Sveriges bästa försvarsbloggar, i ett flöde. En tjänst av Johan Althén.
Det är svårt att med ord beskriva den nya showen ”Stalingrad”.
Ibland är det bättre att tiga. Se själv klippet från den nya krigs/MC-showen ”Stalingrad”. Men jag bör väl tillägga att detta inte är den sista stora 70-årsminneshändelsen. I oktober släpps nämligen Rysslands första 3D-film. Vad den heter? ”Stalingrad”, så klart.
Spekulationerna om utvecklingen i kölvattnet av det stora antalet döda i Damaskus fortsätter med oförminskad styrka. Särskilt handlar det om vad framförallt USA kan tänkas göra i det här läget tillsammans med Storbritannien och Frankrike. Igår rapporterade Läkare utan gränser att tre sjukhus i Damaskus som organisationen stödjer i sin tur rapporterat att de på […]
Nu, två dygn efter den misstänkta användningen av kemiska vapen i Damaskus utkanter, ligger bollen hos den syriska regimen. Med säkerhetsrådet överens om behovet att undersöka vad som hänt, så blir det politiska trycket hårt på regimen, vilket talar för att den kommer att tillåta en inspektion på plats. Det största hindret torde vara säkerhetsläget […]
Vad som utspelades i nattmörkret igår utanför Damaskus fortsätter att plåga världen. Säkerhetsrådet uttalade sitt fördömande och krav på utredning, men några aktiva åtgärder kunde inte beslutas med Ryssland och Kina på båten. I skymundan har det senare landet blivit alltmer frekvent förekommande i den statliga syriska rapporteringen har jag för övrigt noterat. Under dagen […]
Indierna överväger att skrota alla gamla ubåtar och istället hyra/leasa nyare ryska ubåtar. Detta alltså trots förra veckan tragiska olycka med en rysk Kilo-ubåt och strulet med det gamla ryska hangarfartyget av Kidv-klass, nu omdöpt till Vikramaditya Wikipedia.
KlartSkepp! – – . .
Första offentliga filmklippet som visar eldgivning med ADS både över och under vattnet.
Ett av de mest intressanta vapnen som förevisades för dåvarande presidenten Medvedev under militärövningen Zapad-2009 var en prototyp av ADS, en ny automatkarbin speciellt framtagen för Rysslands marina spetsnaz.
Det unika med det kompakta undervattensvapnet ADS är att det, till skillnad från sin rätt monstruösa föregångare APS, är utstuderat amfibisk. APS var med sin 150 mm långa spikammunition OK på att skjuta under vattnet, men inte ovanför vattenytan. Nu är utvecklingsfasen hos TPKTIMasj i Tula av ersättaren ADS över, se klippet ovan. Gissningsvis lär vi få se mer av detta vapen under någon av de offentliga förevisningarna under Zapad-2013. Den första boken på svenska som i detalj beskriver moderna ryska specialvapen, Ryska elitförband, släpps nu i höst.
Johan Wiktorins ”Korridoren till Kaliningrad” har bidragit till att konkretisera svensk försvars- och säkerhetspolitik genom ett inte helt otänkbart scenario i Östersjöområdet. En stor fördel är att detta ger en utgångspunkt för vidare diskussion av försvars- och säkerhetspolitik. Nedan följer ett mycket läsvärt gästinlägg, vilket är en utveckling av något som först publicerades som kommentar till följetongens epilog.
För egen del planerar jag också ett inlägg om Sveriges möjligheter att effektivt ta emot militärt stöd, men det får anstå någon dag.
Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Recension och reflektioner om ”Korridoren till Kaliningrad”
Det skönlitterära svenska politiskt-strategiska scenariot ”Korridoren till Kaliningrad” återfinns på http://kkrva.se/ och kan läsas med fördel på bloggen, då varje avsnitt innehåller intressanta läsarkommentarer.
Det är en läsvärd och lättläst berättelse om Gotlands roll för att upprätthålla en svensk solidaritetspolitik med Baltikum, kritik mot nuvarande försvarspolitik inom ramen för den uttalade säkerhetspolitiken, kritik mot nuvarande försvarsstruktur och förmåga, reklam/pekpinne för signalspaning och underrättelsetjänsten, men kanske mest intressant belyser den hur stridskrafterna i första hand används som politikens instrument – med framgång eller misslyckande.
I detta fall misslyckas man att stödja svenska nationella intressen på grund av brister i försvarsförmågan. Oförmågan att agera militärt i samverkan med allierade leder till stora svenska, och internationella, eftergifter gentemot ett Ryssland som är berett att använda det militära instrumentet för att utöva påtryckningar och genomföra sin politik. Det får naturligtvis konsekvenser för svenskt anseende och inflytande i omvärlden.
(Redan idag ifrågasätts den svenska utvecklingen av forskare i omvärlden…)
“Korridoren till Kaliningrad” inspirerar till att reflektera om vad Försvarsmakten egentligen fyller för syfte och roll som statens resurs.
Försvarsmakten – en resurs för krig eller för fred?
Faran med nuvarande utveckling av svensk försvarsförmåga som den beskrivs i scenariot är alltså inte en överhängande och sannolik krigsrisk på riktigt (även om hot om militärt angrepp används som påtryckningsmedel av motståndaren), utan att Sverige förlorar handlingsfrihet att agera utrikespolitiskt i vårt närområde för att driva svenska och allierade intressen. Vi är inte dimensionerade eller förberedda med utrustning och personal, övade eller förberedda för att möta den förmåga som motståndaren kan spela med som medel i sin utrikespolitik.
Intressant och intelligent utgångspunkt för berättelsen. Betydligt bättre än den förskolenivå som i övrigt präglar den politiska försvarsretoriken och mediabeskrivningen av försvarsfrågor i Sverige.
Vi har i Sverige till och med en statsminister som avfärdar försvarskritiken med att konstatera det uppenbara: ”Det är inte sannolikt med ett ryskt angrepp mot Sverige under överskådlig tid”. En ståndpunkt som, förutom att vara uppenbar, är helt irrelevant för sakfrågan om svenskt behov av försvarsförmåga. Förtroendet för hur landet kommer att ledas i kris blir inte stärkt när försvarsretoriken från rikets högsta ledning uppfattas som ytterligt naiv och förenklad.
”Korridoren till Kaliningrad” handlar inte om att Försvarsmakten inte klarar ett uthålligt krig på hemmaplan, vilket egentligen aldrig varit ett mål för Försvarsmaktens existens. Inte ens under invasionsförsvaret, då säkerhetspolitiken för det nationella försvaret var utformad mycket tydligare fredsbevarande och krigsavhållande än idag. Ändå lyckades SvD kicka igång en trög försvarsdebatt med just denna ”nyhet”.
Försvarsmakten behövde (åtminstone i den gamla säkerhetspolitiken) krigföringsförmåga som ett medel för att projicera en avhållande effekt – före ett krig utbryter i första hand. Om kriget är ett faktum så har både säkerhets- och försvarspolitik misslyckats. Politiken och Försvarsmakten syftar till att bevara fred och säkerhet, inte till att vinna krig (nationellt). Men, man måste trovärdigt kunna erbjuda ett så stort motstånd att verkan blir krigsavhållande. Kanske en månad räcker? Eller en vecka? Det beror på motståndaren och vilka insatser och förluster man anser det vara värt för att uppnå sina politiska mål.
Motståndaren måste i sin planering förhålla sig till risken för ett starkt motstånd och stora förluster. Gärna så stora att nackdelarna med ett militärt alternativ överväger långbänken och kompromisserna som kommer med ett diplomatiskt alternativ. Då är Försvarsmaktens nationella mål uppnått. När politikerna får möta motståndaren vid förhandlingsbordet snarare än på slagfältet. Helst med en stark förhandlingsposition, vilket i scenariot inte blir fallet. Istället tvingas man till förödmjukande eftergifter.
”Trovärdig” försvarsförmåga är inte nödvändigtvis ”användbar” eller ”på riktigt”. Särskilt om den aldrig behöver användas på riktigt (vilket var själva idén i invasionsförsvaret – att det aldrig skulle behöva användas, för då hade det varit oönskat krig istället för önskad fred och säkerhet).
Det är motståndarens uppfattning om vår försvarsförmåga som är central, och den avhållande effekten.
Därmed var försvarssekretessen ett centralt instrument för säkerhetspolitiken och försvarsförmågan (förmågan att vidmakthålla fred och säkerhet genom en krigsavhållande effekt). Om motståndaren måste förhålla sig till en viss förmåga, inte vet riktigt men vi kan möjligen ha den, så uppnås den avhållande effekten oavsett hur det verkligen ser ut i mobförråden och planerna. ”Pappersförbanden” var användbara (och billiga) och tillräckligt tillgängliga för dåtidens politik och syften. Ett internationellt insatsförsvar för riktiga insatser ”här och nu” är en annan politik med ett annat syfte för, och (dyrt) krav på, stridskrafterna.
En stark allmän motståndsvilja och förankring i samhället (totalförsvar, värnplikt) bidrog också igår till försvarseffekten – imorgon är det andra förutsättningar – man undrar hur uppgiften och lösningarna kommer att se ut.
En inkonsekvent politisk retorik och praktik – vem lever egentligen kvar i det gamla?
Idag är vi så långt från ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” som man kan vara. Regeringen har i solidaritetspolitiken tydligt deklarerat att Sverige inte kommer stå overksamma om våra grannar, inkl. baltstaterna, blir angripna. Det är raka motsatsen till att avse vara neutral i händelse av kriser mellan länder i närområdet. Vi deltar dessutom aktivt i krigföring i Afghanistan, så ett antal aktörer i världen, må vara icke statliga, betraktar oss sannolikt som krigförande på fiendesidan – ur deras perspektiv råder inte fred, utan Sverige är i krig med dem.
Låt oss minnas den gamla säkerhetspolitiken. ”Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”. Om nu syftet inte längre är ”neutralitet i krig”, så kan man undra varför man envist hävdar betydelsen av svensk militär alliansfrihet? Varför ska vi vara militärt alliansfria om vi inte längre avser vara neutrala i händelse av konflikter i vårt närområde? Vad är syftet med alliansfriheten? Är det inte snarare skadligt att fortsätta hävda alliansfrihet när vi inte längre kan räkna med att betraktas som neutrala i händelse av en konflikt i vårt närområde? Borde det då inte vara bra med allierade, särskilt mot bakgrund av att det är grunden för den rådande försvarspolitiken och Försvarsmaktens dimensionering. Vi räknar med hjälp, men skaffar oss inga garantier i den heliga ”alliansfrihetens” namn. En alliansfrihet som egentligen inte fyller något syfte längre.
Vi har inte längre en säkerhetspolitik och försvarspolitik för neutralitet, istället är den till för multinationella säkerhetsskapande insatser (”krig”) tillsammans med andra länder (allierade, dock inte militärt…).
Försvarsmakten är inte dimensionerad för en neutralitetspolitik.
Vi har inte på många år haft råd med ett totalförsvar och en Försvarsmakt dimensionerad för en neutralitetspolitik, så en återgång till invasionsförsvar är inget alternativ. Vad svenskarna är villiga att lägga på försvar räcker idag till ca 6% av gårdagens invasionsförsvar i termer av volym. Omvärldsutveckling och modern krigföring har dessutom neutraliserat den avhållande försvarseffekten hos gårdagens försvar och krigföringsförmåga. Den typen av försvar klarar inte dagens och morgondagens militära hot och har därmed ingen krigsavhållande försvarseffekt. Men, vad är den nya försvarsidén för Sverige? Vilket är det nya syftet med Försvarsmaktens förmågor i vårt närområde? Vem ska debattera denna nya försvarsidé? Det görs inte ens på försvarsbloggarna.
De flesta politiker talar offentligt fortfarande om vikten av ”alliansfrihet”, ”militär alliansfrihet”, ”Sverige är neutralt”, m.m. De har väl själva formulerat säkerhets- och försvarspolitiken och dimensionerat försvarsförmågan därefter? Försvarsreformen är tyvärr inte offentligt debatterad eller förankrad hos väljarna, trots att den påbörjades i slutet av 90-talet. Syftet med att fortsätta tala om irrelevanta mål i förhållande till praktisk politik är nog en följd av att inte vilja reta upp väljarna. Vilket skadar svenska långsiktiga intressen och innebär en hög risktagning med vår och våra grannars säkerhet.
Svensk försvarsförmåga
Dagens försvarsförmåga är inte utformad eller dimensionerad för en krigsavhållande uppgift nationellt, utan är en slimmad organisation skräddarsydd för internationella säkerhetsoperationer. Nuvarande bud är att inriktningen från försvarsbeslutet 2009 ligger kvar, där armén i huvudsak är en organisation för internationella säkerhetsoperationer, som i värsta fall borde (?) kunna verka även hemma på samma sätt. (Låt oss påminnas om de Georgiska brigaderna som stred i Irak och inte hann hem innan kriget var slut). Marinen och flygvapnet har mer tydligt fått ett nationellt fokus, men svänger om från volymer och förmågor som tidigare också dimensionerats och utformats för att ge bidrag till internationella, multinationella säkerhetsoperationer.
Vi talar om ett ”skalförsvar” där flygvapen och marin är skalet. Vi talar inte om uthålliga strider på marken. Låt oss då fundera över den avhållande effekten. Erfarenheter från dagens operationer visar att uthålligheten på luft- och sjöstridskrafter generellt är begränsad i en försvarsroll. Anfallaren kommer ganska snart till möjligheten att påbörja en markoffensiv. Erfarenheter från de senaste markoperationerna i Irak och Afghanistan visar hur svårt det är att lyckas på marken. Det tar lång tid, kostar mycket resurser och det är mycket svårt att uppnå de politiska målen snabbt. Däremot går det fort att vinna kriget och etablera sig på territoriet. I Libyen drog man sig för att ge sig in i en markoperation, likt man gjorde de första 30 åren efter Vietnam. Dagens dyrköpta erfarenhet, i ljuset av en global finanskris, verkar vara att det är en större tröskel att tvingas till utdragna markoperationer än att skapa förutsättningar för en markoperation (territoriella påtryckningar) genom att slå ut luft- och sjöförsvar. Man kan relativt snabbt och enkelt skaffa sig kontroll över luft- och sjöarenan samt därmed möjliggöra operationer (eller hot) mot markmål med minimal hotbild. I Sverige är dessutom både luft- och sjöförsvarsförmågan kraftigt ifrågasatt, bl.a. tydligt visat i scenariot som ”Korridoren till Kaliningrad” redovisar. Därmed kan den avhållande effekten i ett ”skalförsvar” utan förmåga till uthålligt motstånd på marken eventuellt ifrågasättas baserat på erfarenheter av modern krigföring. Det är risken för att binda sig i resurskrävande och kostsamma operationer på marken under lång tid som får västmakterna idag att avhålla sig från nya markoperationer.
Försvarsstrukturen som beslutades i försvarsbeslutet 2009 finns ännu bara på papper och är i sig underfinansierad avseende bl.a. materielbehov, samt har stora problem med personalförsörjningen. Man fokuserar i första hand på att möta dessa problem och gör ingen större ändring i kursen. Därmed är scenariot som redovisas i ”Korridoren till Kaliningrad” inte orimligt.
Framtiden för svensk försvarsförmåga?
En del försvarsdebattörer i media tror att anslagen kommer att höjas. Vissa tror att försvarsfrågan till och med kan bli en valfråga. Oppositionen vädrar kanske ett politiskt sårbart område…
Vi får väl se. De politiska utspelen imponerar inte i termer av klarsyn och objektivitet. Populistiskt, mediakänsligt, och naivt i många fall.
Recensionen?
Dagens brister inom försvarspolitiken avslöjas bland annat av Amanda Wollstad i gårdagens ledare i KvP.
Scenariot ”Korridoren till Kaliningrad” är ett välskrivet, aktuellt, underhållande och lättläst politiskt-strategisk scenario för att belysa och förtydliga viktiga argument inom den svenska försvarsdebatten. Det är ett bra grepp för att ”tala till bönder på bönders vis” med adress till läsare som kanske har svårt att följa debatten när den förs på krigsvetenskapligt fikonspråk. Scenariot tillför en dimension till försvarsdebatten som jag tidigare saknat – diskussionen om Försvarsmaktens egentliga syfte, uppgifter och roll i ett nationellt perspektiv. En diskussion som hittills inte gått att föra utan att avfärdas ohörd som ”invasionsförsvarskramare”. Det är ett sakkunnigt, intelligent, för framtiden realistiskt och tydligt exempel, om än bara ett av många möjliga scenarion.
Tack, Kungliga krigsvetenskapsakademien och Johan Wiktorin, för en nödvändig vitamininjektion till försvarsdebatten. Hoppas den kan bidra till att lyfta svensk försvarspolitik och -retorik till en kompetensnivå som är värdig en stat och dess ledning.
Kamrat Kalle
F.d. officer som skriver utifrån rollen som skattebetalare och väljare med ett starkt engagemang i försvarsfrågor baserat på ett mångårigt yrkesliv inom Försvarsmakten.
Helgen är i antågande och därmed kanske lite mer tid för läsning. För dem som har tid över rekommenderas varmt alla delarna av Johan Wiktorins ”Korridoren till Kaliningrad” om man inte redan läst den, där epilogen publicerades idag. Wiktorin påvisar på ett trovärdigt sätt hur svensk politisk handlingsfrihet mycket snabbt kan gå förlorad i och med den tveksamma militära förmåga det svenska försvaret har idag och i än högre grad kommer att ha om några år när styrkeförhållandena i närområdet är än mindre gynnsamma.
I SvD får nu professor Stefan Hedlund åter mothugg för sin debattartikel härom dagen. Denna gång är det Jonatan Berggren, Liberala Studenter, som anser att Hedlund målar upp en alltför ensidig och rosaskimrande bild. Jag har själv skrivit om Hedlunds debattartikel i ett tidigare inlägg.
I Kvällsposten synar Amanda Wollstad i artikeln Dimridåer inom försvarspolitiken de moderata ”miljardsatsningarna” på försvaret, vilka i verkligheten innebär att Försvarsmakten får genomföra verksamhet som varit budgeterad sedan flera år, men där Regeringen i flera fall hållit inne med beslut varvid pengarna kunnat återgå till statskassan. Visserligen återkommer oftast samma mängd pengar i försvarsbudgeten året därpå. Resultat blir ändå att än mer omfattande investeringar måste göras än vad som krävdes från början och att försvarsbudgeten de facto krymper när budgeterade poster aldrig löses ut och år efter år får återkomma. Även detta har tagits upp tidigare på WW.
Igår anlände också Försvarsmaktens delårsrapport för andra kvartalet/första halvåret. Den blir det till att titta närmare på i helgen. Skipper verkar dock redan ha hunnit med det.
Vid dagens pressträff med media angående insatser berättade Försvarsmakten att det under sommaren skett två kränkningar av svenskt luftrum och att det är en förändrad normalbild man ser över Östersjön med betydligt intensivare övningsverksamhet.
Man konstaterade bland annat att det ger en signaleffekt att Sverige övar när även andra länder övar (läs Ryssland och höstens stora övning i västra militärområdet).
”– Det ger en signaleffekt när vi övar, som förmedlar att vi vet att ni är där, vi håller koll på er och är redo att ingripa, sa Johan Fölstad, operationsledare på insatsstaben. Han förklarade att det är andra länders aktivitet som styr beredskapen.
– Försvarsmakten har hög beredskap när det behövs och lägre när det inte behövs. Det innebär att vi utnyttjar resurserna på bästa sätt.”
Man kan ju inte låta bli att fråga sig vad signaleffekten i så fall blev vid exempelvis händelsen under långfredagen?
Nåväl. Att Försvarsmakten har öppnat dörren något på glänt till incidentberedskapsverksamheten och skarpa nationella insatser är naturligtvis glädjande. Det är dock långt kvar till en öppenhet värd namnet.
Aftonbladet skriver om kränkningarna och visar bilder från pressträffen med karta från den ena kränkningen där ett flygplan kränkte svenskt luftrum utanför Blekinge och därmed nära örlogshamnen i Karlskrona och flygflottiljen i Ronneby.
Vilket land eller vilka länder som har kränkt Sverige får dock inte allmänheten veta. Det vill Försvarsmakten inte berätta. Frågan är varför detta ska vara hemligt då det kränkande landet själv lär ha mycket god reda på att man kränkt Sverige?
Ej heller får allmänheten veta något om vad den ökade övningsverksamheten består i. Hur övar man? Är det mer avancerade övningar jämfört med tidigare år? Är det i större formationer? Vad övar man mot? Förvisso kan vissa detaljer om detta falla under det som man vill hålla för sig själv då det kan avslöja vår egen inhämtningsförmåga. Det gäller dock inte allt och och framförallt inte de grova dragen. Återigen är det endast för den svenska allmänheten denna information förblir hemlig.
Till syvende och sist är det så att Försvarsmaktens gamla värdegrund ”öppenhet, resultat, ansvar” passar rätt bra. Värdegrunden syftade till att bygga en folkförankring. Är man öppen kring den skarpa verksamhet och visar vilka resultat den medför och att man tar ansvar för Sveriges säkerhet så bygger man också folkförankring – både för försvaret och för svensk försvars- och säkerhetspolitik.
Märk också väl att Försvarsmaktens insatschef Anders Silwer använder sig av den moderata retoriken att Ryssland ökar sin förmåga från en låg nivå. Den låga nivån vet vi sedan uttalanden i somras att den inföll på 90-talet. Var den officellt ligger idag vet vi fortfarande inte eftersom nu varken Anders Silwer eller för den delen de som mest frekvent begagnar uttrycket, försvarsminister Karin Enström och Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren, någonsin har kommenterat samtida rysk militär förmåga. De sistnämnda har efter en månad fortfarande inte heller kommenterat sommarens mycket stora ryska beredskapsövnings innebörd för svensk försvars- och säkerhetspolitik.
Den som vill ha lite kvalificerad fiktion med bäring på ovanstående bör följa Johan Wiktorins mästerliga ”Korridoren till Kaliningrad” hos Försvar och Säkerhet. Del 9 idag. Upplösningen närmar sig?
I förrgår publicerade jag ett inlägg med anlending av professor Stefan Hedlunds något märkliga debattartikel i SvD. Idag har ordföranden i Säkerhets- och försvarsföretagen en replik i SvD där han bemöter anklagelserna om att ett ”försvarsindustriellt komplex” ligger bakom att måla upp Ryssland som hot.
Uppdatering 21.10: SvD har, inte helt förvånande, något mer information än andra media om kränkningarna. Det kränkande spaningsflygplanet ”svängde åt fel håll” i närheten av Karlskrona/Ronneby och den kränkningen var alltså inte något tankflygplan som Aftonbladet uppgav. Intressant i sammanhanget blir att just en sväng är något av det bästa sättet att ta det som benämns ”oblique” i flygspaningssammanhang, det vill säga foton med diagonal aspektvinkel till skillnad från ett lodfoto som tas rakt ned.
Uppdatering 22.35: Se även Jägarchefen om hur ”var tredje månad” i samband med ryska påsken nu blivit flera gånger i månaden.
Här kommer en blandning av utländska försvarsrelaterade nyheter med marin tyngdpunkt från senaste veckan.
Indiska flottan gläds just nu åt att man har sjösatt det första egentillverkade hangarfartyget INS Vikrant på 38.000 ton. Hon utgör en milstolpe då Indien nu är medlem i klubben av länder med kapacitet att konstruera och bygga hangarfartyg modell större. Fartyget kommer att påbörja provturer inom ett år och planeras att tas i operativ tjänst under 2018.
Men inte nog med detta. Indien har parallellt med att bygga detta nya fartyg även slufört merparten av modifieringar och påbörjat provturer med sitt allra första hangarfartyg, dock ej egentillverkat. Det är f.d sovjetiska hangarfartyget Baku av Kiev-klass som nu fått det nya namnet INS Vikramaditya. Fartyget genomförde den 30 juli lyckade provturer. Man var orolig över krånglande växlar samt över fartregistret. Fartyget gjorde strax under 30 knop under provturerna, vilket får anses vara mycket lyckat. Nu ombaserar man till Barents hav där flygprover påbörjas med Mig-29K och helikoptrar som ska vara slutförda i oktober. Fartyget planeras att vara operativt under de kommande 30 åren.
Vid Gibraltar (British overseas territory) är läget något bekymmersamt då Gibraltar beslutat att släppa 70 betongblock i havet för att skapa ett konstgjort rev för dykning m.m. Detta motsätter sig Spanien som anser att man inte har ”tillstånd för detta” då man enligt Spanien inte disponerar vattenområdet och att det bryter mot miljölagar. Till följd av detta har nu Spanien utökat gränskontrollen till Gibraltar och dessutom utökat avgiften vid gränspassage till 50 Euro. Som svar på detta (även om det inte är uttalat på det sättet) skickar nu Storbritannien en hangarfartygsstyrka till Medelhavet för att genomföra ”övningar” och har annonserat att man vill göra ett uppkommet örlogsbesök i Gibraltar.
Spanien säger att man överväger att ta ärendet till FN:s säkerhetsråd där källor säger att man kan söka stöd av Argentina(!) som för närvarande är en icke permanent medlem fram till 2014. En utveckling som kommer bli intressant att följa då både Spanien och Storbritannien är medlemmar av såväl EU som NATO.
I Ryssland meddelar president Putin nu att man tecknat 85% av de planerade kontrakten för att genomföra upprustningen av de väpnade styrkorna som ska vara slutförd någon gång efter 2020. Några av veckans nyheter omfattar bland annat byggstart för ytterligare en Voronezh radar i de centrala delarna av Ryssland för att utöka robotförsvaret.
Putin gave them six months to resolve these issues, Deputy Prime Minister Dmitry Rogozin said after the meeting.
Putin has already criticized the naval shipbuilding industry this year for its poor performance. In May, he sacked the head of United Shipbuilding Corporation, Andrei Dyachkov, after just 10 months in the job, and warned the new management he expected a major shakeup in the sector.
Ryssland meddelade även i veckan att man nu startar serietillverkningen av 10 nya ubåtar i projekt 885 Yasen. En ubåt som är efterträdare till tidigare Akula-klass och har redan gjort sig känd för att vara extremt tyst.
Kortfilm om grundutbildningen för eliten av de norska värnpliktiga, fallskjermjegerne.
Mycket har skrivits i bloggvärlden om hur förhållandevis litet som rapporterats i Sverige kring den största övningen sedan 1967, den enorma snabbinsatsövning som skedde nu i somras i centrala och östra militärområdena i Ryssland. Minst lika anmärkningsvärd är väl dock tystnaden kring att vårt mesta grannland utökar värnplikten.
Det är ju inte bara så att Norge inför könsneutral värnplikt, man fortsätter även med ambitionen att förlänga värnplikten på vissa ställen, med flera månader. Här ett färskt norskt reportage från förbandet som först prövar detta, Norges gränsjägare.
I dagarna är det också fem år sedan Georgienkriget 2008 och var finns analyserna av detta i svensk press? Den engelsktalande kan tack och lov ta del av denna högintressanta estniska analys av det kriget, med särskilt intressanta avsnitt om informationsoperationer och att Georgien trots allt lyckades bra med en sak, stridssjukvården. Bara tre procent av de georgiska sårade avled av sina skador enligt analysen. Låter nästan för bra för att vara sant, eller?
För den som vill veta mer om cyberkrigföringen före och under augustikriget 2008 rekommenderar jag starkt Internets mörka sidor av Roland Heickerö.
P.S.
Ja, jag vet, i dagens mycket läsvärda SvD-ledare ”Inte så munter bild av försvaret” nämns i alla fall Georgienkriget.
På SvD Brännpunkt skriver professor Stefan Hedlund om att den svenska försvarsdebatten har fel bild av Ryssland, såväl vad det gäller den militära upprustningen som att den ryska regimen är på väg åt ett allt mer auktoritärt håll. Inte utan att man blir förvånad. Sannolikt roterar också Hedlunds gamle debattnemesis vad gäller Rysslandsfrågor, Leif Kihlsten, i sin grav.
Hedlund menar på att ett ”försvarsindustriellt komplex” har manat fram dessa budskap. Det torde i så fall vara en svensk variant av det militärindustriella komplexet. Hedlund delar sin artikel mellan det två bilder han anser vara felaktiga.
Att den ryska upprustningen är misslyckad exemplifierar Hedlund med att Putin vid ett möte i juli erkänt att militärreformen har misslyckats. Det stämmer att Putin gav förste vice premiärminister Dimitrij Rogozin (en av de nationalistiska hökarna i regeringen, tillika en av de främsta förespråkarna för eurasianismen) en ordentlig tillrättavisning vad avser den ryska militärindustrin. Rogozin är utöver att vara förste vice premiärminister också ordförande i landets rustningskommission. Det uppges vara framförallt inom skeppsbyggandet man ligger efter planen, liksom man har generella problem med kvalitetskontrollen i den ryska försvarsindustrin. Under 2012 låg 20 % av materielleveranserna efter tidsplanen.
Innan man ger Hedlund rätt bör man dock ha i åtanke att det finns en rad ryska materielprojekt där man inte ligger efter tidsplanen utan till och med före. Exempelvis vad avser leveranserna av stridsflygplan. Tittar man också närmare på det ryska fartygsbyggandet så är det inte några enstaka fartyg som sjösätts varje år utan det är stora mängder. Hedlund väljer också mycket riktigt att exemplifiera sin åsikt med ett enda materielsystem, nämligen den nya ubåtsbaserade kärnvapenroboten Bulava som dragits med en rad problem under utprovningen. Ur svensk synvinkel är det inte riktigt Bulava som är mest intressant utan snarare de resurser som i högre grad förekommer i Östersjöområdet.
Det är också på sin plats att jämföra de ryska förhållandena med svenska. Som bekant genomförde Ryssland förra månaden en mycket omfattande beredskapsövning i det östra militärdistriktet, där man nu bland annat konstaterat vissa brister som måste avhjälpas, inte minst vad avser samband och ledningssystem. Huruvida övningen verkligen omfattade 160 000 man eller betydligt mindre lär visa sig. Icke desto mindre är ett syfte med övningar av det här slaget att utröna statusen på de egna förbanden och hur militärreformen än så länge lyckats, vilket man lägger stor vikt vid. I övningen deltog också förband ur det centrala militärdistriktet, där i man i föregående beredskapsövning underkände en rad förband på vissa punkter. Nu var det upp till bevis igen.
Vän av ordning drar sig till minnes att sist en svensk övning av storlek genomfördes försvarsmaktsgemensamt var 1993. Sist man övade försvarsmaktsgemensamt var 2009 i samband med förra Zapad-övningen, varvid en rad brister upptäcktes hos såväl förband som ledningsförmåga, beredskapsplaner med mera. En av de viktigaste slutsatserna som drogs var att liknande övningar måste genomföras regelbundet och ofta. Nu har fyra år gått och rimligtvis borde en rad åtgärder ha vidtagits, men när kommer en övning som verifierar 2009 års svenska försvarsreform och som testar hur till exempel det nya personalförsörjningssystemet lever upp till måttet?
Om man ska kalla den ryska militärreformen havererad för att 20 % av materielen är försenad så är också frågan vad man ska kalla den svenska? Som bekant har Försvarsmakten idag inte en endast artilleripjäs till följd av kraftiga förseningar i Archerprojektet. Regeringens genomförandegrupp som 2008 strök ett större antal materielprojekt som därefter startats om har orsakat såväl kraftiga förseningar som fördyringar. Helikopter 14 som skulle vara levererad och förbandssatt till 2008 är förhoppningsvis förbandssatt 2018 och med ubåtsjaktförmåga runt 2020. Den insatsorganisation som man år 2009 bestämde skulle vara intagen 2014 är tidigast fullt bemannad och därmed övningsbar år 2019 (då värnpliktiga i dagsläget ej kan inkallas för repetitionsövningar), även om de mer aktuella prognoserna talat om full bemanning först år 2023. I budgeten saknas som bekant också bortåt 75 mdr kr bara för den materiel som behöver omsättas.
Jag anser det därför felaktigt att som Hedlund helt döma ut den ryska militärreformen. Större delarna av det man föresatt sig att göra hittills har man också lyckats med. Vägvalet har också varit tydligt när man dragit ner på sociala reformer till förmån för militära satsningar. Hedlund anför å sin sida att ”medel till den militära upprustningen har redan börjat dras tillbaka”. I själva verket antogs i den senaste ryska statsbudgeten från början av juli ökade försvarsanslagen från drygt 15 % till 22 %, medan man minskade utgifterna mot den sociala sektorn. Något som man därtill har stöd för hos mycket stora delar av befolkningen.
Det för oss också in på del 2 av Hedlunds artikel som menar på att den ryska regimens allt större dragning åt det auktoritära hållet är ett spel för gallerierna, vilket Hedlund illustrerar med rättsprocessen kring Aleksei Navalnyj, medan inte ett ord nämns om lagstiftningen kring medborgarrättsorganisationer, mötesfrihet eller HBTQ-frågor. Att Navalnyj skulle bli president som Hedlund diskuterar, är ännu rätt långsökt. Hedlund nämner heller inte med ett enda ord det som också svenska media i allmänhet missar. Navalnyj är inte någon liberal i europisk bemärkelse utan istället lierad med ryska nationalistiska krafter, vilket förmodligen på sitt sätt också bidragit till hans popularitet. Det fångar också något av den ryska politiska scenen som till största del delas mellan Putin med anhängare och stödpartier, nationalister i olika former och sist men inte minst kommunister. Frågan är vad som är fördelaktigast för övriga världen?
Slutligen går också Hedlund i samma fälla som försvarsutskottets ordförande och berättar att ”vi årligen spenderar 46 miljarder kr på ett försvar”. Vad Hedlund missat är att ca 4 av dessa miljarder går till MSB, Kustbevakningen och även Elsäkerhetsverket. Däremot kan man hålla med om att det uteffekten lämnar åtskilligt att önska.
Jag höll inte med Hedlund när han i maj i DN menade på att den av honom förutspådda ryska ekonomiska och politiska krisen som ska inträffa under 10-talet kommer att innebära att Ryssland inte kommer att innebära ett säkerhetspolitiskt problem för Sverige. Lika lite håller jag med honom idag om att den ryska militärreformen kan dömas ut eller att ett allt mindre demokratiskt Ryssland inte heller skulle innebära försvars- och säkerhetspolitiska problem för Sverige. Återigen verkar Hedlund ha avgränsat sig till endast Sverige och Ryssland, istället för att ta hänsyn till att Sverige i högsta grad påverkas även av Rysslands relationer till exempelvis Baltikum och Polen. Hedlund är fast i en tro på att en rysk kollaps kommer att vara fredligt koncentrerad till Ryssland. Tyvärr har historien gång efter annan visat hur sådana situationer leder till att man söker ena sitt folk mot en extern fiende.
Jag skulle också dra mig för att som Hedlund knyta fallande oljepriser till en bestämd trend. Ja, fallande oljepriser medför mindre utrymme i statliga budgetar för länder som är beroende av sin oljeexport för sin ekonomi. Dock har detta något av en självreglerande effekt. De oroligheter som mycket väl kan bli resultatet bidrar i hög grad till att åter höja priset. Under sommaren har vi sett tioprocentiga prisökningar till följd av oroligheterna i Egypten. Oroligheter i ett land med stor andel av världsmarknaden som exempelvis Saudi-Arabien eller för den delen Iran som kontrollerar Hormuzsundet, kan få oljepriserna att ta ett mycket brant skutt uppåt.
I dag är det exakt tretton år sedan den ryska atomubåten K-141 Kursk sjönk i Barents Hav och 118 officerare och sjömän omkom i det kalla havet! Det ryska amiralitetet bidrog på Sovjetmanér till tragedin genom lögner och genom att vägra att ta emot hjälp under de första kritiska dygnen. Vissa omkom direkt vid explosionen, vissa genom drunkning, och vissa genom koldioxidförgiftning alternativt att de frös till döds. Ryssarna förnekade även att det skulle finnas kärnvapen ombord, vilket man befarade att det trots allt ändå gjorde.
Den havererade ubåten Kursk var av Oscar II klass. En mycket stor ubåt på 155 meter och 15.000 ton som när hon förolyckades enbart var sex år gammal. Ubåten var av typen SSGN, en reatordriven ubåt med kryssningsrobotar av typen SS-N-19 ShipWreck. En stygg robot avsedd för bekämpning av hangarfartygsgrupper. Roboten skjuts i salvor där robotarna arbetar i ett nätverk. En av robotarna kan gå upp på högre höjd för att uppdatera målläget till övriga robotar i salvan. Dessutom kan robotarna fördela sig till att gå mot flera olika mål i en grupp. Robotens fart ligger över långt över mach 2.0 och räckvidden är över 500 kilometer. Laddningarna kan varieras mellan ordinarie sprängladdning om 750kg, en FAE (Fuel Air Explosive) eller en 500kt kärnladdning. Kursk kunde bära 24 stycken av dessa robotar.
Kursk genomförde en övning/uppvisning i Barents Hav tillsammmans med bland andra Kirovkryssaren Peter den store när tragedin inträffade.
Den officiella teorin är att en torped exploderade ombord vilket orsakade en brand i torpedrummet, och till följd av detta exploderade fler torpeder i det stora torpedrummet som fick ubåten att sjunka. Endast 23 personer överlevde explosionen. Dessa befann sig i utrymmet längst akteröver i fartyget.
Den inofficiella teorin är att Kursk skulle genomföra vapenprov med den fruktade superkaviterande torpeden Shkval som kan uppnå ofattbara 200 knop under vattnet. Av den anledningen påstås det att två amerikanska ubåtar ska ha befunnit sig i området för att bevaka proverna. Av misstag, alternativt genom ett felaktigt katastrofalt beslut ska en av de amerikanska ubåtarna ha skjutit en torped mot Kursk. En annan teori säger att en av ubåtarna har kolliderat med Kursk och orsakat explosionen.
Torped och ubåtsexperter menar att hålet i närheten av Kursk förskepp är hålet av en torped där även skrovplåten är vikt inåt, vilket inte borde vara fallet om en torped hade exploderat invändigt i fartyget. Det läggs även fram ytterligare teorier som ska stärka den teorin.
De amerikanska ubåtarna i området ska enligt uppgifter ha varit USS Memphis och USS Toledo av Los Angeles class.
Vladimir Putin, som då var president under sin första ämbetsperiod, sägs efter olyckan ha kommit överrens med USA:s president att lägga locket på händelsen då den inte skulle vara möjlig att hantera öppet. Hur det ligger till med den saken kommer vi sannolikt aldrig att få veta.
Det vi vet är att de 23 överlevande i ubåten hade kunnat räddats om ryssarna hade accepterat hjälp från omvärlden, vilket man inte gjorde. Något som fortfarande sitter som en tagg hos många anhöriga i Ryssland.
Även svenska flottan var indirekt inblandade i Kursk-olyckan. Man erbjöd att flyga in vår egen räddningsfarkost URF, men ryssarna tackade nej då man påstod att det inte behövdes då de hade läget under kontroll… På Berga örlogsbas förberedde man ändå sig för att kunna transportera farkosten. Se Aftonbladets artikel.
För fem år sedan gjordes en dokumentärfilm ”Kursk – Ubåt i grumligt vatten” som avhandlar teorin om att Kursk skulle blivit sänkt av en amerikansk ubåt. Ett mycket sevärd dokumentär som kan ses i sin helhet här nedan. Se den och skänk en tanke till de omkomna sjömännen!
USA har just tackat ja till att tävla i Rysslands ”stridsvagns-OS” nästa år. Här ett klipp från den pågående stridsvagnstävlingen.
Kina vann och ”Team America” kom på plats 22 vid senaste ”OS i specialoperationer”. USA:s försvarsminister har dock just tackat ja till en rysk inbjudan att delta i Rysslands OS för stridsvagnar nästa år.
Förlagan till nästa års moderna tornerspel pågår just, se klippet ovan. Tyskland och Italien har även inbjudits. Det är oklart för mig om fler västländer fått en inbjudan, någon läsare som vet mer?
Olika staters specialförband möts allt oftare inom internationella mästerskap, senast var det Warrior Competition i Jordanien. Där fanns inte något lag från Rysslands militär, bara några ryska livvakter baserade i London (några dock sannolikt med spetsnaz-bakgrund). Kinesiska staten hade dock skickat två lag, från deras paramilitära specialstyrkor. Intressant nog placerade sig dessa lag som första och andra lag medan däremot ”Team America” (officiellt listade som IDS, USA) kom på plats 22. Nu kom visserligen två andra USA-lag före ”Team America”, men bara på plats 20 och 21. För den som vill läsa ett mycket underhållande reportage om årets Warrior Competition rekommenderar jag varmt Josh Eells artikel.
Klipp från årets Warrior Competition.
För övrigt har jag ur senaste Pennan & Svärdet just beställt Anna-Lena Lauréns I bergen finns inga herrar. Boken handlar om dagens Kaukasien och inte minst augustikriget 2008. En annan bok i nya Pennan har jag redan och vill rekommendera, Lova att du kommer tillbaka av Orlando Figes. Snacka om stark kärlek…
Följer upp med ytterligare ett gästinlägg, den här gången från Boatswain, som på ett förtjänstfullt sätt lagt ner både tid och engagemang på att syna Moderaternas kort ytterligare när det kommer till försvars- och säkerhetspolitiken. Det brukar sägas att en av medias viktigaste uppgifter att granska politikerna. Men då det uppenbart råder brist på kunniga och engagerade journalister som bevakar detta politikområdet så ska vi vara väldigt glada att det finns enskilda individer som tar sig an uppgiften för att försöka bringa klarhet i vad som är sant och vad som tangerar att vara en ren lögn.
Att moderaterna har fortsatt, på den av socialdemokraterna inslagna vägen avseende nedmontering av den svenska försvarsförmågan är en sak. Om detta kan man tycka mycket. När folket har rätt information i samband med riksdagsval och de folkvalda sedan säger att så här mycket får Försvarsmakten kosta och den här förmågan ska ni ha, ja då är det bara att acceptera den demokratiska processen. Detta förutsätter givetvis även att de folkvalda genomfört en grundlig säkerhetspolitisk analys och värderat den gentemot en acceptabel risktagning för landets säkerhet. Då måste processen accepteras även av oss försvarsvänner som önskar ökad förmåga och anslag. Däremot kan vi rösta annorlunda och fortsätta vår opinionsbildning.
Tyvärr fungerar det inte såhär inom försvarspolitiken sedan en lång tid tillbaka av alliansstyre.
Sedan länge anser jag Moderaternas retorik när det kommer till försvarspolitik och andra försvarsrelaterade frågor har passerat skamgränsen vad gäller uppenbara lögner som syftar enbart till vilseledning av det svenska folket. Nu börjar jag fundera på om inte den ansamlade mängden falsarier rentav är ett hot mot demokratin.
Om vi inte kan lita på att det våra folkvalda berättar för oss medborgare är sant, lever vi då i en demokrati? Hur ska vi då kunna stå vid valurnan och fatta ett klokt beslut utefter våra åsikter och värderingar? Ett manipulerat och vilselett folk kan inte vara grunden för en demokrati. Som politiker får man ett förtroende att förvalta av sina väljare. Med detta förtroende följer makten att styra landet. Med makt följer även ansvar, ett ansvar att utföra den politik man utlovat samt inte mindre viktigt, informera folket om den förda politiken och dess konsekvenser.
Att politiker genom tiderna slirat på sanningen lite då och då (medvetet och omedvetet) är kanske ingen nyhet. Från detta till att, likt en nordkoreansk ledare, spruta ur sig försvarsrelaterade lögner som Moderaterna gjort de senaste åren, krönt och eskalerat av Cecilia Widegren (m) den senaste veckan, i syfte att förleda väljarna att tro att något inte är vad det är kan inte liknas med annat än en diktators försök att lura sitt folk. Att Sten Tolgfors (m) blev KU-anmäld tre gånger under loppet av ett halvår kanske inte är så förvånande. När anmäls övriga kan man ju stilla undra…?
Om jag som väljare med ett intresse för att Sverige ska ha ett starkt försvar läser om alla moderata ”satsningar” och hur ”bra”, ”tillgängligt”, ”flexibelt”, ”gripbart” och ”välutrustat” det svenska försvaret är, då är det lätt att förledas att tro att det är Moderaterna som passar mig bäst. I alla fall deras försvarspolitik.
Vilseledningen är inte demokratiskt då de flesta väljare inte är insatta nog att genomskåda bluffen.
Det är lätt att genomskåda lögnerna när man är insatt i de försvarspolitiska frågorna. Som mindre insatt i övriga politikområden blir det naturligt för mig att fundera på vilka andra områden där Moderaterna försöker föra mig bakom ljuset utan att jag har kunskapen att kunna genomskåda det? Pensionerna? Vården?
Moderat lögn/vilseledning |
Sanningen som folket borde höra |
|
”Flyget har fått sin uppgradering, marinen har fått sin uppgradering och nu får också armén sin uppgradering.” – Cecilia Widegren
Länk: SR P4 Skaraborg
|
Flyget har inte fått någon uppgradering än.
Om det avses att gå från 100 st Gripen C/D till
60 Gripen E, utan att knappt tillföra medel så
är det ingen uppgradering av förmåga relativt
omvärlden. Dessutom får andra
nödvändiga materielprojekt skjutas upp.
Om uppgradering av Marinen avser renovering
av ett antal Stridsbåt 90 är det heller ingen satsning.
Länk: Skipper
|
| ”Miljardsatsning på försvaret i Västsverige”
”Miljardsatsningar på stridsvagnar i Skaraborg” / Cecilia Widegren |
Fördyrad och försenad renovering planerad sedan länge och tagen inom befintlig ram.
Länkar: Wiseman, Skipper 1, 2, Skövde Nyheter |
| ”Den nya personalreformen går bra!” – Karin Enström Länk: SVT
|
Nej det gör den inte.
Länkar: Wiseman 1, 2, 3, Skipper, |
| ”Regeringen satsar 122 miljoner kr på försvaret i Västsverige” – Cecilia Widegren
Länk: Expressen |
Ett, sedan länge ackumulerat renoveringsbehov av Karlsborgs flygplatsområde tagen inom ram är ingen satsning.
Länk: Wiseman |
| ”Detta för att säkerställa den ambitionsökning som alliansregeringens försvarsreform innebär” – Cecilia Widegren och Hans Wallmark Länk: UNT |
Moderaterna sysslar inte med ambitionsökningar. De sysslar med en succesiv nedmontering av svensk försvarsförmåga.
|
| ”Den nya personalreformen går bra!” – Karin Enström Länk: SVT
|
Nej det gör den inte.
Länkar: Wiseman 1, 2, 3, Skipper, |
| ”Regeringen satsar 122 miljoner kr på försvaret i Västsverige” – Cecilia Widegren
Länk: Expressen |
Ett, sedan länge ackumulerat renoveringsbehov av Karlsborgs flygplatsområde tagen inom ram är ingen satsning.
Länk: Wiseman |
| ”Detta för att säkerställa den ambitionsökning som alliansregeringens försvarsreform innebär” – Cecilia Widegren och Hans Wallmark Länk: UNT |
Moderaterna sysslar inte med ambitionsökningar. De sysslar med en succesiv nedmontering av svensk försvarsförmåga.
|
| ”Vi föreslår i budgeten för 2013 en ökning om 460 miljoner på förbandsverksamheten. Detta är ett viktigt steg för utvecklingen av ett tillgängligt och användbart insatsförsvar.” – Karin Enström
Länk: Borås Tidning |
De 460 miljonerna är ingen satsning utan tas inom ram från materielanslaget.
Länk: Wiseman |
| ”Förbanden är ”välutbildade, välutrustade och har hög beredskap till skillnad från 2006” – Karin Enström
Länk: Sveriges Radio |
Nej.
Länk: Wiseman |
| ”Hela Sverige ska försvaras” – Karin Enström | Samtidigt säger Fömin att hon är nöjd med den svenska försvarsförmågan (att försvara Sverige på en geografisk plats, efter veckor av förhöjd beredskap, mot ett begränsat anfall i en vecka tidigast 2019)
Länk: Wiseman |
| ”Med anskaffningen får vi ett modernt, kvalificerat luftvärnsrobotsystem.” – Karin Enström om Rb98 (IRIS-T)
Länk: Ny Teknik |
Rb98 är inte ett kvalificerat luftvärnsystem som ersätter 20 Gripen E. |
| ”Uppgraderingen av Gripen är finansierad.” – Karin Enström
Länk: SvD |
Ja – om man stryker övriga materielinvesteringar. Annars – nej. |
| Fredrik Schulte (m) refererar till en hemsida som rankar Sveriges försvar som det 25:e största.
Länk: Fredrik Schulte (Schulte gjorde senare en halvpudel efter att ha mött hård kritik) |
Kommentar överflödig |
| ”Moderaterna satsar på försvaret” och ”M tar ett samlat grepp om säkerhetspolitiken” – Hans Wallmark
Länkar: HD |
Nej. |
| ”NATO ger Sveriges försvar högt betyg” – Sten Tolgfors, Cecilia Widegren, Karin Enström m.fl. | Nej. Utvärderingen NATO gjort handlar om de försvarspolitiska målsättningarna från 2009 rörande uppsättandet av insatsorganisation 2014. En organisation som, om det tillförs mer medel, i bästa fall är intagen 2019.
Länkar: Försvar & Säkerhet, Wissman |
| ”Ryssland rustar från en mycket låg nivå” – Carl Bildt, Cecilia Widegren och Karin Enström | Ryssland innehar en mycket hög förmåga, stor numerär, mycket hög beredskap och väl fungerande logistik. |
| ”Ryssland har inte förmåga att anfalla Sverige” – Fredrik Reinfeldt | Ryssland kunde invadera Georgien på en vecka och nyligen ställdes 160.000 man på krigsfot på några dagar. En munsbit för det svenska moderata försvaret? |
| ”Personalen är försvarets viktigaste resurs” – Karin Enström
Länk: Fri värld |
Minskning av personalkostnader på 500 Mkr
Länk: Wiseman |
| ”Vår försvarsförmåga är bättre nu än för 10-20 år sedan” – Cecilia Widegren
Länkar: Cecilia Widegren på twitter, Skipper |
Vår försvarsförmåga har aldrig varit så låg, varken numerärt, förmågemässigt eller relativt Ryssland – i modern tid.
Länkar: Cornucopia, Skipper, KKrVA
|
| ”………………..” – Karin Enström och Cecilia Widegren (ej lögn, endast total tystnad) | Om den oannonserade ryska beredskapsövningen som inom ett par dagar satte 160.000 man på krigsfot på ett par dagar. Samma Ryssland som Moderaterna tycker rustar från ”en låg nivå”. |
Nu är det öppet mål för gammelmedia (läs. DN, SVD, Expressen m.fl.) att producera sakligt granskande artiklar. Källmaterialet finns redan på ovanstående länkar då försvarsbloggarna redan gjort ert grävande arbete.
Media har länge kallats den tredje statsmakten (efter Regering och Riksdag). Då kanske det vore på sin plats att skriva något djupare än sensationsartiklar om vem som tjänar mest i din hemkommun, årets bästa kräftor m.m. Eller är det viktigare att skriva om den akuta bristen på mjukglasströssel i Sverige (aftonbladet.se)?
Om inte de som ska granska makten agerar nu, ja då är det ett ännu större hot mot demokratin.
/ Boatswain
… hur en fördyring och försening kan framställas som en satsning…
Cecilia Widegren är synnerligen produktiv även om hon inte alls vill kommentera den mycket stora ryska beredskapsövningens konsekvenser för svensk försvarspolitik. Det går knappt en dag utan att man kan läsa nya debattartiklar av henne i landsortspressen även om det ofta är samma artiklar som publiceras på olika platser. Idag lyckades hon med att samtidigt få publicerat en artikel om ”miljardsatsning på försvaret i Västsverige” i Göteborgs-Posten såväl som Hällekis-Kuriren samt ”miljardsatsning på försvaret i Norrbotten”. Den sistnämnda fick även den norrbottniske moderate riksdagsledamoten Johan Johansson vara med och underteckna för att understryka den lokala prägeln.
Vad är det då för miljardsatsning det handlar om? Läggs det en ny öronmärkt miljard på försvaret i Västsverige respektive Norrbotten då det talas om miljardsatsningar på bägge platserna?
För syns skull kan man jämföra nyss nämnda miljardsatsning med denna drygt 70 år gamla miljardsatsning på försvaret i Västsverige. Då handlade det mycket riktigt om en satsning på förmågor som tidigare inte fanns. Modernt för sin tid. Idag handlar det om av försvaret redan budgeterade renoveringar – som ofta legat budgeterade och väntat på beslut som Regeringen hållit inne med.
Vad det handlar om idag är att Regeringen slutligen fattar beslut om att genomföra de renoveringar och uppgraderingar som Försvarsmakten redan tidigare avsett genomföra. De ”satsningar” som Widegren och Johansson nu marknadsför har legat i röret länge för att inte den svenska stridsvagnsförmågan ska bli helt obsolet. En stor del av renoveringen och uppgraderingen utgörs också av ett nytt ledningssystem för stridsvagnarna.
Denna renovering och modifiering omfattar endast 48-56 av de 120 stridsvagn 122 som Sverige har. Det är nämligen allt vad den internationellt inriktade Insatsorganisation 2014 har. Detta trots det ökad fokus på nationellt försvar och trots det kostnadsneutrala förslag förre arméinspektören Berndt Grundevik lade förra våren där Arméns slagkraft skulle ökas betydligt, bland annat genom att antalet stridsvagnar i organisationen ökades till 110. De facto får alltså Armén bara hälften av sina stridsvagnar livstidsförlängda på samma sätt som Flygvapnet bara får strax över hälften av sina JAS 39 moderniserade.
Vad varken Widegren eller Johansson vill ta upp är att såväl renoveringen och modifieringen av stridsvagn 122 som ledningssystem utgör två av de 32 projekt som den av regeringen tillsatta och av Håkan Jevrell ledda ”genomförandegruppen” beslöt att stryka våren 2008 på mycket lösa grunder. Den information man hade om respektive projekt var i princip en bild och en kortfattad beskrivning om en halv A4-sida. Försvarsmakten tilläts inte ge sin syn på det hela. Idag har nästan samtliga projekt återupplivats, till dyrare kostnader och med förmågeglapp som följd. Just den av Widegren och Johansson marknadsförda ”satsningen” är ett projekten som fördyrats och där resultatet har blivit förmågeglapp. Regeringen fick förra året svidande kritik av Riksrevisionen för ”genomförandegruppen” vilken jag tidigare har kallat ”amatörernas afton” för den högst amatörmässiga processen som kostat skattebetalarna såväl pengar som försvarsförmåga.
Somliga tror dock på allvar att det rör sig om satsningar. Såväl Skövde Nyheter som Norrländska Socialdemokraten samt Norrbottens-Kurirens TV-kanal har fallit för detta, där den sistnämnda därtill intervjuar Johan Johansson framför en stridsvagn på I 19. Enligt intervjun med Johansson i Norrländska Socialdemokraten är kostnaden för uppgraderingen en försvarshemlighet, liksom vad som ingår i uppgraderingen. Den som vill veta vilka summor det rör sig och ungefär vilka uppgraderingarna är behöver dock bara läsa sidan 17 i det öppna dokumentet Försvarsmaktens materielplan.
För den som vill ta del av fler av Johan Johanssons debattartiklar i försvarsfrågor rekommenderas debatten mellan honom och löjtnanten Daniel Vikström från i vintras (del 1, del 2, del 3, del 4). Den uppmärksamme lägger märke till att några av de materielsystem som räknas upp är sådant som ingick i ”amatörernas afton” respektive den affär som gjort att Försvarsmakten sedan i vintras inte har en endaste haubits.
Härnäst skulle man kunna gissa sig till att vi kommer att få höra om hur Regeringen gör ytterligare en ”miljardsatsning” på försvaret när motsvarande renoverings- och modifieringspaket för Stridsfordon 90 offentliggörs. Dagens debattartiklar fortsätter enbart den sorgliga traditionen att presentera nödvändigt underhåll som ”satsningar”. Som vanligt tar man heller inte upp att den siffra för materielbudgeten som nämns är för såväl anskaffning, vidmakthållande och avveckling och att anskaffningsdelen stadigt sjunkit under Alliansregeringen när man istället valt att skjuta problemen framför sig. Istället har man byggt på det så kallade materielberget i form av materielsystem som inom en tioårsperiod når slutet på sin livstid och där idag ingen finansiering finns att tillgå. Däri ligger ett av de absolut största problemen för det svenska försvaret och Regeringen gör tyvärr fortfarande ingen som helst ansats att rätta till problemet. Hur stora delar av dagens ”satsning” som återfinns i budgetposten för ”vidmakthållande” av materiel respektive ”anskaffning” framgår inte.
När statliga infrastruktursatsningar presenteras kan en satsning kan vara att göra en motortrafikled till dubbelfilig motorväg med höjd hastighet till 120 km/h. Hade man tillämpat samma definition på satsningar som inom försvarspolitiken hade den dubbelfiliga motorvägen, som nu fått djupa hjulspår och potthål, gjorts enfilig och fått hastighetsbegränsningarna sänkta till 60 km/h. Det är ju dock inte möjligt att presentera som en satsning eftersom allmänheten direkt skulle klara av att syna bluffen. Tyvärr är så inte fallet inom försvarspolitiken.
Idag publicerades på Försvar och Säkerhet den andra delen i följetongen ”Korridoren till Kaliningrad”. Lika läsvärd som tidigare del samt prolog och därtill intressant att läsa i anslutning till president Obama val att besöka Sverige när besöket i Ryssland nu ställts in. (DN, 2, 3, SR, SVT, SvD, 2, Aft)
Bloggat om miljardsatsningen: 6:e mannen, Skipper (där man för övrigt kan läsa mer om renoveringens innehåll)
Uppdatering 8/8 06.35: Nu är tydligen Försvarsmakten uppgraderad när de olika stridskrafterna fått var sin ”uppgradering”. Från Sveriges Radio Skaraborg:
”Det här är ett framtidsinriktat beslut där Alliansregeringen fortsätter att modernisera Sveriges försvar. Flyget har fått sin uppgradering, marinen har fått sin uppgradering och nu får också armén sin uppgradering.”
Man häpnar.
Uppdatering 12.20: SvD intervjuar Cecilia Widegren om miljardsatsningen.
Uppdatering 18.00: SR Norrbotten talar också om ”jätteinvesteringen” som görs på försvaret. I Skövde Nyheter får Cecilia Widegren mothugg av löjtnant Daniel Vikström, som även var den som gav Johan Johansson svar på tal i vintras. Skipper har också producerat ytterligare ett inlägg i ämnet med den talande rubriken ”Fortsatt desinformation”.