Sökresultat för ”Wiktorin” – Sida 7

Kraftmätning?

Sammanfattning

Litauen har under de senaste veckorna varit utsatt för en noggrann tullkontroll från Rysslands sida. Tullkontrollen har orsakat stora ekonomiska förluster för Litauiska företag, således skulle man kunna säga att de varit utsatt för en form av ekonomisk krigföring. I huvudsak bör man se Rysslands agerande som att de sänder ett budskap kring det stundande undertecknandet av frihandelsavtal mellan EU och ett antal f d Sovjetiska republiker. Men det bör även ses ur ljuset som ett budskap till främst EU att ej beblanda sig i Rysslands intressesfär.

Analys

Igår (131002) har vi kunnat läsa om i dels rysk media dels i västerländsk media om hur Litauen kan tänka sig blockera Rysk trafik till och från Kaliningrad Oblast. Själva uttalandet kommer beröras längre fram i analysen men för att förstå vad som har lett fram till detta uttalande bör man gå tillbaka några veckor i tiden till en rad händelser som ej har berörts i Svensk massmedia.

130830 Började Ryssland genomföra noggrannare tullkontroller riktad mot Litauiskt registrerade fordon med Litauiska medborgare som förflyttade sig över den Litauiska gränsen till Ryssland. Detta kom att föranleda att det Litauiska Utrikesministeriet kom att utfärda en rekommendation till att man ej skulle genomföra onödiga resor till Kaliningrad Oblast m h t den utökade kontrollen.

130911 Kom nästa drag från Ryssland. Då började man genomförare noggrannare kontroller av Litauiska långtradera som fraktade varor till Ryssland från Litauen. Motivet var att gods från Litauen innebar en ”riskprofil”. Detta innebär i praktiken att all form av gods som är paketerat på t ex långtradare i Litauen måste genomgå en fullständig kontroll. Vilket innebär att godset måste lastas av och kontrolleras samt provtagning genomförs på det. Detta är första gången man från Ryskt håll har utsatt Litauiska långtradare för en konsekvent kontroll, tidigare har det enbart rört sig om enskilda fordon som har kontrollerats.

130913 Överlämnade det Litauiska Utrikesdepartementet en protestnot till den Ryska Ambassadören Vladimir Chkhikvadze i Litauen. Litauens vice Utrikesministern överlämnade noten och sa sig vara djupt bekymrad över den uppkomma situationen. I noten framkom bl a att de införda kontrollerna skadade expeditörernas verksamhet mellan Ryssland och Litauen.

130916 Lyfte Litauen frågade kring den mycket strikta Ryska tullkontrollen för dels deras medborgare dels speditörerna inom den Europeiska Unionen. Man påtalade bl a att speditörerna totalt sett förlorar miljoner Euro varje dag pga dessa kontroller. Man påtalade även då att det mest troligt var av politiska skäl man från Rysk sida väljer att genomföra dessa kontroller och inte att varorna på något sätt skulle skada Ryssland. Likväl påtalade man även då att liknande händelser hade skett mot länder som är delaktiga i det Europeiska partnerskaps programmet.

Att uttryck som ”ekonomisk krigföring” kan komma och är på agendan kring Rysslands agerande är fullt naturligt med dessa ekonomiska förluster för de Litauiska företagen.

Dagen efter (130917) Litauen hade lyft problemet inom EU så kom svaret från organisationen, vilket var att det krävdes fakta för att EU skulle kunna vidta åtgärder. Ett exempel på fakta som efterfrågades var att man vara tvungen att ha bevis på att Litauiska speditörer de facto ”diskrimineras” vid gränsen till Ryssland. Samtidigt så kom det första uttalandet från Ryssland kring de striktare tullkontrollerna. Dessa åtgärder skulle vara kortvariga, dock gavs ingen tidsrymd kring åtgärderna än mindre gavs ingen förtydligande förklaring till varför man infört dessa åtgärder.

Likväl samma dag (130917) Uttalade sig Litauens Utrikesminister LinasLinkevičius i ärendet. Där han påtalade att han hoppades att EU skulle komma med en enad hållning mot Rysslands agerande och att detta skulle få Ryssland att avbryta sitt agerande. Dock så påtalade han även att man skulle ej ha förhoppningar kring att detta skulle lösas omgående. Likväl påtalade han möjligheten att Rysslands agerande mot Litauen kunde mycket väl vara knytet mot det Östeuropeiska samarbetsprogrammet inom EU. För att kunna påverka Litauens som har EU ordförandeskapet och det stundande mötet i November är bl a Ukraina kan tänkas underteckna ett frihandelsavtal med EU.

Senare under samma dag kom ett uttalande från EU där man uppmanade Ryssland att upphöra med de fördjupade tullkontrollerna. Man påtalande även att man såg inget rimligt skäl till att Ryssland skulle genomföra och fortsätta med kontrollerna. Likväl påtalade man att EU håller ett vakande öga på liknande och denna händelse, för att kunna vidta nödvändiga åtgärder om det fortsätter.

Återigen kan jag tycka att EU agerar svagt, Litauen skall enligt uppgift förlora miljontals med Euro varje dag pga Rysslands agerande och man väljer att komma med ett litet uttalande kring det. Om EU skall kunna tas seriöst krävs det ett mer tydligt agerande. Jag säger inte att man skall svara med samma mynt men det bör föras upp åtminstone i varje nationell media inom medlemsländerna vad som sker för att skapa en opinion som gör att Ryssland vet att detta inte är ett accepterat beteende.

Den 130918 så uttalade sig återigen Litauens utrikesminister Linas Linkevičiuskring den orättfärdiga tullkontroller som Ryssland genomför. Han poängterade att det fanns likheter mellan Rysslands åtgärder mot Litauen och det agerande som Ryssland har genomfört mot länder i det Östeuropeiska partnerskaps programmet. Likväl så poängterade han att det är ofta som Ryssland genomför utspel mot de Baltiska staterna när världens blickar är riktad mot någon annan del i världen t ex som Syrien.

Detta belyser jag även i mina två inlägg ”I Skuggan av Mellanöstern”. Där jag poängterar att Ryssland agerar mycket offensivt mot främst Ukraina och i ett senare skede mot Moldavien just när världens blickar är vända mot någon annan plats och i detta skede var det Syrien.

Likväl den 130918 så uttalade sig Litauens EU delegation kring händelsen. Man ansåg att EU borde vidta åtgärder via Världshandelsorganisationen. Det tyngst vägande skälet ansågs vara att Ryssland ej hade kunnat ge en rimlig förklaring till varför man genomför dessa åtgärder mot de Litauiska speditör firmorna som skall in i Ryssland. Således så diskriminerar Ryssland, Litauen och därmed genomför de ett brott mot Världshandelsorganisationens stadgar.

Samma dag (130918) Så uttalade sig Litauens President Dalia Grybauskaitė för första gången kring det som sker vid Litauens och Rysslands gemensamma gräns. Hon sade sig vara mycket bekymrad över den information som hon erhållit kring situationen vid gränsen och att hon hade gett instruktioner till regeringen att vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda Litauens ekonomiska intressen. Efter President Dalia Grybauskaitė uttalande så meddelade EU att man låtit meddela Ryssland och därmed Moskva att man ansåg att de skulle upphöra med de orättfärdiga tullkontrollerna omedelbart och att man skulle återgå till normaliserade förhållanden mellan de två nationerna.

Oppositionsledaren Andrius Kubilius uttalade sig på måndag 130923 kring Rysslands agerande, han ansåg bl a att man borde sluta tro på att det skulle kunna bli normala förhållanden mellan Ryssland och Litauen. Bland annat så tog han dels upp de Ryska tullkontrollerna dels tog han upp förhandlingarna med Gazprom som har varit allt annat än konstruktiva, likväl det stigande elpriset.

På onsdagen den 130925 så bedömde man att Ryssland skulle börja lätta på sina tullkontroller. Detta kom att visa sig ej stämma under torsdagen 130926, då det fortfarande var likadan tullkontroller men det gick något snabbare, dock så gjorde man bedömningen att detta berodde främst på att det var färre lastbilar som stod i gå dvs exporten hade minskat.

131001 så meddelade Ryssland att man skulle lätta på tullkontrollerna vid gränsen till Litauen. Under tisdagen så genomfördes inte fullständiga kontroller likt tidigare dagar mot de lastbilar som transporterade varor in till Ryssland från Litauen. Förhoppningen under dagen var också att man skulle få en förklaring från Ryssland till de genomförda tullkontrollerna.

Trots att man under tisdagen (131001) meddelat att man skulle upphöra med de noggranna tullkontrollerna så fortsatte Ryssland under onsdagen (131002) att genomföra dessa. Dock så orsakade de noggranna kontrollerna ingen större köbildning, oklart om detta återigen berodde på minskad export till Ryssland från Litauen.

På onsdagen nåddes (131002) en kulminationspunkt kring den senaste månadens utveckling i Litauen då Utrikesministern Linas Linkevičiusuttalade (uttalandet skede dock tisdag kväll men publicerades inte förrän på onsdag) sig kring de Ryska tullkontrollerna. Han sade att Litauen mycket väl skulle kunna vidta liknande åtgärder och att Kaliningrad Oblast är en isolerad regionen geografiskt, dock så hade inga sådana diskussioner förts inom regeringen.

Vad som föranlett detta uttalande är svårt att avgöra, men jag gör bedömningen att det kan antingen vara ett känslomässigt sval. Eller så en utmattning av de gångna veckornas aggerande från Ryssland mot Litauen som helt enkelt gjorde att man drog en parallell att situationen mycket väl skulle kunna bli/vara omvänd.

Jag har i skrivande stund (131003) ej sett något publicerat kring någon form av motåtgärd kring detta uttalande, dock så kan något har sluppit under min radar.

Slutsatser

Ett antal möjligheter öppnar nu sig varför har Ryssland agerat på detta sätt? Att det på något sätt har en anknytning till det stundande slutförandet av frihandelsavtalet mellan EU och t ex Ukraina håller jag som högst troligt. Men varför väljer man då att agera på detta sätt mot just Litauen? Dels är Litauen ett land som är med i både EU och NATO. Dels är man just nu ordförande land inom EU och det stundande undertecknandet av frihandelsavtalet kommer just att ske i Litauen.

Den förstamöjligheten jag ser är att Ryssland vill sända en signal till bl a Moldavien och Ukraina. Med budskapet: ”Se vad vi kan göra mot ett EU och NATO land samt ordförande landet inom EU just nu. Tro inte att bara för att ni undertecknar ett frihandelsavtal att ni kommer komma lindrigt undan, vi kan fortfarande skada och påverka er.”

Den andra möjligheten är att likt tidigare så vill man skaka om i de Baltiska länderna över tiden för att de skall veta att de gränsar mot en stormakt som tidigare haft kontroll över detta område. Denna möjlighet håller jag för mindre trolig, en sådan åtgärd hade räckt med ett agerande under cirka en vecka m h t de ekonomiska förluster som Litauen har fått utstå p g a tullkontrollerna.

En tredjemöjlighet som man bör beakta är att man började åtgärderna mot civil registrerade bilar för att därefter övergå till Lastbilar. Det är ju de facto fullt möjligt att det Ryssland genomfört och genomför just nu är att agera offensivt mot försök att med underrättelseoperatörer ta sig in i Kaliningrad Oblast. Kontrollerna startade drygt en månad innan Zapad genomförande. Vad som kan döljas i lastbilar vet vi ju alla sedan TIR lastbilarnas framfart i Sverige under 1980-talet, likväl att man kontrollerat personbilar kan innebära noggrannare registrering och kontroll av personer som kommer in i Kaliningrad Oblast som motsvarar uppgifter om underrättelseoperatörer. Dock så har jag svårt att se att man skulle över sådan lång tid genomföra det för att skydda skyddsvärd information i Kaliningrad Oblast.

Slutsatsen blir således att detta är ett tydligt budskap dels mot EU delsmot de länder som på sikt vill bli medlem i EU som angränsar mot Ryssland. Till EU är bedömt budskapet, lägg inte er näsa i blöt i vår intressesfär. Till de presumtiva medlemsländerna är budskapet gå med i vår tullunion annars så skadar vi er ekonomiskt.

Återigen så väljer jag att trycka på det jag tagit upp i ett antal inlägg tidigare, att vi i Sverige måste seriöst börja diskutera vår säkerhetspolitiska situation. Ryssland är den enda stormakten i vårt närområde. Det som skett och sker mot Litauen kan man inte blunda för på något sätt, likväl som man inte kan negligera och med osund politisk retorik försöka tala bort sommarens beredskapskontroll i MD Ö och nu senast Zapad’13.

Ryssland agerar mer och mer offensivt utrikespolitiskt men även säkerhetspolitiskt, detta går det definitivt inte att ta miste på nu. När man väljer att genomföra sådana långtgående åtgärder mot EU ordförande land så bör man seriöst föra upp på frågan agendan i Riksdagen, hur är egentligen vår säkerhetspolitiska situation?

Dagens största glädjeämne är dock att Svenska Dagbladet väljer att belysa Zapad’13 på ett förtjänstfullt sätt samt Johan Wiktorins debattinlägg i samma tidning, som bör läsas av alla med något försvarsintresse.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Forbes 1(Engelska)

Reuters 1(Engelska)

Russia Today 1(Engelska)

The Lithuania Tribune 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15(Engelska)

En streckad röd linje

Utvecklingen kring Syriens kemiska vapen är i högsta grad anmärkningsvärd. Det hela har tagit en vändning som få kunnat förutspå tidigare. Vad vi ser nu är ett USA som plötsligt blivit uppsnurrat av Ryssland hur mycket än den amerikanska administrationen försöker få det att framstå som att det nuvarande läget varit det eftersträvade.

Huruvida utrikesminister John Kerrys öppning för Ryssland var en groda eller inte lär vi aldrig få reda. Klart är i vilket fall som helst att det öppnade för Ryssland och president Putin att ta initiativet i Syrienfrågan.

Vad är då det anmärkningsvärda? Jo, att den amerikanska feta röda linjen plötsligt blivit en tunn streckad linje. Användande av kemiska stridsmedel i Syrien har sedan tidigare uttryckts av president Obama som en skarp gräns som skulle trigga en amerikansk militär intervention. Plötsligt är den borta till följd av såväl skickligt ryskt manövrerande, men också en mycket krigstrött amerikansk opinion. Hemmaopinionen har svårt att se på vilket sätt det syriska inbördeskriget och eventuellt användande av kemiska vapen där skulle vara ett hot mot USA eller en moralisk fråga som är värd att offra amerikanska soldaters liv för och att öka på ett redan monumentalt amerikanskt budgetunderskott.

USA har från början målat in sig i ett hörn genom hotet om en intervention, men utan en tydlig politik som underbygger hotet. Precis som Ivar Arpi i SvD och Stephen M Walt i Foreign Policy skriver, är det svårt att motivera en intervention i Syrien utifrån de tydliga kriterier som den så kallade Powell-doktrinen ställer upp. Det finns också all anledning att fundera över vilka kedjereaktioner ett amerikanskt militärt ingripande i Syrien hade medfört.

Oavsett vad nu nästa steg blir, om Syrien destruerar sina kemiska vapen eller ej, så är vad vi hittills bevittnat att en tydlig amerikansk röd linje i utrikes- och säkerhetspolitiken blivit till en streckad linje. Detta är något att fundera över för mindre stater som byggt sin suveränitet på amerikanskt stöd. Hur långt är USA villigt att gå för att stötta ett Ukraina som utsätts för starka ryska insatser med framförallt soft-power eller för den delen en liknande situation i Baltikum? Det samtida USA:s utrikes- och säkerhetspolitiska agerande påminner nu i allt högre grad om 30-talets appeasementpolitik.

Vi har nu nått en situation i Syrienfrågan som Ryssland redan för två år sedan hade kunnat uppnå på egen hand om man hade varit intresserad av en sådan lösning. Den syriska regimen har alltid varit och förblir beroende av ryskt stöd, varvid Putin om han hade velat redan tidigare hade kunnat pressa Assad till att förstöra de kemiska vapnen. I och med den velande amerikanska inställningen fanns dock plötsligt ett gyllene tillfälle som erbjöd hög avkastning i världspolitiken.

Frågan är på vilket sätt de senaste veckorna påverkat Syrienkonflikten, annat än att påvisa att amerikanska röda linjer numera har vissa mellanrum. Detta faktum är något vi måste ta med oss till den svenska säkerhetspolitiska debatten.

Läs gärna Jenny Nordberg i SvD, Johan Wiktorin på Försvar & Säkerhet och gärna också Anders Lindbergs ledare i Aftonbladet om rysk desinformation.

Media: Svd, 2, DN, 2, 3, 4, 5, 6, SVT, 2, SR, 2, 3, 4, GP, 2, 3

Vindkantring eller dikeskörning?

Detta inlägg berör delsRegeringens utspel igår (130908) rörande höjning av Försvarsanslaget med 500 miljoner predestinerat verksamhetsmedlen. Dels det Säkerhetspolitiska seminariet som genomfördes förra veckan (130904) som Svt sände idag (130909) och är skriven som en allmän reflektion således ingen analys.

Reflektion

Gårdagens stora nyhet var att Försvarsmakten skulle tillföras mer medel, från och med 2017 så har Försvarsmakten 500 miljoner mer i verksamhetsmedel att röra sig för. Försvarsministern poängterar att medlen skall utnyttjas för övningar och satsningar på personal. Vad som är mer intressant är även att man är tydlig med att Regeringsbeslut 5 (RB5) kvarstår, ”Försvarsminister Karin Enström påpekar att regeringen också bett försvarsmakten att se över planerade kostnadsökningar för personalen framöver.”.

Att Försvarsmakten får mer medel att genomföra sin verksamhet för är bra. Men och återigen detta är ett stort men, 500 miljoner extra från och med 2017 är inte mycket att hänga i julgranen med. Materielbehoven är skriande, omställningen från ett Värnpliktsförsvar till ett Yrkesförsvar kostar mer än vad man beräknat m m. Vägvaletär tydligt gör något nu om ni vill ha kvar någonförmåga.

Likväl blir en tydlig frågeställning med vilka avser man öva? Just nu kan man raljant säga att våra manöverförband består av enskilda plutoner som inte är samövade i kompani- och bataljonsram pga en haltande personalförsörjning. Vi kommer få ett kompetensglapp i truppföringsförmåga hos ett flertal officerskullar som Försvarsmakten kommer få lida oerhört länge av. För att inte tala om de obefintliga samövningarna mellan t ex underhållsförband, luftvärnsförband och mekaniserade förband. För att manöverbataljonssystemet skall fungera krävs det återigen en fungerande organisation bakom dem. Så visst det är bra att vi får 500 miljoner mer i verksamhetsmedel men vi skall ha något att öva med också och jag delar inte HKV uppfattning om att det går att ta igen i närtid de förlorade övningarna.

Likväl har under den gångna veckan Försvarsmakten publicerat en artikel rörande det fortsatta arbetet efter delårsrapporten för 2013. Johan Wiktorin har beskrivit detta mycket förtjänstfullt på bloggen Försvar & Säkerhet. Jag rekommenderar verkligen att läsa den.

Vad avser det säkerhetspolitiska seminariet som Folk och Försvar genomförde förra veckan och Svt sände idag, har jag enbart för avsikt att kommentera några saker, men vad som är glädjande i alla fall var att både Överbefälhavaren samt Försvarsministern nämnde att det hade genomförts en stor beredskapskontroll i MD Ö. Dock inga slutsatser kring den, men att analyser pågick rörande den. Samt att man öppet påtalar att man övar mer och mer i Ryssland är i sig också bra att man lyfter fram men sen kom den låganivån återigen in. Visst viss utrustning är gammal men Tyskland under 1930-talet övade med vanliga personbilar, kader för mekaniserad strid, vilket fungerade, så det är ibland inte materielen det sitter i utan att man de facto övar.

En stor del av tiden åtgick att diskutera det Nordiska Samarbetet inom ramen för NORDEFCO. Att vi samarbetar mellan gränserna är bra, framför allt när numerärna sviktar vilket möjliggör att öva stora förband vilket kanske annars hade varit en omöjlighet. Därmed möjliggör vi att chefer i de högre nivåerna får övning som annars är ej gått med våra egna nuvarande numerärer. Men i grund och botten förbättrar vi inte vår egen säkerhet genom samarbetet. Inget av länderna har sagt öppet till oss, vi hjälper er i händelse av ett väpnat angrepp. Vi har å andra sidan sagt att vi skall göra det med vår solidaritetsförklaring som det skrivits mycket om och vilken avsaknad av inteckning vi har för den.

Likväl förstår jag inte helt heller General Sverker Göranssons uttalande kring Ryssland, ”Militär förmåga är en sak, intention och politisk vilja är något helt annat” samt Karin Enströms, ”Jag sätter inte likhetstecken mellan ökad förmåga och ökat hot”, under seminariet. Visst är det så att Ryssland inte gör territoriella anspråk eller för en direkt hotfull politik mot Sverige. Men och detta är ett stort men, Ryssland är klart repressiv i sin inrikespolitik, likväl är man de facto hotfull mot dels de länder som är ansluta till t ex NATO/EU med angränsande gräns till Ryssland delshar man en mycket hotfull ton mot de grannländer som ejär anslutna till dessa organisationer och man vill förhindra dess egen utveckling mot en anslutning. Framför allt ur perspektivet att Rikets Utrikesminister verkar ha en viss avvikande uppfattning kring vad Ryssland gör. Att man än inte utnyttjat något form av militära maktmedel med all tydlighet i bakgrunden för att förklara sin ståndpunkt från Rysk sida är nog enbart ett under.

Just nu känns det som att Svensk säkerhets- och försvarspolitik är som ett lådbilsrally med segel fastspänt på bilarna. Kastvindarna är tydliga och det verkar vara mycket svårt att styra i rätt riktning och diket kommer allt närmre. Måtte Generalmajor Grundeviks förtjänstfulla inlägghos Wiseman i debatten skapa en tydlighet i problematiken för den breda allmänheten.

Nu känns det som att man svartmålat ordentligt, vilket jag insåg efter jag läst igenom inlägget, finns det då ingen ljusning. Klart det gör, tycker mig finna en viss förändrad attityd inom Försvarsmakten efter den rätt tydliga omriktningen som börjat ske från långtbortistandoktrinen till återigen ett ökat fokus på Nationellt försvar.

Som avslutning så meddelade man från MD V presstjänst idag att man påbörjat förflyttning av Ryska förband till Vitryssland för påbörjande av övning Zapad.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Försvar & Säkerhet 1

Försvarsmakten 1, 2

Norrbottens kurriren 1

NSD 1

Svd 1

Svt 1

Folk och Försvar – Barensregionen EU heta hörn 1, 2

Svårt att idag effektivt ta emot militärt stöd

Två saker föranleder detta inlägg. Dels Johan Wiktorins eminenta ”Korridoren till Kaliningrad” där amerikanska förband begär att få stationera framförallt flygförband i Sverige , och dels president Obamas nyss avklarade besök där ett intensifierat amerikanskt och nordiskt säkerhetspolitiskt samarbete varit ett av de diskuterade ämnena. Avsikten med detta inlägg är nämligen att diskutera svårigheterna med att ta emot stöd när man som idag inte har genomfört några som helst förberedelser.

Jägarchefen beskrev häromdagen i ett inlägg den mycket intensiva övningsverksamheten i det svenska närområdet under september. I södra Sverige och Östersjön drog den marina NATO-övningen Northern Coasts igång igår. Om en dryg vecka drar den ryska och vitryska försvarsmaktsövningen Zapad 13 igång med delar i såväl södra Östersjön som i Barentsområdet och i Vitryssland. Strax dessförinnan startar i norra Sverige, Norge och Finland flygövningen Arctic Challenge Exercise, även kallad ACE. Denna övning är till omfånget nu sannolikt Europas största flygövning i år sedan USA återkommit till övningen. I samband med den amerikanska försvarsmaktens handbroms i våras ströks det amerikanska deltagandet för att för några veckor sedan återkomma. Antingen hade man hittat nya pengar eller också ansågs helt enkelt ett starkt amerikanskt deltagande på Nordkalotten vara av hög prioritet. Det är nämligen inte mindre än drygt 30 st F-15, varav hälften F-15E Strike Eagle som ska delta i övningen, tillsammans med stödresurser som exempelvis lufttankningsflygplan. Som tur är så är frambasering av amerikanskt flyg till Norge välövat sedan ett halvt sekel och norska flygbaser förberedda för detta.

Bodö flygbas. Varje beige fläck söder om banan är en flygplanuppställningsplats för ett stridsflygplan och bredvid det ett fortifikatoriskt skydd som ska motstå en sovjetisk(!) standardbomb
Visa större karta

Det råder nämligen i Sverige en bred naivitet vad gäller svårigheterna med att effektivt ta emot stöd. Grunderna i överbrygga dessa svårigheter är förberedelser och förövning. Det sistnämnda ser vi med regelbundenhet genomföras i vårt närområde. I vårt västra grannland Norge genomförs med täta intervaller större övningar där man övar tillförsel av andra NATO-förband och ledning av dessa. Om några veckor kommer vi även att se motsvarande i Baltikum och Polen i form av övningen Steadfast Jazz. Marinövningen Northern Coasts som startar idag i södra Sverige och Arctic Challenge Exercise om en dryg vecka övar i viss mån deployering. Man ska dock betänka att det är ytterst fredsmässiga övningar där man fokuserar på respektive stridskrafts övningsmålsättningar och där deployeringen är en mycket ringa del. Flera av de för mottagande av stöd/host nation support vitala delarna är därmed avgränsade.

Ett försvar beroende av utländskt stöd
I Sverige har vi ett försvar som idag är helt beroende av utländskt stöd för att kunna möta ens de minsta påfrestningar utöver incidentberedskap då organisationen i grunden är anpassad för internationella insatser. Vår närmast ensidiga solidaritetsdeklaration utfäster att vi ska lämna militärt stöd till våra grannländer mot att vi ska erhålla ett motsvarande stöd om vi i vår tur skulle behöva det. Något sådant har aldrig kunnat övas eftersom inget parti i Sverige vågar peka ut vem eller vilket land som ska stå för det militära stödet.

Enbart den svenska solidaritetsförklaringen och det säkerhetspolitiska dominospelet i Norden skulle förtjäna ett eget inlägg. Liksom vi i Sverige inte förväntar oss att en konflikt endast kan drabba Sverige så kan vi utgå ifrån att även en konflikt i något grannland i hög grad kommer att påverka även Sverige, svenskt försvar och svensk säkerhetspolitik. Besöket från president Obama i Sverige hade också en säkerhetspolitisk dimension och det svenska säkerhetssamarbetet med NATO ökar, liksom USA:s säkerhetspolitiska intresse för den nordiska regionen.

I ”Korridoren till Kaliningrad”är grunden oroligheter mellan Litauen och Ryssland, vilket ger känningar även i Sverige. Vissa NATO- och EU-länder intar en mer passiv hållning medan Polen och USA är mer aktiva. Från USA kommer så småningom propåer om att få frambasera framförallt stridsflyg till Sverige, men även att över Sverige upprätta luftområden för lufttankningsflygplan och radarspaningsflygplan i syfte att understödja operationer över Östersjön och Baltikum. Här ser vi hur svenskt territorium i högsta grad kan vara aktuellt för användning både vid stöd av Sverige och för NATO vid understöd av medlemsländer i vårt närområde. Sannolikt är det också i första hand flygstridskrafter som i första skulle komma ifråga för frambasering till svenskt territorium, något senare därefter marinstridskrafter och på ytterligare lite sikt markstridskrafter.

Vad krävs för en deployering?
Att ta emot stödet är dock inte så enkelt om man ska säkerställa sig om att det ska fungera. I Wiktorins följetong begär USA att få nyttja flygplatserna i Uppsala, Karlsborg och Västerås för frambasering av flyg. Att det är just dessa är ingen slump. I Sverige finns ett mycket begränsat antal flygplatser som är lämpliga för att ta emot utländska flygstridskrafter –och för den delen idag även vårt eget strids- och transportflyg. Att effektivt kunna nyttja en flygplats för militära ändamål ställer betydligt mer långtgående krav än att det bara ska finnas 2000 m asfalt.

Västerås flygplats, tidigare Västmanlands flygflottilj. Banan förlängd under Kalla Kriget för att kunna ta emot bombflygplan. Uppställningsplatser för 3 divisioner Draken. Lägg märke till parallell taxibana. Visa större karta

Vid deployering av ett flygförband till en annan flygplats måste till en början bas- och stödresurser tillföras. Detta sker i regel med transportflygplan om det gäller längre sträckor. Man kan alltså utgå ifrån att ett antal transportflygplan ska kunna landas in och lastas av för att få in de nödvändiga resurserna där antalet i hög grad beror på vad som redan finns på plats. Som jämförelse kan tas den svenska Libyeninsatsen där man baserade på en bas som redan var en aktiv flygbas och man därför kunde ta med sig ett minimum av personal och resurser. Likväl krävdes det ett icke oansenligt antal Tp 84 Hercules för att flytta förbandet (som jämförelse kan nämnas att president Obamas besök i Sverige krävde ett ännu större antal C-17 – ett flygplan som lastar betydligt mer än Hercules). Hade Sverige och Italien/USA tillhört samma försvarsallians med därav minskade krav på kommunikationsutrustning, bevakningspersonal etc hade detta mildrats något liksom tiden för upprättande av förbandet.

En amerikansk stridsflygdivision är betydligt mer omfattande vad avser personal och materiel än en svensk stridsflygdivision. Det blir alltså betydligt fler transportflygplan som ska landas in, rangeras och lossas för att få personal och materiel på plats för att därefter kunna ta emot flygplanen som också ska ställas upp någonstans. Därtill kommer intensiteten i flygverksamheten öka väsentligt jämfört med en vanlig svensk landsortsflygplats, vilket ställer ökade krav på såväl flygplatsens infrastruktur som övrig logistik som förläggningar, mat, vatten och inte minst drivmedel. Sist men inte minst ska man också betänka att det krävs ett antal transportflygplan för att föra in den ammunition som stridsflygplanen kan komma att förbruka. Även denna ska förvaras någonstans, vilket i värsta fall kan bli under bar himmel, men då på en hårdgjord yta.

Om man utgår från det grundläggande för en flygplats att effektivt kunna fungera som bas för tillkommande stridsflyg är 2000 m asfalt ett lägsta krav. Sålunda skulle många av landets landsortsflygplatser såsom Borlänge, Jönköping och Karlstad etc kunna fungera. Det finns tillräcklig bana för att starta och landa både stridsflyg och transportflygplan som t ex C-17. Det blir däremot betydligt svårare för radar- och transportflygplan som kräver något mera banlängd. Däremot skulle nog de flesta NATO-länder vilja ställa dit en bromsvajeranläggning för flygplan i nöd, vilket i sig skulle fordra ett extra transportflygplan. Ser man dock till Borlänge, Jönköping och Karlstad så har dessa flygplatser enligt Luftfartsverket alla den banlängd som krävs för att ta emot stridsflyg (F-15, F-16, F-18) och transportflygplan som t ex C-130 Hercules och C-17 Globemaster III. För den sistnämnda kommer dock bärigheten i banan och taxibanan att vara begränsande och på t ex Borlänge kan ej operationer med maxvikt genomföras (se även dokument med krav för bärigheter för olika amerikanska militära flygplan). Vid operationer med tankflygplan fungerar Jönköping så länge det inte är för varmt då banan blir för kort. På t ex Borlänge och Karlstad skulle bärigheten vara för låg.

Luftfartsverkets flygplatskarta över Karlstad flygplats. Lång och bra bana, men låg bärighet och avsaknaden av taxibana gör det svårt att hantera större mängder trafik
En flygplats lämplighet som flygbas är dock så mycket mer än bara själva banan. För att en flygplats ska kunna understödja intensiv flygverksamhet krävs att den både har uppställningsplatser för ett större antal flygplan och att den har minst en parallell taxibana för att möjliggöra mer än en flygplanrörelse i taget. Naturligtvis måste plattor och uppställningsplatser också vara anpassade för de flygplan man ska kunna ta emot, t ex vad avser bärighet, men också mått. Tar man en titt på kartorna för de ovan nämnda flygplatserna ser man snabbt att den enda av de tre nämnda som har en parallell taxibana är Borlänge, då denna har varit en militär krigsbas. Som sådan är den dock avvecklad i och med försvarsbeslutet 2000 och den militära infrastruktur är antingen uppbruten eller underhålls inte längre, vilket då även gäller taxibanan som därför ej heller listas i Luftfartsverket information.

Operationer på Karlstad och Jönköping skulle innebära att alla militära flygplan liksom de civila idag skulle tvingas att använda huvudbanan för att köra till respektive banände för start och det motsatta efter landning. Operationstempot nedgår därför betydligt i hastighet när ingen taxibana finns. Tittar man via exempevis Google Maps på tidigare krigsbaser, t ex Kjula, Kubbe (nedan), Gunnarn, Färila, Byholma, så ser man att alla dessa, oavsett storlek och placering ute i ödemarken, hade en parallell taxibana till sin huvudbana. Vidare har samtliga dessa baser en rad uppställningsplatser för de stridsflygplan som skulle baseras där. Ofta fanns också en mindre ”transportplatta” för den/de Tp 84 Hercules som skulle tillföra viss utrustning/personal som inte kom via landsväg eller redan fanns på plats (idag finns dock ingen utrustning på dessa flygplatser eftersom de är nedlagda som baser och i vissa fall även som flygplatser).

Den nedlagda krigsflygbasen Kubbe nordväst om Örnsköldsvik. Drygt 2000 m huvudbana, parallell taxibana, kortbanor och flygplanplatser synlig längs vägnätet. Infrastruktur idag helt avvecklad och området ägt av privatperson. Visa större karta

En dimensionerande faktor blir därmed inte bara tillgången på lämpliga rull- och taxibanor utan även var man ska ställa upp flygplanen på marken. De gamla krigsbaserna hade en rad flygplanplatser spridda i terrängen runt basen varvid vägarnas bärighet är av vikt. Något sådant finns dock inte längre idag om man bortser från de två kvarvarande ”övningsbaserna” Jokkmokk och Hagshult. Det är dock tveksamt om detta skulle kunna nyttjas av utländska stridsflygplan som ofta är större än de Viggen och Gripenflygplan som baserna anpassats för vad avser bärighet och hinderfrihet. Återstår då att hålla sig i anslutning till huvudbanan och att använda normala flygplatser. Tittar man då på Karlstad eller Borlänge ser man snabbt att det är ytterst begränsade ytor för parkering av flygplan. Att ta emot 6 st C-17, lasta av dessa, rangera om godset och sedan starta igen är helt enkelt inte görligt. Har man sådan tur att man har en större flygplats eller hamn i närheten och kan acceptera de extra dagar detta förfarande tar kan man nyttja dessa för de tunga transporterna och sedan köra godset på väg till den tilltänkta flygbasen. Fortfarande kvarstår dock problemet med att hitta uppställningsplatser för 12-15 stridsflygplan.

Antalet lämpliga flygplatser för att ta emot stöd minskar därmed drastiskt – även om man räknar in de svenska flygflottiljerna eftersom dessa som sagt är anpassade för de mindre svenska flygplanen. Tittar man på en Googlebild från t ex Såtenäs så ser man att det finns gott om uppställningsplatser för stridsflygplan. Tar man sedan fram mätverktyget i Google Earth ser man att ett flygplan ej får ha större spännvidd än ca 14 m för att rymmas fysiskt. Därtill vill man ha någon extra meter på varje sida för att kunna arbeta med flygplanet och för att ha viss vingelmån. Det fungerar utmärkt för JAS 39 som har en spännvidd på 8,4 m och för F-16 med 10 m, men desto sämre för F-15 var spännvidd är drygt 13 m. Dessa skulle vid en frambasering till Sverige bli tvingade att använda vanliga öppna flygplanplattor även vid basering på en militär flygplats.

Flygflottiljen i F 7 Såtenäs. Hemvist för svenska Tp 84 Hercules och 2 utbildningsdivisioner JAS 39 för svenska och utländska piloter. Gott om uppställningsplatser. Visa större karta

Det var alltså inte utan anledning som det blev just Västerås, Karlsborg, Uppsala och Såtenäs som USA begärde att få bruka i Korridoren till Kaliningrad. Alla tre har banlängder som skulle fungera för såväl transportflygplan som stridsflygplan och även taxibanor och plattor för att underlätta trafikflödena. I fallet med Västerås skulle dock det civila flyget få se sig bortschasat då man skulle bli tvungen att nyttja trafikflygets platta såväl som privatflygets plattor. På Uppsala skulle det bli viss konkurrens mellan svenskt frambaserat stridsflyg och tillfört amerikanskt stridsflyg, men det finns dock plattor att rymma såväl en svensk som utländsk division och därtill hantera transportflygplan. På Karlsborg skulle det bli värre då operationer med utländskt stridsflyg skulle riskera att hämma svenska operationer med transportflyg för att transportera de svenska förband som finns i anslutning till Karlsborg och som i hög grad är beroende av flygtransporter.

Applicerar man ovan listade kriterier på svenska flygplatser finner man snart att av landets alla flygplatser är den endast en handfull som är användbara för basering av tillkommande militärt flyg. Det rör sig främst om de flottiljflygplatser som används idag och som till följd av försvarsbeslutet 2004 tillika är huvudsakliga krigsbaser för flygstridskrafterna och utöver dessa i första hand landets största civila flygplatser (Arlanda, Sturup och Landvetter), särskilt om man avser att via luften tillföra inte bara flygstridskrafter utan även andra resurser. Valet står då mellan att flytta de svenska flygstridskrafterna eller närmaste helt stänga det civila flyget. Vart de svenska flygstridskrafterna i så fall ska flyttas är en fråga i sig då flottiljflygplatserna idag även utgör huvudbaser vid skarpt läge.

Bild från Jägarchefen utvisande räckvidd för luftvärnsrobotsystem grupperade i Kaliningrad

Utöver dessa grundläggande kriterier tillkommer sedan även den geografiska aspekten. Hur långt är det från den tilltänkta flygbasen och operationsområdet? Nära operationsområdet är fördelaktigt ur aspekterna uthållighet och anflygningstid, men samtidigt en allvarlig nackdel då man istället hotas av motståndarens flygstridskrafter. Här skulle exempelvis Visby, Ronneby, Kalmar falla bort direkt och i andra varvet även Linköping, Nyköping och kanske även Uppsala och Arlanda. Än mer så om man inte har luftvärn på plats från början för att skydda flygplatserna. Baserna ligger helt enkelt för nära operationsområdet är påverkbara för framförallt kryssningsrobotar, men även långräckviddigt luftvärn från exempelvis Kaliningrad.

I en artikel i DN i somras beskrevs hur det idag är närmast jämförbart att ta svenska militära förband till Gotland och att göra det till Tchad. Ytterst lite finns förberett på endera platsen. Detsamma gäller i högsta grad för det svenska Flygvapnet. Från att för tio år sedan ha ett stort antal förberedda baser runtom i landet finns idag endast flottiljflygplatserna och i viss mån även ”övningsbaserna” Jokkmokk och Hagshult. I Korridoren till Kaliningrad vill den flygtaktiske chefen sprida sina ”ägg” från Ronneby och Uppsala när läget hotar att lämna fokus på territoriell integritet och övergå till väpnad strid, men har helt enkelt inte resurserna att göra det. Skulle den flygtaktiske chefen ändra sin prioritering från att ha nära till operationsområdet till att vara mer defensiv och sprida ut förbanden till mer baktung basering skulle han skapa logistik- och ledningsproblem. Det finns ju som sagt inte längre några krigsbaser kvar med förberedd infrastruktur då dessa avvecklats med ”Långtbortistandoktrinen” som ledord. Att få fram resurser till t ex flygplatsen i Jönköping blir än mer expeditionärt än att basera ett stridsflygförband på Sicilien. Hur få dit resurserna? Hur säkerställer man ett krypterat samband? Hur ska man sköta logistiken? Med vilka resurser ska basen försvaras?

Holländskt luftvärnsförband (Patriot) grupperat vid Adana-flygplatsen i Turkiet till skydd mot syriska angrepp. Deployeringstiden var föga imponerade en dryg månad från beslut till förmåga på plats

I Korridoren till Kaliningrad får USA ta med sig egna luftvärnsresurser eftersom de enda svenska är på väg att transporteras till Gotland. Detta gör i sin tur att det tar ytterligare ett antal lyft med transportflygplan för att få dessa resurser på plats. Man ska också ha i åtanke att det under fredstida förhållanden tog NATO över en månad att få liknande resurser på plats och operativa i Turkiet efter begäran om hjälp med skydd från Syrien. Luftvärn är dock väsentligt för en flygbas fortsatta funktion och i än högre grad så om man ej har tillgång till fortifikatoriskt skydd (jämför tidigare inlägg om NATO vs svenska flygbaser). Likaså måste även markförsvaret fungera. I detta scenario binds också huvuddelen av den svenska markstridskrafterna upp av att försvara just de flygplatser som USA ska använda. Skydd av flygbaser är annars idag något som huvudsakligen ska lösas av Hemvärnet då personalramen och ekonomin för Insatsorganisation 2014 inte tillåter att Flygvapnet har dylika resurser. Därmed blir även frågan om mobilisering av Hemvärnet intressant. När ska Hemvärnet mobiliseras och i vilken grad kan man assistera i att skydda flygplatser som ska användas av utländska förband?

Slutligen är det så logistiken och inte minst ledningen. Det lär bli ett antal glada näringsidkare i Karlsborgstrakten, Uppsala och Västerås när flera tusen amerikanska soldater ska ha de grundläggande behoven som mat, vatten och logi. Men vem tryggar och säkerställer transporterna av drivmedel till baserna? En stridsflygdivision, särskilt en amerikansk, gör i normalt operationstempo av med flera gånger mer drivmedel per tidsenhet än det normala civilflyget på exempelvis Västerås flygplats.

Vy över operationsrummet i ett CAOC (Combined Air Operations Center) varifrån taktisk ledning av flygstridskrafter sker. Ej att förväxla med ett svenskt StriC varifrån stridsteknisk ledning sker. NATO:s luftstridskrafter i norra Europa leds idag från ett CAOC i tyska Uedem
Den stora frågan är också vem som ska leda operationer från svenskt territorium. Detta är en fråga som måste redas ut i förväg. Om utländska stridskrafter frambaseras till svenskt territorium vore det naturliga att Sverige tog ”lead” på denna ledning – men är svenska staber bemannade till den nivå och har man den erfarenhet som krävs för detta. Med tanke på att man idag aldrig ens får öva att i verkligheten leda brigader eller leda en övning som ACE så är det tveksamt. Att överlämna ledningen för svenska stridskrafter till exempelvis NATO vid försvar av Sverige lär vara politiskt ohållbart, även i krig. Liknande svårigheter existerar naturligtvis om det gäller stöd till operationer i exempelvis Baltikum.

I Korridoren till Kalingrad tilldelas Sverige av USA betyget ”FX” i scenariots upplösning. FX är den amerikanska förkortningen för betyget underkänd till följd av undermåligt deltagande. Utan tvekan gäller detta idag även för förberedelserna för att ta emot stöd utifrån. Som ovan påvisat finns idag mycket ringa möjligheter att effektivt ta emot det utländska stöd vilket som mest konkret i försvarsdebatten omnämts som flyg- och sjöstridskrafter. Att effektivt kunna ta emot stöd kräver allt från förberedd infrastruktur till organisationer för logistik och ledning som understödjer detta. Framförallt kräver det förövning för att hitta igen flaskhalsar och problem.

Detta synes idag som ett olösligt problem då vi inte ens kan tänka oss vem som ska komma till vår hjälp och inte ens har politiker som vågar uttala sig i frågan. Resultat blir därefter.

Allt går i stort sett enligt plan, vad annars?

Jag vill starkt rekommendera Johan Wiktorins blogginlägg på Försvar och Säkerhet om hur Försvarsmakten rapporterar att allt går närmast enligt plan. Eller gör det?
Nedanstående blir därför bara ett litet tillägg till Johans mycket bra inlägg.

I somras lanserades inom Försvarsmakten ett utökat sparpaket, vilket nu innebär minskad ambition inom en rad områden, bl a minskad flygtid, minskat antal övningar och neddraget deltagande i vissa internationella övningar. Redan innan semestern hade dock det första sparpaketet lanserats.

Retoriken att allt går i stort sett enligt plan är förvånande sett till resultatet, men däremot inte förvånande i enlighet med dagens samhällstrend att det är viktigare att framstå som effektiv än att vara det. De neddragningar som nu genomförs om inte ens 1 % kan framstå som minimala. Den som framhåller det på det viset har dock föga inblick i hur Försvarsmaktens budget fungerar. När ett budgetår väl är påbörjat finns det mycket ringa möjlighet att spara in pengar på andra områden än de små rörliga kostnaderna i form av just övningar och här blir nu de negativa effekterna omfattande. I år är det just också inom förbandsproduktionen som budgeten visat sig vara tjock. Trots de positiva tongångarna på hemsidan signaleras det från vissa förband att höstens inställda övningar kommer att innebära att man inte heller 2014 kommer att kunna delta i övningar, men då för att den under 2013 inställda verksamheten innebär att man helt enkelt inte har nått rätt färdighetsnivå på förbandet för att det ska vara meningsfullt.

År 2012 var ett katastrofår för Försvarsmakten då införandet av det nya datasystemet PRIO inom logistikhanteringen skapade ett stort kaos, vilket man kan utläsa av produktionssiffrorarna i Försvarsmaktens årsredovisning. Här kommer det att bli ytterst intressant att jämföra 2012 och 2013 avseende exempelvis körmil för stridsfordon, sjötid och flygtid.

Som Johan skriver i sitt blogginlägg så går alla målsättningar och ambitioner nedåt medan vi i Sveriges närområde har den starkaste militära aktiviteten på över 20 år. Det går helt enkelt inte i takt.

”Detta sker mot bakgrund av en övningsverksamhet i vårt närområde som är mer omfattande än på två decennier. Då väljer statsmakterna att skicka en säkerhetspolitisk signal, där vi kryper tillbaka i ambitionen jämfört med tidigare utfästelser.”

SvD, SR Blekinge, SR Norrbotten

Den strategiska idén – eller avsaknad av den?

Under de senaste två veckorna har vi kunnat följa Johan Wiktorins eminenta serie ”Korridoren till Kaliningrad” där han med djup kunskap rörande såväl säkerhetspolitik, omvärldskunskap och det försvarspolitiska dilemma vi befinner i oss just nu, lotsat oss genom ett scenario innehållande både spänning och realism. Scenariot är dessutom högst trovärdigt och de problem Sverige ställs inför bedömer jag ligger oerhört nära en möjlig verklighet. Har DU inte läst serien av inlägg ännu, så är det inget att vänta på. Länkar finns i slutet av detta inlägg.

I lördags publicerade Wiseman ett gästinlägg signerat Kamrat Kalle som dels är en recension av Wiktorins serie, men även en reflektion över ”vad Försvarsmakten egentligen fyller för syfte och roll som statens resurs.” En högst befogad frågeställning!

Man kan börja med att ställa sig frågan: Hur många svenska medborgare kan ge ett svar på den frågan i dag år 2013?

För 95% av läsarna av denna blogg så bedömer jag att svaret är realtivt givet, men jag är däremot inte alls säker på att ens 50% av sveriges medborgare i dag skulle kunna ge ett svar på frågan. Här har vi ett dilemma där den grundläggande förståelsen för frågan, vilket i sin tur lägger grunden för att vi ska kunna föra en trovärdig försvars- och säkerhetspolitik, ofta börjar runt köksbordet i varje svensk familj (som så mycket annat viktigt). Köksbordsdiskussionerna föranleddes ofta av att någon i familjen hade gjort, eller gjorde värnplikten och således blev ämnet naturligt att prata om. När vi nu helt lämnat värnpliktssystemet bakom oss tror jag även att förståelsen för Kamrat Kalles frågeställning kommer att minskas i framtiden, vilket också gör det svårare att diskutera och argumentera för politikområdet.

Kamrat Kalle tar även upp en annan fråga som är ännu mer intressant att föra en diskussion runt, nämligen den strategiska idén med vårt nuvarande försvar! Han skriver: ”Vad är den nya försvarsidén för Sverige? Vilket är det nya syftet med Försvarsmaktens förmågor i vårt närområde? Vem ska debattera denna nya försvarsidé? Det görs inte ens på försvarsbloggarna.”

Det här är oerhört intressanta frågeställningar! Jag håller dock inte med om att det inte har debatterats på försvarsbloggarna. Vi har inte gjort så mycket annat än att debattera olika försvarsidéer under det senaste året (åtminstone avsaknaden av en realistisk politisk sådan).

Frågan är då om regeringen har någon strategisk försvarsidé, eller saknas en sådan?

Det som ger trovärdighet inom politiken, oavsett område, är att går från ord till handling! Nuvarande regering har inom detta politikområde, under ledning av Moderaterna, tyvärr valt att göra tvärt om. Man har gått från handling (under den epok man var ett försvarsvänligt parti) till ord, och att näst intill enbart prata om försvaret i överdrivet positiva termer.

Den nuvarande strategiska idén verkar primärt vara att Försvarsmakten ska hålla budget! Detta blev graverande redan när Karin Enström tillträdde som försvarsminister april 2012. Statsminister Fredrik Reinfeldt deklarerade under intervjuerna att ”En grundläggande uppgift för försvarsministern är att fortsätta hålla försvarets ekonomi i ordning.” Diskussioner rörande försvarets utforming, strategisk idé, försvarsförmåga eller avsaknad av sådan diskuterades inte alls. Inte runt annat än att försvarsreformen ska genomföras, varken mer eller mindre.

Den politiska nivåns verkliga strategiska idé är inte helt enkel att utläsa, men genom att titta på försvars- och säkerhetspolitiska målsättningar hämtade ur det senaste försvarspolitiska inrikningsbeslutet så kan man få en någorlunda rättvisande bild av vad regeringen vill, även om vi numera tyvärr vet att orden i flera fall inte har någon närmare verklighetsanknytning.

Det militära försvaret ska enskilt och tillsammans med andra försvara Sverige och främja vår säkerhet, både i Sverige, i närområdet och utanför närområdet. Hela Sverige ska försvaras.

Armé-, marin- och flygstridskrafterna ska ha en kvalificerad förmåga att genomföra strid i hela skalan från lågintensiva till högintensiva konfliktnivåer.

Förmågan till väpnad strid är Försvarsmaktens unika bidrag till Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. Användbara förband med hög tillgänglighet och förmågan att genomföra väpnad strid, liksom omvärldens kunskap om detta verka konfliktförebyggande, konfliktdämpande och krigsavhållande.

Just försvarspolitiken är ett område man som politiker kan komma runt relativt enkelt genom att påstå en sak samtidigt som verkligheten är en annan vilket tillämpas allt för ofta av vissa ledande försvarspolitiker. Det enda som på riktigt skulle bevisa att målsättningar inte är i synk med verkligheten skulle vara att Sverige hamnade i krig, vilket ingen normalt funtad människa kan önska. Granskningen inom området är generellt sett för dålig då insatta journalister är för få. Först under det senaste halvåret har granskningen ökat. Dels efter ÖB nyårsintervju och dels efter den ryska påskflygningen som vi inte kunde möta. Det är dock lång väg att gå innan intresset för att granska området ens kommer i närheten av områden som vård, skola och omsorg.

Ett försvar tillsammans med andra?

Regeringen påstående att Sverige tillsammans med andra ska försvara Sverige(!) är en annan sak som aldrig ställs på sin spets, och som regeringen aldrig åläggs att förklara i detalj, d.v.s. hur man har tänkt att detta ska fungera i praktiken. Detta är något som är mycket beklämmande. Att påstå att någon annan ska bidra till med Sveriges försvar utan att ha täckning för ett sådan garanti gentemot landets befolkning kan inte annat än att än rent hyckleri.

Den finska tidningen Hufvudstadsbladet publicerar i dag en oerhört läsvärd ledare där just detta beskrivs på ett alldeles ypperligt sätt och där kärnan är att nordiskt försvarssamarbete (Nordefco) aldrig kan ersätta en försvarsallians (läs NATO).

”Annars kan någon invaggas i förhoppningen om att Nordefco så småningom kan leda till en nordisk försvarsunion eller åtminstone en skyldighet att komma till varandras undsättning i en militär konflikt.

Det kommer Nordefco inte att göra. Det finns bara en organisation som har både en uttrycklig politisk vilja och den militära kapacitet som krävs och det är Nato. Men Natos solidaritetsklausul gäller bara medlemmar och till dem räknas inte Finland och Sverige.”

Strategisk idé baserat på skalförsvar, djupförsvar eller både och?

Något som Johan Wiktorin genom sin serie påvisar vikten av för att vara krigsavhållande är till vilken nivå Sverige kan upprätthålla ett skalförsvar, något han även tagit upp i tidigare inlägg. I den bästa av världar utan ekonomiska restriktioner skulle vi givetvis både satsa på att bygga upp ett starkt skalförsvar (stridsflyg, fartyg, ubåtar, luftvärn) tillsammans med ett djupförsvar (markförband).

Ett skalförsvar har fördelen att i ett första skede vara krigsavhållande, och i ett senare skede då ett angrepp är ett faktum kan utgöra en sköld för att förvägra/fördröja en motståndare att sätta en enda känga på svensk mark. Ett relevant skalförsvar ger med andra ord även politisk handlingsfrihet, något Wiktorin med all önskvärd tydlighet påvisat kan bli ett reellt problem med dagens låga nivåer i sin serie ”Korridoren till Kaliningrad.”

Att enbart satsa på ett skalförsvar innebär givetvis en hel del risker, så som att ingående system är både dyrbara resurser, men också sårbara när de befinner sig i sin mer eller mindre oskyddade fredsbasering. Trovärdigheten med att satsa huvuddelen av resurserna på ett skalförsvar kan bara motiveras med att man samtidigt kan förvänta sig hjälp av någon annan kort efter att ett angrepp är ett faktum. Där är som sagt NATO det enda alternativet.

Avslutning

Sverige har under många år tillämpat osthyvelsprincipen när det kommer till försvarets nedmontering som nu pågått under en längre tid. Av den anledningen har vi i dag ett demonstratorförsvar med förbandstyper, allt för ofta i singular då vi hellre valt att behålla samtliga förmågor till en mycket liten numerär än att helt kapa bort något som i praktiken blir omöjligt att återta under överskådlig tid. Huruvida detta har varit rätt eller fel kan givetvis diskuteras.

Men med en försvarsbudget som utgör rekordlåga 1,15% av BNP medger inte ekonomin inget annat, och vi står nu inför det faktum att anslaget numera inte ens räcker till ett demonstratorförsvar med bibehållen förmågebredd. Att gång på gång, år efter år reducera övningsverksamheten p.g.a ekonomin är inte längre hållbart! Beställd insatsorganisation IO14 kommer aldrig att kunna intas om vi enbart fortsätter på samma inslagna väg. Något måste alltså göras, och det nyss!

Jag håller med Kamrat Kalle i det faktum att det saknas en konkret (verklighetsförankrad) strategisk idé eller uttalad inriktning för vårt försvar. Sverige är i dag inte med i någon försvarsallians, således kan vi ej räkna med hjälp från någon annan, inte ens våra nordiska grannar. Detta har vi att förhålla oss till här och nu och så länge inget annat beslut fattas.

Men när vi nu står inför det faktum att lägstanivån redan är passerad för länge sedan och att omvärldsläget förändras, är det nu dags att våra politiker sätter ned foten och presenterar en trovärdig och genomförbar strategisk idé rörande sveriges försvar! Kommer försvarsberedningen i sin andra del ta sig an den uppgiften? En sådan idé bör rimligtvis utgå från att Sverige snarast blir medlemmar av NATO och att vi utifrån detta, på riktigt, kan bygga ett försvar tillsammans med andra!

Korridoren till Kaliningrad läser du via länkarna här nedan:
Prolog
Del 1
Del 2
Del 3
Del 4
Del 5

Gästinlägg: Recension och reflektioner om "Korridoren till Kaliningrad"

Johan Wiktorins ”Korridoren till Kaliningrad” har bidragit till att konkretisera svensk försvars- och säkerhetspolitik genom ett inte helt otänkbart scenario i Östersjöområdet. En stor fördel är att detta ger en utgångspunkt för vidare diskussion av försvars- och säkerhetspolitik. Nedan följer ett mycket läsvärt gästinlägg, vilket är en utveckling av något som först publicerades som kommentar till följetongens epilog.

För egen del planerar jag också ett inlägg om Sveriges möjligheter att effektivt ta emot militärt stöd, men det får anstå någon dag.

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Recension och reflektioner om ”Korridoren till Kaliningrad”

Det skönlitterära svenska politiskt-strategiska scenariot ”Korridoren till Kaliningrad” återfinns på http://kkrva.se/ och kan läsas med fördel på bloggen, då varje avsnitt innehåller intressanta läsarkommentarer.

Det är en läsvärd och lättläst berättelse om Gotlands roll för att upprätthålla en svensk solidaritetspolitik med Baltikum, kritik mot nuvarande försvarspolitik inom ramen för den uttalade säkerhetspolitiken, kritik mot nuvarande försvarsstruktur och förmåga, reklam/pekpinne för signalspaning och underrättelsetjänsten, men kanske mest intressant belyser den hur stridskrafterna i första hand används som politikens instrument – med framgång eller misslyckande.

I detta fall misslyckas man att stödja svenska nationella intressen på grund av brister i försvarsförmågan. Oförmågan att agera militärt i samverkan med allierade leder till stora svenska, och internationella, eftergifter gentemot ett Ryssland som är berett att använda det militära instrumentet för att utöva påtryckningar och genomföra sin politik. Det får naturligtvis konsekvenser för svenskt anseende och inflytande i omvärlden.

(Redan idag ifrågasätts den svenska utvecklingen av forskare i omvärlden…)

“Korridoren till Kaliningrad” inspirerar till att reflektera om vad Försvarsmakten egentligen fyller för syfte och roll som statens resurs.

Försvarsmakten – en resurs för krig eller för fred?

Faran med nuvarande utveckling av svensk försvarsförmåga som den beskrivs i scenariot är alltså inte en överhängande och sannolik krigsrisk på riktigt (även om hot om militärt angrepp används som påtryckningsmedel av motståndaren), utan att Sverige förlorar handlingsfrihet att agera utrikespolitiskt i vårt närområde för att driva svenska och allierade intressen. Vi är inte dimensionerade eller förberedda med utrustning och personal, övade eller förberedda för att möta den förmåga som motståndaren kan spela med som medel i sin utrikespolitik.

Intressant och intelligent utgångspunkt för berättelsen. Betydligt bättre än den förskolenivå som i övrigt präglar den politiska försvarsretoriken och mediabeskrivningen av försvarsfrågor i Sverige.

Vi har i Sverige till och med en statsminister som avfärdar försvarskritiken med att konstatera det uppenbara: ”Det är inte sannolikt med ett ryskt angrepp mot Sverige under överskådlig tid”. En ståndpunkt som, förutom att vara uppenbar, är helt irrelevant för sakfrågan om svenskt behov av försvarsförmåga. Förtroendet för hur landet kommer att ledas i kris blir inte stärkt när försvarsretoriken från rikets högsta ledning uppfattas som ytterligt naiv och förenklad.

”Korridoren till Kaliningrad” handlar inte om att Försvarsmakten inte klarar ett uthålligt krig på hemmaplan, vilket egentligen aldrig varit ett mål för Försvarsmaktens existens. Inte ens under invasionsförsvaret, då säkerhetspolitiken för det nationella försvaret var utformad mycket tydligare fredsbevarande och krigsavhållande än idag. Ändå lyckades SvD kicka igång en trög försvarsdebatt med just denna ”nyhet”.

Försvarsmakten behövde (åtminstone i den gamla säkerhetspolitiken) krigföringsförmåga som ett medel för att projicera en avhållande effekt – före ett krig utbryter i första hand. Om kriget är ett faktum så har både säkerhets- och försvarspolitik misslyckats. Politiken och Försvarsmakten syftar till att bevara fred och säkerhet, inte till att vinna krig (nationellt). Men, man måste trovärdigt kunna erbjuda ett så stort motstånd att verkan blir krigsavhållande. Kanske en månad räcker? Eller en vecka? Det beror på motståndaren och vilka insatser och förluster man anser det vara värt för att uppnå sina politiska mål.

Motståndaren måste i sin planering förhålla sig till risken för ett starkt motstånd och stora förluster. Gärna så stora att nackdelarna med ett militärt alternativ överväger långbänken och kompromisserna som kommer med ett diplomatiskt alternativ. Då är Försvarsmaktens nationella mål uppnått. När politikerna får möta motståndaren vid förhandlingsbordet snarare än på slagfältet. Helst med en stark förhandlingsposition, vilket i scenariot inte blir fallet. Istället tvingas man till förödmjukande eftergifter.

”Trovärdig” försvarsförmåga är inte nödvändigtvis ”användbar” eller ”på riktigt”. Särskilt om den aldrig behöver användas på riktigt (vilket var själva idén i invasionsförsvaret – att det aldrig skulle behöva användas, för då hade det varit oönskat krig istället för önskad fred och säkerhet).

Det är motståndarens uppfattning om vår försvarsförmåga som är central, och den avhållande effekten.

Därmed var försvarssekretessen ett centralt instrument för säkerhetspolitiken och försvarsförmågan (förmågan att vidmakthålla fred och säkerhet genom en krigsavhållande effekt). Om motståndaren måste förhålla sig till en viss förmåga, inte vet riktigt men vi kan möjligen ha den, så uppnås den avhållande effekten oavsett hur det verkligen ser ut i mobförråden och planerna. ”Pappersförbanden” var användbara (och billiga) och tillräckligt tillgängliga för dåtidens politik och syften. Ett internationellt insatsförsvar för riktiga insatser ”här och nu” är en annan politik med ett annat syfte för, och (dyrt) krav på, stridskrafterna.

En stark allmän motståndsvilja och förankring i samhället (totalförsvar, värnplikt) bidrog också igår till försvarseffekten – imorgon är det andra förutsättningar – man undrar hur uppgiften och lösningarna kommer att se ut.

En inkonsekvent politisk retorik och praktik – vem lever egentligen kvar i det gamla?

Idag är vi så långt från ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” som man kan vara. Regeringen har i solidaritetspolitiken tydligt deklarerat att Sverige inte kommer stå overksamma om våra grannar, inkl. baltstaterna, blir angripna. Det är raka motsatsen till att avse vara neutral i händelse av kriser mellan länder i närområdet. Vi deltar dessutom aktivt i krigföring i Afghanistan, så ett antal aktörer i världen, må vara icke statliga, betraktar oss sannolikt som krigförande på fiendesidan – ur deras perspektiv råder inte fred, utan Sverige är i krig med dem.

Låt oss minnas den gamla säkerhetspolitiken. ”Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig”. Om nu syftet inte längre är ”neutralitet i krig”, så kan man undra varför man envist hävdar betydelsen av svensk militär alliansfrihet? Varför ska vi vara militärt alliansfria om vi inte längre avser vara neutrala i händelse av konflikter i vårt närområde? Vad är syftet med alliansfriheten? Är det inte snarare skadligt att fortsätta hävda alliansfrihet när vi inte längre kan räkna med att betraktas som neutrala i händelse av en konflikt i vårt närområde? Borde det då inte vara bra med allierade, särskilt mot bakgrund av att det är grunden för den rådande försvarspolitiken och Försvarsmaktens dimensionering. Vi räknar med hjälp, men skaffar oss inga garantier i den heliga ”alliansfrihetens” namn. En alliansfrihet som egentligen inte fyller något syfte längre.

Vi har inte längre en säkerhetspolitik och försvarspolitik för neutralitet, istället är den till för multinationella säkerhetsskapande insatser (”krig”) tillsammans med andra länder (allierade, dock inte militärt…).

Försvarsmakten är inte dimensionerad för en neutralitetspolitik.

Vi har inte på många år haft råd med ett totalförsvar och en Försvarsmakt dimensionerad för en neutralitetspolitik, så en återgång till invasionsförsvar är inget alternativ. Vad svenskarna är villiga att lägga på försvar räcker idag till ca 6% av gårdagens invasionsförsvar i termer av volym. Omvärldsutveckling och modern krigföring har dessutom neutraliserat den avhållande försvarseffekten hos gårdagens försvar och krigföringsförmåga. Den typen av försvar klarar inte dagens och morgondagens militära hot och har därmed ingen krigsavhållande försvarseffekt. Men, vad är den nya försvarsidén för Sverige? Vilket är det nya syftet med Försvarsmaktens förmågor i vårt närområde? Vem ska debattera denna nya försvarsidé? Det görs inte ens på försvarsbloggarna.

De flesta politiker talar offentligt fortfarande om vikten av ”alliansfrihet”, ”militär alliansfrihet”, ”Sverige är neutralt”, m.m. De har väl själva formulerat säkerhets- och försvarspolitiken och dimensionerat försvarsförmågan därefter? Försvarsreformen är tyvärr inte offentligt debatterad eller förankrad hos väljarna, trots att den påbörjades i slutet av 90-talet. Syftet med att fortsätta tala om irrelevanta mål i förhållande till praktisk politik är nog en följd av att inte vilja reta upp väljarna. Vilket skadar svenska långsiktiga intressen och innebär en hög risktagning med vår och våra grannars säkerhet.

Svensk försvarsförmåga

Dagens försvarsförmåga är inte utformad eller dimensionerad för en krigsavhållande uppgift nationellt, utan är en slimmad organisation skräddarsydd för internationella säkerhetsoperationer. Nuvarande bud är att inriktningen från försvarsbeslutet 2009 ligger kvar, där armén i huvudsak är en organisation för internationella säkerhetsoperationer, som i värsta fall borde (?) kunna verka även hemma på samma sätt. (Låt oss påminnas om de Georgiska brigaderna som stred i Irak och inte hann hem innan kriget var slut). Marinen och flygvapnet har mer tydligt fått ett nationellt fokus, men svänger om från volymer och förmågor som tidigare också dimensionerats och utformats för att ge bidrag till internationella, multinationella säkerhetsoperationer.

Vi talar om ett ”skalförsvar” där flygvapen och marin är skalet. Vi talar inte om uthålliga strider på marken. Låt oss då fundera över den avhållande effekten. Erfarenheter från dagens operationer visar att uthålligheten på luft- och sjöstridskrafter generellt är begränsad i en försvarsroll. Anfallaren kommer ganska snart till möjligheten att påbörja en markoffensiv. Erfarenheter från de senaste markoperationerna i Irak och Afghanistan visar hur svårt det är att lyckas på marken. Det tar lång tid, kostar mycket resurser och det är mycket svårt att uppnå de politiska målen snabbt. Däremot går det fort att vinna kriget och etablera sig på territoriet. I Libyen drog man sig för att ge sig in i en markoperation, likt man gjorde de första 30 åren efter Vietnam. Dagens dyrköpta erfarenhet, i ljuset av en global finanskris, verkar vara att det är en större tröskel att tvingas till utdragna markoperationer än att skapa förutsättningar för en markoperation (territoriella påtryckningar) genom att slå ut luft- och sjöförsvar. Man kan relativt snabbt och enkelt skaffa sig kontroll över luft- och sjöarenan samt därmed möjliggöra operationer (eller hot) mot markmål med minimal hotbild. I Sverige är dessutom både luft- och sjöförsvarsförmågan kraftigt ifrågasatt, bl.a. tydligt visat i scenariot som ”Korridoren till Kaliningrad” redovisar. Därmed kan den avhållande effekten i ett ”skalförsvar” utan förmåga till uthålligt motstånd på marken eventuellt ifrågasättas baserat på erfarenheter av modern krigföring. Det är risken för att binda sig i resurskrävande och kostsamma operationer på marken under lång tid som får västmakterna idag att avhålla sig från nya markoperationer.

Försvarsstrukturen som beslutades i försvarsbeslutet 2009 finns ännu bara på papper och är i sig underfinansierad avseende bl.a. materielbehov, samt har stora problem med personalförsörjningen. Man fokuserar i första hand på att möta dessa problem och gör ingen större ändring i kursen. Därmed är scenariot som redovisas i ”Korridoren till Kaliningrad” inte orimligt.

Framtiden för svensk försvarsförmåga?

En del försvarsdebattörer i media tror att anslagen kommer att höjas. Vissa tror att försvarsfrågan till och med kan bli en valfråga. Oppositionen vädrar kanske ett politiskt sårbart område…

Vi får väl se. De politiska utspelen imponerar inte i termer av klarsyn och objektivitet. Populistiskt, mediakänsligt, och naivt i många fall.

Recensionen?

Dagens brister inom försvarspolitiken avslöjas bland annat av Amanda Wollstad i gårdagens ledare i KvP.

Scenariot ”Korridoren till Kaliningrad” är ett välskrivet, aktuellt, underhållande och lättläst politiskt-strategisk scenario för att belysa och förtydliga viktiga argument inom den svenska försvarsdebatten. Det är ett bra grepp för att ”tala till bönder på bönders vis” med adress till läsare som kanske har svårt att följa debatten när den förs på krigsvetenskapligt fikonspråk. Scenariot tillför en dimension till försvarsdebatten som jag tidigare saknat – diskussionen om Försvarsmaktens egentliga syfte, uppgifter och roll i ett nationellt perspektiv. En diskussion som hittills inte gått att föra utan att avfärdas ohörd som ”invasionsförsvarskramare”. Det är ett sakkunnigt, intelligent, för framtiden realistiskt och tydligt exempel, om än bara ett av många möjliga scenarion.

Tack, Kungliga krigsvetenskapsakademien och Johan Wiktorin, för en nödvändig vitamininjektion till försvarsdebatten. Hoppas den kan bidra till att lyfta svensk försvarspolitik och -retorik till en kompetensnivå som är värdig en stat och dess ledning.

Kamrat Kalle

F.d. officer som skriver utifrån rollen som skattebetalare och väljare med ett starkt engagemang i försvarsfrågor baserat på ett mångårigt yrkesliv inom Försvarsmakten.

Några lästips för helgen

Helgen är i antågande och därmed kanske lite mer tid för läsning. För dem som har tid över rekommenderas varmt alla delarna av Johan Wiktorins ”Korridoren till Kaliningrad” om man inte redan läst den, där epilogen publicerades idag. Wiktorin påvisar på ett trovärdigt sätt hur svensk politisk handlingsfrihet mycket snabbt kan gå förlorad i och med den tveksamma militära förmåga det svenska försvaret har idag och i än högre grad kommer att ha om några år när styrkeförhållandena i närområdet är än mindre gynnsamma.

I SvD får nu professor Stefan Hedlund åter mothugg för sin debattartikel härom dagen. Denna gång är det Jonatan Berggren, Liberala Studenter, som anser att Hedlund målar upp en alltför ensidig och rosaskimrande bild. Jag har själv skrivit om Hedlunds debattartikel i ett tidigare inlägg.

I Kvällsposten synar Amanda Wollstad i artikeln Dimridåer inom försvarspolitiken de moderata ”miljardsatsningarna” på försvaret, vilka i verkligheten innebär att Försvarsmakten får genomföra verksamhet som varit budgeterad sedan flera år, men där Regeringen i flera fall hållit inne med beslut varvid pengarna kunnat återgå till statskassan. Visserligen återkommer oftast samma mängd pengar i försvarsbudgeten året därpå. Resultat blir ändå att än mer omfattande investeringar måste göras än vad som krävdes från början och att försvarsbudgeten de facto krymper när budgeterade poster aldrig löses ut och år efter år får återkomma. Även detta har tagits upp tidigare på WW.

Igår anlände också Försvarsmaktens delårsrapport för andra kvartalet/första halvåret. Den blir det till att titta närmare på i helgen. Skipper verkar dock redan ha hunnit med det.

Korridoren till Kaliningrad

Sensommarens bästa bloggläsning har varit Johan Wiktorins Korridoren till Kaliningrad.

Det är en berättelse om en säkerhetspolitisk turbulens vid Östersjön, helt fiktiv men inte osannolik. På ett medryckande sätt beskrivs det utrikes- och säkerhetspolitiska spelet när tonerna skärps mellan de inblandade länderna. Språket är torrt, precis om jag vill ha det.

Berättelsen belyser mycket bra vad som sker när en nations säkerhetspolitiska instrument försvaret monteras ner. Korridoren till Kaliningrad borde vara obligatorisk läsning för samtliga politiker.

Jag försöker få Wiktorin att skriva en bok. Det vore något att läsa det.

Så är vi då där igen… (uppdaterat 22.35)

Vid dagens pressträff med media angående insatser berättade Försvarsmakten att det under sommaren skett två kränkningar av svenskt luftrum och att det är en förändrad normalbild man ser över Östersjön med betydligt intensivare övningsverksamhet.

Man konstaterade bland annat att det ger en signaleffekt att Sverige övar när även andra länder övar (läs Ryssland och höstens stora övning i västra militärområdet).

”– Det ger en signaleffekt när vi övar, som förmedlar att vi vet att ni är där, vi håller koll på er och är redo att ingripa, sa Johan Fölstad, operationsledare på insatsstaben. Han förklarade att det är andra länders aktivitet som styr beredskapen.
– Försvarsmakten har hög beredskap när det behövs och lägre när det inte behövs. Det innebär att vi utnyttjar resurserna på bästa sätt.”

Man kan ju inte låta bli att fråga sig vad signaleffekten i så fall blev vid exempelvis händelsen under långfredagen?

Nåväl. Att Försvarsmakten har öppnat dörren något på glänt till incidentberedskapsverksamheten och skarpa nationella insatser är naturligtvis glädjande. Det är dock långt kvar till en öppenhet värd namnet.

Aftonbladet skriver om kränkningarna och visar bilder från pressträffen med karta från den ena kränkningen där ett flygplan kränkte svenskt luftrum utanför Blekinge och därmed nära örlogshamnen i Karlskrona och flygflottiljen i Ronneby.

Vilket land eller vilka länder som har kränkt Sverige får dock inte allmänheten veta. Det vill Försvarsmakten inte berätta. Frågan är varför detta ska vara hemligt då det kränkande landet själv lär ha mycket god reda på att man kränkt Sverige?

Ej heller får allmänheten veta något om vad den ökade övningsverksamheten består i. Hur övar man? Är det mer avancerade övningar jämfört med tidigare år? Är det i större formationer? Vad övar man mot? Förvisso kan vissa detaljer om detta falla under det som man vill hålla för sig själv då det kan avslöja vår egen inhämtningsförmåga. Det gäller dock inte allt och och framförallt inte de grova dragen. Återigen är det endast för den svenska allmänheten denna information förblir hemlig.

Till syvende och sist är det så att Försvarsmaktens gamla värdegrund ”öppenhet, resultat, ansvar” passar rätt bra. Värdegrunden syftade till att bygga en folkförankring. Är man öppen kring den skarpa verksamhet och visar vilka resultat den medför och att man tar ansvar för Sveriges säkerhet så bygger man också folkförankring – både för försvaret och för svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Märk också väl att Försvarsmaktens insatschef Anders Silwer använder sig av den moderata retoriken att Ryssland ökar sin förmåga från en låg nivå. Den låga nivån vet vi sedan uttalanden i somras att den inföll på 90-talet. Var den officellt ligger idag vet vi fortfarande inte eftersom nu varken Anders Silwer eller för den delen de som mest frekvent begagnar uttrycket, försvarsminister Karin Enström och Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren, någonsin har kommenterat samtida rysk militär förmåga. De sistnämnda har efter en månad fortfarande inte heller kommenterat sommarens mycket stora ryska beredskapsövnings innebörd för svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Den som vill ha lite kvalificerad fiktion med bäring på ovanstående bör följa Johan Wiktorins mästerliga ”Korridoren till Kaliningrad” hos Försvar och Säkerhet. Del 9 idag. Upplösningen närmar sig?

I förrgår publicerade jag ett inlägg med anlending av professor Stefan Hedlunds något märkliga debattartikel i SvD. Idag har ordföranden i Säkerhets- och försvarsföretagen en replik i SvD där han bemöter anklagelserna om att ett ”försvarsindustriellt komplex” ligger bakom att måla upp Ryssland som hot.

Uppdatering 21.10: SvD har, inte helt förvånande, något mer information än andra media om kränkningarna. Det kränkande spaningsflygplanet ”svängde åt fel håll” i närheten av Karlskrona/Ronneby och den kränkningen var alltså inte något tankflygplan som Aftonbladet uppgav. Intressant i sammanhanget blir att just en sväng är något av det bästa sättet att ta det som benämns ”oblique” i flygspaningssammanhang, det vill säga foton med diagonal aspektvinkel till skillnad från ett lodfoto som tas rakt ned.

Uppdatering 22.35: Se även Jägarchefen om hur ”var tredje månad” i samband med ryska påsken nu blivit flera gånger i månaden.

En nygammal försvarsblogg med förvånande innehåll!

Den sedan länge pensionerade kommendörkaptenen Magnus Haglund, tidigare fartygschef och divisionschef vid den efter FB-04 avvecklade 44. robotbåtsdivisionen upplyste härom veckan om existensen av sin egen blogg Samhälle och Försvar. Några av er har säkert redan noterad att den har adderats till blogglistan här till höger då den av flera anledningar är läsvärd. Att det dyker upp nya försvarsorienterade bloggar är av godo då dessa i olika grad gynnar den så välbehövliga försvarsdebatten. Jag har nu läst igenom Haglunds samtliga blogginlägg, dessvärre med stigande förvåning.

Bloggen Sammhälle och Försvar är egentligen inte alls ny. Den startades redan i oktober 2009 men själv har jag aldrig läst den tidigare, och inte heller jag jag sett den omnämnas i försvarsdebatten vilket kan tyckas vara något märkligt då bloggen existerat under snart fyra år. Av den anledningen har jag därför ägnat några timmar till att läsa igenom de ca 170 blogginläggen. Flera inlägg på bloggen är läsvärda och har budskap som jag helt och hållet delar, i synnerhet de som handlar om en bättre samordning av statens maritima resurser. Det finns även en del annat tänkvärt att läsa.

Då Magnus Haglund är f.d. sjöofficer med bakgrund från en tid när kriget var kallt och då vi faktiskt hade ett försvar värt namnet, samt det faktum att han är ledamot av Kungliga Örlogsmannasällskapet (KÖMS) samt Kungliga Krigsvetenskapsakademien (KKrVA) så hade jag redan innan jag började läsa inläggen en någorlunda förutfattad mening av vilka åsikter som skulle förmedlas avseende situationen runt försvars- och säkerhetspolitiken och det minst sagt prekära läge vi nu befinner oss i. Döm om min förvåning då åsikterna i många fall inte alls var de jag hade förväntat mig av en pensionerad officer som uppenbart engagerar sig i försvarsfrågorna.

Att Haglunds blogg över huvud taget blev föremål för ett eget inlägg baseras till del av att jag förvånas över hans åsikter och ställningstaganden runt en rad viktiga strategiska frågor, men även vissa märkliga uttalanden om den pågående försvarsdebatten. Jag har valt att belysa några av de inlägg och ståndpunkter som förvånar mig mest och som är värda att debatteras.

Försvaret av Gotland

En av de märkligare är Haglunds i mina ögon naiva syn på situationen rörande försvaret av Gotland, eller rättare sagt avsaknaden av ett försvar på Gotland. Så här skriver Haglund i ett av sina inlägg (min fetstil).

Idag – och på dagens konfliktnivå – torde försvaret av Gotland vara helt tillfyllest. Vi har insatsberedda flyg- och sjöstridskrafter och det finns en lokalrekryterad hemvärnsbataljon på plats. Det kan ju anses vara tillräckligt idag och en snabb förstärkning med andra förband torde vara möjlig att genomföra och visst vore det närmast egendomligt om Försvarsmakten skulle undvika att genomföra olika typer av förbandsövningar på ön! Amfibiebataljonen kan ju vara på plats mycket snabbt!

Påståenden som dessa, som jag inte alls delar, bör givetvis bemötas sakligt vilket jag avser att göra i detta inlägg.

För det första. Ett Gotland helt utan försvar kan knappast vara tillfyllest oavsett konfliktnivå, vilket för övrigt är ett rent felaktigt begrepp att använda i sammanhanget. I dag har vi ingen konflikt, varför konfliktnivå blir ett obsolet begrepp. Konfliktnivå är heller inte måttstock på vilken grad av försvar som bör finnas på Gotland av den enkla anledningen att när vi står i en konflikt så är det för sent att börja fundera på vilken nivå av försvar vi behöver. Detta alldeles oavsett om det handlar om fastlandet eller Gotland. Försvarsförmåga tar många år att bygga upp.

Det relevanta är i stället, att analysera vilken militär kapacitet i form av numerär, och vilka militära förmågor som finns i närområdet, och då talar vi inte om Finland. Detta tillsammans med vilka ambitioner ett land har, och vilka politiska budskap man sänder ut. Allt detta tillsammans måste utgöra grunden för bedömningen av vilken försvarsförmåga som är lämplig. Det är just detta arbete som försvarsberedningen nu har påbörjat och kommer att slutföra i början av nästa år. Att som Haglund gör, redan nu konstatera att försvaret av Gotland är tillfyllest anser jag vara både naivt och oansvarigt. Inom politiken har de flesta partierna insett att det permanenta försvaret av Gotland måste stärkas. Det är bara Moderaterna och Miljöpartiet som i dag motsätter sig detta.

För det andra. Om Haglund anser att det inte är några problem att snabbt förstärka förvaret av Gotland så vore det lämpligt för debattens trovärdighet att Haglund definierar vilka andra förband som ska avdelas för att förstärka Gotland (man kan f.ö. inte förstärka något som inte existerar) då förbandsmassan är nere på en sådan kritiskt låg nivå avseende numerär att en avvägning/prioritering måste ske hos den högsta ledningen var förbanden ska användas (läs ÖB:s uttalande i nyårsintervjun: En vecka, på en plats mot ett begränsat anfall).

För det tredje. Hur anser Haglund att amfibiebataljonen ska transporteras till Gotland i händelse av sämre väder? Som f.d. robotbåtschef bör Haglund var väl medveten om vilka väderförhållanden Gotska Sjön kan bjuda på. Tillförsel av förband till Gotland har för övrigt senast övats 2009 under Dagny II, vars resultat till del har avhandlats hos annan blogg. Den som tror att det är enkelt att snabbt förstärka Gotland utan regelbunden övning och en väl uppsmord logistikkedja får nog tänka om.

En annan relevant fråga är vilka vapensystem den enda amfibebataljonen vi har, förflyttad på egen köl med Stridsbåt 90, ska använda för att förhindra att någon annan nyttjar ön för sina intressen? Amfibiebataljonen saknar kvalificerade system för luftförsvar och tyngre vapensystem. Vidare är som bekant ett av bataljonens kompanier numera fordonsburet och inte sjöburet.

För det fjärde. Haglund påstår även att ”det blir inte tydligare av att debattörerna helt undviker att beskriva vilka strategiska förutsättningar man har för sina resonemang” när det kommer till att beskriva varför försvaret av Gotland är av största vikt. Det anser jag är en felaktig och inte rättvis bedömning. Inte minst av Haglunds kollegor inom krigsvetenskapsakademien som bl.a. Karlis Neretnieks och Johan Wiktorin. Dessa har under flera års tid debatterat om den strategiska skälen för försvaret av Gotland. För att inte råka ut för samma anklagelse så ska jag kortfattat även på denna plats beskriva varför Gotland är strategiskt viktigt för Sverige, men även för våra grannländer.

Den som behärskar Gotland behärskar större delen av Östersjön. Detta är fakta! I synnerhet om man placerar ut långräckviddiga sjömålsrobotsystem som den landbaserade versionen av SS-N-26 och den nyutvecklade BrahMos. Med dessa robotar når man 300-500 km mot sjömål. Placerar man markmålsroboten Iskander på Gotland når man såväl mål i Sverige som i Baltikum och Polen. Lägger man därtill även luftvärnsroboten S-400 så behärskar man även luftrummet över stora delar av Östersjön vilket mer eller mindre omöjliggör för vårt eget flyg att kunna verka på avsett sätt. Dessa vapensystem kan Ryssland, om de skulle vara så fräcka, kunna ställa på Gotland inom 24 timmar.

Är detta ett troligt scenario? Nej, inte som ett isolerat angrepp riktat mot Sverige så som det säkerherhetspolitiska läget ser ut här och nu. Ett mer sannolikt scenario skulle kunna vara vid en eventuell konflikt mellan Ryssland och de baltiska staterna. Man kan fundera på vad som skulle kunna hända om det blir oroligheter runt ”Korridoren till Kaliningrad” som Johan Wiktorin skriver om i sin nu högaktuella serie! Om Ryssland skulle behärska Gotland med dessa vapensystem utplacerade så skulle det skära av NATO:s möjligheter till förstärkningsoperationer till sina Allierade i Östersjön utan att först bomba Gotland sönder och samman. Ett högst oroväckande scenario där Sverige skulle bli indragna på mer än ett sätt.

Att sätta trupp på Gotland är för Ryssland inga större problem (inte heller för någon annan om man vill leka med den tanken). Att Sverige med militära medel efter en sådan utveckling ska kunna återta Gotland är sannolikt en omöjlighet att göra på egen hand med nuvarande organisation.

Haglund är utöver detta även negativt inställd till ett eventuellt NATO-medlemskap och skriver följande om detta.

”…men vi ska nog akta oss för att höja spänningen i vår del av Nordeuropa genom att idag ansluta oss till Nato. Inte minst handlar det om de baltiska staternas säkerhet, eftersom den i mycket är beroende av att det är relativt lugnt i vår region. Inte vill vi ge ryska aktivister en anledning att ingripa i Baltikum?”

KKrVA har gjort omfattande studier av ett scenario ”det operativa dilemmat” som omfattar både Ryssland, Gotland, Baltikum och NATO. Mycket läsvärt, men sannolikt inte en uppfattning som Haglund delar med hänsyn till sitt ställningstagande runt dessa säkerhetspolitiskt viktiga frågor på sin blogg och i andra debattartiklar.

Försvarsdebatten

Haglund anser även att försvarsdebatten är egendomlig, upphaussad och är baserad på rykten när det talas om att Sverige inte kan stå emot ett väpnat angrepp och vänder sig bl.a. mot att debatten har lagt vikt vid försvaret av Gotland (se tidigare stycke) och att vissa särintressen gärna tar den ryska propagandan som styrande för sina uppfattningar. Haglund gör en jämförelse med kalla kriget och menar att Sverige inte ens då kunde stå emot ett väpnat angrepp på egen hand i mer än en vecka. Här anser jag att Haglund gör våld på historien. Under kalla kriget handlade det inte om att som debatten nu handlar om, att försvara landet på en plats under en vecka mot ett begränsat anfall och dessutom tidigast 2019+ (under förutsättning att mer pengar tillförs).

Haglund bortser medvetet, eller omedvetet från det faktum att dåtidens försvar till skillnad från i dag handlade om att försvara landet hela landet mot ett storskaligt anfall. Tiden var dessutom betydligt längre än en vecka innan fria kriget tog vid. En avsevärd skillnad som man inte kan likställa med dagens debatt.

Ryssland

I samma inlägg avhandlar Haglund Rysslands militära förmåga och debatten som förevarit i media, bland politiker och på bloggar.

”Hotbildsivrarna skulle kanske sansa sig lite och se på verklighetens politiska ingångsvärden i stället för att haussa upp den ryska förmågan långt över deras reella kapacitet.”

I ett annat inlägg under rubriken Kan vi försvara oss? skriver Haglund följande rader om Ryssland.

”Och det stora uppbyggnaden är ju dessutom främst en myt, som Putin m fl odlar för inrikes bruk och för att visa hur stark man håller på att bli. Men varför ska vi tro den ryska interna propagandan just i det här fallet? Sanningen är ju dessutom att den ryska militära numerären ska minska från 1,1 miljoner man till 1 miljon”

Här gör Haglund i mina ögon två generalfel. För det första så trampar han i samma fälla som så många andra debattörer gör och låser på begreppet hot i stället för förmåga. Jag delar Haglunds uppfattning att inget militärt hot i dag är förestående. Hade det förhållit sig på det sättet så skulle vi förhoppningsvis redan ha mobiliserat de få enheter som finns kvar och satt dessa i högsta stridsberedskap.

Det är helt andra saker än hot som måste beaktas. Framförallt militära förmågor som tillsammans med det politiska läget måste beaktas något som redan avhandlats i delen om Gotland. I det allt mer auktoritärt styrda Ryssland kan vi också konstatera att den demokratiska utvecklingen i dag är på väg åt fel håll. Det är dessa faktorer som är styrande, inte den hotbild som råder här och nu. En vilja kan ändras över en natt, att skapa ett försvar tar år.

Haglund inför även ett nytt begrepp i debatten när det kommer till beskrivningen av Rysslands förmågeuppbyggnad där han tar #lågnivå ytterligare ett steg och skriver att den sker från en nära nog nollpunkt.

I dag vet vi att försvarsberedningen, men uppenbart även Haglund tillsammans med flera politiker har missbedömt den ryska förmågan fullständigt samtidigt som övriga debattörer gång på gång har försökt påvisa motsatta förhållanden. Det har vi nu även fått ett kvitto på när Putin under juli månad genomförde ett stort antal beredskapsövningar, där Ryssland under den största övningen, inom bara något dygn lyckades sätta 160.000 man tillsammans med flygplan och fartyg på krigsfot. Den låga nivån som majoriteten av nymoderata försvarspolitiker alltid återkommer till passar således mycket illa på beskrivningen av Ryssland. Man kan tyvärr konstatera att den passar bättre som beskrivning av vår svenska försvarsförmåga.

Blandad kritik mot Försvarsmakten, officerskåren och försvarsbloggar

Haglund riktar även en känga mot delar av den i dag aktiva officerskåren och målar upp bilden av en yrkeskår som mest talar om hur bra allt var förr och att Försvarsmaktens personal skulle ha svårt att hantera inriktningspropositionen från 2009 och antyder till och med att Försvarsmakten skulle motarbeta politiska beslut?

”…vi får nog akta oss för att inte de militära – och marina – sakkunskaperna går förlorade inom vårt försvar därför att officerarna mest talar om hur bra allt var förr!”

”Eller är det så att starka interna krafter inom Försvarsmakten inte vill verkställa vad den politiska ledningen faktiskt beslutat?”

Det som slutligen fick mig att författa detta inlägg är inledningen i Haglunds senaste inlägg. Det går ut på att kritisera försvarsbloggarna som han anser ”bedriver hetsjakt mot moderater – särskilt kvinnliga”.

Ett helt absurt påstående som inte kan få stå oemotsagt då det inte är fair play att spela in genderkortet i debatten om man inte har torrt på fötterna. På försvarsbloggarna är debatten avkönad. Vad som sedan eventuellt skrivs på twitter kan inte försvarsbloggarna lastas för.

Det är således inte p.g.a. någons könstillhörighet som det ibland riktas kritik mot försvarspolitiker, i stället är kritiken ofta baserad på fakta. Ofta har den sin grund i en lång rad debattartiklar och uttalanden där skönmålningen av försvarsförmågan ständigt når nya höjder. Om man som försvarspolitiker påstår att försvarsförmågan är bättre i dag än för 20 år sedan (Läs 1993 – det året då FMÖ Orkan genomfördes) eller beskriver nödvändigt och planerat underhåll på ett sätt som att Moderaterna och Alliansregeringen genomför ”stora satsningar” tillsammans med många andra märkliga uttalanden så får man räkna med att röster höjs och detta alldeles oavsett politisk färg eller om man är kvinna eller man, i synnerhet om man för talan för det regeringsbärande partiet.

I samma inlägg spekulerar Haglund runt anledningen till den av honom uttalade hetsjakten och kommer fram till att det kan bero på att för att försvaret under Alliansregeringen nu håller på att moderniseras och övergå till ett insatsinriktat försvar i stället för det föråldrade invasionsförsvaret och skriver att vårt värnpliktsbemannade mobiliseringsförsvar med tiden blev alltför långsamt. Haglund med bakgrund i Marinen borde veta bättre då både Flygvapnet och Marinen med inneliggande årskullar hade avsevärt högre beredskap än vad man till vardags uppnår i dag då beredskap i dag kostar ofantliga summor med anledning av den moderatledda försvarsreformen med anställda soldater och sjömän. Haglund verkar heller inte noterat att försvarsreformen haltar betänkligt p.g.a. det svåra vakansläget som omfattar såväl soldater, sjömän som officerare. Beslutet om att avveckla värnplikten gick som alla vet för fort och togs utan att en djupare analys hade genomförts.

Haglund hyllar i ena sekunden det insatta insatsförsvaret, och i nästa inlägg vill han sänka beredskapen ”för de förband och enheter som bara har uppgifter i krig och inte i dagens ganska lugna omvärld”. Retoriken är inte konsekvent, och i bland undrar man vilket budskapet är?

Sammanfattning

Alla har givetvis rätt till en åsikt, det är en demokratisk rättighet som ska värnas och skyddas. Skulle alla debattörer vara av samma åsikt skulle det inte heller bli någon försvarsdebatt. Av den anledningen ställer jag mig generellt sett positiv till Haglunds blogg trots att jag inte alls delar hans åsikter i en rad frågor av vilka jag lyft fram de primära i texten här ovan.

Av ren nyfikenhet kan man tillåta sig att spelulera runt varför Haglund förmedlar en bild av hur lyckad och rätt den pågående försvarsreformen är, varför det helt plötsligt oviktigt att Gotland inte har något försvar, och varför den nymoderata skönmålningen ska försvaras?

En rimlig förklaring skulle givetvis kunna vara att skribenten gick i pension redan 1997 och har således varken upplevt konsekvenserna av, och alla de förmågeglapp som uppstått efter försvarsbesluten 2000 eller 2004. Det är givetvis svårt att skapa sig en rättvisande bild om man inte sett Försvarsmakten från insidan under sexton år.

Men den mer korrekta förklaringen till de hos en pensionerad sjöofficers något annorlunda åsikter än vad hans kollegor brukar uttrycka runt nuvarande läge i den omdebatterade försvarspolitiken står nog sannolikt att finna i det faktum att Magnus Haglund själv är aktiv i de Nya Moderaterna i Kista? Att Haglund till synes står bakom den pågående försvarsreformen framgår förhållandevis tydligt i ett av de senaste twitterinläggen.

Sett att det finns dom som inte tänker rösta på moderaterna på grund av försvarspolitiken, som ju är nyskapande. Vem ska de då rösta med?
— Magnus Haglund (@MagnusHaglund3) July 25, 2013

WebRep

currentVote

noRating

noWeight

En stark rekommendation (uppdaterat 6/8 06.50)

På Försvar och Säkerhet har Johan Wiktorin idag dragit igång sin följetong ”Korridoren till Kaliningrad” och idag publicerades prologen. Det är en start som lovar mycket gott och jag hyser inga tvivel om att följande delar kommer att hålla samma höga standard. Handlingen utspelar sig i våren-sommaren 2015 och berör en säkerhetspolitisk kris i Östersjöområdet. Nästa del publiceras redan imorgon så det gäller att hänga med.

Som jag konstaterat i ett antal inlägg de senaste veckorna har varken försvarsminister Karin Enström eller ordföranden i Försvarsberedningen Cecilia Widegren kommenterat den mycket stora ryska beredskapsövningens följder för svensk försvarspolitik och den rapport som Försvarsberedningen lämnade ifrån sig under tidiga sommaren. Det är svårt att tolka det som något annat än att man försöker nonchalera det faktum att detta var en övning som i högsta grad vänder upp och ner på mycket av det som utgör grunden för rådande försvarspolitik. Som tidigare berättat har Cecilia Widegren haft ett antal debattartiklar i media sedan övningen genomfördes och Karin Enström deltog under helgen i Stockholm Pride. Idag har båda två var sin debattartikel i media (Karin Enström i NWT – ”Fullfölj inriktningen för försvaret” och Cecilia Widegren i Piteå-Tidningen – ”Bostäder viktig förutsättning för försvarets nya medarbetare”. För övrigt samma artikel som i förra veckan fanns i Sundsvalls Tidning i förra veckan).

Det är med andra ord inte görligt att skylla på ledighet utan slutsatsen får tyvärr bli att man helt enkelt inte vill tala om saken.

Någon som däremot inte tvekat att ta debatten kring den ryska övningen är ledamoten av Försvarsutskottet Staffan Danielsson som skrivit om den och Försvarsberedningens rapport på sin blogg. En eloge till Staffan Danielsson för detta. Ta gärna del av diskussionen mellan oss där.

Uppdatering 6/8 06.50: Försvarsminister Karin Enström hade tydligen även en debattartikel i Norrbottens-Kuriren igår. Sverige ska ha en modern försvarsmakt, vilket är samma artikel som i NWT, men där tidningen satt en annan rubrik.

Drönarna – Luftförsvarsdebattens stickspår (uppdatering 15/7 10.15)

Försvarspolitisk Arena höll efter lunch igår seminariet: ”Luftförsvar: Ny teknik – nya hot?”, vilket skulle avhandla hur ett modernt och relevant luftförsvar ska utformas för att kunna möta ny teknologi som drönare och kryssningsrobotar. Deltagande i panelen var Johan Wiktorin, Dan Jangblad från Saab samt riksdagspolitikerna Allan Widman (fp) och Anna-Lena Sörenson (s). Vad ComHems Judit här ovanför har med det att göra avslöjas senare i inlägget.

Your browser does not support iframes.

Sammanfattning av seminariet

Johan Wiktorin inledde seminariet med ett antal minuters exposé över framtida utvecklingstrender inom luftstridsarenan med allt från sensorer och telekrig till sensorfusionering och bistatiska anfall. En bra grund för debatt i en viktig fråga då detta område utgör en grundpelare i svenskt försvar och därtill det största utgiftsområde vad gäller krigsmateriel.

Johan följdes sedan av Dan Jangblad från Saab som berättade om drönarutvecklingen, något som han gjorde varmt och med inlevelse. Tyvärr fick detta följden att resterande del av seminariet enbart kom att avhandla drönare. Det är ett problem som jag tidigare flaggat för, då drönarna tack vare den omfattande användningen i asymmetriska konflikter av den typ vi sett det senaste decenniet i Irak och Afghanistan blivit närmast synonymt med modern krigföring. Det är en farlig avgränsning då denna typ av krigföring är väsensskild från vad det svenska luftförsvaret har för behov. Med anledning av att resten av seminariet kom att fokusera på endast drönare så blir så även fallet för detta inlägg.

Efter Dan fick Allan Widman och Anna-Lena Sörenson diskutera ämnet ur ett politiskt perspektiv. Allan var sin vana trogen skeptisk till att köpa icke färdig och beprövad teknologi, medan Anna-Lena, linköpingsbo som hon är, framhöll hur långt fram på området Sverige var och att det var rimligt att vara en spjutspets. Dan Jangblad var också tydlig med att den stat som är först att utforska områdets yttre gränser och mest kreativt skulle få ett stort försprång i krigföringen och drog paralleller till kulsprutans breddinförande där vissa stater ändå höll fast vid kavalleri ända in i andra världskriget.

Här vill jag ge Allan Widman allt stöd i hans uppfattning. Det är ett område som är långt ifrån moget och där Sverige inte har vare sig de ekonomisk eller tekniska resurserna att ta någon ledartröja. Jag ser starka paralleller med dagens vurm för drönare och den närmast sekteristiska vurm som för tio år sedan rådde för alla möjliga avarter inom det som bär samlingsnamnet Nätverksbaserat försvar. Ett område som kostade Försvarsmakten många miljarder i utvecklings- och materielkostnader men som hittills inte har levererat någonting som inte redan fanns. Tyvärr till och med tvärtom.

Kvalificerade drönare vs flygplan

När man diskuterar drönare måste man först påpeka att detta är ett samlingsnamn, precis som flygplan. Något som de som protesterar mot drönare (en rätt aktiv lobby i Almedalen faktiskt) inte verkar förstå. Det finns drönare som är stora som trafikflygplan och det finns drönare som är små som en handflata. Gemensamt för dem är de inte har någon besättning ombord på plattformen och de kallas därför, oftast felaktigt, för obemannade system. I verkligheten är det så att systemen i allra högsta grad är bemannade så länge de är aktiva, men från en annan plats. Det finns helt autonoma system, men de utgör en mikroskopisk andel. Sålunda är det mer korrekt att tala om fjärrstyrda system. Förvisso är den internationellt vedertagna benämningen numera UAV eller UAS (Unmanned Aerial Vehicle/System) så det är vad som ska användas, men det är ändå viktigt att ha med sig hur verkligheten ser ut när man diskuterar drönare.

Vidare så måste man beakta vilken typ av drönare det rör sig om. Är det ett system för ren spaning eller är det en vapenplattform? Om det är för spaning, är det då ett stridstekniskt system med räckvidd på någon km och en nyttolast om en kamera på några gram eller handlar det om ett strategiskt system som kan flyga flera hundra km och med högupplöst radar spana från extremt höga höjder i ett dygn? Är det en spaningsplattform som även har en laserutpekare för att kunna leda in vapeninsatser?

Det finns som sagt alla möjliga varianter så att uttrycka åsikten att Sverige måste köpa drönare är något naiv. Jag håller dock med om att Sverige fortsatt ska ha och köpa drönare.

Vurmen för drönare bygger till stor del på att drönare anses billigare och så klart då också bättre än motsvarande flygplan då de inte behöver ha en pilot. Låt oss då bryta ned detta i specifika områden. Avgränsning sker här till drönare som har möjlighet att bära och använda attacklast och som kan utgöra alternativ till flygplan när det gäller kvalificerade spaningsuppgifter.

Prestanda: Prestanda är ett brett område. För de drönare som idag är operativa och väntas vara operativa inom de närmaste åren är prestanda betydligt lägre än för flygplanen. Marschfart för drönarna ligger här runt mach 0,3 (ca 300 km/h), medan stridsflygplan flyger i mach 0,8-0,9. Vad man saknar i hastighet tar drönarna dock igen i räckvidd och uthållighet. Hastighet är dock en fundamental parameter för såväl överlevnad som för att kunna genomföra luftstrid.

MQ-1 Predator, det system som förmodligen de flesta får bilden av när man säger drönare. Maxfart ca 300 km/h. Det stora ”huvudet” rymmer all sambandsutrustning som krävs. Bild från Wikipedia

Ofta tar man också upp aspekten att då man inte behöver plats ombord för besättning och system för dessa kan man man minska vikt och öka manöverprestanda. Detta är något som har låtit vänta på sig då vikt och utrymme för besättningen upptas av minst samma vikt av för sambandssystem för kontroll. Ej heller har den strukturella hållfastheten nått i närheten av vad som krävs för att kunna genomföra flygning mer avancerad än trafikflygplan.

Uthållighet: Drönarnas stora fördel gentemot stridsflygplanen ligger i uthållighet då många system kan vara i luften ett halvt dygn eller mer – i alla fall när det gäller systemen som framförallt ska användas för spaning. Vad man ska bära i åtanke är att uthålligheten även ska inkludera anflygning och hemflygning. Har man 15 h uthållighet och det tar 4 h att flyga till målområdet (ca 100 mil pga stigning till höjd), blir det 7 h kvar i området. Utmärkt om man ska spana mot ett mål en längre tid eller bekämpa ett hastigt uppdykande och försvinnande mål där man inte vet när bekämpningsfönstret finns, t ex chefspersoner.

Flygplanen tar sig till området betydligt snabbare, men behöver i regel lufttanka en gång per timme man ska uppehålla sig över målområdet. Handlar det istället om ett målområde i en non-permissive environment dvs där det finns luftvärn eller jakthot vill man inte vara där mer än någon minut, varvid uthållighet byts mot räckvidd och fart. Egenskydd blir då av högsta vikt.

Egenskydd: Drönarnas mycket låga fart gör dem oerhört sårbara för såväl luftvärn som andra flygplan. Amerikanska flygvapnet eskorterar till exempel sina drönare i Persiska Viken med jaktflyg med anledning av iranskt jaktflyg vilket får en att fundera över ekonomin i det hela.

Dagens drönare kan ej operera utan eget luftherravälde. Har motståndaren den ringaste möjlighet att bestrida luftherraväldet med luftvärn och än värre med jaktflyg är drönaren närmast förlorad. Hittills har ingen drönare vunnit en luftstrid mot ett flygplan. Däremot finns det åtskilliga exempel på motsatsen, vilket framförallt har med vapen- och sensorsystemen att göra.

Stridsflygplan byggs för att verka i stridsområden och att skydda sig själva och andra. Något sådant har vi ännu inte sett på drönare. Hittills har ingen drönare utrustats med självförsvarssystem, då detta är kostsamt och framförallt tar vikt och plats från annan nyttolast. Ett enda undantag finns och det är RQ-4 Global Hawk som faktiskt har radarvarnare och egenstörare. Kostnaden för en Global Hawk är det skäl att återkomma till senare.

En annan parameter av största vikt för överlevnad är fartresurser. Utan fart minskar möjligheten att fly utanför maxräckvidden för fiendens robotar. Utan fart spelar det ingen roll hur många G man tar, då vinkelförändringen som krävs för den annalkande roboten är mikroskopisk till minimal.

Resultatet är att man varken idag eller under de närmaste åren (kan utan problem sträcka mig ett decennium i detta) har möjlighet att verka i områden där man saknar luftherravälde eller lokal luftöverlägsenhet. Ett naturligt alternativ för att skapa sig förmåga att uppträda i en hotmiljö är signaturanpassning, dvs att ge drönaren stealthegenskaper. Exempel på sådana system är amerikanska RQ-170 Sentinel, X-47 och fransk-svenska Neuron. Förvisso går det att minska radarsignaturen kraftigt, men det för med sig två andra oönskade följder: dyrare pris samt sambandssvårigheter.

Smygtagen bild på RQ-170 Sentinel på flygbasen i Kandahar, Afghanistan. En av få riktiga bilder som finns. Bild från bloggen Deep Blue Horizon

Samband: Som nämndes i början är det yttersta få drönare som är avsedda för autonoma operationer, det vill säga att drönaren programmeras med ett uppdrag och därefter utför det på helt egen hand. Anledningarna till det är både att man inte riktig kan lita på systemen, men framförallt att man vill ha feedback från dem och kunna påverka händelseförloppet. Ett spaningssystem som ligger på plats i 7 h över ett intressant område är inte mycket att ha om det sedan ska ta 5 h i hemflygning innan man kan börja ladda ur informationen. Likaså har inte drönaren någon egen förmåga att själv urskilja när det avsedda målet uppenbarar sig och då ge sig själv ett eldkommando. Ofta sitter det ett helt batteri med bildtolkar, underrättelseofficerare och jurister på plats för att följa sådana uppdrag.

Sambandssystem är därför av yttersta vikt för drönarna. Medan ett flygplan har en pilot som kan fatta beslut helt på egen hand radiotyst, alternativt i värsta fall motta uppdateringar passivt via radio, är drönarna beroende av sina sambandssystem. Dessa är ofta i form av satellitlänkar för att möjliggöra långa räckvidder och också för att i möjligaste mån dölja dem för fiender på marken. Det är därför oerhörda mängder data som ska förmedlas, både för styrning, status, position etc, men framförallt i form av sensorinformation.

Som jämförelse kan nämnas att en enda av de mer kapabla amerikanska drönarna tar i anspråk lika mycket bandbredd som hela koalitionen gjorde under Operation Desert Storm. Den som någon gång spelat datorspel över internet vet hur beroende man är av en bra uppkoppling med snabba responstider för att inte drabbas av det som kallas ”lagg”, dvs då styrkommandon och spelets händelser inte överensstämmer till följd av fördröjning i uppkopplingen. Samma problem finns naturligtvis för drönare. Det är inte svårt att föreställa sig kraven på bandbredd för att i realtid ifrån Nevada, USA kunna följa vad som händer på marken i Afghanistan för att därefter skjuta en laserstyrd robot mot ett mål, där man som operatör kontinuerligt måste hålla riktpricken på målet som kanske är en bil och rör sig i 70 km/h. Som Comhem-reklamen för bredband uttrycker det – det får inte vara fjösigt!

Sambandet är också en av drönarnas svagaste länkar. Det blev stora rubriker när USA i december 2011 förlorade en RQ-170 stealthdrönare över Iran. Uppgifterna har gått isär om vad som hände där vissa talar om att USA förlorade kontrollen över drönaren, medan Iran hävdar att man lyckades störa ut kontrollen med telekrigresurser. Faktum är dock att en RQ-170 förlorades över Iran, även om de bilder som publicerats i Iran på ”vraket” inte känns helt trovärdiga. I en annan incident härom året förlorade man kontrollen över en MQ-9 Reaper i Afghanistan, varvid en F-15E Strike Eagle fick jaga ikapp den för att sedan skjuta ner den med en jaktrobot. Strax därefter ska operatören ha återfått sambandet med drönaren, men som sagt för sent. Sambandet är en svag länk hos drönarna.

Dessa krav på samband och framförallt högkvalitativ bandbredd gör att det krävs ett omfattande sambandsnätverk för att kunna genomföra operationer av detta slag och att operera drönarsystem med långa räckvidder. Att detta är oerhört kostsamt behöver sannolikt inte förklaras närmare.

RQ-4 Global Hawk. Strategisk spaningsdrönare med såväl SAR-radar som elektrooptiska sensorer. Kan även förses med signalspaningsutrustning. Avsevärt större storlek än JAS 39 och med spännvidd större än Boeing 737. Kostnad motsvarande F-22. Precis som på Predator ett tydligt ”huvud” för att inrymma all sambandsutrustning. Bild från Wikipedia

Kostnader: Att hålla ett omfattande nätverk av kommunikationssatelliter kräver sin ekonomi. Kommunikationssystem för stridsflyg är naturligtvis inte heller gratis, men här kan man begränsa behoven av att sända omfattande bilddata och man slipper bandbredden för styrning, flygsystem etc.

Även om man bortser från kostnaderna för stödssytem och bara ser de enskilda farkosternas kostnad så är det mycket långt från så billigt som det ofta låter i debatten. Ser man till de mest kapabla systemen så är kostnaden för en enda RQ-4 Global Hawk över en miljard kr. Faktiskt ungefär samma summa som en enda F-22, vilket är världens dyraste stridsflygplan. Detta har lett till att USA endast haft råd att köpa knappt 40 st. Den mest kapabla ”attackdrönaren” MQ-9 Reaper är inte heller helt gratis. Erfarenheter från krigföringen i Mali under vintern och våren ledde till att Frankrike nyligen lade en order på 16 st inklusive marksystem till en kostnad av ungefär tio miljarder kr. Som jämförelse kan nämnas att värdet på den JAS 39C som våren 2007 havererade i Vidsel var i ca 270 miljoner kr. Frågan är om drönare verkligen är så ”expendable” som man gärna låter påskina?

En fördel med drönare som gärna framhålls är att avsaknaden av pilot och besättning ombord skulle göra dem billigare, men inte heller detta stämmer.

Personal: Bara för att man tar bort piloten ur flygfarkosten behöver det som sagt inte betyda att det inte finns någon pilot. Ofta är det tvärtom. Då drönaren som ovan redovisat tar god tid på sig att överhuvudtaget nå till målområdet och har en lång uthållighet, krävs flera piloter för att genomföra ett enda uppdrag. Piloten kompletteras sedan med minst en operatör som sköter sensorer. Därutöver tillkommer bildtolkar som kontinuerligt ska analysera den information som skickas tillbaka. Ett enda uppdrag kan därmed omfatta flera skift med personal bara för att hålla drönaren flygande. Dessa sitter ofta på baser i det kontinentala USA, medan drönarna är baserade i operationsområdet tillsammmans med underhållspersonal och personal för att styra dem vid start och landning.

Sålunda är alltså drönarna mer besättningskrävande än flygplanen även om det är så att besättningen sitter i kontrollrum i USA och inte i flygplanet. Risken för personella förluster över fientligt territorium är därmed noll. Ser man till flygunderhållsorganisationen så ska enligt uppgift den amerikanska UAV-kontingenten med MQ-1 Predator och RQ-4 Global Hawk på Sigonellabasen under Operation Unified Protector ha varit 30-50 % större än den svenska Gripenkontingenten trots att det rörde sig om ett liknande antal flygfarkoster och att man befann sig på en amerikansk bas, varvid den svenska kontingenten bestod av en rad förmågor man hade kunnat minska vid operationer i Sverige. (Läs för övrigt denna artikel om arbetsförhållanden för contractors som klargör och underhåller drönare i operationsområdet)

Å andra sidan

Den kritiske misstänker säkert nu att alla de här områdena var utvalda för att visa hur dåliga drönare är. Så är dock inte fallet, utan alla är mycket relevanta när man ska utvärdera flygsystem. Finns det då inga områden där drönare är bättre eller är mer användbara än konventionella flygplan och helikoptrar?

Naturligtvis finns det sådana. Drönarnas stora styrka ligger i att kunna utföra uppgifter som är monotona och tidskrävande, t ex just långräckviddiga spaningsuppdrag eller i framtiden förhoppningsvis flygtransporter och lufttankning. Redan nu har man i USA börjat skissa på en småskalig demonstrator för just lufttankning. För att inte monotonin bara ska flyttas från plats A till plats B, vilket nu är fallet även med de mest kvalificerade drönare som står att uppbåda idag, krävs det dock att systemen blir mer autonoma så man hela tiden slipper ha ett antal personer som sitter i sin container för att övervaka att allting fungerar precis på samma sätt som man hade gjort om man suttit i flygplanet.

Ett annat område där jag ser en stark framtid för drönare och det i närtid är i form av rotor-drönare baserade på fartyg. Redan nu har tyska flottan korvetter där man ersatt de traditionella helikoptersystemen med just rotor-drönare. Samma sak har skett i den amerikanska flottan. För korvett Visby vars hangar blev alldeles för liten för att vara användbar till någon helikopter som brukas i Försvarsmakten vore detta ett ypperligt koncept. Dock krävs det att nyttolasten på dessa system ökar så att de kan bara med sig sonarer för ubåtsjakt, torped alternativt en militär radar för målinmätning av ytmål. I dagsläget är dessa förmågor icke-existerande till i bästa fall begränsade. Användbarheten i dylika applikationer överlåter jag med varm hand till någon marin bloggare att uveckla.

Drönarnas stora styrka ligger dock i förmågan att med små system möjliggöra för chefen på marken, oavsett om det är en gruppchef eller en bataljonchef, att ”se bortom kullen” och inhämta underrättelser innan man genomför sin framryckning eller anfall eller för den delen att skydda egen gruppering. Det är i dessa applikationer Försvarsmakten idag använder de stridstekniska och taktiska drönarna i Afghanistan och med stor framgång trots några haverier. Häri ligger idag och under överskådlig framtid den största nyttan med drönare och här bör Försvarsmakten fortsatt se till att hålla sig väl framme och öka ambitionen till att få ner drönarsystem på ännu lägre organisationsnivåer i Armén.

Här nedan en film tagen av en turkisk civilperson med en kommersiell ”leksak” med fäste och styrning för världens mest köpta sport/hjälmkamera, GoPro. Filmen illustrerar mycket tydligt vilken förmåga man ges för under 10 000 kr så länge man håller sig till enkla och beprövade system.

FOOTAGE FROM RC DRONE THAT WAS SHOT DOWN BY POLICE / Polis Tarafindan Dusurulen Helikopter [HD] from Jenk K on Vimeo.

Luftförsvar mot drönare

För att så efter en oerhörd massa text återgå till seminariets huvudfråga, luftförsvar mot ny teknik och nya hot. Om man ska avgränsa sig till det seminariet kom att handla om nämligen drönare så finns det i dagsläget och under överskådligt tid inget bättre luftförsvar mot drönare än det klassiska luftförsvaret mot flygplan, helikoptrar, kryssningsrobotar och allt annat som motståndaren slänger upp i lufthavet. Kanske inte så förvånande eftersom drönare inte är något hokus-pokus utan flygfarkoster som på samma sätt som alla andra. Det var av den anledningen jag skickade in just frågan på vilket sätt kräver ett luftförsvar mot drönare andra förmågor än bemannade system. Det verkar som Dan Jangblad som fick frågan höll med om resonemanget att ett traditionellt luftförsvar med jaktflyg och luftvärn hanterar även kvalificerade drönare.

Det Jangblad lyfte var dock risken med de mindre (stridstekniska) systemen som genom sin målinmätning kan orsaka stor skada, men vara kostsamma att bekämpa. Vi ser ju t ex på filmen ovan hur det slutar i att den turkiska polisen skjuter ner drönaren. Må så vara. Man ska dock komma ihåg att dessa system har i sammanhanget extremt korta räckvidder och därför kräver operatörer i omedelbar anslutning till systemen på samma sätt som eldledare. Återigen är också sambandet en gränssättande faktor då dess räckvidd också kraftigt begränsas av plattformens storlek. Här är förmodligen telekrigsåtgärder effektiva om än inte lika effektiva som exempelvis en luftvärnskanonvagn 90.

Slutsatser

Drönare i den form vi ser idag och under kommande decennium, sannolikt ytterligare ett tag, är inte något hokus-pokus som kräver en radikalt ändrad organisation eller materielanskaffning för de svenska luftstridskrafterna. På samma sätt som anskaffningen av jaktflyg och kvalificerat luftvärn med tillhörande sensorser ger förmåga att möta signaturanpassade stridsflygplan med stealthegenskap, erhålls förmåga att möta drönare med motsvarande egenskaper och uppdrag. Vi är fortfarande mycket långt från att få uppleva drönare med prestanda ens i närheten av dagens stridsflygplan. Exempelvis talar man i USA om att man inte förrän tidigast på 2030-talet har drönare med överljudsprestanda.

Jag ser som sagt en oerhörd risk i den svenska försvarsdebatten att drönare på samma sätt som nätverksbaserat försvar av okunnighet blir en slags ny väckelserörelse där mycket knappa ekonomiska resurser satsas på något som aldrig kommer att bära frukt. De miljarder kronor som kastades på olika avarter inom NBF kostade Försvarsmakten en rad andra materielsystem. Exempelvis försvann den krypterade talradion, datalänkarna tog 5 år extra att införa, ledningssystem avvecklades i förtid i väntan på ersättare som aldrig och reduktioner fick genomföras inom andra områden för kompensera förluster – exempelvis splitterskyddade granatkastarsystem.

Det är av yttersta vikt att man höjer blicken från drönarna och istället koncentrerar sig på luftstridskrafterna som helhet och de brister som finns här och nu i även luftförsvaret. Exempelvis luftvärnssystem med förmåga att bekämpa det som vi i 20 års tid sett som dimensionerande hot, nämligen kryssningsrobotar. Allt detta hade en luftförsvarsutredning kunna avslöja och lägga grunden till att avhjälpa, precis som Liberala ungdomsförbundet ordförande Linda Nordlund förtjänstfullt framhöll vid morgonens utfrågning hos Försvarspolitisk Arena – om man inte av (industri)politiska skäl valt att förlägga luftförsvarsutredningen till en tidsperiod (bortom 2040) där den inte gör någon nytta.

Läs gärna också inläggsserien om svenska lufstridskrafter idag och imorgon ur ett luftmaktsperspektiv

Uppdatering 23.30: Läs gärna denna intressanta artikel om besök på Creech Air Force Basen, varifrån merparten av de amerikanska drönaroperationerna kontrolleras. Ger en viss inblick i hur personalintensiva drönaroperationer är.

Uppdatering 15/7: DN har besökt den amerikanska utbildningen för drönarpiloter.

Fullspäckad dag i Almedalen toppad med drönarattack

(Ber om ursäkt för långt inlägg med mycket text och lite bilder)

Ännu en fullspäckad almedalsdag i försvars- och säkerhetspolitikens tecken är till ända. Under dagen har en mängd intressanta seminarier avhandlats. Utöver Försvarspolitisk Arena och Säkerhetspolitiskt Sommartorg så höll Swedbank ett tyvärr slutet seminarium om den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöregionen, Journalistförbundet höll ett seminarium om hur öppet försvaret ska vara och Moderaterna höll ett eget säkerhetspolitiskt seminarium kallat ”Nya hot – nytt försvar”. Det sistnämnda var faktiskt inte alls dåligt och Carl Bildt var i högform. Att seminariet framstod som så bra och budskapet så trovärdigt och faktiskt försvarsvänligt kan förstås ha att göra med delar publiken. Mer om detta i slutet av inlägget.

Morgonpass

Precis som tidigare dagar inledde Försvarspolitisk Arena med en halvtimmes utfrågning av två partier. Dessa var idag Moderaterna respektive Socialdemokraterna, båda intervjuade av Allmänna Försvarsföreningens ordförande Stefan Ring. Jag brukar inte tycka att dessa är så intressanta, men eftersom det nu var de två största partierna blev det undantag. För Moderaterna deltog Cecilia Widegren och Erik Bengtzboe, ordförande i MUF. Jag tyckte Widegren skötte sig rätt bra, medan Bengtzboe framstod som att han råpluggat det moderata reglementet för försvarsfrågor. Man kan undra om han ens själv förstod vad han pratade om. Den enda gången Widegren riktigt hamnade ute på hal is var när Ring började ställa frågor om PARP-rapporten, varvid hon fick göra sitt yttersta för att undvika att rakt ut säga som det var att rapporten avhandlar en målsättning och inte en faktisk status.

En positiv överraskning var sedan motsvarande utfrågning med Socialdemokraterna med Peter Hultqvist och Gabriel Wikström, ordförande i SSU. Med anledning av (s) ja till svenskt deltagande i NATO Response Force så utgjorde NATO en naturlig del av utfrågningen. Den stora positiva överraskningen utgjordes av Wikström som verkade väl påläst i ämnet och med egna teser och analyser. Det bekräftar i viss mån intrycket att från tidigare i våras att (s) satsar i försvarsfrågorna, då SSU hade en försvarspolitisk debattartikel i Uppsala Nya Tidning.

Markoperativ FN-insats i Afrika?

Säkerhetspolitiskt sommartorg inledde dagen med en diskussion mellan försvarsminister Karin Enström, Försvarsmaktens insatschef Anders Silwer och FN-förbundets Aleksander Gabelic om Afrika som nästa insatsområde för det svenska försvaret och då under FN-ledning. Seminariet kom av naturliga skäl att kretsa kring Maliinsatsen. En intressant nyhet var att insatschefen talade om att det nog behövs en markoperativ insats också. Jag håller det för troligt att Försvarsmakten under FN-flagg snart antingen deltar med markförband i Mali eller på annan plats i Afrika. Den politiska viljan för liknande är mycket tydlig samtidigt som Försvarsmakten tyvärr behöver något nytt för att ”hålla igång” personalen efter Afghanistan.

Gå med, eller inte? Gå med, eller inte?

Härnäst på agendan stod ett seminarium om NATO där deltagarna var Peter Hultqvist, Allan Widman, Karl Engelbrektson och Karlis Neretnieks. Detta måste jag säga var ett av de bästa seminarierna hittills, där debatten gick varm mellan Hultqvist och Widman om varför Sverige inte ska gå med, respektive gå med NATO. Sådant behöver den svenska säkerhetspolitiska debatten mer av. Karlis Neretnieks var också oerhört tydlig och bra när han gav svar på publikfråga rörande vad ett svenskt NATO-medlemskap skulle innebära för NATO.

Mest intressant var dock moderatorn Stefan Rings direkta fråga till Karl Engelbrektson, där Engelbrektson var tvungen att kliva något utanför det normala svängrummet eftersom frågan var så detaljerad. Frågan rörde det svenska deltagandet med stridsflyg på Island där uppgiften från början var att genomföra air policing, det vill säga motsvarande incidentberedskap. Under hösten ändrades dock detta till air surveillance, vilket inte är en uppgift för stridsflyg, men där andemeningen senare ändrats till att genomföra en längre samövning mellan de norska, svenska och finska flygvapnen motsvarande de som på veckobasis genomförs i norra Sverige. Frågan som ställdes tvingade Engelbrektsson att erkänna att övningsriktningen istället för en insats kommer sig av att flera NATO-länder nu motsätter sig att Sverige ska glida med i NATO på alla fördelar utan att själv behöva göra några åtaganden. Här kan man också dra en parallell till vad NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen sade i Sälen om ett svenskt NATO-medlemskap. Sverige kan inte påräkna ett automatiskt stöd i händelse av ett angrepp och man omfattas inte av det kollektiva självförsvaret. ”Antingen är man gravid eller också är man det inte” och så förhåller det sig även med ett NATO-medlemskap. (Informerande artikel i amerikansk media om Islandsövningen)

Denna redogörelse från Engelbrektsson var intressant att ta med sig till Säkerhetspolitiskt Sommartorgs seminarium om Försvarsberedningens omvärldsanalys, där Cecilia Widegren bland annat talade om hur NATO vill bygga partnerskap. Att sammanfoga Fogh Rasmussens, Engelbrektsons och Widegrens uttalanden ger en något oklar bild. Hur mycket partner kan Sverige bli?

Det var en gång en försvarsminister, en soldat och en sjöman

och allihop deltog de i Försvarspolitisk Arenas seminarium om det nya personalförsörjningssystemet. Seminariet kom till stor del, precis som väntat, att handla just hur soldaterna/sjömännen uppfattar arbetet i Försvarsmakten, hur länge man tänker sig att stanna, rekrytering av kvinnor. Vad jag saknade i seminariet var deltagande av personal som slutat i Försvarsmakten för att få den bilden också. Nu kunde soldaten och sjömannen rätt bra svara upp på detta i alla fall, men det skulle vara ännu trovärdigare att höra det direkt. Tyvärr var det precis som väntat att ingen verkar vilja stanna de sex år som grunden för att det nya personalförsörjningssystemet ska gå ihop. Att det måste till ytterligare krafttag i personalfrågorna är tydligt.

Försvarsmakten och öppenheten

Vid lunch drog också journalistförbundet igång sitt seminarium om öppenheten i Försvarsmakten (finns att lyssna på som pod – gick tyvärr ej att bädda in). Det var väldigt synd att inte journalistförbundet gjort gemensam sak med Försvarspolitisk Arena kring seminariet om öppenhet i Försvarsmakten. Det var nämligen mycket bra och styrkan var förmodligen att Försvarsmakten inte hade någon egen representant i det utan att deltagandet var Officersförbundets ordförande Lars Fresker och Folk och försvars förre generalsekreterare Lars Ekeman. Dock måste man ändå säga det var mycket konstigt att inte Försvarsmakten bjudits in att själv kommentera. Nu hade dock Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten tagit sig dit i alla fall och kunde som frågeställare ta till orda och kommentera i seminariets slutfas.

Fresker och Ekeman tecknade under en halvtimme en bild av Försvarsmakten som en myndighet som allt mer slutit sig vad gäller information där anställda uppvisar en allt mindre vilja att uttala sig offentligt. Officersförbundet hade till och med sökt efter en officer som kunde uttala sig med anledning av en medlemsundersökning där en mycket stor andel av officerarna upplevde problem med att nå fastställda målsättningar för förbandet. Av de flera tusen som svarat instämmande var det ingen som ville ställa upp. Ekeman jämförde med sin tid i Försvarsmakten under 90-talet där han bl a både jobbade på Högkvarteret och i Försvarsdepartementet att det rådde en mycket mer aktiv dialog mellan media och Försvarsmakten samt att officerare inte räddes att skriva debattartiklar och berättade även om det så kallade översteupproret från 2001 som han ansåg vara det som definitivt satte stopp för ett starkt deltagande i debatten.

Lagersten tog som sagt till orda mot slutet och även om jag håller med honom i vissa aspekter, tycker jag att han var fel ute när han kritiserade Ekeman och avvisade dennes redogörelser med det jag skulle vilja kalla modern försvarspolitiks härskarteknik 1A, nämligen att säga att det är enorm skillnad mot idag och för 20 år sedan och därmed implicit uttrycka att vederbörande inte har de kunskapsmässiga förutsättningarna att uttrycka sig. Min uppfattning är att Ekeman i mångt och mycket var helt rätt ute. Lagersten svarade dock mycket bra på frågorna rörande sekretess och en eventuell ny sekretesslagstiftning.

Avslutningsvis kontrade Ekeman med att komma in på försvarsbloggandet och tog då bland annat upp denna blogg och såg det anonyma försvarsbloggandet som ett symptom på att något är fel i debattkulturen. Innan Almedalen och våren skulle jag ha varit mer böjd att säga att utvecklingen var på väg åt rätt håll, men efter framförallt de senaste dagarnas händelser är jag tveksam. Det känns tyvärr alltmer som att Försvarsmakten åter är på väg att glida ner i skönmålningen i syfte att inte vara politiskt kontroversiell då polariseringen inom försvarspolitiken är så hård mellan skönmålande Moderater och svartmålande Socialdemokrater (och för den delen andra partier också). Ännu en gång tvingas man ställa frågan – vem gynnar detta agerande?

Apropå svartmålning och bloggande så finns det alla skäl att understryka en kommentar från gårdagen. Som bekant har försvarsbloggarna genom åren fått utstå mycket kritik för svartmålning, negativism och andra liknande uttryck. Att verkligheten allt som oftast visat sig stämma med vad som veckor, månader eller år skrivits på försvarsbloggarna har dock allt fler blivit medvetna om. Signaturen Teaterdirektören fångade styrkan i försvarsbloggarna mycket bra:

” Jag kan dock konstatera att det nästintill är omöjligt att svartmåla eller komma med annat än riktiga fakta inom bloggvärlden. Det finns alltid någon som har de exakta siffrorna och senaste uppdateringen. Denne hör snart av sig!”

Det stämmer mycket bra.

Andra citat från dagen:

Twitter:
Carl Bildt: Det har varit tidsödande möda att få socialdemokraterna att ge upp sitt motstånd mot Nato:s snabbinsatsstyrka. Men bättre sent än aldrig.

Johan Wiktorin: @CBildt: Bra jobbat! Erfarenheter? Jag och @wisemanswisdoms försöker med tidsödande möda få moderaterna att satsa mer på försvaret.

–––

Brigadgeneral Dennis Gyllensporre på Swedbanks seminarium om säkerhetspoltik i Östersjöområdet, återgivet på Twitter:

”Det viktiga är inte Rysslands fö-budget utan övningarna de genomför. ”

Johan Wiktorin: Oj, vi som hade sista FMÖ 1993!

–––

Carl Bildt: [när Ofog-aktivister som tidigare satt på främsta bänkraden ramlat ihop framför scenen, döda i en ”drönarattack”. Talar om att man behöver kunskap, kontakter och kapacitet] ”… till exempel så att man kan bära ut folk, då måste man ha kontakter på ett eller annat sätt …” och lite senare till publiken som står längst bak ”… och det finns lediga platser här framme om ni vill”, samt i slutet av seminariets frågestund när en av aktivisterna återkommit och sittandes på en stol ska ställa en fråga: ”välkommen upp på stolen”.

Carl Bildt är helt enkelt fantastisk.

Skönmålare och svartmålare (uppdaterat 14.55)

I söndags fanns SVT på plats på F 17 Gotland (den militära delen av Visby flygplats) för att direktrapportera när överbefälhavare Sverker Göranson landade in i en Tp 84 Hercules. Man kunde däritll samtidigt rapportera att incidentroten just landat in för att tanka. Det alla förväntade sig och ville ha svar på var naturligtvis om Försvarsmakten hade något nytt på gång med tanke på att det var i Almedalen förra året ÖB började ta bladet från munnen och meddelade att om försvarsbudgeten ej stärks markant efter 2015 så kan man tvingas avveckla en hel försvarsgren.

ÖB levererade dock inte några nya ”scoop” i intervjun med SVT. Istället fokuserade ÖB på två budskap. Det ena var att han har en mycket bra relation till sin minister. Det andra var att framhålla Försvarsmaktens insatta personal som gör ett mycket bra jobb såväl i de internationella insatser som Afghanistan och Adenviken, som den prövade nationella beredskapen till följd av den höga aktiviteten över och på/under Östersjön. Det var en linje ÖB höll fast vid så fort han ställdes inför andra vinklingar på frågorna.

I skrivande stund har ÖB medverkat i ett antal intervjuer i Almedalen. Vad som är ÖB och myndighetens ”media lines” är tydligt. Den ena är att gräva ner stridsyxan med Försvarsdepartementet genom att hänvisa till den goda relationen till ministern. Den andra är att visa att Försvarsmakten levererar, vilket görs genom det mest klassiska knepet i media – att hänvisa till den vanliga människan. I det här fallet görs det genom att uttrycka stolthet för och berätta hur duktig personalen i Försvarsmakten är. Det stämmer också väl överens med den ”hashtag” på Twitter som Försvarsmaktens infomationsdirektör Erik Lagersten nyttjade under våren vid referenser till verksamhet i insatser: #stolthet.

Försvarsmaktens personal i insatserna och beredskap är självklart också de som ska hyllas. Inget ont i det. Det är alldeles utmärkt och något som man gärna får utveckla än mer. Det var också oerhört skickligt att själv föra frågan om verksamheten i Östersjön på tal. På så sätt desarmeras ämnet visavi journalistkåren och risken för oönskade frågor minskar. Vad Försvarsdepartementet och Försvarsmakten minst av allt vill ha just nu är en upprepning av ”ryska påsken” – något som förmodligen slagit ner lika hårt på Försvarsmakten som nyårets ”en-veckasförsvaret”. Vare sig det ena eller det andra något som myndigheten egentligen är att lasta, utan snarare de politiska styrningarna. Så är det också så att i dagens tidevarv är det åtskilligt viktigare att framstå som effektiv än att vara det. Därav blir det också så geggigt när det visas att man effektiviteten inte finns annat än på powerpoint.

ÖB medverkade under måndagseftermiddagen i en intervju med Annika Nordgren-Christensen på Försvarspolitisk Arena i Almedalen. De nämnda budskapen upprepades återigen och det blev än tydligare att det under våren sannolikt skett någon form av taktikomläggning. Plötsligt är alla Försvarsmaktens brister och problem som bortblåsta. De som tidigare figurerat refererades till som att man diskuterar i olika tidsperioder, att det är skillnad mellan idag och om några år och det är så man ska se på ”utmaningarna”.

Your browser does not support iframes.

Det som var mest slående var ÖB:s uttalande efter ca 25 min, när materielbrister, personalsituation och den stora skillnaden berördes mellan den officiella bilden och den som förmedlas i delar av media och av förvarsbloggare.

”Saknas det materiel här och där? Ja, det gör det, men det saknas ingen avgörande materiel därför vi har också valt att prioritera därute. Alltså dom som går i skarp insats oavsett om det är i Östersjön, i Afghanistan eller utanför Somalia.”

Det är bra att Försvarsmakten vill skapa en stolthet för den verksamhet som bedrivs och hos personalen. Jag bedömer det dock som stor risk för att det blir bakslag.

Vad vi nu ser är att förtroendeklyftan återigen förskjuts från Försvarsdepartementet/Försvarsmakten till att spänna mellan hög och låg nivå inom Försvarsmakten. ÖB har under vintern och våren hyllats av sin personal som en sanningssägare som vågat stå upp för sin personal och sin myndighet gentemot mycket märkliga pålagor från Försvarsdepartementet. När ÖB talar om att det inte finns några brister avseende avgörande materiel är det ett påstående som är oerhört lätt att syna för personalen i Försvarsmakten som, precis som det sägs i intervjun ofta har helt andra åsikter om situationen i Försvarsmakten, men som dock viftas bort av ÖB att det handlar om andra tidsperspektiv. Visst det må vara så att det i Försvarsmaktens planerade insatser inte finns några större materielbrister.

Man måste dock skilja mellan de enstaka spjutspetsarna och helheten. Att diskutera brister inom det ÖB refererar till som avgörande materiel är helt inte möjligt av sekretesskäl, vilket därför kraftigt hämmar försvarsdebatten. För att begränsa sig till de brister som varit uppe till offentlighetens ljus så påverkar exempelvis den kompletta bristen på artillerisystem Försvarsmaktens förmåga att lösa sin grunduppgift, att försvara Sverige och indirekt att verka för svensk säkerhetspolitik, mycket negativt.

Det som jag bedömer som Försvarsmaktens nya kommunikationsplan riskerar att föra försvarsdebatten två år bakåt i tiden, där det åter blir en polarisering mellan det som departementsrådet Michael Moore på måndagsförmiddagen beskrev som ”skönmålare” och ”svartmålare”. Som synes av debatten kring ryska påsken finns det två fraktioner som gynnas av detta. Den ena är regeringen och försvarsdepartementet som är beroende av en bild av en framgångsrik försvarspolitik. Den andra är en eventuell framtida motståndare som bara har att tacka och ta emot för alla glapp som målats upp som ifyllda. Att det även finns en politisk önskan om att hellre tala om saker och ting som fungerar istället för glapp var tydligt under eftermiddagens seminarium om hur Försvarsmakten kan göras krigsavhållande, där Johan Forssell (m) efterlyste diskussion om det som fungerar bra istället för det som fungerar dåligt.

Man måste kunna diskutera både och –framförallt vad gäller den skarpa verksamheten. Det är det man ska vara stolt över, men då räcker det inte med lite glättiga bilder och korta blogginlägg om postgången i Mazar-e Sharif. Berätta om den skarpa verksamheten som pågår. Berätta om patrullerna i Afghanistan. Berätta om operationer tillsammans med ANA och ANSF. Berätta om spaningsuppdrag i Adenviken. Berätta vad det är som händer i och över Östersjön – inte bara att något händer. Allt detta är sådant som allmänheten har rätt att få veta, för det som händer är den verkliga säkerhetspolitiken och det är utövandet av den som vi i Försvarsmakten, såväl som allmänheten, ska vara stolta över.

Det för återigen in ämnet på svagheter, svartmålning, halvtomma glas eller vad man nu vill kalla det. Allan Widman adresserade frågan rätt bra när han under seminariet sade:

”Det handlar om hur omvärlden uppfattar det”

Tyvärr är det så att omvärlden sannolikt har betydligt bättre uppfattning om huruvida det svenska glaset är halvfullt eller halvtomt än vad den svenska allmänheten har, och det är ett allvarligt bekymmer. Ett lika stort bekymmer är att våra försvarspolitiker inte har mycket mer information, vilket Mikael Oscarsson (kd) vittnar om i en intervju med Hallandposten:

”Apropå påskincidenten så framkom det uppgifter att det var första gången på elva år som försvarsutskottet hade fått en incidentberedskapsrapport från Försvarsmakten, stämmer det?

– Jag kan inte blicka tillbaka i elva år i försvarsutskottet, men jag kan blicka tillbaka femton år i riksdagen. Men jag har bara varit i försvarsutskottet i tre år.

Och du har inte tidigare fått en sådan?
– Nej.

Hur kommer det sig att ni inte har begärt att få en sådan?

– Ja, du. Det är väl som en del i försvarsutskottet har sagt, för vi var nämligen en hel del på Kungliga Krigsvetenskapsakademien, och bland annat Karlis Neretnieks som talade, och så en hel del efteråt ”men en sån här slags rapport har vi ju aldrig fått i försvarsutskottet”, så det finns ju en del förbättringspotential, om man säger så, i Försvarsmaktens tydlighet.”

Ute i organisationen blir det krigsförbandscheferna och de så kallade första linjens chefer (plutonchefer med flera) som får uppgiften att stå för den nya linjen, gentemot deras yngre befäl och soldater som är mycket väl medvetna om vilka brister som finns och att det inte enbart är handskar, stridsvästar och annat som gärna kastas som tillhyggen i debatten.

Klyftan förskjuts. Det man lagar i relationen mellan departement och myndighet riskerar istället att leda till en ny ruptur inom myndigheten. Det kommer inte att förbättra rekryteringen, hur mycket man än använder det nya ledordet ”stolthet”.

Vi ska vara stolta över de uppgifter som Försvarsmakten och dess personal löser skarpt, ofta under mycket stora umbäranden för såväl insatt som dennes familj och utan tillräcklig erkänsla och stöd. Lika viktigt är det dock för vår försvarsförmåga, här och nu, men även i framtiden att man är tydlig med vilka brister som egentligen finns och hur situationen egentligen ser ut.

Klockan är nu kvart över midnatt på det som är Moderaternas dag i Almedalen och som även är försvarsminister Karin Enströms första dag på plats i år. Det är 6 år sedan Anders Borg på egen hand reducerade försvarsbudgeten. Det ska bli intressant att se vad som meddelas i år.

Se även: Jägarchefen, Skipper

Uppdatering 08.15: Johan Wiktorin skriver om de halvfull glasen och konstaterar tyvärr liksom jag gjorde härom dagen på Twitter att när glaset faktiskt börjar närma sig pinsamt tomt så är det bara att såga av det upptill så närmar det sig halvfullt igen.

Förtjänstfullt tar han upp DN:s artikel om bristerna i Gotlands försvar, i vilken försvarsministern kommenterar situiationen så här:

”Försvarsminister Karin Enström (M) säger att hon ser ett behov av att höja försvarsanslagen i höstens budgetproposition, men hon ser inga särskilda behov just på Gotland.

– Vi har flexibelt rörliga förband, vi har hemvärnet, som finns på Gotland. Försvarsmakten övar i och på och runt om Gotland. Att urskilja Gotland … Jag ser inte det på samma sätt. Vi har en insatsorganisation som ska kunna röra sig mellan olika delar av landet, självklart också till Gotland, säger hon.”

Ska man vara diplomatiskt korrekt kan man uttrycka det som att det märks att det var ett tag sedan försvarsministern var aktiv officer och att hon kanske glömt bort hur logistikens krav. Märk också ordvalet ”ska kunna” istället för kan. Frågan är vilket datum som Försvarsmakten ska ha den förmågan (och med vilken materiel kan frågas) eller om det rentav är som så att hon anser att myndigheten misslyckats.

Glädjande nog för svensk försvarsförmåga har Socialdemokraterna nu sagt ja till deltagande i Nato Response Force. De förband som avdelas för detta kommer inte att ha någon möjlighet att falla igenom vad gäller utrustning och övning, något som därför skulle behövas för hela Försvarsmakten.

Media: SVT, DN, DN2, DN3, SR, DN4, DN5

Uppdatering 14.55: Även SvD uppmärksammar nu den livliga försvarsdebatten. Händelserik dag än så länge så det blir ett blogginlägg till kvällen.

Carl Bildt och Jonas Sjöstedt diskuterade NATO-frågan i SVT. DN, SvD

Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv – del 4

Nedan följer del 4 i serien Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv. Del 1 avhandlade grunder om luftmakt och gårdagens svenska luftstridskrafter. Del 2 och del 3 avhandlade dagens situation och hur baser och personal respektive teknik och taktik påverkar möjligheterna att utöva luftmakt. Denna del kommer att avhandla slutsatser avseende luftmakt för svensk del och åtgärder för att i framtiden kunna utöva luftmakt. Inlägget går förmodligen stick i stäv med Försvarsmaktens officiella linje eftersom ÖB i Almedalen nyss konstaterat att Förvarsmakten ”inte saknar någon avgörande materiel”. Ett påstående som av säkerhetsskäl är mycket vanskligt att motsäga, men det blir en fråga att återkomma till i ett annat inlägg.

Samma disclaimer som gällde för del 1 gäller även för denna och övriga delar.

Summering för 2010-talet och framåt:

Den svenska debatten om luftförvar och luftstridskrafter hamnar lätt på sidospår, t ex drönarfrågan. Drönare är ur perspektivet svenskt nationellt försvar ovidkommande, såvida man inte talar om mindre drönare, de så kallade stridstekniska systemen som exempelvis Falken. Har man möjlighet att hålla eget luftherravälde eller effektivt bestrida motståndarens luftherravälde finns få möjligheter för denne att använda mer avancerade drönare. Alla de konflikter vi idag har sett drönare användas framgångsrikt har användarsidan haft eget luftherravälde. För Georgien gick det inte särskilt bra att använda drönare 2008 då det till största delen var Ryssland som hade kontroll över den tredje dimensionen.

Istället behöver man lyfta perspektivet och se hur svenska luftstridskrafter på ett bättre sätt kan bli en stödjande del till den svenska säkerhetspolitiken i närområdet genom möjligheten att utöva just luftmakt.

John Warden skulle sannolikt inte fälla några positiva kommentarer över den svenska tillämpningen av luftmakt idag och kommande år. Hade han varit diplomatisk och för samtiden politiskt korrekt hade han sett framtiden som ”full av utmaningar”.

För framtiden måste Sverige på samma sätt som Finland resa sig från ”fall 3” till ”fall 1” där även den presumtive motståndarens basområden och vitala resurser befinner sig inom räckvidd, samtidigt som man minskar sårbarheten för egna resurser.

Baser: En ny basorganisation och personalorganisation som stödjer denna måste intas istället för den limbo som Flygvapnet idag befinner sig där man varken kan få skydd genom spridning över ytan eller fortifikatoriskt. Krigsbaser bör i högre grad vara placerade utanför den presumtive motståndarens primära vapen- och sensorräckvidd för att möjliggöra handlingsfrihet med egna resurser och försvåra för motståndaren att initialt få luftherravälde. Understödjande organisation såsom transportflyg och logistik måste vara dimensionerat för att snabbt kunna få ut förbanden till krigsbaser om dessa ej är densamma som fredsgrupperingen. Baserna, alternativt andra baser måste också vara förberedda för att ta emot det stöd utifrån som samtliga är överens om att vi är helt beroende av. Att svenska baser förbereds för att ta emot stridsflyg från andra nationer är även något som gynnar det nordiska försvarssamarbetet, då exempelvis det finska stridsflyget är beroende av ett operativt djup, såsom bör ha framgått av kartan i förra inlägget.

I dagsläget kan basområdena svårligen luftförsvaras då det svenska luftvärnet har alldeles för ringa numerär och korta räckvidder för att kunna täcka såväl baser som befolkningscentra och andra skyddsobjekt. Sedan 90-talet har försvarsberedningar och andra studier konstaterat fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar som det primära militära hotet mot Sverige. Likväl har ingen anskaffning eller ansträngningar gjorts för att neutralisera detta hot. Här krävs nytänk och nyanskaffningar inom luftvärnsområdet på helt andra nivåer än regeringens nyligen tagna beslut om IRIS-T i luftvärnsversion.

Stridsflyg: Numerären måste anpassa utifrån att både kunna bestrida motståndarens luftherravälde samt att kunna avdela en erforderlig reserv för att vid avgörande tidpunkt kunna sätta in ett motanfall mot motståndarens kritiska sårbarheter och flygbaser. (Jämför gärna med Johan Wiktorins anförande på Folk och försvar hösten 2012 respektive Försvarsmaktens presentation av det utökade budgetunderlaget inkluderande förmågelyft JAS 39 våren 2012, där man angav siffran 60-80 JAS 39E som en lägstanivå för att i en vecka kunna möta ett begränsat militärt angrepp mot Sverige)

Utbildning och personal: Ju mer träning ju bättre hockeyspelare och detsamma gäller inom luftmakten. Ju bättre övad personalen är, ju mer det flygs vid övningar, ju bättre presterar man när det är skarpt. Är man underlägsen i både numerär och övning så blir inte resultatet bra. För tio år sedan kunde man skratta åt att ryska flygvapnet flög ca 30 h per pilot när svenska viggenpiloter fick drygt 120 h per år i en, eller max två roller. Idag flyger det ryska flygvapnet enligt den öppna rapporteringen väl över 100 h per år medan svenska JAS-piloter förra året totalt flög 10 300 h – i tre roller. Det blir mindre än 100 h per pilot. Det säger sig själv att man behöver öka denna siffra för att bli lika bra. Det är inte för inte som NATO har ett krav som vida överstiger den nämnda siffran. (Observera att siffran i nästa stycke gäller stridsflygdivisionerna. Därutöver finns en stor organisation med andra JAS 39 piloter för att sköta utbildning, utveckling, provflyg och även i staber vilka ska dela på den årliga tilldelningen flygtid, men med lägre målsättningar om färdighet)

För att generera ett stort antal flygföretag en fast antal flygplan krävs ett större antal piloter och teknisk personal för att man ska kunna operera uthålligt. IO 14 behöver här ersättas med en mer funktionell organisation som verkligen är anpassad för insats ”här och nu” och inte utifrån andra prioriteringar. 72 piloter på 100 flygplan, eller som möjligtvis i framtiden, 72 piloter på 60 flygplan förslår inte långt om man vill kunna genomföra flygoperationer kontinuerligt flera dygn i sträck. Detsamma gäller naturligtvis teknisk personal för flygunderhåll, flygstridsledare och så vidare.

”Enablers”: Sverige kommer ensamt aldrig att kunna nå den numerär som exempelvis Ryssland kommer att ha. Det gäller dock att kunna neutralisera numerär med överlägsenhet på andra områden precis som tidigare, genom exempelvis teknisk överlägsenhet, överlägsenhet på telekrigsområdet och en förmåga att flytta striden till motståndarens område. En ökad satsning krävs på telekrigsområdet liksom en anskaffning av kvalificerade attackvapen såsom kryssningsrobotar och eventuellt signalsökande robotar, för att bemöta det inledande luftherravälde som den presumtive angriparen kan komma att ha i och med bland annat luftvärnssystemet S-400.

För ett litet flygvapen som det svenska med begränsade resurser finns det gott om möjligheter att skaffa sig enablers och därmed gå utanför den berömda boxen vad gäller uppträdande och förmåga. Ett exempel kan vara MALD, Miniature Air Launched Decoy, som kan kallas en liten drönare som fälls från ett stridsflygplan för att flyga in framför eget flyg. Den kan programmeras att flyga egna banor. Den kan uppträda som ett jaktflygplan och imitera ett jaktflygplans radar och därtill ha radarmålyta som ett jaktflygplan. För en motståndare som med radar och andra sensorer mäter in MALD är detta ett jaktflygplan varvid åtgärder måste vidtas i form av bekämpning eller manövrer. Systemet är anskaffat av USA och flera NATO-länder är på väg att anskaffa det.

MALD under provflygning på F-16 (de röda cylindrarna i näst yttersta balklägen). Bild från Wikipedia.

Här var inte avsikten att grotta ner sig i detaljer utan att visa på att det finns gott om lösningar på stridsteknisk nivå för att kompensera underlägsenhet i antal och andra taktiska nackdelar såsom att motståndaren förfogar långräckviddiga luftvärnsystem. Däremot kvarstår faktumet att ju fler komplicerade system man lägger på den stridstekniska nivån, desto mer tid måste läggas på övning att handha dem. Likaså är de noll och intet värda om man inte har ett fungerande bassystem med tillhörande logistik och även förmågan att ta striden till motståndaren och gå till offensiven.

Genom förverkligandet av en ny doktrin för svensk luftmakt höjs tröskeln för våldsanvändning i svenskt närområde, precis på samma sätt som Flygvapnets och E 1:s förmåga gjorde under det kalla kriget. På ämnet så kunde SvD idag rapportera om en brittisk rapport som ser den otydliga svenska försvarspolitiken och det svenska försvaret som en riskfaktor i norra Europa. Läs gärna också Försvar och Säkerhets inlägg ”Sweden – becoming a failed state?”

Under tisdag lunch diskuteras i Almedalen på Försvarspolitisk Arena JAS 39E under rubriken ”Vad vet du om Sveriges nya stridsflygplan?” och på torsdag håller man seminariet ”Luftförsvar: Ny teknik – nya hot?”. Båda seminarierna går att följa live på webben om man inte befinner sig i Almedalen. Då kan det vara skäl att ägna en tanke åt luftmakten och denna inläggsserie.

Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv – Del 2 (uppdaterat 17.00)

Fortsättning i inläggsserien om svenska luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv. Samma disclaimer och konstaterande som för del 1 är gällande.

Dagens och morgondagens svenska luftstridskrafter

Ur en wardensk synvinkel ter sig situationen för morgondagens svenska luftförsvar problematisk, eller full av utmaningar som man bör uttrycka sig om man ska vara käckt politiskt korrekt.

00-talets strategiska time-out för det svenska försvaret innebar en stor identitetskris för hela Försvarsmakten och därmed även luftstridskrafterna. Nästan allt luftvärn avvecklades, så till den grad att det idag inte på långa vägar finns luftvärn att försvara såväl basområden som markstridskrafter, befolkningscentra och andra viktiga mål. 00-talets inriktning för luftstridskrafterna hade territoriell integritet (incidentberedskap) som huvudsaklig fokus och internationella insatser som sekundär uppgift. Sålunda försattes hälften av stridsflygdivisionerna i en mycket låg beredskap där kravet inte var högre än att förbanden på tre år skulle kunna återta stridsduglighet, vilket var helt i linje med försvarsbeslutet 2004 och föregående försvarsberednings rapporter. Krigsbaser skulle inte längre behövas utan uppträdande skulle ske från fredsflottiljerna, vilket möjliggjorde krigsbassystemets avvecklande med undantag av ”övningsbaserna” Jokkmokk och Hagshult. Krigsbassystemet avvecklades med en skrämmande effektivitet och så sent som förra året pågick arbetet med att avveckla det sista av den sista av de gamla krigsbaserna, Gunnarn utanför Storuman. Som synes av Försvarsmaktens hemsida så kom t ex Jokkmokk aldrig att nyttjas mellan 2006 och 2013.

Även om Regeringen och Riksdagen fattade ett beslut om gradvis återtagande i och med den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009 återstår mycket lång väg för luftstridskrafterna liksom Försvarsmakten i helhet. ”Utmaningarna” är oändliga sedan värden för tiotals miljarder skrotats under 00-talet bara för att några år senare upptäcka att man åter har behov av just det som man har avvecklat.

Till att börja med kan man konstatera att Wardens ”fall 3” gäller fortfarande och i än högre grad även om den förre flygvapeninspektören inte drog sig för att kalla sitt flygvapen ”ett av världens bästa i sin storleksklass”. Fastän personalen är mycket duktig måste man se till de större sammanhangen. Flygvapnet idag har en likvärdig eller sämre förmåga att påverka motståndarens basområden (dessa har flyttats bakåt i och med Baltikums självständighet respektive befinner sig under starkare luftvärnsparaplyer även om Gripen har en ökad räckvidd). Den stora skillnaden utgörs istället av Flygvapnets egna baser. I dagsläget är de fyra svenska stridsflygdivisionerna baserade på två platser, Ronneby respektive Luleå, vilket är på ca 330 respektive 380 km avstånd från ryskt territorium.

Räckvidd för Iskander baserad i Kaliningrad. Bild från Wikipedia-artikel om Iskander

Detta är väl inom räckvidd för såväl luftvärnssystemet S-400 som den konventionella ballistiska roboten Iskander. Av öppna källor vet vi att idag finns Iskander liksom S-400 baserade i Kaliningrad och har därmed räckvidd in över södra Sverige. Iskander finns även fredsgrupperad i trakten av St Petersburg men har därifrån inte räckvidd in över svenskt territorium i nuvarande variant. Till detta skall även läggas flygburna kryssningsrobotar burna av exempelvis Tu-22M, kända från långfredagen 2013, där räckvidden uppgår till 300-3500 km beroende på vapenmodell. Stridsdelarna är dock begränsade till ca ett halvt ton vilket i sammanhanget är rätt litet, men fullt tillräckligt vid ett statiskt uppträdande där målläget inte förändras. Precis som JK Nilsson påpekade i kommentarerna till första delen trycker Warden på att det bästa sättet att vinna kontrollen över den tredje dimensionen är inte att slå ut motståndarens flygplan när de befinner sig i luften. Det är att slå ut dem på marken. Så mycket enklare då när flygplanen står parkerade snyggt och prydligt på ett fåtal platser.

För svenska luftoperationer i den södra landsändan i händelse av krig (särskilt i inledningen) är detta en allvarligt begränsande faktor. Bidragande är också sensortäckning då räckvidden mot mindre luftmål på en modern spaningsradar idag ligger runt 400 km. Norra Sverige gynnas i detta fall av att Finland ligger som mellanliggande buffert med allt vad detta innebär i form av radarskugga, men även som luftförsvarsområde.

Det är inte utan att man kan konstatera att tankarna kring ”attackschlätta”, det vill säga koncentrationen av svenskt attackflyg till baser på västgötaslätten utom primär räckvidd för sovjetiskt flyg, var helt korrekt för 50 år sedan. Ett liknande tänk behövs idag, när ca hälften av de svenska baserna lär ligga under rysk direkt sensorräckvidd och flera även inom räckvidd för luftvärn och Iskander. Sett ur ett luftmaktsperspektiv var försvarsbesluten 2000 och 2004 felaktiga. De flottiljer som skulle ha behållits borde ha varit de mer tillbakadragna och skyddade, till exempel F 4 i Östersund, samtidigt som man behöll framskjutna baser som Uppsala och Ronneby för incidentuppdrag i fred och skymningsläge och som snabbtankningsbaser i krig.

Bild från hjak.se utvisande attackeskaderns utgångsgruppering genom åren

Baser och personal

Allvarligast bland de svenska luftstridskrafternas utmaningar är bassituationen och personalnivåerna. Från att tidigare betjäna varje stridsflygdivision med två basbataljoner på två krigsflygbaser ska i dagsläget fyra stridsflygdivisioner, helikopterflottiljens helikoptrar och transport- och specialflyget alla betjänas av sammanlagt två basbataljoner. Bägge tillsammans med samma numerär som en av de tidigare då personal numera är mycket dyrt. Problemet fördjupas då det gamla krigsbassystemet där skydd genom spridning var ledorden numera är nedlagt. Om man nu ska sprida resurserna, vart ska man då ställa dem? Vilken infrastruktur finns och vilket skydd kan man där påräkna, såväl fortifikatoriskt som i form av markförsvar och luftvärn? Sverige valde tidigare vägen skydd genom spridning med stora krigsbasområden (personalintensiva) till skillnad från NATO som valde fortifikatoriskt skydd i form av bergrum och betongvärn för enskilda flygplan.

Visa större karta
Norsk civil flygplats (Narvik), tillika krigsbas

Detta var i sin tur en lärdom som drogs från Sexdagarskriget när det israeliska flygvapnet under krigets inledande timmar slog ut de egyptiska, syriska, jordanska och irakiska flygvapnen på marken och därmed försäkrade sig om kontrollen över den tredje dimensionen. Medan NATO-lösningen utnyttjade sig av fortifikatoriskt skydd och skyl för att förneka motståndaren underrättelseläget för att kunna bekämpa flygplanen på marken så utnyttjade Sverige ett på baserna rörligt uppträdande där flygplanen kontinuerligt flyttades runt över stora ytor så att ett endast timmar gammalt underrättelseunderlag var helt föråldrat när insats kunde beordras. För bägge lösningarna var startbanorna den kritiska sårbarheten. Såväl NATO som Sverige valde att ha omfattande banreparationsresurser grupperade i närheten, varvid en utslagen bana kunde repareras till operativ status på ett fåtal timmar. I Sverige kompletterades detta även av att varje krigsbas huvudbana kompletterades med en eller flera kortbanor på vägar. (För vidare läsning om svenska bassystem rekommenderas denna rapport från FortV och sidan flygbas.se)

Konceptbild på BAS 90 ur svenskt reglemente ANBAS 88. Huvudbana, kortbanor och (fåtal) uppställningsplatser syns, liksom de underjordiska kommandocentralen och bascentralen

Sålunda befinner sig Sverige idag i en situation där man har varken eller vad avser bassystem. De fyra svenska stridsflygdivisionernas flygplan står snyggt parkerade i fyra byggnader i Luleå respektive Ronneby, väl synliga på Google Maps med koordinater och allt. Var flygplanen ska placeras i händelse av skarpt läge kan man bara fundera över. Pengar finns sannolikt inte för att återta det gamla bassystemet samtidigt som det inte finns pengar att bygga betongvärn kors och tvärs över Sverige på diverse civila flygfält som fallet är i Norge och andra NATO-länder.

Det är också skäl att fundera över var tilltransporterade utländska förband (ni vet de som ska komma efter en vecka) ska baseras, då ingen svensk bas i enlighet med svångremsprincipen är dimensionerad för mycket mer än den egna verksamheten.

Regeringen fattade i höstas beslut om att anskaffning endast skulle ske av 60 st JAS 39E istället för de ca 100 som idag ska ingå i krigsorganisationen (alla är inte byggda och vissa kommer att lånas ut till Schweiz). Det blir en kraftig nedgång i numerären och därmed förmågan eftersom en antalsskillnad blir exponentiell, inte minst räknat i antal vapen. En fyrgrupp JAS 39E som möter en fyrgrupp SU-35 blir i antal långräckviddiga jaktrobotar 24 mot 48 (16 mot 48 för JAS 39C). Tvingas JAS 39 att bära mer bränsle sjunker antalet ytterligare. Uppdragsförlängande åtgärder som t ex lufttankning spelar mindre roll om vapnen redan är slut. I luftstrid är det sällan ”ett skott, en träff” utan ett flertal robotar kan behöva skjutas för att uppnå rätt geometri och avstånd för att slutligen få in en träff när det handlar om strider på långa avstånd (BVR-strid). Detta är värt att lägga på minnet när teknik och taktik ska diskuteras vidare i kommande del.

En mindre numerär kan kompenseras på andra sätt, framförallt genom ökat antal uppdrag. Det var något Gripen ursprungligen designades för i det tidigare BAS 90-systemet. Snabbt ner på en av otaliga krigsbaser efter ett kort uppdrag för snabb tankning och omladdning och eventuellt byte av pilot. Även detta är något som Warden trycker på och som bl a Israel varit duktigt att utnyttja. Genom att ha betydligt fler piloter och teknisk personal än antalet flygplan kan man uppnå en mycket högre effekt än en motståndare som har längre till sina basområden. Tyvärr är insatsorganisation 2014 inte alls dimensionerad för detta, då Försvarsmaktens personalbehov vida överstiger dess ekonomiska förutsättningar. Vad konsekvenserna blir och vad man hoppas att uppnå med dessa begränsningar, beskrevs mycket bra av Johan Wiktorin vid höstens seminarium om JAS 39E i Folk och Försvars regi.

”Fall 3” ter sig alltså än allvarligare för dagens svenska flygstridskrafter än för 20 år sedan. Att liksom tidigare satsa på seger genom att med små kumulativa förluster för motståndaren ter sig inte möjligt för ett flygvapen med så små numerärer och sårbara baser som det svenska har idag och verkar ha imorgon.

I nästa del avhandlas hur teknik och taktik påverkar möjligheterna att utöva luftmakt och att ta kontrollen över den tredje dimensionen

Uppdatering 17.00: Som av slump så publicerade Hans Jakobsson på sin blogg hjak.se ett oerhört läsvärt inlägg om just ”attackschlätta” och E 1 genom tiderna. Rekommenderas varmt! (uppdaterar också ovan med en bild stulen därifrån)

Vad bidrar NATO till egentligen?

Jag var på väg att skriva ett inlägg kring NATO men jag omformulerar det en del efter Johan Wiktorins exceptionellt sevärda framträdande på Folk och Försvars seminarium om Försvarsberedningens omvärldsanalys. Där berättade han att NATO-debatten är snedvriden, fel frågor ställs och … Läs mer →

Frikoppla försvaret från hotbilden

Igår deltog jag i Folk och Försvars seminarium ”Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport – analys och kommentarer” på Kungl. Myntkabinettet i Stockholm. Min kollega i Kungl Krigsvetenskapsakademien, Johan Wiktorin, IKFF:s Josefine Karlsson och jag kommenterade beredningens rapport efter presentationen av beredningens ordförande, Cecilia Widegren. Passet efter gav beredningens ledamöter – samtliga utom Peter Rådberg (MP) som är på […]

Försvarsberedningens rapport

Foto: Mikael Kiesbye

Försvarsberedningen släppte i går morse sin omvärldsrapport som man i sammanhanget gett det mindre passande namnet ”vägval i en globaliserad värld”. Några tydliga vägval förordas inte i den 249 sidor långa rapporten som öppnar för fler frågor än vad den ger svar.

Det mesta av vikt har redan skrivits rörande rapportens innehåll. I nuläget skulle ett inlägg som avhandlar den enbart bli till upprepningar av det som skrivits. Av den anledningen väljer vi i stället att hänvisa till medias rapportering och sammanställer därför de mest intressanta och läsvärda artiklarna och blogginläggen här nedan. Annika Nordgren Christensens artikel kan särskilt rekommenderas. Annika har en poäng då hon menar att vägvalet är tydligt. Men detta menar hon att regeringen anser att den inslagna vägen med den pågående försvarsreformen är den rätta. En försvarsreform som aldrig kommer att kunna genomföras med nuvarande anslagsnivåer då pengar till personal, materiel och övningar saknas i en stor omfattning samt att rekryteringen som bekant inte på något sätt, främst avseende tidvis tjänstgörande, fungerar som den borde.

Något som kommer att bli högintressant är det uppföljande seminariet som på tisdag arrangeras av Folk & Försvar där man kommer att följa upp försvarsberedningens rapport. Min bedömning är att bland andra Johan Wiktorin och Annika NC just nu sitter och lusläser rapporten för att genom sin egen analys kunna presentera några kloka slutsatser.

Något alldeles extra intressant blir det när FOI:s Mike Winnerstig deltar i radions Studio Ett tillsammans med försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren. Börja med att lyssna på programmet här och dra egna slutsatser vad Winnerstig egentligen säger i programmet. Winnerstig skriver även en mycket läsvärd artikel på SvD Brännpunkt i ämnet.

Lyssna: Försvarsberedningens säkerhetspolitiska analys

Efter programmets slut twittrade Cecilia Widegren ut följande rader… Huruvida Widegrens tolkning av Winnerstigs budskap stämmer överrens med verkligheten kan man nog diskutera.

FOIs Mike Winnerstig hissar Försvarsberedningens omvärldsanalys till höjder! Bättre än på länge! #svpol #svfm #säkpol

— Cecilia Widegren (@WidegrenCecilia) 31 maj 2013

Rörande medierapporteringen är som vanligt Mikael Holmströms analys av beredningens rapport läsvärd. Han konstaterar mycket riktigt att det finns ett gap mellan ord och handling från politiskt håll.

Nu skriver beredningen att försvaret ska ingripa vid kriser och incidenter ”i vårt närområde”. Mellan 2009 och 2013 har alltså försvarets inriktning vridits 180 grader. Nu ska det finnas ”omedelbart gripbara förband tillgängliga utan föregående återtagning, utformade, resurssatta och övade för sina uppgifter”. Det finns bara en hake – det svenska försvaret av idag uppfyller inte de kraven.