte ÖB den möjligheten i dag, vilket hade lett till stora rubriker i morgondagens tidningar och i kvällens TV inslag. Det hade lett till att ÖB hade blivit ett hett eftertraktat intervjuämne under de kommande dagarna.

    Min första analys av intervjun är att ÖB tagit ett steg bakåt i retoriken jämför med förra året då han som bekant myntade uttrycket ”Om inte mer pengar tillförs försvarsbudgeten kan det bli tvunget att avveckla en hel försvarsgren. Armén, Marinen eller Flygvapnet.” Dagens intervju var betydligt mer politiskt korrekt och helt i linje med försvarsminister Enströms och regeringens retorik under de senaste månaderna. ÖB inledde med att han står fast vid sina tidigare uttalanden, men att man måste se det i rätt tidsperspektiv samt att ÖB tydligt uttryckte att han”blir upprymd själv när vi ser vilken kvalité vi har, och levererar i dag.”

    ÖB uppehöll sig länge vid frågan om att Sverige ska försvaras i samarbete med andra (Norge och Finland) och framhöll ett utökat nordiskt samarbete (helt enligt regeringens linje). Han nämnde för Arméns del en nordisk bataljonsstridsgrupp under Cold Response 16. För Marinens del en nordisk gemensam sjöminröjningsstyrka samma år, samt för Flygvapnet en gemensam flyginsats över Island under 2014.

    SVT:s reporter Kerstin Holm, mycket påläst i ämnet, konfronterade ÖB med frågan var denna styrka ska sättas in, samt huruvida just detta nordiska samarbete även skulle kunna sättas in för att försvara länderna gemensamt vid ett angrepp? ÖB hänvisade då het korrekt till politiska beslut, men att responsen från dessa länder var övervägande positiva. Man ska då veta att när man på såväl finsk samt norsk politisk nivå tidigare hävdat att ett gemensamt försvar inte är aktuellt. Norge har som bekant sina lojaliteter till NATO, och vad det gäller Finland så vill man sannolikt inte inleda några formella samarbeten utan bred politisk majoritet med hänsyn till Ryssland och det egna landets speciella geografiska läge.

    Kerstin Holm avslutande med att ta upp den mycket känsliga och högaktuella frågan kopplat till den Svenska ensidiga solidaritetsförklaringen att vi ska kunna ge och ta emot hjälp i händelse av ett osäkerhetsläge samt om Försvarsmakten har övat detta? ÖB konstaterade att man inte gjort det i den omfattning man önskat, men ansåg att man gjort det i små brottsstycken när man satt upp NBG och där tagit emot styrkebidrag (kompanier) från andra länder. Huruvida man ska använda det som ett incitament för att hävda att man övat för att kunna ge och ta emot hjälp i den omfattning som debatten tidigare avsett kan man nog diskutera.

    ÖB avslutade med att han ställer sig positiv till en levande försvarsdebatt vilket är glädjande, men att han önskade att försvarsmaktens personal fick mer kredit för den kvalitativa leverans man gör i dag. Något ÖB har helt rätt i. På frågan o mÖB själv kände uppbackning från politiskt håll så svarade ÖB kryptiskt att han hade en bra dialog med sitt statsråd (läs Karin Enström (m).)

    Att regeringsbeslut 5 inte ens nämndes av varken ÖB eller Kerstin Holm i intervjun är mycket oroväckande med tanke på att just detta är en av de mest problematiska frågorna i Högkvarteret just nu. RB5 innebär som bekant att flera hundra tjänster, officerare och civila ska bort samt att HKV ska reduceras i en inte ringa omfattning.

    Sammanfattningsvis kan man konstatera att retoriken helt uppenbart mjuknat och att ÖB:s uttalanden ligger mer i linje med försvarsdepartementets och således Moderaternas officiella linje. Om det kan man givetvis tycka. Det kan givetvis även vara så att ÖB har ett ess i rockärmen som han avser att spela ut senare under veckan. Man kan åtminstone hoppas på det. Ett nytt ”window of opportunity” är i morgon då SVT kommer att sända en längre intervju med ÖB, vilket gör att vi kommer att få tillfälle att återkomma till frågan då.

    Se hela inslaget HÄR. Intervjun startar 15.00 in i klippet. 


    Se även ett inslag från förra året och ÖB:s mer tydliga retorik här
    %C3%96B%20kr%C3%A4ver%20mer%20pengar

    Media: Yle

    Lida? Ah, Lida!

    Ryska Odnakos syn på Eurasiska unionen, med engelsk översättning.

    Amerikanska Stratfors syn på Eurasiska unionen.

    Oplatsen har tagit upp placeringen för Rysslands första permanenta militärbas i Vitryssland/Belarus. Ortnamnet är Lida. Hmmm, Lida. Just det ja, Lida! Det var ju där en vän stötte på en krigsveteran som var svensk. Frågan som jag tyvärr aldrig fick besvarad var om han var estlandssvensk, ukrainasvensk eller rent av varit svensk medborgare.

    Som läsare av Svenskar i krig kanske minns så var det flera hundra svensktalande på östfronten. En av dem slog sig alltså ner i vitryska Lida. Men för att nu byta perspektiv från mikro till makro, vad handlar egentligen militärbasen i Lida om? Varför sker detta nu? Närheten till Nato-landet Litauen är givetvis intressant, mindre än fyra mil och till Polen tio mil, men jag skulle även som en del av en förklaring vilja nämna ett av Vladimir Putins absolut största och mest ambitiösa projekt, den i svenska medier nästan aldrig omnämnda Eurasiska unionen (EAU).

    Apropå nya militärbaser offentliggjorde Ryssland igår att man totalt ska bygga hundra nya baser av olika slag.

    Så är det

    I tisdags talade utrikesminister Carl Bildt vid NATO:s strategiska partnerkonferens i Stockholm. Det var ett intressant tal som målade upp den svenska säkerhetspolitiska historien såväl som delar av Nordens säkerhetspolitiska historia. När ministern så närmar sig våra dagar blir det mycket tydligt hur dagens svenska säkerhetspolitik fungerar. Genom att ställa upp i internationella insatser hoppas Sverige att andra länder i händelse av krig och kris ska ställa upp för Sverige. Vad avser den ursprungliga insatsen i Bosnien har Bildt tidigare varit tydlig med att detta var Sveriges biljett in i EU. Med tanke på de stora förbehåll Sverige skickat sina militära insatser oavsett om det gällt FN eller NATO, får vi hoppas att inte andra länder resonerar på samma sätt.

    Mot talets slut kommer den mest intressanta passagen:

    ”While not a member, we see the Article V commitment of NATO to all its member countries as of profound importance to the security of our part of Europe.”

    Även som icke-medlem ser Sverige NATO:s artikel 5 som fundamental för säkerheten i vår del av Europa. Smaka på de orden.

    De är nämligen helt sanna. NATO:s artikel 5, som innebär det kollektiva självförsvaret där övriga medlemsstater åtar sig att stötta en medlem som utsatts för ett militärt angrepp, är vad som utgör den stora bufferten i Sveriges territoriella försvar och vad som ytterst verkar dämpande på den säkerhetspolitiska situationen i Nordeuropa. Fram till de baltiska staternas självständighet hade Sverige en lång sjögräns mot Sovjetunionen vilket ställde mycket stora krav på det svenska försvaret.

    De baltiska staterna har inte tillbringat många av sin historia under självstyre och starka krafter vill se dem och deras stora andel medborgare av rysk härkomst, återinförlivade i Ryssland. Som tur var tog Estland, Lettland och Litauen möjligheten att bli NATO-medlemmar när fönstret var öpppet, dvs när Ryssland var som säkerhetspolitiskt svagast. Det är inte osannolikt att vi annars i modern tid skulle ha sett en variant på händelserna i Georgien i vårt eget närområde.

    Nu verkar de baltiska staternas NATO-medlemskap som en kraftig tröskel för eventuell aggression. Territoriellt sett har Sverige sällan haft ett så säkert läge som idag där vi har förmånen att vara omgivet av NATO-medlemmar, alla förbundna att försvara varandra och i nordöst Finland med dess starka territoriella försvar.

    Ja, Carl Bildt har alltså helt rätt i sitt tal avseende vikten av artikel 5 för säkerheten i vårt närområde. Det är bara att beklaga att vi själva inte har modet att själva vara en aktiv del av detta istället för snyltgäster när vi faktiskt fortfarande har möjligheten. Det är också värt att fundera över de övriga av de sista raderna i talet och vad de säger om Sveriges situation just nu. (Retoriskt är det detta som en talare vill ska fastna och att lyssnarna ska ta med sig)

    För övrigt vill jag åter slå ett slag för inlägget om att försvarsbloggosfären eller snarare Försvarsmakten blivit fattigare. 

    (Mp): Cyberhotet – det största hotet mot Sverige

    Här fortsätter serien intervjuer med partiernas försvarspolitiska talespersoner efter deras kongresser (motsvarande). Här är Peter Rådberg (mp) intervjuad. Tyvärr har en krånglande rygg försenat utskriften en vecka. Nu blir det istälet ett avstamp inför Almedalen som F&S kommer att bevaka på plats. Vad är miljöpartiets försvars- och säkerhetspolitik? Det är en bred fråga. Vi pratar […]

    Ockluderad front

    Förhoppningsvis har ni alla haft en trevlig midsommar och börjar närma er semester eller gått på semester så ni hinner läsa detta inlägg 🙂 Följande inlägg bör läsas med en kaffe kopp i solen och någon timme tillgodo för reflektion och fördjupningsläsning. Uppslaget för inlägget fick jag av @reservofficer då han gjorde en snabb kommentar till en artikel han länkade till på Twitter. Detta fångade mitt intresse och jag valde att fördjupa mig.
    Det jag försöker belysa i inlägget är dels vilket geografiskt område som är viktigt för den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen dels vilka områden som Ryssland ser som viktiga i Östersjöregionen och slutligen ett försök till att visa på vilket maktspel som genomförs just nu i vårt närområde.

    BAKGRUND
    Följer man de internationella nyhetsmedierna är det ofta man läser om argumentationen mellan Ryssland och dess angränsande NATO anslutna länder. Å ena sidan handlar det om att Ryssland känner sig hotad av NATO östliga expansion å andra sidan handlar det om att de NATO anslutna länderna i Östersjöregionen känner sig hotade av den massiva ryska upprustningen.
    Ur Rysslands perspektiv ser man att den geopolitiska hotbilden kommer förändras markant under de närmsta tre till fem åren samt att det finns krafter som försöker ändra den strategiska stabiliteten som man ur ryskt perspektiv ser som rådande för tillfället. Vilka dessa krafter är berörs ej men man antyder att de ryska väpnade styrkorna måste vara beredda på att kunna hantera en konflikt.
    Ryssland genomför just nu ett moderniserings program av sina väpnade styrkor som kommer när det är färdigt 2020 att ha kostat 700 biljoner dollar. Trots ekonomiska svårigheter i den offentliga sektorn i Ryssland vidmakthåller Putin att man måste genomföra denna satsning. Satsningen omfattar förnyelse av vapen, fordon, luft– och sjöfarkoster samt infrastruktur för de väpnade styrkorna.
    Målsättningen är att 2020 skall 70% av de väpnade styrkorna anses vara modernt utrustade enligt västerländsk standard. Utöver den rent materiella moderniseringen genomförs även en reformering av de väpnande styrkornas struktur och därmed även dess taktik och stridsteknik förändras utefter denna struktur förändring.
    Upplevt hot eller inte men Ryssland försöker begränsa utomståendes (läs intressegrupper och andra nationer) möjligheter till påverkan dels genom egen verksamhet dels genom oppositionen. Den s k ”agentlagen” bör ses ur det perspektivet. Lagen bör ses ur perspektivet att Ryssland anser att västliga länder försöker påverka stabiliteten och utvecklingen i landet genom s k ”soft power” för att förhindra och försvåra detta har man infört den s k agentlagen.
    Effektiviteten i lagen gentemot västlig påverkan kan diskuteras men påverkan av den egna oppositionen delsgenom tystning dels genom förföljning råder det inget tvivel om att den lyckats uppnå. Förra veckan (130621) genomförde man ett tillslag mot en av de mer välkända människorättsorganisationerna i Ryssland med hänvisning till ”agentlagen”. Samt under kvartal ett och två under 2013 har ett antal tillslag genomförts mot främst människorättsorganisationer i Ryssland med hänvisning till den lagen.
    Den östliga expansionen av NATO gör att Ryssland får svårt att hålla sin linje att säkerställa en buffertzon mellan själva ”hemlandet” och en potentiell aggressor. Detta synsätt blev rådande efter andra världskriget och är till del även rådande idag, ur vilket man bör se t ex vårens utspel kring Vitryssland vilket beröras nedan.
    Vitryssland har ett stort beroende av Ryssland men de utnyttjar även Rysslands beroende av Vitryskt territorium för att kunna bibehålla en buffert mot NATO. Beroendet som Vitryssland har är att erhålla billig gas och militär utrustning. Ryssland ger detta till Vitryssland inte utav välvilja utan av dess behov av att säkerställa sin buffert. Vitryssland utnyttjar denna situation främst genom att dra ut på förhandlingar o dyl med Ryssland för att få en bättre position.
    Ryssland meddelande under våren (2013) att de skulle frambasera ett (1) flygregemente samt fyra (4) bataljoner S-300 till Vitryssland. Flygregementet skall vara fullt operativt till 2015 samt luftvärnsbataljonerna skall vara operativa till 2014. En mindre del av flygregementet skall redan 2013 vara operativt i Vitryssland för att kunna hävda luftrummet. Vitryssland är redan nu ansluten till CSTO gemensamma luftförsvar samt det finns redan tre (3) ryska militära installationer i landet en sambandscentral, en radarstation samt ett precisions urverk för korrekt tidsangivelse.
    Frambaseringen av ett flygregemente samt fyra luftvärnsbataljoner kan ses som ett svar på att NATO har baserat dess incidentflyg för Baltikum i Litauen. Men det kan likväl ses som ett svar på upprättande av NATO installationer (t ex Patriot batteri i Polen) i allmänhet nära Ryssland och missilförsvar i synnerhet.
    Likväl kan man se scenariot för Zapad’13 som en tydlig markering mot NATO att de skall hålla sig passiva vid Rysslands närområde i och med att övningen främst kommer koncentreras till det Baltiska samt Polska frontavsnittet inom MD V. Vad som är intressant med den information som i dagsläget kommit ut är att man nämner begrepp som ”antiterror” operation men man är mer tydlig vad man skall öva jämfört med Zapad’09, återigen en retorisk förändring.
    Denna påverkan är även mycket tydlig i Baltikum och främst i Lettland där The Guardian i vintras hade en stor artikel om hur Ryssland försöker påverka Lettland till en mer pro-rysk inställning. Detta verkar främst göras genom att man över en längre tid försöker påverka opinionen med hjälp av subversiva åtgärder för att ändra inställningen. Antydan finns även i artikeln till s k ”proxy” verksamhet d v s att en stat utnyttjar ej statliga grupperingar för att gå ens syften exempel på proxy verksamhet är Irans utnyttjande av Hizbollah.
    Utnyttjande av subversiva åtgärder med hjälp av underrättelseorgan tar ofta lång tid. Redan 1998 uppmärksammade de Baltiska staterna att Ryssland hade börjat bli mer offensiva i sin underrättelseverksamhet i de tre länderna. Till exempel spionringen Cambridge Five rekryterades under 1930-talet och fick sitt verkliga genomslag efter andra världskriget, så underrättelseverksamhet tar tid vilket Ryssland vet. Verksamheten har fortsatt till dags datum.
    I både Sverige och Finland har det under det senaste halvåret börjat föras en mer och mer öppnare debatt om för- respektive nackdelarna med en NATO anslutning. Både Finland och Sverige är till dags datum kraftigt involverad i NATO samarbetet, den enda del som vi egentligen inte är delaktig i är det kollektiva försvaret d v s anslutna med alla förpliktelser. Debatten har främst kommit som en naturlig följd av den Ryska upprustningen men även av den Svenska Överbefälhavarens uttalande om en veckas försvaret följt av långfredagens övningsflygningar av det Ryska strategiska bombflyget i Östersjön.
    En sådan anslutning är något som Ryssland kraftfullt motsätter sig och Premiärminister Dmitry Medvedev uttalande nyligen kring det underströk även det, då han ansåg att det skulle förändra balansen i närområdet och man skulle vara tvungen att svara på det. Ryssland har även gjort ett motsvar på det robotförsvar som NATO har börjat upprätta i anslutning till Ryssland.
    Detta förslag är att man skall dela upp Europa och där Ryssland skall ansvara för området över Polen, Baltikum, Finland, Sverigeoch Norge. Vän av ordning förstår ju självklart att detta har NATO motsatt sig kraftfullt då hela grundtanken med den kollektiva självförsvarsidén faller med en sådan inriktning. Men detta signalerar tydligt samma budskap som den ryske generalstabschefen hade med sig till Finland ifjol om vilket geografiskt område som Ryssland ser som strategiskt viktigt.
    INNEBÖRD
    Rent säkerhetspolitiskt är det min uppfattning att Östersjöregionen just nu balanserar på en mycket smal lina, å ena sidan om Sverige alternativt Finland eller båda länderna går med i NATO kommer vi se en högre rustningsspiral än den vi redan har i MD V å andra sidan om Sverige eller Finland ej går med så krävs en seriös upprustning av båda nationernas stridskrafter Sverige har goda tekniska system men ej mängden medan Finland har en stor mängd men en lägre teknisk grad på dessa.
    Att man retoriskt i Ryssland verkar försöka skapa en hotbild mot landet inför delssin egen befolkning dels massmedia och att man parallelltmed det börjar gå mycket hårt mot oppositionella samt människorättsorganisationer i landet är ingen lycklig kombination. Enligt försvarsberedningsrapport är utvecklingen oroande jag skulle vilja påstå mycket oroande. Det ”receptet” som de jobbar efter nu har historiskt används tidigare delsav dem själva dels andra länder och utfallet har aldrig varit lyckat varken för den egen befolkning eller angränsande stater.
    Ryssland har nu vid tvåtillfällen tydligt signalerat vilket geografiskt område som de anser är av strategisk vikt för dess säkerhetspolitiska situation dels med Generalstabschefen Nikolaj Makarovs utspel i Finland 2012 dels med planerna på en uppdelning av luftförsvaret. Det går inte att blunda för att Sverige ligger i Rysk intressesfär och kan bli utsatt för påtryckningar då vi ej faller inom ramen för Ryska intressen. Detta är något som inte diskuteras i någon större omfattning och det bör vara något som lyfts fram, för ytterst får det konsekvenser för våra egna försvars- och säkerhetspolitiska vägval.
    Påverkan i Baltikum och då framför allt i Lettland för att få dem till en mer pro rysk inställning är mycket oroande. Baltikum har sedan dess nyvunna självständighet setts som en förlust i Ryssland. Sedan dess medlemskap i NATO har situationen blivit än mer prekär. Ryssland vet att det är en förlust situation att genom militära medel försöka få dem under sig. Men utnyttjandet av mer subversiv verksamhet och därmed också en vilja att låta det ta tid men med ett övergripande mål är mycket oroväckande för det innebär att man ej släppt tanken på att få de Baltiska staterna än en gång under sig.
    Vad jag kan finna anmärkningsvärt är alla uttalanden som genomförts under främst första och andra kvartalet 2013 men även under 2012 från höga ryska militärer likväl som politiker. I svensk media får det ytterst lite utrymme antingen lider vi av något Post-Jeltsin syndrom där vi förutsätter att de samtliga är alkoholister eller dårar. Men även om de två tidigare kriterierna skulle vara uppfyllda så skulle jag då definitivt bli orolig för vi är en randstat till en stormakt med kärnvapen vilket aldrig är bra oavsett vilken sida det är tal om för man är alltid den mindre parten då.
    SLUTSATSER
    Tyngdpunkten för den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen ligger främst i Baltikum och Vitryssland. Utvecklingen kommer att styras utifrån vilka åtgärder som EU, NATO och enskilda Europeiska länder är villiga att genomföra för att få en mer västlig demokratisk utveckling och att förhindra subversiva element/verksamhet.
    Retoriskt och maktspelsmässigt börjar situationen kännas mer och mer som en återgång till tidigt 80-tal intill Gorbatjovs maktövertagande. Därav rubriken ockluderad front vi hade ett högtryck som blåste in och ingav hopp nu står lågtrycket mot högtrycket och än så länge har vi en balans mellan de två men utgången är inte given.
    Have a good one! // Jägarchefen
    Edit: 130624 – Efter en diskussion på Twitter blev det tydlig att jag hade ett syftningsfel kring Baltikum så nu står det enbart subversiv verksamhet.

    Källor

    Reuters 1,23, 4, 5, 6, 7
    Radio Free Europe 1
    Rianovosti 1, 2
    Russia beyond the headlines 1
    FMSO 1, 2, 3, 4
    Jamestown Foundation 1, 2, 3
    The Guardian 1
    Baltic News Network 1, 2, 3
    Center For Eastern Studies 1
    EU Observer 1
    SvD 1, 2, 3
    The Lithuania Tribune 1, 2
    Oplatsen 1

    Hög aktivitet över Östersjön

    Som skrevs i gårdagens inlägg kränkte ett ryskt flygföretag i början av veckan finskt luftrum. Företaget var utifrån beskrivningen av ungefär samma sammansättning som långfredagens nattliga företag då ingen svensk jaktincidentberedskap fanns att tillgå.

    David Cenciotti som är en mycket aktiv flygbloggare publicerade under eftermiddagen ett inlägg med bilder från franska flygvapnet på vad som förefaller vara just detta flygföretag. Frankrike står för tillfället för den baltiska incidentberedskapen sedan man under våren avlöst Danmark. Frankrike har tidigare visat sig vara mycket öppet med verksamheten över Östersjön och har vid tidigare tillfällen publicerat bilder på den svenska incidentberedskapens JAS 39.

    Från svenskt håll har som vanligt inte någon öppen information släppts kring veckans aktiviteter över Östersjön. Däremot berättar franska flygvapnet att svensk incidentberedskap fanns på plats tidigare i det ena fallet respektive anlände något senare i det andra. Det är glädjande att höra att den svenska beredskapen är aktiv, men samtidigt ytterst beklagligt med det omfattande hemlighetsmakeriet.

    Just nu pågår i Baltikum övningen Sabre Strike där NATO övar försvar av de baltiska staterna. Det är sannolikt en anledning till den ryska aktiviteten. Den andra lär vara den beredskapskontroll som initierades i början av veckan där attackflygplan från Kolahalvön ombaserades till Besovetsbasen i Karelen. Från ryskt håll meddelades också igår att de täta beredskapskontrollerna som genomförts under våren kommer att fortsätta. Utan tvekan är detta en signifikant ändring gentemot det som för några år sedan var normalbild över Östersjön och i svenskt närområde.

    Sammansättningen av de ryska företagen är högst intressant då strategiskt bombflyg i form av Tu-22M eskorteras av långräckviddigt jaktflyg (Su-27). Vid en tidigare incident handlade det om attackflygplan Su-24 som eskorterades av Su-27 och därtill kontrolleras av medföljande A-50 Mainstay radarövervakningsflygplan. Uppenbarligen ville man även ha med sig ledningsresurser ut över Östersjön. Inte osannolikt för att just kunna hålla kolla på strandstaternas incidentberedskap. Enligt fransmännen har åter ryskt signalspaningsflyg varit aktivt, vilket inte är så konstigt med tanke på NATO:s övning i Baltikum.

    Beröm till franska flygvapnet för fina bilder. Återstår att se om någon svensk information dyker upp. Sannolikt inte.

    Id-bild från fransk Mirage F1 ur baltisk incidentberedskap. Närmast i bild Su-27 beväpnad med 4x IR jaktrobot AA-11 och i vingspetsarna störkapslar. Längre bort strategiskt bombflyg Tu-22. Att döma av vinkel för fotot försöker Su-27 hindra Mirage F1 att närma sig Tu-22. Foto: franska flygvapnet

    Franska försvarsministeriets blogg om incidentuppdragen
    Franska försvarsministeriets hemsida (ungefär samma innehåll)

    Uppdatering 23.00: Precis som Skipper så klokt påminner i kommentarerna så pågår utöver Sabre Strike även den marina NATO/PfP-övningen Baltops just nu i Östersjön. Ryssland drog sig för övrigt utan förvarning ur Baltops i veckan.