Försvarsbloggare

av Björn Körlof

Den som tagit del av president Putins ryska militärdoktrin och sökt följa den ryska psykologiska krigföringen mot både väst och (inte minst) mot den egna befolkningen, kan inte undgå att känna en hel del oro över vart detta skall leda.

Militärdoktrinen har formuleringar som innebär att Ryssland anser sig ha rätt att på olika sätt ingripa i angränsande staters suveränitet om Ryssland uppfattar utvecklingen där som ett hot mot Ryssland eller rysk befolkning. Inte minst är kopplingen till ryska etniska minoriteter i andra länder ett särskilt illavarslande inslag. Den stora rysktalande befolkningen i Lettland har mot denna bakgrund utsatts för en massiv rysk propaganda.

Men det är minst lika viktigt att observera den ryska psykologiska krigföringen mot den egna befolkningen, vilken i hög grad underlättas av att regimen utövar en betydande kontroll (uppenbarligen även med inslag av rena våldsdåd mot obekväma journalister) över aktörerna inom den inhemska mediasfären. Detta utgör väsentliga inslag i den totala psykologiska påverkanskampanj som hela tiden pågår. Den riktar sig också i olika kombinationer även mot omvärlden. Ett viktigt syfte med dessa påverkansoperationer är att undergräva förtroende och tillit till västliga media, till västliga ledare och söka förmedla bilden av västliga hot (inte minst från NATO). När det tjänar kampanjernas syften deltar även utrikesminister Lavrov i detta spel.

Den som kan något om grunderna i psykologisk krigföring vet att ett av de första och viktigaste inslagen inför förestående konflikter är att söka utmåla den tänkta motståndaren som ett hot mot den egna tryggheten och säkerheten och inte minst att söka utmåla denne i så negativa och otrevliga former som möjligt (s k demonisering). Följaktligen tar den ryska propagandan varje tillfälle i akt att peka på ”avarter” och ”dekadens” i det västerländska samhället, på förljugenhet i västerländsk press, och att väst och särskilt NATO genom ”inringning” och ”rustningar” förbereder angrepp på Ryssland. Ett väsentligt inslag i denna kampanj går ut på att väst ”lovade” Ryssland efter Sovjets fall att NATO inte skulle flytta fram sina positioner och att detta löfte sveks, vilket nu leder till att Ryssland måste försvara sig. Det senare motiverar då ett kraftfullt förstärkt ryskt försvar, en omfattande inre säkerhetsapparat och att det endast är genom en stark ledare och ett resolut uppträdande mot väst som hoten kan avvärjas.

”Löftet” visar sig inte existera i någon som helst formell form utan förekommer endast som uppteckningar av samtal på låg nivå och då endast som inslag i en diskussion där flera möjliga olika lösningar av säkerhetsfrågor diskuterades.

Det är dock påtagligt att propagandan riktad mot den egna befolkningen delvis har lyckats. Den ryska befolkningen misstror i ökande grad väst och västs intentioner mot Ryssland. På detta sätt säkrar Putin och dem som stödjer honom (militären, säkerhetsapparaten, delar av industrin men även den ortodoxa kyrkan) fortsatt maktinnehav.

Vi som lever nära denna ryska auktoritära maktutövning måste nu tydligt börja utveckla ett mer genomarbetat förhållningssätt till Ryssland och Putinregimen. Kort sagt vi behöver en rysslandspolitik!

En mer genomarbetad rysslandspolitik bör utvecklas i första hand i samverkan med länderna runt Östersjön, eftersom det är i vårt närområde vi har störst möjlighet att påverka utvecklingen.

Det är tre viktiga inslag i en mer genomarbetad rysslandspolitik som är av stor betydelse.

Det första är att noggrant beakta och ta fasta på de uttalanden som görs av ledande företrädare för regimen som faktiskt ligger tydligt inom ramen för vad internationell rätt och sedvänja kräver och tillämpa dem konsekvent på olika förhållanden som berör samarbete och samverkan med ryska företrädare på alla nivåer. President Putin pläderade t ex i ett tal i Valdau 2014 för förnyad respekt för internationell rätt, för FN och inte minst dess säkerhetsråd.

Även om talet hölls efter det att Ukrainakriget börjat och därför påtagligt hycklande och att det får uppfattas som ett försök att blidka omvärlden (och för hemmapubliken framställa sig som en internationell rättskämpe), finns de officiella orden där och ryska företrädare bör bli påminda om vad som sades. Kännedom om detta tal bör således ligga till grund för att vid möten hos alla ryska företrädare kräva respekt för den internationella rätten och att, med hänvisning till Putin, det gäller alla. Ryssland måste alltså bli påmint om vad som skedde i Georgien och Ukraina och frågan måste alltså gång på gång ställas till alla ryska företrädare: varför bröt Putin mot internationell rätt så flagrant?

Ryssland måste bli påmint på alla nivåer om att detta brott mot internationell rätt innebar att stora delar av omvärlden tappade en väsentlig del av tilltron till Rysslands respekt för dessa regler.

Det är inte, som den ryska propagandan gör gällande, omvärlden som skapat spänningen utan Rysslands agerande mot Georgien och Ukraina som är orsaken, i kombination med den ryska militärdoktrinen och den förgiftande psykologiska krigföringen mot omvärlden och mot den egna befolkningen.

Att t ex Sverige nu börjar förstärka försvaret och planera för höjd beredskap och krig har sin grund i denna ryska verksamhet och inte tvärtom. Där är ryska provocerande övningar och kränkningar av vår territoriella integritet sannolikt utslagsgivande för hur svenska folket uppfattar hotbilden och som leder till opinioner som vill stärka försvaret, men även att opinionen för en svensk NATO-anslutning växer sig starkare. Den ordning med vilken saker och ting händer och får effekt måste Ryssland bli påmint om. Den ryska propagandan om att Sverige rustar för att hota Ryssland är så förvrängd att den i svensk media och debatt måste bli föremål för en tydlig tillbakariktad upplysningsverksamhet.

Det liknar i hög grad den hållning som ryska historieböcker har om Karl XII som beskrivs som att det var han som anföll Ryssland, när alla historiker som kan något vet att det varit en trippelallians bestående av Danmark , Polen och Ryssland som anföll Sverige i tron att den tonårige Karl XII skull bli ett lätt byte!

Det andra ledet i en ny rysslandspolitik handlar om säkerhetspolitiken i vårt närområde. Inslag av en rysslandspolitik har vi delvis redan; det gäller främst vår försvarspolitik som tydligt syftar till att i samverkan med andra söka möta den ryska rustningen i vårt närområde.

Men den bör drivas längre inom det säkerhetspolitiska området. Ett väsentligt inslag i den ryska hotbilden är att NATO upplevs krypa allt närmare Rysslands närhet, något som motiverar den ryska upprustningen och den ökade och delvis starkt provocerande övningsverksamheten i Östersjön etc.

De som hävdar att en svensk NATO-anslutning kan leda till ökade spänningar i närområdet har på flera punkter sannolikt rätt, även om det är lika rätt att säga att varje land självt väljer sin säkerhetspolitiska lösning och att Ryssland inte har någonting med det att göra, inte minst därför att det är de ryska aktiviteterna som driver fram en opinion för anslutning till NATO och det gäller sannolikt både i Sverige och i Finland.

De spänningar som kan bli följden av en svensk NATO-anslutning är t ex att stora delar av Östersjön skulle bli ett ”NATO-hav” och att Ryssland sannolikt skulle ha ett starkt behov av att balansera detta på olika sätt. Om både Sverige och Finland går med i NATO kommer t ex hela Finska viken att behärskas av NATO genom att Estland också redan är medlem. St Petersburg blir därmed inspärrat. Större delen av Östersjön skulle då behärskas av NATO genom baser och installationer på ömse sidor av Östersjön och även på Gotland. Dessa för Ryssland militärt starkt negativa effekter i närområdet skulle bli högst påtagliga även om Sverige och Finland bestämmer sig för att inte tillåta kärnvapen på sina områden i fred.

De ryska motdragen är svåra att sia om. Men säkert skulle hela den ryska militära närvaron i Östersjöområdet starkt förstärkas liksom också att övningsverksamheten med marin, flyg markstridsförband ägnade åt invasion skulle bli än intensivare. Raketvapen och missilsystem av olika slag, sannolikt med ökade inslag av kärnvapen skulle sannolikt stationeras i Kaliningradområdet och i Vitryssland etc.

Det för Ryssland starkt obehagliga hotet om en svensk eller svensk/finsk NATO-anslutning utgör ett påtagligt starkt spelkort för Sverige och Finland som nu måste aktiveras i vår Rysslandspolitik.  Kortets innebörd är att om inte Ryssland tonar ner sin militära profil, lugnar ner sina provocerande övningsrutiner och tonar ner sin förgiftande propaganda kommer befolkningarna i såväl Sverige som Finland säkert att drivas i en alltmer NATO-vänlig riktning vilket bara kan sluta med att Sveriges och Finlands regeringar till slut söker NATO-medlemskap.

Är det verkligen detta Putin önskar sig?

Det är därför av stor betydelse att skapa förutsättningar för en dialog med Ryssland om hur säkerheten i Östersjöområdet istället kan stabiliseras och hotbilden styras i en riktning där alla länder upplever en ökad säkerhet. Alla länder har rätt att själva välja former för och samverkan med andra länder för att öka sin säkerhet. Det är därför självklart att inte Ryssland kan diktera detta. Men det är tydligt att också Ryssland skulle vinna på att få en tydligare, en säkrare och en mer långsiktigt respekterad säkerhetspolitisk ordning på sin nordvästra flank.

Det finns tyvärr flera exempel genom historien där olika länder runt Östersjön i eget nit sökt åstadkomma olika säkerhetspolitiska lösningar utan att på något sätt göra klart för sig ens hur Sovjet/Ryssland såg på det.

Den minnesgode erinrar sig den helt misslyckade Ålandsplanen på 1930-talet där Sverige och Finland helt på egen hand sökte driva igenom en Ålandslösning utan att tala med Sovjet, som trots allt var en av signatärmakterna till Ålands demilitarisering. Den minnesgode erinrar sig också att Finland ville ha en försvarspakt med Sverige efter den hårda freden med Stalin och Molotov efter Vinterkriget 1940 och att Sverige (Per Albin Hansson) faktiskt initialt ställde sig positivt till en sådan lösning. Vid detta tillfälle begick emellertid Sovjet ett stort misstag då man sa tvärnej till att Finland skulle ingå en försvarspakt med Sverige. Sovjet hotade med förnyat krig om Finland beträdde den vägen. Hade Sovjet varit förnuftigt vid detta tillfälle hade Sverige och Finland kunnat bilda ett alliansfritt försvarsförbund och Finland hade inte tvingats bli indraget som krigsdeltagare med Tyskland i fortsättningskriget. En svensk finsk lösning 1940 hade sannolikt i hög grad gynnat Sovjet som sluppit hela hotet mot Murmanskbanan och mot Leningrad.

I de något låsta NATO-positionerna i Sverige mellan regeringspartierna och alliansen kan en öppning till en väg med samsyn möjligen vara att den tråd som tappades 1940 nu återupptas. De överenskommelser Sverige och Finland nu har ingått är nämligen så nära en försvarspakt man kan komma utan att den kallas för det. Samarbetet med Finland omfattar nämligen idag även planering och förberedelser för ett gemensamt användande av olika civila och militära resurser i olika scenarier. Exempel på detta kan enligt regeringen vara hävdandet av respektive lands territoriella integritet och utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan. Att hävda rätten till territoriell integritet och rätten till självförsvar och att detta skulle kunna ske genom gemensamt användande av militära resurser ligger hårfint nära en försvarspakt, så när som på att det inte finns inskrivet någon automatisk förpliktelse.

En svensk-finsk lösning, enligt den tanke som fanns våren 1940, har många fördelar förutom att det innebär för bägge länderna påtagligt rent militära fördelar där kostnader för olika vapensystem, utbildningar, övningar etc kan minimeras. Men sannolikt skulle Sverige och Finland gemensamt behöva förstärka sina försvarskrafter påtagligt ändå, inte minst vad gäller markstridskrafter. Vi måste dock också vara på det klara med att en NATO-anslutning också medför höjda försvarskostnader, eftersom vårt försvar ligger på en alldeles för låg nivå i förhållande till vad NATO kommer att kräva vid en anslutning (sannolikt kommer NATO att kräva en relativt stark svensk stöttning av de baltiska staterna!).

Men fördelarna med en svensk-finsk lösning utanför ett direkt NATO-medlemssskap skulle vara även påtagligt säkerhetspolitiska för flera stater i hela Östersjöområdet och inte minst även för Ryssland.

Lösningen skulle göra att Ryssland inte fick NATO som granne längs hela den svensk-finska gränsen från Murmansk till Bornholm och alltså inte kunde göra gällande att något hot mot dess kärnområden kunde utgå härifrån. Sverige och Finland skulle, men endast tills vidare och beroende på ryskt uppträdande, stanna formellt utanför NATO men kunde ha, liksom idag, ett mycket nära samarbete med NATO. Ett påtagligt hot mot de baltiska staterna eller mot Sverige och Finland från Rysslands sida skull naturligtvis genast utlösa en kraftig rubbning av det tänkta balanserade säkerhetspolitiska läget och sannolikt omedelbart tvinga fram en ordning som Ryssland skulle starkt missgynnas av, nämligen en svensk-finsk anslutning till NATO.

Denna väg innebär för Rysslands del ett val. Antingen fortsatt och ökad spänning i hela Östersjöområdet och en sannolikt allt mer ökad opinion i både Sverige och Finland för en NATO-anslutning med de för Ryssland påtagligt negativa konsekvenser det medför. Eller en nedtrappning av spänningarna i Östersjöområdet, en respekt för en svensk-finsk försvarsallians utanför NATO, men med en nära samverkan med NATO som dock inte innebär att NATO-trupp, baser, missiler etc permanent stationeras på svenskt eller finskt område.

Det tredje elementet i en rysslandspolitik måste också vara att den otrevliga och förgiftande atmosfär som skapas av den pågående ryska propagandan mot väst, och även mot vårt land och särskilt de baltiska staterna, måste hanteras mer tydligt, kraftfullt och genomtänkt än vad som sker idag. Misstänkliggörande, vilseledningar, myter och konspirationsteorier, propaganda, ryktesspridningar etc som nu utgår från Ryssland måste mötas. Det behöver ske i medier, i forskning som publiceras (även på ryska och som ryska journalister får ta del av) i utbildningsinsatser i skolor och bland journalister o s v. Våra public-service företag har ett särskilt ansvar att bära i denna kamp om trovärdig information. Denna kamp innebär inte att information från Ryssland kan behandlas likvärdigt med information från olika västliga nyhetskällor, helt enkelt av det enkla skälet att huvuddelen av den ryska informationen är styrd av Putins maktorgan. Vi måste också få en ordning som innebär att ”nättrollen” kan mötas snabbt och korrekt med källkritiskt underbyggd information.

 
Förfataren är f d generaldirektör. Han är ledamot av KKrVA.

av Staffan Strömbäck

Den disputerade statsvetaren Oscar Larsson skriver den 25 december i Svenska Dagbladet under rubriken ”Därför fungerar inte krishantering i Sverige”. Han beskriver tre faktorer: vad definierar en kris, principerna för svensk krishantering samt den svenska förvaltningsmodellen. Larsson gör analysen att krisdefinitionen, de principer som är vägledande för svensk krishantering tillsammans med den svenska förvaltningsmodellen utgör ett hinder för effektiv krishantering. Därefter drar han slutsatsen att dessa måste i grunden revideras.

Jag menar att analysen är, om inte helt fel, så i alla fall otillräcklig för att förklara de brister som blivit synliga, alltifrån Estonia 1994, Tsunamin 2004 till skogsbranden 2014 och migrationshanteringen 2015.

Beskrivningen av vad en kris är och dess specifika karaktär, är en fråga som i sig är ägnad en avsevärt djupare diskussion, men har inte några allvarliga invändningar mot Larssons beskrivning i det avseendet. Däremot finns avseende de två andra – principerna för krishantering och den svenska förvaltningsmodellen – anledning att starkt ifrågasätta analysen och därmed också slutsatserna.

Sammanblandning förvirrar

Lagar, regler och principer måste självklart vara möjliga att förstå och att tillämpa. Men när beslutsfattare, av okunskap eller ovilja, inte fattar de beslut som man har befogenhet att fatta går det faktiskt inte att skylla på regelverket. Jag menar att ett av de misstag som Larsson – och många andra debattörer inom området – gör, är att blanda samman å ena sidan regelverket och principer med å andra sidan tillämpningen av dessa regelverk och principer.

Bristande förståelse för regeringens roll

Tydligast gör sig detta missförstånd synligt i citatet: ”…. samordning mellan regering och myndigheter är en central mekanism för att få till stånd effektiva lösningar”. Det är en fundamental missuppfattning att ”samordning mellan regering och myndigheter” beskriver relationen mellan regeringen och myndigheter. Regeringen styr riket och utövar makten under lagarna. Det gör regeringen bland annat genom att utfärda förordningar, regleringsbrev för myndigheter samt genom att ge uppdrag till myndigheter. Regeringen styr riket, inklusive myndigheterna. Där finns alltså ett lednings- och lydnadsförhållande, något som Larsson bortser ifrån i sin analys.

Principernas betydelse

En annan fråga där denna sammanblandning synliggörs är i stycket: ”Dessa tre principer [ansvarsprincipen, likhetsprincipen samt subsidiaritetsprincipen] gör det svårt att avgöra när en kris är av sådan magnitud och natur att det är nödvändigt att påkalla hjälp från överliggande nivåer och i sista hand varsko regeringen att överta ansvaret. Likaså är det svårt för regeringen och de som ytterst har ansvar för krishantering på nationell nivå att avgöra när det är lämpligt att ta till extraordinära insatser och ta över ansvaret för krishanteringen från andra offentliga och privata aktörer.”

Det framstår som svårförståeligt varför de tre principerna skulle göra det ”… svårt att avgöra när en kris är av sådan magnitud och natur att det är nödvändigt att påkalla hjälp från överliggande nivåer och i sista hand varsko regeringen att överta ansvaret” eller svårt ”…för regeringen och de som ytterst har ansvar för krishantering på nationell nivå att avgöra när det är lämpligt att ta till extraordinära insatser och ta över ansvaret för krishanteringen från andra offentliga och privata aktörer”. Principerna motsäger på intet sätt behovet och nödvändigheten av lokal, regional och nationell analysförmåga vid en kris. Om denna analysförmåga fanns i tillräcklig omfattning, vilket troligen inte är fallet i dag, skulle det gå att få fram underlag som är nödvändigt för att förstå krisens magnitud och omfattning. Och därefter fatta beslut om att överliggande nivåer eller regering ska överta ansvaret för krishanteringen. Det är nog snarast en brist på kompetens och resurser och inte principerna, som utgör det huvudsakliga problemet.

Vad regeringen kan och får, men väljer att inte göra

När sedan MSBs roll beskrivs blir det ännu mer problematiskt att se hur analysen ger stöd för slutsatserna: ”Myndighetens för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) har som främsta uppgift att vara rådgivande till andra myndigheter och aktörer, inklusive regeringen men saknar i stort operativ förmåga att kliva in i krishanteringsstrukturen och anta en ledande roll.”

Det som beskrivs är i sak korrekt, men förklarar inte varför regeringen i större omfattning inte använder MSB (eller andra myndigheter) för analyser. Det förklarar heller inte varför regering och riksdag inte ger MSB (eller någon annan myndighet, beroende på krisens karaktär) rätt att utfärda föreskrifter och utöva tillsyn. Vidare förklarar det inte varför regeringen inte bygger upp den regionala krisledningsförmågan som i vissa fall enligt gällande lagar och förordningar åligger länsstyrelser. Slutligen förklarar det heller inte varför regeringen i regeringskansliet, RK, valt att endast bygga upp en analysfunktion, men utan att ge den funktionen (eller någon annan del i RK) i uppdrag att ta fram beslutsunderlag vid nationell krishantering. För att regeringen vid en nationell kris ska kunna ta sitt ledningsansvar krävs självklart beslutsunderlag för regeringens beslutsfattande. Regeringen sitter på Sveriges största beredningsorganisation – regeringskansliet. RK har som sin enda huvudsakliga uppgift att ta fram beslutsunderlag. Det skulle RK kunna göra även vid en nationell kris.

Regelverket troligen ändamålsenligt – men resurser och beslutsförmåga saknas
Min slutsats är att befintliga regelverk och principer med all sannolikhet inte är ett hinder för, utan möjliggör en effektiv krisledning. Men det kräver att beslutsfattare är villiga att tillsätta resurser och fatta beslut. Om regeringen eller någon myndighet väljer att inte tillsätta resurser och att inte styra – att inte fatta beslut som man har befogenhet att fatta – så blir resultatet därefter.

 
Författaren är reservofficer med mångårig erfarenhet av både statlig förvaltning och kommunal krishantering som ordförande i socialnämnd och ledamot i kommunstyrelse.

av Frank Rosenius

I det senaste försvarsbeslutet lyfter regeringen fram krav på handlingsfrihet[1] när det gäller inriktningen för det militära försvaret. Uppgiften uppfattar jag som ny m h t hur den uttrycks, men också överraskande. Jag har heller inte sett några kommentarer kring vad regeringen avser och vill uppnå.

Ser vi ett nytt strategiskt tänkande, vill regeringen begränsa ÖB operativa handlingsfrihet, är det fråga om realpolitik m h t otillräckliga förmågor eller vill regeringen förbereda en Nato-anslutning? Frågorna kan säkert flerfaldigas. Oavsett svaren anar jag att regeringens avsikt är att påverka försvarsmakten ytterligare när det gäller operativ verksamhet. Därmed kan det också få konsekvenser för Försvarsmaktens (FM) framtida utveckling.

Internationellt är detaljstyrning av försvar mera norm än undantag. I Sverige är vi inte vana vid att politiker detaljstyr hur vi skall kriga, det är ett myndighetsansvar enligt vår urgamla förvaltningstradition. Därför är det angeläget att både analysera och diskutera vad regeringen menar med krav på militär handlingsfrihet. Låt mig lämna ett bidrag.

Nu har kanske regeringen utvecklat detta med FM, men då dessa s k operativa anvisningar är hemliga är de inte för allmän kännedom. Vi får analysera och spekulera. För att komma fram till dessa antaganden behövs dock inte någon ”rocket-science” – med två ofullständiga brigader, en handfull korvetter, några ubåtar och 90 flygplan med känslig basstruktur blir både uppgifter och handlingsfrihet begränsade.

Låt oss först se på planeringsförutsättningarna rent allmänt. Skillnaden idag i förhållande till Kalla Kriget är att vi då utgick från att vi mötte Sovjet/WP med mobiliserade och förberedda styrkor i stort antal medan idag måste uppgiften lösas med ca 10% av resurserna. Lägg till materiella och personella brister som har negativ påverkan på det operativa uppträdandet – under hela försvarsbeslutsperioden och även bortom 2020 med dagens planering. Och slutligen att risken för att det värsta kan inträffa de närmaste åren inte kan uteslutas. På positiv sida gäller att spelplanen i princip halverats till södra halvan av Sverige och att huvuddelen av Östersjöns östra kust ingår i NATO.

Vad kan vi då förvänta oss av regeringen när den skall operationalisera kraven på handlingsfrihet? Med bakgrund i några enkla scenarioteckningar diskuterar jag några av utmaningarna och dess konsekvenser för handlingsfriheten enligt nedan.

(1) Ökad militär aktivitet i Östersjön. Rysk fregatt varnar svenskt spaningsplan med lv-eld utan att träffa. Rysk not till Sverige att vi uppträder provocerande. På regeringens uppmaning uppträder vi försiktigare. Trots detta och efter ytterligare någon månads hög spänning skjuts ett svenskt flygplan ner och signalspaningsfartyget Orion rammas på internationellt vatten.

Regeringen vill behålla handlingsfrihet att de-eskalera konflikten och beordrar FM att inte uppträda ost Gotland.

En konsekvens blir att vår uppföljning av militär verksamhet i östra Östersjön försvåras avsevärt. Kortare förvarning ökar kravet på beredskap, särskilt på Gotland. Vilket i sin tur utmanar handlingsfriheten i övrigt.

En slutsats kan vara att försvaret måste räkna med begränsningar i att uppträda på och över Östersjön redan tidigt vid förhöjd spänning i Östersjöområdet. Våra underrättelse- och spaningssystem borde kanske anpassas därefter?

(2) Risken har ökat för en militär konfrontation i Baltikum efter månader av ökad spänning. Ryska örlogsfartyg, ubåtar och ryskt flyg uppträder ”provokativt” i Östersjön och i Skagerack. Ett par minsprängningar har genomförts i Irbensundet respektive i Öresund. Detta påverkar handelssjöfarten, vissa rederier kräver att leder till Göteborg och Brofjorden garanteras minröjda. Vissa strategiskt viktiga varor är på upphällningen. Regeringen står inför ett dilemma, vad av Göteborg, sjöfart till/från Finland och Baltikum, marinbasen i Karlskrona samt trupp- och försörjningstransporter till Gotland skall prioriteras? Resurserna räcker i huvudsak bara till en av uppgifterna. Handlingsfriheten är med andra ord i princip noll. Har regeringen och FM diskuterat detta? Har FM rapporterat avsaknad av handlingsfrihet i detta fall?

(3) Det framstår som klart att fientligheter kan utbryta när som helst i Baltikum. Större delen av FM mobiliseras. De mest akuta behoven av ökad militär beredskap bedöms knutna till Skåne, Blekinge, Gotland samt Stockholmsområdet. FM meddelar att läget kräver en större del av en av de två brigaderna på Gotland och för att säkra tilltransport och underhåll måste i princip alla sjögående förband avdelas för uppgiften under lång tid.

Regeringen inser att handlingsfriheten att möta väpnat angrepp i andra delar av Sverige då reduceras till en orimligt låg nivå. Regeringen meddelar därför FM att huvuddelen av våra kvalificerade stridskrafter skall prioriteras mot uppgifter på fastlandet, bl a för att säkra handlingsfriheten att ta emot stöd av Nato.

Scenariot visar att i denna situation innebär vår ringa försvarsförmåga att regeringen tidigt måste bestämma val av handlingsväg och som m h t till våra begränsade resurser då påverkar handlingsfriheten i övrigt. Alternativet att försöka lösa många uppgifter med begränsade resurser för att sedan kraftsamla till hotat område är med nuvarande försvarsstruktur inte en framkomlig väg m h t vår begränsade förmåga att snabbt omgruppera de tyngre stridskrafterna. Ryssen kommer enligt min bedömning att hinna före. Hur vi än vrider och vänder på de operativa utmaningarna kan dagens försvarsmakt inte leva upp till de krav på handlingsfrihet som regeringen önskar. För framtiden kan man diskutera om en mera mångfacetterad och lättrörlig försvarsmaktsstruktur kan kompensera för bristande numerär och öka handlingsfriheten.

Handlingsfrihet är inget statiskt, snarare en i allra högsta grad dynamisk process som ständigt behöver analyseras. Exemplen ovan gör inte anspråk på att täcka in hela vidden av problematiken. Förhoppningsvis ger de en indikation på svårigheterna.

Min slutsats blir att regeringen har insett att uppgiften att möta ett väpnat angrepp som utgår från Ryssland är vårt nationella försvar övermäktigt idag och inom överskådlig framtid. Uppgiften ”möta” kan naturligtvis lösas av en hemvärnspluton i Nynäshamn om man hårdrar det – men vi talar här om att ha sådana förmågor att Ryssland avstår från att testa vår försvarsförmåga. Genom att införa begreppet handlingsfrihet uppfattar jag att regeringen är besvärad över vår bristande operativa förmåga.

Att vi har få kvalificerade stridskrafter och begränsad mängd av kvalificerade robotar innebär att regeringen kommer att tveka att riskera dessa tidigt i en konflikt. Här måste nog den militära operativa planeringen inse att regeringen med stor sannolikhet därför kommer att vara restriktiv när det gäller risktagning och insatsregler.

Solidaritetsförklaringen och Nato-frågan berörs också av detta. Om vi skall kunna ta mot hjälp utifrån måste det finnas en fungerande infrastruktur i landet. För detta fordras bl a kvalificerade stridskrafter för skydd. Dessa måste då finnas redo och inte vara upplåsta av annat. Ett område som omedelbart kommer i fokus när det gäller denna handlingsfrihet är Gotland. Kan det vara så att regeringen överväger en omprövning av hur man ser på försvaret av olika delar av landet?

Slutligen kan man fråga om avsikten är att inför nästa försvarsbeslut låta tankarna om handlingsfrihet leda till en radikal omprövning av hela vårt försvarskoncept? Den handlingsfrihet regeringen eftersträvar förlorades vid sekelskiftet och kan inte återfås med en skrivning i ett försvarsbeslut. Det fordras också lämpliga resurser. Den gångna veckans (v 05) ekonomiska larmsignaler kan dock tyda på att vi går åt fel håll när det gäller handlingsfriheten – snarare verkar vi röra oss mot handlingsOfrihet.

Jag ser gärna flera tankar kring detta – det tycks som vi äntligen håller på att lämna det strategiska och operativa tänkande som dominerat sedan 70-talet och att vi numera fritt kan diskutera mål och medel utan gamla låsningar.

 
Författaren är viceamiral och f d Stf ÖB. Han är ledamot av KKrVA och var Akademiens tidigare Styresman.

Fotnot

[1] Reg prop 2014/15:109; 5.2 “..anser att det militära försvaret även skall skydda svensk handlingsfrihet i händelse av politisk, militär eller annan påtryckning.”

av Mike Winnerstig

Under många år, för att inte säga decennier, var begreppet ”geopolitik” i praktiken bannlyst från svensk säkerhetspolitisk debatt, både inom universitetsvärldens ram och i den praktiska säkerhetspolitiken – i alla fall som den formulerades av politiker och diplomater. De som till äventyrs försökte använda geopolitisk teori för att förklara världspolitiska skeenden efter det kalla krigets slut sågs ofta som ytterkantsaktörer som inte hade förstått hur den nya moderna, liberala, rationella, ömsesidigt beroende och i allt väsentligt fredliga världen utvecklats. Francis Fukuyamas texter om liberalismens seger och ”historiens slut”, i form av en allt starkare världspolitisk konvergens i riktning mot den liberala demokratin, är ett av de mest kända exemplen på 90-talsanalys i direkt motsättning mot geopolitisk teoribildning.

Detta är paradoxalt på minst två sätt. För det första är begreppet ”geopolitik” faktiskt en svensk uppfinning, myntat av Uppsalaprofessorn Rudolf Kjellén i en lång essä i tidskriften Ymer år 1899 (”Studier öfver Sveriges politiska gränser”, s. 283f.) Ymer utgavs av Svenska Sällskapet för antropologi och geografi, vars styrelse då omfattade både S A Andrée – som sedan förolyckades på väg mot Nordpolen – och upptäckaren Erik Adolf Nordenskiöld. Kjelléns essä avslutas med världshistoriens första explicita ”geopolitiska analys” (s. 317ff). Vi har just i Sverige därför anledning att titta närmare på begreppet geopolitik innan vi avfärdar det, om inte annat så av historiska skäl.

För det andra, och avsevärt viktigare, är geopolitik idag ett uttryck som förekommer snart sagt överallt: inte bara i säkerhetspolitisk diskurs utan i allt högre grad även i näringslivskretsar. Årets upplaga av den ekonomiska toppkonferensen i Davos dominerades enligt uppgift av diskussioner av ”geopolitisk oro” och de negativa konsekvenserna av detta för världsekonomins tillväxt. ”Geopolitisk analys” och ”geopolitiska hot” blir allt vanligare begrepp på tidningarnas börs- och ekonomisidor, och stora företag som t ex oljebolaget BP bildar rådgivande kommittéer med huvuduppgift att analysera ”geopolitiska risker”. Användningen av begreppet geopolitik inom näringslivets ram utmärks i regel inte av analytisk stringens utan snarare som en mycket bred samlingsbenämning på allt som har med politik, naturresurser, terrorism, konflikter och liknande företeelser att göra.

Den geopolitiska teorin är dock en skolbildning som i sig själv har tydliga ramar. Kjellén och hans mer eller mindre samtida geopolitiskt orienterade kollegor – tysken Friedrich Ratzel, britten sir Halford Mackinder och amerikanen Nicholas Spykman – såg geopolitiska förklaringsmodeller som ett sätt att relatera maktbalansteori eller andra varianter av den s k realistiska eller realpolitiska teorin i en geografisk kontext. Detta skiljer dem verksamt från de många teoretiker som analyserar internationella relationer uteslutande från abstrakta perspektiv, där den verkliga världen och dess geografi inte spelar någon nämnvärd roll. I den geopolitiska analysen är politisk makt, militär styrka, naturresurser, folkmängd och liknande faktorer viktiga. Men i motsats till många s k realistiska teoretiker menar geopolitiker att alla dessa faktorer grundas i statens geografiska läge. I den svenska militärpolitiska kontexten uttrycks ofta detta i frasen ”Sverige ligger där det ligger”.

De flesta av de äldre geopolitiska teoretikerna hade ett globalt perspektiv, och fokuserade – om än på lite olika sätt – på kampen mellan ”landmakten”, som strävade efter att dominerade den euroasiatiska landmassan, och ”sjömakten”, som strävade efter att motverka detta och därmed uppnå en global maktbalans. För Mackinder och Spykman var det självklart att deras teorier hade ett politiskt syfte; att utgöra rådgivning till de styrande i London och Washington, DC. Målet var att de demokratiska, anglosaxiska länderna (främst USA och Storbritannien) och deras allianser skulle motverka uppkomsten av en hegemon på den euroasiatiska landmassan – vare sig detta var Tyskland, Ryssland eller Kina. En sådan hegemon skulle ju på sikt kunna dominera även den brittisk-amerikanska ”sjömakten”. Intressant nog har några av dagens ryska teoretiker – t ex den inte okände Alexander Dugin – tagit till sig denna form av geopolitisk teori men vänt på den, d v s målet blir för dem att räkna ut hur Ryssland skulle kunna bli en hegemon som på sikt kan dominera Eurasien. Att även president Putin aktivt arbetar för den s k Eurasiatiska unionen är ingen tillfällighet i detta sammanhang.

Geopolitik i sin traditionella form hade alltså ett tydligt globalt stormaktsfokus. Detta hindrar inte vissa analytiker idag att använda geopolitik som ett sätt att analysera svensk säkerhetspolitik. Ett särskilt tveksamt sådant försök görs av min akademikollega, ambassadören och statsvetardocenten Mats Bergquist, i senaste numret av Kungliga Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift. Hans argument är i korthet följande. Med tanke på Sveriges geopolitiska situering i Nordeuropa har vi, såväl 1721 som 1812 som idag, endast tre principiella geopolitiska handlingslinjer gentemot vår ryska stormaktsgranne:

1. ”bandwagoning”, dvs att ackommodera Ryssland genom att i hög grad tillgodose dess intressen, t ex genom den s k 1812 års politik som den formades av Karl XIV Johan,
2. allians med annan stormakt, t ex Sveriges allians med Storbritannien 1808-09,
3. alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, dvs den traditionella frasen som formellt upphörde 1992 och därefter ersatts av olika andra mer eller mindre likartade formuleringar fram till 2009.

Eftersom alliansen med Storbritannien var högst olycklig för Sverige och bl a ledde till att vi förlorade Finland, och eftersom alliansfrihetslinjen eller neutralitetspolitiken varit lyckosam i så motto att vi inte dragits in i krig sedan tidigt 1800-tal, antyder Bergquist diskret att denna tredje linje är den vi fortsatt bör följa. Klassisk geopolitik från 1800-talet blir alltså, om man får tro Bergquist, ett tungt inlägg mot ett svenskt NATO-medlemskap på 2000-talet.

Men Bergquists analys är högst bristfällig. Även den mest hårdhudade geopolitiska teoretiker skulle genast erkänna att inte ens geopolitiska faktorer är oföränderliga. I den ovannämnda skriften tydliggjorde Kjellén t ex att floder sällan är bra ”naturliga” gränser, eftersom de förändras – vattnet tar nya vägar i strandkanterna genom erosion mm. Om klimatförändringarna leder till att Nordostpassagen norr om Ryssland blir kommersiellt och militärt farbar i högre utsträckning än idag har vi också där en tydlig geopolitisk förändring med potentiellt stor global betydelse.

Därutöver kommer de politiska förändringar som också en geopolitisk analys måste ta hänsyn till. För drygt 200 år sedan låg ett litet, avlägset och folkfattigt land i en blodig konflikt med en av den tidens dominerande stormakter, som förutom att vara en militärt mycket stark aktör också var i full färd med att skaffa sig ett kolonialt imperium som sträckte sig över hela jorden. Stormakten invaderade det mindre landet och brände år 1814 ner stora delar av dess huvudstad, inklusive presidentens bostad och landets parlament. Vad hette då den globala stormakten respektive det mindre landet och dess nedbrända presidentbostad? Svaren är: ”Storbritannien”, ”Amerikas förenta stater” samt ”Vita Huset”. Konflikten, dvs kriget 1812-14, kontrasterar synnerligen påtagligt mot dagens geopolitiska situation.

Att Sverige idag skulle befinna sig i samma geopolitiska situation som vi gjorde 1721 eller 1812 eller ens 1939 är alltså nonsens. Både Sverige och Ryssland ligger förvisso fortfarande där de ligger. Men att jämföra en modern, djupt institutionaliserad och väl organiserad försvarsallians mellan 28 länder – som mellan sig står för nästan hälften av världens BNP och klart mer än hälften av dess militärutgifter – med en enkel, oorganiserad och väldigt bräcklig allians mellan Sverige och Storbritannien under tidigt 1800-tal är milt sagt oanalytiskt och särskilt ur ett geopolitiskt perspektiv direkt missvisande.

Till detta kommer att Bergquist inte heller i sin analys tar upp det numera exceptionellt atrofierade svenska försvaret och den nya säkerhetspolitiska linje som vi omfattat – dels genom EU-medlemskapet 1995 med dess politiska allianskaraktär, och dels genom den svenska unilaterala solidaritetsförklaringen från 2009. Om ett land ska kunna hoppas på att vara framgångsrikt neutralt i krigstid krävs det både att landet kan försvara hela landet på egen hand och att landet inte i fredstid tydliggör vem man i krigstid kommer att samarbeta militärt med. I dagsläget driver Sverige en politik som går rakt mot bägge dessa grundförutsättningar.

Som NATO-medlem skulle Sverige bli en del av den geopolitiska allians som åtminstone från 1940-talet och framåt sett till att alla tänkbara, i regel odemokratiska, hegemoner på den euroasiatiska landmassan kunnat hållas i schack. Detta skulle vara en avsevärt bättre position, ur geopolitiskt hänseende, än vårt nuvarande läge. Vi skulle slippa vår nuvarande paradoxala och genom sin otydlighet närmast destabiliserande säkerhetspolitik, och istället tydligt kunna integrera oss militärt med Norge, Danmark och förhoppningsvis även Finland. Ett nordiskt försvar förutsätter ett samnordiskt NATO-medlemskap. Starka geopolitiska faktorer talar alltså för en omläggning av Sveriges ”grand strategy”.

 
Författaren är fil dr i statsvetenskap och ledamot av KKrVA avd VI

av Mats Bergquist och Örjan Berner

På båda sidor om Östersjön anser man att Sverige och Finland skall agera tillsammans i NATO-frågan. Detta är med tanke på vår i grundläggande avseenden gemensamma säkerhetspolitiska situation naturligt.

Sverige och Finland har i århundraden utgjort ett gemensamt strategiskt område. När man marscherat i olika riktningar har problem uppstått. I en så grundläggande fråga som en eventuell NATO-ansökan är det ett uppenbart önskemål att vi agerar gemensamt. Anhängarna av en svensk ansökan, så t.ex. i  inlägg DN 7 och 13 januari 2015 av en stor grupp tidigare ambassadörer och militärer, förklarar dock inte hur ett gemensamt svensk-finskt agerande skall se ut. Detta kan bero på att man inte tillräckligt noga avläst läget i vårt grannland.

Hufvudstadsbladets, och snart DN:s, Moskvakorrespondent Anna-Lena Laurén noterade ganska träffsäkert i somras att svenskarna är mera upprörda än oroade över utvecklingen i Ryssland, medan finländarna är mera oroade än upprörda. Analysen av utvecklingen i Ryssland skiljer sig knappast i sak åt i de båda huvudstäderna. Den har i Sverige lett till ett nytt försvarsbeslut där man söker vända den trend från ett invasionsförsvar mot ett insatsförsvar som pågått sedan det kalla krigets slut.

I Finland, där territorialförsvaret förblivit centralt, har man inlett en översyn av lagstiftningen om underrättelseväsendet i syfte att utveckla bl.a. signalspaningen. Ett nytt drag i Sveriges och Finlands försvarspolitik är det ökade samarbetet mellan försvarsmakterna. Ambitionsnivån är hög, synergierna uppenbara. Bara tiden kommer att visa hur långt regeringarna är beredda att gå i praktiken. När det gäller samarbetet med NATO har båda länderna slutit ett värdlandsavtal med alliansen, som i vårt fall skall föreläggas Riksdagen denna vår. Syftet med avtalet är att underlätta gemensamma övningar och om situationen  skulle kräva detta att ta emot militärt bistånd.

Om analysen av utvecklingen i öst är likalydande är politiken visavi Moskva inte alltid densamma. Förutom sin långa gräns har Finland en inte minst geopolitiskt styrd bilateral agenda med Moskva, som inkluderar högnivåkontakter mellan presidenterna Niinistö och Putin, trots att Finland som EU-land, vilket är dyrbart, tillämpar EU:s sanktioner mot Ryssland. Läget längs den långa gränsen styrs av en stabil ordning som byggts upp under lång tid och inte förefaller ha påverkats av politiska förändringar i Moskva.

Sveriges bilaterala agenda med Ryssland är kortare. Några politiska högnivåkontakter har inte förekommit på flera år, vilket reflekterar svensk syn på Putins politik. Opinionsläget i NATO-frågan i Finland har varit påfallande stabilt och redovisar en fortsatt övervikt mot medlemskap. I Sverige har anhängarna nu troligen blivit ett flertal. Till följd av den sittande regeringens position saknar  frågan idag aktualitet men detta kan  ändras i ett nytt politiskt läge.

Den svenska debatten präglas av det starka engagemanget för de baltiska staternas säkerhet och tanken att denna skulle påtagligt främjas av svenskt NATO-medlemskap. Ibland antyds att detta är viktigare än en gemensam svensk-finsk hållning i denna fråga. Varje förskjutning av opinionssiffrorna i Sverige noteras i finska media och tolkas inte sällan som tecken på möjligheten av en ny svensk linje efter valet 2018 om alliansen skulle komma till makten. De olika stämningslägena i Stockholm och Helsingfors avspeglar skillnader i geografiskt läge, historiska relationer och även ekonomiska förbindelser till Ryssland. Detta bör inte få dölja att Sverige och Finland nu, liksom sedan många hundra år, har gemensamma intressen när det gäller Ryssland. Detta har man sökt lösa på olika sätt under skilda perioder.

Hur NATO-frågan än utvecklas kvarstår uppdraget att hantera detta problem så att det inte driver in en säkerhetspolitisk kil mellan Finland och Sverige. Enligt vår mening måste denna utmaning hanteras genom en konsekvent politik väl förankrad i våra länders historia och i den allmänna opinionen.

 
Mats Bergquist är f d ambassadör i Helsingfors och London samt ledamot av KKrVA. Örjan Berner är fd ambassadör i Moskva, Berlin, Paris och Helsingfors.

av Hans Lindblad

Utrikesminister Margot Wallström överraskade vid Folk och Försvars konferens i Sälen genom att föreslå förändringar på ett annat område än sitt eget. Samtidigt visade hon begränsat intresse för en debatt om utveckling av säkerhetspolitiken.

Normalt brukar statsråd inte gå emot regeringspolitiken och plädera för omläggningar inom andra departements domäner. Det var dock ingen ny tanke hon förde fram när hon sade sig önska att en ”jämställd version av värnplikten återinförs, med både militära och civila delar”. Idén om könsneutral totalförsvarsplikt drevs först av Folkpartiet genom beslut vid landsmötet 1977, alltså för snart 40 år sedan.

I linje med detta ville  partiet få till stånd direktrekrytering och grundutbildning till civilförsvaret, i första hand dess undsättnings- och räddningsenheter. Dessa hade bland annat de riskfyllda och tunga uppgifterna att söka ta sig genom brinnande och raserade byggnader för att under tidsnöd rädda instängda i skyddsrum. Jag kom att driva denna fråga i en rad försvarsutredningar under främst 80-talet.

Sedan länge bestod enheterna av tidigare värnpliktiga som överfördes till civilförsvaret vid 47 års ålder och sedan var kvar till pensionsåldern. De gavs ingen utbildning, eftersom staten inte med plikt ville tvinga på sådan för personer i så mogen ålder. De uttagna visste knappt om att de fanns i rullorna, så oftast anmälde de därför inte när de drabbades av hjärtfel eller andra svåra sjukdomar. Det var en organisation som knappast skulle kunnat fungera direkt efter mobilisering.

FP-förslaget innebar att utbilda 5000 unga män och kvinnor per år med sikte på att efter 30 år ha en organisation om 150 000 personer. De andra partierna avvisade tanken på ett direktutbildat civilförsvar. Utom vid ett tillfälle då de i 1978 års försvarskommitté preliminärt gick med på att förslaget ändå skulle få utredas, Men inför utredningens slutbetänkande 1981 ändrade sig sedan blivande arméchefen Åke Sagrén som förklarade att unga till civilförsvaret stred mot ”värnpliktsprincipen”. Naturligtvis grundlöst, eftersom sådan utbildning fanns i till exempel Danmark.

Jag har ibland undrat vad som hänt om FP-förslaget godtagits. Vid den tidpunkt då riksdagen brådstörtat 2010 avskaffade värnplikten skulle merparten av räddningsenheterna ha varit bemannade med grundutbildad personal i betydligt lägre åldrar än i den tidigare organisationen.

Jag tvivlar på att riksdagen i så fall utan vidare avskaffat civilförsvarsorganisationen och dess pliktpersonal, eftersom de utbildade naturligtvis i respektive kommun var en värdefull resurs också vid fredstida stora olyckor och katastrofer. Medvetenheten om samhällets sårbarhet hade vid den tiden ökat, så det är svårt att tro att man utan vidare slopat vad som byggts upp.

Om Margot Wallström tror att hennes tanke är ny visar det bara att hon inte vet vad hon pratar om. Hon talade i Sälen om ”civilister i beredskap ” och nämnde uppgifterna att ”förstärka migrationsverket, asylboende och agera vägvisare”. Vad talar för att just de uppgifterna ingått i en civil pliktutbildning? Det förefaller rimligare att utnyttja arbetsförmedlingen, och vägvisarna får väl rekryteras lokalt och helst inte med tvång.

När vi åtminstone under delar av året hade tiotusentals värnpliktiga under utbildning kunde man vid behov sända ”armar och ben” för arbetsuppgifter vid till exempel översvämningar, utan att soldaterna hade någon utbildning för just den uppgiften. De kunde också, liksom hemvärnet och orienteringsklubbar, användas för att söka efter försvunna personer. Nu finns inte de värnpliktiga men den senare uppgiften klaras bättre än någonsin genom civilsamhällets ”Missing People”.

Vid stora olyckor och katastrofer i Norden är förmodligen räddningstjänst och sjukvård kritiska sektorer. Länge talades om att svenskar mer än andra litade på att stat och kommun som ”den gode herden” skulle klara av att lösa svåra situationer. Men förtroendet för detta har minskat kraftigt, inte minst genom polisens strul efter mordet på Olof Palme och statsminister Göran Perssons handlingsförlamning efter tsunamin. Hemma i Gävle var vi avstängda från omvärlden i tre dygn genom det väldiga snöovädret 1998. All offentlig service var lamslagen. I det läget visade sig civilsamhället fungerat bättre än många nog hade väntat. Hänvisade enbart till sig själva hjälpte grannar varandra, till exempel genom att söka upp ensamma sjuka. Enda sättet att ta sig fram på gatorna var med skidor, och hyllorna tömdes i butikerna.

Regering som debattorgan

En regering framstår lätt som splittrad om statsråd opponerar mot varandras politik. Ett exekutivt organ bör inte uppträda som en debattstuga. Om en minister vill stimulera till debatt bör det helst vara inom det egna ansvarsområdet.

Margot Wallsgröm tog i Sälen upp behovet av ”ett mer handlingskraftigt, solidariskt och enigt EU”. Hon pläderade för ”ny kraft till EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik”, det som brukar förkortas GUSP. Hon nämnde Ukraina men inte mer om hur EU bör stärka sin säkerhetspolitik.

Hon talade om OSSE och FN men inget om partnerskapet med Nato eller om Stoltenbergrapporten om ökat säkerhetspolitiskt samarbete i Norden. Mest anmärkningsvärt var att utrikesministern totalt förbigick den viktigaste innovationen i senare års svenska säkerhetspolitik, alltså solidaritetsdeklarationen om svenskt stöd i krislägen till stater i EU och Norden. Det kan ses som en svensk komplettering till Lissabonfördraget. Riksdagen har förklarat att Sverige förväntar sig motsvarande bistånd om vi själva drabbas av kris eller anfall. I samband med svaret på Frankrikes begäran om svenskt bistånd efter terrorattackerna i Paris har en diskussion om hur volymen på svenska insatser för andra stater kan påverka vad vi själva kan vänta oss i liknande lägen,

Hittills har solidaritetsdeklarationen mest behandlats i principiella termer. Mindre frågan hur omfattande insatser Sverige förmår ställa upp med vid hot eller angrepp mot demokratier i närområdet? Den starka reduktionen av svenskt försvar kan göra det svårt att bidra med bataljonsförband eller ens ett antal kompanier. Ett Herkulesplan år två och ett par stabsofficerare räcker liksom inte. Det går naturligtvis att tankemässigt skissa möjligheter.

Vid en allvarlig händelseutveckling kring Baltikum kunde vi göra ganska mycket till följd av den geografiska närheten. Vi kunde bidra med signalspaning (där vi hade utbyte med Natostater redan på 50-talet), radar- och flygspaning, havsövervakning och insatser från svenska ubåtar.

Redan tillgång till svenskt luftrum, sjö- och landterritorium, då inte minst Gotland, skulle rejält underlätta för Nato att tillföra resurser. Vi kunde erbjuda jaktskydd vid passage genom svenskt område. Kanske vore det a av värde att bistå med bränsle vid svenska flyg- och marinbaser. Naturligtvis kunde sådant leda till hot mot Sverige. För att minska riskerna vore det därför önskvärt att den allvarliga svenska bristen på långräckviddigt luftvärn kunde kompenseras så att sådana system på marken eller på fartyg placerades så att de kunde bidra till skyddet också av svenskt område.

Redan tidigt efter Berlinmurens fall avfördes ”neutralitet” för svensk del, och det blir naturligtvis ännu tydligare genom solidaritetsdeklarationen. Man kan inte gripa in till stöd för ett angripet land och sedan utfärda en neutralitetsförklaring i samma konflikt.

Behov av mer kunskap om Nato

Fyra politiska pläderar för svenskt inträde i Nato. Det skapar också för övriga partier ett behov av större kunskap för att kunna informera medborgarna. I Finland har statliga rapporter tagits fram just för att öka kunskapen hos medborgarna. Mycket av detta skulle kunna nyttjas också på svensk sida. Det ur demokratisk synpunkt sämsta alternativet vore en upprepning av vad som hände ifråga om EU. Alltför ringa opinionsbildning och debatt i årtionden och sedan ett snabbt beslut i en akut situation. Bättre vore naturligtvis folkbildningsinsatser över längre tid.

Tage Erlanders Metalltal 1961, formulerat av Sverker Åström och Olof Palme, kom att blockera mycket av socialdemokratiskt tänkande kring Europa under 30 år. Det finns en myt att talet enbart förde fram ”neutralitetspolitiken” som hinder för svenskt deltagande, Tvärtom angavs nästan allt inom dåvarande EEC vara negativt och skadligt. På flera sätt ett extremt inåtvänt dokument. Där fanns inget erkännande av att organisationen byggde på för ett demokratiskt Europa viktiga värden och strävanden. Andra partier kunde tala väl om samarbetssträvanden alldeles oavsett om och när Sverige skulle bli medlem. I de partier där man i 30 år talat negativt om EU-projektet var det naturligtvis svårt att sedan skifta uppfattning. Ledningen kunde göra det långt snabbare än partisympatisörerna, vilket visade sig i folkomröstningen om inträde. Erfarenheten var alltså att opinionsbildning kräver tid.

Försvarsminister Peter Hultqvist var i Sälen mycket kritisk mot vådliga överdrifter i den svenska debatten om det kommande riksdagsbeslutet rörande värdlandsavtal med Nato. Han antydde att även i den frågan kunde en del av skrämselinformationen komma från ryskt håll, varifrån också spridits lögner om honom själv.

Redan tidigt förenade Norge och Danmark sitt deltagande i Nato med förbehåll rörande baspolitik och kärnvapen. Detta i syfte att lugna Sovjet. Baspolitiken betydde att kärnvapen inte skulle tillåtas i fredstid i de två länderna, och allierade enheter skulle inte vara permanent baserade där. Däremot måste man självfallet tillsammans med sina allierade kunna samöva i den reella geografiska miljön. För att försvaret av Norge skulle kunna förstärkas snabbare togs efterhand beslut om allierad förhandslagring i Norge.

Det är  svårt att tro att något svenskt parti kommer att föreslå svenskt inträde i Nato utan de begränsningar som Norge och Danmark haft ända sedan inträdet 1949. Sverige och Finland är de enda demokratierna i norra Europa utanför Nato. Det finns naturligtvis argument både för och emot. Men de som förordar inträde i Nato bör förutsätta samma typ av restriktioner som Norge och Danmark hela tiden haft.

 
Författaren är redaktör och f d riksdagsledamot.

av Lars Holmqvist

Den senaste tidens palestinska angrepp på civila i Israel (knivhuggningar, bilförare som kör på folk och annat) och det israeliska sättet att försvara sig har som bekant gjort avtryck även i svensk politik.

Regeringen har genom Utrikesministern gjort olika uttalanden som Israel har reagerat starkt på. Men frågan har faktiskt bäring även på svensk säkerhetspolitik, möjligen på ett sätt som regering eller opposition inte fullt ut har tagit till sig.

OODA-loopen

Amerikanske överste John Boyd (1927-1997) tjänstgjorde som jaktpilot under Koreakriget. För eftervärlden är han inte i första hand känd som stridsflygare utan för sina tankar om strategi.

Det ska ha börjat med att han i lufthavet över Korea deltog i jaktstrider mellan ryska Mig 15 och amerikanska F86 Sabre. Tekniskt sett var de bägge plantyperna i stort jämbördiga, till och med ansågs Mig ha vissa flygmässiga fördelar jämfört med sin amerikanske motpart, men ändå var amerikanerna vida överlägsna. Mer än tio sovjetiska plan sköts ner för varje amerikanskt vilket fick Boyd att fundera över orsaken. Boyds svar på frågan – efter en hel del funderingar får man anta – var att det delvis hängde på kabinens utformning.

Medan Mig 15:s cockpit var utformad så att piloterna hade begränsad sikt inte minst bakåt, satt de amerikanska piloterna i en bubbelformad glashuv, med fri sikt åt alla håll. De amerikanska piloterna kunde snabbare observera vad som skedde omkring dem, snabbare fatta beslut och därmed agera snabbare än motståndaren allt eftersom situationen i luftstriden utvecklade sig.

Erfarenheterna och tankarna utvecklades vidare fram till det som mest av allt förknippas med John Boyd. The OODA Loop:

O – Observe. Observera det som sker

O – Orient. Orientera sig i den förändrade situationen, genom att ta in nya observationer i sin erfarenhetsbank och låta dem påverka det egna tänkandet

D – Decide. Fatta beslut

A – Action. Omsätta fattat beslut i handling

Den aktör som kan komma innanför motståndarens OODA-loop, dvs. gå genom loopens fyra steg snabbare än motståndaren kan få ett övertag i konflikten.

Ett exempel för att beskriva OODA-loopen kan vara betrakta två soldater vilka oväntat sammanstöter på stridsfältet.

O – Det är gynnsamt för mig att upptäcka motståndaren, innan denne upptäcker mig.

O – Vidare, ju förr jag kan avgöra om det som jag upptäckt är ett djur, en soldat på min sida, en nonkombattant eller ett legitimt mål, desto bättre.

D – Mitt beslut att öppna eld måste komma snabbt.

A – Slutligen, om jag kan få ”bly i luften” innan min motståndare så har jag sannolikt övertaget. Jag är innanför motståndarens OODA-loop.

Den komponent i OODA-loopen som kräver mest tankemöda att begripa – Orient – är enligt Boyd även den viktigaste. Orient utgör tyngdpunkten i loopen. Man ska heller inte se loopen som ”en enda”. Boyds uppfattning är nog den att OODA-loopen snurrar varv efter varv under konfliktens eller stridens förlopp. I sekvens eller (delvis) parallellt.

Men ”Orient”-skedet är inte bara att följa en fastlagd mall. Benägenheten och ytterst viljan att låta ny information påverka invanda tankemönster är central.

Det som ovan skrivits är en skiss, en grov förenkling av OODA-loopen.

Hur svensk förvaltning är tänkt att fungera i ett krisläge

Idén om svensk krishantering bygger på tre principer:

Ansvarsprincipen – samma huvudman har ansvar i kris som annars.
Likhetsprincipen – Så långt möjligt skall förvaltningsstrukturen vara densamma i kris som annars.
Subsidiaritetsprincipen – ansvaret skall vara decentraliserat så långt möjligt.

När man går genom de svenska länsstyrelsernas RSA (Risk- och Sårbarhetsanalyser) finner man att huvuddelen av den planering som görs handlar om kriser av karaktären ”olyckor”. Det kan till exempel vara frågan om översvämning av vattendrag, en brand med spridningsrisk eller en tankbil som vält i en hårt trafikerad korsning. Jag ska inte här  resonera om principernas lämplighet för att hantera den sortens kriser. Däremot skulle jag vilja rekommendera läsning av Oscar Larssons mycket intressanta artikel ”Därför fungerar inte krishantering i Sverige” som publicerades i SvD på Juldagen.

Men så har vi den andra typen kris, den som uppstår till följd av handlingar utförd av en kvalificerad antagonist. Som kan vara förberedelse inför eller en del av ett angrepp mot Sverige.

I strid utgör kraftsamling en avgörande komponent. Även om civilt försvar i stora stycken är något helt annat än militärt försvar, så saknas inte gemensamma drag. Att gå in i en konflikt med organiserad kraftsplittring som grundläggande princip är nog inte vägen till framgång. För att ge exempel så kan den optimala användningen av knappa ambulanstransporter eller brandförsvar kräva att vissa områden prioriteras ner för att skapa tillräckliga resurser i annan del av landet. Det kan i ett visst läge vara viktigare för rikets försvar att kraftförsörjningen fungerar i en viss del av Sverige även om det innebär att vi inte har resurser att vidmakthålla fungerande kraftnät i en annan del.

De tre principerna i svensk krishantering som jag nämner ovan riskerar att bli irrelevanta eller t o m utgöra ett direkt hinder om vårt land ska möta en kris orsakad av en motståndare, eller krig.

Hybridkriget

Om vi ska försöka förstå de utmaningar som kommer att möta svensk krishantering i hybridkriget så kan det vara bra att ta med sig begreppen från OODA-loopen.

Observe. Vår motståndare kommer att genomföra de inledande stegen av anfallet på ett sätt som syftar till att försvåra upptäckt. Ju längre tid som går innan vi kan fastställa att ett antal händelser i själva verket är delar av ett angrepp av hybridkrigsmodell, desto bättre för angriparen.

Visst är det lätt att observera t ex en kraftig ökning av antalet magsjuka i kommun A, en klaffbro i kommun B som fastnar i uppfällt läge och ett stort antal bilbränder i kommun C men hur snabbt kan en enskild kommunal krisorganisation dra slutsatsen att deras respektive kris inte är en isolerad händelse, utan en komponent i en koordinerad aggression?

Orient. Bilden som vi successivt ser växa fram i en konflikt kommer inte att vara entydig. Angriparen kommer att lägga resurser på vilseledning av olika slag. När vi väl har dragit slutsatsen att vi är angripna, kan det dröja innan vi förstår vad angreppet syftar till. Det kommer att kräva systematisk och snabb löpande inhämtning av underrättelser samt förmåga till löpande analys. Denna komponent – inhämtning rörande civila förhållanden – saknas för närvarande, såvitt jag vet.

Decide. Vår förmåga att fatta beslut kommer att prövas på olika sätt. Det kan inkludera åtgärder vidtagna mot enskilda beslutsfattare i syfte att fördröja eller försvåra beslut eller att vi fattar beslut som är gynnsamma för angriparen. Hot, vilseledning eller kanske både och.

Här bör särskilt nämnas den vånda som kan infinna sig på nationell nivå om regeringen behöver fatta beslut om höjd beredskapsgrad. Saken bör absolut övas: dels att hantera främmande makts olika former av påtryckningar innan ett sådant beslut fattas, dels att hantera de reaktioner som kan komma av fattat beslut.

Action. Vår förmåga att faktiskt vidta de åtgärder som beslutats kan komma att utsättas för hinder eller försvårande omständigheter.

”Uppdragstaktik” är inte ett ord som brukas särskilt ofta inom svensk förvaltning, men vi borde kanske ändra på den saken och det borde nog även övas. Enskild civil chef bör, genom förberedande order och genom övning, förberedas på att självständigt kunna fatta beslut i vissa krissituationer även om kommunikationerna är brutna.

Detta är några tankar om hur en kris som initierats av en kvalificerad antagonist skiljer sig från de kriser Sverige normalt övar på att förbereda sig inför. Egentligen är detta klassisk krigskonst. Det nya är i huvudsak ett ökat fokus på andra stridsmedel än de konventionella militära/kinetiska och att gränsen mellan krig och fred blir suddigare än den varit.

Vilken är då kopplingen till angreppen på civila i Israel och regeringen som nämndes inledningsvis? Den svenska oron kring skjutningarna i Israel tar sin utgångspunkt i vad UD benämner som ett ”principiellt folkrättsligt resonemang”. Javisst, den frågan är viktig. Ett land ska styras efter lagarna, även i kris och i krig. Men vi bör samtidigt fundera över det som Israel nu upplever. En typ av organiserad aggression som är noggrant designad för att skapa mesta möjliga risk för att den försvarande parten skall kunna kritiseras utifrån just folkrättsliga principer. Vad gör vi för att förbereda oss för ett sådant hot?

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.