Försvarsberedningens ordförande, Cecilia Widegren (m), avslutade nyss pressträffen kring beredningens rapport Vägval i en globaliserad värld. De stora dragen i beredningens slutsatser är att osäkerheten har ökat, att Sverige bör fördjupa det nordiska-(baltiska) samarbetet och att säkerhetspolitiken fortsatt ska vila på solidaritetsförklaringens grund. Ledamoten Johan Wiktorin kommer att kommentera Försvarsberedningens rapport på Folk och Försvars […]
Sökresultat för: Wiktorin
Det farligaste ögonblicket kommer med segern
När statsminister Reinfeldt på sitt tillbakalutade sätt öppnar för budgetförstärkningar till försvaret är det många törstande i öknen som tackar för denna efterlängtade eftergift från alliansregeringen. Efter en intensiv försvarsdebatt med enveckasförsvar och ryskapåsken betraktas det som en kursändring, vilket det på sitt sätt är, i alla fall principiellt. Själv har jag gång på gång […]
Pinsamma brister döljs bäst med hemligstämpeln
Enligt SvD är försvarsminister Karin Enström bekymrad över att Försvarsmakten läcker vad hon anser är hemliga uppgifter. Som jag skrev i det första inlägget om ”ryska påsken” skulle det inte förvåna mig om det kommer att leda till en undersökning huruvida sekretessbrott har begåtts i samband med att SvD delgavs uppgifterna om den ryska övningen.
Frågan är dock vad som gynnar Sverige och svenska skattebetalare mest i längden. SVT kunde igår berätta att Sverige endast har jaktincidentberedskap 60 timmar per vecka (motsvarande 36 % av tiden), vilket är en nedgång mot tidigare då beredskap fanns 80-90 timmar. I en intervju med SVT berättar också SvD:s Mikael Holmström att detta framförallt är dagtid.
Det här leder oss återigen in på ämnet för vem hemligstämpeln egentligen sätts. Att svensk incidentberedskap idag endast flyger/finns tillgänglig ca 60 timmar per vecka är inte på något sätt okänt för andra nationer. Det har man utan någon som helst tvekan mycket god kännedom om genom radar- och signalspaning och har därmed kunnat fastställa en normalbild för det svenska flygvapnets och framförallt incidentberedskapens uppträdande. Det kraftigaste beviset för detta är just ”ryska påsken” när Ryssland aktivt verkar ha valt en tidpunkt där jaktincidentberedskapen normalt inte verkar.
De enda som är berörda av hemligstämpeln är därmed de som är betjänta av att ha en fungerande incidentberedskap, det vill säga svenska folket. Man har levt i tron att det funnits en heltäckande incidentberedskap med jaktflyg som kunnat gå upp och möta till exempel hot liknande 11:e september 2001, vilket inte varit fallet. På Försvarsmaktens hemsida kan man ännu idag läsa att jaktincidentberedskap finns dygnet runt.
Ska då inte information om incidentberedskapen vara hemlig? Jo, det finns självfallet en stor mängd information som bör vara hemlig. Johan Wiktorin listar på Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg en rad sådana faktorer. Framförallt måste man hemlighålla kommande verksamhet, beredskapstider och på vilken bas jaktincidenten, i Försvarsmakten kallad ”fisken”, ska vara baserad då det påverkar insatstider i olika intresseområden. Likaså kan det finnas skäl att inte starta under beredskapstid för att inte röja hur man inhämtat information. Det förutsätter dock som sagt att det finns en beredskap från första början.
Åter till hemligstämplandet. På hemsidan signalspaning.se återfinner man idag ett ljudklipp som en radioamatör uppfångat när ”fisken” anflyger för att identifera ett antal okända flygplan som flyger i svensk flyginformationsregion. I kommunikationen hör man klart och tydligt hur piloterna rapporterar ögonkontakt (”tally”) med en A-50 Mainstay och 2 Su-27 Flanker på en position mitt mellan Gotska Sandön och Ösel, vilket torde vara i svenskt FIR. Vad är då anmärkningsvärt med detta? Jo, sedan flera år har uppmärksammats i samband med den så kallade NBF-härvan att flygvapnet saknar krypterade sambandsmedel, vilket betyder att vem som helst med en flygradio kan lyssna på kommunikationen i såväl fred som krig. Liksom datalänkarna och andra krypterade sambandsmedel så avvecklades dessa i mitten på 00-talet, ”då nya system snart skulle införas”. Att så ännu inte har skett vad avser talradio är uppenbart, medan situationen med datalänkarna till stor del avhjälpts genom att den amerikanska Länk 16, som är standard inom NATO och partnerländer, har införts i Flygvapnet.
Ett antal av de uppståndna förmågeglappen på ledningsområdet, framförallt inom Flygvapnet, uppmärksammades i bloggosfären för några år sedan och dessa frågor drevs sedan hårt av bland andra Allan Widman. Då var det tal om sekretessbrott och dylikt och folk blev anmälda till höger och vänster för sekretessbrott. Resultatet är dock idag att förmågan börjat återhämtas. Den fortifikatoriskt skyddade stridsledningscentralen i Hästveda, Skåne som då skulle läggas ner räddades kvar. Skulle den saknas idag hade det inneburit en mycket stor sårbarhet för Försvarsmakten då ersättaren var en kontorlokal i ledningskonsultmeckat i Enköping där vissa företag skulle ha tjänat stort på att få lämpliga kontrakt inom området ”nätverksbaserat försvar”. SVT kom sedan att göra en dokumentär om delar av detta. Här återfanns också den klassiska hemligstämpeln för att skydda pinsamma brister. De dokument som visade på att det inte fanns några ekonomiska vinster att göra genom att lägga ner Hästveda till förmån för Enköping, utan tvärtom motsatsen, hemligstämplades snabbt och de som omtalat dessa fick olika starka kavajhytter. Det hemligstämplas flitigt och de som försöker stoppa galenskaperna blir anmälda, medan de som fattat beslut om galenskaperna sedan helt kommer undan ansvar. Idag borde svenska skattebetalare tacka Peter Neppelberg och de av hans kollegor som rakryggat stått upp och påvisat vansinnet som hade kunnat leda till svenskt luftförsvars fullkomliga undergång.
Vid nyår hade vi historien med ÖB:s uttalande om en-veckasförsvaret som riskerade att leda till åtal, när åklagare började höra sig för om det inte var ett sekretessbrott att berätta hur illa ställt det var med svensk försvarsförmåga.
Idag är vi där återigen. Nu oroar sig försvarsministern för att det läcker hemliga uppgifter från Försvarsmakten. Det gör jag också. Men framförallt oroar jag mig för att det är sådan avgörande skillnad mellan vad försvarsministern med partikollegor uttalar och hur verkligheten ser ut inom försvars- och säkerhetspolitiken. Det verkar utan tvekan efter den gångna veckan som om allmänhetens förväntningar på svenskt försvar är diametralt motsatt vad Regeringen och Försvarsmakten idag levererar. Det är inte försvarsmakten eller Sveriges försvarsförmåga som tagit skada av att dessa uppgifter kommit på bordet utan snarare den politiska nivån.
Under helgen blir det fler inlägg om incidentberedskapen och det inträffade. Sannolikt kommer ett att fokuseras på säkerhetspolitiska aspekter.
Dagens media
Debatten går fortfarande het om den ”ryska påsken” och dess fortsättning.
Insatschefen Anders Silwer ”besökte” i dag försvarsutskottet och svarade på ledamöternas frågor. Det mest anmärkningsvärda är nog det faktym som Allan Widman meddelar, att försvarsutskottet inte fått information om Försvarsmaktens incidentberedskap under de senaste 11 åren.
För övrigt så blir det dock något märkligt när media, och den annars så pålästa Rolf K Nilsson tar upp det faktum att Ryssland bedriver signalspaning mot Sverige och framställer det som något provocerande och konstigt? Då bör nog vän av ordning fundera på vad FRA sysslar med och varför Försvarsmakten opererar med fartyget HMS Orion och de båda S 102B flygplanen. Bortsett från detta så är Rolf K Nilssons inlägg mycket läsvärt.
Här nedan finns länkar till det som skrivits i media och på bloggar i ämnet under dagen.
Ska man enbart läsa ett enda inlägg i ämnet så ska man läsa Johan Wiktorins inlägg på Försvar&Säkerhet. Mycket välskrivet!
Se veckans politik med Ulf Kristoffersson där han intervjuar Allan Widman och Peter Hultqvist om incidentberedskapen och NATO-frågan. Ytterst anmärkningsvärt att inte socialdemokraterna ens vill ta NATO-frågan till debatt. En stor anledning till att socialdemokraterna inte kan bli ett trovärdigt regeringsalternativ efter nästa val när det kommer till försvarspolitiken är just inställningen till detta.
Media: SVT, SVT2, DN, DN2, DN3, DN4, SR, SvD, SvD2, SvD3, UNT, Debatt SVT,
Bloggar: Staffan Danielsson, Försvar & Säkerhet, Lantvärnet, Sjätte mannen, Westerholm, SO, Lantvärnet, Wiseman
Drönare och framtida krigföring
Efter en del debatt om drönare (till och med ”attackdrönare” och ”dödsplan” som dödar i kontrast med alla andra vapen?) är det min tur att försöka bena lite i vad användandet av obemannade flygplan (hädanefter drönare) betyder för krigföringen samt om och hur det kan vara ett hot mot internationell säkerhet Det målas det ofta en … … Läs mer →
Att koka en groda
Under påsken nåddes vi av nyheten av president Putin beordrat en hastig beredskapsövning i Svarta Havsområdet. Drygt 7000 man, 36 fartyg och 250 stridsfordon ställdes på krigsfot på några timmar. Det underlättar naturligtvis att den ortodoxa påsken i år infaller i början av maj och inte samtidigt som den protestantiska och katolska.
Orsaken till den ryska beredskapsövningen kan diskuteras och görs likaså. Vissa ser den som en reaktion på EU:s behandling av Cypern, då det finns mycket stora ryska ekonomiska intressen i de cypriotiska bankerna. Andra menar på att det är ett svar på den amerikansk-georgiska övningen där 350 amerikanska marinsoldater övat med en georgisk bataljon fram till den gångna helgen.
Som bloggen Observationsplatsen mycket riktigt analyserar kan denna ryska övning bli grund för ändrade beredskapskrav hos Rysslands grannländer och så även Sverige. Från rysk sida menar man på att man enligt Wiendokumentet inte behöver informera om dylika övningar då man låg under rapporteringsgränsen. Förvisso låg man under gränsen på 9000 man, 250 stridsvagnar och 500 stridsfordon, men genomförandet av luftlandsättningar och landstigningar lär däremot vara skäl för rapportering. Att agera såsom Ryssland nu har gjort föder en stor osäkerhet för grannländerna. Sannolikt är det också ett av syftena med övningen.
Parallellt med denna övning genomfördes en stor flygövning i Karelen inte långt från den finska gränsen och även det strategiska bombflyget beordrades upp i en annan beredskapskontroll. Denna mörkerövning kunde man ta del av på finsk tv. Delar av den drabbade också Östersjön och de danska flygplan som utgör NATO:s incidentberedskap i Baltikum beordrades upp under natten mot fredagen för att identifiera och möta de av jaktflygplan eskorterade bombflygplanen, vilket man kunde läsa om i media i Baltikum, bl a litauisk press. Tyvärr har inte något skrivits i svensk media eller kommit från Försvarsmakten då händelsen även har ett starkt svenskt intresse. Denna gång har heller inget pressmeddelande om flygningen släppts till skillnad från i somras då man från det ryska försvarsministeriet meddelade att flygning skett över Österjön med skarpa kryssningsrobotar och man underströk sin rätt att göra det över internationellt vatten intill territorialvattengränser.
Vad som oroar är den ryska inställningen till internationella avtal syftande till avspänning och ökad internationell säkerhet. I december 2007 införde Ryssland ensidigt ett moratorium för CFE-avtalet med motiveringarna att NATO utvidgat sina positioner mer än vad som avsetts då avtalet tecknades i början av 90-talet, samt USA:s planer på ett missilförsvar i Europa (från NATO-håll har man däremot under 00-talet uppmärksammat Rysslands bristande efterlevnad av ”flankbegränsningarna”). Ett halvår efter moratoriet inleddes mobiliseringen av stridskrafter i området runt Georgien. Det är oroande att vi nu ser en liknande inställning till OSSE och Wiendokumentet. Som Kungliga Krigsvetenskapsakademins Johan Wiktorin ofta påpekar så pekade den förra försvarsberedningen på CFE-avtalet som en hörnsten för europeisk säkerhet. Så här skrev försvarsberedningen i sin rapport ”Säkerhet i samverkan”, inlämnad 4 dec 2007 – en vecka före Ryssland frånträdde CFE-avtalet:
Nedrustningsavtal och andra kontrollregimer är betydelsefulla förtroendeskapande medel för säkerhet. Genom avtal kan transparens och förutsägbarhet mellan länder uppnås. Europa har genom CFE-avtalet (Treaty on Conventional Armed Forces in Europe) sedan 1992 kombinerat begränsningar av mängden tung materiel med informationsutbyte och inspektioner. Avtalet innehåller en särskild flankregel av särskild betydelse för Sverige, då den reglerar den ryska militära närvaron i vårt närområde. 1999 skrevs ett anpassat avtal, som ännu inte har ratificerats av alla parter.
CFE-avtalet är centralt för europeisk säkerhet, inklusive för Norden och Östersjöområdet. Det är därför viktigt att det inte försätts ur spel genom unilateralt agerande och att avtalet ratificeras.
Den nämnda försvarsberedningsrapporten innehöll också den vid det här laget mycket kända formuleringen om ”lackmustestet”. Som Wiktorin också så klokt påpekar ska det bli mycket intressant att se hur den nya försvarsberedningen väljer att behandla frågan kring CFE-avtalet. Ryssland meddelade också idag att man inte ser någon framtid för CFE-avtalet. Att framtiden ser mörk ut för CFE-avtalet är mycket illa, men än värre är det om nu även Wiendokumentet ska börja luckras upp. Det här blir som sagt frågor som försvarsberedningen måste behandla och som man inte kan avgränsa sig ifrån.
Bortsett från avtalen står det klart att vi återigen ser tydliga tecken på hur man i Ryssland snabbt har återtagit förmåga som bara för några år sedan bedömdes som orimlig. Värt att notera är t ex den mycket snabba förflyttningen av luftlandsättningsförband från centrala Ryssland till insatsområdet. Den ”mycket låga” ryska förmågan som allt som ständigt framhålls i den försvarspolitiska debatten ter sig allt högre. Det är inte utan att man börjar fundera i termer kring vandringssägnen hur man kan koka en groda utan att den märker att det kalla vattnet värms upp.
Sägnen om grodkokningen har på senare år påståtts vara inkorrekt. Det är dock svårt att hitta någon som försökt sig på ett experiment på riktigt, vilket förhoppningsvis är ett tecken på att mänsligheten trots allt utvecklas.
Uppdatering 18.25: TT uppmärksammar nu att den ryska flygverksamheten ökar – utanför den norska kusten… DN, SvD, Aft
En uppgiven försvarsmakt
På dagen för exakt två veckor sedan levererade Försvarsmakten svar på försvarsdepartementets misstroendeförklaring RB7. I dag fattade regeringen ett beslut som innebär att personalkostnaderna skall minskas med 500 miljoner kronor genom tvångsomfördelning inom myndigheten. Man kan inte anklaga fru försvarsminister för att vila på hanen!
I praktiken innebär detta att Försvarsmakten är satt under partiell tvångsförvaltning. Den som tror att dagens regeringsbeslut endast är en konsekvens av RB7 bör nog tänka om. Det här är inget hastverk från departementet. Nej, det här är med stor sannolikhet en väl förberedd omfallsplanering som ministern haft färdig i skrivbordslådan om Försvarsmaktens svar och beräkningar inte skulle passa in i finansminister Borgs ekvation. Det finns initierade källor som bekräftar detta.
Har under dagen varit i kontakt med många försvarsmaktsanställda på olika platser. Samtliga signalerar stor uppgivenhet och mycket ilska. Med all rätt! Uttryck som ”nu är det dags att kasta in handduken och söka ett civilt jobb!” eller ”vad f-n håller regeringen på med, är de helt från vettet?” har dominerat de spontana känslorna hos majoriteten. Nymoderaten Karin Enströms tidigare uttryck att personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs möts nu enbart av en huvudskakning och en knuten näve i fickan.
Bloggkollegan Johan Wiktorin har gjort beräkningar som pekar på att försvarsdepartementet skulle kunna ha rätt i sak när man nu går in och detaljstyr Försvarsmakten när det kommer till fördelning mellan personalkategorier. Intressant, men samtidigt är det en pappersprodukt som skall omsättas i praktiken och möta de operativa kraven som ställs på krigsförbanden genom KFS. Ånyo skulle man kunna använda liknelsen med kartan kontra verkligheten.
Det intressanta är dock inte detaljerna utan helheten. Om man tittar på vad försvarsreformen som tar sin utgångspunkt i inriktningspropositionen ett användbart försvar från 2008 som är menad att åstadkomma det nu förbrukade nymoderata mantrat, ett ”tillgängligt, användbart och flexibelt” försvar. För tillgänglighet så krävs kontinuitet genom att det finns gripbara personalresurser här och nu. För användbarheten så krävs att personalen har adekvat och aktuell utbildning vilket är något som inte är möjligt med en majoritet av OFF/T, SO/T och GSS/T. Omskrivet till ren Svenska – reservare och repgubbar.
Det av nymoderaterna förhatliga värnpliktssystemet löste tidigare detta problem galant genom att det alltid fanns en inneliggande årskull som fanns på plats, hade adekvat och färsk utbildning. De olika förbanden kunde dessutom fördela intagen till sommar eller vinter för att alltid ha gripbara och utvildade förband som var till gängliga här och nu.
Det regeringen nu kommer att gå in och detaljstyra innebär en försvarsmakt som blir mindre tillgänglig, får en begränsad användbarhet och flexibiliteten kan dessutom diskuteras. Svårigheten att rekrytera GSS/T är dessutom välkänd. Det lär inte bli lättare när de potentiella soldaterna och sjömännen nu ser hur myndigheten vanskötts av den politiska nivån under många år, och det blir dessutom bara värre.
När Karin Enström tillträdde så grundlurades många Försvarsmaktsanställda som genom åren i stor majoritet röstat mörkblått. En officer som försvarsminister skulle innebära större förståelse för Försvarsmaktens särskilda karaktär som myndighet, vilket i sin tur skulle leda till bättre och en mer sund styrning. Men de ljusblåa nymoderaterna med statsminister Reinfeldt i spetsen tänkte på ett annat sätt. Karin Enström tillsattes sannolikt enbart för att hon ansågs som lojal. Hennes bakgrund i officeryrket innebar för Reinfeldt att han fick en minister som var van att lyda order.
Dagens regeringsbeslut innebär att FM ånyo sitter med Svarte Petter i hand samtidigt som man skall lösa alla ålagda uppgifter med mindre personal som är sämre utbildad och dessutom med en ekonomi som inte räcker till.
Det är den här verkligheten som kommer att möta vår ÖB Sverker Göranson när han kommer tillbaka till jobbet efter sin sjukskrivning på måndag.
Ömsesidig brist på förtroende
Igår offentliggjordes Försvarsmaktens svar på de frågeställningar myndigheten erhöll i Regeringsbeslut 7, 2012. Det är ingen munter bild som tecknas i dokumentet. Försvarsmakten räknar med ett behov på ca 4,5 mdr kr/år för att till år 2019 kunna leverera den av riksdag och regering beställda insatsorganisation 2014.
Försvarsminister Karin Enström går dock i en debattartikel i Dagens Industri till angrepp på Försvarsmaktens besked. Det är en intressant debattartikel eftersom den lär syfta till att lägga en bas för framtida försvarspolitik. Samtidigt andas den en viss uppgivenhet och är motsägelsefull. Ej förvånande återanvänds också flera klyschor från tidigare debattartiklar från moderata försvarspolitiker, till exempel hur försvarsförmågan har höjts sedan 2006. Här återfinns också ett av grundproblemen i debatten kring försvaret. Regeringens beskrivning av Försvarsmaktens förmåga och verksamhet och situation går stick i stäv med merparten av de anställdas och påståendet har tidigare granskats här. Vilken trovärdighet får då Regeringen i denna fråga?
Vad Regeringen utan problem hade kunnat angripa Socialdemokraterna för är situationen på materielsidan, där 90- och 00-talens ständiga uppskjutande av materielanskaffning nu gör att det finns ett materielstup 2020. Ett erkännande av ”materielberget” hade dock lett till krav på aktion från Regeringens sida. Nu försöker man komma undan med att skjuta skulden på Försvarsmakten, samtidigt som försvarsministern i sin debattartikel meddelar att Regeringen höjt materielanslaget de senaste åren. Svaret på RB7 visar dock en motsatt bild. Mer om detta under omfördelningar.
Mest förvånande i retoriken i Enströms debattartikel är den djupa motsägelsen mellan fjärde och nionde stycket. I det fjärde stycket beskriver Enström Regeringens målsättning med reformering av försvaret på följande vis:
”Vi ska öka Försvarsmaktens tillgänglighet och användbarhet i den takt som ekonomin medger.”
Vad som är överordnat i försvars- och säkerhetspolitiken råder det inga tvivel om. Det har varit mycket tydligt sedan Almedalen 2007 att ekonomin är det viktigaste och ofta på kort sikt, vilket som i fallet med materielen får mycket stora konsekvenser på längre sikt, inte minst ekonomiska.
I slutet av debattartikeln möts man istället av en annan beskrivning. Nu är det helt plötsligt situationen i omvärlden som är styrande och inte ekonomin.
”Regeringen skapar ett modernt försvar för Sverige. Jag står fast vid att den inslagna vägen är den rätta. Vi ska framåt, inte bakåt. Målet är tydligt. Det nya försvaret ska stå redo att användas och ha förmåga att möta de hot som finns vår omvärld idag och i en nära framtid. Försvarsmakten ska också kunna anpassas efter nya hot i en förändrad omvärld. Detta har försvarsreformen lagt grunden för.”
Här måste nu Alliansregeringen bestämma sig. Antingen är det ekonomin som ska styra Försvarsmaktens utveckling och inriktning och då blir det i framtiden en mycket minskad organisation med än mer förlegad materiel, inkapabel att ta sig an ens de enklaste hot i närområdet i mot slutet av decenniet. Ska omvärldssituationen styra så blir det till att tillföra ytterligare resurser. Vi har sett det tidigare under hösten hur Regeringen när det passar pekar på en ökad osäkerhet i närområdet, t ex för att motivera anskaffning av ett nytt stridsflygplan, för att i nästa stund hävda motsatsen som i exempelvis fallet med avbeställningsklausulen för JAS 39E om Schweiz ej fullföljer kontraktet.
Försvarsministern vill nu se vilka de operativa konsekvenserna blir om man söker balans mellan verksamhet och ekonomi. Tyvärr är detta inte något som allmänheten kommer att få ta del av då de operativa delarna avhandlas i hemliga, alternativt kvalificerat hemliga bilagor. Frågan är hur många i Försvarsdepartementet eller ens Försvarsutskottet som är kvalificerade för att ta del av material med denna sekretessklassning. Här är det därför helt öppet i den offentliga debatten att påstå vad som helst, t ex att en prolongering av anslagen med hjälp av ytterligare rationaliseringar inte kommer att påverka den operativa förmågan, eftersom fakta aldrig går att kontrollera utan att begå brott mot sekretessen. Det är illa.
Enström talar om förbättrad styrning av materielplaneringen. Måhända är det åter aktuellt med en politisk genomförandegrupp för materielanskaffningen. Den tidigare genomförandegruppen visade sig inte oväntat vara mycket kostsam både för Försvarsmaktens operativa förmåga såväl som ekonomiskt. Den motverkade helt sitt uttalade syfte, men frigjorde måhända kortsiktigt ett fåtal miljarder kr till t ex det 2007-2008 aktuella jobbskatteavdraget. Regeringen har också varit mycket aktiv i att omfördela resurser inom försvarsbudgeten och framförallt tacksamt återtagit pengar ur försvarsbudgeten då dessa inte spenderats. Flera år i rad har detta gällt den förbandsbudget som nu kommer att lida stort behov av de under föregående år återlämnade miljardbeloppen. Det har också i hög grad gällt anslagen för internationella insatser som år efter år underutnyttjats. Sammantaget återlämnar Försvarsmakten flerdubbelt högre belopp än vad Regeringen exempelvis skjuter i form av 300 miljoner kr för JAS 39E-anskaffningen. Denna summa täcker inte ens lönehöjningar för Försvarsmaktens personal enligt snittet i samhället.
Försvarsmakten lämnade exempelvis tillbaka drygt 1 miljard kronor till Finansdepartementet år 2012, varav drygt 600 mkr från anslaget för internationella insatser och nästan 400 mkr från anslaget för anskaffning och vidmakthållande av materiel (till återlämnandet bör också adderas det faktum att vid försäljning av materiel som betalats med försvarsbudgeten får myndigheten endast behålla en mycket liten del av summan. Resten ska åter till statskassan). I fallet med materielanslaget handlar det huvudsakligen om materielanskaffning och byggnation av anläggningar där Regeringen alternativt andra departement än Försvarsdepartementet hållit inne med beslut om anskaffning eller verkställighet. Diskrepansen i försvarsministerns argumentation är sannerligen stor.
Försvarsmakten föreslår nu i sitt underlag en överföring på 300 miljoner kr från anslaget för internationella insatser till att täcka brister på andra områden. Detta kommer aldrig att bli verklighet eftersom det är just detta som såväl Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna föreslagit. Också detta mycket illa när politiskt käbbel ska stå över gemensamma riksintressen.
Intressantast i hela artikeln är dess rubrik – ”Behov av förbättrad styrning av Försvarsmakten” (Dagens Industri bytte rubrik från den av försvarsministern föreslagna vilken återfinns på Försvarsdepartementets hemsida och i pressmeddelanden).
Rubriken antyder att Regeringen ser framför sig en ledningsförändring i Försvarsmakten. Det är tyvärr svårt att se att Sverker Göransson kommer att återkomma till sin plats som ÖB. Att ansvarig minister uttrycker att hon saknar förtroende för sin myndighet är oerhört allvarligt och det är svårt att påminna sig om när detta hände senast. T o m justitieministern har förtroende för Polisen, trots den oerhört låga mängden uppklarade brott och de interna problem som där råder.
Endast två månader har gått av året och redan kan vi skönja en rejäl batalj mellan Regeringen och Försvarsmakten. Ingen kommer att gå segrande ur den annat än på pappret. Förlorare är vi alla. Vad som händer under resten av året vågar man knappast tänka på. Hur har då denna situation uppstått? Om bortser från den solida grund som lades i och med underfinansieringen i FB 00 och 04, så är jag böjd att hålla med KKRVA:s Johan Wiktorin om bristerna i underlaget inför inriktningspropositionen 2009. Här var det tydligt styrt att ”det nya försvaret” skulle tryckas igenom och alltför optimistiska beräkningar levererades och togs tacksamt emot och trycktes snabbt igenom i Riksdagen. Handlingskraft prioriterades över eftertanke, vilket inte minst varit tydligt i den omedelbara avvecklingen av värnplikten till förmån för ett mycket dyrt nytt personalförsörjningssystem, utan en gradvis övergång trots att det enligt alla parter var okänd mark som nu skulle beträdas.
Vem är att lasta för det inträffade? Är det en politisk ambition som ofta i samma veva som en fråga ställs meddelar vilket svar som ska levereras? Är det handläggare och chefer i Försvarsmakten som är måna om att leverera rätt svar, därmed en dålig ledarskaps- och organisationskultur? Oerhört få försvarspolitiker har förmågan eller intresset att se bakom de kulisser som presenteras vid de förbandsbesök som man så gladeligen gör, samtidigt som chefer ogärna vill göra uttalanden som kan få politiska konsekvenser.
Frågan är om inte en samlokalisering mellan den militär-strategiska och politiskt-strategiska nivån till Försvarsdepartementet hade kunnat överbrygga åtminstone delar av problemen mellan Försvarsdepartementet och Försvarsmakten.
Det är ett och ett halvt år kvar till valet. Det kommer att bli en intressant tid i försvars- och säkerhetspolitiken fram till dess.
Media: DN, 2, 3, 4, SvD, 2, 3, SR, 2, 3, E-kuriren, SVT, GP
Bloggar: Skipper, KKRVA, Gripen News,
Debatt – Vi behöver inte luftvärn med lång räckvidd på Gotland
Av Roger Klang, Lund Jag känner stor tveksamhet inför att gnugga axlarna med dem stora inom fältet krigsvetenskap. Kvaliteten på mina inlägg i debatten varierar som på en hertzkurva – från genialt till absolut skräp. Jag tror att det var Johan Wiktorin, som var en av de första att förespråka långräckviddigt luftvärn på Gotland. Jag […]
Nu har vi flyttat färdigt!
Idag är överflyttningen till Krigsvetenskapsakademins hemsida färdig. Alla gamla länkar och inlägg med kommentarer är speglade. Denna sida blir en slags digital kyrkogård, när kommentatorsmöjligheterna stängs av om någon dag.
Stort tack så här långt till alla läsare! Gör nu den nya sidan till ditt nya bokmärke.
Johan Wiktorin, redaktör
Nystart
När jag startade försvarsbloggen för många år sedan var det en annan offentlighet kring försvars- och säkerhetspolitiska frågor. Sedan dess har ett antal mycket kvalificerade och läsvärda försvarsbloggare sett dagens ljus (ingen nämnd, ingen glömd). Vidare har Försvarsmakten lyft på förlåten genom en rad initiativ på sin egen sajt och en aktiv kommunikation på andras […]
Dags att sopa mattan ÖB!
ÖB skriver idag om att försvarsmakten endast klarar av att försvara Sverige mot ett begränsatt angrepp i en vecka. Denna situation är väl inte så konstig med tanke på hur försvarsmaktens pengar används och har använts de senaste 15 – 20 åren. Ta bara till exempel de förbandsnedläggningar som tidigare politikerna har beslutat om men som man på de platser ändå valt att bygga upp ny verksamhet igen. Vad kostar inte en sådan karusell? T ex. F 16 som en gång lades ner för att i princip genast återuppstå i LSS kostym och därigenom totalt på garnisonen vara mer personal än innan nedläggningen av F16. Det är dags att ännu en gång lägga ner denna produktionsplats och fördela dess verksamhet på andra platser så att en effektivisering kan nås. LedR, F7 Såtenäs, Linköping är exempel på nya orter som de kan vara på. TU skulle kunna äntligen förenas på en plats i Linköping och JSS till TrängR för den insatsnära logistiken. Vad ska man då göra av Ärna? Jo, det finns ju ett civilt bolag som vill etablera civilt flyg från Ärna. Det vore ju alldeles ypperligt att de tar över hela Ärna för att försvarsmakten endast bibehåller en hangar och uppställningsplatserna vid banorna. Detta för att kunna ha incidentberedskap från denna plats och därigenom kunna skydda vår huvudstad vid behov. Denna gör ändå att man kommer att spara stora summor pengar samtidigt att man ändå upprätthåller incidenten över Stockholm. JSS delar som finns på Ärna idag platsar ju som hand i handsken i den insatsorganisation som TrängR upprätthåller. Sannolikt skulle de behöva vara på F7, Såtenäs, F7 Karlsborg och på Örebro flygplats för att ge den service som idag ges. Dessutom så skulle TrängR kunna få större kompetens inom internationell logistik än vad de har idag samt att logistikskolan får lärare inom detta område.
Nåja, såhär kan man bolla med samtliga förbands organisationsdelar fram och tillbaka, precis som Johan Wiktorin gjort på Försvar och Säkerhets blogg med F7. F17 och F 21 kan ställas i samma dager men frågan är varför försvarsmakten inte gjort och delgett en etablissemangsstudie motsvarande den som genomförts i Danmark? Fram för en öppnare diskussiotion och bort med den lokala småtrångheten som idag präglar försvarsmakten och som inte gagnar någon förbandsort.
Gott nytt år på er alla och med fortsatt diskussion framöver.
Vi måste förstärka Gotland
Nedanstående text är baserad på en intervju med mig som publiceras i tidningen Rikets Säkerhet, en bilaga som medföljer Svenska Dagbladet idag. Texten är skriven av Christer Fälldin och den återges med tillstånd av MDG Magazines.
Gotlands strategiska betydelse kan liknas vid ett jättelikt hangarfartyg mitt i Östersjön. Den som behärskar ön har en stor fördel vid en konflikt. Det är hög tid att Sverige återtar Gotland, anser Johan Wiktorin, överstelöjtnant och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.
Den ryska gasledningen som passerar nära Gotland har ytterligare stärkt öns strategiska betydelse.
– Om ryskägda betydande ekonomiska intressen hotas inom svensk ekonomisk zon krävs av Sverige att vi kan försvara de intressena i en hotande situation. Om vi inte gör det kan det vara naturligt för Ryssland att bestämma sig för att själva försvara dem, säger Johan Wiktorin.
I dag finns inget sådant hot mot gasledningen eller Gotland, men det skulle räcka med att spänningen ökar i de baltiska staterna eller i Vitryssland, och att det skulle finnas en rysk föreställning om att Nato skulle sätta sig på Gotland för att det skulle utlösa en rysk motreaktion.
– Bästa motdraget är i så fall att själv sätta sig där först, skulle Ryssland troligen resonera, säger Johan Wiktorin.
När dåvarande regeringen Persson 2004 fattade beslut om att lägga ned Gotlands regemente skedde det av ekonomiska skäl. Konsekvensen blev att Gotland, den mest centrala platsen i hela Östersjön, lämnades i ett vakuum, sett ur ett militärt operativt perspektiv.
Gotlands militära förmåga i dag motsvarar ungefär den som gällde under 1808 när den ryske konteramiralen Bodisco landsteg och tog greppet om ön. Skälet till att ryssarna gjorde det då är att Gotland är militäroperativt fördelaktigt, anser Johan Wiktorin.
– Den som kan gruppera militära resurser där har en stor fördel. Sverige borde ha ett kvalificerat luftvärnsrobotsystem på Gotland och skapa ett luftvärnsparaply. Men det måste vara ett stort system som täcker stora ytor utanför Gotland. Det är mycket uthålligare än stridsflyg, säger han.
Ryssland har i Kaliningrad på andra sidan Östersjön ett system som når 400 kilometer mot långsamtgående flygplan, medan stridsflyg fångas in så långt bort som 125 kilometer.
– Lägg ut en passare från Kaliningrad på kartan och se hur långt bort 400 kilometer är, säger Johan Wiktorin retoriskt.
Teknikutvecklingen går mycket snabbt vidare, vilket innebär att det som är 40 mil i dag, är 50 mil i morgon.
Johan Wiktorin är noga med att påpeka att Ryssland inte är ett hot i dag, men landet har annonserat kraftiga upprustningsplaner som ska vara klara inom tio år. Det är den kraftigt planerade förstärkningen som vi i Sverige måste förhålla oss till, menar han.
Sjömålsrobotar borde också vara aktuellt och om vi hade ett lastbilsburet robotbatteri skulle vi kunna regla av hela Östersjön.
– Problemet är att vi lämnade Gotland utan försvar, och då finns det ett psykologiskt motstånd att ändra tillbaka. Tröskeln har höjts väsentligt, säger Johan Wiktorin.
Skulle vi nu stärka försvaret av Gotland skulle det sannolikt beskrivas som ett ”aggressivt drag” i Ryssland.
– Jag menar att det förebygger väpnad konflikt, om omvärlden uppfattar att vi kan skydda utsatta delar av Sverige, säger han.
En annan viktig förmåga på Gotland är att kunna försvara robotsystemen och luftvärnsparaplyet. Till det krävs någon form av kvalificerat arméförband, menar Johan Wiktorin. Att befästa Gotland med luftvärn och robotar utan att ha förmåga att skydda systemet på marken gör försvaret sårbart och öppnar för markattacker.
Frågan om Gotlands försvar har ytterligare en betydelsefull psykologisk aspekt, anser Johan Wiktorin. Eftersom statsmakten officiellt säger att hela landet ska försvaras, tappar retoriken i trovärdighet då det inte finns några synbarliga tecken på svensk försvarsförmåga av en av Östersjöområdets mest strategiskt belägna platser.
Gotland har alltid haft en strategisk betydelse, mitt i Östersjön, liksom Åland. I fallet Åland finns en traktat som gör öarna till en demilitariserad zon vilket gör dem svårare att besätta.
Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet