Aldrig tidigare har väl Försvarsmaktens senaste kampanj träffat så rätt. Försvarsmaktens ständiga kamp med att få verksamhet, rekrytering och nödvändig materielanskaffning att bära mot den beordrade insatsorganisationen IO14 samtidigt som beställaren, d.v.s. regering och riksdag inte tillser att de ekonomiska förutsättningarna finns. Detta samtidigt som man bombarderar myndigheten med nya krav på utredningar och omfattande svar på regeringsbeslut. Man kan minst sagt konstatera att – det är mycket nu!
Den ständiga turbulensen runt Försvarsmakten de senaste åren har nu tyvärr blivit vardagsmat. Omstruktureringar, nedskärningar, krav på personalreduceringar, uttalanden om att en hel försvarsgren måste avvecklas, en-veckasförsvaret, avsaknad av ekonomi för att öva m.fl. händelser har alla bidragit till att det som verkligen är en politisk bomb, inte alls fått den uppmärksamhet man hade förväntat. Jag talar givetvis om Försvarsmaktens perspektivplan som förra veckan överlämnades till regeringen, ett dokument som innehåller politisk dynamit som rimligtvis borde innebära en omfattande debatt på riksnivå i såväl media som inom politiken. Men ingen reaktion kan skönjas då endast närmast sörjande försvarsbloggar samt Folk & Försvar har uppmärksammat innehållet. En i mina ögon mycket skrämmande utveckling!
Ämnet har som bekant tidigare avhandlats på ett föredömligt sätt av Annika Nordgren Christensen samt Johan Wiktorin, men även i ett gästinlägg på den här bloggen. Men det vore trots detta mer eller mindre tjänstefel om inte även undertecknad avhandlade detta ämne som indirekt, på ett mycket konkret sätt handlar om Försvarsmaktens framtid då prespektivplanen kommer att utgöra en viktig grund för försvarsberedningens rekommendationer inför det kommande försvarsbeslutet. Jag avser inte att analysera skrivningarna i detalj, utan kommer istället att försöka angripa dokumentet på ett annat sätt och ge min syn kopplat till Försvarsmaktens rekommendationer. Uppdraget till Försvarsmakten återfinns i regleringsbrevet för den som är intresserad av fördjupning.
Något som har kritiserats från flera olika håll är varför Försvarsmakten uteslutande byggt hela perspektivplaneringen med utgångspunkt tagen i en prolongerad ekonomi, d.v.s att man har utgått från att man inte kommer att erhålla ett utökat försvarsanslag i framtiden. Detta är något jag själv har funderat över under den gångna veckan. Det andra alternativet hade givetvis varit att utgå från prolongerade uppgifter. D.v.s. vad skulle krävs för att Försvarsmakten ska lösa sina nuvarande uppgifter även i framtiden. Detta kopplat mot bedömd omvärldsutveckling.
I stället för att bara spekulera om anledningen så har jag under dagen fört en dialog med Försvarsmakten för att få svar på frågan om huruvida utgångspunkten rörande en prolongerad ekonomi var en styrning från Försvarsdepartementet eller om det var ett eget val, och i så fall varför? Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten förklarade det hela så här.
Försvarsmakten har i flera underlag till regeringen redovisat svar och analyser kring långsiktig ekonomi bland annat genom det så kallade RB7-underlaget. För att sätta ett tydligt fokus på uppgiftsställningar och vilken förmåga Försvarsmakten skulle kunna ha i framtiden har därför antagandet om prolongerad ekonomi utgjort en grund för arbetet. Perspektivstudien utgår från regeringens bedömning om ekonomin i BP14 liksom dagens säkerhetspolitiska doktrin.
Genom denna modell utgör resonemang kring vägval, alternativ samt uppgifter i framtiden det centrala i studien. På så sätt kan försvarsberedningen och regeringen i sitt arbete först fokusera på, med perspektivstudien som grund, vilket säkerhetspolitiskt instrument Försvarsmakten ska och behöver utgöra i perioden, för att därefter som konsekvens därav kunna resonera kring ekonomi.
Med facit i hand, har jag till del omvärderat min uppfattning. Som vissa läsare kanske minns mottogs Försvarsmaktens svar på RB7 inte med några större ovationer från Försvarsdepartementet och Karin Enström, det renderade i det som senare skulle bli RB5. Försvarsministern mer eller mindre totalsågade svaret på RB7 med motivering ”fel svar” då Försvarsmakten i sitt underlag tydligt hade förklarat att det saknades 4 miljarder/år för att uppnå IO14 någonstans bortom 2020. Det felaktiga svaret bestod med andra ord i att man tagit med parametern utökat försvarsanslag, något som sedan straffades genom ett förnyat uppdrag i RB5 som i praktiken att Försvarsmakten tvingas att reducera personal med upp till 15%. Karin Enström uttalade efter svaret på RB7 följande kritik mot Försvarsmaktens metod.
När det gäller det redovisade merbehovet på nästan 4,5 mdkr pekar myndigheten på stora osäkerheter. Trots detta finns det medräknat. Som jag ser det är det två helt olika metoder man använder sig av, och det tycker jag är inkonsekvent.
– Vi kommer nu att analysera underlaget, del för del, men jag kan redan nu konstatera att det behövs förbättrad styrning av Försvarsmakten, t.ex. v.g. materielplaneringen. Detta för att säkerställa ett utfall i enlighet med regeringens och riksdagens beslut.
Det kärva läget mellan försvarsdepartement och Försvarsmaktens ledning ska enligt uppgifter ha varit kärv efter denna rapport, så av den anledning är min personliga bedömning att Försvarsmakten bytt taktik, och således i stället fokuserat på att beskriva alla brister som onekligen kommer att uppstå vid en prolongerad ekonomi, en uppgift jag anser att man i det stora hela lyckats bra med.
Jag avser fortsättningsvis i detta inlägg fokusera på Försvarsmaktens egna rekommendationer som redovisades av Jan Salestrand under Folk & Försvars senaste seminarium kopplat till perspektivplanen.
Närområdet i fokus
Försvarsmakten är på den här punkten oerhört tydliga. Vid en prolongerad ekonomi måste Försvarsmakten uteslutande fokusera på det nationella försvaret när det kommer till materielanskaffning, utbildning och övningar. Pengarna räcker helt enkelt inte till ”både och”. Man säger dock att FM trots detta skulle kunna använda förband och materiel i tillämpbara delar då det passar även i fortsättningen, men att anskaffa materiel dedikerat för internationella insatser kommer inte ekonomin att medge.
Här anser jag att man är helt rätt ute. Det finns i dag både förband och materiel som i stor grad är mer anpassade för internationella insatser än för det nationella försvaret. Detta är en konsekvens av att pendeln slog i det ena ytterläget och nu med full kraft är på väg tillbaka. Personligen har jag hela tiden hävdat att steget mot en fullständig internationalisering och ignorans av det nationella försvaret var fel väg att gå. De vinster vi har erhållit är den partiella interoperabiliteten med NATO, detta ska dock inte förringas på något sätt då det kan bli helt avgörande i framtiden, mer om detta senare.
Kvalitét före kvantitet
Här gör Försvarsmakten ett generalfel i mina ögon. Utgångsläget har ingen kvantitet! Alternativet borde i stället benämnas kniv i stället för osthyvel, för det är här vi landar. Det är förmågebredden som försvinner och inte kvantiteten i det som redan i dag får betraktas som ett demonstratorförsvar i singular.
Att Försvarsmakten redan nu tvingas reducera numerär har vi tydligt fått svart på vitt bara genom att titta i materielplanen, men trots detta får vi ändå ingen ökad kvalitet. Den omtalade stridsvagnsrenoveringen och anskaffningen av JAS 39E är tydliga exempel på hur numerären mer eller mindre halveras samtidigt som kvalitén inte ökar i motsvarande omfattning.
På den här punkten blir det därför svårt att se hur man ska kunna erhålla större kvalité utan att genomföra omfattande förbandsnedläggningar. Till detta kommer att Försvarsmakten även anser att nya förmågor behövs inom cyber och rymd, något som blir för långt att avhandla i detta inlägg.
Något man även måste beakta att kvaliteten i vissa fall kan tillskrivas värdet noll, om kvantiteten underskrider kritiskt värde. Detta är en mycket svår balansgång.
Hög tröskeleffekt
Här har vi sprängstoff! Utan att darra på manschetten deklarerar Jan Salestrand att Försvarsmakten rekommenderar en hög tröskeleffekt som ska vara stabiliserande i fred och kris, och som ska ge en tidsrespit i händelse av krig
. ”Det ska kosta/svida för en angripare”. För den som inte kan läsa mellan raderna så talar Försvarsmakten om ett
skalförsvar. I praktiken skulle detta innebära (min tolkning) att man då måste satsa alla kort på Flygvapnet, Marinen och markbaserat luftvärn samtidigt som övriga Armén mer eller mindre avvecklas.
Det här är givetvis oerhört kontroversiellt, och det är sannolikt också därför man inte uttrycker det så konkret i perspektivstudien. Men för att öka den önskvärda tröskeleffekten kräver en prolongerad ekonomi kraftfulla åtgärder i form av att minska kostnaderna på annat håll. Att prioritera något innebär alltid att man måste välja bort något i den andra änden.
På den här punkten anser jag att Försvarsmakten är så pass tydliga man kan vara utan att trampa i det politiska klaveret. Detta är nämligen kärnan i hela perspektivplanen om det nu har undgått någon. Att sätta rubriken ”samarbeten inom norden” skall dekrypteras och tydas som NATO. Allt annat är att lura sig själv.
Försvarsmakten pekar på Rysslands förmågeuppbyggnad (ej hot), minskade försvarsutgifter i Europa samt att USA flyttar fokus till Asien. Detta sammantaget innebär att vi blir allt mer utelämnade till att ta hand om oss själva. Av den anledningen pekar Försvarsmakten på solidaritetsklausulen som i dag tyvärr är helt ensidig. Sverige utlovar militärt stöd till andra, men har inga som helst garantier för att kunna få stöd från någon annan.
Fösvarsmakten är mycket tydliga på den här punkten – Inget alternativ löser uppgiften att ensam försvara Sverige. Man är också tydliga med att när man tar bort förmågor måste någon annan lösa den uppgiften.
Sammantaget innebär detta att försvaret måste ske tillsammans med någon annan, precis som regering och riksdag tidigare deklarerat. Men vem är det som ska komma till undsättning? NATO inkluderat Norge och Danmark har deklarerat att man inte kommer att komma till undsättning och Finland har inte resurser. Lösningen heter då NATO – till del ska tilläggas. För precis som Johan Wiktorin så pedagogiskt påvisade under Folk & Försvars seminarium om Flygvapnet så har det här uppstått ett ”logiskt tankeglapp”. För vem är det som egentligen ska komma till vår hjälp om alla våra nordiska grannar också är indragna i konflikten, vilket är högst sannolikt? Här är hjälp från övriga NATO det enda logiska. Inte ens Sverigedemokraternas generösa försvarsanslag kommer att kunna skapa ett försvar som på eget hand kan försvara Sverige.
Försvarsmakten genom Jan Salestrand är mycket tydliga med att vi inte längre kan låtsas att vi kommer att få hjälp bara för att vi övar tillsammans, delar materiel och utbildningar. I dag har vi inga garantier.
I stället påvisar Salestrand att handlar det om att KONKRETISERA SAMARBETEN genom förbereda operationer och försvarsplanering och möjlighet till gemensam ledning av stridskrafter, men konstaterar samtidigt att för detta finns ingen politisk vilja.
Det finns som alla förstår bara en given lösning på detta, och den stavas NATO även om Försvarsmakten mycket skickligt undviker att nämna den vid namn.
Bidra till politisk handlingsfrihet
Detta är inget jag avser kommentera, då detta utgör en av grundstenarna för en trovärdig säkerhetspolitik. Utan ett trovärdigt försvar krymper den politiska handlingsfriheten.
Här talar man bland annat om rymd- och cyberområdet. Detta blir som sagts tidigare för omfattande att kommentera. Se gärna Jan Salestrands förklaringar till detta under seminariet i sändningen här nedan.
Balans mellan uppgift och medel
Försvarsmakten menar att detta är av största vikt efter kommande försvarsbeslut. Att som nu beställa en insatsorganisation som inte är finansierad har uteslutande inneburit problem och konflikter. Här kan man bara hoppas att Försvarsmaktens önskan tas på fullt allvar.
Det hela handlar om att man antingen måste ta bort uppgifter, något som Försvarsmakten inte kan göra själva, eller att tillföra medel. I perspektivplanen har Försvarsmakten till del förklarat vad man inte kommer att kunna göra samt vilka begränsningar som kommer att finnas i uppgiftens lösande.
Att de tredan från början finns en balans mellan uppgift och utgift kommer på sikt även att leda till ett bättre klimat mellan myndigheten Försvarsmakten och Regeringen.
oOo
Sammanfattningsvis anser jag att Försvarsmakten varit tydliga. Den enda skarpa kritiken jag har är den olyckliga formuleringen om att reducera kvantiteten till förmån för kvalitet. Problemet är att vi redan innan helt saknar någon kvantitet. En stor konsekvens av detta är att Sverige i ännu högre grad kommer att bli beroende av andra och där den enda trovärdiga lösningen är NATO.
Min bedömning är att vi ännu ej nått botten i den systemkollaps jag länge hävdat att vi befinner oss mitt uppe i. Jag ser perspektivplanerinen och Försvarsmaktens tydliga uttalanden om att IO14 aldrig kommer att uppnås som ett mycket tråkigt men tydligt kvitto på just detta.
En annan fråga är när denna i mina ögon politiska dynamit kommer upp till debatt i riksmedia? Men det är kanske så att det är viktigare att bevaka vem som kommer att åka ur Idol på lördag…
I kommande inlägg kommer jag ånyo att ta upp det socialdemokraterna och vad detta skulle innebära för försvarpolitiken vid ett eventuellt regeringsskifte då det kommit fram nya uppgifter både i skrift och vid kontakt med partiföreträdare.
Kampen går vidare!
