Kapten i armén och doktorand i psykologi
Gästinlägg: Den seglivade Nederlagsdoktrinen
Kapten i armén och doktorand i psykologi
Sveriges bästa försvarsbloggar, i ett flöde. En tjänst av Johan Althén.
Måndagen är en försvarspolitisk julafton. Försvarsminister Peter Hultqvist inleder om ”Svenskt försvar” för att sedan följas av ÖB Micael Bydén under rubriken ”Ett starkare försvar – utmaningar och möjligheter”. Hela salen i Sälen lyssnar särskilt efter nya budskap eller förändrade skiftningar gällande den verksamhet man representerar på plats. Ord vägs och jämförs med tidigare tal. Men på ett mer generellt plan handlar det mycket om vilken bild dessa personer vill sätta.
De specialintresserade är ofta speciellt intresserade av hur verkligheten beskrivs, eller med andra ord: Försvarsministern och ÖB – och särskilt eventuella nyansskillnader dem emellan – kommer nagelfaras. Hultqvist var varm i kläderna redan när han tillträdde som försvarsminister och Sälen är hans hemmaplan i flera avseenden, medan det är ÖB:s första framträdande och därmed ett mycket definierande tillfälle för hur han vill beskriva Försvarsmakten. En del av ”Försvarssverige” hoppas alltid att den främste företrädaren ska läxa upp politiken och säga som det är (vilket ofta betyder att säga det man själv tycker eller upplever). En annan del lyssnar oroligt efter dissonanser mellan regeringskansli och myndighet och ser svåra tider framför sig om det osar krut runt minister och överbefälhavare.
Som vanligt sköts i förlängningen förtroendefrågan bäst sinsemellan och mellan företrädare och allmänhet, om man landar någonstans däremellan. ”Skönmålning” har försvarsministern tillträtt på att göra upp med och underhållningsvåld kan vara spännande en stund, men det är värt att påminna om att ÖB har en signalfunktion som omfattar mer än den nationella dimensionen.
"Det är ett faktum att ökningen av vår operativa förmåga inte är i nivå med den utveckling som Försvarsberedningen förutser kommer att prägla vårt närområde. Ett sådant scenario utsätter oss för ökade och enligt min mening oacceptabla risker”
”Jag har svårt att förstå den bild som man kan få berättad för sig utanför Försvarsmakten, att vi har en bristande operativ förmåga och att vi inte är tillräckligt duktiga ... I min värld kan jag säga, att vi aldrig har varit bättre än vad vi är just nu. Vår personal har aldrig varit bättre utbildad, vi har bättre övningsverksamhet och vi är bättre tränade”
av Helge Löfstedt
Krigsvetenskapsakademien har vid några tillfällen redovisat och diskuterat operativa spel med fokus på Gotland. Diskussionerna avser då behovet av åtgärder för Sverige att politiskt och militärt agera i säkerhetspolitiskt spända situationer som utgår från ryska aktioner i någon eller flera av de baltiska staterna. I mitt blogginlägg 20 oktober 2015 uppehöll jag mig vid några delar av detta scenario. Här kommer ytterligare en fördjupning av problemen kring Gotland med anledning av detta scenario.
Bakgrunden till de resonemang som här förs är det scenario som diskuterades vid KKrVA seminarium 9 september och 7 oktober. Uppspelet är diplomatiska konflikter mellan Ryssland och några baltiska länder som följer det mönster som visats i Ukraina. I scenariot ingår att Nato under någon månad tillfört vissa resurser. I de tre baltiska länderna finns någon division med stridsflygplan F-16 samt ett antal markstridskompanier. Huvuddelen av dessa bidrag kom från europeiska länder inom Nato. Samtidigt gäller redan i dagsläget att ett mindre antal amerikanska soldater finns på plats. Efter hand i utvecklingen av scenariot deklarerar Ryssland en sjö- och flygblockad av Gotland. Något som är mycket allvarligt eftersom både civil och militär försörjning där är beroende av dagliga sjö- och flygtransporter.
Observera särskilt att scenariot avser konflikt på ”Ukrainanivå” och kan kanske också karakteriseras som ”hybridkrigföring”. Det innebär att både båda sidor agerar återhållsamt för att inte eskalera det militära våldet. Detta även om Ryssland är aktivt. Dock är både målen och inslaget av militärt våld begränsade.
Den första skrivning jag vill kommentera är ett avsnitt om strategiutbildningen vid FHS i Handlingar o Tidskrift nr 3 år 2015. De fyra författarna skriver bl a (på sidan 113): ”..att det inte längre finns några givna sanningar att förmedla till studenterna.” Detta uttalande, som det är lätt att instämma , föregås dock av ett resonemang som synes mig bryta mot denna öppna syn. På sidan 112 förklarar man nämligen:
”Frågan är… om det är den offensiva varianten på den krigsutkämpande eller på den krigsavhållande nivån som bör utgöra de konceptuella /strategiska/ ramarna för försvarsplaneringen. Oavsett alternativ så torde införskaffande av kryssningsrobotar till i första hand luft- och sjöstridskrafterna vara en lämpligare åtgärd jämfört med flera soldater och förrådsställda stridsvagnar på Gotland.” (min kursivering)
Författarna anser uppenbarligen att den i försvarsbeslut 2015 införda förstärkningen på Gotland inte är förenligt med en lämplig svensk militär strategi. Jag gissar att de anser att satsning på Gotland är en passiv och reaktiv militär strategi och att de vill förorda en mera offensiv sådan.
Denna författarnas åsikt bör då inte bara presenteras som ett faktum utan analyseras mot bakgrund av de alternativ strategier som finns. Här hade jag förväntat mig en tydligare behandling av vad olika strategiska konceptuella ramar innebär. Till bilden hör att den strategiska generella fördelen med kryssningsrobotar som framförs på sidan 112 inte delas av alla som kan anses militärstrategiskt kunniga. Så sent som vid KkrVA möte 9 dec 2015 framförde Hain Rebas att Sveriges militära närvaro på Gotland bör stärkas. Rebas är förutom Prof Emeritus även tidigare försvarsminister i Estland. Hur beaktar de fyra författarna faktorn signaleffekt? Hur beaktas växelverkan mellan civilt och militärt agerande? Hur beaktar man det restriktiva användandet av militärt våld? Vidare får jag intrycket att den syn som författarna framför inte är lika utbredd i olika försvarsgrensorienterade kretsar.
Min uppfattning är att en förutsättning för att en stat, vilken som helst, och i synnerhet en småstat, skall kunna ta tillvara sina säkerhetspolitiska intressen är att den politiska ledningen förmår utföra, eller får tillgång till, en relevant militärstrategisk analys. För att detta skall vara möjligt förutsätter detta i sin tur att de militärstrategiskt kunniga känner den politiska kulturen och dess gränser. En gräns jag här tänker på konstitueras av flera svenska politikers motvilja mot aggressiva eller offensiva vapen. Jag vill också påminna om att småstaters situation när det gäller val av militär strategi skiljer sig från större staters. Den vedergällningsstrategi som i större stater på allvar kan överväga kan för många småstater framstå som teoretisk och mindre verklighetsanknuten.
Nu till den andra synpunkten som dock hänger samman med synen på val av strategi för Gotlands försvar.
Jag utgår från att de militära styrkorna på och kring Gotland i hög grad påverkar agerandet i det scenario som KkrVA har skisserat. Det andra uttalandet som jag vill kommentera är: ”Transporter till och från Gotland om det pågår kris eller krig i Östersjön måste lösas med ”annat sätt” /än genom sjömilitär eskort/. Även om det jag landar i nog kan sammanfattas på liknande sätt är det angeläget att något tydligare visa hur en sådan slutsats kan växa fram.
Först: uttrycket ”annat sätt eller andra medel” har ofta använts som omskrivning för diplomati. Man skall då vara medveten om att diplomati är ett relativt långsamt verkande medel. Som förhållandena nu är med försörjningen på Gotland är det fråga om dagar innan förnödenheter måste föras till ön om transporter av någon anledning skärs av. Det är då angeläget att så snart som möjligt återinföra någon form av buffertlagring av de mest kritiska varor som behövs för öns försörjning. Troligen behövs liknande inom stora delar av Sverige men det är rimligen mest tidskritiskt för Gotland. En omständighet som bör påverka hur snabbt en sådan buffert införs och hur den utformas.
Självfallet måste den militära styrkan på Gotland vara sådan att den militärt kan hålla emot de ryska aktionerna. Detta underlättas av att dessa aktioner i scenariot i huvudsak begränsas till infiltrationsliknande aktioner med måttligt bruk av våld. Problemet för det svenska motståndet blir då att inte bruka mera våld än till den nivå som är diplomatiskt lämplig. Lätt att uttala men viken är denna nivå?
I det skisserade scenariot utgör således diplomatiska aktioner huvudmedlet – åtminstone inledningsvis. Det Sverige rimligen i första hand kan hoppas på få till stånd är civila transporter av nödkaraktär. De sjötransportmedel som disponeras utgår då rimligen från befintligt tonnage för Gotlandstrafiken. Särskilt intressant är snabbfärjan som klara en överfart på tre timmar.
Det är dock troligt att dessa aktioner görs med bakgrund av en mer eller mindre tydlig militär omgruppering och uppladdning i Östersjön som syftar till att ”visa musklerna”. För att upprätthålla sjöblockaden mot Gotland i ett sådant scenario skulle Ryssland rimligen avdela ett antal ytstridsfartyg ur den Ryska Östersjömarinen. Den består i dagsläget av två iståndsatt jagare från 1980-talet samt sex nya fregatter. Därtill kommer ca 20 mindre robotbåtar och korvetter från sovjettiden. Dessa resurser kan naturligtvis förändras i en osäker framtid, men ger ändock en uppfattning om en storleksordning som är relevant för flera år framåt i tiden.
För det fall situationen skulle utvecklas mot militär slagväxling måste också flygresurserna beaktas. Den ryska Östersjömarinen har i dagsläget ca 30 stridsflygplan (av typ Su-27 och Su-24). Vidare finns backup av de ryska flygstyrkor som primärt finns i västra militärdistriktet och som inrymmer ca 300 stridsflygplan. Vidare finns ryska ubåtar i Östersjön – officiellt redovisas i dagsläget tre enheter. Två st relativt gamla Paltus från 1980-talet, också benämnda Kilo, och en modern av typen Lada. Den senare har dock haft problem med den nya tekniken för luftoberoende maskineri – bränsleceller. Därutöver finns troligen miniubåtar men de är rimligen inte avsedda för att verka direkt i en sjöblockad.
Min slutsats blir att det potentiella lufthotet dominerar och måste ägnas stor uppmärksamhet, även om det potentiella ubåtshotet inte får försummas. Motsvarande styrka på den svenska sidan är de ccirka ett hundra JAS-planen samt de fyra ubåtarna. För marint skydd för hot mot transportrörelsen har nuvarande svenska marin sju korvetter samt inom en relativt nära framtid ett antal ubåtsjakthelikoptrar.
Självklart är de svenska styrkorna underlägsna i det fall situationen skulle urarta till militär slagväxling. Hjälp från grannländerna behövs.
Frågan blir nu hur Ryssland disponerar de ytstridsresurser man har i Östersjön. Samtidigt med aktionen mot Gotland har Ryssland rimligen infört restriktioner för sjötransporter åtminstone till Riga i Lettland. Även sådana aktioner kräver resurser för övervakning. Vidare har Ryssland hamnar i Kaliningrad och Sankt Petersburg. I det spända läge som måste förutsättas gälla i scenariot måste Ryssland rimligtvis avdela vissa resurser för skydd av den egna trafiken dit. Samtidigt är Polen rimligtvis på något sätt engagerat. De polska sjöstridskrafterna – fem äldre ubåtar och sex ytstridsfartyg av varierande storlek och med varierande grad av modernitet – måste dock anses helt inriktade på sjöfartsskydd i anslutning till Gdanskområdet, dit huvuddelen av Polens sjöfart går. Om Polen vill verka mer aktivt ligger hot om sjöblockad mot den ryska sjöfarten till Kaliningrad närmast till hands.
Så här långt i resonemanget verkar det rimligt att Ryssland kan avdela en styrka som patrullerar i Östersjön mellan Gotland och den svenska östkusten och upprätthåller en blockad mot transporter till och från Gotland. Frågan blir dock vad Tyskland gör. Där finns fem ubåtar och 24 ytstridsfartyg. Huvuddelen av dessa är inriktade mot uppträdande på Nordsjön och kanske ännu längre bort från Östersjön. Om en större del av denna styrka går in i Östersjön blir styrkeförhållandena kraftigt förändrade till nackdel för Ryssland. Men Ryssland är fortfarande inte utan möjligheter. Man kan då omdisponera fartyg ur Norra Marinen (baserad i Murmansk) längre ner i Atlanten och visa förmåga att över Nordsjön hota sjötransporterna till Nordvästeuropa mot exempelvis de stora hamnarna Rotterdam och Amsterdam exempel. Nästa steg blir då vad Storbritannien och framför allt USA gör.
Resonemanget så långt visar att det finns kopplingar till den globala maktpolitiken. De diplomatiska aktionerna förs då mot en bakgrund av möjligheterna till militära styrkedemonstrationer i flera steg. Även om det skulle synas rimligt att Sverige driver egna förhandlingar med avsikt att få till stånd civila nödtransporter till Gotland i det scenario som beskrivits är det för mig tydligt att flera krafter i västvärlden kommer att agera på ett sätt som gör att de svenska ansträngningarna lätt kommer i bakgrunden. Väl upparbetade kontakter mellan Sverige och andra västliga aktörer kommer då att erfordras för att åstadkomma rimliga resultat.
Här bör också nämnas fartyg som kan vara lämpliga för militära sjötransporter, dvs fartyg som kan lasta olika typer av militära förband och har viss vapenutrustning för att stå emot bekämpning. USA har naturligtvis sådana fartyg men intressantare är vad som finns i norra Europa. Nederländerna och Storbritannien har tillsammans fem stora amfibiefartyg vardera med förmåga att transportera bl a markstridsbataljon. Dessa fartyg är utrustade med närluftvärn som bekämpar även sjömålsrobotar, både sådana som avfyras från fartyg och sådana som fälls från luften. Danmark har två liknande fartyg om än mindre mindre. Kanske är man där angelägen att behålla dessa för egna behov t ex Bornholm.
I sammanhanget vill jag avvisa en tanke som har framförts nämligen att den svenska marinen skulle dra tillbaka ytstridsfartygen till skydd av de egna marina basområdena och bara uppträda med ubåtar utanför dessa. Försvaret av Gotland skulle då föras genom att förse ubåtarna med kryssningsmissiler enligt ett offensivt strategiskt tänkande av den typ som jag här tidigare har invänt mot. Rimligen kommer både Sveriges politiska och militära ledning att vilja att de svenska ytstridsfartyg som finns uppträder och markerar svenska intressen i området mellan Gotland och svenska ostkusten. Att lämna detta havsområdet utan svenska ytstridskrafter är likvärdigt med att lämna Gotland med svagt militärt försvar och bör avisas.
Ett argument är också att det inte är självklart att ett svenskt hot med kryssningsmissiler mot Ryssland skulle vara aktioner som är förenlig med andra västliga ageranden. Den svenska politiska och diplomatiska ledningen kan också ha andra åsikter än vad en strikt militärstrategisk analys resulterar i. Ett svenskt hot med kryssingsmissiler skulle förmodligen inte utgöra ett verktyg som underlättar de diplomatiska kontakterna i scenariot.
En första tämligen självklar slutsats av ovanstående blir att försörjningsuthålligheten på Gotland bör ökas genom åtgärder för viss lagring av förbrukningsvaror. Därigenom skapas tid för de komplicerade säkerhetspolitiska och diplomatiska arrangemang som kan behövs för att få till stånd kristransporter.
En andra lika självklar slutsats är att hjälp från grannländerna behövs för att skapa rimlig stöd för sådana förhandlingar.
En tredje slutsats blir att ovanstående bör utgöra en grund för svenska anspråk på förberedelser och samövningar med grannländerna. Övningarna bör i hög grad inkludera agerande i kris. Sådana övningar måste föregås av en teoretisk genomgång av vilka kombinationer av civila och militära aktioner som kan bli aktuella. Detta för att lägga upp de praktiska övningarna på ett sätt som passar i olika varianter på agerande i det Gotlandsscenario som här beskrivits.
En fjärde slutsats blir att den svenska marinen, även i sin nuvarande omfattning, bör behålla fokus på den del av Östersjön som ligger mellan Gotland och svenska Östersjökusten.
Författaren är tidigare överingenjör vid FOI och ledamot av KKrVA
På söndag drar Folk och Försvars årliga Rikskonferens igång. Första gången jag deltog var som ledamot i Försvarsutskottet, år 1995 – en annan tid. Detta är dock ett lindrigt tidsperspektiv om man jämför med det faktum att det iår är precis 70 år sedan den allra första Rikskonferensen gick av stapeln (1946 i Ånn).
Om man vill studera hur det försvars- och säkerhetspolitiska frågorna har diskuterats över tid i Sverige – ur vilka vinklar, avgränsningar, genom vilka intressenter och vilka personer som har varit banerförare för olika frågor – är programmen från konferenserna en mycket precis seismograf över den försvarspolitiska jordskorpan. Perspektivet har stadigt vidgats, vilket även årets program vittnar om. Ett gott betyg till arrangören är när man har svårt att plocka ur guldkornen därför att de är så många, men här följer i alla fall några kommentarer till det som utspelar sig under dagarna:
Utrikesminister Margot Wallström talar under rubriken ”Sveriges bidrag till en säkrare värld” innan Lettlands president, Raimonds Vejonis, fokuserar på Östersjöregionen. Därefter följer en panel om ”Närområdet och Sveriges säkerhet” bestående av Kenneth G Forslund, ordf. utrikesutskottet (S), Karin Enström, vice ordf. utrikesutskottet (M), Gunilla Herolf, ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademien och Anna Wieslander, stf. direktör Utrikespolitiska institutet. Ingen av dessa personer är konfrontatoriska demagoger utan resonerande och kunniga i sak och det lär bli en intressant diskussion om man lyssnar efter nyanser (som kan vara väl så skarpa).
Eftermiddagen fortsätter med Syrien – ryska strategier och konsekvenser för Europa, med Ann Dismorr, enhetschef MENA, Utrikesdepartementet och Gudrun Persson, forskningsledare FOI. Det är en from förhoppning, jag vet, men jag hoppas att de kan ge oss någon ljusglimt att gripa tag i, vilket förövrigt även gäller nästa programpunkt; ”Operativa insatser för människor på flykt”, som Ulrika Årehed Kågström, generalsekreterare Svenska Röda Korset och Kenneth Neijnes, regionchef Nordost Kustbevakningen, tar sig an.
Strax före 1700 kommer alla som på olika sätt är inblandade i opinionsbildning lystra till Helena Lindberg, generaldirektör MSB, när hon berättar om årets upplaga av Opinioner – en oundgänglig överblick över hur allmänheten ser på relevanta frågeställningar inom samhällsskydd, beredskap samt försvars- och säkerhetspolitik. Frågeställningarna är med några undantag desamma som tidigare år, varför man får en mycket belysande överblick över förändringar över tid.
Fjolårets upplaga finner man här, där man bland annat kan läsa att det mellan mellan 2013 och 2014 skedde en signifikant förändring i bedömningen av hur den militära hotsituationen i vår närhet kommer att förändras. Drygt 60 procent av de tillfrågade ansåg att den har blivit otryggare om 10 år (en ökning med nästan 20 procentenheter jämfört med mätningen 2013 och en gigantisk förskjutning från början av 2000-talet, då motsvarande andel låg runt 15 procent). Med tanke på att både utrikes- och försvarsministern finns på plats i Sälen, blir det intressant att se vad undersökningen visar om den förda försvars- och utrikespolitiken. Förra gången ansåg knappt 60 procent att utrikespolitiken var mycket eller ganska bra, medan ungefär 30 procent ansåg motsatsen (vilket ändå var en positiv förskjutning i opinionen). När det gäller den förda försvarspolitiken uppgav drygt 30 procent att de tyckte den var mycket eller ganska bra medan 55 procent ansåg att den var mycket eller ganska dålig. Vidare ökade stödet för ett militärt försvar signifikant från 2013 till 2014 (drygt 60 procent ansåg att vi absolut bör ha ett sådant och den andelen lär av allt att döma inte ha minskat sedan dess). För egen del blir det också intressant att jämföra fjolårets undersökning med den nya i den del som handlar om värnplikt. Andelen som föredrog ett värnpliktsbaserat försvar uppgick till 55 procent 2014. Utöver denna specifika fråga kommer jag omedelbart bläddra fram till avsnitten om allmänhetens inställning i skilda säkerhetspolitiska frågor, som t.ex. inställning till Sveriges förda försvars- och utrikespolitik, inställning till Sveriges deltagande i militära insatser utomlands, inställning till vilken typ av militärt försvar Sverige bör ha och svenskarnas försvarsvilja. Jag hoppas också att MSB även iår har valt att redovisa delar av de norska och finska opinionsstudierna, som i delar utgjorde en skarp kontrast till svensk opinion i fjolårets utgåva.
Efter opinionsgenomgången handlar det om ”Globala förändringar – kollektiv respons” i de politiska ungdomsförbundens tappning. Philip Botström, förbundsordförande SSU, Sara Skyttedal, förbundsordförande KDU och Rasmus Törnblom, förbundsordförande MUF, tar sig an detta.
Dagens avslutas med en av konferensens enligt mitt tycke viktigaste programpunkter, nämligen ”Ny säkerhetsstrategi för Sverige: vad bör en sådan innehålla?”. Hans Dahlgren, statssekreterare för utrikes- och EU-frågor hos statsministern, inleder, innan gemensam diskussion med Björn Fägersten, forskare Utrikespolitiska institutet, Dennis Gyllensporre, chef Ledningsstaben Försvarsmakten och Linda Kazmierczak, beredskapsdirektör Kronobergs län. Det är intressant i sig att rubriken lyder ”bör innehålla” och inte ”innehåller”. Jag tror nämligen auditoriet förväntar sig en rejäl genomgång från Dahlgrens sida av vad som har hänt i det arbete som aviserades från statsministerns sida redan för ett år sedan, dagen efter fjolårets Rikskonferens (nämns i slutet på följande bloggpost). Panelens sammansättning borgar för relevanta medskick.
Måndagen är en försvarspolitisk julafton. Försvarsminister Peter Hultqvist inleder om ”Svenskt försvar” för att sedan följas av ÖB Micael Bydén under rubriken ”Ett starkare försvar – utmaningar och möjligheter”. Hela salen i Sälen lyssnar särskilt efter nya budskap eller förändrade skiftningar gällande den verksamhet man representerar på plats. Ord vägs och jämförs med tidigare tal. Men på ett mer generellt plan handlar det mycket om vilken bild dessa personer vill sätta. De specialintresserade är ofta speciellt intresserade av hur verkligheten beskrivs, eller med andra ord: Försvarsministern och ÖB – och särskilt eventuella nyansskillnader dem emellan – kommer nagelfaras. Hultqvist var varm i kläderna redan när han tillträdde som försvarsminister och Sälen är hans hemmaplan i flera avseenden, medan det är ÖB:s första framträdande och därmed ett mycket definierande tillfälle för hur han vill beskriva Försvarsmakten. En del av ”Försvarssverige” hoppas alltid att den främste företrädaren ska läxa upp politiken och säga som det är (vilket ofta betyder att säga det man själv tycker eller upplever). En annan del lyssnar oroligt efter dissonanser mellan regeringskansli och myndighet och ser svåra tider framför sig om det osar krut runt minister och överbefälhavare. Som vanligt sköts i förlängningen förtroendefrågan bäst sinsemellan och mellan företrädare och allmänhet, om man landar någonstans däremellan. ”Skönmålning” har försvarsministern tillträtt på att göra upp med och underhållningsvåld kan vara spännande en stund, men det är värt att påminna om att ÖB har en signalfunktion som omfattar mer än den nationella dimensionen.
Högaktuellt är frågan om civilt försvar och Helena Lindberg, generaldirektör MSB, ger konferensen en efterlängtad lägesbild. Den kommer att vara lika uppfordrande som tydlig, om jag känner generaldirektören rätt. Senare under eftermiddagen fokuserar konferensen på den finska modellen och ”Förmåga och förankring”. Jarmo Lindberg, kommendör för Försvarsmakten Finland, talar om detta innan det blir olika perspektiv på svensk förmåga i en osäker värld, genom Johan Wiktorin, ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademien, Charly Salonius Pasternak, forskare Utrikespolitiska institutet, Finland och Jan Joel Andersson, Senior Analyst EUISS. Ser mycket fram emot att lyssna till dessa experter innan politiken återinträder på scenen iform av Anna Kinberg Batra, partiledare (M) som ska tala om ”Utmaningar för svensk säkerhetspolitik”. I detta tal kommer möjligen bärkraften för försvarsöverenskommelsen tona fram. Vilken signal ger oppositionsledaren när det snart är halvtid i mandatperioden?
Efter Kinberg Batra är det min tur på scenen i egenskap av särskild utredare för Försvarsmaktens personalförsörjning. Under en kort kvart ska tre aktuella utredningar presenteras och vid min sida har jag de eminenta utredarkollegorna Ingemar Wahlberg, särskild utredare materiel- och logistikförsörjningen och Krister Bringéus, särskild utredare Sveriges internationella samarbeten inom försvars- och säkerhetspolitik. Ingen av oss kommer kunna berätta om några slutsatser eller resultat under pågående arbete – det vore oklokt av många skäl – men något om våra stötestenar och särskilda utmaningar kommer vi förhoppningsvis hinna säga. Vi kommer inte läsa högt ur direktiven, de kan man läsa på egen hand.
Efter utredningarna blir det försvarspolitiska vägval och olika prioriteringar: Allan Widman (L), ordförande försvarsutskottet, inleder och sedan diskuterar han och Hans Wallmark (M), ledamot försvarsutskottet, Jakop Dalunde (MP), ledamot försvarsutskottet och Mikael Jansson (SD), ledamot försvarsutskottet.
Mot slutet av eftermiddagen är det frågor om terrorism och våldsbejakande extremism på programmet. ”Att motverka terrorism: lägesbild och åtgärder” med Anders Thornberg, chef Säkerhetspolisen och Marie Benedicte Bjørnland, sjef Politiets sikkerhetstjeneste Norge. Därefter följer ”Våldsbejakande extremism: erfarenheter och vägen framåt” med Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism, som inleder en diskussion mellan henne och Bettan Byvald, socialarbetare Angered, Abd al Haqq Kielan, imam vid Eskilstuna Stora Moské, Magnus Ranstorp, Försvarshögskolan och Quality Manager EU RAN samt Heléne Lööw, docent i historia Uppsala universitet. Hela detta block är naturligtvis både intressant och högst relevant – och även här får man gratulera Folk och Försvar till att lyckas engagera centrala personer. Kvällen avslutas med journalistikens förutsättningar när det gäller rapportering i kris och krig. Martin Schibbye, redaktör Blank Spot Project, Anna-Lena Laurén, SvD:s Rysslandskorrespondent och Jonathan Lundqvist, ordförande Reportrar utan gränser, delar med sig av erfarenheter på området.
Hela tisdagen ägnas åt olika aspekter av sårbarhet och säkerhet i samhället. Inrikesminister Anders Ygeman (S), kommer prata om vision och åtgärder innan Ebba Busch Thor, partiledare (KD) tar sig an hur vi ska skydda oss i ett sårbart samhälle. Det är utmärkt att ledamöterna i Försvarsutskottet debatterar och samtalar om hur samhällets motståndskraft kan stärkas, och i Sälen är det Daniel Bäckström (C), ledamot försvarsutskottet, Stig Henriksson (V), ledamot försvarsutskottet, Kalle Olsson (S), suppleant försvarsutskottet och Mikael Oscarsson (KD), ledamot försvarsutskottet som gör det. De kommer med all säkerhet berätta om insikter från den öppna utfrågning om den enskildes ansvar i kris eller krig som utskottet arrangerade i december.
Därefter berättar Erik Wennerström, generaldirektör Brå om den nationella trygghetsundersökningen och Dan Eliasson, rikspolischef talar på temat ”Hur svarar Polisen på dagens utmaningar?” innan han deltar i en diskussion om vår trygghet och säkerhet med Manne Gerell, kriminolog Malmö högskola, Lena Nitz, ordförande Polisförbundet och Lasse Wierup, reporter Dagens Nyheter.
Omvärlden flyttar in i Högfjällshotellet på ett med all säkerhet drabbande sätt genom en lägesbild över människor på flykt. Christer Zettergren, rådgivare åt GD Migrationsverket, levererar den. Därefter följer en paneldiskussion om ”När samhället prövas: ansvar och beredskap” med Helena Lindberg, generaldirektör MSB, Maria Bergstrand, enhetschef FOI, Fredrik Bynander, vetenskaplig ledare CRISMART, Försvarshögskolan, Ida Texell, förbundsdirektör Brandkåren Attunda och Annette Rihagen, ordförande FOS. Efter denna panel ger förbundsordföranden Hanna Cederin, Ung vänster, Henrik Edin, LUF, Magnus Ek, CUF och Lorentz Tovatt, språkrör Grön Ungdom, sina perspektiv.
Den allra sista programpunkten blir också en av de mest intressanta. Regeringens populäraste ministrar, Peter Hultqvist och Anders Ygeman, uppträder gemensamt – vilket är lika symboliskt som välgörande – för att redovisa regeringens avsikter och ambitioner vad gäller ett modernt totalförsvar.
Vid sidan av programmet på scenen, modererat av förträffliga moderatorn Pernilla Ström, kommer som vanligt spänningen vara stor inför vad Mikael Holmström, DN, enligt god Sälen-tradition publicerar som sedan diskuteras i pauser, skidliftar och barer under konferensen.
Eftersom ”alla” i sektorn är på plats är det många som, likt mig själv, passar på att ha möten med personer som annars har svårt att få ihop kalendrar. Jag ser fram emot att för utredningens räkning diskutera Försvarsmaktens personalförsörjning med flera personer och organisationer som är centrala för fortsättningen.
Hela konferensen webbsänds på Folk och Försvars sajt och twitteraktiviteten brukar vara omfattande, på #fofrk. Häng med!
av Magnus Sjöland
Nedan följer två ordböckers och ett uppslagsverks definitioner av fred. Kan man med dessa definitioner avgöra om det råder fred i Europa i januari 2016?
Wiktionarys ordbok:
Svenska Akademiens Ordlista: fred (låta ngn) vara i fred = vara ostörd
Wikipedia: två former av fred finns (positiv och negativ fred):
Negativ fred ”är avslutningen på ett krig eller tillståndet mellan två krig. Tillståndet är traditionellt och huvudsakligen statscentrerat och har som utgångspunkt att alla sociala enheter ytterst vilar på våld där den starkaste parten alltid tar till våld för att kuva den svagare och på så sätt behålla relationen och lugnet eller för att vinna fördelar. Freden görs negativ då den inte ses som något naturligt utan snarare i motsatsförhållande till kriget. Målet är självklart att undvika krig. För att i det längsta skjuta upp kriget kan staterna använda sig av alliansbyggnad genom traktat och pakter. Allt för att upprätthålla maktbalansen och på så sätt avskräcka andra stater från aggressioner”.
Positiv fred ”är en strävan mot fredliga relationer mellan olika sociala grupper och nationer. Begreppet beskriver ett förhållande karaktäriserat av respekt, rättvisa och välvilja och framhåller att det även vid frånvaron av direkt våld dör eller skadas människor (psykiskt eller fysiskt). Något som gör att de inte längre kan leva ett fullvärdigt liv.”
Vi upplever i dag terrorism, gränskränkningar, cyberattacker, trollfabriker, militära hot, olagliga underrättelseoperationer, rasism och separatister stödda av grannländer. Vad skall vi kalla fred och vad skall vi kalla det tillstånd då vi inte har lugn och ro?
Har vi fred i Europa idag? Det beror på vilken definition vi har av begreppet fred. Det är frågan om ens begreppet negativ fred kan tas som utgångspunkt för att vi har fred i Ukraina? Om vi använder oss av positiv fred, kan vi definitivt säga att det inte är fred i Ukraina, men antagligen inte någonstans i Europa idag på grund av bland annat terrorister och rasism.
Kanske skall vi ha fler beteckningar än de gamla och lite ”klumpiga” begreppen krig och fred?
En sak är dock säker, vi har inte lugn och ro i Europa idag!
Författaren är VD och ledamot av KKrVA
av Gunilla Herolf
Under ett antal år har vi kunnat notera att EU som organisation blivit allt svagare samtidigt som ett antal större (och ibland en del mindre) stater stått för initiativen och drivit EU-projekten. År 2007 föreslog t o m den nyutnämnde franske presidenten Nicolas Sarkozy att institutionalisera denna s k renationalisering på så sätt att EU skulle styras av ett direktorat av sex länder: Frankrike, Italien, Polen, Spanien, Storbritannien och Tyskland. Motståndet från övriga länder var emellertid massivt och av denna plan blev intet.
Hur går det då nu? Uppenbart är att av de sex stora länder som vart och ett eller tillsammans skulle kunna utgöra en stark kärna inom EU har flertalet på olika sätt försvagats.
Frankrike, det enda land som gjort Tyskland rangen som det dominerande landet stridig, har nu släppt alla anspråk på detta och plågas dessutom av en lång rad problem. I EU-sammanhang har den svaga ekonomin under ett antal år varit det största av dessa. Det har dessutom, då Tyskland krävt en större budgetdisciplin av Frankrike, stört harmonin mellan dessa två parhästar. Inom det säkerhetspolitiska området har balansen fungerat mer till Frankrikes fördel, då detta land dels varit militärt starkare och dels haft mindre inrikespolitiska problem med att använda sin krigsmakt. I dagens stora kriser är det emellertid förbundskansler Merkel, snarare än president Hollande, som andra ledare vill tala med. Under 2015 har förutom de ekonomiska problemen två andra varit dominerande. Det ena gäller framgångarna för Front National, lett av Marine le Pen, som med stor svårighet kunde hanteras i det nyss avhållna valet. I den viktiga flyktingfrågan är Hollandes händer bundna eftersom all hjälp till Merkel kommer att utnyttjas av det flyktingfientliga Front National. Det andra problemet är terrorismen, som under året drabbat Frankrike hårt, även detta med en inrikes- och utrikespolitisk dimension. Stödet för Hollande när han åberopade artikel 42.7 var totalt inom EU, men därifrån till att besegra ISIL är steget mycket stort.
Utvecklingen i Polen kan sägas vara den mest dramatiska. Genom valet den 25 oktober 2015 fick Medborgarplattformen (PU) efter åtta år vid makten ge plats för partiet Lag och rättvisa (PIS). Med PU hade Polens ekonomi blomstrat, men partiet hade samtidigt kommit att uppfattas som arrogant och ett parti för Warszawaborna snarare än för landsbygden. Nu vände den polska politiken omedelbart i en riktning som allmänt ses som skrämmande av dem som upplevt Polen som ett stabil och viktig pelare inom EU-samarbetet. Polen har återvänt till den politik som PIS förde under åren 2005 – 2007 och som bakom kulisserna nu förs av Jaroslaw Kaczynski, den kvarvarande av de två bröderna, som då ledde landet. Brodern Lechs död i en flygolycka beskrivs nu av försvarsminister Antoni Macierewicz som ett ryskt dåd, vilket hade dolts av den tidigare premiärministern Donald Tusk. Den nya polska politiken är fientlig mot muslimer och negativ mot homosexuella. Regeringen har också brutit mot den polska konstitutionen genom att politisera poster och har ökat kontrollen över media. Man har också infört en nationalist retorik och bland annat tagit bort EU-flaggorna från polska ministrars officiella framträdanden. Premiärministern Beata Szydlo ses allmänt som en marionett för Kaczynski.
Storbritannien har blivit ett ytterligare problem för övriga EU och säkert i hög grad också för det egna landet. Det är för de flesta utanför landet en gåta hur de interna engelska striderna och den EU-skepsis som alltid funnits i vissa Torykretsar kunnat bli av sådan dignitet att medlemskapet står på spel i den omröstning som ska hållas om utträde, Brexit, före 2017 års utgång. Camerons försök att formulera krav som kan accepteras av Unionen har varit till stor del modesta: De gäller ekonomiska krav som att få försäkringar att eurozonstater inte får gadda ihop sig mot stater utanför zonen, konkurrensfrågor, som fullbordandet av den inre marknaden, och oberoendefrågor, som ett löfte om att Storbritannien inte ska innefattas av fördragsformuleringen om en ”ever closer union” samt mer makt till de nationella parlamenten. Om dessa tre typer krav ses som möjliga i Europa är de däremot starkt kritiserade av brittiska euroskeptiker som alltför menlösa. Beträffande det fjärde området gäller emellertid det motsatta. Det gäller kravet att inga personer från övriga Europa ska kunna ta del av det brittiska välfärdssystemet förrän efter fyra års vistelse i landet. De flesta länder har föga förståelse för detta förslag som de ser som ett hot mot den fria rörligheten inom EU. Kommissionen har inte sett några belägg för s k välfärdsturism till Storbritannien och kommissionären Vivian Reding har läxat upp brittiska politiker och erbjudit dem kurser i EU:s lagstiftning.
För Italien dominerar de egna stora ekonomiska problemen, som har medfört att premiärminister Matteo Renzi kommit att i hög grad fokusera på det egna landet. Tillsammans med Frankrike leder Italien kampen mot den budgetdisciplin inom EU som Tyskland och en del andra länder inom eurozonen driver. I dessa länders ögon är det nödvändigt att släppa på kraven för att därmed kunna öka tillväxten i Europa. För Italien leder denna nödvändiga fokus på ekonomin också till en mindre engagemang när det gäller sanktionerna mot Ryssland.
Spanien är mer av en ljuspunkt. De svåraste åren orsakade av den finansiella krisen tycks vara över och landet har nu minskat den extremt höga arbetslösheten, även om den fortfarande ligger på över 20 procent. Ekonomin ökade med tre procent förra året och Spanien var därmed det mest framgångsrika av de större euroländerna i Västeuropa. Andra allvarliga problem återstår emellertid. Korruptionen och ineffektiviteten, båda förknippade med de två stora partierna Socialistpartiet och Partido Popular (PP) ledde till framgångar för vänsterpartiet Podemos och det liberala Ciudadanos vid det val som ägde rum den 20 december. Frågan är nu öppen om vem ska kommer att bilda regering och med vilka.
Det återstående landet är Tyskland, som under Angela Merkels ledning fått en oomstridlig ställning som det dominerande landet inom EU. Bakom detta ligger givetvis den starka tyska ekonomin men också att Merkel själv befrämjat inte bara de tyska utan också Europas intressen. Tack vare henne har EU kunnat skapa enighet i politiken gentemot Ryssland och vidmakthållit sanktionerna. I Greklandskrisen var hon den som ledde den europeiska politiken och lyckades bevara eurozonen intakt, även om den slutliga utgången när det gäller Grekland ännu inte är säker. I flyktingkrisen har hon stått stark och försvarat mänskliga värden.
Även Angela Merkel behöver dock andra länder som stöd, länder som i motsats till Italien, Storbritannien eller Frankrike inte är förlamade eller helt upptagna av de egna problemen, som inte, liksom Polen, utvecklas i en introvert och delvis EU-fientlig riktning eller Spanien som trots den relativa framgången ännu är försvagat och med stora problem. I dagens allra största problem, flyktingkatastrofen, har hon enbart Sverige som sin allierade och när det gäller budgetfrågor är Finland och några andra mindre länder på samma linje. När det gäller Rysslandspolitiken är situationen ännu mer komplicerad, eftersom starka krafter i Tyskland som utrikesminister Frank- Walter Steinmeier företräder en helt annan och mer Rysslandsvänlig politik samtidigt som det tyska näringslivet trycker på.
Och trots sin makt och sitt ledarskap – Angela Merkel är ändå inte detsamma som EU eller Europa. Utmaningar som gäller att avsluta kriget i Syrien och finna ett sätt att få landet på fötter, att bekämpa ISIL och att lösa flyktingkatastrofen har sådana dimensioner att de måste bemötas i en större konstellation än den europeiska. För att finna sådana lösningar måste organisationerna återta den initiativkraft som de en gång hade och hitta ett sätt att få Ryssland att spela en konstruktiv roll utan att därmed offra Ukraina och andra stater som nu på olika sätt utsätts för ryska trakasserier. Här finns ett ansvar för alla länder i Europa att stå fast vid sina löften till EU, de som nu dagligen bryts för att slippa ta ansvar för flyktingar och att inse att tiden för att bygga nationella murar för länge sedan är förbi.
Författaren är Fil dr, ledamot av KKrVA och tidigare Akademiens andre styresman.
av Bo Hugemark
Den 23 oktober 1956 revolterade det ungerska folket mot den stalinistiska regimen, inspirerat av Nikita Chrusjtjovs avstalinisering och töväder i Polen. Den 30 oktober tycktes demokratin ha segrat. De ryska trupperna hade dragit sig tillbaka till garnisonerna. Omvärlden greps av hopp. Den 28 och 29 oktober angrep Israel, Storbritannien och Frankrike Egypten för att ta kontroll över Suezkanalen. En febril diplomatisk och politisk aktivitet utbröt. Chrusjtjov hotade med kärnvapen, USA tog ställning mot sina allierade, FN:s generalsekreterare agerade. Den 4 november slog Sovjetunionen till och krossade det ungerska upproret, nu i politisk och medial skugga.
Hösten 1990 förberedde sig FN-koalitionen med USA i spetsen och med sovjetisk acceptans för att befria Kuwait. I början av januari 1991 var den militära uppladdningen klar. Den 10 januari 1991 höll president Landsbergis ett tal i litauiska parlamentet, Sejmen. Han varnade västmakterna för att starta krig mot Irak. Ty i skuggan av detta krig skulle Sovjetunionen passa på att slå till och en gång för alla krossa frihetsrörelserna i de baltiska staterna. Han såg tydligt parallellen med 1956. Han anade också att det kunde finnas en tyst överenskommelse mellan USA och Sovjetunionen; ryssarna hade avstått från att lägga veto mot det militära ingripandet mot Irak. Vad hade de fått i stället?
Landsbergis perspektiv sträckte sig dock ännu längre tillbaka i tiden, till Hitler-Stalinpakten (oftast av någon anledning benämnd Molotov-Ribbentroppakten) 1939, sinnebilden för hur två antagonistiska stormakter gör upp över huvudet på småstater till dessas fördärv. Den glöms aldrig i Baltikum. Den 23 augusti 1989 bildades en mänsklig kedja över alla de baltiska staterna på årsdagen av pakten.
Något medgivande av väst om sovjetiska fria händer i Baltikum fanns inte 1991, men Landsbergis farhågor om sovjetiska planer slog in. Den 15 januari – en dag innan flygoffensiven mot Irak inleddes – ägde stora prosovjetiska demonstrationer rum i hela Baltikum. Men något gick på tok för Sovjetunionen; tidssamordningen sprack uppenbarligen. Redan den 13 trängde sovjetiska förband in i TV-huset i Vilnius, varvid 14 människor dödades. Den 20 angrep sovjetiska inrikestrupper det lettiska inrikesministeriet i Riga, 5 personer sköts ihjäl. I Tallinn uppförde esterna barrikader av stenblock på vägen till Domberget med parlamentshuset; sovjetiska pansarförband ryktades vara på väg.
Men i Moskva demonstrerade en halv miljon människor mot Gorbatjov och den ryske presidenten Jeltsin förbjöd ryska soldater att delta i operationer i Baltikum.
Idag har vi åter en situation då världens blickar vänds mot Mellanöstern och europeiska kriser hamnar i medieskugga. Ryssland har gjort sig till en del av problemen med Irans kärnvapen och kriget i Syrien och därigenom gjort sig till en nödvändig del av lösningen. Kommer Putin att utnyttja tillfället i Europa?
De baltiska staterna lär inte ha anledning att frukta öppen militär aggression i dagens läge. NATO:s närvaro har ökat. De baltiska regeringarna kommer inte att låta gröna män infiltrera sina länder utan ta till vapen resolut. Men kommer alla europeiska NATO-stater acceptera att alliansen går i krig för Baltikum, som av nyttiga idioter utmålas som oförsvarbara? Säkert är att propagandakrig och rysk subversiv verksamhet kommer att fortsätta och öka.
Ukrainarna känner nog större ängslan – och mer berättigad. Väst har redan svikit dem genom att överlämna våldsmonopolet till Putin, i och med den absurda och omoraliska vägran att inte ens leverera defensiva vapen. Det som avhåller Ryssland från fullskalig invasion är nog inte risken för att möta väpnad hjälp från väst utan risken för skärpta sanktioner. Kanske spelar också möjligheten av inrikespolitiska reaktioner mot öppna krigshandlingar och döda ryska soldater in. Bättre då att skifta fokus till Mellanöstern, stödja skyddslingen Assad, bevara strategiskt fotfäste, stärka förbindelserna med Iran och få inrikespolitiska poäng för bekämpning av muslimsk terrorism. Och på köpet genom att stärka Assad öka flyktingströmmen till ett redan skakat EU.
Kommer detta EU att vidmakthålla verksamma sanktioner mot ett Ryssland? Vi nalkas nu en tidpunkt då de snarare borde öka: Vid årsskiftet ska enligt Minsk II ukrainska staten ha full kontroll över sin gräns. Tror någon att ryssarna kommer att avstå från möjligheten att föra in och avlösa trupper i Donbass?
En sak är säker: Putin kommer inte att acceptera ett nederlag i Ukraina, det vore ett hot mot hans makt. Han kommer med många medel att fortsätta att underminera Kiev-regeringen.
Ukrainas öde står och faller med den amerikanska politiken. Det är en hård dom mot den europeiska solidariteten. Men så har det ofta varit. År 1986 yttrade en amerikansk diplomat av norsk börd följande på en konferens i Oslo om den amerikanska närvaron i Europa: The reason why we are in Europe is that we don’t trust your ability to mind your own business.”
Det skulle snart visa sig sant för tredje gången, på Balkan. I Ukraina-krisen har Förenta staterna varit drivande för att stödja demokratin. Därför är det ominöst om USA blir alltför beroende av ryskt stöd i Mellanöstern.
1956 slutade fokuseringen på Mellanöstern med demokratins undergång i Ungern. 1991 blev slutresultatet i stället Baltikums frihet, beroende på Sovjetregimens förestående fall. Idag sitter regimen i Moskva säkert. Vad kommer att ske i Europa i Mellanösternkrisens skugga?
Författaren är överste och ledamot av KKrVA.
Av Johan Wiktorin, avdelning I
Vi går fortsatt mot en väpnad konflikt mellan Väst och Ryssland. Vi är nära en reell kris under 2016, om inte utvecklingen kan stoppas. Det är resultatet av min analys nedan.
——————-
Det är dags för del fyra i serien. Hittills har jag redovisat var sjätte månad ungefär, men det händer så mycket att det fick bli redan efter två och en halv månad sedan jag skrev den tredje delen den elfte oktober.
Sedvanliga brasklappar för nytillkomna läsare: Denna analys följer den ryske generalstabschefen Gerasimovs krigföringsmodell och är en skattning var vi befinner oss på konfliktskalan mellan Väst och Ryssland.
I Moskva ser bilden något annorlunda ut, eftersom de har en högre upplösning av bilden och de gör saker som vi inte förmår att uppfatta liksom att man också ibland misstolkar västvärldens åtgärder. Viktigt att komma ihåg är att inget i den här utvecklingen är ödesbestämd, alla kan göra skillnad och baxa oss åt vänster. Själv är jag övertygad om att en stark försvarsförmåga reducerar riskerna för vårt land.
Grönfärgade stjärnor är dagens notering.
——–
När det gäller skapandet av koalitioner, så är den största nyheten den inbjudan till medlemskap i Nato som Montenegro fick nyligen, något som stör Kreml mycket på grund av historiska skäl. Att landet dessutom med ett medlemskap på sikt kommer att bli mindre korrumperat är också ett starkt irritationsmoment för ryska oligarker som uppskattar landets gynnsamma läge för avkoppling.
EU förhandlar också vidare med några av länderna i regionen som Bosnien-Herzegovina och Montenegro med målet att även dessa länder ska bli medlemmar i unionen.
Ryssland har inte heller legat på latsidan. I november gjorde man ett avtal med Armenien om ett gemensamt robotförsvar, något som stärker det ryska försvaret i sydlig riktning och dessutom kan understödja ryska stridskrafter vid en möjlig konflikt med Turkiet.
I västlig riktning verkar man för än mer långtgående åtgärder. Efter långa sammanträden i senare delen av oktober mellan försvarsdepartementen i Ryssland och Belarus, meddelade den populäre ryska försvarsministern Shoigu att man avser att bilda ett gemensamt försvar för ”statsunionen” de kommande två åren.
Det utropades också en allians i Mellanöstern, där Iran, Irak, Syrien och Ryssland samarbetar på olika sätt i Syrienkriget och Irakkonflikten, medan Saudiarabien svarade med en allians bestående av 34 stater mot terrorism.
—————
I den ekonomiska sfären kommer EU:s sanktioner att förlängas ytterligare en omgång, bestämde unionen i fredags. I kväll blev det också beslutat att USA utvidgar sina ekonomiska sanktioner mot Ryssland med 34 nya subjekt. På sanktionsarenan kan vi också räkna in de ryska mot Turkiet till följd av nedskjutningen av den ryska Su-24 i slutet av november.
Ungefär samtidigt annonserade att statligt kontrollerade Gazprom att man slutade leverera gas och kol till Ukraina, som omedelbart svarade med att stänga sitt luftrum för ryskt flyg. Nu brakade de trilaterala samtalen i Bryssel mellan EU, Ryssland och Ukraina samman häromdagen och Ryssland deklarerade att Ukraina nu kommer att omfattas av Rysslands sanktioner mot EU. Detta ska läggas till den tidigare uppsägningen från Moskvas av frihandelsavtalet länderna emellan.
De baltiska staterna deklarerade i början av november att de tänkte söka ekonomisk kompensation av Ryssland för den socio-ekonomiska skada man lidit under den sovjetiska ockupationen 1940-1991. Ryssland, som folkrättsligt bär både tillgångar och skulder, för Sovjetunionen tillbakavisade denna tanke kategoriskt.
I samma veva lät också president Putin skriva under en lag som gör det möjligt för ryska myndigheter att konfiskera andra staters tillgångar i Ryssland som ett symmetriskt svar på motsvarande åtgärder mot ryska statens tillgångar. Det är naturligtvis de två domar om kompensation på sammanlagt drygt 71 miljarder USD till Yukos före detta aktieägare som spökar.
————————
På den diplomatiska och folkrättsliga arenan har det också skett en del förändringar. Ryssland har uppmanat sina medborgare att lämna Turkiet, vilket naturligtvis skadar den turkiska turistekonomin svårt. Ett möte mellan Erdogan och Putin blev också inställt som konsekvens av den ökade spänningen mellan de bägge länderna.
Norge, som brukar ha bra relationer med Ryssland har också fått se dessa lite mer ansträngda, sedan Oslo och Moskva är oense om gränspassager längst uppe i norr. Ryssland har med sedvanlig obekymrad list genom myndigheter försett afghanska asylsökande med cyklar, för att dessa ska kunna ta sig genom den zon som ingen får gå igenom enligt avtalet. På sätt bryter Moskva mot avtalets anda, men inte bokstav, varför stämningen blivit irriterad mellan huvudstäderna.
Två än mer negativa utvecklingar på området innefattar också Ryssland. Dels har Kreml meddelat att sprängningen av det ryska trafikflygplanet över Sinai den sista oktober innebär att man anser sig ha självförsvarsrätt enligt artikel 51 i FN-stadgan. Detta öppnar upp för en ensidig rysk tolkning att jaga dem de anser vara förövare var som helst i hela världen. Den erfarne vet att det enda modifierande krafterna är respektive stats (militära) styrka och relation med Ryssland.
Den tredje oktober attackerade amerikanskt flyg sjukhuset i Kunduz, Afghanistan och minst 22 människor dödades. Flera utredningar pågår och det är väldigt viktigt att förloppet klarläggs och att ansvar utkrävs. Attacken har fått mycket berättigad kritik, men tyvärr har denna inte reflekterats i kritik av det ryska och syriska flygvapnens härjningar i Syrien. Bara under oktober attackerades tolv sjukhus enligt Läkare utan Gränser (MSF). Ingen har varit ute och demonstrerat mot den mycket illavarslande trend, hänsynslösheten mot skyddade mål. Ryssland bombar dessutom just nu intensivt Azazkorridoren söder om den turkiska gränsen, där huvuddelen av de kvarvarande hjälptransporterna kommer in i Syrien.
———————–
När det gäller stödet till motståndarnas inrikespolitiska motståndare finns det ett antal möjliga symptom, men alla låter sig inte bevisas likt vid en domstolsförhandling. Andra fenomen uppstår utan något som helst utländskt bistånd, men man uppfattas så i alla fall av de styrande.
Ett exempel på det förra är när den tjeckiske försvarsministern, Martin Stropnicky, i mitten av oktober hävdade att han blivit informerad av sin ungerske kollega att Ryssland finansierar delar av flyktingströmmarna på Balkan. Det ungerska försvarsdepartementet dementerade det hela och Ryssland förnekade sakförhållandena.
En av de största händelserna under perioden var attentaten i Paris som kraftigt påverkade europeisk politik. Storbritannien och Tyskland ställde snabbt upp när Frankrike förklarade krig mot terrorismen och till och med konsulterade med Moskva i frågan. FN-resolutionen i fredags om Syrien hämtar givetvis näring ifrån dåden. ISIL och Jabhat al-Nusra (Al Qaida) är utpekade att inte ingå i någon överenskommelse, varför vi kan vänta oss fler dåd, i synnerhet mot stormakterna.
Spåren från Paris ledde snabbt till Bryssels förorter, där vi nu kunde se hur svag anti-terrorism i Belgiens huvudstad beroende på federal struktur och administrativ indelning innebar ett stort säkerhetsproblem för grannländer. När så Nato skulle sammanträda på turkisk begäran efter nedskjutningen befann sig den belgiska huvudstaden i något som påminner om en lockdown med ödsliga gator och beväpnade soldater.
Frankrike slog till alla säkerhetsspärrar och utfärdade undantagstillstånd och genomförde något tusental polisräder för att störa andra celler i landet. Storbritannien beslutade att förstärka kontraterrorarbetet med 1900 nya tjänster.
Dagarna före hade den anti-islamistiska rörelsen Pegida demonstrerat i flera europeiska städer på samma dag (9/11) som den ökända Kristallnatten ägde rum 1938. Det skulle vara mycket intressant att veta vem som finansierar rörelsen. Någon det inte är i alla fall är olika fraktioner i Saudiarabien. Den tyska underrättelsetjänsten gjorde för några veckor sedan det ovanliga tilltaget att dela ut en rapport till vissa medier om riskerna härstammande från den maktkamp som pågår i Saudiarabien, något förbundskanslerns kansli tog avstånd ifrån.
En annan typ av demonstrationer startade för en månad sen i Ryssland, driven av lastbilschaufförernas missnöje med höjda vägtullar. För de styrande i Kreml kan en sådan åtgärd vara ett försök till störtande av regimen. Efter mordet på Nemtsov har det inte funnits någon samlande kraft, även om den nationalistiske Navalnyj är populär i sådana kretsar.
Men, förrförra veckan kom Mikhail Khodorkovskij med beskedet att revolutionen i Ryssland är oundviklig och att det är hans mål att Putin och hans närmaste ska ställas inför rätta. Khodorkovskij var huvudägare och ordförande i energibolaget Yukos, som plundrades av Kreml efter arresteringen av Khodorkovskij. Han är troligen ansedd som de ryska härskarnas farligaste motståndare och med olje- och sanktionsklockans tickande mot tömda valutareserver kommer han att bli allt farligare för dem. Under dagen har ryska myndigheter genomfört razzior mot Open Russia som denne finansierar.
Det är också i det ljuset vi ska se den nya lagen som fastställer rysk lags överhöghet över den europeiska för mänskliga rättigheter. Domstolen för dessa i Strasbourg fastställde nämligen 2014 ett skadestånd för ryska staten för Yukos på 21,2 miljarder USD (se ovan).
Det sista nedslaget i denna kategori är det stora sabotaget mot elförsörjningen till Krim, något som Ryssland beskyllt ukrainska och krimtatariska grupper för. Två dagar före den turkiska nedskjutningen sprängdes de stora elledningarna till Krim i Khersonområdet, vilket innebär stora påfrestningar för de två miljoner människor som bor på halvön.
——————————-
Informationsoperationer har vi också kunnat notera, men inga omvälvande händelser. Om man inte räknar det långsamma ryska trålandet vid Internetkablar över jordklotet. Exempelvis kryssade det ryska underrättelsefartyget Yantar längs amerikanska östkusten. Detta var förvisso förra månaden, men jag för in detta i grafen i denna period.
Cyberattacker har det också rapporterats om, bland annat mot Warszawas aktiebörs och Vita huset liksom olika hackingförsök som det som lyckades mot CIA-chefen John Brennans privata AOL-konto. Bevis för detta lyckade tilltag publicerades av den ryska yttrandefrihetsfronten Wikileaks. Jag delar denna bedömning om Wikileaks.
Igår rapporterade också AP om iranska stölder av en mängd uppgifter kring amerikanska kraftverk och infrastruktur för elnätet.
Microbloggen Twitter kom också denna månad med sin första varning till vissa konton om att de var utsatta för hackingförsök, bedömt sponsrade av stater.
När det gäller psykologiska operationer är dessa ibland svåra att sortera. Lite allvarligare vill jag stoppa in under strategisk avskräckning, medan jag behåller mer operativa händelser här. Ryska tidningar passade bland annat på att hävda amerikansk svaghet när USS Theodore Roosevelt stävade hemåt i oktober från Mellanöstern.
Detta var USA:s första tomrum i regionen på mycket, mycket länge och kommer sig av att USA har fått allt svårare att hålla sina hangarfartygsgrupper ständigt ute på grund av ackumulerade underhållsbehov och minskad nybyggnadstakt.
I slutet av oktober flög en rote Tu-142 förbi hangarfartyget USS Ronald Reagan utanför Koreahalvön och möttes av en grupp F/A-18 Hornet som skuggade dessa.
Torsdagen den 10 december anklagade Georgien Ryssland för att en rysk militär helikopter kränkt dess luftrum, vilket tillbakavisades av ryska myndigheter. Samtidigt, i en annan del av världen, registrerade finländska myndigheter samma dag en kränking av sitt luftrum av en rysk helikopter. Det är inte känt för mig vad för slags helikopter det var frågan om.
——————————
Den strategiska avskräckningen har däremot tyvärr fått upp farten ordentligt under årets sista kvartal.
Den 30 oktober testade Kina en tidigare obekant anti-satellitrobot från västra delen av landet och tre veckor efteråt gjorde Ryssland sitt första test med samma funktion. Vi tar allt fler steg mot en militarisering av rymden.
Kinas konstruktioner av baser på rev och öar i Sydkinesiska sjön oroar grannarna och USA alltmer. För att hävda fritt hav lät USA jagaren USS Lassen segla sex sjömil från Subirevet i ögruppen Spratly som Kina gör anspråk på. Detta följdes upp med två passager av B-52:or i november respektive december.
Nato passade på under de gångna månaderna att meddela att bruk av cybervapen mot medlemmarna kan falla under artikel 5 i alliansens fördrag. Därmed närmar sig Nato Rysslands position som är att en cyberattack kan uppfattas som en insats med massförstörelsevapen.
Det blev också känt att Pentagon lagt ut stora kontrakt på utvecklingen av dödliga cybervapen, sådana som kan slå kritisk infrastruktur med dödsfall som direkt följd. Urspårade godståg, sammanbrott i anläggningar och översvämmade dammar för att bara nämna några exempel. Enligt amerikanska uppgifter har iranska hackare försökt ta över kontrollen vid en damm i staten New York.
Kring Syrien pågår också strategiska demonstrationer från rysk sida. Robotkryssaren Moskva I Medelhavet med sitt mycket kvalificerade luftvärn stänger tillsammans med de tillförda markbaserade S-400-system effektivt luftrummet över stora delar av Syrien, delar av Turkiet, Libanon, Israel och östra Medelhavet.
Ryssland har också visat upp en förmåga till markmålsangrepp på långa avstånd genom att skjuta kryssningsrobotar från ytstridsfartyg i Kaspiska havet och ubåt I Medelhavet mot mål i Syrien. Man genomförde också uppmärksammade markmålsbekämpningar med sitt strategiska flyg, där bland annat Tu-160 genomförde flygning över Arktis, rundande de brittiska öarna i Atlanten och över Medelhavet före insats.
Ryssland har nu också byggt ut sitt luftförsvars- och kustförsvarssystem i Kaliningrad så till den milda grad att de amerikanska befälhavarna i Europa nyligen gick ut och sa att Ryssland har förmågan att tillfälligt kunna stänga Östersjön, vilket skulle kraftigt försvåra Nato:s undsättning av de baltiska staterna vid en väpnad konflikt.
Enligt ansedda IHS Janes ökade Ryssland sina militära utgifter med 21 % under 2015 och har därmed tredubblat dessa sedan 2007. För nästa år ligger budgetökningen nominellt på 1 %, vilket inte svarar upp mot upprustningsplanen (-9 %). Men, mot bakgrund av de fallande oljepriserna och de stora besparingsprogrammen, så visar det betydelsen för Kreml att satsa så mycket som möjligt.
I andra halvan av oktober genomförde en grupp Nato-länder den första skarpa skjutningen med det gemensamma robotförsvaret i vår del av världen. En nederländsk och en spansk fregatt överförde måldata till den amerikanska jagaren USS Ross som sköt ned en ballistisk robot avfyrad från Hebriderna utanför Skottland. Samtidigt bekämpade den amerikanska jagaren USS The Sullivan två inkommande kryssningsrobotar.
Denna övning reagerade den ryske presidenten på dagarna efter, då han höll tal för Valdaiklubben. President Putin menade att kärnvapenavskräckningen nu har förlorat sitt värde.
Svaret lät inte vänta på sig och en vecka efteråt övade Ryssland sin kärnvapentriad med ubåtar, flyg och markrobotar igen. Från Barents hav sköt man med en Delta IV-ubåt och från Okhotska havet med en Delta III. Tu-160 avfyrade kryssningsrobotar mot två olika målområden och Topol/SS-25 öppnade eld från Plestesk.
Denna gång sköts dessutom kryssningsrobot från ytstridsfartyg i Kaspiska havet och mest uppmärksammat av allt, kryssningsrobot från Iskandersystemet. Ryssland visade alltså upp en förmåga att samordna eld med sina kärnvapenstyrkor över stora avstånd I alla dimensioner. Intressant nog var det också samma dag som det kinesiska anti-satellittestet.
Dagarna efter startade USA sin årliga övning av sina kärnvapensystem, denna gång under namnet Global Thunder 16. Mängder med flygförband, bland annat B-52 och B-2 deltog i övningen som involverade flera amerikanska ledningar liksom NORAD, det nordamerikanska luftförsvaret (inklusive Kanada).
Efter detta har Ryssland testskjutit en interkontinental robot (Sineva) från två olika Delta IV-ubåtar under november respektive december. Iran ville inte vara sämre och det blev nyss känt att man genomförde testskjutningar dagen före denna period startade liksom i november av ballistiska robotar. Detta utmanar sommarens principöverenskommelse med landet, men inga åtgärder har vidtagits bland annat på grund av att man inte får stöd i FN:s säkerhetsråd för sådana.
———————-
Strategiska förflyttningar är också svåra att skilja från strategisk avskräckning. Vilken kategori ska robotkryssaren Moskvas position i östra Medelhavet ovan räknas till?
Vi börjar i varje fall med kunskapen om att Kina ingått avtal med Djibouti om tillgång till en stor militärbas i landet. Från denna kan Kina börja projicera militär makt i Mellanöstern och delar av Afrika.
Ryssland har förflyttat en del (tio stycken) av sin satellitövervakning mot Syrien med omnejd berättade generalstabschefen Gerasimov i förra veckan. Det rör sig sannolikt om minst tre typer: Optiska, kommunikationsspaning (avlyssning) och kommunikationsreläer.
Den ryska Duman passade också på att ge tillstånd för tunga transporter för landets försvarsändamål på landets vägar utan föregående tillstånd. Inga byråkratiska processer kan därmed försena eller avslöja kommande transporter, vilket gynnar såväl förflyttningar för externa ändamål, men också för att kunna slå ned upprorstendenser i det väldiga landet.
I början av november flyttade USA tolv stycken mycket kapabla jaktplan av typen F-15C till Turkiet. Dessa drogs sedan tillbaka för några veckor sedan, parallellt med att Nato annonserade en förstärkning av Turkiets luftförsvar med bland annat AWACS och maritimt patrullflyg (MPA).
Även Östersjöområdet har fått uppleva förändringar i landskapet. Sedan slutet av oktober har den stora amerikanska drönaren Global Hawk börjat flyga från Tyskland för patruller i vårt närområde. Dessa bedöms pågå till åtminstone februari, då det är möjligt att Nato som organisation kan börja operera några av sina fem nyanskaffade exemplar av denna strategiska spaningsresurs.
—————————
Längs linjen stridsoperationer är naturligtvis den stora händelsen den turkiska nedskjutningen av en rysk Su-24. Alla kunde i efterhand se att denna skulle kunna komma. Ryssland hade vid ett flertal tillfällen kränkt turkiskt luftrum och Ankara hade varnat Kreml för konsekvenserna.
Mycket talar för att den turkiska versionen är den korrekta, men de går att uppfatta en tveksamhet hos de allierade kring det riktiga i agerandet. Nato har gjort sitt bästa för att ge ett avvägt svar, medan nervkriget mellan antagonisterna fortsätter. Ett ryskt örlogsfartyg öppnade varningseld mot en turkisk fiskebåt som man ansåg kom för nära. Öppna stridshandlingar mellan Turkiet och Ryssland har den kusliga egenheten att de dessutom kan spridas till oss, beroende på hur dessa uppstått och hur de uppfattas.
Den ryska gränsbevakningen som sköts av säkerhetstjänsten FSB bordade i slutet av oktober den ryska trålaren Kamtjatka i norsk ekonomisk zon längst upp i norr. Trålaren eskorterades sedan till Kirkenes, där några besättningsmedlemmar kvarhölls på fartyget av rysk personal och skickades sedan till Murmansk.
I en annan del av Atlanten begärde Storbritannien fransk hjälp med havsövervakning under en ubåtsjakt mot en rysk ubåt utanför Skottland i andra halvan av november, enligt brittiska tidningsuppgifter.
I Ukraina har också senhösten inneburit nya strider, där ryska styrkor och separatister öppnat artillerield mot ukrainska mål med en del förluster som följd. Ryssland fortsätter att pumpa in resurser i de östra delarna för att sätta press på Kiev. Tillgången på förband och logistik är så omfattande att Moskva när som helst kan ge order om framryckning och bryta fram till floden Dnepjr.
——————————–
Nu tänker ni säkert efter denna förteckning att det fattats ett antal beslut för att dramatiskt öka den egna försvarsförmågan? Nja, det har förvisso fattats sådana beslut i juni (försvarsbeslutet), men det var mot bakgrund av händelseförloppet under 2014 och första kvartalet i år.
En nåd att stilla bedja om är att alla arbetar med att leverera beslutet, medan statsmakterna parallellt arbetar hårt med att revidera sina premisser för det förra beslutet och därefter dra konsekvenserna av detta.
Det finns ju ett antal observationer att lägga till för vår del och slutsatser att dra av alla förändringar internationellt som nationellt.
Två bra nyheter är att repetitionsutbildningen startat igen med övningar vid flera förband, bland annat i Arvidsjaur. Under hösten genomfördes också en förstärkningsövning av Gotland som gav stor uppmärksamhet och ökade krigsdugligheten.
Den andra är beslutet av regeringen att återuppta totalförsvarsplaneringen igen efter närmare två decenniers slummer. Problemet i sammanhanget är att vi med all önskvärd tydlighet måste tillföra betydligt mer resurser till den civila delen av försvaret för att total- eller samhällsförsvaret ska stärkas väsentligt. Skulden är mycket stor på detta område, och jag kommer att återkomma till detta i Sälen.
Ett mått på denna är MSB meddelat att myndigheten i samråd med länsstyrelsen i Västra Götaland fattat beslut om att ställa in den stora nationella samverkansövningen nästa november, SAMÖ 2016, på grund av belastningen från flykting- och migrationskrisen. Ni förstår ju själva att om samhället inte orkar öva, så kommer ju inte förmågan att öka.
En särskild sorts händelse som är intressant för samhällets krisberedskap är terroristattacker. Dessa kan naturligtvis ingå i en krigföring också, vilket är oerhört svårt att sortera ut.
Nåväl, vi hade en stor klappjakt på en ung asylsökande som visade sig vara oskyldig som engagerade landet under en vecka. I samma veva höjdes Säpo:s och Polisens terrorhotnivå till 4, vilket är den högsta noteringen sedan detta system började tillämpas. Att notera är att nivån ligger kvar idag, högt hot således.
Det är uppenbart för den med lite kunskaper om dessa fenomen för att inse att svensk polis är alltför personalsvag för att upprätthålla högre beredskap under en längre tid. Även momentant skulle det bli stora pågående påfrestningar för svenska myndigheter, vid en liknande attack i en svensk stad som i Paris.
Ett kvarter som behöver avspärras i Stockholm är ungefär lika stort som i Paris och kräver egentligen infanteri eller motsvarande polisförband som stöd för en sådan uppgift. När man fem dagar efter dåden skulle göra gripanden i stadsdelen Saint Denis möttes man av sådana barrikader och moteld att fransk polis avlossade över 5000 skott under den sju timmar långa eldstriden mot upp till tio misstänkta terrorister.
Därför har politiken gjort en överenskommelse om nya lagar, förordningar och resurssatsningar för att förebygga denna typ av aktioner. Ett styrkebevis, även om det kommer fem i tolv. Det tar trots allt tid att implementera alla dessa nya bestämmelser och åtgärder. Jag återkommer i slutet om orsaken till detta.
En av de åtgärder som EU vill införa är ett förbud mot halvautomatiska vapen för jakt- och sportskyttar som om det var dessa som var problemet. Här finns det skäl att påminna om den före detta KGB-agenten Jurij Bezmenov som turnerade runt i USA efter sitt avhopp och berättade om ryska destabiliseringsstrategier. Där ingick att skapa en sådan situation hos motståndaren, där myndigheterna skulle vara slappa mot illegala vapen samtidigt som man konfiskerade de legala vapnen i samhället.
I sammanhanget är det värt att också notera att den Ryska imperialistiska rörelsen (RiR) numera öppet och oblygt finansierar Nordisk Motståndsrörelse (NMR). RiR försöker framställa sig själva som motståndare till den ryska regimen, men var och en det minsta samhällsintresserad förstår ju att hade så varit fallit, så hade det bildats en NGO för att få veta sanningen om alla försvunna medlemmar. En sedvanlig rysk FSB-front är alltså mitt betyg.
Nu är ju fronter ingenting nytt, tvärtom snarare en livslust för den hemliga polis som styr Ryssland. En del försök att använda dessa är mot Sverige och Norden. Så gav man exempelvis tillstånd till Dagens Nyheter att intervjua Edward Snowden på ett hotell som innebar en publicering i november. Ett internationellt scoop för tidningen givetvis, men det hade nog varit klädsamt med någon kritisk fråga.
Och kan man tänka sig. Några dagar tidigare var nätaktivisten, norska Runa Sandvik, gäst hos Skavlan. Hon har stått nära Snowden och mötte denne bland annat på Hawaii innan han flydde. Ju mer dessa uppträder, desto svårare får de att hålla ihop sina historier. Så har ju exempelvis Julian Assange intygat att det var han som övertygade Snowden att åka till Moskva istället för Sydamerika.
Detta är inte de enda försöken på informationsarenan att påverka oss på senare tid. Nog har du väl noterat att det varit en förhöjd nivå av störningar på samhällsviktiga funktioner under hösten? Bankinloggningar har legat nere, polisens datasystem var drabbade så att man inte kunde nå utredningsmaterial på två dygn och attacker mot telenätet för att nämna några i högen. Jag ska försöka göra en särskild årsbearbetning inför Sälen kring störningar 2015.
Vi har också kunnat uppleva att såväl Civilförbundet som Beredskapspolisföreningens Twitterkonton har skuggats av nya konton med nästan identiska namn som lämnat information i vilseledande syften.
Sedan är det också ett stort frågetecken om vad som hände kring den obemannade minröjningsfarkosten vid gasledningen strax utanför Öland som Nord Stream hittade. Det visade sig vara en svensk ROV (Remotely Operated Vehicle). Vad jag förstår har inte vi bedrivit några övningar i närheten av fyndplatsen och att det är väldigt svårt att tänka sig att en sådan på drift har drivit dit av strömmar.
Den största försvars- och säkerhetspolitiska händelsen för svensk del under hösten var alla turerna kring den franska förfrågan som kom enligt 42.7 i EU-fördraget, den så kallade solidaritetsklausulen. För varje vecka blev hanteringen allt mer pinsam att skåda. En svag, och antagligen delad, regering påhejad av en svag opposition blottlade inrikespolitisk hänsyn före vår säkerhet i vid bemärkelse.
Helt i onödan ägnade sig alliansen åt att bedriva förhandling via medier, medan regeringen som till syvende och sist bär ansvaret behövde 29 dagar på sig för att omfördela lite flygtid i SAC, planera in ett transportflygplan till Mali 2017 och erbjuda en handfull stabsofficerare till en kostnad på cirka 40 miljoner.
Till detta kommer möjligen en utlåning av kvalificerad försvarsmateriel till Frankrike, om det passerar regeringskansliets kvarn med motstridiga intressen kring en leverans av bedömt precisionsbomber till franska flygstridskrafter. Denna ska inte förringas, eftersom det tydligen stod först på listan från Elyséepalatset, men tid är dyrbart.
Risktagningen är mycket högre än vad utrikesministern ville göra gällande på presskonferensen. Vi kan inte jämföra oss med andra länder, de flesta av dem är dessutom med i Nato och försöker lösa sin säkerhet via ett kollektivt fördrag. Vi måste jämföra oss med våra reella säkerhetsbehov i en allt mer osäkert närområde. Denna bedömning utgår från den gyllene regeln: Vad du vill att andra ska göra mot dig bör du också göra mot dem.
En viss balansering kunde vi se några dagar senare, när regeringen gav Nato tillstånd för sex månader att transitera svenskt luftrum med AWACS för uppdrag i Östersjöområdet.
Det stora problemet för svenskt försvar är resursbristen i förhållande till uppdraget att vara krigsavhållande omfattande en yta om 500 000 km2 inklusive territorialvatten. Vi har inte på långa vägar uppfyllt insatsorganisationen med välövad personal. Den senaste uträkningen jag gjorde baserat på förändringstakten under första halvåret 2015 visade att vi skulle vara helt uppfyllda 2029, om jag minns rätt.
Sverige satsar bara 30 % av försvarsbudgeten på personal, att jämföra med c:a 50 % hos jämförbara länder. Nu finns det starka synpunkter på dessas materiella satsningar istället. Talet är dock en indikation om att insatsorganisationen är alltför personalsvag, som dessutom inte är uppfylld enligt de taktiska kraven för en kravfylld tid.
Det kanske är dags att anamma Storbritanniens formel med 2 % till försvar enligt Natoriktlinjerna och 0,7 % för bistånd enligt FN:s önskemål.
Det är tydligt att allt fler börjar känna sig obekväma med tillståndet för samhällets samlade försvarsförmåga och att det är dags att göra någonting åt det. Statsministern sade apropå terrorismen att vi har varit naiva. På det här området är det värre än så.
I utbildningsboken Befäl i fält (1962) går författarna bland annat igenom empiri från svenska soldaters för- och nackdelar baserat på agerande som Finlandsfrivilliga och Kongo bland annat med detta minnesvärda omdöme. Bättre går det inte att fånga de senaste tio åren och vår syn på välstånd och säkerhet:
”I medgångens stund har de lätt att bli nonchalanta och ta för stora risker.”
Amen.
– Men vadå överlappande arbetsuppgifter? Jag har jobbat här sedan myndigheten var ny och i Kustbevakningen sedan 1980. Jag kan inte komma på en enda överlappande arbetsuppgift, säger regionchefen för Kustbevakningen i Göteborg, Bengt Fernlund och brister ut i ett skratt åt sitt egen konstaterande.
Det är utredarens bedömning att svenska staten saknar en samlad strategisk överblick av de sjöverkande myndigheternas maritima verksamhet. Därmed blir det svårt att driva en samlad långsiktig strategisk inriktning och utveckling av myndigheterna. Den bristande överblicken beror bland annat på att den maritima verksamheten är fördelad på ett stort antal myndigheter som lyder under flera olika departement. De ordinarie besluts- och styrningsprocesserna inom och mellan Regeringskansliet och myndigheterna förefaller otillräckliga för att skapa en tydligare strategisk inriktning.
KÖMS bejakar utredarens förslag att överväga att skapa ett samlat sjöförsvar som inkluderar både Kustbevakningen och Marinen. KÖMS inser att det finns en stor politisk sprängkraft i detta förslag i Sverige men att nuvarande situation inte långsiktigt är hållbar ur en rad aspekter. Utredaren belyser på ett tydligt sätt dessa i sin utredning (rekrytering, utbildning, infrastruktur (hamnar etc.), fartygsanskaffning, havs- övervakning mm.) dvs. en rad frågor där det borde finnas mycket att vinna på att skapa ett samlat sjöförsvar. KÖMS föreslår att regeringen snarast tillsätter en utredning med uppgift att föreslå former för, samt hur och när ett samlat sjöförsvar ska kunna realiseras. Som en modell bör den av Norge valda lösningen prövas särskilt.
av Hans Lindblad
Sverige som medvetet valt att stå utanför den allians som omfattar nästan alla demokratier i närområdet kan naturligtvis inte rimligen kalkylera med att ändå få skydd av denna allians. Det vore ju att söka agera fripassagerare. Den beskyllningen var knappast rimlig mot Sverige under kalla kriget, då vi hade ett stort försvar av utomordentlig betydelse också för skyddet av Norge.
Åren närmast efter Atlantpaktens bildande 1949 angav den svenske ÖB att Sverige borde ha förmåga att stå emot ett anfall till dess hjälp hann komma utifrån. Efter hand upphörde de skrivningarna, men utan att informera medborgarna vidtog regeringen en rad åtgärder för att förbereda ett samarbete västerut i händelse av krig. Det är lätt att förstå argumentet att om vårt land skulle angripas så var neutraliteten omöjliggjord och det var rimligt att förbereda sig också för ett sådant läge. Mer anmärkningsvärt var kanske att vi redan i fred hade ett omfattande underrättelsesamarbete västerut, bland annat den svenska signalspaningen mot Sovjet. För att dölja detta ljög den svenska regeringen inför medborgarna och omvärlden när den påstod att den av Sovjet i juni 1952 nedskjutna svenska DC 3-an var ute på en skolflygning.
Det är tveksamt om Nato och då främst USA, Storbritannien, Norge och Danmark tänkte i termer av att kunna ”bistå” ett angripet Sverige. Varken de eller vi själva bedömde det sannolikt att Sovjet isolerat skulle anfalla Sverige, t ex för att flytta fram luftförsvarets förvarningssystem – för det skulle naturligtvis leda till att Nato fick tid att stärka sitt försvar i norra Europa.
Det sannolika scenariot rörande Skandinavien var att Sovjet hade Norge och Atlantkusten som mål för en aktion genom Sverige. Vad skulle det finns för skäl för Sovjet att anfalla via norra Finland och övre Norrland för att stanna på östra sidan av fjällkedjan eller tåga genom Mellansverige för att stanna i Värmland?
Vid ett sovjetiskt anfall genom Sverige var det övergripande intresset för Nato naturligtvis att så tidigt som möjligt värna Norge och Atlantkusten, vitala områden för att säkra sjöförbindelsen mellan Västeuropa och Nordamerika. Detta försvar av Nato-medlemmen Norge var av central betydelse, och att detta var till nytta också för Sverige blev mer en bieffekt.
När svenska statsråd, riksdagsledamöter, militärer i karriären, generaldirektörer och ledare av storföretag sommartid på 50-talet gick på försvarshögskolans chefskurser på Solbacka i Sörmland deltog de i krigsspel där de kom fram till att begära kärnvapeninsatser från USA. Över tiden gällde det kärnvapen mot mål i Danmark, Östtyskland och Baltikum, främst hamnar, och mot kommunikationer och trupper i Finland. I ett senare skede av operationerna också mot sovjetiska enheter på svenskt område. Däremot inte mot ryskt område, då man räknade med att det kunde leda till mycket kraftiga motreaktioner.
Efter Warszawapaktens upplösning och regimen Putins urartning är det möjligt att tänka sig konflikter och militära aktioner berörande stater i Östersjöregionen. Sådana konflikter behöver inte eskalera till en nivå där den norska atlantkusten blir ett centralt krigsmål. Därmed är inte längre svenskt område intressant för Nato främst ur perspektivet att värna Norge.
Under kalla kriget hade Sverige genom sitt läge mellan Norge och Sovjet en utomordentlig betydelse för Nato främst luftoperativt som ”ryggtäckning” åt Norge. Svenska flygvapnet var långt starkare än vad Nato kunde hysa på de rätt få norska flygbaserna. Så Sverige kunde till och med ses som viktigare för Nato än en del av de formella medlemsstaterna. Sverige låg mellan Norge och Sovjet. Numera är Sverige geografiskt beläget bakom de demokratiska staterna öster om Östersjön.
Vid ryska påtryckningar mot Baltikum är det rimliga att Sverige självmant dras in genom den proklamerade solidaritetsdeklaration men också genom EU:s Lissabonfördrag. Genom att Sverige extremt mer än andra stater i Europa reducerat försvarsförmågan har vi inte mycket kapacitet att bidra med. Det viktigaste vi kan erbjuda är de fördelar svenskt sjö-, luft- och landområde, inklusive Gotland, kan ge till Baltikums försvar. Svenska underrättelsesystem och vanan att agera över, på och under Östersjöns yta är av betydelse. Vi har kunskap och fysisk närhet. Tanken att Sverige i ett krigsläge i närområdet skulle förklara sig neutralt och skjuta ned till exempel amerikanska eller norska flygplan över svenskt område är naturligtvis politiskt och psykologiskt helt uteslutet.
Ett samarbete med Finland med syfte att ge en större samlad styrka i krig kan bara ha marginell betydelse, nog mer i fredstida verksamhet. Har Sverige ens resurser för att som i tidigare skeden planera för att bidra till försvaret av Åland? Finland har numera betydligt mer omfattande markstridskrafter än Sverige. En samverkan i krig bör väl helst vara som när England våren och försommaren 1940 sände markförband och jaktflyg till Frankrike som då var invaderat från Tyskland medan England var skyddat genom kanalen.
Sverige skulle kunna operera med ett par ubåtar i Finska viken och de två länderna kunde momentant kraftsamla i gemensamma flygoperationer. Men med Sveriges ytterst lilla armé är det svårt att se att till exempel hälften av den sänds till Finland och då lämna Sverige inklusive Gotland med ytterst ringa markstridsförmåga. Det hade varit annorlunda om den svenska försvarsmakten fortfarande vore större än den finländska.
Ett gemensamt försvar bör väl inledningsvis prioritera det land som ligger närmast angriparen. Se svenska tankar under mellankrigsåren. Det är svårt att se ett scenario där Finland i en konflikt med Ryssland ska sända över en stor styrka för att bidra till försvaret av svensk ostkust, alltså att flytta förband längre från den anfallande staten.
Påtagligt ofta ges bilden av att Sverige i över två sekel haft en obruten linje av alliansfrihet. Det bör nyanseras, åtminstone för liberaler och socialdemokrater. De två riktningarna var i koalition under Nils Edén och drev 1920 igenom riksdagens beslut om inträde i Nationernas förbund. Högern, de två nya bondepartierna och vänstersocialisterna röstade emot. Sverige hade därmed ersatt alliansfrihet med kollektiv säkerhet. Branting blev en av tidens främsta europapolitiker. Tanken att en liten demokrati skulle riskera att stå ensam mot en diktatur sågs som omöjlig av de partier som drev igenom demokratins införande i Sverige. Bl a genom att USA inte gick med blev NF dock svagt och föll under 30-talet mer eller mindre samman efter fiaskot i Abessinienfrågan. Det ledde till att de s k Oslostaterna (Sverige, Norge, Danmark, Finland, Belgien, Nederländerna och Luxemburg) i juli 1938 förklarade att de tills vidare återgick till alliansfrihet.
Efter andra världskriget gick Sverige efter ett års tvekan med i FN, men denna stod i praktiken inte för kollektiv säkerhet eftersom de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet genom veto kunde stoppa aktioner till stöd för angripna stater.
Författaren är tidigare riksdagsledamot och redaktör. Han är ledamot av KKrVA.
Uppgifter i media gör gällande att Försvarsmakten vill skrota ett ”modernt” radarsystem för 630 miljoner kronor. Det är inte en korrekt beskrivning.
Det mobila radarsystemet som kallas ArtE 740 togs fram för ledning av kustartilleri, men innan det blev driftsatt beslutade Sveriges riksdag att kustartilleriet skulle avvecklas. Försvarsmakten hade därför inget behov av radarstationerna och systemet infördes aldrig i förbandsstrukturen utan blev kvar i FMV:s vård.
Det gjordes analyser och försök i syfte att hitta nya användningsområden, men det visade sig att nyttan inte motsvarade kostnaden och i november 2012 fattades beslut om totalavveckling. Men eftersom Storbritannien och Australien då hade leasat fyra radarsystem för insatsen i Afghanistan avvaktade FM med avvecklingen.
Då det fanns ett avvecklingsbeslut fanns heller ingen anledning att installera svenska lednings- och sambandssystem eller att anskaffa radarantenner och identifieringsfunktion vid återlämnandet efter insatsen i Afghanistan. I maj 2015 upphävdes beslutet om total avveckling för att använda investeringen i fordonen i systemet – de tolv pansarbilarna har nu omfördelats till andra förband som behöver splitterskyddade fordon.
I media har antytts att ArtE 740 skulle behövas på Gotland om Försvarsmakten, efter år 2020, eventuellt uppdras att återinföra ett kustrobotförband. Media har även hävdat att systemet blir lika modernt som luftvärnssystemet UndE 23 som används idag, bara man monterar en ny antenn. Detta är en alltför förenklad bild och de prisuppgifter på anskaffning av nya radarantenner som har florerat i media är inte korrekta. Kostnaden är betydligt högre.
Radarmottagare och sändare i ArtE-systemet är i bra skick, men det är långt ifrån ett komplett system. För att kunna driftsättas och integreras i dagens förbandsstruktur eller i ett eventuellt nyutvecklat kustrobotförband i framtiden krävs att radarantenner, identifieringsfunktion samt lednings- och sambandssystem tillförs. Vidare krävs att personal avdelas, utbildas och övas. Modifieringen bedöms vara kostsam och kan inte rättfärdigas under nuvarande omständigheter. Utveckling, materielförsörjning och bemanning av dagens krigsförband är prioriterad framför modifiering av materiel som inte ingår i krigsorganisationen.
För att summera är det Försvarsmaktens bedömning att kostnaden för att driftsätta systemet inte motsvarar den operativa nyttan. Den fasta sensorkedjan tillsammans med korvett typ Visby, luftvärnets UndE-23 och flygvapnets flygande radarstationer bedöms lösa det nuvarande behovet.
Thomas Engevall
Försvarslogistikchef och tjänsteförrättande chef för produktionsstaben