Nordlig pivot?

Reflektion

Bild 1. GIUK-N gapet.
Denna veckas, V648, hitintills mest ouppmärksammade säkerhetspolitiska nyhet är troligtvis Norges Försvarsministers, Ine Marie Eriksen Søreide, uttalande, vid Reagan National Defense Forum i Kalifornien. Där Försvarsministern bl.a. delgav att Ryssland i dagsläget har förmågan att allvarligt försvåra västliga förstärkningar från att nå Norge. Det hon beskriver är hur Ryssland har utvecklat förmågan för i, bedömt, stor omfattning kunna påverka maritima rörelser innanför det s.k. GIUK-N gapet d.v.s. vattenvolymen nordöst om Grönland-Island-Storbritannien-Norge.


Inledningsvis är det viktigt att belysa två saker. För det första, att Ryssland skulle inneha förmågan för att skapa en effektiv s.k. avreglingszon, engelskans Anti-Access/Area Denial, inom hela norska havet är ej troligt, vilket heller ej framförs men det bör belysas, så det ej uppstår överilade bedömningar. Däremot har Ryssland troligtvisbyggt upp sådan maritim förmåga att de allvarligt kan försvåra, vilket den norska försvarsministern belyser, styrketillförsel till Norge och därmed även genomförandet av allierade maritima operationer i det Norska Havet.

För det andra bör man ta den norska Försvarsministerns varning på allvar, då Norge oftast har en väldigt sansad syn och omfattande underrättelsebild kring vilka förmågor Ryssland defacto besitter. Således befinner sig Norge i en väldigt prekär situation, då man ända sedan dess anslutning i NATO, byggt upp försvaret av Norge kring tillförda förband från dess allierade. Tidigare utgjorde problematiken främst om förbanden skulle kunna komma fram i tid, nu adderas problematiken men om det kan tillföras tillräckligt med förband överhuvudtaget, i händelse av en väpnad konflikt.

I sak är det dock inte förvånansvärt om nu Ryssland besitter förmågan för att allvarligt försvåra styrketillförseln till Norge. Ryssland har under det senaste decenniet gradvist återtagit sin maritima förmåga. Därtill gavs en tydlig fingervisning då den nya maritimadoktrinenantogs i fjol, 2015, om en ökad fokusering gentemot bl.a. Atlanten, för att möta vad Ryssland anser är en östlig expandering av NATO gentemot Ryssland. Därtill framkommer även i den nya maritima doktrinen en ökad fokusering kring Arktis.

Bild 2. "Bastionkonceptet".
Norges Försvarsminister påtalar även att Ryssland har återupprättat det s.k. "bastionkonceptet". Vilket var ett koncept som utvecklades av Sovjetunionen under den senare delen av det kalla kriget. Syftet med den var/är att skydda, dels andraslagsförmågan i Barents hav, dels skydda infrastrukturen i Murmanskområdet. Kortfattat omfattar "bastionkonceptet" ett fördröjningsområde i Norska havet där en motståndare till Ryssland helst skall hindras från att nå Barents hav. Därefter var Barents hav ett hindra område, där senast en motståndare skulle nedkämpas för att ej kunna påverka för Ryssland, strategiska intressen i händelse av en väpnad konflikt.


Därtill påtalar Försvarsministern även hur Ryssland tydligt har visat att Barents hav, därmed även Nordkalotten, är av större strategisk betydelse nu, än under det kalla kriget. Något jag indirekt påtalade i blogginlägget, "I Skuggan av Gotland Del 1 - Kontexten", maa. att norra Sveriges strategiska betydelse, dels har ökat, dels kommer öka markant under den kommande tidsperioden. Vilket jag kommer utveckla mer utförligt i den inläggsseriens två kommande inlägg. Men det är mycket intressant att notera att norra Sveriges strategiska läge förefaller vara glömt i den svenska säkerhetspolitiska debatten, trots detta tydliga ställningstagande av Norges Försvarsminister, denna information torde ej vara okänd för svenska beslutsfattare.

Avslutningsvis torde detta innebära att det tidigare "bastionkonceptet" som främst hade en defensiv karaktär, nu utifrån den Norska Försvarsministerns uttalande, förefaller både innehålla en defensiv komponent d.v.s. skydda den ryska andraslagsförmågan samt andra ryska strategiska intressen i Barentsregionen. Men den förefaller även innehålla en offensiv komponent som innebär att man helst skall hindra allierad styrketillförsel till Norge i händelse av en väpnad konflikt, men även allierade maritima operationer i Norska Havet.

Have a good one! // Jägarchefen

Tung kustrobot återinförd i Försvarsmakten!



Informationen är fortfarande mycket knapphändig, men en sak är säker, delar av det avvecklade kustrobotbatteriet är återinfört! I ärlighetens namn trodde jag aldrig att jag skulle få skriva om detta på denna blogg, men så blev det till slut tack vare en rad eldsjälar inom Försvarsmakten.


Idag skriver jag krönika i BLT om återinfört kustrobotbatteri som ni kan läsa HÄR.


Man ska komma ihåg att detta är ett initiativ taget av Försvarsmakten, och om jag inte är felunderrättad så är det något som har genererats underifrån och därefter förankrats uppåt ända upp till försvarsdepartementet där initiativet till slut förverkligades. Det är ofta så positiv utveckling  åstadkoms, och en kraft som borde nyttjas i större utsträckning då det finns många kloka ideér inom en organisation.

Jag har själv på denna blogg propagerat för denna utveckling genom en rad blogginlägg genom årens lopp.

För cirka fem år sedan gjorde jag en rudimentär analys avseende var den avvecklade materielen från det nedlagda batteriet hade tagit vägen. Då kunde jag konstatera att det möjligen fanns ett antal robotbilar som hade överlevt och som inte sålts bort på auktion, men som hamnat på andra platser, exempelvis hos Saab. En av bilarna hade bland annat hamnat på KA2 museum på Aspö. DN skrev i sin artikel att man hämtat materiel från museum, något som dementerats av försvarslogistikchefen Thomas Engevall under försvarsföretagardagarna i veckan som gick. Således finns det fortfarande en robotbil att beskåda på Aspö (alternativt en till att hämta hem - vilket jag anser man borde göra snarast).

För tre år sedan skrev jag ett blogginlägg om hur man borde återföra delar av batteriet (vilket man nu gjort) och placera dessa på Gotland i syfte att där skapa tröskelförmåga. Detta efter att Allan Widman hade lyft frågan politiskt.

Det man nu har åstadkommit är riktigt bra! Jag tror inte gemene man förstår hur stor påverkan på en motståndares planering ett sådant här system har jämfört med många av de övriga försvarsåtgärder som har vidtagits under de senaste 10 åren, där det mesta har handlat om vidmakthållande eller omsättning. Det här ÖKAR försvarsförmågan och höjer tröskeln för en motståndare på ett sätt som inte kan negligeras i någon operativ planering.

Nu hoppas jag att det följer fler beslut i denna anda. En lågt hängande frukt (om det inte är för sent) är att rädda sensorn ArtE 740 från slakt. Denna sensor skulle bidra till att det återupplivade kustrobotbatteriet kan uppträda helt autonomt när så krävs. Det vore nästa naturliga steg i sammanhanget enligt min bedömning. Dessa sensorer skulle dessutom kunna komma till dubbel nytta om Försvarsmakten får möjlighet att förbandssätta (delar av) de 24 ytterligare Archer artilleripjäser man har tagit över (de som ursprungligen skulle till Norge). Att modifiera dessa pjäser för att kunna verka mot sjömål är enligt expertisen en åtgärd som i sammanhanget inte skulle vara särskilt kostsam med som skulle kunna åstadkomma en kraftfull förmågeökning på exempelvis Gotland.


Man kan i sammanhanget inte låta bli att konstatera att beslutet om avveckling av kustrobotbatteriet var ett av de enskilt mest korkade beslut som fattats i samband med ett försvarsbeslut (FB-00). 

Att vi nu återtar detta system ger ett tydligt kvitto på att det verkligen var så. Det ger också ett tydligt kvitto på att vi i Sverige har haft och fortfarande har en politisk kortsiktighet när det kommer till försvar och säkerhet! Detta synsätt måste nu förändras i grunden!


Tungt kustrobotbatteri. Operativt 1995 - avvecklat 2000



Robotbil från kustrobotbatteriet till salu på blocket i januari 2015 (Notera "nyskick")



Sverige gör rätt som vill förbjuda kärnvapen!

av Magnus Sjöland

Jag vill med detta inlägg stödja Sveriges regerings beslut att stödja FN:s generalförsamling i deras historiska resolution mot kärnvapen den 27 oktober 2016. Ett internationellt avtal mot kärnvapen kommer att förhandlas fram under 2017. Olof Palme föreslog 1985 vid FN:s 40-årsjubileum att kärnvapen borde förklaras olagliga, det var både klokt och framsynt. Nu 31 år senare kan det bli verklighet! Vi måste nu se till så att det blir ett starkt avtal och det gäller att kärnvapenstaterna inte förstör förhandlingarna. Tidigare avtal om biologiska- och kemiska-massförstörelsevapen, samt förbud mot landminor och klustervapen har haft stor påverkan på utvecklingen. Vi får hoppas att så även blir fallet med ett förbud mot kärnvapen.

Jag hävdar att det näst värsta vi kan göra är folkmord – utrotning av ett helt folk. Vi talar om illasinnade diktatorer i historien som utfört folkmord, som t ex Hitler eller Stalin.

Men en utrotning av hela mänskligheten är ännu värre än folkmord. Detta är ett stort svek mot alla tidigare generationer som slitit och släpat för att få sina barn att överleva. Alla mödrar och fäder som kämpat för att framtida generationer skall kunna ta över efter dem, som har berett marken, skött skogen och byggt för framtida generationer.

Precis som våra förfäder har slitit för att vi skall få det bra, så anser jag att kommande generationer skall få möjlighet att leva ett bra liv. Därför måste vi som lever idag minska de faror som hotar framtida generationer. Vi bör inte skuldsätta framtida generationer genom att vi idag lever över våra tillgångar, varken ekonomiskt eller ekologiskt. Jag anser att vi handlar moraliskt rätt om vi minimerar vårt avtryck idag och ser till så att så få faror som möjligt hotar våra efterkommande.

Det avgjort mest ologiska av all mänsklig verksamhet är utvecklingen av vapen för massutrotning! Hur tänker vi när vi tar fram dessa? Här avses vapen, som med en knapptryckning kan utföra både folkmord och total utrotning av mänskligheten. Massor med oskyldiga män, kvinnor, barn och djur utrotas utan att dessa har utfört något ont, det enda de har gjort är att de har bott på fel plats vid fel tid. Dessa vapen måste förbjudas då de inte på något sätt följer krigets lagar, som i stort går ut på att militärer skjuter på militärer och att civilbefolkningen inte får vara ett mål. Det är svårt att använda ett massförstörelsevapen utan att civilbefolkningen drabbas!

Vi bör prioritera framtiden då den är oändligt lång, vi människor har funnits i några hundratusen år beroende på vad man menar med vad som är en människa, men vi kan finnas för evigt om vi gör rätt och bäddar för framtida generationer. Detta bör prioriteras.

Jag blev bestört när jag nyligen läste om att Ryssland tagit fram en ny missil som är så snabb (7 km/sekund), att ingen kan skjuta ner den och att den sammanlagda sprängverkan är så stor att en enda missil totalt kan utplåna Storbritannien eller Frankrike med en sprängverkan på 10.000 gånger Hiroshimabombens.

Till vilken nytta? Vad händer om en sådan missil kommer i orätta händer? Vem vet vilken regim som kommer att regera om 50 år, om 100 år eller om 500 år i någon av de stater som idag har kärnvapen? Många otäcka scenarier kan målas upp, självmordsbombare som kommer över massförstörelsevapen (nukleära och kemiska), en stat som vill hämnas någon oförrätt, ett tekniskt fel som gör att en kärnladdning briserar oavsiktligt eller om en fundamentalistisk religiös undergångssekt kommer över dessa?

Jag anser att det allra, allra, allra värsta vi idag kan göra är att framställa ting som kan utplåna oss själva och hela mänskligheten. Att utveckla massförstörelsevapen är ett svek både mot oss som lever idag och mot framtida generationer, vi gör denna planet till en mer osäker plats.

Jag vill med detta inlägg stödja den svenska regeringen och alla de människor som nu jobbar för en kärnvapenfri värld. Tänk om all denna destruktiva energi som går åt till att tillverka kärnvapen istället kunde riktas mot att minska lidandet i världen och bygga en bra bas för framtida generationer.

 
Författaren är verkställande direktör och ledamot av KKrVA.

Att tala med dubbla tungor och skjuta sig själv i foten

av Bo Richard Lundgren

Försvarsberedningen betonade i sitt betänkande Försvaret av Sverige att säkerheten ska försvaras med ickemilitära och militära medel. Det som ska skyddas, det som utmanar och hotar säkerheten samt medlen för att stärka säkerheten måste ses i ett sammanhang.

Denna uppfattning delades av regeringen som i sin inriktningsproposition m m framhöll att planeringen för totalförsvaret nu ska återupptas. Detta ska ske med utgångspunkt i en helhetssyn som omfattar hela hotskalan, ett gemensamt regelverk och en sammanhållen planering.

Det här skapade naturligtvis förväntningar hos oss som är intresserade av att totalförsvarsplaneringen kommer igång igen. Nu skulle det äntligen bli fart i planeringen efter 15 års strategisk time-out och ett totalförsvar i träda. Regeringen skulle, trodde vi, med Försvarsdepartementet i täten ta ett fast grepp om planeringen och se till att berörda myndigheter fick både tydliga mandat och ordentliga resurser.

Jaha. Och hur ser det ut i verkligheten? Hur har t ex regeringen själv organiserat sitt arbete? Jo, när den nya regeringen tillträdde på hösten 2014 beslöt man att dela upp frågorna på så sätt att militära frågor hanteras av Försvarsdepartementet och civila frågor av Justitiedepartementet. Den myndighet som ansvarar för civilt försvar, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, fördes över från Försvars- till Justitiedepartementet. Den enhet som hanterade civila frågor på Försvarsdepartementet fördes också över. Detta har gjort att totalförsvarsfrågorna nu handläggs på två departement. För en utomstående är det svårt att förstå klokskapen i denna lösning. Det är ju bäddat för kompetenstvister, revirstrider och armbrytning om vem som skall betala notan. Begreppet sammanhållen planering blir innehållslöst.

Ett annat vittnesbörd om hur det står till med planeringen idag utgör de planeringsanvisningar som regeringen gav i december förra året. Det är två dokument – delvis olika – som riktar sig till de berörda myndigheterna. Försvarsminister Hultqvist har skrivit under det ena och inrikesminister Ygeman det andra. Även här är det svårt att förstå på vilket sätt detta bidrar till det som regeringen vill åstadkomma, nämligen en sammanhållen planering.

I planeringsanvisningarna sägs att Försvarsmakten ska med stöd av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ge berörda myndigheter tillgång till relevanta delar av planeringen avseende väpnat angrepp. Det handlar om Försvarsmaktens hemliga försvarsplanering. Det är ju bra att civila myndigheter och andra aktörer som ska stödja Försvarsmakten får del av denna information. Men planeringen skulle ju ske med utgångspunkt i en helhetssyn som omfattar hela hotskalan.

Kanske borde regeringskansliet lagt ner lite större möda på att beskriva hur andra scenarier och angreppsfall skall hanteras av de myndigheter m fl som ska involveras i den nya totalförsvarsplaneringen.

Sammanfattningsvis är det svårt för en utomstående att se hur denna nya ordning med totalförsvarsplaneringen delad på två departement främjar att säkerheten ses i ett sammanhang. Det är heller inte så lätt att begripa hur två olika planeringsanvisningar gynnar en sammanhållen planering. Det är heller inte kristallklart hur en helhetssyn som omfattar hela hotskalan skall kunna beaktas när regeringen själv inte tydligt (helst i öppna anvisningar) talar om vilka scenarier och angreppsfall som gäller.

Tvärtom finns det många tecken som tyder på motsatsen d v s att helhetssynen gått upp i rök och att planeringen blivit splittrad och avsevärt försvårad.

Det finns ett uttryck som beskriver företeelsen när man säger en sak men gör en annan. Det kallas för att tala med dubbla tungor. Ett uttryck för självskadebeteende är att skjuta sig själv i foten.

 
Författare är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

En studie i allvarsamma behov

Redan den 2 december utbröt julafton i Försvarssverige! Försvarsmakten har nämligen publicerat den första delen i perspektivstudien 2016-2018. I rapporten sammanfattas Försvarsmaktens omvärldsanalys fram till 2035 och inkluderar till delar genomförd militärstrategisk analys. Nästa delrapport kommer omfatta förslag till försvarskoncept och kostnadsberäknade försvarsmaktsstrukturer. Rapporterna utgör ett av flera underlag till regeringen inför kommande försvarsinriktningsbeslut, det vill säga det som ska gälla perioden 2021-2025, men utgör även underlag mer i närtid för Försvarsmaktens strategiska inriktning, kravställning och planering.

Perspektivstudierna är det arbete Försvarsmakten gör för att analysera militärstrategiska trender, framtida konflikters karaktär och insatsmiljöer 20 år in i framtiden, eller med andra ord hur ÖB ser på omvärlden och framtiden i ett längre perspektiv. Faktum är att PerP:en är det enda instrument ÖB har för att analysera och lyfta blicken bortom nuvarande inriktning. 

Studierna är läsvärda av flera skäl. Ett av dem är att de kan röra sig med lite friare ordval just på grund av att de är studier med längre tidsperspektiv och inte omedelbara svar på frågor om dagsläget – vilketså mycket lättare kidnappas av intressen för dagen. Rapporterna är därmed inte så tvättade på vad som för tillfället är laddade formuleringar.

Försvarsintresserade ser alltid fram emot PerP och det är en skatt för tankar framåt, men också för forskning bakåt i tiden när det gäller spårbarhet – eller brist på spårbarhet – mellan Försvarsmaktens framtidsbedömningar och politikens styrning. Det är alltid intressant att lägga föregående rapport bredvid den senaste.

I PerP från 2013 skriver Försvarsmakten att

den militärstrategiska situationen för Sverige förändras bland annat som ett resultat av närområdets växande betydelse och den ökande ryska militära förmågan i området. Medan det militära hotet mot Sverige bedöms vara lågt kvarstår i hög grad hotet från främmande makts underrättelseverksamhet.

Generellt i 2013-rapporten framhålls behovet av kvalitativt fokus (för mindre bevandrade i ”försvarspolitiska” ska man förstå det som att man inom ramen för en begränsad ekonomi hellre väljer kvalitativt fokus än kvantitet). Bland annat sägs att det är av största vikt att Försvarsmakten har ett antal kvalificerade högteknologiska förmågor som gör oss relevanta och attraktiva för samarbeten samt att våra förmågor passar in i ett större sammanhang. Det var också i denna rapport som Försvarsmakten lade fram behovet av att utveckla förmåga till offensiva cyberoperationer, vilket försvarsinriktningsbeslutet 2015 följde upp. Vidare framhölls behov av rymdbaserade förmågor (vilket även är ett tema i den nya rapporten), obemannade system, skydd mot ballistiska robotar och kryssningsrobotar samt att den nationella försvarsförmågan mot kryssningsrobotar bör stärkas. PerP:en 2013 tar även upp att förmågan att kunna bekämpa mål på stora avstånd med hög precision blir allt viktigare och att Försvarsmakten bör överväga att anskaffa en sådan förmåga (det finska köpet av JASSM nämns) samt att förmågan kan utvecklas med mark-, luft eller sjöburna system.

Jag tror de flesta känner igen hur dessa förmågor diskuteras nu tre år senare.

Detta om den förra studien.I den dagsaktuella versionen konstaterar Försvarsmakten att det inte genomförs några större strukturella förändringar i myndigheten utan att dessa har skjutits på framtiden. Behov av långsiktiga behov av större förändringar i förmågor aviseras med utgångspunkt i den framtida operationsmiljön samt Rysslands planerade fortsatta militära förmågeökning och säkerhetspolitiska utveckling.

Förändringar i den operativa miljön gör att Försvarsmakten redan nu, i innevarande försvarsinriktningsperiod, behöver förbereda och planera för den långsiktiga förmågeutveckling. Med de säkerhetspolitiska osäkerheterna som bakgrund behövs en översyn över vilken militär grundförsäkringspremie som krävs för att risktagningen i perioden efter 2025 ska förbli rimlig.

Försvarsmakten pekar på fyra centrala förhållanden som belyser att och varför Försvarsmakten behöver vidareutvecklas:

  • Ryssland planerar att fortsätta öka sin militära förmåga i perioden efter 2020 samtidigt som Försvarsmaktens förmåga nedgår med nuvarande försvarspolitiska och ekonomiska ambitionsnivå (detta pekades på redan 2013, min anm.). Det är en viktig bedömning och korrigerande signal, inte minst med tanke på uppgifter i medier om att de ryska försvarsutgifterna ska minska, och naturligtvis i linje med vad stf chef MUST sade vid Försvarsföretagsdagarna i veckan.
  • Operationsmiljön i Östersjöområdet bedöms i perioden 2025-2035 vara förändrad vad avser ett angrepps syfte, omfattning och karaktär.Försvarsmakten skriver att ett angrepp i första hand sannolikt syftar till att förneka annan part handlingsfrihet. Vidare antas att konfliktens karaktär förändras med rysk teknik- och strategiutveckling, vilken systematiskt riktas mot att utnyttja västvärldens svagheter och innefattar bland annat hybridkrigföring. Teknikutvecklingen medför, menar Försvarsmakten, vapensystem med allt längre räckvidder för fjärrbekämpning och avregling av strategiskt viktiga områden. Utvecklingen inom informationsteknologi, cyber, fjärrstyrda och autonoma system och telekrig tas upp som exempel på andra områden där teknikutvecklingen medför förändringar i den framtida operationsmiljön.
  • Försvarsmakten folkbildar i sin tredje punkt om att Sverige ”oundvikligen” kommer att påverkas om en konflikt i Östersjöområdet uppstår. Jag har en teori om att det finns en svensk ganska grundmurad inbillning om att vi alltid kan välja huruvida vi blir indragna i en militär konflikt eller ej, vilket i sin tur torde vara en underliggande förklaring till mycket märkligheter i svensk försvarspolitik över tid (det fick jag för övrigt tillfälle att nämna i dagens Studio Ett). Försvarsmakten konstaterar att Sveriges geostrategiska läge i grunden har förbättrats genom tidigare utvidgningar av EU och NATO, men att de geostrategiska förhållandena innebär att tillgång till svenskt territorium är en strategisk fördel för såväl Ryssland som NATO och USA. Försvarsmakten fortsätter i samma upplysningsanda med att det utan fördragsfästa säkerhetsgarantier finns en fortsatt osäkerhet om och när stöd kan påräknas.
  • Det ömsesidiga beroendet mellan den militära och civila delen av totalförsvaret har ökat, konstaterar myndigheten. Hybridkrigföring riktar sig mot samhället som helhet och samhällets sårbarhet vid påfrestningar ökar. I ett antal pedagogiska formuleringar beskriver Försvarsmakten vikten av ökad nationell situationsförståelse, en sammanhållen nationell strategisk kommunikation och en förmåga i samhället att snabbt och med god effekt kunna agera i gråzonen mellan fred och krig.

Ett av de viktigaste konstateranden Försvarsmakten gör i rapporten, är följande:

de civila delarna i totalförsvaret behöver utvecklas för att reducera sårbarheter samt skydda kritisk infrastruktur och samhällsviktig verksamhet i syfte att utveckla en nationell tröskeleffekt. Samhällets motståndskraft och Försvarsmaktens uthållighet är i detta sammanhang viktiga faktorer.

Det hade varit mycket intressant och – tror jag – välgörande för utvecklingen av de civila delarna och förståelsen för det ömsesidiga beroendet om MSB fick uppdrag att göra en motsvarande långsiktig perspektivplanering för totalförsvaret. En klok vän har påpekat att ett sådant dokument kan kan befästa missförståndet att MSB är en direkt motsvarighet till Försvarsmakten som ansvarar för hela det civila försvaret, men det borde gå att förklara hur strukturerna ser ut och denna utmaning borde hursomhelst inte omöjliggöra ett sådant arbete.

Sammanfattningsvis är det tydliga budskap om att  Försvarsmakten är i behov av långsiktigt hållbara beslut om större förstärkning och förändring av Försvarsmaktens förmågor. Försvarsmakten tillägger att det är ”oavsett planeringsläge i innevarande period” och att ”långsiktigt hållbara beslut krävs för att kunna vidareutveckla förmågor för att möta den ryska förmågeutvecklingen och den framtida operationsmiljöns komplexitet.” Detta anger myndigheten som en förutsättning för att Försvarsmakten ska kunna lösa sina uppgifter 2025-2035.

När den förra perspektivstudien kom (2013) skrev jag att

Försvarsmakten gör helt enkelt kaos med halvkvävda försköningar eller tillrättalagda beskrivningar om problem (och utmaningar) och den övergripande slutsatsen är att hela dokumentet är ett rop på hjälp – eller i alla fall ett rop på vägval och definitioner som endast den politiska nivån kan och ska göra.

Möjligen står sig det omdömet. Jag skickade också med en lämplig låt. Den står sig nog den också.

Kärsön 1987, ett hot mot rikets säkerhet?

Reflektion

Nedan följer ett kortare reflektionsinlägg, om en möjlig incident av främmande makts undervattensverksamhet från 1987, som jag ramlade över i samband med att jag sökte information om en annan incident, till ett kommande inlägg under nästa år. Denna incident har alla ingredienser för en roman, om man så vill.

Klockan 0400 på morgonen, 05MAJ1987, såg två poliser som passerade över Nockebybron i västra Stockholm en kraftig vågrörelse och virvlar i vattnet några hundra meter söder om bron och Kärsön. Denna observation kom att föranleda att bevakningen vid regeringsbyggnaderna i Stockholm kom att förstärkas, samt Stockholmspiketen kom att tilldelas automatvapen, som förstärkningsvapen. Detta var upptakten till en av de mer konstiga händelserna i Svensk ubåtsjakts historia.

Samtidigt som de båda polismännen observerade fenomenet i vattnet, så noterade de även en eld som brann på Kärsön, där kom de att påträffa ett tält och fem individer, varav tre var från Polen, samtliga fem kom att gripas på platsen för brott mot rikets säkerhet, en sjätte individ hade funnits på platsen, men avvikit innan polismännen anlände. Efter genomfört förhör kom samtliga fem att släppas, då det klarlagts att individerna ej kunde haft något med den möjliga främmande undervattensverksamheten att göra.

Under dagen, 05MAJ1987, så inkommer även en rapport om en möjlig observation om främmande undervattensverksamhet vid Vaxholm. En lastbilschaufför anmäler in att han observerat ett periskop. Det är även efter denna observation som polisen fattar beslut om att öka bevakningen av regeringsbyggnaderna i Stockholm samt tilldela piketen förstärkningsvapen. Där man bl.a. framför att skälen till detta bl.a. är att den dåvarande amerikanska ambassadören i Sverige är på väg för att träffa, dåvarande Statsministern Ingvar Carlsson, därtill gripandet av individerna i samband med observationen av vågrörelserna.

En telefonkabel låg/ligger i vattnet i anslutning till platsen där observationen genomfördes, som åtminstone då, utifrån massmediasrapportering, förefaller varit kopplad till Försvarets Radioanstalt, FRA, på Lovön. En polisman som uttalade sig anonymt till Svenska Dagbladet menade på att denna händelse var en av de mest allvarliga som hänt i Sverige under senare år, då skall man sätta det i paritet med att Sveriges Statsminister Olof Palme, mördades året innan. Här finns givetvis möjligheten att polismannen har velat känna sig viktig och överdrivit händelsen.

Både polisens, brandförsvarets och marinens dykare kom att genomföra dykningar vid platsen för de två polismännens observation. Varpå man kom att finna bottenavtryck, telefonkabeln kom även att kontrolleras och kunde konstateras vara orörd. Efter genomförd efteranalys kom bottenavtrycket avskrivas och tillskrevs naturlig förklaring, förklaringarna varierade från att en fritidsbåt hade kunnat orsaka det till dykare som underhållit den telefonkabel som gick/går där, men någon form av anknytning till främmande undervattensverksamhet tillskrevs det ej.

I och med detta så förefaller även händelsen som helhet att avskrivas åtminstone i massmedias ögon, då ingen ytterligare rapportering kommer ut avseende den, Försvarsmakten förefaller även avskrivit den. Vad är det då som gör att det kan finnas skäl till att ta upp denna incident, snart 30 år efter att den hände, då den trots allt förefaller vara avskriven?

Det självklara skälet är polisens vidtagna beredskapsåtgärder, detta är första gången som jag noterat att polisen dels har förstärkt bevakningen av samtliga regeringsbyggnader i Stockholm, dels tilldelat förstärkningsbeväpning i samband med en möjlig observation av undervattensverksamhet. Detta måste sättas i kontexten att under den aktuella eran så genomfördes sjunkbombningar m.m. nästan varje år i Stockholmsskärgård mot främmande undervattensverksamhet, d.v.s. ett mer eller mindre krigsstillestånd rådde stundtals.

Trots det, så förefaller detta vara den enda gången som åtminstone massmedia rapporterat om att bevakningen av rikets statsledning och dess funktioner i Stockholm skärpts p.g.a. en undervattensobservation. Detta är även det enda tillfället som jag, hitintills skall tilläggas, noterat att man vidtagit sådana drastiska åtgärder, i Stockholmsregionen, trots att det nästan rådde krigsstillestånd under ett decennium i Stockholmsskärgård.

Det gör händelsen värd att skriva ett blogginlägg om, för spontant känns det som att det finns betydligt mer ”under ytan” än vad som öppet rapporterats om detta, givetvis finns möjligheten att Polismyndigheten tog tillfället i akt att öva en förhöjd beredskap då mordet på Olof Palme skett drygt ett år tidigare, men om något känns det något överilat att öva systemet samtidigt som man har en möjlig skarp incident igång samtidigt, och de skäl som ges avseende ambassadören, torde man kunna bortse ifrån, då det är mer regel än undantag att ambassadörer besöker olika delar av regeringen titt som tätt.

Have a good one! // Jägarchefen

Tid för ett ”Crash Program”

Av Bo Hugemark

”Det räcker att fastställa som princip, att vår försvarsorganisation bör erhålla högsta möjliga kvalitet. Till annat resultat torde ej heller de mest grundliga strategiska undersökningar kunnat leda.”

Detta är allt som i 1941 års försvarsutrednings betänkande sägs om den säkerhetspolitiska och strategiska bakgrunden till förslagen.

Det borde tjäna till föredöme idag, i synnerhet om man begrundar vart de mest grundliga utredningar under ett kvarts sekel lett.

Men, kan man invända, det citerade skrevs när krig redan brutit ut. Javisst, men det kanske det redan har gjort nu också. I nya former, propaganda, vilseledning, underminering av motståndsvilja, vapenskrammel, kärnvapenhot – och annektering av territorier med vapenmakt. Med andra ord är det dags för ett ”crash program” för att möta hot som kan vara omedelbart förestående.

I min förra blogg i september påvisade jag anpassningsdoktrinens fåfänglighet. Ingen regering kommer att fatta beslut om upprustning i så god tid att man är rustad att möta ett framtida hot. Jag visade det genom att citera min artikel från 2004, där jag dels skisserade ett läge 2015 med ett alltmer totalitärt, upprustat och nationalistiskt Ryssland, strävande att återställa sin stormaktsposition i Östersjöområdet och med en paranoid inställning till väst, dels pekade på att det redan fanns tecken på att detta skulle kunna bli en realitet 2015.

Står alltså kriget för dörren? Det kan vi naturligtvis inte säga. Men vi kan se ett Ryssland med alla de egenskaper som skulle göra ett angreppsscenario mer troligt, ett Ryssland som enligt samstämmiga bedömare är alltmer oförutsägbart och som till råga på allt genomfört militära krigshandlingar mot grannländer. Förre arméchefen Anders Brännström hävdade att vi kunde vara i krig 2017 och bemötte okunniga anklagelser om alarmism med en motfråga: Kunde man säkert säga att vi inte kunde vara i krig 2017?

Under mellankrigstiden hade Storbritannien en planeringsmodell som hette no-war-in-ten-years plan som rullades varje år. 1935 krympte man den antagna tidsfristen till 8 år. Även Sverige tvingades till forcerad upprustning (som var genomförd 1947). Det som gjorde att man inte helt kom i efterhand var att den tyska upprustningen inte heller var klar när dess angrepp mot Polen oförmodat möttes av västliga krigsförklaringar.

Ryssland av idag har, för att citera den finska NATO-utredningen visat ”stor förmåga att fatta strategiska beslut snabbt och sätta dem i verket med hög hastighet och smidighet.” Om Sveriges förmåga att möta sådana aktioner behöver jag inte orda.

Så vad skall göras? ”De mest ingående strategiska studier” kan inte ge svar, ej heller kommande försvarsberedning. Vi får hoppas att dessa aktiviteter kan komma att genomföras och vara nyttiga. De tycks komma att få en hel del att grubbla på med tanke på de olycksbådande tendenser vi ser nu i den europiska och världspolitiskas utvecklingen. Men nu gäller det att i likhet med den militära taktiska bedömandemetodiken först överväga Omedelbara åtgärder, förutan vilka det långsiktiga bedömandet är meningslöst.

Vilken tidshorisont är då omedelbar? Det beror på hur fort det går att genomföra olika åtgärdr, men man bör nog börja med – bokstavligen – i morgon. Det som går att göra då ligger på det mentala och verbala planet: Inse att något kan hända, sluta, kära politiker och militärer, med ogenomtänkt prat om att det inte finns något hot mot Sverige. Säg i stället att kriser kan uppstå oförutsett och med kort varsel, och då dras vi in. Kombinera gärna med en avsiktsförklaring om att vi siktar mot en försvarsekonomi på 2 procent av BNP, som en signal till folket och omvärlden.

Ledamoten Ulf Henricsson har i en blogg 21 oktober diskuterat tidsförhållandena för en upprustning och konstaterat att det tar sju år att fördubbla armén – vilket innebär en tiondel av det kalla krigets styrka.

Det duger ju inte för ett ”crash program” som ska kunna hantera det oförutsedda men inte otänkbara. Vilket inte innebär att man ska vänta med att sätta igång. Tvärtom, på grund av att vi i oförstånd nått under den kritiska nivån för att kunna tillväxa, måste vi rivstarta med att skapa dessa förutsättningar. Och det behövs inte särskilt långt funderande för att inse att vi måste öka antalet brigader för att kunna försvara vitala områden och att säkerställa möjligheter att få hjälp utifrån, att våra örlogsfartyg måste få kvalificerat luftvärn, liksom våra flygbaser.

Finns det då inget att göra på kort sikt? Kanske en del, både för omedelbar operativ effekt och som grund för fortsatt upprustning, om det blir tid till det:

  1. Fyll upp den befintliga organisationen med all krigsplacerad personal, och sätt igång att öva den i stridsuppgifter.
  2. Samöva fältförbanden och territorialförsvaret (hemvärnet).
  3. Samöva förbanden ur alla försvarsgrenar, i stora övningar och i smärre delövningar
  4. Inled omedelbart operativ samplanering med grannländer och med NATO-staber.
  5. Klara ut de tekniska och logistiska förutsättningarna för att snabbt ta emot insatser av NATO-enheter, såsom Patriot-förband.
  6. Inventera och förbandssätt förrådsställd men inte krigsplacerad materiel såsom stridsvagnar och pansarskyttefordon
  7. Inventera och förbandssätt utbildad men ej krigsplacerade personal användbar till denna materiel.
  8. Inventera marknadstillgångar på materiel som inte kräver specialutbildning men som kan vara väsentlig för den operativa och taktiska förmågan, t ex för underhållstjänst och fältarbeten.

Hinder för detta? Juridiska, finansiella och politiska. Sådana måste vara överkomliga när det gäller statens kärnverksamhet, landets överlevnad. Viktigast och svårast är kanske att övervinna rädslan för att provocera den möjlige angriparen. Men erfarenheten visar att det som mest provocerar en aggressiv makt är offrets svaghet.

En osäkerhetsfaktor är givetvis punkterna 4 och 5. Hur långt är NATO berett att gå därvidlag mot en utomstående? Men tillräckligt snabb hjälp utifrån är ett måste för ett meningsfullt ”crash program”

 
Författaren är överste, säkerhets- och försvarspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

Vem får samarbeta med det nya USA?

av Mats Olofsson

Forskning på hög nivå kräver i stor utsträckning internationell samverkan. Få forskare är ensamvargar och många projekt genomförs i samverkan med globalt spridda aktörer. Även de bästa forskargrupperna behöver inspiration av andra och för att få genomslag krävs internationell publicering.

Nyligen vaknade vi svenskar upp till nyheter om att bedömningarna från dagen före om en komfortabel seger för Hillary Clinton hade förbytts i en realitet med en övervikt för Donald Trump, som segrade även i stater där demokraterna traditionellt varit överlägsna.

Vad är kopplingen mellan dessa båda stycken? Det vet vi förstås inte än, men den tydligt unilaterala retorik som Trump basunerat ut i valkampanjen, som fått inte minst de asiatiska staterna att känna en ökad spänning, indikerar åtgärder som kan minska öppenheten. Hans aviserade syn på Nato skulle kunna få effekter även i STO-sammanhang (Science and Technology Organization) och reducera samverkan och kunskapsutbyte. Samtidigt är den amerikanska försvarsmakten mycket väl medveten om var det finns för USA fördelaktiga samarbeten och om Trump vill öka satsningarna på försvaret är givetvis ett syfte att det ska vara än mer överlägset i sin utveckling än idag. Och då krävs även fortsättningsvis samarbeten för att få tillgång till sådan kunskap där USA, trots sitt ganska stora generella kunskapsövertag, inte ligger främst.

Om Sverige, vilket är rimligt och redan har framförts i den politiska diskussionen på hemmaplan, ser behov av förstärkningar av de egna resurserna för att kompensera osäkerheten kring externt (läs amerikanskt) stöd, så behöver vi också positionera oss. Vi behöver fortsatt ha de spjutspetsar av kunskap, komna ur excellent forskning i framkanten av respektive område, som attraherar USA till samverkan. På så sätt kan vi komma åt annan för oss viktig kunskap, materiel eller andra samarbeten som kan vara avgörande för vår förmågeutveckling och vår trovärdighet.

Visst kan en ny administration styrd från Vita Huset efter 20 januari bli mera sparsmakad i sin syn på internationell samverkan och visst kan den initiera försämringar i militära avtal, handelsavtal o dyl. Men man kommer med all sannolikhet även fortsatt att analysera vilka man har nytta av att samarbeta med och även fortsatt vara angelägen om att knyta sådana avtal med utvalda partners. Därför finns starka skäl att vårda (bibehålla) de områden där vi redan har en unik kompetens och dessutom identifiera områden där de svenska förutsättningarna är goda att skapa nya relevanta excellensprofiler. För detta krävs dock beslut om resursökning och jag avslutar detta inlägg med en uppmaning att analysera det jag ovan påstått och om det låter rimligt ta konsekvenserna genom att förstärka satsningen på forskning och teknikutveckling (FoT). Om Sverige ska kunna uppvisa en trovärdig försvarsförmåga i framtiden går det inte att blunda för behovet av kvalificerad FoT, både som grund för egen utveckling/anpassning och som argument i förhandlingar med andra.

Slutligen kan vi väl alla konstatera att ett område som borde kunna utvecklas med hjälp av ny forskning är förmågan att genomföra väljarundersökningar som indikerar vart vinden blåser – efter Brexit och det amerikanska valet är det väl ganska uppenbart att de gamla modellerna inte håller!

 
Författaren är överste och ledamot av KKrVA.

A2/AD

Interfax meddelade 21NOV2016 (engelsk version/sammanfattning hos The Moscow Times) att de ryska väpnade styrkorna nu har, en bataljon av kustrobotsystemet Bastion i Kaliningrad Oblast. Hur pass operativt systemet trots allt är, får ses som öppet för diskussion, dock observerades i Augusti, 2016, en transport av systemet i närheten av St Petersburg, huruvida systemet redan då skeppades över till Kaliningrad Oblast, är en obesvarad fråga. Men om systemet transporterades över, i anslutning till den observationen, bör det kunna anses att de som minst har uppnått en godtagbar förmåga att kunna verka med det.

Under hösten, 2016, har även kustrobotsystemet 3K60 BAL tillförts Kaliningrad Oblast. Maximal räckvidd för systemen är 300 respektive 260 km. Dock måste man skilja på maximal och praktisk räckvidd, den praktiska är lägre, hur mycket är en öppen fråga i sammanhanget. Därtill är det intressant att notera de publicerade bilderna samt videoklipp från det ryska försvarsministeriet, avseende Bastion systemets användning mot markmål, något som praktiskt genomfördes i Syrien 15NOV2016.

Sedan tidigare finns i Kaliningrad Oblast, luftvärnssystemet S-400, med en maximal räckvidd på 400 km, återigen måste man även här, skilja på maximal och praktisk räckvidd. Således har Ryssland nu med Bastion samt Bal införande i Kaliningrad Oblast, förmågan på plats för att effektivt kunna påverka luft- och sjörörelser i södra Östersjön. Därtill tillkommer förmågan med långräckviddig fjärrbekämpning av markmål, Kalibr kryssningsrobot, som tillfördes i och med korvetterna Zelenyy dol och Serpukhov ingående i Östersjömarinen. Fortsatt förefaller även Iskander förbandet som överskeppades tidigare i höstas, befinna sig i Kaliningrad Oblast, vilket även innebär att man har förmåga att med ballistiska missiler påverka markmål.

Vad som kanske är den mest avgörande förmågan för skapandet av en trovärdig A2/AD (Anti-Access/Area Denial) förmåga i södra Östersjön är den att kunna detektera mål och därmed kunna förse de olika systemen med som minst data för inriktning. Denna förmåga att detektera mål på längre avstånd skall enl. ryskt utsago uppnås under 2017, då radarsystemet Podsolnukhblir operativt i Kaliningrad Oblast. Enkelt beskrivet kan detta radarsystem se bortom horisonten, på ett avstånd upp till 450-500 km, systemet kan följa upp till 300 fartyg och/eller 100 luftfarkoster. Med samtliga verkansdelar på plats för att kunna upprätta, faktisk, A2/AD förmåga så är, bedömt, driftssättandet av detta radarsystem inte långt borta.

Detta skulle i teorin innebära att t.ex. fartygen vid Marinbasen i Karlskrona kan följas från det de lämnar kaj, dock så utgör öar o.dyl. fortsatt, bedömt, skyl för radardetektering, men sannolikheten för upptäckt får ändå anses som hög, vilket kraftigt försvårar dolda fartygsrörelser. Därtill kommer flygplansrörelser, bedömt, upptäckas tidigt, trots låghöjdsflygning genomförs. Totalt sett så innebär det att Ryssland i närtid kommer få som lägst, en god förmåga att upptäcka luft- och sjörörelser inom södra Östersjöregionen.

Sammanfattningsvis, inom en sex (6) månadersperiod kommer Ryssland sannolikt inneha förmågan vad avser att med olika verkanssystem samt med detektionssystem kunna upprätta ett s.k. A2/AD område inom södra Östersjön. Detta innebär att NATO förmåga att effektivt kunna tillföra styrkor till de baltiska staterna i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt, f.r.om. mitten av 2017 kommer vara kraftigt beskurna.

Have a good one! // Jägarchefen

Kajsa Warg är bra – men otillräckligt

Provskott med det återinförda kustrobotsystemet. Foto: FMV

I fredags offentliggjordes att Sverige åter kommer att få ett tungt kustrobotsystem. Med en typisk "Kajsa Warg"-lösning har Försvarsmakten, FMV och Saab med understöd av Försvarsdepartementet, kunnat ta hittills ej avvecklade (skrotade) delar av tidigare kustrobotbatteri och avvecklade robotbåtar och satt upp ett nytt system.

Genom systemets införande kompletteras nu den kustnära sjömålsstriden på ett ypperligt sätt. En fiende som avser landstiga på svensk kust har nu att hantera ett simultant robothot från flyg, fartyg och land, samtidigt som man ska minsvepa och skydda egna försörjningslinjer. Det här är ett gott exempel på hur man verkligen skapar tröskeleffekt. Tung kustrobot är också den tredje åtgärden sedan Försvarsbeslutet 2015 som verkligen ökar försvarsförmågan (de övriga två har varit införandet av jaktroboten robot 101 Meteor, samt den permanenta militära närvaron på Gotland). I övrigt har de åtgärder som vidtagit inom ramen för försvarsbeslutet syftat till att vidmakthålla och omsätta tidigare förmåga så gått det går med ringa ekonomiska medel.

Sent omsider börjar nu därmed försvarsförmåga att återskapas. Det har tagit en oerhörd tid för politiken att uppnå insikten att det är länge sedan väckarklockan ringde. Backar man bandet nästan tio år till tiden före Georgienkriget så var framtiden ljusare än någonsin för Sveriges närområde. I försvarsbeslutet 2004 hette det t.o.m. att president Putins "Ryssland demokratiseras och vävs allt mer in i det europeiska samarbetet.” I försvarspolitiken var det sedan millennieskiftet normerande att tio års förvarning skulle ges innan ett nationellt försvar åter kunde behövas.

De som ursprungligen formerade dessa tankar hade nog heller inte tänkt sig något annat än att de tio åren av förmågehöjande åtgärder för det nationella försvaret skulle vara fullt finansierat. Likaså skulle det ju baseras i en så distinkt händelseutveckling att en återtagning av förmåga skulle påbörjas omedelbart. Samtidigt skulle händelseutvecklingen vara så långsam att man utan risk kunde ägna tio år åt återtagningen. I själva verket var det nog ingen som ens tänkte tanken att antagandet om tio års förvarning någon gång skulle bli synat.

Georgienkriget, som borde ha lett till såväl ett europeiskt som svenskt uppvaknande kring Putins Ryssland, visade sig i efterhand vara endast en smärre repa i den säkerhetspolitiska vaggvisan. Det "kaukasiska lackmustestet", ledde förvisso till att den dåvarande regeringen avbröt sin fortsatta besparingsplaner på försvaret och ominriktade det helt och hållet internationellt inriktade försvaret till att även ha nationella uppgifter.

Den nationella återtagningen, innebärande att förband som sedan 2004 hade 3 års inställelsetid helt plötsligt skulle få både personal och materiel, skulle enligt försvarsbeslutet endast ske i den takt ekonomin medgav (sök gärna på "i den takt"). Eftersom ekonomin inte just medgav så mycket, fick försvarsbeslutet 2015 till största del ägnas åt att täta de luckor som fortfarande fanns i basala funktioner i försvaret – därav fokus på den s.k. basplattan. Trots en bred samstämmighet i försvarsberedningen om vad som behövde göras och färdvägen dit, anslog i princip samma partier bara en del av det som krävdes för att förverkliga det man nyss varit så eniga var nödvändigt. Här är det lätt att instämma i Ewa Stenbergs analys i DN att det är billigare för partierna att bråka om NATO än försvarsanslag. Vi har idag ett nytt försvarsbeslut sedan ett drygt år, men vägledande är fortfarande "i den takt ekonomin medger" istället för utvecklingen i omvärlden.

I ljuset av detta är det glädjande att förmågan tung kustrobot i alla fall till del kan återtas. Räknar man dock på de 10 årens förvarning så kan man kan kallt konstatera att de första 7 åren tillbringades sittandes på händerna.

Tiden springer snabbt iväg och när man ackumulerar underfinansiering och förmågeunderskridande år efter år så blir behoven bara större. Den svenska försvarspolitiken som föregick andra världskriget är väl känd. Åratal av underinvesteringar måste snabbt kompenseras för att försöka hålla Sverige utanför kriget. Sålunda sköt försvarsbudgeten snabbt i höjden och 1942 gick 60 % av statsbudgeten till försvar. En fullkomligt ohållbar situation för en stat. Först något år senare när Sverige var närmast utom krigsfara började den vid krigets inledning beställda förmågan att levereras.


Vi går nu allt snabbare mot en allt farligare och osäkrare omvärldssituation utan större ljuspunkter. Osäkerheterna i Västvärlden staplas nu på varandra och det är i många fall i länder och institutioner på vilka vi i Sverige byggt vår egen säkerhet. Vilken väg USA nu kommer att anta under president Trump återstår att se, men de utnämningar som hittills skett talar för en annan Rysslandspolitik än tidigare. I Frankrike verkar det kommande valet komma att stå mellan Fillon och Le Pen – båda med mjuka linjer gentemot Moskva. Liknande vindar blåser också i sydöstra Europa. Det är för svensk del oroväckande då Östersjöområdet och i viss mån också Barentsområdet utgör de primära friktionsytorna mellan Väst och Ryssland. Samtidigt kommer också konflikterna sydöst om Europa att fortsätt, vilket också fortsatt kommer att skapa ringar på vattnet som når till våra breddgrader.

Den omedelbara anslaget som Gunnar Hökmark föreslagit på DN Debatt är nödvändigt och har varit så ett bra tag. Hur man än vrider och vänder på organisationen och materielen i Försvarsmakten och försöker avhjälpa bristerna med nya omorganisationer och "Kajsa Warg"-lösningar, finns det en enda minsta gemensam nämnare – bristen på finansiella medel för att öva, rekrytera och bibehålla personal och anskaffa och vidmakthålla utrustning. Problemets lösning är känd för samtliga aktörer, men likt rådjuret i helljuset törs ingen agera. Hade man satt fart 2008, hade vi inte behövt vara oroliga idag. Hade man satt fart vid annekteringen av Krim i mars 2014, hade vi haft ett betydligt bättre läge idag. Sätter man fart idag kommer det som alltid att dröja några år innan effekt kan levereras. Det får dock aldrig vara en ursäkt att inte agera. Kommer man inte ur startblocken nu heller, kommer Sverige bara att bli än mer sårbart för yttre påtryckningar.


Det kalla krigets återkomst

av Per Blomquist och Arvid Cronenberg

Med Sovjetunionens kollaps ansågs det kalla kriget som avslutat. USA och Nato med sina krigsinstrument var herre på täppan.

För Sveriges del var det gamla rysshotet för tillfället eliminerat och det något tilltufsade invasionsförsvaret ansågs kunna nedmonteras och ersättas av ett ”omprioriterat” och mer tidsenligt insatsförsvar, närmast avsett för internationella uppgifter i fredens tjänst. Omvandlingen motiverades med nonsensdeviser som att ”Sverige försvarades bäst i Afghanistan” och annat trams.

Dödsstöten levererades slutligen av de 17 generaler, som i en artikel i Dagens Nyheter 2004 yrkade på övergång till yrkesförsvar: ett förslag som år 2009 biträddes av en splittrad riksdag.

Och där är vi nu, med ett försvar som närmast kan betecknas som ett skämt. Medan Sverige således militärt ”gått i väggen”, har Nato genom sin positionering i Baltikum och Polen gjutit nytt liv i det uppenbarligen endast skendöda kalla kriget. Rivaliteten mellan de båda ledande supermakterna har skjutit ny fart. Och en ledande grupp svenska militärer har vädrat morgonluft, hoppat på bandvagnen och tagit sig orådet att utnyttja akademiens auktoritet för en intensiv propaganda för Sveriges anslutning till Nato. Bland annat har tanken varit den att Sverige med stöd av en dubiös solidaritetsdeklaration aktivt skulle ingripa i Baltikum för att förekomma eventuella ryska invasionsförsök. Sverige skulle vidare få sitta med vid ”de storas” militära rådslag och i nationalhymnens anda få nya stolta minnen att trona på. Så har tongångarna gått och man har kunnat notera att det nya ohederliga ”rysshotet” fått nytt liv.

För drygt ett år sedan uppdrog regeringen åt ambassadör Krister Bringéus att utifrån ett fristående perspektiv utreda, analysera och redogöra för innebörden av Sveriges samarbete med sina närliggande länder samt diverse internationella organisationer. Den militära alliansfriheten skulle dock inte utredas. Utredningen, som kom ut för en tid sedan, är mycket professionellt gjord, men självfallet finns där också anledning till invändningar. För vår del har vi särskilt fäst oss vid vad Bringéus säger i sitt efterord på s 161:

”En konflikt i Sveriges närområde må vara mycket osannolik. Men konsekvenserna, om den likväl skulle bryta ut, riskerar att bli katastrofala. Den politiska ledstjärnan måste därför vara att ge det bidrag vi kan till att detta överhuvudtaget inte inträffar”.

Det är alltid freden vi bör satsa på – inte kriget, allt enligt Bringéus.

Men vad säger då våra krigslystna officerare som önskar en anslutning till Nato. Av allt att döma delar de inte Bringéus mening. En svensk anslutning till Nato kan väl knappast ses som en fredsinvit, snarare som ett klarläggande så till vida att ryssarna definitivt kommer att inrangera oss i ledet av potentiella fiender och vid ett krigsutbrott behandla oss därefter. Mot bakgrund av detta förefaller det föga välbetänkt att vi nu under djupaste fred i Nordeuropa skulle kasta oss i armarna på världens – alltjämt stridande – starkaste militärpakt. Just nu ter sig måhända en anslutning till Nato som tämligen harmlös. Men hur ser man på problemet om 50 år, då förhållandet har skorpat till sig och man kanske vill göra sig kvitt diverse för länge sedan ingångna krigsåtaganden. Det kan bli betydligt knepigare.

Vår socialdemokratiska regering har deklarerat att försvarssamarbetet med andra länder var en av de viktigaste faktorerna i säkerhetspolitiken. Vidare har Försvarsminister Peter Hultqvist framhållit att vi inte i förtid skulle låsa oss för visst handlande i möjliga men ovissa framtida konflikter. Visst är det så. Vi håller med. Det är en politisk linje vi med framgång följt i två hundra år. Varför inte fortsätta? Även om vi som tillhör ”fredslinjen” inte vill ansluta Sverige till Nato, vill vi ändå ha goda förhållanden till USA, men utan några gemensamma krigsplaner och krigsförberedelser. Vår nu så omtalade Natoanpassning i den svenska försvarsmakten bådar inte gott. Vi vill också ha förbindelser med Ryssland och andra grannländer. Även om Ryssland i händelse av en väpnad konflikt skulle lida nederlag kommer det med sina 150 miljoner invånare att förbli en stormakt av betydelse. Något för svenska säkerhetspolitiker att tänka på. Alltjämt hävdar vi som ledstjärna devisen:

”Ett litet lands säkerhet tillgodoses bäst genom goda relationer till närliggande stormakter.”

Vår försvarsmakt är inte till för att i första hand bekämpa en attackerande supermakt. Det klarar den inte. Men den kan effektivt användas för att i förening med klok politik och smidig diplomati trygga vår neutralitet.

 
Per Blomquist är f d överste 1 gr och ledamot av KKrVA. Arvid Cronenberg är f d  överstelöjtnant och ledamot av KKrVA.

Vem bestämde egentligen att statsflyget skulle vara billigt för regeringen?



Det är nu länge sedan det producerades några blogginlägg. Motivationen har tyvärr varit allt för låg under en tid, men plötsligt händer det. Dagens inlägg kommer kortfattat att avhandla kostnaderna för statsflyget, en fråga som avhandlat op den här bloggen flera gånger tidigare, men som plötsligt blivit aktuellt igen med anledning av SvD "granskning" av försvarsminister Peter Hultqvist.

Tidningen publicerade härom dagen en artikel i ämnet, "Regeringsflyg går back 227 miljoner – drabbar Försvaret".

Artikeln är ett sidospår på den i mina ögon något märkliga "granskning" eller kanske rättare sagt jakt på försvarsminister Hultqvist. Senast handlade det om granskningen som fick rubriken "safariresa med regeringsplanet". Tidigare har det handlat om lägenheter, värnplikt, nobbad av Nato osv. Tyvärr verkar det i huvudsak handla om att leta fel hos försvarsministern än att granska försvarspolitiken.

I artikeln om statsflyget konstaterar dock SvD mycket riktigt att Försvarsmakten inte närmelsevis erhåller en faktisk kostnadstäckning när man flyger statsråd ur regeringen runt i världen. I artikeln skriver man att:

Försvarsmakten har fortfarande inte fått in alla underlag för kostnader i samband med den veckolånga tjänsteresan, men uppskattar att det rörde sig om det dubbla i förhållande till den ersättning man har rätt att ta ut av försvarsdepartementet: 10 800 kronor per flygtimme, vilket innebär ett totalt minus på 275 000 kronor just för den resan.


Det här är en betydligt större fråga en en enstaka resa till Afrika. Moderaternas försvarspolitiska talesperson Hans Wallmark som är intervjuad av SvD i artikeln konstaterar helt riktigt att ovanstående faktum är orimligt och har utöver det ställt en skriftlig fråga till försvarsministern huruvida regeringen avser se över kostnaderna för statsflyget.

Min fråga till försvarsminister Peter Hultqvist är följande:
Har försvarsministern för avsikt att se över vilka kostnader dagens organisation av statsflyget innebär för Försvarsmakten och om prissättningen är rimlig utifrån de utgifter som statsflyget innebär för Försvarsmakten?


Det är glädjande att frågan lyfts fram och granskas, men i sammanhanget bör man gå lite djupare och ställa sig frågan varför Försvarsmakten enbart får debitera 10 800:- per flygtimme, och vem som har fattat beslutet?

Bakgrunden till den låga avgiften som får debiteras kan nämligen härledas till den tidigare moderatregeringen. Beslutet fattades och undertecknades personligen av statsminister Fredrik Reinfeldt! 

Underlaget går att finna i statsflygförordningen (SFS 1999:1354). I denna förordning kan vi bland annat utläsa att en ändring skett som träder i kraft 2013-01-01 
I de fall statschefen eller den högsta civila ledningen är beställare ska Försvarsmakten ta ut avgifter för flygning med statsflyget med högst 10 800 kr per flygtimme.


Ändringen har sitt ursprung i SFS 2012:894 daterat 2012-12-06 undertecknat av statsminister Fredrik Reinfeldt som således var den som fastställde den orimligt låga ersättningsnivån 10.800:-/timme.

I det sammanhanget är det även värt att notera följande. Fram till 2010 fick Försvarsmakten debitera 14.500:- per timme, d.v.s. en högre avgift! Även om inte den summan täckte kostnaderna fullt ut så var den trots allt ca 25% högre än idag. Moderatregeringen beslutade att statsflyget skulle bli billigare för regeringen trots att drivmedel och övriga faktiska kostnader ökade. Finns det något annat statligt utgiftsområde som hanteras på samma sätt? 

Som av en ren händelse så sammanfaller den drastiska reduceringen av kostnaderna med det besparingskrav inom regeringskansliet som regeringen stod inför samma år. En konsekvens av besparingspaketet skulle enligt dåvarande finansminister Anders Borg innebära att 300 tjänster inom regeringskansliet måste tas bort, något man givetvis var stark motståndare till. 

Här kan man bara spekulera, men baserat på erfarenheter från det förhållningssätt som Nya Moderaterna vid den tiden hade till försvaret, ett lågvattenmärke inom moderat försvarspolitik, så var det förmodligen ett mycket enkelt beslut för firma Reinfeldt/Borg att spara in en del av dessa pengar på att betala mindre för statsflyget, och flytta den kostnaden till att belasta särintresset Försvarsmakten. Huruvida det verkligen förhåller sig så låter jag dock vara osagt.

Med fakta på bordet är det således inte rätt att skylla frågan på nuvarande regering, man har ärvt ett riktigt dåligt beslut. Det hade nu varit lätt att peka finger åt Hans Wallmark (m) som har synpunkter på något som hans eget parti ligger bakom. Men istället bör vi se det hela som ett led i att Moderaterna, nu under en ny och mer försvarsfokuserad ledning och talesperson, börjar ta försvarsfrågan på allvar igen. Den som tvekar på Wallmarks uppriktiga engagemang bör läsa hans artikel "tid för klarspråk om försvaret" publicerad i SvD januari 2015 där Wallmark tar ett tydligt avstånd från partiets tidigare hantering och skönmålning av försvarsfrågan.

Sammanfattningsvis kan man då konstatera följande:


- Det är regeringen Reinfeldt som ligger bakom den orimligt låga kostnadsersättningen för statsflyget som Försvarsmakten tillåts debitera, som inte alls täcker de faktiska kostnaderna.

- Det är nuvarande regering under ledning av Stefan Löfven som kan göra något åt problemet och tillse att Försvarsmakten erhåller full kostnadstäckning i syfte att inte låta dessa kostnader urholka försvarsanslaget.


Kuriosa:

Wiseman gjorde 2012 en beräkning på statsflygets drivmedelskostnad och kom då fram till följande:

Normal räckvidd för en Gulfstream IV är i tid 8 timmar + 1 timmes reserv vilket ger ett timpris endast för drivmedlet på drygt 17 200 kr, det vill säga 6400 kr eller 60 % över det pris Regeringen fastställt att Försvarsmakten får fakturera beställaren. Därefter ska tillägg göras för landningsavgifter, personalkostnader, underhåll med mycket mera. Det borde ge en fingervisning om med vilken enorm rabatt regering och kungahus flyger med statsflyget.



I Skuggan av Gotland Del 1 – Kontexten

Sammanfattning

Den predestinerande Amerikanska "Marine Expeditionary Brigade" till Norge som har sin utrustning förhandslagrad i Trøndelags området förefaller blivit ett tyngdpunktförband för att kunna lösa militära operationer dels i Norge, dels i Östersjöregionen, vid ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge, eller vid en väpnad konflikt. Detta innebär även att Militärregion Norr kommer bli ett geostrategiskt viktigt område för både NATO och Ryssland, ett område som i dag berörs ytterst lite, trots att det troligtvis är, eller snart kommer bli, ett av de strategiskt mest viktiga områdena i norra Europa.

Analys

Den norska försvars- och säkerhetspolitiska hemsidan Aldrimer, publicerade den 27OKT2016 uppgifter som fortfarande förefaller passerat obemärkt förbi i svensk media. Den första uppgiften som publicerades av Aldrimer, som vi kommer beröra, gör gällande att den Amerikanska Försvarsmakten och närmare bestämt dess marinkår, vill öva med en marinkårsbrigad i Sverige under 2017,1 här får man anta att det mest troliga är under Försvarsmaktsövning 2017, FMÖ-17, även känd under arbetsnamnet Aurora.

Aldrimer, har dels förhört sig i frågan hos Försvarsmakten, via Presschef Philip Simon, dels hos Försvarsministerns pressekreterare, Marinette Nyh Radebo. Försvarsmakten varken dementerar eller bekräftar uppgiften om ett möjligt deltagande i FMÖ-17, utan hänvisar till att det fortfarande sker en dialog i frågan, om vilka länder som skall delta i övningen. Försvarsministerns pressekreterare är även knapphändig i sin information, likt Försvarsmakten, så varken bekräftas eller dementeras det om uppgifterna kan stämma.2

Vad avser Amerikanskt deltagande i FMÖ-17, så är det definitivt ingen orimlighet att anta, att marinkåren kan komma deltaga. Då det tydligt framgått att den svensk-amerikanska övningsverksamheten kommer öka under de kommande två åren, vid en intervju med General Ben Hodges, befälhavare för de amerikanska styrkorna i Europa.3 Vad avser storleken på deltagandet i övningen så handlar det troligtvis ej om brigad, då brigaduttrycket inom marinkåren innebär "Marine Expeditionary Brigade" och omfattar cirka 14-17,000 individer.4

Vad som ytterligare stärker sannolikheten avseende ett amerikanskt förbandsbidrag, med marinkåren, vid FMÖ-17 är den årliga strategiska övningen i Ryssland, som i år genomförs i det västra militärdistriktet, MD V, därtill under samma tidsrymd som FMÖ-17.5 Sett till den retorik som Ryssland anlagt avseende vilken hotbild de ser och därmed vilket övningssyfte Zapad-2017 kommer inneha, så är det troligt att USA kan tänkas markera närvaro i Östersjöregionen med truppbidrag, d.v.s. i Sverige under FMÖ-17, kontra i de baltiska staterna, där NATO mest troligt har genomfört sina överenskomna förstärkningsåtgärder, vid tidpunkten för Zapad-2017.6

Som ett sidospår så förefaller 2017 bli ett mycket aktivt år i Östersjöregionen. Inledningsvis kan det konstateras att inledningen av kvartal (KV) II, 2017, sannolikt kommer innebära en markant ökad övningsverksamhet i Östersjöregionen, dels så kommer sannolikt den svenska Försvarsmakten öka sin övningsverksamhet vid denna tidpunkt för att förbereda sig för FMÖ-17. Dels kommer troligtvis de ryska väpnande styrkorna öka sin övningsverksamhet, för att förbereda sig inför Zapad-2017, med sina kontrakterade delar.

Därefter kommer inledningen av KV III 2017, sannolikt innebära en ökad aktivitet av NATO i Östersjöregionen, då en huvuddel av dess förstärkningsförband till de baltiska staterna samt Polen har anlänt till sina grupperingsområden. Detta kommer troligtvis generera en ökad rysk övningsverksamhet, dels i gränsområdet gentemot de baltiska staterna, dels i Kaliningrad Oblast, samt på och över Östersjön. Utöver detta tillkommer även alla övriga stater som aktörer i Östersjöregionen, som på ett eller annat sätt kommer involveras i övningsmönstren.

Avslutningsvis kommer en kraftigt ökad övningsverksamhet ske på och över Östersjöregionen under de avslutande veckorna av Augusti samt under hela September månad, 2017. Detta innebär, även, att vi kommer se en ökad, från en redan hög, sannolikhet för incidenter inom Östersjöregionen, fr.o.m. KV II intill inledningen av KV III 2017. En viss risk får även anses finnas, trots att alla inblandade parter är medvetna om den ökade övningsverksamhet, att verksamheten kan tolkas som förberedelser inför en väpnad konflikt.

Vad som är än mer intressant, eller om man så vill anmärkningsvärt, är den andra uppgiften som Aldrimer publicerade i samma artikel, vilket är utöver det möjliga amerikanska deltagandet i FMÖ-17, är den att en (1), enl. Aldrimer, marinkårsbrigad skall kunna skickas till Sverige genom Norge (sic!), i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge i Östersjöregionen. Därtill nämns även möjligheten om eventuell förhandslagring av amerikansk utrustning på svensk mark, för denna brigad.7

Inleder vi med amerikanskt stöd, d.v.s. säkerhetsgarantier, i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge eller väpnad konflikt som Sverige hamnat i, får det anses som möjligt att sådana kan finnas. Bakgrunden till det är den nuvarande amerikanska administrationens uttalande,8 som till del kan tolkas som att stöd kan ges i händelse av en väpnad konflikt, samt tidigare historiska, hemliga, avtal om stöd som funnits.9 Huruvida den kommande administrationen har samma inställning i frågan eller vad som kan ha avtalats, i det dolda, återstår att se. I sammanhanget är det även intressant att notera, den brittiske journalisten och författaren Edward Lucas uppgifter, som gör gällande att ett eventuellt avtal, omfattande svenskt territorium, redan kan ha ingåtts 2011.10

Inom ramen för det sedan i maj 2016, antagna värdlandsavtalet med NATO11 skulle sådan verksamhet kunna förberedas, även om det inte finns säkerhetsgarantier, då t.ex. övningsverksamhet öppnar upp för hur understöd skulle kunna ske, i händelse av en väpnad konflikt. Vad som dock blir ett frågetecken, är storleken på det möjliga stödet, huruvida det rör sig om en MEB, vilket är vad det finns förhandslagrat utrustning för i Norge, eller om det rör sig om en begreppsförvirring och det snarare rör sig om t.ex. ett marinkårsregemente, är en återstående fråga.

Vad som dock talar emot Aldrimeruppgifter, avseende Sverige, är USA säkerhetsåtaganden inom ramen för NATO, varpå det är mer troligt att de predestinerande marinkårsförbanden till Norge, utnyttjas för att försvara, dels Norge, dels de baltiska staterna. De förstärkningsåtgärder som nu genomförs inom ramen för NATO för de baltiska staterna samt Polen, är på intet sätt heltäckande och det kommer krävas substantiellt mer förband12 i händelse av ett kraftigt försämrat säkerhetsläge, eller väpnad konflikt för att försvara de tidigare nämnda områdena.

Den ökade ryska förmågan, läs A2/AD förmåga, att förvägra NATO rörelsefrihet i södra Östersjön,13 innebär i praktiken att vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge eller väpnad konflikt, så kommer det få ses som högst osannolikt, att några substantiella förbandsmängder kommer kunna tillföras de baltiska staterna antingen med flyg eller fartyg via östersjöinloppet och vidare i södra Östersjön, eller från utskeppningshamnar längs den svenska östkusten.

Ur det perspektivet kan trots allt Aldrimer uppgifter vara mycket intressanta. Då det kan vara ett rimligt antagande att med de försvårande förhållanden som byggts upp i södra Östersjön, i stället genomföra utskeppning med delar av den amerikanska MEB som är predestinerad för Norge, till de baltiska staterna via hamnar antingen i Bottenhavet och/eller Ålands hav, där ett flertal lämpliga hamnar finns längs med den svenska kuststräckan, som är mindre påverkansbara.

Vad som kan styrka detta resonemang är att marinkåren fr.o.m. 2017 kommer ha ett kompani över tiden i Trøndelags området.14 Detta innebär, bedömt, att den Amerikanska MEB erhållit uppgifter som kräver att de snabbt skall kunna lösa de. Antingen innebär det att hotbilden markant ökat mot Norge, eller att det finns en tidsfaktor involverad, såsom att man snabbt måste kunna börja få förband över till de baltiska staterna, vilket får ses som det mest sannolika. Vad som talar för det sistnämna är att inte ens under det kalla kriget, 1980-talet, med den tydliga hotbild som rådde då, hade USA stridande personal ur MEB stationerad i Norge.

Två viktiga faktorer accentueras tydligt, oaktat om det är stöd till Sverige eller möjligheten att genomföra operativ transport till de baltiska staterna. Den ena är Ålands strategiska betydelse likt Gotland för att antingen möjliggöra eller förhindra transporter i Östersjön. Den andra är återigen vikten av mellannorrland, för att med olika medel antingen skydda eller påverka Trøndelags området där den amerikanska MEB utrustning förvaras, som mest troligt fått en än större strategisk betydelse än under det kalla kriget.

Slutsats

Den amerikanska Marine Expeditionary Brigade som är predestinerad till Norge samt har sin utrustning förhandslagrad i Trøndelags området, förefaller antingen vara, eller på väg att bli, ett tyngdpunktsförband, för att kunna lösa uppgifter i minst tre geografiska områden, den ursprungliga i Norge, troligtvis i de baltiska staterna och möjligen i Sverige.

Detta innebär i förlängningen att norra Sverige, d.v.s. Militärregion Norr, kommer bli ett geostrategiskt viktigt område för både NATO och Ryssland. I dagsläget läggs ett tydligt fokus på det geografiska området kring södra Östersjön, vilket ej är fel, men risken finns att operativa och/eller strategiska områden som krävs för att kunna verka i den delen, faller i skymundan. Varvid benet som skall stödja södra Östersjön slås undan.

Detta var det inledande inlägget, om en serie av totalt tre inlägg som kommer beröra norra Sverige och i praktiken Militärregion Norr, detta inlägg har till del satt kontexten till varför Militärregion Norr troligtvis blivit ett mycket viktigt geostrategiskt område för både NATO och Ryssland.

Have a good one! // Jägarchefen

Källförteckning

Aftenposten 1(Norska)
Aldrimer 1(Norska)
Dagens Nyheter 1 (Svenska)
Sveriges Riksdag 1(Svenska)
Sveriges Utbildningsradio 1(Svenska)
Svenska Dagbladet 1 (Svenska)
IHS Jane's Defence Weekly 1(Engelska)
TASS 1(Engelska)
The Guardian 1(Engelska)
The Wall Street Journal 1(Engelska)
TV 4 Nyheterna 1(Svenska)

Feickert, Andrew. Marine Corps Drawdown, Force Structure Initiatives, and Roles and Missions: Background and Issues for Congress. Washington, DC: Congressional Research Service, 2014.
Lucas, Edward. Deception: Spies, Lies and how Russia Dupes the West. New York: Bloomsbury Publishing, 2013, E-bok.

Slutnoter

1 Aldrimer. Stormark, Kjetil. Planlegger innsetting til Sverige via Norge. 2016. https://www.aldrimer.no/planlegger-innsetting-til-sverige-via-norge/(Hämtad 2016-11-17)
2 Ibid.
3 TV 4 Nyheterna. Josefsson, Jessica. Exklusiv intervju: USA vill flytta krigsmateriel till Sverige. 2016. http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/exklusiv-intervju-usa-vill-flytta-krigsmateriel-till-sverige-3294412(Hämtad 2016-11-17)
4 Feickert, Andrew. Marine Corps Drawdown, Force Structure Initiatives, and Roles and Missions: Background and Issues for Congress. Washington, DC: Congressional Research Service, 2014, s. 2.
5 TASS. Russian defense minister says Moscow forced to take measures in response to NATO buildup. http://tass.com/politics/910178 (Hämtad 2016-11-17)
6 The Wall Street Journal. Barnes, Julian E. NATO’s Baltic Deterrent Force to Be in Place by May 2017. 2016. http://www.wsj.com/articles/natos-baltic-deterrent-force-to-be-in-place-by-may-2017-1474188298(Hämtad 2016-11-17)
7 Aldrimer. Stormark, Kjetil. Planlegger innsetting til Sverige via Norge. 2016. https://www.aldrimer.no/planlegger-innsetting-til-sverige-via-norge/(Hämtad 2016-11-17)
8 Svenska Dagbladet. Biden: Sverige är okränkbart territorium – punkt. 2016. http://www.svd.se/presstraff-med-stefan-lofven-och-joe-biden(Hämtad 2016-11-17)
Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. USA varnar Ryssland för att angripa Sverige. 2016. http://www.dn.se/nyheter/sverige/usa-varnar-ryssland-for-att-angripa-sverige/(Hämtad 2016-11-17)
9 Sveriges Utbildningsradio AB. En bok, en författare: Mikael Holmström. 2011. http://urskola.se/Produkter/164756-En-bok-en-forfattare-Mikael-Holmstrom(Hämtad 2016-11-17)
10 Lucas, Edward. Deception: Spies, Lies and how Russia Dupes the West. New York: Bloomsbury Publishing, 2013, E-bok. s. 87.
11 Sveriges Riksdag. Samförståndsavtal om värdlandsstöd. 2016. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/arende/betankande/samforstandsavtal-om-vardlandsstod_H301UF%C3%B6U4(Hämtad 2016-11-17)
12 The Guardian. Naughton, John. WikiLeaks cables reveal secret Nato plans to defend Baltics from Russia. 2010. https://www.theguardian.com/world/2010/dec/06/wikileaks-cables-nato-russia-baltics(Hämtad 2016-11-17)
13 IHS Jane's Defence Weekly. Brooks, Tigner. Kaliningrad becoming a more dangerous military threat for NATO, say officials. 2016. http://www.janes.com/article/65431/kaliningrad-becoming-a-more-dangerous-military-threat-for-nato-say-officials(Hämtad 2016-11-17)
14 Aftenposten. Cadamarteri, Frank. USA vil stasjonere 300 soldater i Trøndelag - forsvarskomiteen ikke orientert. 2016. http://www.aftenposten.no/norge/USA-vil-stasjonere-300-soldater-i-Trondelag---forsvarskomiteen-ikke-orientert-606406b.html(Hämtad 2016-11-17)

Make [totalförsvarsbudgeten] Great Again

We live in times of existential crisis, within and beyond the European Union. Our Union is under threat. Our European project, which has brought unprecedented peace, prosperity and democracy, is being questioned.

The EU Global Strategy

22 av EU:s 28 medlemstater är NATO-medlemmar och samarbetet mellan NATO och EU är under utveckling. Vid Europeiska rådet i juni diskuterades relationerna och under NATO:s toppmöte månaden efter undertecknades en deklaration om att utöka samarbetet inom flera områden. Det faktum att båda organisationerna ibland agerar i samma insatsområden, till exempel i Medelhavet, understryker samverkansbehovet liksom bland annat hybridhot.

Med tanke på hur NATO:s vikt framhålls i EU:s globala strategi, liksom betydelsen av relationerna mellan EU och NATO, torde det vara ett gemensamt bekymmer för samtliga EU-länder – oavsett om de är medlemmar i NATO eller ej – om försvarsalliansen försvagas. På samma sätt kan tillträdande president Trump användas som ett argument mot såväl NATO-medlemskap som Hultqvistdoktrinen, där bilaterala band är livlina. Det var dock inte riktigt utrikesministerns reaktion efter det amerikanska valet, när hon med viss förtjusning kommenterade NATO-anhängare med att de nog biter på naglarna just nu.

Jag tror det vore bra om politiken kunde samla sig i ett läge som alla beskriver som allvarligt på många fronter och inte ta tillfället i akt att trycka den egna kniven i motståndarsidan, även om läget som sagt lätt kan användas för att framhålla den egna käpphästen.

Militär alliansfrihet är ingen strategi. Att förfäkta NATO-medlemskap när man vet att så inte blir fallet (och inte heller är beredd att fälla regeringen på saken), är inte heller en strategi.

Att i en tid av snabba och starka förändringar enbart ägna sig åt att trycka hårdare på samma argument man hade igår, är inte riktigt trovärdigt. Det gäller även utanför politiken, där det ibland framstår som om regeringen enbart är paralyserad i sitt hörn av motstånd mot ökat försvarssamarbete (så länge som det inte sker bilateralt eller i den nordiska kretsen). Men om man studerar de kommenterade dagordningarna till EU-nämnden inför de senaste dagarnas rådsmöte, är i alla fall Sverige med på vagnen, på svenskt vis:

Regeringen stöder ambitionen att stärka den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och särskilt EU:s förmågor inom civil och militär krishantering. Förmågan att kunna bidra till långsiktiga stabiliserande åtgärder i kriser och konflikter i utlandet är högt prioriterad.

Regeringen är positivt inställd till ökat samarbete mellan EU och Nato för att stärka europeisk säkerhet och internationell krishanteringsförmåga (…).

Inför rådet har, såvitt jag vet och i väntan på protokollet från EU-nämnden, inte oppositionen rest några andra krav eller framfört någon alternativ linje.

Allt är för sent, för sakta och för lite just nu, men utkomsten av mötet måste nog ses som ett fall framåt, i synnerhet om man betänker alternativet. Idag kom man dessutom överens om att öka de militära forskningsresurserna för första gången sedan 2010.

Regeringens motstånd mot svenskt NATO-medlemskap kommer inte förändras – det är bara att konstatera. Det innebär självklart inte att man ska sluta påverka i den riktningen, om man tycker det är en bra idé. Men det kan inte vara det enda som förfäktas. Inför att hela fält av osäkerheter breder ut sig framåt, och underlåtenhetssynder blir smärtsamt synliga bakåt, måste man fokusera och ringa in vad som är möjligt. Den senaste tidens händelser visar att den enskilt viktigaste åtgärd som kan vidtas nu är att öka resurserna till Försvarsmakten och att tillskapa resurser för totalförsvarsplanering och övning. Det är nämligen en investering alldeles oavsett hur det går med NATO, EU-samarbetet och Trump i vita huset.

Men när det gäller ekonomin har vi uppenbarligen en låsning – en låsning som säkerligen kommer utgöra en Trumpen presidents bästa exempel på den värsta snålskjutsåkaren – ett litet rikt vänsterland i norr dessutom! I det ovan citerade dokumentet till EU-nämnden blir det lite tragikomiskt (mina kursiveringar):

Regeringen är positivt inställd till ökat samarbete mellan EU och Nato för att stärka europeisk säkerhet och internationell krishanteringsförmåga inom ramen för befintliga budgetmedel (…) Det är fortsatt viktigt att inom befintliga medel stärka EU som säkerhetspolitisk aktör genom att utveckla och bidra till EU:s förmåga att genomföra civila och militära GSFP-insatser.

Min bedömning är att försvarsministerns största oro nu, när det gäller fortlevnaden hos Hultqvistdoktrinen, är ett fortsatt stopp på finansdepartementet, kanske också i i kombination med ett amerikanskt tillbakadragande från redan beslutad och aviserad militär övningsverksamhet. Det sistnämnda vore mycket allvarligt, på många sätt, men är (förhoppningsvis) en mer trögrörlig historia som i närtid är mer styrt av budgetplanering och processer i Pentagon än ett föremål för snabba manifestationer av ny amerikansk linje. Men man vet aldrig och det gör inte försvarsministern heller.

Om dessa två intressen – mer pengar och fullföljt amerikanskt deltagande – borde alla kunna vara överens och samverka gemensamt för att uppnå. Resurserna är faktiskt den enklaste biten och torde även vara möjligt att hålla undan från prestigekamper. Men ska partier och aktörer som tycker att regeringens NATO-motstånd bör straffas genom att inte medverka till räddning?  Jag tycker inte det. Inte om man ser till nationens intresse.

 

 

Putin driver Ryssland mot pariastat

av Jan Leijonhielm

Jag lyssnade förra veckan i Haag till en redogörelse av organisationen Belincat som i detalj beskrev hur man gick tillväga för att fastslå att det var en rysk missil som sköt ned flight MH 17 över Ukraina. Genom en ihärdig kartläggning under mer än två år lyckades man inte bara konstatera vilken avskjutnings­anordning som användes, hur och när den transporterades till avskjutnings­stället och därifrån, utan även vilka soldater som deltog och deras befäl samt högre militära chefer med namn. Resultatet, som torde hålla i vilken domstol som helst, avvisades naturligtvis av Moskva som amatörmässig, osann (”det finns inga bevis för att det funnits någon rysk trupp i Ukraina”) och ett av många bevis på västlig smutskastning av Ryssland.

Veckan innan i Stockholm redogjorde representanter för Golos, den opolitiska ryska föreningen för valövervakning tillsammans med politiker från Jabloko, det största oppositionspartiet, för det ryska parlamentsvalet i september. Valet präglades enligt dem av massivt fusk, särskilt vad gäller valdeltagandet. Putins parti- Förenade Ryssland- som nu fick egen majoritet, stöddes i verkligheten av ca 25 procent av de röstberättigade. Jabloko, som officiellt inte fick nödvändiga sex procent av rösterna, skulle egentligen ha passerat gränsen och blivit representerat i duman. Manipulationer och illegala aktioner mot oppositionens kandidater förekom i stor skala under hela valkampen. Protester har nonchalerats av ryska myndigheter, och Golos riskerar sannolikt att snart stämplas som utländsk agent. Tilläggas kan att västmedia vid flera tillfällen okritiskt rapporterade den officiella versionen av valutgången, t ex valdeltagandet. I realiteten spelar naturligtvis valutgången inte någon politisk roll-Duman har länge varit ett skenparlament, men nu tycks man inte ens bry sig om att låtsas notera ryska eller utländska protester.

Dessa två bevis på ryska makthavares likgiltighet eller förnekande inför fakta kan mångdubblas och katalogen utökas dagligen. Putin själv anger tonen, och hela skaran av nickedockor ljuger sig sedan friskt igenom uttalanden, intervjuer och presskonferenser. Den politiske megafonen, utrikesminister Lavrov, som hotar Sverige i föga förtäckta ordalag, och som Margot Wallström gärna träffar, har faktiskt blivit utsatt för skrattsalvor när han talat inför icke-ryska församlingar. Samma sak hände ordföranden för Dumans utrikesutskott när han besökte Stockholm. Den ryske Sverigeambassadören Tatarintsev, tidigare utvisad från Sverige, blånekar till alla anklagelser i SR och hans kollega i FN förnekar att hans land bombar civila i Syrien.

Detta sker mot en bakgrund av Putins växande aggressivitet mot såväl den egna befolkningen som mot omvärlden. Inom Ryssland ökar repressionen konstant, antalet konstaterade politiska fångar är nu enligt Amnesty-som snabbt belönades med en stängning av lokalerna-över 100, sannolikt betydligt fler. Ett nytt statssäkerhetsministerium skall samla alla säkerhetsfunktioner likt det gamla KGB. Duman har gett nyskapade nationella insatsstyrkor mandat att skjuta skarpt mot demonstranter, FSB har fått ökade resurser och allt fler människorättsorganisationer stämplas som utländska agenter. Demonstranter, bloggare och ifrågasättare av annekteringen av Krim stämplas som landsförrädare och åtalas, osv osv.

Samtidigt bedriver Putin tillsammans med slaktaren Assad en hänsynslös krigföring i Syrien som borde garantera en plats inför internationella krigsförbrytardomstolen i Haag, något han  redan förtjänat under det andra Tjetjenienkriget. Moskva bryter flagrant mot internationella avtal, driver fortsatt krigföring i Ukraina och ett ökande cyberkrig mot omvärlden.  Desinformationskampanjer och förtal av såväl stater som personer förekommer flitigt. Utländska media som kritiserar Ryssland utpekas som russofobiska, liksom enskilda journalister. Underrättelseverksamheten mot omvärlden växer enligt samstämmiga uppgifter från berörda länder.

Sammantaget avlägsnar sig Moskva alltmer från en global gemenskap, kvar i vänkretsen blir några få diktaturer eller totalitära stater. Man får väl hoppas att USA inte kommer att räknas till denna skara med Donald Trump som president. Det existerar ett belysande bevis på detta-en bild tagen vid en lunch på senaste G 20-mötet 2014 i Brisbane. Placeringen var fri, men vid det stora bord där Putin slog sig ned förblev han ensam-ingen ville sitta ens i närheten av honom. Han lämnade också konferensen i förtid och i vredesmod och uppenbarligen utan att ha lärt sig något. I en ond cirkel där han finner det omöjligt att backa trissar han nu upp hotbilder och retorik och drar samtidigt med sig Ryssland in i ett mörker, genomsyrat av repression, rättslöshet och alltmer av pariastatus i de internationella relationerna.

Vad kan omvärlden göra för att hantera den ryska utvecklingen? Dessvärre inte mycket. I första hand naturligtvis att bibehålla och helst utöka sanktionerna, som börjat bita i en allt mer utsatt och sviktande rysk ekonomi. Putins popularitet är inte i första hand beroende av den ekonomiska situationen, men befolkningen känner alltmer att levnadsstandarden sjunker och tillgången på importerade varor minskar. Å andra sidan bekräftas då bilden av den fientliga omvärlden och risken ökar att Putin kan känna att han behöver ett nytt krig för att stärka sin popularitet. Där finns dock sannolikt en gräns för ryssens tålamod, och Putin torde i bästa fall tveka inför nya äventyr-de är kostsamma. Men det är ett svagt hopp, och en efterträdare kommer av allt att döma från samma kategori av makthavare-någon motverkande kraft som skulle ändra färdriktningen syns ännu inte och Putin har nu byggt ett stort antal skyddsvallar mot alla tänkbara hot mot sin maktställning.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA.

Provokationer i sydöstra Europa under hösten?

Samtidigt som kriget i Syrien haft fokus på befrielsen av Mosul och bombningarna av Aleppo samt valet i USA har inte den övriga omvärldsutvecklingen stått stilla.

I fd Jugoslavien har det montegrinska valet överskuggats av en avslöjad destabliseringsoperation med ryska förtecken. Ett 20-tal serbiska och montegrinska medborgare greps i samband valet 16OKT2016 och beslag gjordes av utrustning militärt ursprung. Syftet tros vara att försöka störta den sittande och numera omvalda regeringen till förmån för den proryska oppositionen, Demokratiska fronten. Planen var genom att kuppmakarna iförda falska polisuniformer skulle storma parlamentet och med våld tillskansa sig makten, något som nu avslöjades och stoppades av den montegrinska säkerhetstjänsten. Mer om detta finns att läsa [html]här på The Guardian\html] 
Samtidigt har även ett annat kuppförsök ha avvärjts i grannlandet Serbien, där två vapengömmor har har avslöjats. Planen där förmodar ha omfattat ett attentat mot den serbiske premiärministern. Bland annat skall den ena vapengömman påträffats i anslutning till premiärminister Vucics hem.
Påpassligt nog finns inga bevis på att ryska staten är inblandad i dessa avslöjanden. 

02-15NOV2016 genomförs dessutom i Serbien övningen Slaviskt broderskap med ryska och serbiska fallskärmsförband samt en mindre kontingent från Vitryssland.
På det ockuperade Krim har den ryska säkerhetstjänsten FSB enligt egna ord avslöjat två stycken infiltrationsförsök av ukrainska terrorister. 

Den första operationen inträffade 10AUG2016 där en grupp ukrainare tillfångatogs i samband med infiltration av Krimterritoriumet. Bildbevisen som dock lades upp genomskådades snabbt att vara förfalskade och härleddes till bl a bildbanker. Ett exempel på detta skall vara en bild på ett tält som användes som förläggning av de påstådda agenterna kunde snabbt kopplas till bildbanken Fotolia

På dagen tre månader senare , 10NOV2016 greps ytterligare en ”ukrainsk provokatör” på Krim. Denna gång utrustad med airsoft-vapen och tillbehör. Nogsamt underlåter man i rysk media att nämna något om det utan visar upp bilder på beslaget utan att skärskåda det närmare. 
I den fd sovjetrepubliken Moldavien är det presidentval 13NOV2016. I den avslutande valomgången står det mellan den ryssvänlige Igor Dodin, som är favoriten och den EU-vänlige Maia Sandu.  
Slump eller delar av en intrikat plan? Tiden får utvisa…


Stockholm, en stad som slutat fungera

Skriver normalt om säkerhets- och försvarspolitik, brukar inte skriva om odugliga kommunala förvaltningar och beslutsfattare, men nu kan jag bara inte låta bli.

Vill man kan man lägga en beredskapsaspekt på inlägget. Vad om en större katastrof skulle drabba staden?

Idag gjorde jag två längre utflykter till fots i innerstaden. Hade jag varit utlänning hade jag dragit slutsatsen att jag hamnat i en stad där det inte finns några ansvariga för att grundläggande samhällsservice ska fungera, alternativt att staden är så korrupt att de som borde vara ansvariga tillsats på andra meriter än kompetens (och kanske också stulit avdelade pengar för att satsa på projekt som främjar deras egna intressen) - ett illa organiserat u-land av värsta sort.

Snart två dygn efter det att det stora snöfallet slutat är de flesta trottoarerna oframkomliga. Människor tvingas ut i moddiga körbanor för att ta sig fram (själv hjälpte jag två mammor med barnvagnar från trottoaren till ut i gatan, bland bilarna, då trottoaren var omöjlig att använda på grund av tjocka ojämna isvalkar, snömodd och halka).

Under mina två utflykter såg jag inte en enda plogbil eller annan maskin som röjde snö. Inte heller såg jag till en enda människa med skyffel eller andra verktyg som försökte göra trottoarerna framkomliga.

För en halvtimme sedan (under min andra utflykt) hade trottoarerna blivit än halare. Det hade börjat frysa till. Att sand och salt skulle kunna minska risken för fotgängare att falla omkull och eventuellt bryta armar och ben tycks var en noga fördold hemlighet i Stockholm. Eller så saknar man förmågan att organisera ens en rudimentär halkbekämpning.

Att det inte inom två dygn efter att snöfallet upphört pågår en effektiv snöröjning och halkbekämpning kan knappast betecknas som något annat än grav inkompetens. Stockholm är knappast en stad där snöfall kan betraktas som en oväntad och omfattande naturkatastrof som det ska ta flera dagar att bemästra.

Självfallet kan det vara så att de ansvariga inte alls är inkompetenta och dumma, de är bara extremt cyniska. Varför slösa pengar på snöröjning och halkbekämpning när snön ändå kommer att smälta bort. Några dagars besvärligheter kommer snart vara bortglömda. Varför lägga energi på att lösa problemen, det kan också kräva jobbiga beslut, bättre att göra ingenting - något ansvar kommer ändå inte att utkrävas.

Dessutom, de ökade sjukvårdskostnaderna på grund av fler benbrott och andra skador belastar inte stadens budget. Pengarna vi slipper lägga på snöröjning etc ut kan vi istället använda till våra personliga favoritprojekt. Att en och annan kan få lite besvär av sitt brutna ben, eller att någon mamma med barnvagn blir påkörd är inte vårt problem.

Kanske det vore en lämplig uppgift för några journalister att försöka gräva fram vilka planer som fanns (alternativt inte fanns), vilka beslut som efterhand fattats (eller inte fattats) för att bemästra situationen och kanske inte minst identifiera vilka som är ansvariga för att det ser ut som det gör. Det senare för att dessa ska kunna bytas ut mot några förhoppningsvis dugligare personer.

Stolthet och inte martyrskap bör prägla veteranfrågan

2014 fick drygt 100 kongoveteraner motta ÖB:s jetong som tack för sina insatser många år tidigare. Foto: Niklas Ehlén/Combat Camera/Försvarsmakten.

2014 fick drygt 100 kongoveteraner motta ÖB:s jetong som tack för sina insatser många år tidigare. Foto: Niklas Ehlén/Combat Camera/Försvarsmakten.

 
av Erik Lagersten

Under hösten har en viral inbjudan florerat på nätet. Vänner har uppmanat vänner och förband har uppmanat förband att markera uppskattning för veteraner och belysa problematiken med kamrater som drabbats av olika former av efterverkningar med anledning av militär tjänstgöring. Särskilt har uppmärksammats det faktum att i USA tar 22 veteraner om dagen livet av sig och därför har utmaningen kommit att handla om 22 armhävningar i 22 dagar.

Många har gjort inlägg på temat och även överbefälhavaren drog sitt strå till stacken. Chefen för livregementets husarer utökade för egen del prövningen till imponerade 110 dagar med 22 armhävningar per dag men även ledarskribenten Ivar Arpi prövade fysikens lagar. Bland det mest imponerade sågs 1st Battalion, The Royal Gurkha Rifles göra det i trupp och Försvarsmaktens produktionschef flyggeneralen Anders Silwer i en komplett serie.

Även jag fick vänligen några nomineringar, men då armhävningar inte riktigt är my cup of tea blev min utlovade respons ett resonemang kring veteranfrågan och möjligtvis ett problematiserande.

Under många år har Sveriges och Försvarsmaktens hantering av veteraner lämnat mycket att önska. I det allmänna medvetandet, men också från företrädare för det officiella Sverige, talas det ofta om att vi inte varit i krig på 200 år. Det är korrekt om man talar om våra gränser men inte när det gäller våra medborgare. Sedan andra världskriget har mer än 100 000 svenskar deltagit i internationella insatser. Det gäller personal och frivilliga ur Försvarsmakten men också polis, räddnings- och biståndspersonal med flera. Insatserna har omfattat allt från lugna områden till operationer under krigsliknande omständigheter.

Sverige har aldrig fullt ut kunnat ta till sig de händelser och omständigheter som mötte unga svenskar och som dessa tog med sig hem. Många äldre veteraner, men också yngre, talar om ett bemötande som i bästa fall var oförstående. Även inom Försvarsmakten betraktades inte alltid internationell tjänst eller ”skarpa” erfarenheter med blida ögon. Det var på kaserngården som det gjordes karriär.

Synen på veteraner och kraven på berörda myndigheter förändrades dock i slutet av 2000-talet. Politiker, myndigheter men även veteraner själva både ändrade språkbruk och handling och tog de steg som var nödvändiga för att ge personalen både erkänsla, men också det stöd som krävs för att kunna återgå till det ”ordinarie” civila eller militära livet. Mycket återstår men det som gjorts är i grunden väsensskilt från tidigare betraktelsesätt. Vi pratar om veteranfunktioner centralt och lokalt, veterandagar och en veteranchef på generalsnivå samt kanske det mest symboliska, att våra kongoveteraner erhöll medalj eller jetong för sina insatser nära 50 år efter att avslutad insats. Det senare är både en glädje och en skam för det officiella Sverige på en och samma gång. Det finns också en volontärrörelse som är värd att märka och mycket imponerade där kanske främst VRRs ekonomiska stöd bör uppmärksammas.

Men man bör vara observant på hur veterandiskussionen tenderar utvecklas. USA formar på många sätt föreställningsvärlden om veteranpolitiken. Där finns ett veteranomhändertagande, en särskild minister och ett system för veteranfrågor. Det ses som självklart i landet, även om det har brister, och Sverige tittar gärna på detta som modell.

Problemet är att i andra länder så är veteranfrågan dubbel. Det bygger på ett omhändertagande men främst på en genuin uppskattning för de som genomfört militärtjänst. För de som sett en militärparad i Frankrike, varit i Storbritannien veckorna innan Remembrance Day eller för den delen rest i uniform i USA vet att erkänslan strömmar mot den enskilde. Att varit veteran innebär oftast en merit och det allmänna visar detta i tanke och handling. Det positiva står i förgrunden och skapar förutsättningar för ett omhändertagande för de som behöver hjälp. De vanliga orden ”Thank you for your service” har en sådan dubbel innebörd.

I Sverige är det problemen som står i förgrunden och inte den positiva kraft veterankollektivet utgör. Av svensk statistik som finns tillgänglig har veteraner generellt bättre fysisk och psykisk hälsa än befolkning i stort. Det får inte genom tillfällig uppmärksamhet skapas en bild av veteraner som ett problem, utan fokus måste ligga på en stor grupp som borde vara efterfrågade som en samhällsresurs. Här har vi som burit eller bär uniform ett stort ansvar.

Vi riskerar att få enskilda som känner att de är martyrer för en bristande uppskattning eller erkänsla. Det finns också tendenser att förklara alla problem som uppstår senare i livet på tidigare militärtjänstgöring. Det tror jag är en olycklig generell problemformulering, till men för den enskilde i synnerhet och för veteraner i allmänhet.

Jag skulle vilja att regeringen, Försvarsmakten, Polisen, övriga berörda samhällsfunktioner samt veteranföreningar talade om sina veteraner som en samhällsresurs och en grupp som vi alla har anledning att känna stolthet över, med uppskattning som utgångspunkt och inte med medömkan. Att vi hjälper dem som behöver stöd, men att vi inser att dessa är färre än de många som positivt utvecklats genom sin tjänstgöring. Att svensk militärtjänstgöring internationellt och nationellt betraktas som en merit och inte något som unga soldater känner att de behöver dölja sin erfarenhet av när de söker jobb. Att stolthet präglar veteraner snarare än motsatsen, och att de som har berättelser om sina erfarenheter berättar om dem snarare än tiger. Först då får vi en sund veterankultur, i en svensk kontext, att prägla en nation med ständigt pågående militära insatser till gagn för svenska intressen.

 
Författaren är kommunikationsdirektör för Västra Götalandsregionen och tidigare informationsdirektör i Försvarsmakten.

Förorten i det säkerhetspolitiska perspektivet

av Lars Holmqvist

Läget i våra mest utsatta förorter, där bördan av kriminalitet är som tyngst, är idag sådant att det riskerar att påverka svensk säkerhetspolitik. Staten bör skyndsamt vidta åtgärder för att vända utvecklingen, inte bara för att vi har – eller i alla fall borde ha – förpliktelser mot de många medborgare som för närvarande tvingas leva i kriminalitetens skugga, utan för att sådana åtgärder även stärker svensk säkerhetspolitik.

Rysslands försvarsministerium organiserar och finansierar Медиа-Ас (Media Ace), en mediefestival som hölls första gången 2015 och som är tänkt att vara återkommande. Vid den första festivalens final den 28 mars 2015 höll Rysslands försvarsminister Sergej Shoigu ett anförande där han bland annat sade följande:

”The day has come when we all have to admit that a word, a camera, a photo, the Internet, and information in general have become yet another type of weapons, yet another component of the armed forces…” texten från Interfax.ru

Det förklarar Media Ace. Om information är ett av dagens vapen så faller det sig naturligt att ett försvarsministerium organiserar mediafestivaler.

Samtiden bjuder oss på fler domedagsprofeter än vanligt. Både i vårt land och utomlands finns många som gärna sprider budskap i linje med att samhället håller på att förstöras (eller redan är förstört) eller vi alla står inför en nära kollaps av det ena eller andra slaget. Några utländska exempel kan vara de argument och det språkbruk vi kunde se i samband med Brexitomröstningen (både före och efter 23/6) och den nu pågående amerikanska presidentvalskampanjen. En folkhemsk variant som läsaren kanske känner igen är Socialdemokraternas upprepade budskap från 2014 (ursprungligen troligen myntat av Håkan Juholt) om att ”något har gått sönder i Sverige”.

I Sverige kommer idag liknande budskap inte från ett fåtal källor, utan från många. Vi kan se exempel på alarmistiska debattörer mot vilka kan ställas ledarskribenter som manar till återhållsamhet. Intresset för preppning ökar, inte bara i media utan även MSB har påbörjat utbildning i den blygsamma ambitionen att överleva i minst 72 timmar på egen hand. Antalet bloggare och andra i sociala medier som ägnar sig åt detta ämnesområde är oräkneliga. Bland alla dessa finns allt från vanliga medborgare som uttrycker sin oro till målinriktade manipulatörer som verkar i syfte att skapa oro i samhället. De ryska medieaktörerna RT och Sputnik bidrar gärna.

Sedan tidigare har våra politiskt tillsatta makthavare varit vana vid en kritiskt granskande journalistkår. Däri ligger ingenting nytt. Men bilden har förändrats på kort tid, något som nu ställer högre krav på den politiska sfären. En höjning av kraven som alla politiker kanske ännu inte har uppfattat. Det räcker inte att göra ungefär rätt och acceptera att medial kritik – befogad eller inte – återkommer med jämna mellanrum. När landet ställs inför försök att riva ner vår tillit, vidga sprickorna i samhället och att underblåsa ett förakt mot ”eliten” eller mot ”dem där uppe” så måste vi som samhälle vara bättre, mer uppmärksamma, snabbare i reaktionen och bäst av allt, vara kapabla att förekomma.

Nazistdemonstration Stockholm. Källa SVT

Nazistdemonstration Stockholm. Källa SVT

Utdelat flygblad, oktober 2016

Utdelat flygblad, oktober 2016

Bilbrand i Skåne. Källa SDS

Bilbrand i Skåne. Källa SDS

Låt oss se på läget i våra mest utsatta förorter.

I oktober 2014 presenterade Rikskriminalpolisens underrättelsesektion en rapport med namnet ”En nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan i lokalsamhället”. Rapporten nämnde att det vid tidpunkten fanns 55 geografiska områden, i 22 städer, där ”lokala kriminella nätverk anses ha negativ påverkan på lokalsamhället”. Detta döptes snabbt om till ”no go-zoner” i SvD och begreppet har därefter alltmer satt sig, inte minst efter ett antal fall av stenkastning mot blåljuspersonal under senare tid.

Tanken att ambulans, brandkår eller polis skall behöva skydda sig mot stenkastning eller uppeldning står förstås i stark kontrast mot den normalbild som formats i vårt land under sekler.

En annan sak vi möter i våra media är utvecklingen av kriminaliteten. Den långsiktiga trenden enligt BRÅ är att kriminaliteten minskar. Samtidigt levererar media uppgifter som pekar åt det motsatta hållet. I november 2015 presenterade SVT statistik över skottskadade och dödsskjutna i Stockholm/­Göteborg/­Malmö jämfört med Köpenhamn/­Oslo/­Helsingfors från 2010 och framåt. De två grupperna med städer är ungefär lika folkrika.

I de svenska städerna hade 361 blivit skottskadade under perioden jämfört med 70 i grannländernas huvudstäder. Dödsskjutningarna uppgick till 45 mot 11. Under 2016 har hittills (slutet av oktober) 105 skottlossningar rapporterats i Stockholms län. Även detta är en rekordnotering.

Slutsatsen är enkel nog. Problemet med skottlossningar är på en betydligt högre nivå i Sverige än i Danmark, Finland och Norge, länder vilka mer än några andra liknar vårt eget. I själva verket är skjutningarna så pass många och ökningen har varit så pass snabb att det är besynnerligt att frågan inte tas på större allvar i den allmänna debatten.

Den svenska polisorganisationen har utsatts för åtskillig press den senaste tiden. En omfattande omorganisation, från 21 länspolismyndigheter till en samlad myndighet indelad i sju regioner, har genomförts och inte utan viss friktion. Den sittande rikspolischefen har varit omstridd, den stora migrationen under hösten 2015 innebar en kraftig belastning på Polisens resurser. Poliskåren har på olika sätt luftat missnöje med löner, kommenderingar och betungande administration.

Det ovan skissade problemklustret, förorter som plågas av kriminalitet och en poliskår under press, utgör i sig en ymnig källa att ösa ur för den som medvetet och uthålligt vill sprida bilden av en förestående svensk samhällskollaps. Det vore därför värdefullt om vi i närtid kunde vända utvecklingen.

Förslag till åtgärder

Även om ”den hotande kollapsen” är långt borta finns det åtskilliga skäl att vända utvecklingen, att låta rättssamhället få räkna hem några signifikanta segrar. Rätt hanterat, kan vi inte bara möta hoten utan vända dem till vår fördel.

Det första steget är att formulera en målbild för förorterna, kring vilken vi kan bygga största möjliga uppslutning. Jag ska inte försöka formulera den, men väl några beståndsdelar som borde ingå i en sådan:

  • De medborgare som bor i något av de 55 områdena (Jag har ingen exakt siffra, men det rör sig om – med råge – ett sexsiffrigt tal personer och vore de samlade på en ort, skulle det vara en av rikets största städer) kan gå ner i tvättstugan eller i parkeringshuset en helgkväll utan att riskera möta knarkförsäljning eller annan kriminalitet
  • Alla medborgare är trygga i att bära religiöst eller kulturellt präglade kläder och symboler, (som t ex niqab, kippa, krucifix eller regnbågssymboler) under dygnets alla timmar och de kan även tryggt välja att inte bära dem
  • Betydligt färre bilbränder
  • Polisen, såväl organisationen som enskilda poliser, upplever att det löpande arbetet leder till framgång och därmed är till glädje för medborgarna
  • Organiserade kriminella upplever motsatsen. Deras vardag innebär ständiga motgångar och de märker att livet som brottsling blir allt svårare.

Några saker måste finnas på plats för att nå målbilden. Framgångsfaktorer:

  • Statsmakten måste vara tydlig när man kommunicerar vad som skall uppnås. Planen för uppföljning skall vara lättfattlig och den måste följas över tiden
  • Tillräckliga resurser. Arbetet kommer att kosta och det måste finansieras. Poliskåren vet rimligen bäst hur tillförda medel skall komma till nytta mest effektivt, givet att uppgiften har definierats tillräckligt tydligt
  • Poliser på fältet skall arbeta efter väldefinierade och ändamålsenliga mandat som inte är i onödan begränsande
  • Vi måste få till ett mer effektivt samarbete mellan domstolsväsende och poliskår. Det är oacceptabelt att enskild polis, som idag, ska tvingas tillbringa flera timmar av ett arbetspass på stationen p g a ineffektiva administrativa rutiner, avseende tillgången på jouråklagare och annat
  • Att den politiska ledningen och Polisledningen är redo att ge fältinsatserna ett helhjärtat stöd över tiden, särskilt i händelse av olika slags mediareaktioner.

Det säkerhetspolitiska syftet med en satsning av detta slag är att de som försöker måla upp bilden av en svensk samhällskollaps ska uppleva att uppmålandet blir det enda resultatet. Men värdet av att ett stort antal svenskar slipper uppleva kriminalitetens inverkan på vardagslivet är också stort. Inte minst förmedlar vi att även förortsbornas välbefinnande, inte bara medelklassens, är viktigt. Det finns nog anledning att tro att samhället har brustit i detta avseende hittills.

Någon kanske undrar. Krävs det inte sociala insatser, istället för poliser? Jovisst. Den långsiktiga lösningen är aldrig polisiär. Sociala insatser för att förebygga problem, att kunna ta tag i uppkomna problem tidigt, ge stöd till familjer och/eller barn och ungdomar i riskzonen eller att aktivt stödja dem som vill lämna ett kriminellt liv bakom sig, kommer antagligen att kräva långt större resurser framöver än vad vi för närvarande betalar.

Behovet finns inte enbart i de 55 områdena utan även i andra områden som för närvarande har en negativ utveckling och i våra stadskärnor.

Men ur säkerhetspolitisk synvinkel blir logiken delvis en annan. Det är angeläget att vi snabbt visar – både oss själva och våra ovänner – att Sverige har läget under kontroll och att vi har både förmåga och vilja att vända utvecklingen i våra mest utsatta områden. En seger i förorten är också en seger för svensk säkerhetspolitik.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

Bästa svenska filmen om andra världskriget

Med 3600 hästkrafter flöt hon över minfälten och nådde den svenska västkusten.

Varför känner inte fler till HMS Gay Viking, som bilden ovan föreställer? (F.k. har ordet gay flera betydelser.) Hon skulle lätt kunna spela en huvudroll i en riktigt fartfylld film om Sverige under andra världskriget.

Jag skyller följande blogginlägg på att jag blev rejält inspirerad av senaste numret av tidningen Soldat & Teknik (6/2016). Till att börja med log jag stort av en av de märkligaste historierna jag läst om stridsvagnar i Sverige. Stefan Nilsson berättar den osannolika men verkliga historien om hur en f.d. östtysk armétekniker specialiserad på sovjetiskt pansar råkade dyka upp när en T-55 stridsvagn hos Smålands Militärhistoriska Sällskap började bli problematisk. Bra tajming där. I samma nummer av Soldat & Teknik finns en artikel av Bengt Carlén som har de flesta ingredienser man kan önska sig av en stark film om andra världskriget: fräcka specialoperationer med hypersnabba brittiska smugglingsfartyg av mahogny som hade radar ombord driven av trampcyklar. Om fartygen kom förbi den tyska marinen och nådde den svenska västkusten för att hämta motståndsmän och kullager - som de allierade behövde extra mycket inför D-dagen - så gällde det att lura väntande tyska spioner. En tysk spionsändare hittades i ett lönnutrymme i ett hus på västkusten först tjugo år senare, och finns avbildad i artikeln.

Det är bisarrt att den verkliga thrillern om HMS Gay Viking och de andra blockadbrytarna inte blivit film för länge sedan. Eller någon annan av operationerna i Sverige med koppling till Special Operations Executive (SOE), eller sovjetiska NKVD och amerikanska OSS. Alla tre bedrev specialoperationer i eller från Sverige (NKVD även före krigsutbrottet). Nu finns i alla fall en färsk bok med allt önskvärt stoff för ett filmmanus kring västkustens operationer, De glömda blockadbrytarna av Anders Johansson.

Svenska filmare har inte missat andra världskriget. Det har faktiskt gjorts fler svenska filmer om temat än vad filmkritiker verkar känna till. Filmer med viss koppling till krigshändelserna gjordes medan kriget ännu utspelade sig. "En dag skall gry" (1944) handlade om ett tragiskt kärleksöde bland svenska finlandsfrivilliga. Men sen skulle det dröja väldigt länge till nästa produktion, om man inte ska räkna TV-serien "Någonstans i Sverige" (1973) som en slags film. Den första riktiga svenska spelfilmen efter 1944 med andra världskriget som viktigt inslag var nog filmen "1939" som kom 1989. Men någon actionfilm var det inte, snarare skildrade filmen en ung kvinnas kärleksdrama i beredskapsmiljö.

Året därpå, 1990, kom en mer krigsrelaterad film i form av "God afton, herr Wallenberg". Men här var det inte händelser i Norden som skildrades utan Raoul Wallenberg och SS i Ungern. Också vampyrfilmen "Frostbiten" (2006) innehöll scener med SS-soldater, men åter igen långt från Sverige - denna gång i Ukraina.

Men så hände något, 2011, för då kom filmen "Gränsen". Detta var en film som definitivt hade fokus på svenska soldater och andra världskriget. Flera saker med "Gränsen" var imponerande, som vackert foto och gott om militära detaljer. Emellertid utspelade sig den mest fiktiva storyn till största delen på norsk sida om gränsen. Så någon renodlad film om Sverige under andra världskriget var det inte. Det var ännu mindre "En fiende att dö för" (2012), som nästan helt utspelade sig kring och på Svalbard. "Simon och ekarna" (2011) och "Dom över död man" (2012) var definitivt mer fokuserade på Sverige under krigsåren, men hade få militära inslag.

Både "Gränsen" och särskilt "En fiende att dö för" blev lyckade filmer, men har bara en del respektive nästan ingenting att göra med faktiska händelser under andra världskriget. Man kan nog säga att det bara är två av alla ovan nämnda filmer som håller sig riktigt nära verkliga händelser under andra världskriget, nämligen "God afton, herr Wallenberg" och "Dom över död man". Av dem utspelar sig endast den senare i Sverige.

I Stockholm och Luleå, i de svenska fjällen, på Gotland och på västkusten utspelade sig en rad ovanligt dramatiska händelser med både tyskar och allierade (för en sammanfattning, läs Tyskar och allierade i Sverige). Men av någon anledning har dessa händelser inte skildrats på bio.