Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I Strax är Stefan Löfvens första vecka som vår statsminister över. Vid regeringsbildningen i fredags utsågs som väntat Margot Wallström till utrikesminister och Peter Hultqvist till försvarsminister. Det finns ömsom vin och vatten att peka på under denna vecka. Fem reflektioner: A) Ryssland återkom i regeringsförklaringen efter fyra års frånvaro(!) […]
Sökresultat för: Wiktorin
Ur folkdjupet – Hemvärnet igår, idag och i morgon
Denna artikel är den sista jag skriver i rollen som redaktör för Försvar och Säkerhet, och vad passar väl bättre än där jag började min militära bana – Hemvärnet. De drygt fyra åren har gått väldigt fort och jag har haft stor behållning av all interaktion med läsarna. Tyvärr har vår värld blivit betydligt gråare […]
Försvarspodden III: Lärdomar från Ukraina, implikationer för försvaret
Till det tredje avsnittet av försvarspodden medverkar Johan Wiktorin från Kungliga Krigsvetenskapsakademin och temat är “Lärdomar från Ukraina, implikationer för försvaret”. Vi diskuterar olika aspekter av kriget i Ukraina och vad det har för betydelse för hur vi ska tänka kring … Continue reading →
Europas nya friktionsyta
Att kränkningen i onsdags av svenskt luftrum är ett resultat av det nya säkerhetpolitiska läget i Europa, förklarar jag i en krönika i Expressen. Det är i vårt närområde de enda landgränserna finns mellan EU/NATO och Ryssland, vilket jag diskuterade djupare i ett inlägg härom veckan så se detta för ett utvecklat resonemang.
Jägarchefen gör en bra analys av läget och pågående övningsverksamhet i Östersjön och bedömer kränkningen som en del av en maktdemonstration i syfte att Sverige ska avhålla sig från ett NATO-medlemskap och att man avsiktligt gör detta i den politiska osäkerheten som råder i Sverige efter valet. Jag vill trycka på en sak i Jägarchefens resonemang och det är delen om Försvarsmaktens perspektivstudie från 2013, vilken förutspådde att Sverige kan utsättas för påtryckningar med militära maktmedel. Om det ser ut på det här sättet när så sker öppet, vad händer då i det fördolda, t.ex. under vattnet?
Jag vill vidare även tipsa om Skippers inlägg om händelsen samt gårdagens diskussion med Johan Wiktorin på Försvarshögskolan inom ramen för Folk och Försvars projekt #ungsäk. Samtalet är ca 30 minuter långt och det är värt tiden att lyssna till Johans resonemang om hur Ryssland genomför komplexa informationsoperationer som stöd för sin krigföring i Ukraina.
Vad är krediten på ett guldkort i NATO?
Utvecklingen i Ukraina
Den säkerhetspolitiska utvecklingen fortsätter i en rasande takt och det tyvärr åt fel håll. I Ukraina har regeringsstyrkorna sedan Ryssland kraftigare inblandning i kriget för drygt två veckor sedan lidit mycket svåra förluster och retirerat ut ur större delar av Donbass-regionen. Det är svårt att tänka sig idag, men för bara tre veckor sedan var de pro-ryska styrkorna i princip inringade i Luhansk och Donetsk. Striderna har också blivit mycket kostsamma för Ryssland och flera ryska media granskar nu öppet de ryska förlusterna i Ukraina. Elitförbandet 76. luftlandsättningsdivisionen uppges ha förlorat ett helt kompani på en gång vid en strid, med upp till 140 döda enligt soldater i förbandet som varit i kontakt med ryska journalister (transkription av samtal med soldater). Den som kan sin krigsvetenskap, vet att skadeutfallet i regel är proportionerligt till dödstalen och sin tur proportionerligt till antalet stridande. 140 stupade skulle i så fall innebära flera tusen stridande ryska soldater. Som av en händelse genomförde det ryska strategiska transportflyget i västra militärområdet en evakuerings- och sjuktransportövning under tre dagar i början av förra veckan. Rysk stats-tv hade idag ett inslag om begravningen av en fallskärmsjägare från 98. luftlandsättningsdivisionen i Kostroma. På semestern hade han begett sig för att strida i Ukraina för en månad sedan och där stupat, enligt rysk tv. Som av en händelse tillhörde han samma regemente som det 10-tal fallskärmsjägare som tillfångatogs i östra Ukraina vid ungefär samma tidpunkt efter att ”ha kört vilse” enligt ryska myndigheter.
Efter de omfattande ukrainska förlusterna och den oväntade motoffensiven givet de pro-ryska styrkornas materiella och personella status, meddelade den ukrainske försvarsministern Valerij Geletey i måndags att de ukrainska styrkorna nu har retirerat ut ur Donbass och att all kraft nu måste fokuseras på att försvara övriga Ukraina. Vidare meddelades att Ryssland under de gångna dagarna hotat Ukraina med kärnvapen. Ett hot som är mycket svårt att verifiera, men som samtidigt skulle vara oerhört effektivt. Vem har råd att syna en motståndare som drar sig till att hota med taktiska kärnvapen? Skulle världens övriga kärnvapenländer initiera ett globalt kärnvapenkrig för att Ukraina blivit utsatt för ett antal mindre kärnvapenladdningar? Knappast.
Den ukrainska lärdomen för världens övriga mindre kärnvapenstater är tyvärr att aldrig ge upp de kärnvapen man har. De garantier om skydd som Ukraina erhöll mot att överlämna sina kärnvapen till Ryssland har idag visat sig värdelösa. Det visar också hur sårbar en stat är som inte har egna kärnvapen eller omfattas av en försvarsorganisation med kärnvapen.
Det återstår nu att se vilka möjligheter som finns att deeskalera situationen i östra Ukraina, där president Putin närmast slår knut på sig sig själv i ambitionen att förhandla fram en vapenvila och samtidigt försöka behålla masken att Ryssland inte alls är en part i kriget. För Rysslands del räcker det gott och väl med att situationen utvecklas till en frusen konflikt med ett permanentat vapenstillestånd. Detta skulle medge att hålla NATO utanför Ukraina, vilket har varit en av Rysslands övergripande målsättningar. Därtill har den lyckade motoffensiven inneburit att de pro-ryska områdena nu till stor del innefattar den för Ryssland kritiska vapenindustrin. Hur man ska säkra försörjningen till Krim är fortsatt ett problem, men kan kanske lösas vid förhandlingsbordet i utbyte mot vissa eftergifter. Den vapenvila som undertecknades i Minsk igår och som skulle träda i kraft under gårdagskvällen, har inte hållit på alla platser. Stalltipset är ändå att de östra delarna av Ukraina är att betrakta som ryska framöver, på samma sätt som Transnistrien, Abkhazien och Syd-Ossetien.
 |
| Intresseområden och kolvätefyndigheter i Arktis. Grafik från International Institute for Strategic Studies |
Ringar på vattnet
Rysslands annektering av Krim och därefter kriget i Ukraina har av naturliga skäl skapat reaktioner i Europa och lett till en allmänt höjd beredskap i NATO och sanktioner från USA och EU gentemot Ryssland. Det kom därför inte som en överraskning att Ryssland under onsdagen meddelade att man nu kommer att genomföra en revision av sin säkerhetsdoktrin (jag har skrivit om den förra från 2010 här). I årets version kommer USA och NATO att uppgraderas till stora hot mot den globala freden och Ryssland. Likaså säger man i den nya doktrinen att kampen om energiresurser i framtiden kommer att forma de internationella relationerna, vilket kan komma att medföra väpnade konflikter längs Rysslands gränser. Den som har läst Rysslands tidigare säkerhetsdoktriner och doktrin för Arktis, och följt den ryska upprustningen under de senaste åren, vet att upprustningen i hög grad fokuseras mot just operationer i Arktis och Arktis pekas även direkt som fokusområde för den nya doktrinen. Majoriteten av rysk BNP härrör från gas- och oljeexport och under 2020-talet förväntas de nu kända ryska resurserna börja sina och därmed försvinner den ekonomiska basen för den ryska basen. Främst av denna anledning utgör Arktisområdet och dess hittills oexploaterade resurser ett mycket stort ryskt nationellt intresse, vilket 2008 föranledde Ryssland att anta en särskild doktrin för Arktis. I doktrinen stipuleras bland annat målsättningen att använda Arktisområdet som framtida resursbas för att lösa landets socioekonomiska problem. Arktisområdets gränsdefinitioner listas, liksom att de kan komma att förändras genom beslut i Ryssland samt internationella avtal.
I torsdags landade president Obama in i Estland. I sitt tal i Tallinn, vilket utan tvekan kan jämföras med president Kennedys berömda tal i Västberlin 1963 (Ich bin ein Berliner), utlovade Obama att USA alltid kommer att ställa upp till de baltiska staternas försvar och underströk därtill allvaret i NATO-stadgans artikel 5 om kollektivt självförsvar. Vidare hade Obama tidigare under dagen utlovat att USA kommer att basera stridsflygplan i Estland för att bl.a. delta i övningar i Norden och Baltikum. Detta är en för Ryssland högst oönskad händelseutveckling. Jag tror heller inte att detta är den sista förstärkningen NATO genomför i Baltikum. Ryssland ser av naturliga skäl NATO:s förstärkningar som opåkallade, och båda sidor talar om den andres agerande som brott mot avtalet från 1997 om relationerna mellan NATO och Ryssland. Det viktiga är egentligen inte vem som har rätt, utan att meningsskiljaktigerheter råder. Därmed riskerar ytterligare ett samarbetsavtal rörande förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder i Europa att fall.
Implikationer för Sveriges säkerhetspolitiska situation
För svensk del är ovanstående ytterligare nyheter av det dåliga slaget. I svenskt medvetande skulle Sverige efter murens och Sovjetunionens fall befinna sig i den lugnaste avkroken av världen. Nu är istället situationen den att Sverige ligger mitt emellan två av de säkerhetspolitiska tyngdpunkter som existerar mellan Ryssland och övriga nationer. Som påpekat i flera tidigare inlägg är Östersjön av mycket stor ekonomisk vikt då denna utgör transportled för en mycket stor del av Rysslands BNP. Mer bekymrande är att det säkerhetspolitiska läget nu och i framtiden innebär att Östersjöområdet kommer att utgöra den primära friktionsytan mellan EU/NATO och Ryssland. Endast i Östersjöområdet har NATO direkta landgränser till Ryssland och det senaste året har inneburit flera otrevliga kraftmätningar i och över Östersjön och med största sannolikhet även under ytan. För båda aktörer utgör svenskt territorium nyckelterräng, vilket placerar Sverige i ett mer bekymrande läge nu än under det Kalla Kriget då Centraleuropa var huvudskådeplatsen.
Den säkerhetspolitiska situationen i Europa sägs nu av det svenska politiska toppskiktet vara den allvarligaste sedan 1945. Tyvärr finns det inte mycket som tyder på att utvecklingen överhuvudtaget kommer att vända. Denna utveckling har föranlett flera av de svenska politiska partierna att tala om öka försvarsanslag (läs gärna valguiden som är länkade i spalten till höger). I själva verket är de föreslagna ökningarna knappt en puts i marginalen, vilket var något jag uttalade mig om i DN igår. De av Alliansen på DN Debatt i onsdags annonserade ökningarna, handlar om en förstärkning på knappt 0,8 % under perioden fram till 2018. Detta är alltså resultatet av sommarens upptrappning av kriget i Ukraina och det allvarligt försämrade säkerhetspolitiska läget i Europa med tonvikt på Ukraina och Östersjöområdet. För vidare diskussion i anslagsfrågan rekommenderas Försvar och Säkerhet, där Johan Wiktorin indexerar de senaste årens negativa säkerhetspolitiska utveckling mot de svenska försvarsanslagen. Det är ingen vacker syn.
Jag kan konstatera att där en brandslang skulle behövas för att kunna skydda hemmet mot omvärldens bränder så har politiken budgeterat för en blomspruta. Krona för krona. Sverige har dock enligt media fått ett guldkort av NATO som partner. Frågan är vilken kredit ett guldkort har. Uppväger krediten de 0,85 % av BNP som Sverige underskrider den rekommenderade försvarsanslagsnivån?
Övrigt:
Igår påbörjades en märklig händelseutveckling genom kidnappningen av den estniske säkerhetspolisen Eston Kohver vid en gränsstation nära den ryska gränsen, där såväl rökhandgranater och radiostörning uppges ha använts. Initialt lät detta som något som hade med organiserad brottslighet att göra, men som nu visat sig vara en FSB-operation då Ryssland i en kommuniké meddelat att man gripit en estnisk spion på ryskt territorium med pengar, vapen och radio. Bilden bekräftas av att FSB för tre år sedan pekade ut Kohver som en av de främsta underrättelseofficerarna som är aktiva i Pskovs oblast. Därmed kan detta bli en historia som riskerar att dra ut på tiden, där Ryssland nu medvetet provar gränser för hur man kan agera, inte minst efter president Obamas utfästelser till Baltikum.
President Putin har också enligt uppgift en ”personlig relation” till Estland, då hans far som genomförde sabotageuppdrag bakom de tyska linjerna i Estland förråddes av lokalbefolkningen (nämns i bl.a.”Ryska elitförband” samt denna artikel från Moscow Times).
DN
Gästinlägg: Han bytte sydvästen mot en båtmössa – välkommen ut Skipper!
Det här inlägget är, och kommer att vara unikt på den här bloggen. Det är första och sannolikt sista gången ett helt inlägg kommer att handla om mig som privatperson, och inte om de frågor jag väljer att skriva om annars, d.v.s försvarsfrågorna.
Jag fick i går kväll ett gästinlägg mailat till mig från en tidigare gästskribent på den här bloggen, nämligen SeaBear. Ett inlägg jag givetvis blev väldigt glad av att läsa. Det är inte varje dag man får ett sådant hyllningsinlägg i mailkorgen. Stort tack för det SeaBear, jag blev verkligen rörd.
Gårdagen var givetvis mycket omtumlande och uppmärksamheten runt det faktum att bloggaren Skipper nu helt plötsligt hade fått ett namn i samband med vår debattartikel i gårdagens DN översteg vida vad jag hade förväntat mig. Det var full trafik på alla sambandsmedel hela dagen. Jag blev utöver alla ryggdunkningar intervjuad av lokaltidningen redan på förmiddagen och finsk media (2) (3) hörde av sig under eftermiddagen, en intervju som Johan Wiktorin tog hand om på ett föredömligt sätt.
Andra blogginlägg som jag vill uttrycka min uppskattning för är signerade av mina goda vänner Sjätte mannen och Commander. Stort tack till er!
I dag har jag fått väldigt många positiva kommentarer från många av mina kollegor, både på min arbetsplats och från andra delar av Försvarsmakten via mail. Även från personer jag aldrig har träffat. Tack! Ni vet själva vilka ni är.
I bilen på vägen till jobbet i dag blev jag även intervjuad för SvD räkning av Mikael Holmström.
I bilen på vägen till jobbet i dag blev jag även intervjuad för SvD räkning av Mikael Holmström.
Men det som väger tyngst av allt är ändå Marinchefens artikel på Marinbloggen som på något sätt är den slutgiltiga bekräftelsen på att attityderna till öppenhet och debatt inom Försvarsmakten faktiskt är förändrad i grunden. Tack för det Amiral, du är ett föredöme!
Aldrig hade jag trott att det skulle bli sådan uppståndelse för att en enkel örlogskapten, förvisso med en hel del åsikter, klev ut i ljuset från en undanskymd tillvaro på webben.
Nog om detta, och nog om mig som person. I morgon återtar bloggen sin ursprungliga form och därmed också sakfrågorna. Men först gästinlägget från SeaBear. Tack!
/ Skipper
————————
Flitigt citerad i fikarum och mässar! Doldisen och sanningssägaren som lyft fram marina frågor på ett sätt som många velat men inte vågat eller kunnat. Vem är det, var finns han?
Är det flera, kan man verkligen skriva så mycket och så initierat på egen hand? Hur vågar han kritisera som han gör? Nyfiket har alla undrat om det är kamraten bredvid oss, eller någon djupt inne i högkvarteret som vågat ställa saker på sin spets i debatten om vår marin.
Nu står det klart för alla att vår främste marina försvarsbloggare inte bara en piprökande gammal sjöman i sydväst, utan en livs levande örlogskapten vid 3.Sjöstridsflottiljen i Karlskrona. Om han nu kommer gastalta sig genom ett janusansikte (huvud som avbildar två ansikten) eller om han vackert fortsätter sutta på sin pipa det återstår att se.
Spekulationerna har varit många och gissningarna om vem som döljer sig bakom alias Skipper har ofta pekat mot någon centralt placerad, högt uppsatt och med mycket god insikt i Försvarsmakten. Att många fått den bilden är inte så konstigt då det som skrivits på bloggen vittnat om kunskaper både på bredden och på djupet. För att kunna förmedla det som Skipper gjort på sin blogg, kan man inte bara haspla ur sig enkla tyckanden, man måste vara väl inläst på vad som beslutas och processas inom Försvarsmakten, högt som lågt, men även politiska processer och beslut (och ickebeslut!). För att bli tillräckligt initierad och kunna skriva med sådan trovärdighet, krävs ett enormt engagemang, vilket man knappast tror är möjligt vid sidan av ett annat arbete. Det är synnerligen imponerande!
Fyllt viktiga funktioner med sitt bloggande
Skipper har genom sitt bloggande och twittrande fyllt flera funktioner. Den tydligaste har väl varit att föra en konstruktiv debatt kring vår marina förmåga mot såväl politiker som försvarsmaktsföreträdare. Men han har bidragit med mycket mer än så!
Skipper har genom sitt bloggande också öppnat upp debatten bland oss övriga försvarsanställda, han lyfter fram sådant som sedan flitigt diskuteras vidare på mässar, bryggor och gångbord. Skipper har bidragit till att skapa en större transparens i Försvarsmakten, där han skrivit så initierat att man från myndighetens sida oundgängligen måste bemöta och besvara hans påståenden. Det är ju så, att om ingen vänder på stenen är det få som undrar vad som finns under den, och ingen behöver heller stå till svars eller bemöta det. Jag vill mena att Skipper med övriga försvarsbloggare faktiskt är de som fått Försvarsmaktens vision om öppenhet att gå från tomt prat till verklighet. För detta är de värda myndighetens stora tack!
Sist men inte minst har det varit mycket lärorikt att läsa bloggen. Jag tror det är många som idag har en helt annan förståelse för hur politiska beslut påverkar oss, och vad konsekvenserna av Försvarsmaktens prioriteringar innebär. Skipper har förmågan att sammanfatta det komplexa och omfattande för att sedan förmedla det på ett sakligt och enkelt sätt. Detta gör att många i organisationen idag är betydligt mer upplysta än de tidigare var!
Respekt i offentlighetens ljus
Att Skipper nu väljer att träda fram har jag all respekt för och jag inbillar mig att den märkliga känslan av att hela tiden vara omtalad och citerad är påfrestande. Att skriva om sin arbetsgivare, sin arbetsplats och i vissa fall arbetskamrater, för att sedan gå till jobbet för att höra reaktionerna kan säkert vara roande, men naturligtvis också skrämmande. Även om den stora merparten är positiv, så finns ju de som anser att Skipper bara vill förmedla problem, är bakåtsträvande och vill stimulera oss till kalla kriget tankar. Men de flesta av oss, omskrivna eller inte, är tacksamma för det jobb Skipper gjort för den marina debatten!
Skipper är nu så pass etablerad att han med stort förtroende kan ta debatten även i offentlighet utan att riskera bli bortsorterad för att han ”bara” är örlogskapten. Skipper har jobbat upp den respekt han behöver och förtjänar, nu är det bara önska lycka till och hoppas genomslagskraften blir ännu större!
Jag hoppas att Skippers offentliggörande nu möts med respekt från företrädare och kollegor inom Försvarmakten, och inte döms för att ibland vågat vara obekväm och ärlig. Jag är tämligen övertygad att han kommer få den reaktion han förtjänar, såsom ryggdunkande kollegor, beröm från chefer och en och annan politiker som skruvar lite på sig.
Avslutningsvis
Skipper, du är en krigare! Ditt vapen har varit det skrivna ordet med en till synes outtömlig arsenal. Ditt vapen har i det här fallet haft stor påverkan på debatten om vårt försvar i allmänhet, och vår marin i synnerhet. Vi är många som hoppas du fortsätter vara en lika aktiv debattör, opinionsbildare och utbildare som du hittills varit. Fortsätt med din spetsiga och konstruktiva argumentation i kriget för en bättre marin! Men det vet jag att du gör Niklas, sjökrigare som du är!
En flottist krigar ju normalt inte i sydväst, vilket Skipper syns göra. Men är du en lika duglig krigare i båtmössa finns det ju hopp om vår försvarsförmåga…
Tack Niklas för ditt viktiga bidrag till den marina debatten!
/SeaBear
(Jag har förstått att du också fått äran att bli fartygschef, Grattis! Har dessvärre ingen egen båt, men ställer gärna upp som rotepuling i debatten )
En försvarspolitik fast i år 2004
 |
| Baltiska kedjan, 23 augusti 1989. 2 miljoner invånare i de av Sovjetunionen annekterade Estland, Lettland och Lituaen bildar en 600 km lång mänsklig kedja för att manifestera för frihet. En frihet man 2 år senare erhöll, men som nu riskerar att snart vara borta |
Baltikum är det nya Berlin.
Så sammanfattar den brittiske journalisten och författaren Edward Lucas det nya säkerhetspolitiska läget i Europa i en artikel i Politico (mycket läsvärd). Lucas har helt rätt. I det nya Europa med dess växande spänningar mellan EU/USA på ena sidan och Ryssland på den andra finns endast ett område där EU och NATO har en direkt landgräns mot Ryssland och det är i Baltikum. Sålunda har även Östersjöns strategiska betydelse ökat flerfaldigt. Som Lucas påpekar måste nu Europa och USA nu inskärpa i Ryssland att Baltikum ej kommer att överges och att även lågintensiva ryska aktioner mot Baltikum kommer att betraktas som ett anfall mot NATO. Det finns en direkt parallell till detta i president Kennedys berömda tal i Berlin (Ich bin ein Berliner), som bidrog till den sovjetiska tron att en väpnad aktion mot Västberlin skulle utlösa ett kärnvapenkrig. Som tur var synades aldrig den handen.
Frågan är nämligen hur beredda länder i framförallt Sydeuropa är att ställa upp för Baltikum. Redan idag drabbar de ryska motsanktionerna det ständigt lika besvärliga europeiska jordbruket och i flera länder har bönder därför protesterat mot EU:s sanktioner mot Ryssland. I Tjeckien, Slovakien och Ungern har man från regeringshåll uttryckt ogillande mot EU:s sanktioner. Serbien, på väg mot EU, har meddelat att landet aldrig kommer att införa sanktioner mot vänlandet Ryssland. Bilden av ett EU splittrat i hur man ska behandla Ryssland är därmed tydlig, vilket är lika tacksamt för Putin som det är oroande för Baltikum.
På efterkälken
Den svenska försvarspolitiken har inte hängt med i den utveckling som skett i Europa sedan 2008 och Georgienkriget. Tecknen på det Rysslands politiska förändring och den massiva ryska upprustningen har varit många utan att några större åtgärder vidtagits. En av förklaringarna kom under SVT:s utfrågning av statsminister Fredrik Reinfeldt i torsdags kväll.
”Jag har att väga många saker hur Sverige ska förhålla sig till sina grannar. Jag har suttit med några av de 400 företag som finns på plats i Ryssland och som ju ser, eller hoppades i alla fall för en tid sedan på ett annat Ryssland, mer i kontakt med sin omvärld.”
Den bild som redovisats av av de militära underrättelseorganen, Totalförsvarets Forskningsinstitut med flera, har alltså statsministern inte brytt sig om utan istället hellre lyssnat till svenska företag som verkar i Ryssland och deras bild av situationen. Den bilden har uppenbarligen varit mycket mer positiv och därför tacksammare att ta till sig, vilket bidrar till att förklara varför så lite hänt i den moderata försvarspolitiken. Statsministern är därmed ytterligare ett exempel på vad som händer när man drabbas av konfirmationsbias. Bekymrande nog verkar insikten ändå inte ha infunnit sig att ”nu är det allvar”, eftersom de ”satsningar” på försvaret som regeringen har presenterat börjar falla ut i pengar först om 4 år för att kulminera 6 år senare då försvarsbudgeten ska ha ökat med 5,5 mdr kr i förhållande till nuvarande nivå. Det är alltså en åtgärd som inte ger den minsta effekt idag eller under kommande mandatperiod och därför lika lätt kan annulleras.
Se gärna hela den utfrågningen av statsministern i försvars- och säkerhetspolitik (1.14 – 1.19). Det är många märkliga svar. T ex verkar Reinfeldt vara den ende som inte trott att Putin inte skulle återinträda som president efter Medvedev.
En annan fråga som ställdes till statsministern, rörde det besked ÖB Sverker Göranson lämnade nyåret 2013 att Försvarsmakten vid intagen insatsorganisation 2014 endast kommer att kunna försvara en specifik del av landet i en vecka mot ett begränsat väpnat angrepp. Därefter måste utländsk militär hjälp ha nått Sverige. Det var ett besked som förvånade många när det levererades och som än idag väcker en hel del uppseende – hur kunde det bli så här? Tyvärr har väldigt få insett att detta ”en-veckasförsvar” inte är aktuellt idag utan först när insatsorganisationen verkligen intagits, där prognoserna idag talar om någonstans år 2020-2023 – om statsmakterna skjuter till det 70-tal miljarder kr som just nu saknas för detta. Med andra ord, mycket långt ifrån den ”satsning” som regeringen presenterat under våren som därtill är en utökad ambition jämfört med den insatsorganisation 2014 som beslutades av riksdagen 2009. Statsministern viftade bort frågan om en-veckasförsvaret med motfrågan ”försvar mot vad?”, varvid man kan fundera på varför vi överhuvudtaget har en försvarsmakt i Sverige.
Försvarsbeslutet 2004
Hur kunde det då bli så att Sverige först på 2020-talet ska kunna ha ett försvar mot ett begränsat väpnat angrepp? Svaret står att finna i försvarsbeslutet 2004, vilket ytterst var en produkt av regeringssamarbetet mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Efter valet 2002 vidtog ett omfattande kompromissarbete mellan dessa partier när Socialdemokraterna skulle säkra stöd för att kunna fortsätta regera i minoritet. Av de 121 punkter som förhandlades, avhandlade en försvaret där överenskommelsen var en bantning av försvarsbudgeten med 6 mdr kr årligen. Till slut blev det dock bara 3 mdr kr som kom att utgöra reduktionen i det följande försvarsbeslutet.
Försvarsmakten fick inför försvarsbeslutet i uppgift att redovisa konsekvenserna av fyra olika anslagsnivåer (+3, ±0, -3 och -6 mdr kr/årligen). Då den ekonomiska situationen efter försvarsbeslutet 2000 redan var mycket allvarlig skulle även +3 mdr kr innebära en omfattande reduktion av försvaret. I riktlinjerna ingick också en fullständig ominriktning av försvaret mot att huvudsakligen genomföra internationella insatser och till mindre del ha förmåga att hävda territoriell integritet (incidentberedskap med mera). Uppgiften att kunna försvara landet mot ett väpnat angrepp utgick då situationen ej ansågs kunna uppstå under det som brukar kallas ”överskådlig tid”.
Inför försvarsbeslutet redovisade Försvarsmakten i sitt budgetunderlag för 2005 konsekvenserna av de fyra olika finansieringsalternativen. Detta är av mycket stort intresse för dagens situation i försvaret, då dagens organisation är densamma som den som beslutades i försvarsbeslutet 2004 och följaktligen lider av de konsekvenser som då redovisades. Så här skrev Försvarsmakten avseende nivån -3 mdr kr:
”Samtliga planeringsalternativ bygger på förmåga att hävda den territoriella integriteten som är avvägd relativt det rådande omvärldsläget. I planeringsalternativ minus 3 är dock kapaciteten begränsad att verka i flera geografiska områden samtidigt. Denna begränsning finns i än högre utsträckning i planeringsalternativ minus 6.”
Vi ser alltså redan här i sammanfattningen att en konsekvens av den kraftigt minskade numerären var att redan den begränsade uppgiften att hävda territoriell integritet (jämför incidentberedskap) innebar att insatsorganisationen skulle ha svårt att verka på flera platser samtidigt.
Vidare kan man under den särskilda redovisningen för -3 mdr kr läsa följande om den nationella förmågan (min understrykning):
”Försvarsmakten skall upprätthålla och utveckla grundläggande kompetens för och förmåga till väpnad strid i samordnade operationer i prioriterade områden och miljöer, samt anpassa personell och materiell kvalitet i förbanden inom ramen för principerna för differentierad beredskap1. Detta ger Försvarsmakten förutsättningar att i händelse av ett försämrat omvärldsläge och efter successiva beslut av statsmakterna kunna utveckla den operativa förmågan att, med begränsningar i uthållighet, möta operationer av begränsad omfattning i ett område.”
Under avsnittet där man utvecklar förmågan att på 10 års sikt, d.v.s. bortom 2014, hantera ett väpnat angrepp mot Sverige finner man ytterligare förtydliganden:
”I planeringsalternativ minus 3 miljarder kronor avvecklas flera moderna förband, som mycket väl skulle kunna vara till nytta i framtiden.
…
Sammantaget medger resurserna möjlighet att verka i ett begränsat område, för att där uppnå förutsättningar att kunna nå gynnsamt avgörande.”
Här ser vi alltså svart på vitt att situationen med det en-veckasförsvar som omtalades av ÖB är just det försvar som Försvarsmakten redovisade som konsekvens för just det handlingsalternativ som sedermera beslutades av riksdagen. Vidare finns många av de allvarliga konsekvenser och oförmågor som det svenska försvaret dras med idag och som många politiker ställer sig oförstående till, redovisade med all önskvärd tydlighet.
Historien slutar dock inte där. Den försvarsmaktsorganisation som beslutades 2004 har sedan dess reducerats då t.ex. antalet artilleribataljoner, säkerhetsbataljoner och mekaniserade bataljoner har minskats. Likaså har den personella numerären inom flera förband minskats avsevärt. Finansminister Anders Borgs utspel i Almedalen 2007 medförde att försvarsbudgeten sedan kom att närma sig det som inför försvarsbeslutet 2004 benämndes alternativ -6 mdr kr, det vill säga den nivå som till och med Miljöpartiet slutligen sett som orealistisk. Under 2008 planerades därför ytterligare förbandsnedläggningar. Dessa kom dock att ställas in som ett resultat av Georgienkriget. Några ekonomiska tillskott för att kompensera för de uteblivna förbandsnedläggningarna gjordes dock inte. Däremot höjde regeringen ambitionen för försvaret rejält genom att beordra att samma organisation som beslutats i försvarsbeslutet 2004 med syfte att enbart genomföra internationella insatser, nu även skulle ha uppdraget att försvara Sverige.
Fast i år 2004
Det ovanstående visar var Sverige står idag avseende försvar. Tecknen har varit många på en allt mer instabil omvärldsutveckling i Europa och Sveriges absoluta omvärldsområde. Hittills har dock inte ett enda av de ”successiva beslut” som omnämns i Försvarsmaktens budgetunderlag för 2005, eller i propositionen för försvarsbeslutet 2004, fattats och som situationen just nu ser ut kan det första tas till våren för att påbörja en effekt från 2018. Med andra ord – fyra år efter att vi började bevittna ett nytt mellanstatligt krig i Europa.
Häromdagen fattade det danska Folketinget beslut om att Danmark ska delta i NATO:s robotförsvar. Visserligen bara med sensorer placerade på fartyg och inte som bas för robotar, men detta kommer ändå att kraftigt höja insatserna i Östersjöområdet. Ryssland har sedan länge varit tydligt med att man kommer att bemöta robotförsvaret med frambasering av Iskanderrobotar, vilket ytterligare talar för en basering av dessa i Kaliningrad. Baltikum är något av en militär munsbit för Ryssland och det är i ljuset av det vi ska se den ökade amerikanska närvaron där, ämnad att avskräcka från ett angrepp. Den ryska övningen Zapad (Väst) 2009 innebar ett scenario där man övade ett angrepp på Baltikum. Övningen fick NATO att återuppta sin försvarsplanering och att påbörja en krisplanering i händelse av ett ryskt angrepp på Baltikum. Sveriges roll i detta scenario är omfattande, framförallt till följd av Gotlands läge, men vad gäller södra Sverige, samt svenskt territorialvatten och luftrum. Enligt Edward Lucas ingår också bruk av det sistnämnda i NATO:s planering, varvid man utan tvivel kan sluta sig till att dessa områden också ingår i rysk planering för att just hindra NATO:s handlingsfrihet. Ur Deception (2012):
”NATO contingency plans now for the first time include the Baltic States, involving the use of Swedish airspace and Polish troops.”
Hösten 2013 hölls en ny Zapad-övning i Östersjöområdet och landytorna närmast Baltikum. I veckan publicerades en finsk rapport som bl.a. avslöjar att övningen i själva verket var flera gånger större än den låga numerär som föranmälts till OSSE. Att Ryssland tillmäter Östersjöområdet stort militärt intresse går inte att ta miste på. Om två veckor hålls NATO:s toppmöte i Wales, där en av huvudfrågorna kommer att vara just förstärkning av Baltikum och Polen och permanent basering av NATO-stridskrafter i dessa länder. Aktioner föder motreaktioner och vad det ryska svaret blir återstår att se.
Medan den säkerhetspolitiska dansens virvlar blir allt snabbare i vårt absoluta närområde, tvingas man dock tyvärr konstatera att svensk försvarspolitik fortsatt sitter fast i år 2004. Mycket lite pekar på att någon förändring står för dörren. Ett misstag som kan få allvarliga konsekvenser när den Europas säkerhetspolitiska brännpunkt numera är lokaliserad till vår bakgård – vare sig vi vill det eller inte. På Dagens Nyheters debattsida skriver jag därför idag tillsammans Johan Wiktorin och Niklas Wiklund (tidigare endast känd som Skipper) om behovet av att stärka den svenska försvarsförmågan på riktigt och hur detta kan åstadkommas.
För den som vill läsa mer om försvarsbeslutet 2004 och den svenska försvarsreformen som ledde till att det svenska försvaret var helt fokuserat på internationella insatser, skrev jag under våren en i uppsats på kandidatnivå vid Försvarshögskolan där jag identifierade drivkrafterna bakom den svenska försvarsreformen åren 1994-2004.
Försvarsdebatten kliver fram ur skuggorna, så även Skipper
Med anledning av att Ukraina i dag firar landets självständighetsdag efter Sovjetunionens fall så skriver jag en debattartikel tillsammans med mina goda vänner Carl ”Wiseman” Bergqvist och Johan Wiktorin på DN debatt (söndag 24/8). Ett debattinlägg som ska betraktas i skenet av att Ryssland annekterat delar av Ukraina och hotar sina grannar. Vi hoppas att artikeln ska bidra till eftertanke i den försvars- och säkerhetspolitiska debatten och ger dessutom ett antal förslag på konkreta åtgärder som vi anser bör genomföras snarast för att återskapa trovärdigheten för svensk försvars- och säkerhetspolitik.
Men för min egen del så innebär debattinlägget även att jag efter noggrant övervägande efter fyra år av bloggande under pseudonym, har fattat ett beslut att skriva under debattartikeln i DN med både namn och bild. Ett beslut som jag tog tidigt i somras när idén om att vi skulle skriva detta tillsammans började konkretiseras. Således kan därmed även fyra års spekulationer runt vem som ligger bakom den här bloggen nu läggas till handlingarna.
Att skriva under pseudonym har definitivt haft sina förtjänster. Jag har sedan starten av denna blogg publicerat cirka 550 blogginlägg, inklusive ett antal eminenta gästinlägg. Totalt har 1,7 miljoner besök registrerats till dags datum. Jag är övertygad om att det har varit av godo att dessa inlägg i den allt mer intensiva försvarsdebatten har värderats för sitt innehåll i stället för att värderats mot vem som har varit författare. I dag har den förtjänsten i stort sett spelat ut sin roll då bloggen numera är etablerad och besöksstatistiken under vissa dagar uppgår till 10.000 besökare per dag. Grunden är därmed lagd och bloggen har utvecklats till en bra plattform för fortsatt debatt där media och politiker numera är frekventa besökare.
En annan aspekt som i dag utgör ett incitament för att gå ut i offentlighetens ljus är att acceptansen för att som försvarsmaktsanställd tycka till i frågor om just försvaret har förändrats till det bättre under de senaste åren. Det beror till stor del på en positiv attitydförändring hos chefer i Försvarsmakten, även om det enligt mina källor tyvärr fortfarande finns en del skrämmande exempel kvar. Ska man nämna någon enskild individ som gått i spetsen för att ledstjärnan ÖRA (Öppenhet, Resultat, Ansvar) har omsatts till praktiskt handlande så är det informationsdirektör Erik Lagersten. Han har alltid uppmuntrat till debatt och försvarsbloggande även om vi långt i från alltid har varit överens i sakfrågorna.
Men har det då funnits några problem med att uttrycka sin åsikt som anställd i Försvarsmakten, eller är det bara grundlösa påståenden? Ja, det finns flera exempel på att det tidigare har varit problematiskt. För 10 år sedan skrev ett antal officerare en debattartikel i Dagens Nyheter om bristen på visioner samt felaktig hantering av materielanskaffningen. Något som då renderade i följande ställningstagande när en general skrev till en annan.
”Man kan ju inte ’sparka’ dem men jag erkänner att jag personligen tycker att de ska överväga sitt ansvar?”
Reaktionerna från de berörda officerarna som skrev debattinlägget lät dock inte vänta på sig.
– Jag är oerhört frustrerad och störd och jävligt irriterad över att någon kan ifrågasätta min lojalitet. En god soldat anmäler om något inte är som det ska och det är vad jag har gjort, säger Emanuelson.
Han säger också att det blivit mycket lägre i tak inom försvaret i dag. Och han får medhåll av Gustaf Welin, generallöjtnant och tidigare militärbefälhavare i gamla milo Syd.
– Det var betydligt högre i tak tidigare, de verkar nästan desperata, säger Welin.
– Efter denna händelse så har det mest varit pensionerade officerare som har varit aktiva i debatten av begripliga skäl.
Att det därefter mest har varit pensionerade officerare som tagit bladet från munnen har vi fått många bevis för. Men det är å andra sidan bättre att pensionärerna tycker till än att ingen gör det. År 2007 skrev sex pensionerade marinchefer ett brev till företrädarna för alliansregeringen där de varnade regeringen för att omvärldsläget snabbt skulle kunna förändras, och därmed att regeringens valda väg med underfinansiering skulle kunna riskera rikets säkerhet. När man läser artikeln i dag inser man att alla deras farhågor har slagit in.
En tredje och nog så viktig anledning till mitt beslut är att jag varit begränsad till att använda min egen blogg för att föra fram mina synpunkter på sakernas tillstånd. Ett exempel på vad man inte kan göra som anonym skribent är att skriva debattartiklar i Dagens Nyheter och på andra etablerade debattplatser, vilket givetvis ger en helt annan spridning än vad denna blogg kan erbjuda. Jag har även fått andra erbjudanden som jag fått tacka nej till p.g.a. att jag skrivit anonymt.
Men vad har varit drivkraften för mitt skrivande är det säkert många som undrar?
När jag startade bloggen en oktoberkväll 2010 så var det framför allt för att jag inte kände igen mig i de beskrivningar av försvaret som förmedlades från politisk sida, och inte heller från Försvarsmaktens då mycket centraliserade kommunikationskanaler. Det fanns då ett mindre antal fristående försvarsbloggar, då som nu med Wiseman i spetsen, dock utan samma genomslagskraft som i dag. Det jag saknade då var någon som belyste de rent marina frågorna men även de allmänna frågorna ur ett marint perspektiv. Men varför vänta på att någon annan ska göra jobbet när man kan göra det själv, och därmed var denna blogg född.
En annan drivkraft har varit att jag haft mycket svårt att förlika mig med det faktum att det nationella försvaret mer eller mindre försvann ut med badvattnet i samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 och att det inträdde någon typ av ”groupthink” där man inom stora delar av Försvarsmakten var överens om att det försvar vi hade var fullkomligt odugligt. Dåvarande ÖB Håkan Syrén uttalade att allt nu skulle ställas om mot att kunna verka internationellt, d.v.s bedriva polisiär verksamhet utanför Sveriges gränser, och att det enda rätta. Det som inte passade in i det nya internationella försvaret skulle bort. Det här innebar att alla försvarsgrenar och förband tvingades att hitta nya identiteter och roller i syfte att motivera sin existens.
Jag har alltid haft svårt att förlika mig med tanken att ett försvar i första hand ska anpassas för att kunna verka på andra platser än i Sverige? Redan 2004 var jag av uppfattningen att denna omställning skulle komma att bli förödande för vår försvarsförmåga. För att ta ett exempel ur verkligheten så lade man inom Marinen flera år tid och kraft på att korvetter skulle bestyckas med tunga kulsprutor i syfte att kunna verka mot pirater och terrorister. Det var i sak kanske inte fel där och då, men problemet var att man samtidigt glömde bort oerhört många andra saker som utgör grunden för att kunna möta en kvalificerad högteknologisk motståndare. Att via bloggen påtala vikten av att Försvarsmaktens existens och dimensionering borde grundas på just förmåga till kvalificerad väpnad strid har därmed varit en av de stora drivkrafterna. I dag har jag det tveksamma nöjet att konstatera att min oro för 10 år sedan var högst befogad, för nu ropar ånyo alla efter det nationella försvaret p.g.a. det kraftfullt försämrade omvärldsläget. Det positiva i sammanhanget är att Försvarsmaktens personal på alla nivåer nu gör stora insatser för att återta denna förmåga.
En tredje drivkraft har varit att syna våra politikers spelkort och därmed också syna den i mina ögon mycket ihåliga försvarspolitiken som i praktiken enbart baseras på prat om satsningar men inte så mycket mer. Man vill helt enkelt inte betala för vad ett trovärdigt försvar kostar. En aspekt som allt för sällan belyses i sammanhanget är situationen för Försvarsmaktens personal som ständigt har stått, och i vissa fall fortfarande står inför nedläggningshot och minskade resurser. I stort sett varje år drabbas dessutom förbanden av ekonomiska reduceringar p.g.a. den politiska underfinansieringen, vilket innebär minskad övningsverksamhet.
Alla anställda som under många år har, och fortsätter kämpa i denna motvind förtjänar nu att få några positiva nyheter som innebär att trovärdigheten för vårt försvar kan återuppbyggas i stället för fortsatta reduceringar likt det senaste dråpslaget regeringsbeslut 5 (RB5) från 2013. Officersförbundet gör ett mycket bra jobb för att lyfta just dessa frågor, men får ofta jobba i hård motvind.
Det positiva i sammanhanget är dock att försvarsdebatten i dag är mer levande än någonsin och den får gehör i riksmedia. Försvarsfrågan har även kommit upp på den politiska agendapå ett helt annat sätt jämfört med tidigare. Att försvarspolitiken har blivit en valfråga står numera också klart. I officerstidningen 2008 skrev Överste Ulf Henricsson en artikel där han efterlyste en mer levande försvarsdebatt. Rubriken till hans artikel är ”Var tog alla uppkäftiga majorer vägen”. Jag tror mig veta att de uppkäftiga majorerna är på väg tillbaka, nu i sällskap med en och annan uppkäftig örlogskapten också.
/ Niklas
Europe in the corner
By Johan Wiktorin, editor As of 2014, the world finds it in its worst humanitarian situation since World War 2 with more than 50 million people on the run from war, famine and extraordinary hardships. A situation triggered by demography, corruption and unemployment as main drivers draped in religious and/or nationalistic colors. For Europe the […]
Hur ska Sverige hantera IS?
Igår när jag spenderade större delen av dagen bakom ratten, lyssnade jag bland annat till Studio Ett där Fredrik Malm (fp) och Désirée Pethrus (kd) debatterade svensk vapenexport till kurderna och ett svenskt deltagande i en intervention mot IS. Jag slogs återigen av hur lättvindigt folk ofta uppfattar att det ska gå att framgångsrikt genomföra en militär insats och få stopp på en stundande eller till och med pågående humanitär katastrof. Nu slipper jag dock själv skriva den analys som jag satt och eldade mig för eftersom det problemet har redan Morgonsur löst på ett sätt som jag helhjärtat kan instämma i, så läs gärna den analysen.
I mellanmjölkens förlovade land verkar koncensus än en gång vara att det som vi gör bäst är att stå utanför ett skeende, yttra fördömande ord och kräva att ”någon” ska göra ”någonting” åt problemet, trots att vi själv har vissa medel vi kan använda för påverkan. Gång på gång påpekar debattörerna att nu är det mycket bråttom eftersom en humanitär katastrof står för dörren, för att i nästa andetag ropa på en FN-resolution. En åtgärd som kommer att dra ut på tiden. Sveriges största partier verkar rörande överens om att det handlingskraftigaste alternativet som kan vidtas mot IS framfart är att skriva debattartiklar i frågan i svenska dagstidningar (Svenska Dagbladet respektive Expressen).
Parallellt med detta har SÄPO än en gång pekat på tillflödet av svenska medborgare till IS och andra ”al Qaida-inspirerade grupper”. Man omtalar där 80 bekräftade fall och att ca 20 redan dött. Detta är en statistik som jag anser inte håller och något som Johan Wiktorin redan tidigare i år berört. Med 20 döda av 80 (eller 100?) deltagande skulle förlustsiffrorna vara dubbelt så höga som under första världskriget, vilket förefaller helt orimligt om man betänker den typ av strid som genomförs. Här har man exempelvis i Storbritannien i dagarna redovisat motsvarande förlustsiffror (ca 20) bland brittiska medborgare som rest för att strida för IS. Skillnaden är dock att de brittiska säkerhetstjänsterna talar om 500 tillresta och inte 80. I Frankrike talade man redan i början av året om 20 stupade jämfört med 700 tillresta. De svenska siffrorna förefaller därför vara rejält i underkant och risken är att problemet är betydligt större än vad SÄPO redovisar. (Läs gärna Brix om att ändra lagen för att motverka krigsturism 1, 2)
Att strypa tillflödet av svenska medborgare till såväl IS som andra konflikthärdar runtom i världen, såsom exempelvis Somalia och Ukraina, bör göras till en politisk prioritet och torde vara något som samtliga partier kan ställa sig bakom. I dagsläget är det inte straffbart att strida för en annan nation, milis eller gerillagrupp. Däremot är det straffbart att i Sverige genomföra rekrytering av personer. Dock med mycket lågt straffvärde. Samtidigt bör möjligheten fortsatt finnas kvar för svenska medborgare att tjänstgöra i andra länders försvar, om detta sanktionerats av svenska staten såsom fallet exempelvis var under Vinterkriget. Personer med dubbelt medborgarskap kan även tvingas till värnplikt i sitt andra hemland, där Finland och Turkiet är två exempel.
I dagsläget bedömer jag att det finns mycket små möjligheter för Försvarsmakten att snabbt delta i en internationell insats i Irak. Samtidigt förefaller det också osannolikt att en sådan snabbt skulle kunna komma till stånd, såvida inte en inbjudan kommer från Iraks regering. I Sverige finns dock den politiska traditionen att internationella militära insatser ska grundas i ett FN-mandat. Oavsett om en insats skulle aktualiseras på inbjudan eller genom FN-mandat, kvarstår faktum att en sådan skulle kräva ett riksdagsbeslut. Att regeringen skulle inkalla riksdagen innan valet och riksmötets traditionella öppnande den 30 september är mycket otroligt. Därmed försvinner sannolikt även den moraliskt stärkande åtgärden att liksom USA och Storbritannien från flygplan genomföra fällning av humanitärt stöd till flyktingar.
Att ta steget från vackra ord till handling verkar vara lika svårt denna gång som så många gånger förut i Sverige. Innan man skriker för högt om aktion bör man dock läsa Morgonsur och ställa sig frågan om man är villig att betala priset för omfattande och långsiktigt engagemang. Sverige har just lyckats ta sig ur ett annat mycket långsiktigt engagemang i Afghanistan, där scenariot var liknande det nu aktuella och den politiska kämpaglöden till en början var mycket stark för att sedan falna med åren.
Mer om IS:
Det bidde inte ens en tumme
Idag är moderaternas dag i Almedalen och det är nog inte för inte som Svenska Dagbladet då väljer att lyfta den mycket intressanta rapporten från Totalförsvarets Forskningsinstitut om obalansen mellan försvarets uppgifter och dess finansiering. Det som rapporten konstaterar och som SvD lyfter är hur det ”försvarsprisindex” som ska kompensera Försvarsmakten för ökade kostnader och som sätts av Finansdepartementet, i själva verket dränerar försvarsbudgeten.
Förslagsvis läser man Johan Wiktorins inlägg i frågan där han adderar detta till sina tidigare beräkningar på regeringens ”satsningar” på försvaret. Det kan vara bra under dagen då moderat försvarspolitik står i fokus, att komma ihåg de 5,5 miljarder kr som kommer att omtalas som summan moderaterna skjuter till försvarsbudgeten först inträffar om 3 mandatperioder! De första pengarna i denna satsning, motiverad av Ukrainakrisen och omvärldsutvecklingen, faller ut 2018, dvs om 4 år. 4 år efter att vår säkerhetspolitiska situation i närområdet stjälpts över ända avser Alliansen och Socialdemokraterna att öka försvarsbudgeten – borträknat de negativa effekterna av försvarsprisindex.
Man kan konstatatera att av satsningen bidde det inte ens en tumme. Istället försvann tummen led för led tills det var pekfingrets tur att möta samma öde.
Uppdatering 09.40:
Med ovanstående i bakhuvudet kan det vara intressant att se utfrågningen av försvarsberednignens ordförande Cecilia Widegren och ordföranden för MUF, Erik Bengtzboe, på Försvarspolitisk Arena. Man tror man har sett och hört det mesta, men likväl häpnar man.
Försvarspolitiskt morgonpass med Folkpartiet
Näst ut i morgonpasset hos Försvarspolitisk Arena var Folkpartiet som representerades av Allan Widman och Linda Nordlund.
Allan Widman inledde, helt enligt den folkpartistiska säkerhetspolitiska manualen, att argumentera för ett medlemskap i NATO. Här gjorde Widman en mycket intressant reflektion att ett medlemskap även skulle utgöra en ”vaccinering” för att vi i framtiden inte ska hamna i en ny ”strategisk time out” där hela det svenska försvaret mer eller mindre tillåts haverera.
Widman konstaterade dessutom helt riktigt att det är den så viktiga tröskeleffekten som kommer att vara avgörande i framiden. Det är när motståndare befinner sig i luften eller på havet (Sverige är att betrakta som en ö) som motståndaren är exponerad och därmed skall påverkas. Därmed ansåg Widman att Flygvapnet och Marinen är nyckeln till det svenska försvaret i framtiden, en bedömning jag helt och fullt instämmer i.
Linda Nordlund förstärkte budskapet rörande NATO, men varnade för att, om det säkerhetspolitiska läget förvärras ytterligare, så kan dörren stängas. Underförstått, gå med i NATO nu!
Nordlund varnade även för att debatten om det vidgade säkerhetsbegrepp som förs av många debattörer och partier kan användas som en ursäkt för att bakvägen urholka försvarsbudgeten. ”Bygg gärna tåg, men inte för försvarsbudgeten – den vill vi dessutom öka till 2% (av BNP)” var Nordlunds budskap.
Avseende Alliansens omtalade förstärkning omfattande 5,5 miljarder, men först 2024 så menade Widman att vi inte har tid att vänta till 2024 och anslagsförstärkningen räcker inte. Widman menade även att det spända läget i Östersjön förmodligen kommer att accentueras och leda till fler allvarliga incidenter och kränkningar. Min analys av detta är att det hela visar på hur extremt lite påverkan respektive partis försvarspolitiska talesperson har på försvarsekonomin. Mikael Oscarsson (kd) ville öka med 10 miljarder, men har inte fått gehör för detta. I frågan om försvarsekonomi är det helt uppenbart finansen som styr försvarspolitiken och inte de faktiska behoven.
Linda Nordlund tog upp besparingar som RB5 som innebär att vi förlorar ännu mer förmåga. Widman menade att det inte är en besparing utan en flytt av pengar i syfte att skapa en bättre struktur. Personligen anser jag att det är en sanning med modifikation då RB5 faktiskt innebär att det skall tas bort 500 miljoner från personalkostnader oavsett kategori, därmed en besparing på personalen. Widman var kritisk mot hur Försvarsmakten har hanterat beslutet, och menade att myndigheten har kunnat hanterat det på ett annat sätt, och därmed i större grad skyddat operativa förmågor. Widman hävdade också att försvarsberedningens rapport och det framtida försvarsbeslutet per automatik kommer att ”absorbera” innehållet i RB5. Personligen anser jag att det inte stämmer. RB5 måste hävas innan Försvarsmakten börjar slå sönder befintliga strukturer.
Frågan om personalförsörjningen diskuterades. Widman ansåg helt riktigt att det inte duger att FM är fullt bemannad först 2023. Han tog även upp det faktum att man dessutom planerar att reducera Armén på alla nivåer i Försvarsmaktens förslag något som Johan Wiktorin beskrev i färskt inlägg. Min analys av detta är att RB5 inte alls absorberas, detta är en direkt konsekvens i Försvarsmaktens arbete med FM Org 18 som baseras på RB5.
Moderatorn konstaterade i den senare delen att ”ni blir överkörda av Moderaterna hela tiden” vilket diskuterades friskt. Angående försvarsberedningens arbete så hävdade Widman mycket glädjande att man inom ramen för arbetet så har S och FP haft väldigt lätt att komma överens, men frågan om NATO splittrar. Folkpartiet vill inte bidra till att göra det enkelt att fortsätta med den ”säkerhetspolitiska verklighetsflykten”. Därmed tolkar jag det som en indikation på att man inte vill samarbeta över blockgränserna efter valet.
Widman konstaterade även att en försvarsberedning som i tid ligger alldeles före en valrörelse inte har gynnat sakfrågan och har därmed varit problematisk när man ska komma överens. Tragiskt!
Se seminariet här nedan.
Ny krigföring i Ryssland? – FPA:s seminarium
Vid morgonläsningen i morse av Skipper’s gedigna bevakning av Almedalen kom jag till insikt att tiden börjar rinna ut för att skriva det där inlägget om hur ny den ryska krigföringen i Krim egentligen är (något Johan Wiktorin berörde i en annars … Continue reading →
Inför Almedalen – 1 – En säkerhetspolitisk härdsmälta
Detta blir första inlägget av sex inför den årliga ”politikerveckan” i Almedalen, en föreställning jag för övrigt kommer att bevaka likt tidigare år och förhoppningsvis även kommer att få tid att kommentera löpande eftersom försvarspolitiken och försvarsfrågorna har fått sin givna plats mycket tack vare Försvarspolitisk Arena som brukar ha de absolut mest intressanta tillställningarna, men även genom Säkerhetspolitiskt Sommartorg. Men innan allt drar igång avser jag ta upp ett antal olika aspekter på försvar och säkerhetsfrågor som jag anser bör diskuteras vid några av dessa seminarier.
I detta första inlägg kommer jag att beröra det kraftfullt förändrade säkerhetspolitiska läget i vårt omedelbara närområde. Många vill göra gällande att det uteslutande är den ryska annekteringen av Krim och händelserna i Ukraina samt runt landets gränser som ensamt utgjort startskottet till den negativa spiral som vi nu ser. Jag vill istället påstå att Ukraina istället blev en accelerator eftersom Putins och därmed Rysslands allt mer diktatoriska agerande startade långt tidigare. Det är ingen slump att Rysslands enorma militära upprustning och kraftfullt ökade övningsverksamhet har ett uttalat syfte, och det är inte att förrådsställa personal och materiel då saker levereras och personalen övats. Putin har tydligt visat att han avser använda sitt reformerade försvar! Trots Georgienkriget 2008 har många fortfarande fram till händelserna i Ukraina tvivlat på detta.
Vi står nu inför ett faktum att vi har det sämsta säkerhetspolitiska läget i vårt närområde sedan kalla kriget. Trots detta var det knappt ett år sedan försvarsberedningen i sin säkerhetspolitiska rapport skev att ”Norden och Östersjöregionen präglas sammantaget av stabilitet, dialog och samarbete”. Även om beredningen i stort har gjort bra och sakliga bedömningar av Ryssland så kan man konstatera att vissa skrivningar så här i efterhand har fått dubbla bottnar. Bland annat då man skriver: ”Ryssland eftersträvar en internationell ordning där Ryssland är ett av flera maktcentra med ett ansvar för att upprätthålla säkerheten internationellt”. För det är precis detta Ryssland anser sig göra då man militärt gick in i Ukraina och ställer enorma trupper vid den östra gränsen till landet. Frågan är om det var den typ av ordning vi nu ser Ryssland säger sig verka för som beredningen avsåg med sin skrivning. Jag tror inte det!
Men det som har hänt i Ukraina har onekligen påverkat säkerheten och stabiliteten i Östersjöområdet. Om vi backar tillbaka till beredningen så skrev man så här:
Ur ryskt perspektiv är Östersjöområdet en av de lugnaste och stabilaste regionerna längs med landets gränser, samtidigt som det är en mycket vital transportled för all handel, inklusive energi, mellan EU och Ryssland. Störningar i detta transportflöde är inte önskvärt ur vare sig rysk eller EU synvinkel. Östersjöregionen är sammantaget av stor strategisk betydelse ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv för Ryssland, som inte sällan kritiserar Natoövningar i området.
I många delar har försvarsberedningen givetvis helt rätt. Men just nu är Östersjöområdet allt annat än den lugnaste och stabilaste regionen. NATO-chefen Anders Fogh Rasmussen uttryckte nyligen att vi nu har det sämsta säkerhetspolitiska läget i Europa sedan kalla kriget. Att detta i allra högsta grad även inkluderar Östersjöområdet står fullständigt klart då NATO på mycket kort tid har tredubblat antalet stridsflygplan bara inom ramen för Baltic Air Policing. Till detta skall läggs förstärkningar med minst en stridsflygdivision vardera i Polen respektive Rumänien. Man har utöver detta även sänt marktrupp till Polen och de Baltiska staterna och man har dessutom aktiverat SNMCMG1 (NATOs sjöminröjningsstyrka) som genomför verksamhet i anslutning till Baltikum över tiden. Det är med andra ord en fullständig förändring av det säkerhetspolitiska läget i direkt anslutning till Sverige vi nu ser.
I en intervju i april uttryckte NATOs generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen sin oro. ”Jag är rädd att vi har att göra med känslor snarare än med ett rationellt tänkande, en önskan att återuppbygga Rysslands gamla inflytelsesfär i närområdet”.
Denna återuppbyggnad av inflytelsesfären i vårt omedelbara område har även den accelererat. Vi minns fortfarande långfredagsflygningen ”ryska påsken”. Det är EN händelse som har rapporterats. Hur många motsvarande ”övningar” som genomförts efter den händelsen vet bara ett fåtal, och de som vet berättar inget… För en tid sedan höll även ett av SAS trafikflygplan på att kollidera med ett ryskt signalspaningsflygplan av typen IL-20M som flög oanmält utan transponder i annat lands flyginformationsregion något som Wiseman förtjänstfullt skrivit om.
Nyligen genomfördes den återkommande NATO/PFP-övningen BALTOPS i Östersjön, en övning där Ryssland under de senaste åren deltagit under, men i och med 2014 så är det nog definitivt slut på detta. Så sent som vid årsskiftet hade Ryssland planer på att deltaga i årets upplaga av övningen, men så blev nu av förklarliga skäl inte fallet. I stället har den ryska aktiviteten mot och runt den samlade sjöstyrkan under ledning av USA varit extrem. Enheter har konstant blivit överflugna av ryskt attackflyg. Flygplanstyper som normalt sett inte uppträder i Östersjön som den nya Su-34 ”Hellduck” har förekommit relativt frekvent tillsammans med Su-24 och även Tu-22M3 (samma flygplan som övade anfall under ryska påsken). Uppgifter gör gällande att officerare på det Amerikanska ledningsfartyget Mount Whitney var chockade över intensiteten vilket säger en del. USA har i sin tur gjort en tydlig markering mot Ryssland genom att skicka in strategiskt bombflyg i form av B-52 till Österjön.
Jag har även pratat med individer som tjänstgjort i flottan i över 20 år som säger att de aldrig varit med om något liknande någonsin tidigare under sin karriär. Även detta säger en del om det kraftfullt eskalerande läget i direkt anslutning till svenskt territorialvatten. Om saker och ting fortsätter på inslagen bana så håller jag det inte alls för osannolikt att Ukraina i värsta fall inte alls kommer att kunna ses som en isolerad händelse.
Men hur ser då våra politiker på händelser som dessa? Frågan är om de ens är informerade? Som tur är så finns det försvarsbloggar som serverar läget i detalj alldeles gratis. Jag rekommenderar verkligen att läsa Jägarchefens senaste inlägg MIDSOMMARDANS. Mycket utförlig och nyttig läsning om läget i närområdet. Läs även Wisemans inlägg på samma tema, även detta mycket läsvärt.
För att åter igen titta på de säkerhetspolitiska analyserna som gjorts tidigare av våra politiker så skrev den förra försvarsberedningen följande numera välkända rader efter Georgienkriget 2008.
”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer definiera vår syn på Ryssland”.
Då återstår frågan hur våra Svenska politiker har hanterat den blå färgen som framträdde då utfallet blev positivt (eller rättare sagt negativt) på detta lackmustest? Svaret är tyvärr inte alls. Inga reella åtgärder har vidtagits inom den Svenska försvarspolitiken för att stärka det svenska försvaret (trots att regeringen konstant har hävdat detta). Inte heller har man vidtagit några åtgärder inom säkerhetspolitiken när det kommer till att skaffa säkerhetsgarantier (läs NATO-frågan). Detta har man lämnat till Socialdemokraterna att bestämma(!)
När den nya försvarsberedningen lämnade sin rapport förra sommaren så har man dessutom tonat ned frågan om lackmustestet och menar nu att man inte kan likställa Rysslands förväntade agerande mot forna Sovjetstater med ex de Baltiska staterna.
Georgienkonflikten 2008 har visat att den ryska tröskeln för att använda militärt våld har sänkts i Rysslands omedelbara närområde, men att den varierar med den politiska och strategiska situationen i varje enskilt fall. Rysk politik gentemot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen och inte är medlemmar i Nato eller EU kan inte likställas med hur Ryssland kan väntas agera i förhållande till andra länder i Öst- och Centraleuropa inklusive Estland, Lettland och Litauen.
Att de baltiska staterna inte alls instämmer i försvarsberedningens slutsatser vet vi nu. Redan vid årsskiftet uttryckte Estlands president stor oro över Rysslands agerande, en oro som bara har ökat efter Ukraina.
Trots utvecklingen i vårt närområde och trots signaler om stor oro från våra grannländer så verkar vi i Sverige ha svårt att se skogen för alla träden. I de fall någon försöker se saker så verkar synen alltför ofta vara begränsad till att enbart täcka det egna kvarteret. Det gäller tyvärr även merparten av våra politiker som till synes hellre fokuserar på att samla politiska poäng inför det stundande valet än att verka för att fatta de nödvändiga beslut som krävs för att stärka rikets säkerhet. I stället får försvaret fortsätta att kosta sina ca 40 miljarder, varken mer eller mindre, något det mer eller mindre alltid har gjort. Detta trots att vi har det sämsta säkerhetspolitiska läget sedan kalla kriget.
Men å andra sidan så kanske det inte är så konstigt att varken politiker eller allmänheten bryr sig? Försvarsmakten är som en mussla när det kommer till att beskriva den allt mer intensiva verksamheten i vårt närområde. Går man i dag in på Försvarsmaktens webbsida så finns inte en rad om läget på eller över Östersjön. Det är en medveten strategi man valt som bygger på lång tradition, men likväl tycker jag att det är olyckligt. Informationen finns på webben, men då får man gå till helt andra webbsidor än Svenska. I bästa fall gör SvD och DN sitt jobb och rapporterar när tillfälle ges. Vissa saker som att svenska flygplan övar med USA i Litauen kan man bara läsa tack vare Mikael Holmström. Från Försvarsmakten har vad jag vet inte ett ord om detta yppats, inte heller av Regeringen. Här skulle mer öppenhet bara vara av godo, om inte annat för att skapa förståelse för läget.
Jag avslutar detta inlägg med ytterligare ett citat ur försvarsberedningens rapport.
Det går inte att föreställa sig att en militär konflikt i vårt närområde enbart skulle påverka ett land. Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid. Kriser eller incidenter, som även inbegriper militära maktmedel, kan dock också uppstå i vår region, och på längre sikt kan militära angreppshot likväl aldrig uteslutas.
Försvarsberedningens sista slutsats i detta stycke är intressant och förmodligen helt korrekt. Men i den första delen finns en paradox. För det första är det inte längre helt osannolikt med ett isolerat angrepp på Sverige vilket Johan Wiktorin belyst i ett läsvärt inlägg. Men även om ett angrepp på Sverige inte skulle ske isolerat så är ju frågan vilka som ska komma till vår undsättning då vi inte betalat för något annat än ett embryo till ett enveckasförsvar som bara kan verka på en mycket begränsad plats. Ett sådant försvar innebär att man är beroende av andra, och vilket grannland kommer inte att ha fullt upp med det egna försvaret i ett sådant läge och kan avdela resurser till Sverige? Det nordiska försvarssamarbetet som våra politiker så ofta förlitar sig på i försvarsdebatten utgör därför inget annat än en falsk säkerhet som lurar det Svenska folket.
I Almedalen hoppas jag att man lyfter dessa grundläggande säkerhetspolitiska frågeställningar. Vi har nu ett helt nytt läge, och Sveriges försvar är samtidigt mindre än någonsin tidigare. Likheterna med vårt försvar 1939 kontra läget i omvärlden börjar göra sig otäckt påmint. Frågan är vem som blir först med att skrika ”kejsaren är naken” när försvarsministern fortsätter hävda att ”vår beredskap är god”?
Krona för krona? (uppdaterat 13.20)
På SvD Brännpunkt har de senaste dagarna socialdemokraternas försvarspolitiske talesman, tillika ordföranden i Försvarsutskottet, Peter Hultqvist och försvarsminister Karin Enström, fört ett replikskifte om den framtida försvarspolitiken och det faktum att regeringen inte gått Socialdemokraterna till mötes i Försvarsberedningen och höjt finansieringen av försvaret.
I Försvarsberedningen lade Socialdemokraterna ett bud som var 900 miljoner kr högre. Moderaterna har tidigare anklagats, med rätta, för att göra inrikespolitik av försvarsfrågan och det i en tid då Europas säkerhetspolitiska situation är den allvarligaste sedan muren föll, kanske till och med sedan 1968. Vi har stått i månader stått på randen till ett krig mellan Ryssland och Ukraina och situationen ser inte ut att förbättras. Att i det här läget sätta inrikespolitiska utspel främst är inte att värna landets bästa.
Socialdemokraterna är dock inte utan skuld i den här situationen. Det socialdemokratiska budet hade en föreslagen finansiering som man visste att regeringen aldrig skulle kunna acceptera då finansieringen togs från fyra områden som ligger nära regeringens kärnfrågor, till exempel skatteregler för småföretagen. Hade regeringen accepterat detta bud så skulle man ha försatt sig i en dålig sits inför valrörelsen. Sålunda kan man ifrågasätta realismen i det socialdemokratiska budet och huruvida det allvarligt menat eller bara handlade om politiska manövrering inför valrörelsen.
Förvarsminister Karin Enström upprepar regeringens mantra om att allt är finansierat krona för krona och att ingen annan klarar av det. Tyvärr finns överhuvudtaget ingen finansiering krona för krona.
I onsdags genomförde Folk och Försvar ett seminarium där Försvarsberedningens rapport avhandlades och där en av deltagarna var Johan Wiktorin (ca 48 min in i del 1 nedan). Wiktorin visade med all tydlighet på hur den framtida ekonomin ser ut, den som uppges vara finansierad krona för krona. (Uppdatering 13.20: Johan Wiktorins egna inlägg om seminariet)
För de kommande tio åren uppskattas följande ekonomi enligt Wiktorin:
– FOI och Riksrevisionen uppskattar att ett tillskott på 45-70 mdr kr behövs för att klara av att iståndsäta IO 14 (innan +10 JAS 39E, +1 ubåt, +1 luftvärnsbataljon)
– Försvarsmakten har sänkt sitt bud från 75 mdr kr (innan +10 JAS 39E, +1 ubåt, +1 luftvärnsbataljon) till ca 58 mdr kr, sannolikt för att man inte fysiskt tror sig kunna omsätta allt materiel i alla fall under perioden
– Försvarsberedningen har ökat ambitionerna med bland annat +10 JAS 39E, +1 ubåt, +1 luftvärnsbataljon och en omfattande verksamhet. Därtill kommer den finansiella osäkerheten för JAS 39E i och med att Schweiz backar ur sin anskaffning. Vad summan för dessa ökade ambitioner landar på är oklart, men kan uppskattas till tiotals miljarder kr.
= För ovanstående har regeringen och Försvarsberedningen redovisat en finansiering på 28 mdr kr (Arkelstens anförande i del 2).
Det är bara att konstatera att svenska regeringar på bästa sms-lånemanér fortsätter att skjuta problemen in i framtiden. I försvarsbeslutet 1992 fanns en underfinansiering från försvarsbeslutet 1988 på 12 mdr kr, motsvarande 21 mdr kr idag.
Nu är den summan med andra ord snart uppe 100 mdr kr i underfinansiering* – för att till 2024 fylla insatsorganisation 2014 och hantera den säkerhetspolitiska osäkerhet som idag råder. Det kan med all rätt ifrågasättas om försvarspolitiken är finansierad krona för krona.
* Man ska också komma ihåg att över 90 % av försvarsmaktsorganisationen avvecklats sedan 1988 för att hantera just lägre finansiering.
För övrigt rekommenderas inlägget av Skipper om hur regeringen beordrade övertid för Flottan för internationell insats utan att bevilja ekonomi från anslaget för internationella insatser. Istället försvann en tredjedel av flottans anslag för övning i år – för att fartygen skulle kunna ligga vid kaj i Baltikum. Att anslaget för internationella insatser är en spargris för Finansdepartementet ter sig alltmer uppenbart. Förmodligen för att ”krona för krona” kunna finansiera något annat.
Del 1
Your browser does not support iframes.
Del 2
Your browser does not support iframes.
Marinens vikande övningstrend 2001-2013
För ungefär en månad sedan fick jag en passning från Johan Wiktorin då han skrev inlägget om den oövade armén – ett inlägg jag själv kompletterade genom att sammanställa arméns gångtidsuttag. Tidigare har även Wiseman skrivit två inlägg om den vikande trenden och kompetensskulden i Flygvapnet och hur flygtidsuttaget har minskat under de senaste tolv åren. Nu kan läget för hela Försvarsmakten skönjas då jag här nedan har sammanställt hur utvecklingen har sett ut för Marinen under de senaste tolv åren.
Inledning
Underlaget är hämtat från Försvarsmaktens årsredovisningar under perioden 2001-2013. Jag har i möjligaste mån enbart hämtat originaltext från dokumenten. I vissa fall har jag lagt till vissa meningar i syfte att skapa ett bättre sammanhang för läsaren.
Avsikten var att enbart belysa Marinens övningsverksamhet och gångtidsuttag. Jag konstaterade dock relativt snabbt att det krävs mer än så för att ge en bra bild av läget. Jag har därför valt att kortfattat även ta med mer övergripande bakgrundsfakta, försvarsmaktens ekonomiska situation samt operativa bedömningar av den samlade förmågan för att skapa en bättre förståelse för helheten. Jag har i texten fetmarkerat vissa anmärkningsvärda detaljer.
2001
Målet under 2001 var att efter FB-00 ställa om mot det nya nätverksbaserade försvaret. Det framgår i årsredovisningen att det under året skulle bli en betydande nedgång i förmåga och beredskap jämfört med tiden före FB-00. Detta har varit nödvändigt p.g.a. ökade ekonomiska kostnader för avveckling att förskjuta ambitionsnivån avseende övningar med ungefär ett år. Årets resultat är en konsekvens av kraftfulla ekonomiska åtgärder för att kunna gå skuldfri ini 2002. Det målet har nåtts.
Marinförbanden har drabbats hårt av de återkommande ekonomiska reduceringarna. Detta har starkt påverkat uppnådda resultat. Reduceringar har gjorts på gångtid och materielunderhåll. För de marina förbanden så förkortades värnplikten med 4 veckor beroende på ekonomin.
Ubåtsjaktförmågan har under året nedgått. Detta beror på minskad gångtid, tidigarlagd utryckning och brist på målubåt. Det sistnämnda beror på det faktiska antalet operativa ubåtar.
Vad avser gångtidsuttaget under året har främst patrullbåts-, minröjnings-, och korvettförbanden drabbats. Gångtidsuttaget per fartyg ligger under vad som erfordras för verksamhetens bedrivande.
Under året har sjöminröjnings- och amfibieförbanden ominriktats mot internationell verksamhet. De marina förbanden har uppnått planerad förmåga att nyttja internationella reglementen.
Ytstridsförbanden har genomfört incidentuppgifter vid tre tillfällen och ubåtsförbandet vid fyra tillfällen. Sammantaget bedöms förmågan att lösa de ställda huvuduppgifterna vara erforderlig till god.
2002
Resultatet av genomförd övningsverksamhet är gott. Det finns dock anledning att erinra om att man medvetet dragit ner ambitionsnivån i syfte att åstadkomma en snabb och radikal omstrukturering av Försvarsmakten. Utbildning och övning på lägre nivå håller hög standard, mycket tack vare officerares och värnpliktigas engagemang. För att utveckla officerskåren kunskap att leda högre förband krävs dock en ambitionsökning i övningsverksamheten.
Övningsverksamheten i Marinen har uppnått goda resultat. Samtliga förband har deltagit i SAMMARIN med gott resultat så när som att samverkan mellan fartygsförband och amfibieförband som inte har genomfört i tillräcklig omfattning. Inte heller har förmågan till väpnad strid övats i tillräcklig omfattning.
Den samlade förmågan att lösa de nya uppgifterna givet ett nytt omvärldsläge bedöms som godtagbar till god. Förmågan att möte mer omfattande militära operationer kräver anpasningsåtgärder. De största bristerna i förmågan att kunna möta ett väpnat angrepp är inom områdena ledning, samövning i högre förband, precisionsbekämpning, underrättelser, logistik samt helikopterförmåga. (Anm: Här kan man konstatera att det finns brister i samtliga avgörande områden.) Dessutom bedöms uthålligheten som begränsande vid ett angrepp i mer än en riktning (Anm: Redan 2002 levererade således ÖB beskedet om enveckasförsvaret, detta har dock undgått de flesta. Sedan dess har dessutom åtskilliga förband och materielsystem avvecklats).
2003
Reformeringstakten i Försvarsmakten har varit överskattad. 2003 har därför medfört stora konsekvenser inför det kommande försvarsbeslutet bl.a. p.g.a. förändrade politiska ambitioner. Detta har lett till omedelbara besparingskrav på all verksamhet under det gångna året, därmed har möjligheten att genomföra försvarsbeslutets ambitioner starkt begränsats. För att klara detta har Försvarsmakten reducerat antalet värnpliktiga, minskat övningsverksamheten och senarelagt materielanskaffningen.
De marina förbanden har genomfört övningar enligt plan efter reduceringar. Under året har gångtidsuttaget på fartyg minskat jämfört med föregående år.
Den samlade förmågan att lösa de nya uppgifterna givet ett nytt omvärldsläge bedöms som godtagbar. De största bristerna i förmågan att kunna möta ett väpnat angrepp är inom områdena ledning, samövning i högre förband, precisionsbekämpning, underrättelser, logistik samt helikopterförmåga. Dessutom bedöms uthålligheten som begränsande vid ett angrepp i mer än en riktning.
2004
De ekonomiska förutsättningarna har påverkats både genom att anslagen i olika avseenden reducerats eller begränsats till sitt utnyttjande. Omprioriteringar har fortlöpande varit nödvändiga. Ambitionen i verksamheten har successivt anpassats för att kunna hålla de efterhand förändrade budgetramarna
De ekonomiska förutsättningarna har påverkats både genom att anslagen i olika avseenden reducerats eller begränsats till sitt utnyttjande. Omprioriteringar har fortlöpande varit nödvändiga. Ambitionen i verksamheten har successivt anpassats för att kunna hålla de efterhand förändrade budgetramarna.
Den fortsatta försvarsreformen innehåller ofrånkomligen stora osäkerheter.
Avseende Försvarsmaktens förmåga så bedöms det för närvarande inte föreligga något omedelbart invasionshot mot Sverige. Därmed krävs heller inget lika omedelbart gripbart invasionsförsvar. Försvarsmaktens krigsorganisation har därför kunnat reduceras i mycket stor utsträckning. Samtidigt är en ökning, utgående från dagens nationella och internationella krav och behov, helt otillräcklig om ett invasionshot återigen i en framtid skulle uppstå. Det beror främst på att antalet förband som organiseras är för få i ett sådant läge.
Förmågan att lösa de tidigare fyra huvuduppgifterna bedöms sammantaget som godtagbar(!?)
Under året har Försvarsmakten genomfört en intensiv och givande övningsverksamhet. Vid stridsfartygsförbanden har operativ och taktisk rörlighet, allsidighet, hög skyddsförmåga och modernitet prioriterats. Utvecklingen av förmåga att delta i internationella fredsfrämjande insatser och övningar har fortsatt med hög ambition.
För Marinförbanden har slutövning SAMMARIN genomförts med vissa begränsningar pga att ekonomin ej medgav en längre sammanhängande övning. Fortsatta begränsningar i budget kommer innebära att det påbörjade återtagandet av väpnad strid inte kommer att kunna genomföras och att vi får börja om igen.
Generellt sett har gångtidsuttaget i Marinen även under 2004 varit lågt.
2005
De nationella uppgifterna att värna landet och hävda vårt territorium gäller alltjämt, men är för tillfället nedtonade på grund av läget i vår närmaste omvärld.
I nuvarande omvärldsläge och kopplat till de krav som ställs på Försvarsmakten är förmågan att hävda vårt territorium sådan att den till största del motsvarar behovet.
Under 2005 har Försvarsmakten genomfört övningar i en omfattning som i stort motsvarar de närmast föregående åren. Det är anmärkningsvärt att detta har lyckats trots de påtagliga påfrestningar som FB 04 har inneburit för såväl enskilda individer som Försvarsmakten som organisation. Vanligaste konsekvenserna av omstruktureringen är att ett antal övningar genomförts med färre deltagare, och/eller färre deltagande enheter, än planerat.
Marinens slutövning SAMMARIN-05 har genomförts med gott resultat. Erfarenheterna är överlag goda till mycket goda. Kombinationen fullt scenariostyrd övning, internationella reglementen och kommandospråk samt överlagrad analys- och STEAM TEAM-verksamhet visade sig skapa en mycket uppskattad övning.
Avseende det totala gångtidsuttaget har det för ytstridsfartygen minskats under året jämfört med föregående år. En faktor är att samtliga robotbåtar och patrullbåtar har avvecklats under året.
Anm: Värt att särskilt notera är att bilagan ”Värdering av Försvarsmaktens operativa förmåga” från 2005 (d.v.s. efter FB-04) är klassificerad kvalificerat hemlig jämfört med tidigare när den enbart varit klassificerad som hemlig.
2006
Det gångna året 2006 har inneburit att ominriktningen enligt försvarsbeslutet 2004 fortsatt i Försvarsmakten. Att reformera Försvarsmakten tar tid, men årets operativa insatsverksamhet visar tydligt att Försvarsmakten är på rätt väg mot målet – ett insatt insatsförsvar.
Övningsverksamheten visar goda resultat inom samtliga försvarsgrenar inklusive Hemvärnet. De internationella övningarna har en avgörande betydelse för utveckling av våra förbands förmåga att delta i internationella insatser. Ett omfattande arbete har startat under 2006 för att ytterligare höja insatsberedskapen. Vi behöver emellertid ägna ökad uppmärksamhet åt den nationella insatsberedskapen.
Avseende beredskapen visar årets värdering på att inga avgörande avvikelser eller brister föreligger i Försvarsmaktens förmåga att efter allvarlig och varaktig försämrad omvärldsutveckling och successiva beslut av regering och riksdag kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges fred och självständighet(!)
Avseende beredskapen visar årets värdering på att inga avgörande avvikelser eller brister föreligger i Försvarsmaktens förmåga att efter allvarlig och varaktig försämrad omvärldsutveckling och successiva beslut av regering och riksdag kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges fred och självständighet(!)
Under 2006 har Försvarsmakten genomfört utbildning och övningar i en omfattning som i stort motsvarar 2004 och 2005. 18 av de planerade 66 övningarna under året ställdes in. Det bör dock noteras att brister i tillgänglighet och prestanda i vissa viktiga system, tillsammans med marinens personalsituation efter försvarsbeslutet 2004, har gjort att förmågan att värna den territoriella integriteten i år värderas lägre än föregående år.
Gångtiden för stridsfartyg och ubåtar under året är högre än tidigare år. Detta kan härledas till två saker. Sedan september 2006 är en korvett typ Göteborg (HMS Gävle) insatt i ML 01 i östra Medelhavet och dess gångtid under insatsen ingår i de för fartygstypen redovisade antal timmar, därav den högre gångtiden jämfört tidigare år. En ubåt typ Gotland bedriver sedan sommaren 2005 samövningar med USA, dess gångtid ingår i redovisningen för ubåt och medför att gångtidsuttaget ökar under året jämfört med 2005.
Försvarsmaktens procentuella deltagande inom rikets samlade sjöräddning har successivt minskat i takt med minskat antal sjögående plattformar och minskat gångtidsuttag inom marinen.
2007
Den positiva bild som framgår av årsredovisningen av vad som åstadkommits under året, och de tre senaste åren, innebär inte att reformeringen i alla delar löper problemfritt. Vi har lagt en grund, men reformeringens framgång är därigenom inte säkrad långsiktigt. Strukturen vi har i och med utgången av 2007 har utomordentligt små marginaler.
Vi har ett långsiktigt strukturellt problem som kan sammanfattas med att vi har en obalans mellan uppgifter och resurser som utan reala resurstillskott kommer att bli allt större. Den insatsorganisation vi nu har är en minimistruktur för att upprätthålla grundförmåga och för att kunna lösa internationella uppgifter på den nivå vi gör idag. Med obalans menas att vi har otillräckliga resurser för att över tiden använda och vidareutveckla våra förband så att de kan utföra sina uppdrag. Det bör i sammanhanget också påpekas att flera av de besparingar som vidtogs under hösten inte hunnit påverka årets verksamhetsresultat.
Förmågan att möta ställda krav efter allvarlig och varaktig försämrad omvärldsutveckling bedöms liksom föregående år som god. Trots denna positiva tendens på den övergripande nivån finns i vissa avseenden brister och avvikelser, som i större eller mindre utsträckning påverkar förmågan att lösa en viss uppgift (vilken uppgift som avses redovisas ej i den öppna delen).
Avseende marinens övningsverksamhet så har utbildningen av fartygsbesättningar slutförts till reviderade mål. För de marina förbanden är personalläget fortsatt ansträngt efter de åtgärder inom personalområdet som blev en konsekvens av försvarsbeslutet 2004. Vid 3. ytstridsflottiljen är målsättningen trots allt inte helt uppnådd, viss grundläggande fartygsutbildning saknas. Vid 4. ytstridsflottiljen är målsättningen är inte helt uppnådd då vissa brister finns i besättningsutbildningen.
Avseende årets gångtid så har fartygen till huvuddelen utnyttjats för genomförande av grundutbildning samt för uppsättande av registerförband enligt plan. En korvett typ Göteborg (HMS Sundsvall) var insatt i ML 02 i Medelhavet under första halvåret, därav den högre gångtiden för fartygstypen jämfört med tidigare år (även andra halvåret 2006 var en korvett insatt i ML 01). Antalet gångtimmar påverkas också av ekonomiska restriktioner under genomförandeåret, t.ex. inställande av övningar, lett till ett lägre nyttjande av gångtimmar.
2008
I samband med delårsrapporten 2007 identifierade Försvarsmakten att den ekonomiska situationen skulle bli mycket bekymmersam för 2008 och för följande år. Det allvarliga läget föranledde Försvarsmakten att hos regeringen hemställa om en anslagsomfördelning för att tillsammans med interna besparingar skapa balans i förbandsverksamheten. Regeringen och riksdagen fattade sina slutgiltiga beslut om den begärda anslagsomfördelningen under hösten 2008. I avvaktan på detta beslut tvingades Försvarsmakten att planera verksamheten för 2008 på en mycket låg nivå, för att undvika risken för anslagsöverskridande.
Försvarsmakten har i huvudsak uppfyllt ställda krav men det har skett utifrån väsentligt sänkta målsättningar för utbildningsverksamheten som bl.a. har inneburit att ett stort antal förband endast genomfört övningar på plutons- och kompaninivå.
Värderingen av Försvarsmaktens operativa förmåga visar att myndigheten kan möta de krav regeringen ställer i nuvarande omvärldsläge. Förmågan att lösa uppgifterna i ett försämrat omvärldsläge bedöms nu innehålla brister som begränsar handlingsfriheten och förmågan.
Utbildning av fartygsbesättningar har slutförts till fastställda produktionsmål PersQ2 kompani/division. Sammantaget är resultatet bättre än förväntat mot bakgrund av genomförda insatser, bl a i Tchad, låg personalrörlighet på fartygen samt den relativt höga andelen av anställda officerare. Årets begränsade övningsverksamhet har till del uppvägts av insatsuppgifter internationellt. Personalläget är fortfarande ansträngt för de marina förbanden. Förbanden har inriktats mot att prioritera förmågan på kompani- och fartygsnivå.
De lågt ställda målsättningarna i verksamhet och ekonomiska begränsningar under 2008 har medfört minskad gångtid för samtliga fartygstyper. (Noterbart är att gångtidsuttaget 2008 är det lägsta någonsin i Marinen där stridsfartyg och ubåtar sammantaget underskred 5000 gångtimmar.)
2009
Försvarsmaktens verksamhet har genomförts med goda resultat. Försvarsmakten har uppfyllt krav och målsättningar för utbildningsverksamheten, vilket inneburit att utbildningen bedrivits på en nivå så att rekryteringsgrunden till internationella insatser samt till officers- och specialistofficersutbildningen har kunnat säkerställas.
Försvarsmaktens förmåga att vid ett försämrat omvärldsläge kunna hantera händelseutvecklingar och hot som kan drabba Sverige samt att kunna öka förmågan till internationella insatser kan upprätthållas över tiden, om än med i vissa delar begränsad förmåga. Främst rör bristerna det materiella och personella läget vid vissa förband och inom vissa funktioner, men också bristande planläggning och bristande tillgänglighet samt prestanda i vissa materielsystem. Den genomförda värderingen visar att Försvarsmaktens samlade operativa förmåga 2009 i stort kvarstår på en likvärdig nivå som vid utgången av år 2008.
Marinen har inom ramen för Europeiska unionens operation Atalanta skyddat sjötransporter av förnödenheter och hjälpsändningar samt framgångsrikt bidragit till ett förbättrat säkerhetsläge för sjöfarten i Adenviken. Förbandet har bidragit till utvecklingen av Försvarsmaktens förmåga att genomföra kortvariga insatser samt möta en okvalificerad aktör och därvid verka stabiliserande.
Avseende gångtidsuttaget under året kan man se en kraftig ökning jmf föregående år. Detta beror i huvudsak på att insatsen i Adenviken (ME 01) genomfördes med två korvetter där 4400 gångtimmar förbrukades.
2010
Året har för Försvarsmakten till stora delar präglats av ett omfattande förändringsarbete genom att införandet av insatsorganisation 2014 (IO 14) påbörjats.
Den genomförda operativa värderingen av Försvarsmakens förmåga visar att vissa begränsningar finns i förutsättningarna för Försvarsmakten att kunna möta olika former av händelseutvecklingar och hot som kan uppstå vid ett försämrat omvärldsläge. Dessa begränsningar har till stor del sin grund i den fram till 2010, p.g.a. den så kallade strategiska time-outen.
Försvarsmakten kan även konstatera att resultatet av 2010 års arbete belyser de utmaningar som finns i personalförsörjningsreformen. Vårt land har ingen egen erfarenhet om de mekanismer som påverkar personalförsörjningen i ett frivilligt försvar.
Under året har ett 25-tal kränkningar av svenskt territorium hanterats, vilket är en ökning jämfört med föregående år och bedöms bero på den omfattande övningsverksamheten i närområdet.
Övningsverksamheten har i stort genomförts enligt plan. Målsättningarna för marinförbanden har i allt väsentligt uppnåtts under 2010. Dock har uppsättning, genomförande och avveckling av ME 02 inom ramen för EUNAVFOR operation ATALANTA medfört begränsningar avseende personal och materiel vid övriga förband.
För ubåtsflottiljen har verksamheten till sjöss inriktats mot vapenövningar som en del av återtagandet efter utebliven verksamhet under 2009.
2011
Försvarsmaktens förbandsanslag pekade prognoser tidigt 2011 på att ledighetsskulden var större än väntat. Till det kom uppgifter om att pensionsutbetalningar skulle bli mer kostsamma än planerat. För att inte riskera ett överutnyttjande av de tilldelade anslagen vidtog Försvarsmakten ett antal åtgärder. Bland annat reducerades övningsverksamheten. Resultatet visar nu på ett gynnsammare utfall än tidigare prognoser. Anslagssparandet på förbandsanslaget, cirka 400 miljoner kronor, kan nu användas till en fortsatt reformering av Försvarsmakten under 2012. Bland annat kommer övningsverksamheten att förstärkas och vissa soldatanställningar kommer att tidigareläggas.
Försvarsmaktens samlade operativa förmåga visar att Försvarsmakten har förmåga att över tiden möta de krav på förmåga som ställs på omvärldsbevakning, insatser för att hävda Sveriges territoriella integritet och insatser internationellt samt utveckling av insatsorganisationen. Den genomförda värderingen visar att begränsningar finns i förutsättningarna för Försvarsmakten att kunna möta olika former av händelseutvecklingar och hot som kan uppstå vid ett försämrat omvärldsläge.
I september erhölls ett antal rapporter om eventuellt främmande undervattensverksamhet i Göteborgs skärgård. Dessa observationer och iakttagelser medförde att Försvarsmakten genomförde en spaningsinsats och ett omfattande analysarbete. Analysen ger vid handen att Försvarsmakten inte kan utesluta att främmande undervattensverksamhet har förekommit.
Verksamheten vid marinförbanden har genomförts enligt plan men målsättningarna enligt verksamhetsuppdraget för 2011 uppnås endast till del. I och med att marinens slutövning SWENEX 3 ställdes in uppnåddes inte målsättningen att med marina stridskrafter uppträda i sammansatta förband. Vidare har brister i tillgänglig materiel och personalvakanser bidragit till målavvikelsen. Avsikten är att genom övningar 2012 bidra till att målsättningen nås.
Gångtidsuttaget under året har ökat något jämfört med föregående år. Samtidigt som antalet gångtimmar för Visbykorvetter minskat.
2012
Den verksamhet som var planerad för 2012 har i allt väsentligt genomförts med ett bra till mycket bra resultat. Vi har haft fortsatt god kontroll på ekonomin men prognoserna på förbandsanslaget behöver förbättras vilket vi lägger stor kraft vid att åtgärda.
Våra medarbetare känner frustration över alla pågående förändringsuppgifter samtidigt som huvuduppgifter skall lösas. Produktionsmålsättningarna för amfibieförbandet har varit låga beroende på att krigsförbandet alltjämt i huvudsak bemannas med krigsplacerad värnpliktig personal som Försvarsmakten ej har förfogande över för övningsverksamhet.
Innevarande års värdering av den operativa förmågan visar att det fortsatt finns begränsningar i att kunna möta olika händelseutvecklingar och hot som kan uppstå främst vid ett försämrat omvärldsläge och högre konfliktnivåer.
Produktionsmålsättningarna vid de marina förbanden har i stort uppnåtts såväl ekonomiskt som verksamhetsmässigt. Personell uppfyllnad av de marina förbanden går framåt, men inte så snabbt som är önskvärt utifrån ställda uppgifter. Vakanssituationen vid hälften av de marina insatsförbanden har dock reducerat förbandens samträning till sjöss och i skärgården.
Det sammanlagda gångtidsuttaget för ytstridsfartyg och ubåtar fortsätter att minska.
2013
Vi har genomfört en medveten satsning på övningsverksamheten för att hålla tryck i verksamheten och reformen, inte minst med hänsyn till rekryterings och attraktionskraft. Resultaten för året visar också övningsverksamheten har gått över förväntan.
Under hösten fick verksamheten också anpassas på grund av ett högre än planerat utfall på förbandsanslaget. Genom de åtgärder som vidtogs kunde den absoluta merparten av den planerade verksamheten genomföras.
Avseende den marina verksamhets har balanseringen under året har primärt förskjutit amfibieförbandens förmåga att strida i sammansatta förband. Även sjöstrids, ubåts- och basförbanden har skjutit fram stridsövningar i sammansatta förband.
Under 2013 har övningsverksamheten, inklusive repetitionsutbildning med GSS/T, genomförts med hög ambition och bra resultat. Andra halvårets övningsverksamhet fick dock genomföras med viss reducerad ambition med hänsyn taget till genomförd anpassning av verksamheten för att innehålla ekonomiska ramar och personella resurser. Begränsningar finns inom undervattens- och sjöminröjningsförmågan p.g.a. vissa systembrister.
Gångtidsuttaget under året har ökat något, mycket beroende på att två korvetter av Visbyklass levererats i version 5, och det totala gångtidsuttaget var därmed tillbaka på samma nivå som under 2011.
Sammanfattning
I årsredovisningarna kan skönjas en tydlig trend att ÖB inledningsvis i sin sammanfattning oftast beskriver läget som mycket gott. Läser man enbart sammanfattningen är det sällan saker som pekar på att det finns några större brister i verksamheten. Det är först när man läser hela dokumentet som detaljerna kryper fram, och som i vissa fall inte alls stämmer överens med den inledande beskrivningen.
Vad som också är tydligt är att det inom Marinen precis som redovisats för de övriga två försvarsgrenarna tidigare, så har man under perioden löpande byggt upp en kompetensskuld på grund av reduceringar i övningsverksamheten som man avser ta igen senare, men som man aldrig kommer i kapp med.
Noterbart är att den samlade operativa förmågan trots ovanstående faktorer varje år bedöms som god trots reduceringar i förbandsmassan och uteblivna övningar. I vissa fall har den även ökat jämfört med föregående år. Detta är anmärkningsvärt och i vissa fall vilseledande för en lekman som ska ta del av redovisningen. Trots ovanstående så redovisas varje år efter 2004 att förmågan att lösa uppgifterna i ett försämrat omvärldsläge bedöms innehålla brister som begränsar handlingsfriheten. Detta redovisas fram till 2012. Därefter har denna del försvunnit trots att förbandsnumerären succesivt har minskat.
Noterbart är också att att brister i ubåtsjaktförmågan redovisas öppet år 2001 och därefter nämns ingenting förrän 2013 trots många påverkande faktorer inom detta område. Förhoppningsvis redovisas detaljer runt detta i den från 2005 kvalificerat hemliga bilagan.
Som diagrammet visar här nedan så har det totala gångtidsuttaget på ytstridsfartyg och ubåtar minskat konstant under de senaste åren. Avvikelserna under 2006 och 2009 beror uteslutande på de internationella insatserna ML 01/02, ME 01 samt ubåten Gotlands verksamhet i USA. En av anledningarna till att gångtidsuttaget trots allt inte minskat mer än vad det ser ut att ha gjort är bland annat att ett helt annat uppträdande tillämpas i samband med övergången till en renodlad korvettflotta. Tidigare förtöjde eller ankrade fartygen ofta under nattetid i samband med övningsveckor p.g.a. en mindre bemanning. Numera är fartygen i stället ofta till sjöss dygnet runt och därmed ökas den totala drifttiden jämfört med tiden fram till och med 2005.
Det sägs ofta från regeringen att Försvarsmaktens förmåga har ökat sedan 2006 när Alliansen tillträdde. Tittar man på den totala utvecklingen avseende övningar och drifttid på fartyg så ger det en något annorlunda bild av läget.
Uppdaterat: Regeringen gjorde det igen…
Gjorde vadå undrar ni förstås? Jo, man har i dag ånyo kört över försvarsberedningen genom att förekomma. Inte nog med att man för några veckor sedan gick ut och lovade 5,5 miljarder till försvaret så har regeringen i dag även gått ut och presenterat riktlinjer för hur ett försvarssamarbete med Finland ska se ut och man har desutom specificerat inom vilka områden. Hade jag suttit i en försvarsberedning som inom kort ska lämna in sin slutrapport så hade jag inte varit särskilt nöjd med den tågordning som regeringen tillämpar. Agerandet från regeringen utstrålar inte trovärdighet, och min analys är att man nu gör allt för att innan valet bli av med ”Svarte Petter” och för att man i efterhand inte ska kunna anklagas för att ha kört sönder försvaret.
Hur det låg till med det där numera ökända löftet om 5,5 miljarder vet vi redan. Det har kollegan Wiktorin redan klarat ut. Sådant som ligger bortom nästa mandatperiod kan vi direkt räkna bort. De kommande fyra åren blir det därmed inga 5,5 miljarder i årligt tillskott som basunerades ut i stora rubriker, inte heller blev det några 1,1 miljarder som utlovades under den närmaste mandatperioden och tidigast 2018. Det blev så här istället.
 |
| Grafik: Johan Wiktorin |
Men vad innehåller då dagens redovisning från försvarsministrarna egentligen?
Till att börja med så säger man att samarbetet avgränsas till fredstid, vilket vi direkt kan konstatera inte kommer att öka försvarsförmågan i den omfattning som man hade hoppats på, något som borde vara det centrala i alla försvarssamarbeten. Trots det så säger man att ”tyngdpunkten bör ligga på det långsiktiga perspektivet och på samarbetsområden som kan leda till en väsentligt ökad ömsesidig operativ förmåga”. Då återstår ju onekligen frågan huruvida det finns en icke officiell agenda om ett samarbete även i händelse av krig, något som vore av godo för båda parter?
Ett försvarssamarbete bör rimligtvis ha som sitt primära mål att vara ett försvarssamarbete på riktigt som i den bästa av världar rendera i att 1+1=3. Men då geografiska förhållanden, förutom längst uppe i norr, i kombination med att både Sverige och Finland har ett ”miniatyrförsvar” där allt krävs på hemmaplan så är risken att förslagen som ligger leder till att 1+1=1. För vem ska kunna avvara något till den andra sidan av Östersjön när det blir skarpt läge?
Oaktat detta, och oaktat att man ånyo förekommit försvarsberedningen, så vad har man då egentligen sagt?
Marinen
Utforska möjligheterna att förstärka samarbetet om övningar, utbildning och träning, sjöövervakning, gemensam användning av grundläggande infrastruktur, gemensamma förband och utvecklingen av förmågan att överföra operativ ledning (OPCON) av enheter mellan de marina stridskrafterna.
Övningssamarbete är ingen nyhet. Marinen övar redan tillsammans med Finland i de flesta internationella övningar och nu även inom ramen för övningen SWEFINEX som startar på måndag. Men det finska intresset för den ”gemensamma övningen” är minst sagt svalt. Man ställer i årets övning upp med endast ett fartyg(!) Samma sak var det förra året.
Utbildning och träning har tidigare analyserats i Marinen. Resultatet blev då att det skulle bli dyrare att transportera personal till Finland och inkvartera enligt gällande avtal än att ha utbildning i egen regi. Vice versa blir det givetvis för Finland.
Att öva operativ ledning genomförs även det redan i dag under gemensamma övningar, så inte ens det är något nytt. MTS har OPCON över förbanden till sjöss och Finland kommer att ingå i den förbandsmassan under övningar, nu snart i SWEFINEX.
För marinen är dagens besked således inget nytt under solen, det mesta är redan omhändertaget eller realiserbarhetsprövat.
Flygvapnet
Utforska möjligheterna att förstärka samarbetet om övningar, utbildning och träning, luftövervakning och ledning (C2), gemensam användning av grundläggande infrastruktur, gemensamma förband samt utvecklingen av förmågan att överföra operativ ledning av enheter mellan flygstridskrafterna. Det fördjupade samarbetet ska bygga på det befintliga samarbetet inom ramen för Cross Border Training (CBT).
Samma sak gäller för Flygvapnet när det kommer till utbildning och träning. Det kan omöjligt bli billigare att regelbundet åka till Finland för att låt säga öva i simulator, än att ha en egen. Samma sak gäller troligtvis övrig träning, i synnerhet när det börjar handla om att flytta många individer mellan Sverige och Finland. Ett område där man redan samarbetar är inom FAC-utbildningen. Där deltar redan finsk personal i den svenska utbildningen, men då handlar det givetvis om enstaka tillfällen med begränsat deltagande. Således inte så kostsamt och därmed hanterbart. Det är inom områden som dessa, där et blir kostnadseffektivt man bör rikta in framtida samarbeten och inte på bredden bara för sakens skull.
CBT är väl utbyggt i dag, och en fördjupning skulle primärt utgöras av att flyga fler gemensamma pass, men här har vi som bekant en stadigt sjunkande flygtidsuttag, så möjligheterna att öka antalet flygtimmar inom ramen för CBT ser onekligen svårartade ut. Övningen som nyligen genomfördes på Island visade enligt säkra källor tydligt på att man inte kan komma så mycket längre inom samarbetet än vad man redan har gjort utan att man då måste passera en tydlig gräns vad avser delgivning av hemlig information, något båda parter, men framför allt Finland har bromsat. Både svenska och finska flygvapnet har sedan tidigare bl.a. efterlyst möjlighet att planera alternativ landningsplats vid dåligt väder i respektive land, något man redan har gjort med Norge. Det har enligt uppgift varit en problematisk fråga att hantera i Finland, svårare än i Norge och Sverige.
Armén
Utforska möjligheterna till fördjupat bilateralt samarbete om övningar, utbildning, jämställdhetsfrågor och träning inom t.ex. artilleriutbildning, grundläggande soldatutbildning, vinterutbildning och mekaniserade förband samt gemensam användning av övningsanläggningar.
Utforska möjligheterna till fördjupat bilateralt samarbete om övningar, utbildning, jämställdhetsfrågor och träning inom t.ex. artilleriutbildning, grundläggande soldatutbildning, vinterutbildning och mekaniserade förband samt gemensam användning av övningsanläggningar.
För armén handlar det näst intill alltid om stora volymer personal när man ska utbilda, träna och öva. Vi vet redan i dag vad det kostar att öva i Norge i samband med övningen Cold Response när förband och materiel ska flyttas. I år kunde inte samtliga planerade förband och enheter deltaga p.g.a ekonomin. Hur återkommande sådana manövrar där trupp och fordon ska flyttas till/från Finland kommer påverka en ansträngd försvarsekonomin kan nog vem som helst tyvärr räkna ut.
Logistik
Utforska möjligheterna att genomföra gemensamma förstudier, t.ex. om ett nytt ytstridsfartyg, gemensam utläggning av verksamhet på entreprenad och fördjupat bilateralt samarbete inom underhåll och framtida förmågeutveckling.
Att titta på ett gemensamt nytt ytstridfartyg är kanske den bästa och den enda faktiska nyheten i dagens förslag. Att bygga fartyg tillsammans med Finland kan förhoppningsvis vara en bra lösning för framtiden i syfte att minska utvecklingskostnaderna. Det kan dock bli problematiskt om försvarsberedningen har kommit fram till helt andra förslag. Ett annat problem runt detta är att Försvarsmakten själva har prioriterat bort nya ytstridsfartyg. Det försvann ur liggande materielplan för över ett år sedan, och den planen sträcker sig bortom 10 år. Ska nya och välbehövliga ytstridsfartyg byggas så måste mer pengar skjutas till, och några sådana pengar har regeringen bevisligen inte tänkt trolla fram under kommande mandatperiod, om man nu mot alla odds skulle få fortsatt förtroende.
Vilka verksamheter som ska läggas ut på entreprenad är högst oklart. Det Sverige har provat hittills har tyvärr inte präglats av positiva utfall utan har istället ofta inneburit att verksamheten anpassats för fredsbruk och inte skett med krigets krav för ögonen.
Mina slutsatser av dagens försvarspolitiska utspel är tre. För det första handlar det om att bli av med ”Svarte Petter” när det kommer till en under flera år hårt kritiserad försvarspolitik som bidragit till ett utarmat försvar. För det andra så är dagens besked i stort inget nytt under solen. Snarare en beskrivning av saker som redan pågår eller är realiserbarhetsprövade sedan tidigare, några punkter är dock riktigt bra. Min sista slutsats, eller rättare sagt konstaterande, är att regeringen ånyo förekommer försvarsberedningen rörande denna fråga. Det vore klädsamt om man lät försvarsberedningen arbeta utan att hela tiden förekommas.
Oaktat dessa förslag som i grunden är positiva så innebär det troligen ändå att 1+1=1. Den enda riktiga åtgärden är trots alla utspel att kraftfullt öka försvarsanslaget och att både Sverige och Finland blir medlemmar av NATO. Men när våra politiker inte vill betala för ett försvar så blir de olika förslagen tyvärr väldigt urvattnade.
P.S. 1: Jag är i grunden mycket positiv till samarbete med Finland och övriga demokratiska länder i vårt närområde om någon nu trodde något annat. Men det som nu presenteras i dag imponerar inte särskilt mycket och tyder mer på att man vill ”göra något”. Det känns aningen desperat…
P.S. 2: Men vad det blir av försvarsberedningens rapport återstår att se. De signaler jag fått är dessvärre inte särskilt positiva…
P.S. 3: För övrigt har Johan Wiktorin i dag kompletterat serien av inlägg runt konsekvenserna av RB5 genom att avhandla Armén. Om troliga konsekvenser för Marinen kan man läsa här och för Flygvapnet här.
Media: Ny Teknik
Uppdatering 22:10:
I media framkommer det nu några nya detaljer som är av mycket positiv karaktär för den fredstids verksamheten.
Avsikten är också att öppna infrastruktur för varandra. Det betyder att fartyg från Finland och Sverige ska kunna ankra, bunkra och få underhåll i grannlandet.
Det bör då rimligtvis även omfatta tillgång till respektive lands militära flygplatser i samband med flygövningar och kanske även incidentberedskap. Vidare framkommer det förmodade huvudsyftet med samarbetet i artikeln, vilket är bra!
– Men ingenting hindrar att vi kan gå längre om vi vill. Vårt avtal skapar förutsättningar för att en dag ytterligare fördjupa samarbetet, säger Haglund.
En skärv till de behövande
TT rapporterade idag att regeringen vill omfördela 110 mkr från försvarsbudgetens anslag för internationella insatser till övningsverksamheten med anledning av att Försvarsmakten behöver öva ”mer” med tanke på Ukrainakrisen.
Om regeringen genomför förslaget är det naturligtvis välkommet. Jag föreslog för en dryg månad sedan tre omedelbara åtgärder regeringen skulle kunna vidta för att på kort sikt stärka vår försvarsförmåga med anledning av att Europas historia nu tar en mycket olycklig vändning. En av dessa var just en omedelbar överföring av medel från anslaget för internationella insatser till övningsverksamhet då Försvarsmakten i år har mycket låga ambitioner avseende övningar som följd av ekonomin. Som Skipper påpekat så har Försvarsmakten i årets budget 144 miljoner kr mindre att genomföra verksamhet för än 2013 som då ansågs vara ett ”tight” år. Regeringens tillskott på 110 mkr innebär därmed att Försvarsmakten 2014 har endast 34 mkr mindre att öva för än 2013 – trots ett helt nytt säkerhetspolitisk läge i såväl närområde som omvärld. För Marinens del kan detta innebära att man kanske kan genomföra marinstridsövningen under hösten, vilket tidigare varit långt från säkert.
110 mkr är därmed inte alls vad som behövs för att nå en högre förmåga, men ändå något. Härnäst på Försvarsmaktens övningsschema står den kombinerade flygvapen och marinövningen i mitten av maj som flera gånger fått reduceras i ambition på grund av ekonomin. Med tanke på att regeringen ännu inte lagt någon proposition om överföring av anslag lär denna heller ej kunna utökas i ambition. Det är också väl så sent i övningsplaneringen.
Socialdemokraterna lade i sin skuggbudget i veckan en överföring av 400 mkr från det internationella anslaget till verksamhetsanslaget. Johan Wiktorin gick igår igenom hur de olika partiernas försvarspolitiska förslag såg ut ekonomiskt där han bland annat pekade på att Socialdemokraterna av tekniska skäl inte osannolikt kommer att underkännas av Riksdagen. 400 mkr skulle annars innebära betydligt större möjligheter för Försvarsmakten att genomföra de mer komplicerade och samordnade övningar
Regeringens överföring av 110 mkr från ett anslag där Försvarsmakten förväntas lämna tillbaka ca 1,5 miljarder kr är alltså ett fall framåt, men frågan är när och om det realiseras. Det är en av de mycket viktiga åtgärderna att vidta för att snabbt höja svensk försvarsförmåga. Av samma vikt är att annullera regeringsbeslut 5/2013 för Försvarsmakten, vilket framöver kommer att påverka svensk försvarsförmåga mycket negativt. Skipper avhandlade konsekvenserna för marinstridskrafterna nyligen och jag har för avsikt med att återkomma med ett inlägg avseende konsekvenserna för flygstridskrafterna.
Är nya ubåten A26 operativt relevant?
Sedan förfallet av försvaret på allvar inleddes genom de katastrofala försvarsbesluten -96, -00 och -04 så har Försvarsmakten i allt högre grad övergått att bli ett plattformsförsvar där avsaknad av relevant beväpning är en ständigt återkommande fråga inom samtliga försvarsgrenar. Detta är tyvärr utfallet av att den dimensionerande hotbilden ”försvann” och den berömda pendeln slog i ändläget på andra sidan. Övergången till ett allt mer internationaliserat försvar som byggde på ”långtbortistandoktrinen” var det allenarådande under en relativt kort period, men ändå hann mycket ändras. Under de senaste 10-15 åren har Försvarsmakten därmed blivit allt mer uddlös, något våra politiker i ett allt mer yrvaket tillstånd nu försöker råda bot på. Men tänker våra beslutsfattare i rådande läge hela vägen, och är kunskapen om sakernas tillstånd tillräckligt djup för att rätt åtgärder kan vidtas?
Vi har den senaste månaden sett flera utspel i någon sorts ”räddas det som räddas kan” aktion från Moderaternas sida när man nu verkar ha insett att förtroendet för det egna partiets försvarspolitik är kört i botten. Förslagen på anskaffning av materiel duggar tätt och i grunden är detta av godo. Men samtidigt får man nu inte springa på första bästa boll. All anskaffning måste vara genomtänkt och bära mot målet.
En ”satsning” på 10 ytterligare stridsflygplan av JAS 39E är en av åtgärderna man pekat på ska öka den numera omtalade tröskeleffekten. Det innebär att den tidigare beslutade reduceringen av det totala antalet operativa stridsflygplan från 100 till 60 flygplan nu istället blir en lite mindre reducering från 100 till 70 flygplan och kan därmed omnämnas som en stor satsning i den politiska retoriken.
Men som Wiseman så förtjänstfullt påpekar i sitt inlägg ”den icke existerande arsenalen 1 och 2” så har inte stridsflygsystemet i dag ett enda relevant attackvapen mot markmål anpassad för strid mot en kvalificerad motståndare, och mot sjömål så är det fortfarande den nu 35 år gamla RB-15F med en räckvidd på ca 70 kilometer som är det dimensionerande vapensystemet. Den kvalificerade bombkapseln BK-90 Mjölner som vi tidigare förfogande över men som vår egen regering lika snabbt som den kom – sedan också avvecklade – då man ansåg att det var ett jättefarligt klustervapen… Detta är bara ett exempel på vapensystem som inte är ersatt av något annat, och så fortsätter det.
Vi har därför i dag ett flygvapen utan relevanta attackvapen. Den antågande vapenlösheten gäller i allra högsta grad även Marinen, något jag avhandlade i ett inlägg redan för drygt två år sedan.
I det här inlägget tänkte jag dock uppehålla mig vid två av de system som regeringen och i synnerhet Moderaterna i tider av nyväckt försvarsvilja nu pratar sig varma för, nämligen anskaffningen av det nya ubåtssystemet A26 och anskaffningen av kryssningsrobotar. Två mycket viktiga förmågor som rätt använda kan skapa hög tröskeleffekt.
Varför kryssningsrobotar skulle tillföra avsevärd förmåga har kollegorna Wiseman och Wiktorin redan avhandlat. Här finns inte mycket att tillägga i sak så när som på en sak – en diskussion om nyttan av ubåtsbaserade kryssningsrobotar och/eller sjömålsrobotar kopplat till det numera mycket omtalade och omtvistade projektet A26.
Men vi ska börja med att titta på drivkrafterna som legat bakom utformningen och bestyckningen av den nya ubåtstypen. Man bör i detta sammanhang även ställa sig frågan om ubåten A26 är operativt relevant givet dagens omvärldsutveckling utan ombordbaserade robotsystem?
Ubåtarna har tidigare alltid haft som huvuduppgift att kunna bekämpa fientligt överskeppningstonnage med torped samt framskjuten minering. Det har inneburit att en potentiell angripare alltid har varit tvungen att ta med detta i beräkningarna, något som binder resurser. Ubåtar har även alltid haft de sekundära uppgifterna dold spaning/underrättelseinhämtning samt ubåtsjakt, något som i tider av fred helt naturligt utgjort den huvudsaklig verksamheten för ubåtarna och dess besättningar.
För att åstadkomma ovanstående huvuduppgift har svenska ubåtar har under de senaste åren haft den tunga torpeden som huvudvapensystem. Torped 613 som var dominerande under 80- och 90-talet med en räckvidd på ca 20 kilometer har i dag ersatts av den nyare torped 62 med en räckvidd på ca 40 kilometer. Detta är med andra ord det dimensionerande vapensystemet för dagens ubåtar och kommer enligt liggande plan så att även vara för framtida ubåten A26. En sådan torped är trådstyrd och färdas i vattenvolymen med en hastighet av ca 40 knop vilket innebär att det tar ca 30 minuter att nå målområdet på maximalt skjutavstånd under förutsättning att ubåten har sonarkontakt med målet och att man ej får trådbrott vid fel tillfälle i skottfasen. Dessa torpeder är det enda vapensystem vi kommer att ha på ubåtar som enligt uppgifter i media kommer att kosta runt 4 miljarder kronor stycket. Personligen anser jag att det i en framtida eventuell stridssituation kommer att ge för lite effekt än vad systemet med en utökad vapenarsenal hade kunnat åstadkomma.
Tittar vi på utvecklingen inom ubåtsvapnet under de senaste åren har dessutom antalet torpedtuber successivt reducerats efter Västergötlandsklassen, och på A 26 har man totalt bara fyra tuber jämfört med nio på VGD.
Näckenklass: 6x53cm torpedtuber + 2x40cm torpedtuber / 15 torpeder.
Västergötlandklass: 6x53cm torpedtuber + 3x40cm torpedtuber / 18 torpeder.
Gotlandklass: 4x53cm torpedtuber + 2x40cm torpedtuber / 18 torpeder.
A26: 4x53cm torpedtuber / ? torpeder.
På A26 har antalet torpedtuber reducerats till förmån för en Multi Mission Portal (MMP) som i praktiken är en tub på 6 x 1,5 meter avsedd för ”flexibel last” så som undervattensfarkoster, miniubåtar och för att slussa ut dykare och specialförbandsoperatörer.
Att ubåten A 26 projekterades i början av den strategiska time-outen då Marinen hade uppenbara problem med att skapa ett existensberättigande råder det inga tvivel om när man läser dokument från mitten av 00-talet. Man kan skönja hur man med ljus och lykta i en tid av avspänning försökte finna argument till varför man behövde ubåten, vad man skulle använda den till och hur den skulle utrustas.
År 2006 när vi var som allra mest indoktrinerade i den nya tiden där något militärt hot i vårt närområde inte fanns med på varken politikernas eller Försvarsmaktens karta så skrev FMV så här om den nya ubåten A 26 i sin tidning PROTEC.
Glöm massiva torpedsalvor mot invasionsflottor. Studien runt ubåt A26 skvallrar om att nästa generations ubåt kommer att vara en tusenkonstnär. Till sin hjälp har den obemannade undervattensfarkoster som löser det farliga grovjobbet.
Redan i den inledande texten kan vi skönja att det här inte kommer att bli en vanlig ubåt med vanliga uppgifter. Den eviga freden var här och man använder lite raljant begreppet invasionsflottor som ett samlingsnamn på den kvalificerade väpnade striden som man bedömde som en ”icke fråga” eftersom man till och med tog fram en plattform med mindre bestyckning och primärt avsedd för andra uppgifter än som tidigare – att kunna bekämpa ytfartyg.
Så länge ubåtar existerat har storleken på vapenlasten och antalet torpeder i vattnet varit ett av de viktigaste måtten på vad som är en ”bra ubåt”. De svenska ubåtarna togs fram för att möta en invasionsflotta över Östersjön. Ubåtarna skulle möta fienden tidigt, och avfyra massiva torpedsalvor för att sänka så många fartyg som möjligt.
– Men våra ubåtar har alltid använts till annat än de varit avsedda för. De har agerat på verkliga uppdrag, som inte gått ut på att sänka en flotta, säger Mats Abrahamsson.
Det Mats Abrahamsson missar i sammanhanget är ubåtar och övriga vapensystem som Sverige förfogar över aldrig har planerats för att behöva användas. Ubåtar har i allra högsta grad alltid bidragit till den avskräckande förmåga som det i dag är lite si och så med. Bara vetskapen om att det kan finnas X antal ubåtar som kan påverka överskeppning av trupp till Gotland eller fastlandet bidrog till att en potentiell angripare skulle tänkte sig för både en och två gånger.
De obemannade undervattensfarkoster som är aktuella karakteriseras av att de är relativt långsamma, men därmed också mycket tystgående med en låg energiförbrukning. UUVerna kan ges i uppgift att gå upp i floder eller kanaler för spaning och avlyssning djupare in i insatsområdet. Och under tiden ligger moderubåten på tryggt avstånd.
Så här skulle A 26 säljas in! För den som läst Jan Guillous bok Madame Terror som kom ut samma år som denna artikel skrevs, så utgjorde marknadsföringen av A26 en förlaga till Guillous ubåt med de två ”krabbögonen”. Det man här syftar på är undervattensfarkosten AUV 62 eller ”Sapphires” som den kom att kallas på senare tid. Än så länge har Försvarsmakten inte beställt ett enda exemplar, men har för avsikt att försöka få regeringen att beställa 3(!) farkoster. I materielplanen benämns dessa som ASV MRÖJ och i grunden är det en del av det som genomförandegruppen strök redan 2008 men som då gick under arbetsnamnet TMS (Torped, Mina, Sensor).
Dessa sensorer var alltså den primära ”bestyckningen” för ubåten under den strategiska time-outen. Men det ser i dagsläget mörkt ut på den fronten, och totalt tre farkoster räcker inte ens till två per ubåt så som det var tänkt från början.
Att kunna jaga ubåtar och ytmål är fortfarande en självklar förmåga för A26. Men då i självförsvar eller till exempel mot krigsfartyg som hotar civil sjöfart.
Även i denna passage kan vi konstatera att ubåtens förmåga till strid framställs som primärt defensiv och inte alls som offensiv och att det handlar om helt andra uppgifter än att det skulle handla om något hot mot Sverige.
Även om förmågan att slå mot flera mål på och under vattenytan är nedtonad är A26 designad att kunna uppgraderas om förmågan återigen krävs. Slagkraften blir då minst i likhet Gotlandklassen. A26 följer samma trend som för övriga system inom Försvarsmakten.
Den här passagen i FMV beskrivning av A26 gör att man verkligen höjer på ögonbrynen och får lite ont i magen. Den förmåga som i dag – efter ett antal år av dikeskörning – ånyo är efterfrågad är att kunna genomföra kvalificerad väpnad strid och bidraga till det nationella försvaret.
Man säger här att A26 skall kunna uppgraderas om förmågan återigen krävs(!) och då få samma slagkraft som den äldre Gotlandsklassen. Då ställer sig vän av ordning frågan huruvida det är ”någon” som i tider av ett kraftfullt försämrat omvärldsläge nu har lyft frågan huruvida A26 nu bör uppgraderas?
När en ubåt kommunicerar med omvärlden ökar risken för upptäckt. Med utvecklingen av det nätverksbaserade försvaret kommer detta att vara annorlunda i A26. En lösning som studeras är att använda sig av flytantenner för att alltid vara nåbar oavsett operationsdjup.
Här drog man även till med att sälja in NBF som ett koncept i ubåten också. Exakt hur annorlunda man hade tänkt sig att sambandet med A26 kommer att bli framgår dock inte. Mig veterligen är det fortfarande inget annat än VLF/LF-sändning som kan nå ner till en ubåt under ytan. På bilder som spreds till media vid den här tiden kan man se att ubåten kommunicerar via satellit, något som är helt omöjligt annat än vid gång i ytläge eller nära ytan med en mast eller tornet över vattenytan.
Jag skulle dessutom vilja se den ubåtschef som kan tänka sig att åka runt med en släpantenn på, eller nära ytan. Då om någon gång ökar risken för upptäckt samt att det mest sannolikt kommer att generera oönskade ljudfenomen.
Med en förändrad lagstiftning kan man också tänka sig att understödja i polisiära sammanhang för att komma åt till exempel vapen-, människo- eller narkotikasmuggling. En ubåt i samarbete med polis och tull skulle kunna ligga dold i flera veckor vid en förväntad rendez-vous punkt för att därefter dokumentera och distribuera underrättelser om kriminell eller säkerhetshotande verksamhet. För smugglare kan det dessutom vara avskräckande att inte veta om eller när A26 plötsligt dyker upp ur vattnet.
I det sista stycket försöker man verkligen sälja in ubåtens roll i ett försvar som saknar en uttalad uppgift. Det militära ändamålet är som bortblåst och det är förhindande av smuggling som håller på att bli det dimensionerande verksamhet för en ubåt som kostar 4 miljarder.
Så såg argumentationen för A26 ut efter 2006. I dag har åter igen ett helt annat säkerhetspolitiskt läge vilket gör att ubåtens roll ånyo är (bör vara) tydlig. Det handlar inte om att försöka finna ett existensberättigande – det är åter igen givet – nämligen att utgöra en avskräckande tröskel för en eventuell angripare och vid behov kunna lokalisera och bekämpa mål utan att själv bli upptäckt.
En så pass potentiell ubåt som A26 borde givetvis bestyckas med kryssningsrobotar som komplement till torpeder. Detta skulle innebära en oerhörd förmågeökning som en motståndare inte skulle kunna räkna bort. Att dolt kunna bekämpa en utskeppningshamn där lastning av förstärkningar pågår skulle kunna åstadkomma mycket stor effekt. Nu är konstruktionen av A26 förmodligen så pass färdig att det enda alternativet som i bästa fall kvarstår är robotar som kan skjutas från befintliga 533 mm torpedtuber. Då finns det egentligen bara en robot på marknaden och det är ubåtsversionen av Tomahawk – UGM-109E med en operativ räckvidd på ca 1700 kilometer. Robotens längd i tuben är 6,25 meter vilket är kortare än den svenska torped 613 som är sju meter lång. Med andra ord skulle den få plats i en svensk torpedtub.
 |
| UGM-109 |
När det kommer till bekämpning av sjömål så är svenska ubåtar i dag helt hänvisade till att nyttja torpeder, och kommer enligt nuvarande plan så även att vara på A26. För att nyttja torpeder så krävs det ett förhandsläge, d.v.s. att ubåten måste vara på rätt plats p.g.a. både ubåtens och torpedens låga fart relativt ytfartygen. Ubåten måste dessutom oupptäckt komma relativt nära sitt mål för att kunna verka. En fientlig överskeppning kommer att vara eskorterad av ubåtsjaktfartyg och ubåtsjakthelikoptrar. För att kunna påverka en eskorterad överskeppning så innebär det en större risktagning för ubåten än om man hade haft vapen med större räckvidd än vad man har med torpeden.
Av den anledningen borde A26 åtminstone anpassas för att kunna bära sjömålsrobotar. I dag pågår ett arbete med att ta fram en ny sjömålsrobot till korvetter och JAS 39 som ersättare för RBS-15. Här har man ett gyllene tillfälle att även ta med aspekten sjömålsrobot från ubåt, något man i dag tyvärr inte alls tittar på.
Även här är ett av få befintliga alternativ på den västerländska marknaden en robot från USA, nämligen ubåtsversionen av Harpoon UGM-84 som är placerad i en ubåtkanister anpassad för en standard 533 mm torpedtub, samma som A26 kommer att utrustas med. Att inte möjliggöra för A26 att kunna bekämpa sjömål på större räckvidder än torpedens vore enligt min mening att underutnyttja potentialen hos denna nya ubåtstyp.
 |
| UGM-84 i 533 mm tubskanister |
 |
| UGM-84 bryter ytan |
Slutsatsen är ändå att A26 som ubåt i allra högsta grad operativt relevant och behövd. Den kommer i de flesta avseenden att vara bättre än sin föregångare. Men att bygga en ubåt för 4 miljarder som enbart har en trådstyrd torped med en teoretisk räckvidd på ca 40 kilometer är däremot inte relevant. Att inte bestycka ubåten med relevanta vapensystem så som kryssningsrobot och/eller sjömålsrobot är enligt min mening att göra samma misstag som vi har gjort med JAS 39 Gripen ända sedan den levererades till Flygvapnet. Vi köper en dyr plattform som vi sedan inte bestyckar med relevanta vapen. Här borde det göras ett stort omtag i bestyckningsalternativet för A26 – om det inte redan är för sent.
Ubåten som dold sensor för informationsinhämtning samt plattform för dolda undervattensarbeten inkl in/utslussning av dykare kan aldrig förringas, men om valet står mellan en stor sluss för dykare eller fler tuber för att möjliggöra nyttjandet av kryssnings- och/eller sjömålsrobotar från A26 så är valet för mig relativt enkelt!
En dag full av kryssningsrobotar
 |
| JAS 39 Gripen med 2 x KEPD 350 kryssningsrobotar. Foto Saab |
Dagen har minst sagt varit full av kryssningsrobotar. Till stor del av den anledningen att kryssningsrobotar i den svenska diskursen är något förknippat med 80-talets debatt om medellångräckviddiga kärnvapen i Europa. Det är ett problem för därmed hamnar debatten på samma plan som den om drönare. Man klumpar ihop en massa åsikter om hur fjärrstyrda vapensystem under namnet drönare och tror att det löser problemen att vända sig mot teknologin och inte användandet och de internationella regelverken som syftar till att reglera krigföring.
Åter till de svenska eventuella kryssningsrobotarna. Studio Ett i P1 avhandlade under eftermiddagen också kryssningsrobotfrågan, men ur framförallt ett inrikespolitiskt perspektiv. Ett inslag som även bygger vidare på analysen på SR:s hemsida.
Syftet med långräckvidd markmålsförmåga är att kunna påverka en motståndare från avstånd, både för att kunna nå verkan där denne är sårbar, men även för att kunna överleva själv utan att bli bekämpad av defensiva system som luftvärn. Detta går Johan Wiktorin förtjänstfullt igenom på Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg. Han tar även helt korrekt upp den uppgift som attackeskaderna hade, nämligen att kunna anfalla sovjetiska hamnar innan landstigningfartyg lämnat kaj. Konceptet återfanns även hos Marinen där svenska ubåtar skulle kunna ta upp striden redan vid den sovjetiska kusten med minor och torpeder.
Tyvärr upplever jag att Försvarshögskolans Magnus Christiansson var dåligt påläst frågan om långräckviddiga markmålsvapen när han intervjuades i Studio Ett. Konceptuellt är det inte något nytt för Sverige att kunna ta striden till motståndaren. Däremot har inriktningen på internationella insatser gjort att förmågan ej varit aktuell och likaså sprang utvecklingen redan på 80-talet ifrån den svenska flygburna förmågan i och med att det sovjetiska luftförsvaret blev mer kapabelt. Redan då projekterades för ett svenskt långräckviddigt attackvapen för anskaffning under 90-talet.
Christiansson gav tyvärr intrycket att anskaffning av vapen likt dessa skulle innebära ett starkare beroende av USA och det verkade även på honom som att Sverige, Finland och Polen skulle vara de enda länder i Europa och NATO som skulle få köpa vapen av det här slaget. Det är ett mycket olyckligt påstående eftersom en rad NATO-länder sedan tidigare har vapen av detta slag och mer kapabla än vad som nu diskuteras – dock ej amerikanska. Senaste gången NATO-länder exklusive USA använde kryssningsrobotar var när såväl Storbritannien som Frankrike och Italien använde dem mot mål av högt värde djupt inne i Libyen. Dessa robotar är ett europeiskt samarbetsprojekt. Andra exempel är Tyskland och Spanien som använder en annan kryssningsrobot som Sverige var med och utvecklade på 90-talet och som tidigare testats på JAS 39.
Det är djupt, djupt olyckligt att Christiansson drar slutsatsen att Sverige hamnar i knä på USA vid anskaffning av en långräckviddig markmålsförmåga eftersom så inte alls är fallet. Särskilt inte vid en anskaffning av en europeisk kryssningsrobot.
Vidare är en fördel med just dessa långräckviddiga attackvapen att de är ämnade mot fasta mål och därtill fasta mål av högt värde. Detta är mål vars underlag defensiva land som Sverige och Finland i högsta grad förbereder redan i förväg i fredstid. Därmed är alls ej är lika beroende av avståndsinhämtning av precisa målunderrättelser som vid rent offensiva och uppkomna operationer, som t ex Libyeninsatsen. En hamn i Sveriges närområde ligger där den ligger, liksom ett flygfält eller en bro. Målunderlag kan hämtas in och förberedas långt i förväg för de allra flesta av de aktuella måltyperna och så gjordes i stor omfattning under det kalla kriget där till exempel varenda bro i Sverige fanns förberedd som målunderlag liksom en rad andra mål. Moderna kryssningsrobotar har även bildsensorer för att själva på plats assistera med den slutliga precisionen genom att jämföra med inprogrammerade bilder och inte behöva förlita sig på exakta koordinater.
Några argument som framkommit i debatten:
Kryssningsrobotar är alldeles för dyra! Det har under dagen framställts som om dessa långräckviddiga markmålsvapen är väldigt dyra. Ja, de är dyra. Det är alltid militär utrustning eftersom det ytterst är ett så högt pris det handlar om nämligen överlevnad. En kryssningsrobot av de slag som är lämpade för Gripensystemet betingar en kostnad på ca 10 miljoner kr. Det är stora pengar, men då ska man veta att en modern jaktrobot kostar ungefär lika mycket. En laserstyrd bomb av den klena sort som Sverige anskaffat kostar ca en halv miljon kr, men det kommer då att krävas ett 20-tal bomber burna av >5 JAS 39 som därtill ska penetrera ett fientligt luftförsvar för att vara i närheten av att uppnå samma effekt som med en kryssningsrobot, buren av ett enda flygplan som därtill kan fälla roboten långt utanför det egna luftförsvaret.
Det är av just denna anledning som försvarsberedning efter försvarsberedning sedan Kalla Kriget identifierat kryssningsrobotar som det största hotet mot Sverige. De kan fällas utanför luftförsvarets räckvidd i mängd och vålla stor förödelse utan man kan nå egen verkan mot fällande plattform. Av den anledningen är kryssningsrobotar mycket billiga vapensystem!
Bör inte Sverige anskaffa samma vapenmodell som Finland om man ska verka för ett nordiskt försvar? Nej! Samverkan bygger på att kompletterar varandra. Inte att man tar med sig exakt samma. Här handlar det om sammansatta flygoperationer och vid planering av dylika handlar det om att nå verkan mot olika typer av mål. Respektive nation tilldelas mål efter förmåga. Något som blir mycket tydligt vid internationella övningar är vilka begränsningar Sverige har jämfört andra nationer när det gäller att verka mot markmål på grund av de typer av bomber som anskaffats under 00-talet. Högre ”nordisk” förmåga är i så fall att Sverige anskaffar en annan modell av långräckviddigt attackvapen än Finland då alla modeller har olika karaktäristika i form av styrkor och svagheter.
Kryssningsrobotar är ett anfallsvapen! Tror någon på allvar att Finland har för avsikt att anfalla Ryssland med sina kryssningsrobotar utan att man själv först blivit anfallen? Knappast, men det är just en sådan retorik som motståndarna i debatten försöker applicera på Sverige.
Varför klarar man sig inte med de vapen som finns nu? Därför att de vapensystemen alla bygger på att motståndaren ska bekämpas på svensk mark. Birger Schlaug skriver under eftermiddagen i ett blogginlägg om kryssningsrobotar att ”av inrikespolitiska skäl är Reinfeldt villig att göra Sverige till en krigsskådeplats”. Det handlar egentligen om raka motsatsen. Genom att ha förmåga att ta striden till motståndaren höjer man tröskeleffekten, dvs den kostnad motståndaren måste beräkna för att överhuvudtaget inleda ett krig. Väljer motståndaren i alla fall att inleda ett krig finns möjligheten att även föra detta på annat än svensk mark. Det gör det inte utan att ha kvalificerade jakt- och attackvapen.
Ytterst hamnar man i den existensiella frågan ”varför ha ett försvar överhuvudtaget om det inte ska kunna påverka motståndaren” för det är just detta som blir fallet om man inte anskaffar vapensystem som hänger med i den teknologiska utvecklingen. Det gäller inte bara inom luftmaktsteorin utan generellt.
Frågan om långräckviddig markmålsbekämpning är en fråga som behöver stötas och blötas mera och jag ser fram emot att Försvarsberedningen tar upp den i sin kommande rapport. Något annat vore märkligt med tanke på att både regeringen och Socialdemokraterna förespråkar en anskaffning av långräckviddig markmålsförmåga till JAS 39-systemet.
Höjd tröskeleffekt genom luftburen offensiv förmåga
Luftmaktsteori for dummies
Mer om svensk förmåga till markmålsbekämpning (del 1, del 2)
Sett på sociala medier: Vad säger facket om att regeringen vill ersätta kryssningsvärdar och värdinnor med kryssningsrobotar?