Jihadister från Sverige i mer än 20 år

IS-jihadisternas flagga, även använd av Al-Shabab och Boko Haram.

Jihadister från Sverige har varit den grupp i vår nya bok Svenskar i krig 1945-2015 som stått i störst medialt fokus under 2015. Ännu har dock inte två av bokens kanske viktigaste avsnitt tagits upp i medierna.

Jihadister från Sverige är inte alls något nytt fenomen. Den förste svenske medborgaren att stupa för jihad gjorde det 1993, alltså för mer än tjugo år sedan. I min och Lennart Westbergs föregående bok, som utkom 2004, tog vi i slutet upp det nya grundmotivet dvs. jihad. I vår nya bok ägnar vi ett kapitel åt jihadisterna och berättar då, med stöd av flera andra författares forskning, om förhistorien till dagens utveckling.

Den andra aspekten som hittills belysts väldigt sparsamt är att det inte bara är från Göteborg, Malmö och Stockholm som jihadister har kommit utan även från mindre orter i Västergötland och norrländska orter som Umeå.

Obs dock att vår bok även skildrar svenska frivilliga i Koreakriget, Algerietkriget, Biafrakriget, Vietnamkriget, Balkankrigen, Ukrainakriget och mindre kända krig och konflikter efter 1945.

Idag, den 23 november, är sista svarsdag för att beställa boken via Pennan & Svärdet.

Alliansfrihetens dolda logik

av Robert Dalsjö

Syftet med alliansfriheten under det kalla kriget var inte, som vi hittills trott, att hålla Sverige utanför ett nytt storkrig. Ny forskning visar att Erlander och regeringen förstod att Sverige troligen skulle dras med i kriget på Natos sida. Men genom att välja alliansfrihet i stället för Nato hoppades man kunna undgå krigets inledningsskede, som sågs som en kort men våldsam duell med atombomber. Därmed skulle Sverige kunna undgå den förstörelse som skulle drabba våra grannländer, även om vi senare drogs med i kriget.

I den pågående Natodebatten framställs ofta alliansfriheten som en central faktor bakom Sveriges långa fredsperiod, och därmed också för att vi ska undgå krig i framtiden. Inte sällan ses den också som en moralisk och solidarisk hållning. Färska forskningsresultat ger dock anledning till tvivel på båda dessa punkter.

Om det kalla kriget hade övergått i ett tredje världskrig, skulle då alliansfriheten/neutraliteten kunnat hålla Sverige utanför kriget? Svaret på den frågan kan vi aldrig säkert få veta, eftersom det inte blev något krig. Ändå vi vet mycket mer än vi gjorde för 25 år sedan, när den officiella mytbildningens dimmor ännu låg täta över vår säkerhetspolitik och vår moderna historia. Men ökad kunskap väcker också nya frågor. Två av de viktigaste nya frågorna är: Trodde regeringen verkligen att neutralitet skulle kunna fungera även i ett tredje världskrig? Om svaret är nej, infinner sig den andra frågan: Varför höll regeringen ändå fast vid alliansfriheten? Det här är inga små frågor. De rör fundamentala aspekter på vårt nära förflutna, aspekter som också har bäring på dagens debatt om vår säkerhetspolitik.

Det finns tunga skäl att tro att vi inte hade kunnat stå utanför ännu ett storkrig. Sverige tillhörde väststaterna, även om vi stod utanför Nato. Sovjet kunde ha angripit oss trots vår alliansfrihet. Dessutom var vårt strategiska beroende av – och våra hemliga band till – västmakterna för starka för verklig neutralitet. Västmakterna behövde svenskt luftrum för sin bomboffensiv mot Sovjet, och vi vet nu att även ett formellt neutralt Sverige skulle ha spelat en viktig roll i denna. Detta skulle dock Sovjetunionen knappast kunnat överse med, och vi skulle därför ha dragits in i kriget efter en tid.

Men förstod Sveriges politiska och militära ledare det? Och i så fall, varför valde man alliansfrihet/neutralitet, i stället för Nato? Var det bara fredstida skäl, såsom inrikespolitik, folkopinionen, Undéns aversion mot USA, eller hänsynen till Finland? Eller fanns det andra skäl?

I en artikel i tidskriften Cold War History tar jag mig an de frågorna och ger ett kanske överraskande svar, som också har starkt stöd i källorna. Jag tror mig därmed ha hittat en viktig ny pusselbit till vår moderna historia: alliansfrihetens dolda och med tiden bortglömda rationalitet.

Först bör det dock sägas att det med största säkerhet fanns en rad olika skäl för landets ledning att  välja alliansfrihet framför anslutning till Atlantpakten: inrikespolitiska, utrikespolitiska, och försvarspolitiska. Vilka skäl som var viktigast kunde variera mellan elitens olika medlemmar, och även hos en del medlemmar över tid. Inte minst Tage Erlander vacklade ofta mellan olika hållningar i dagsfrågorna, och han anförtrodde sin tövan och sitt tvivel till dagboken.

Erlander och den inre kretsen i regeringen verkar ha hoppats att alliansfrihet/neutralitet skulle kunna fungera även en tredje gång. Men de vågade uppenbarligen inte lita på detta. Ett flertal dagboksanteckningar och diplomatrapporter visar att Erlander tidvis var mycket oroad över att kriget stod för dörren och att Sverige skulle dras med. Detta bör ha varit ett motiv till hans klartecken för militära förberedelser för krigstida samverkan med västmakterna. Erlander engagerade sig också i uppbygganden av en svensk motståndsrörelse – det gör inte den som litar på att neutralitet ska fungera som skydd.

Detta kan dock ses som säkerhetsåtgärder för det fall att Sverige trots allt blev anfallet av Sovjet, vilket inte utesluter att man också såg chanser att stå neutrala. Men i så fall så borde man instruerat krigsmakten att förbereda sig för neutralitet. Det gjorde regeringen dock inte – det var först 1/7 1989 som Sverige fick en operationsplan för ett neutralitetsfall.

Fanns det då inga motiv för alliansfriheten, som avsåg läget under ett nytt storkrig? Styrde fredstida motiv helt? Inte nödvändigtvis. Nyckeln har alla dessa år legat helt öppen framför oss, likt det stulna brevet i Edgar Allan Poes novell. Ett återkommande tema i regeringens budskap om alliansfriheten under hela det kalla kriget (och till denna dag, om man räknar Thage Petersson) har varit att den ger oss en chans att under en tid undgå att dras in i ett storkrig, medan vi som alliansmedlemmar skulle dras in i kriget från den första dagen.

De av mig här fetstilade orden är betydelsebärande, fast vi inte har förstått det, och de innehåller nyckeln till alliansfrihetens dolda rationalitet. De avspeglar regeringen Erlanders tro att vi nog skulle dras in i ett nytt storkrig, men att det var bättre att dras in senare än förr. Varför det? Ända till mitten av 1960-talet var Sovjet klart underlägset vad gäller kärnvapen. USA och Nato hade också doktrinen om massiv vedergällning. Kriget skulle då blivit lika kort som förödande, och Sovjets kärnvapen skulle snabbt ha tagit slut.

Då spelade det stor roll om man var med på västsidan från början, eller kom med efter några dagar eller en vecka. Detta var alltså det dolda motivet för alliansfriheten: att undgå storkrigets inledningsskede och därmed den förödande ”atomvapenduellen”. Att det verkligen var så den svenska ledningen tänkte bekräftas av både offentliga uttalanden och tidigare hemliga källor. Ambassadör Boheman sa 1953 att alliansfriheten avspeglade en ovilja att komma in i kriget ”omedelbart”. Först behövde nämligen åtgärder ha vidtagits mot Sovjets förmåga att hämnas. Kabinettssekreteraren Lundberg sa 1955 till Norges utrikesminister att Sverige siktade på att hålla sig utanför krigets ”intensiva atombombsskede”. Försvarsstabschefen Göransson sa 1958 till en norsk publik att Sverige siktade på att undgå ett krigs inledningsskede, och att en nådatid av dagar eller timmar skulle bli ytterst värdefull i ett kärnvapenkrig. Jag har inte i arkiven funnit några spår av funderingar på de moraliska problem – inte minst i relation till våra grannar – som en sådan hållning reser.

Den dolda logiken bakom alliansfriheten fungerade till ungefär i mitten på 60-talet. Då ändrades förutsättningarna genom att Sovjet uppnådde kärnvapenparitet med USA och genom att USA/Nato började betona konventionellt försvar. Det blev då inte längre lika meningsfullt att stå utanför krigets inledande fas, eftersom kärnvapenfasen kunde komma senare och vara längre. Men vid den tiden så var alliansfriheten/neutralitetspolitiken redan ristad i sten politiskt. Dessutom var den då också på väg att förses med en moralisk fernissa och upphöjas till nationalideologi. Skalet skulle visa sig beständigt, även om kärnan vittrade bort och glömdes.

 
Författaren är Fil dr, forskningsledare och ledamot av KKrVA
 

Använd t-personalen!

Försvarsmakten har en unik resurs i sin tidvis tjänstgörande personal (t-personalen): RO och GSS/T. Det är faktiskt så att ingen annan arbetsgivare har ett liknande system.

Tyvärr brister det avsevärt i användningen av denna unika resurs. Man kan utan vidare säga att reservofficerarna inte behandlats bra de senaste tio till femton åren, även om viss förbättring kan skönjas.

Det här inlägget ska dock handla om att Försvarsmakten som arbetsgivare behöver kasta bort skygglapparna  och inte konsekvent glömma alla dem som inte syns på sin arbetsplats varje dag. T-personalen är en unik resurs som arbetsgivaren också ska se som en resurs och inte som en belastning.

Ett bra exempel är den nu rådande situationen med väldiga migrantströmmar till vårt land. Migrationsverket går på knäna och har bett Försvarsmakten att ställa upp med personal (som inte ska syssla med myndighetsutövning utan med administration och logistik).

Försvarsmakten har också ställt upp med personal så tillvida att viss k-personal tillfälligt stödjer Migrationsverket.

Men varför tänkte inte Försvarsmakten utanför boxen och frågade sin t-personal? Av över 6 000 reservofficerare finns det säkert några som kan tänka sig att stödja statens mottagande av de stora volymer av människor som nu nu kommer till vårt land. Det totala antalet anställda för t-tjänstgöring nu är närmare 10 000 kvinnor och män - varför inte överväga att åtminstone fråga dem?

Genom att konsekvent missa de möjligheter som t-systemet kan ge så gör Försvarsmakten ett mindre bra arbete med att på ett klokt och kostnadseffektivt sätt använda personalens kompetens.

GMY

Sinuhe



 

Gästinlägg: Svensk sjöminröjning



Dags för ett nytt gästinlägg! Den här gången författat av kommendörkapten Jonas Hård af Segerstad i ett ämne som jag vill påstå näst intill helt har saknats i debatten, nämligen tankar runt svensk sjöminröjningsförmåga. Jag bedömer att debatten i detta ämne kommer att ta fart inom kort när det innebörden av att våra fem minröjningsfartyg av Kosterklass inom några år kommer att falla för åldersstrecket och därmed kommer att fasas ut, har sjunkit in. Som alla vet är Försvarsmaktens materielplan extremt ansträngd och det finns inte ens närmelsevis de pengar som krävs för att materielförsörja beslutad organisation. Minns det ofinansierade materielberget som för något år sedan bedömandes uppgå till 50 miljarder kronor, och det har knappast minskat.  Men nog om framtida problem. Läs istället Jonas syn på läget här och nu, dagens uppgifter och framtida vägval inom ett för Sverige och svensk sjöfart viktigt område.

/ Skipper

--------------

Jag vill gärna inleda med att instämma i hyllningskören med anledning av Skipperbloggens femårsjubileum! Efter några vinkar om att det ”seriöst behöver bloggas om minkrig” och Skippers vänliga ”stående inbjudan” att skriva på bloggen, tar jag den kastade handsken och ger här några tankar på vad som kan vara värt att tänka på för den svenska sjöminröjningen och några vägval den kommer att stå inför. Sjöminering är ett viktigt kapitel för sig, så det berör jag endast indirekt och återkommer möjligen senare med ett separat inlägg om det.


Dagens organisation

Den svenska sjöminröjningsförmågan består idag av fem minröjningsfartyg av Kosterklass och två röjdykarfartyg av Spåröklass vilka är organiserade vid varsin minröjningsdivision på 3. resp. 4.sjöstridsflottiljen. Röjdykardivisionens EOD ASU (Explosive Ordnance Disposal - Area Surveillance Unit) använder bl.a. självgående sonarer och är en viktig del av förmågan. I malpåse befinner sig minröjningsfartyget Styrsö samt de avrustade Landsort och Arholma. Det finns idag inte längre någon stor mobiliserade minkrigsorganisation med hjälpminsvepare, hjälpminfartyg etc.


Kvantitet?

Detta sagt vill jag redan nu göra klart att denna artikel inte kommer ge sig in i några diskussioner om kvantitet. Det finns tillräckligt med blogginlägg och debatter som jag uppfattar fastnar i mer eller mindre konstruktivt klagande över att mängden system/fartyg/flygplan/fältmössor/GSS-T etc. är för liten i förhållande till uppgifterna. De argumenten är dessutom urgamla. I en Marinnytt från 1960-talet såg jag t.ex. hur det där framställdes att om vi skulle ha färre än tjugo jagare och fregatter skulle samhället i princip gå under direkt. Det gjorde det inte och jag tror det har gjort beslutsfattare förhållandevis resistenta mot just den argumentationen.

Jag har naturligtvis som krigsförbandschef en ganska klar uppfattning om förbandets storlek och dimensionerande uppgifter; om kritiska förbandsmassor etc, men av lätt insedda skäl varken kan, ska eller kommer jag beskriva detta på en öppen blogg. Syftet med denna artikel är dessutom ett annat, nämligen att resonera kring hur den svenska sjöminröjningen kan se ut oavsett om det sedan blir en, hundra, eller tiotusen enheter som bygger upp förmågan.


Hur definiera förmågan?

Förmågor måste alltid utgå från slutsatserna av ingångsvärdena: Uppgift - Hot - Miljö. Detta är viktigt att tänka på och särskilt viktigt när man jämför sig med t.ex. andra länders förmågor och materiel. Skiljer sig något av de tre ingångsvärdena, är det alltså mycket möjligt att den bäst lämpade förmågan kommer se helt annorlunda ut. Till detta kommer mer svårmätbara men påtagliga faktorer: tradition, organisation, möjligheterna att vidmakthålla en viss förmåga både materiellt men, vilket ofta glöms, även övnings- och utbildningsmässigt. Vi ska inte skaffa förmågor som vi inte har råd att använda eller tid att öva med. I tider av snabb teknisk utveckling, där inte minst på undervattenssidan den civila marknaden är drivande, måste vi också fråga oss vilka tekniksprång vår försvarsmakt mäktar med att ta? Det kan vara lockande att köpa något fantastiskt, men tråkigt när det slutar som en dyr grej på hyllan... Det man inte övar med regelbundet, har man inte nytta av i den skarpa situationen.


Uppgift

Den svenska sjöminröjningens uppgifter är helt knutna till det som på den tydliga tiden kallades för operationsavsikten ”Skydd av vår rörelsefrihet, vår verksamhet och våra förband” (TR FL 5:43), inom vilken minröjningsföretag ryms. Våra egna marina enheter måste kunna röra sig fritt i våra basområden, in och ut ur skärgården och till underhålls-/bastjänstnoder. Arméförband, i första hand mekaniserade, artilleri och underhållsförband, är beroende av sjötransporter för att ta sig mellan fastlandet och Gotland, vilket det ju råder en fenomenal konsensus om att det är viktigt. Som importberoende land vet de som har kroppen rättvänd i förhållande till havet om att en störning i importsjöfarten snabbt får stor påverkan på rikets försörjning. Händelsen hösten 2005 när resterna av en mina utlagd april 1918 stängde Göteborgs hamn i mindre än ett dygn och effekterna på samhällsförsörjningen visar att detta inte är någon hypotes eller svartmålning. Jag kommer som sagt ovan inte gå in på någon kvantitetsdiskussion och diskutera hur många av alla uppgifter man kan lösa samtidigt, utan det är viktigt att komma ihåg vilka uppgifter som bestämmer vad vi måste ha förmåga att kunna göra.


Hot

Sjöminan är ett finurligt vapen. Ofta framställs den som ett enkelt vapen som vem som helst kan nyttja för bestrida fienden herravälde till sjöss. Det är sant att sjöminor är betydligt mindre kostsamma och komplexa och att de kräver mindre resurser än t.ex. rymdvapen, kryssningsrobotar och ubåtsjakttorpeder. Man ska däremot inte förenkla sjöminan alltför mycket. En gammaldags kontaktmina, t.ex. den som landades i Göteborg 2005, väger med ankare hundratals kilo, kräver transportresurser på land, visst underhåll, ett rejält fartyg och en del kunskap för att få fälld på ett effektivt sätt. De modernare sjöminorna är nästan uteslutande avståndsminor, där det definitivt krävs en hel del kunnande för att klargöra och lägga ut på ett sätt som gör dem farliga för de tilltänkta målen och samtidigt helst svåra att röja. Till skillnad mot hemmagjorda bomber, t.ex. vägbomber på land, är det ofta betydligt svårare att själv snickra ihop saker som ska fungera effektivt under vatten.

Av vikt är dock att komma ihåg att även med fabriksinställningar är en modern avståndsmina mycket farlig mot fartyg utan motmedel, vilket visades i Persiska Viken 1991 när två amerikanska fartyg minsprängdes, trots att det visade sig att de irakiska minorna till och med i flera fall var så felaktigt klargjorda att de knappt fungerade. Svensk sjöminröjning måste dock utgå från att minhotet kan komma från en mycket kvalificerad aktör, som har förmåga att använda avancerade minor på ett kompetent sätt. Kan vi det, kan vi också hantera enklare och mindre kvalificerade minhot från t.ex. fanatiker vars vilja överträffar kunnandet.


Utmaningar och vägval för sjöminröjningen

Förenklat menar jag att de utmaningar och vägval som sjöminröjningen står inför har två dimensioner: graden av specialisering, d.v.s. ska vi ha plattformar som är specifikt framtagna för minröjning, ska det vara flerfunktionssystem där minröjningsförmåga är en av flera färdigheter eller något däremellan? Den klassiska fiskeminsveparen eller de första minjaktfartygen av Tripartite-klass kan sägas vara representanter för det förra, svengelskt benämnt ”dedikerade minröjningsfartyg”, vår svenska Koster-klass är fullt ut dimensionerade för minröjning men med t.ex. ovanligt god lednings- och självförsvarsförmåga för fartygstypen är ett steg i riktningen mot flerfunktion. Korvett Visby är flerfunktion, där jag vågar påstå att minröjningsförmåga nog främst är av s.k. ”punch through”; man tar sig ut ur eller genom ett minfält med egna resurser och skyddad av sin låga signatur, vilket gör fartyget oändligt mycket svårare att slå ut med minor. Rena flerfunktionsfartyg verkar tekniskt möjliga att konstruera och det är lätt att se dem som flexibla lösningar. Men historien verkar visa hur svårt det är att verkligen få nytta av denna flexibilitet. Det danska Standardflex-konceptet är ett närliggande exempel. Min bestämda uppfattning är att det är farligt med övertro på universallösningar om man inte har en väldigt tydlig bild av hur alla dessa förmågor nyttjas och hålls på hög nivå. Om detta gör mig till cyniker, skeptiker eller realist får framtiden utvisa.

Den andra dimensionen är graden av automatisering, vilket ofta är intimt förknippat med mottot ”No man in the minefield”. Skolan som förespråkar att minröjning huvudsakligen ska utföras utan att bemannade plattformar behöver befinna sig i minfarligt område framhåller fördelarna med modern teknik och de stora möjligheter som autonoma farkoster står för. I den diskussionen vill jag dock peka på vikten av att göra en distinktion mellan automatiska, autonoma och fjärrstyrda system. Frågan som alltid behöver besvaras när den diskussionen förs är var närmaste människa ska befinna sig? På land? På ett fartyg ”i närheten”? I så fall, vad är det för fartyg? Om människan ska vara ”utanför minfältet”, hur vet man i förväg var det ligger? Vid flera föredragningar från industrin eller från vetenskapsmän förblir dessa frågor så pass obesvarade att åtminstone ett litet land som Sverige bör avvakta intill någon annan tagit de första stegen i denna obanade terräng innan vi själva gör det.

Personligen följer jag alltså den kloka devisen som Konrad Adenauer gick till val på 1957: ”Keine Experimente!” Vad ska vi då göra, tycker divisionschefen? undrar kanske någon. Den som inte utvecklas överlever inte, förstår även jag och framhåller framförallt den snabba teknikutvecklingen inom självgående sensorer, syntetisk aperturteknik och deras stora möjligheter som lämpade att utforska i syfte att utgångsbasera dem på våra minröjningsfartyg och i våra landbaserade EOD-grupper. Idag kan även relativt enkla självgående sonarsystem med hög noggrannhet söka av havsområden, för att utöka verkansområdet och för att komplettera traditionella fartygssystem – inte ersätta dem! Och eftersom vi inte vet i förväg var minfälten ligger är måste våra minröjningsfartyg KUNNA gå in i dem och där undanröja det fientliga hotet. Ska någon göra det, är det dessa fartyg. En lite ovanlig aspekt är månne det moraliskt nedbrytande i att konstruera system som bygger på att man kategoriskt undviker kontakt med fienden. Man måste kunna välja att söka strid.

Min åsikt är också att avståndsminsvepning, d.v.s. att styra ut akustisk, magnetisk och annan energi i vattnet för att lura minor i ett område att detonera, uteslutande bör göras från fjärrstyrda eller autonoma system och att dessa system ska kunna kontrolleras både från minröjningsfartygen och från t.ex. landstationer, i enlighet med vad t.ex. Anders Widén skriver i TiS 2015/2. Det grundläggande kravet måste dock alltid vara att effektiviteten ökar om ett system tillförs.

Systemen måste vara så pass lätthanterliga att de tydligt spar tid genom att ge möjligheten att göra flera saker samtidigt. Det moderna minhotet och den svenska undervattensgeografin gör att vissa minor kommer vara omöjliga att hitta med minjakt, vissa omöjliga att svepa. En mina som är immun mot båda teknikerna och samtidigt effektiv mot sitt mål, tror jag däremot är betydligt sällsyntare. Därför är vår förmåga att kombinera olika sensor- och verkanstyper nyckeln till framgång – inte hur toppsuperavancerad varje teknik är i sig. Den hydroakustiska minjakten är inom överskådlig framtid kärnan i vår minröjningsförmåga, men kompletterad med andra tekniker blir den mycket svår att överlista och tvingar en fiende att anpassa sig mycket mer efter oss än annars. Och att agera för att ta och behålla initiativet är en klok regel.


Jonas Hård af Segerstad är ubåtsjakt- och minröjningsofficer och chef för 42.minröjningsdivisionen sedan 2013.

Fjärrbekämpning

Reflektion

Den sedan 30SEP2015av Ryssland påbörjade militära operationen i Syrien, har till dags datum, 22NOV2015, uppvisat en stor del av Rysslands konventionella fjärrbekämpningsförmåga. Inledningsvis utgjorde dock vanligt attackflyg, det huvudsakliga bekämpningsmedlet, vilket det fortfarande är, dock har man sedan den 07OKT2015även utnyttjat olika former av fjärrbekämpning mot markmål i Syrien.

Bild 1. Inflygningsrutter för flyg samt kryssningsrobotar.
Vad avser den ryska marinens fjärrbekämpning, så har både korvetter och minst en (1) ubåtavfyrat kryssningsrobotar mot mål i Syrien. Kryssningsrobotarna som skjutits från korvetter har avfyrats från det KaspiskaHavet. Flygvägen för dessa kryssningsrobotar, förefaller gå över Iran, Irak och därefter in mot mål i Syrien. Den ubåtsavfyrade kryssningsroboten skede från Medelhavet och torde gått in mellan Cypern och det Syriska fastlandet för att slå mot mål inne i Syrien, däremot hur långt ut i Medelhavet ubåten befann sig vid avfyringen har ej delgivits.

Den ryska flottan har avfyrat markmålsvarianten av Kalibr kryssningsroboten (3M-14, 3M-14T), från dels ubåt dels ytfartyg. Intressant i sammanhanget att notera är att om man t.ex. skulle placera ett ytstridsfartyg i Svarta Havet med 3M-14T så skulle man kunna verka mot markmål i Sverige. Därtill den ubåtsbaserade varianten, 3M-14, kan även utnyttjas av de Kilo ubåtar som finns i Östersjön i dagsläget.

Vad avser det Ryska flygvapnet så förefaller fjärrbekämpningen genomförts av TU-95MSsamt TU-160. Uppgiftergör gällande att det är KH-555 samt KH-101 som utnyttjats av det ryska flygvapnet, där KH-101 utnyttjats av TU-160 och KH-555 av TU-95MS. Inflygningsväg för fjärrbekämpningen med det Ryska flygvapnet, förefaller efterlikna den inflygningsväg som utnyttjas för fjärrbekämpningen med den ryska flottans kryssningsrobotar från det Kaspiska Havet.

Bild 2. Långräckviddigt fjärrbekämpningsföretag.
Det kanske till dags datum mest intressantafjärrbekämpningsföretaget genomfördes av två (2) TU-160 den 19-20NOV2015. De startade i Olenegorsk och förflyttade sig därefter ut längs med Norge, därefter ut i Atlanten mellan Island och Storbritannien, för att ta sig in i Medelhavet via Gibraltar. Därefter avfyras kryssningsrobotarna över Medelhavet mot mål i Syrien, för att de slutligen överflyger Syrien, Irak och Iran och åter hem till Ryssland.

Nyttan med att utnyttja fjärrbekämpningsmedel såsom kryssningsrobotar mot en lågteknologisk och irreguljär motståndare, kan dock diskuteras, historiskt har man alltid varit tvungen att utnyttja markförband för att i slutändan nå framgång, då flygoperationer enbart skapar en viss form av övertag och möjlig påverkan. Mot en högteknologisk motståndare utgör fjärrbekämpning med kryssningsrobotar däremot en mycket effektivt bekämpningsmetod, utnyttjas det mot t.ex. knutpunkter för informationsflöden så kan man snabbt skapa ett ledningsvakuum, som kan utnyttjas för egna stridskrafter att nå avgöranden, då den högteknologiska motståndaren oftast byggt upp sin operationskonst kring t.ex. informationsflöden.

Den största fördelen med kryssningsrobotar samt fjärrbekämpningsförmåga vid operationer mot en irreguljär motståndare, är främst att kunna verka mot specifika högvärdiga mål som är tidskritiska, såsom ledare, olika former av högvärdiga transporter o.dyl. Där kan man få mycket stor effekt, men så jag ser på det, så är det endast då man har nytta av den förmågan vid operationer mot en irreguljär motståndare.

Givetvis tar Ryssland tillfället i akt att pröva materiel och förfaranden, i detta fallet dess fjärrbekämpningsförmåga, under "skarpa" förhållanden under den nu pågående militära operationen i Syrien. Så en hel del kommer kunna utläsas om ett halvår – år fr.o.m. nu kring deras förmåga. Men initialt så måste man säga att deras fjärrbekämpningsförmåga förefaller fungera, samt man har förmåga att kunna genomföra långräckviddiga flygoperationer.

Ser vi till materielfaktorn, så skulle jag påstå att den materiel som utnyttjats fungerar, mycket av rapporteringen i västlig media, har handlat om att ryska kryssningsrobotar skjutna från Kaspiska havet skall ha kraschati Iran. Här bör man beakta att både under Desert Storm, 1991, och under det initiala skedet av Operation Iraqi Freedom, 2003, så kraschade Amerikanska Tomahawkkryssningsrobotar, så att ta det för intäkt att Ryssland har dålig materiel för att några av deras kryssningsrobotar har kraschat är en mycket farlig slutsats att dra.

Ser vi till taktiken så förefaller man ha en fungerande målprocess (engelskans targeting process), d.v.s. kedjan från målval, lokalisering till verkan fungerar, dock så är troligtvis Syrien just nu fokusområde för Rysslands inhämtningsresurser, så det bör tas i beaktande då man bedömer hur väl målprocessen skulle fungera under andra förutsättningar. Därtill så förefaller man kunna koordinera fjärrbekämpningen mellan flyg- och sjöstridskrafterna mot markmål i tid och rum.

Totalt så förefaller Ryssland byggt upp en fungerande konventionell fjärrbekämpningsförmåga, liknande den USA har, för att kunna genomföra konventionell global punktmålsbekämpning. Hur väl den skulle fungera mot en högteknologisk motståndare, är i dagsläget svårbedömt, den skulle troligtvis fungera väl i ett initialt skede av en konflikt, dock är den i mångt avhängt inhämtningsresurser som i en reguljärkonflikt oftast blir överansträngda, vilket skulle kunna utgöra en begränsning för Ryssland.

Utöver det så har Ryssland troligtvis även uppnått en tydlig signaleffekt dels vad avser förmågan att genomföra fjärrbekämpning dels förmågan att kunna genomföra den globalt. Något man utifrån teoretiska resonemang tidigare kunnat komma fram till, nu har det även på ett tydligt sätt genomförts praktiskt.

Have a good one! // Jägarchefen

Kängor till soldater

Med anledning av Stefan Olssons gästkrönika med rubriken ”Inga vinterkängor till soldaterna” i dagens Norrköpings Tidningar och som även kommenterats på sociala media vill jag lämna följande kommentarer och förtydliganden.

Tyvärr har Försvarsmakten vissa brister vad gäller tillgången på personlig utrusning. Arbete med att avhjälpa dessa brister pågår. En av de brister som finns rör kängor m/90 (modell 90) vad avser såväl sommar- som vinterkängor. Att detta skapar frustration och ibland ilska hos berörd personal är fullt förståeligt.

Försvarsmakten har vidtagit följande åtgärder för att eliminera risken att soldater inte utrustas med kängor

·        Genomfört forcerad direktupphandling av 3 000 par kängor m/90.

·        Av FMV beställt mer än 50 000 par kängor m/90, varav ca 20 000 par vinterkängor, vilka är under upphandling av FMV för leverans under det 3.e kvartalet 2016.

·       För att ingen soldat, oaktat om soldaten tjänstgör i södra eller norra Sverige, ska bli utan kängor har högkvarteret har tagit beslut att soldater som tjänstgör i södra Sverige, i normalfallet, utrustas med sommarkänga m/90 och soldater som tjänstgör i norra Sverige erhåller vinterkänga m/90.

·        De soldater från södra Sverige som vintertid genomför tillfällig utbildning, övning eller insats i norra Sverige (Norden) kommer att under den tid som verksamheten pågår (inklusive förberedelser och efterarbeten) tillfälligt att utrustas med vinterkängor.

·        När leveranserna av de 50 000 kängorna mottagits under 2016 kommer soldaterna att utrustas med såväl sommar- som vinterkängor.

Thomas Engevall  Försvarslogistikchef

Sprucken basplatta vs förmågeökning



På ledarplats i Norrköpings Tidningar uppmärksammar Stefan Olsson Försvarsmaktens brist på vinterkängor. Förband från södra Sverige som ska delta i vinterövningar i såväl Sverige som Norge får inte ut vinterkängor eftersom de är slut på förråden. Istället ska de använda sina sommarkängor. Som David Bergman mycket klokt påpekar är det urgammal erfarenhet att fel materiel i kärvt vinterklimat kraftigt ökar risken för kylskador. Här ett exempel från 1998 – och om jag inte tar helt fel vore det också emot Försvarsmaktens interna regelverk att genomföra sådan verksamhet som man vet är behäftad med lätt avhjälpbara risker.



Den nuvarande bristen på vinterkängor är typexemplet på den s.k. basplattan som försvarsbeslutet 2015 ska försöka avhjälpa. Det illustrerar också med all önskvärd tydlighet det som jag i ett års tid sagt om den s.k. basplattan: Basplattan utgörs av materiel och funktioner som är sådant som allmänheten redan förutsätter att Försvarsmakten har och kan. Det handlar om just de mest grundläggande sakerna för ett försvar, där uniformer är ett exempel. Basplattan måste repareras, men det är långt ifrån tillräckligt.

Vi befinner oss i ett ständigt försämrat omvärldsläge. Det senaste exemplet är inte bara Parisdåden och det faktum att Sverige nu tillfrågats om stöd enligt solidaritetsklausulen, utan också att Ryssland återigen uppvisar förmågor som med råge överskrider vad Försvarsberedningen ”bestämt”. Som bekant är det underlag som Försvarsberedningen lämnar det som utgör grunden för ett försvarsbeslut. När Försvarsberedningens analys inte håller för omvärldsutvecklingen och försvarsbeslutet heller inte är nära att matcha den rekommendation som Försvarsberedningen kommit fram till avseende försvarets utveckling, så befinner vi oss i en säkerhetspolitiskt svår situation.

En operation som få länder klarar av och som för Syrieninterventionen är helt onödig, men logisk sedd ur perspektivet maktdemonstration 

Jag har flera gånger pekat på brister i rysk förmåga, t.ex. att man i så hög grad förlitar sig på dumma bomber i Syrien och använder taktik som övergavs i Väst för decennier sedan. Men lyfter man blicken från det taktiska planet och blickar tillbaka över de senaste två årens utveckling i rysk militär förmåga så uppvisar man helt andra förmågor än vad omvärlden förväntat att man skulle. Under Ukrainakriget klarade man av att månader i sträck hålla 40 000 man i fält längs den ukrainska gränsen, samtidigt som man genomförde stridsoperationer i Ukraina. Man genomför förflyttningar av förband och mäktar med logistik på en nivå som NATO för närvarande har svårt med. Ett nyligt exempel är den luftbro man på något dygn stampade fram för att flytta 10-15 000 ryssar från Egypten. Man har utvecklat anti-access/area-denial områden som starkt begränsar NATO:s möjligheter att operera i händelse av konflikt. Man klarar nu av att samordna anfall från flera stridskrafter och olika områden till ett och samma mål med samordning i tid (kryssningsrobotar från flyg, övervattensfartyg i två hav samt ubåt). 4 dygn i rad har nu Ryssland klarat av att kraftsamla det strategiska bombflyget till anfall mot Syrien, där det senaste innebar en stor styrkedemonstration där bombflygplan startade från Kolahalvön och rundade Europa för att genomföra anfall i Syrien, samordnade med andra flygplan som tog vägen över Iran och Irak.

Försvarsförmåga kan endast mätas relativt den dimensionerande motståndarens förmåga. Man kan inte mäta sin egen förmåga mot den förmåga man själv hade för några år sedan. Om den dimensionernade motståndare ökar sin förmåga i dubbelt så hög takt som man gör själv, har man en reellt minskande förmåga. I Sverige, med en försvarsreform som påbörjades samtidigt som den ryska, kan vi nu konstatera 6 år efter att försvarsreformen påbörjades att det saknas kängor till en stor del av personalen.

Vad som behöver ske, tror jag inte behöver påpekas.


Uppdatering 18.37: Försvarsmaktens logistikchef kommenterar bristen på vinterkängor. Mycket bra att fårgan blir så snabbt hanterad.

Widman vs Hultqvist och en låg nivå.

Idag gick försvarsministern och försvarsutskottets ordförande en rond i riksdagen med varandra. Ursprunget var en interpellationsfråga från Allan Widman (fp) till försvarsminister Peter Hultqvist (s). Debatten kan ses i sin helhet här nedan.




Även om frågan är intressant så gled debatten som vanligt också in på helt andra saker. Två områden de båda stannade vid en längre tid var Sveriges militära samarbeten och vår allianslöshet samt frågan om solidaritet och stöd till Frankrike. Debatten slutade med påtagligt uppretad försvarsminister.

Men samtidigt som våra svenska försvarspolitiker käbblar om ditten och datten, tycker att en halvering av Försvarsmaktens minimibehov är tillräckligt, och som anser att småövningar i Östersjön gör skillnad, så går Ryssland istället från ord till handling. De ryska operationerna mot mål i Syrien har nu också övergått till att samtidigt utgöra en militär uppvisning av operativ förmåga på hög nivå. Våra svenska politiker, i synnerhet moderata försvarspolitiker under Reinfeldt 2, talade gärna och ofta om Rysslands låga nivå...  Den bedömningen är bara en i raden av svenska missbedömningar av rysk militär förmåga. 

Under veckan har Ryssland genomfört omfattande företag med strategiskt bombflyget mål i Syrien, något som Wiseman skrev om tidigare i veckan. Under natten mellan 19 och 20 november genomförde det ryska flygvapnet en långdistansflygning med slutgiltig destination Syrien. Två Tu - 160 Blackjack strategiska bombplan lyfte från flygbasen Olenegorsk på Kolahalvön. Men i stället för att ta den vanliga vägen genom Kaspiska havet och Iran flög man istället västerut luftrummet utanför Norge och Storbritannien, via Gibraltar in i Medelhavet, och därefter österut mot Syrien och sedan tillbaka till Ryssland. En flygning på 1300 mil.

Nedan finns ett antal filmklipp. Det är alldeles uppenbart att man vill visa vilka förmågor man under de senaste åren har återuppbyggt. Det är också uppenbart att den tänkta mottagaren av budskapet inte bara är skäggiga män i Syrien....






I morgon kommer ett nytt inlägg där jag ska lyfta fram ett tänkvärt tal jag hörde i måndags, och på söndag kommer ett gästinlägg med fokus på svensk sjöminröjning.


Sveriges politiska ledarskap under press

av Lars Holmqvist

Ingen kan ha undgått nyheterna om de stora flyktingströmmar som rört sig genom Europa under sommaren och hösten. Frågan har belysts utifrån många synvinklar, allt från flyk­ting­strömmarnas orsaker, över statistik till gripande nyheter om enskilda människors öde.

Detta är inte rätt plats att diskutera flyktingfrågan som sådan, den dryftas i många andra sammanhang just nu. Däremot kan utvecklingen under hösten leda oss till funderingar över hur vårt lands politiska ledning fungerar när den hamnar under press.

Om Sverige skulle komma i konflikt med annat land (oavsett om vi talar om en mer ”traditionell” konflikt vilken utkämpas med i huvudsak militära medel, eller en s k fullspektrumkonflikt alternativt hybridkrig) är vår politiska vilja att överleva av största betydelse. Nära kopplat till den politiska viljan ligger den politiska förmågan, dvs. hur väl den politiska ledningen fattar beslut på ett sätt som leder landet i en för oss önskvärd riktning.

I detta sammanhang är det inte alltid meningsfullt att skilja på sittande regering och opposition. Redan i begreppet ”konflikt med annat land” ligger en självklar skyldighet för såväl regering som opposition att sätta nationens intressen före intern partipolitik.

Några reflektioner med anledning av sensommaren och hösten så långt.

Vikten av att formulera – och kommunicera – tydliga mål

Vad vill Sverige i migrationsfrågan? Hur ser målbilden ut för landet och EU på några års sikt? Har vi någorlunda gemensamma mål vilka kan överleva riksdagsval eller har regering och opposition vitt skilda målbilder? Det hade varit till hjälp om Sverige, när flyktingströmmen började öka i somras, hade haft tydliga och kommunicerade mål på plats, både avseende önskad demografisk utveckling i ett normalläge och kanske även rörande vår förmåga och ambition att hjälpa i händelse av kris i omvärlden.

Att arbeta med scenarier och att föra en politik som i någon mån förankras i dessa

Det förefaller som om Migrationsverket har byggt in en del elasticitet i sin planering, i det att även om man har planerat för en viss tillströmning av flyktingar, så har man samtidigt haft beredskap för åtgärder att vidta om utfallet skulle bli större än prognosticerat, vilket förefaller vara klokt. För ett år sedan låg verkets prognos för 2015 i intervallet 80-105 000 asylsökande.

Däremot har Migrationsverket såvitt framgår av regeringens regleringsbrev inte tilldelats något ansvar för att arbeta fram scenarier avseende hur flyktingsituationen i världen, inom EU och därmed även i vårt land kan utvecklas.

Bakom den snabba kursändring vi har sett den senaste tiden, från uttalanden som ”Nej, det finns ingen gräns” (Stefan Löfvén i Sydsvenska Dagbladet 29/4) till ”En sån stor mängd människor som söker asyl i Sverige, det är inte hållbart” av nämnde Löfvén i oktober, kan man ana att regeringen inte har haft några utarbetade scenarier i migrationsfrågan, eller att de har utarbetats men att man inte har brytt sig om dem. Skulden faller i så fall inte enbart på sittande regering, tvärvändningen har varit lika uppenbar hos Alliansen såväl som i media.

En fungerande underrättelsetjänst och förmåga att reagera på de underrättelser som inhämtas

EU:s gemensamma organ Frontex kunde den 7 augusti rapportera att flyktingströmmen till Grekland slagit rekord under juli. Nära 50 000 under denna månad. Den 18 augusti skrev Frontex om att antalet migranter till EU för första gången överskridit 100 000 på en månad. Därefter har migrantströmmarna som bekant fortsatt att öka.

Ändå föreföll regering och opposition överraskade av den ökning av asylsökande som visade sig under oktober månad.

Frågan som kan ställas är på vilket sätt Sverige har gått tillväga för att tidigt fånga signalerna om ett ständigt ökande antal människor som kommer in i Europa och hur dessa underrättelser har kommit att påverka politiska beslut. Den ungefärliga tiden (som torde variera) från det att enskild flykting kommer i land i t ex Grekland intill dess att man når Östersjökusten har uppskattats till fyra veckor eller mer. Det skulle ge våra beslutsfattare motsvarande tid för förberedelser, givet att underrättelseinhämtningen fungerar och att beslutsfattarna faktiskt tar till sig den information som kommer.

En fungerande kommunikation med väljarna, oppositionen, omvärlden och media

Väljarna. Vi har alla kunnat se den blixtsnabba kursändringen i frågan om kontroll av gränserna. Jodå, den politiska ledningen har förstås rätt att hastigt ändra sin uppfattning i en viktig fråga. Men ska man göra det utan att trovärdigheten påverkas kräver det att allmänheten bedömer orsaken till kursändringen som trovärdig. I annat fall löper våra politiker risken att urholka sin egen auktoritet. En enkel metod för att minska risken för detta är att undvika alltför kategoriska uttalanden i tidigare skeden, såvida man inte är övertygad om att man inte avser ändra uppfattning längre fram.

Grannarna. Den danska integrations- och bostadsministern Inger Støjberg, sade med anledning att Sverige bett om hjälp med flyktingströmmen, i en intervju den 6 november:

Sverige har under många år fört en oansvarig flyktingpolitik. De har själva satt sig i denna situation.

Tonen tycks vara en smula retlig och irritationen är nog inte helt ny. En god relation med våra grannar ska naturligtvis inte bygga på att vi följer deras politik. Men runt flyktingfrågan har vi fått uppleva en del verbala slängar den senaste tiden, som t ex när Europaparlamentarikern Marita Ulvskog den 9 september uttalade: ”Jag är glad att jag inte är dansk i dag. Regeringen borde skämmas”. Inte så bra sak att säga om man vill ha hjälp några veckor senare.

Media. Dess roll är inte nödvändigtvis att återge sanningen. Ibland kan deras strävan vara den raka motsatta och det bör påverka hur företrädare för regering och opposition uttrycker sig. Ett exempel:

Utrikesminister Margit Wallström sade i en intervju i DN (30 oktober) följande:

Jag tror att de flesta känner att vi inte kan upprätthålla ett system där det kanske kommer 190 000 människor varje år, i längden kommer våra system att braka ihop. Och det mottagandet kommer inte att få folkligt stöd. Vi vill ju att det ska vara ett värdigt mottagande av dem som kommer hit.

Senare samma dag refererar ryska RT till artikeln med denna rubrik: ”Swedish politician says country ‘facing collapse’ due to mass influx of refugees” och strax följer Fria Tider upp med: ”Wallström: Sverige går mot systemkollaps”.

Utrikesministerns uttalande i sig är kanske rimligt, men ordvalet är dessvärre ett sådant att det ger RT och Fria Tider möjlighet att förvrida innebörden av det sagda, utan att öppet ljuga.

Oppositionen. Som utomstående är det svårt att se hur diskussionerna går mellan S+M och Alliansen. Men det som når allmänheten från oppositionens sida är olika, icke koordinerade enpartiutspel och att man på olika sätt önskar tydliggöra att ansvaret för att finna lösningar är regeringens.

Kan Sverige räkna med stöd från omvärlden?

I mitten av oktober tog statsministern upp frågan om stöd från andra EU-länder vid EU:s toppmöte om flyktingfrågan. Ett par veckor senare tog han upp ungefär samma frågeställning vid Nordiska rådets möte i Reykjavik och vid bägge tillfällena blev resultatet liknande. Vi kan inte vänta oss stöd från omvärlden, låt vara att saken i skrivande stund inte är helt avgjord. I pressade situationer är det förstås eftersträvansvärt att kunna få och ge hjälp över gränserna, men den politiska planeringen måste utgå från ”worst case” dvs. att vi äger problemet själva såvida inte andra länder har bindande förpliktelser.

Kopplingen till säkerhetspolitik

Generalen Valerij Gerasimov, chef för den ryska generalstaben, uttryckte följande i tidskriften Voenno-promyshlennyi kur’er (Militär-Industriella Kuriren) i februari 2013, på tal om den nya tidens krigföring:

… confirm that a perfectly thriving state can, in a matter of months and even days, be transformed into an arena of fierce armed conflict, become a victim of foreign intervention, and sink into a web of chaos, humanitarian catastrophe, and civil war. (källa Mike Galeotti, bloggen Inmoscowsshadows)

Skulle vårt land, till följd av ett ytterligare försämrat säkerhetsläge, bli utsatta för en mer direkt och intensiv aggression i någon form av fullspektrumkonflikt så kommer påfrestningarna på landets politiska ledning vara på en helt annan nivå än vad vi hittills upplevt.

Drivkrafterna för att polarisera opinionerna inom landet kommer att vara starkare, personangrepp, villfarelser och direkta lögner kommer att försvåra, försök att skapa oroligheter kommer att göras. Till det kan komma sabotage och olika former av militärt våld.

I ett sådant läge:

  • Landets säkerhetspolitik måste vara förankrad i robusta och tydliga strategiska mål.
  • Underrättelser måste löpande inhämtas, sammanställas, analyseras, delges – och läsas
  • Man måste ha med sig de erfarenheter som kommer av realistiska upparbetade scenarier, för att bättre kunna tolka de underrättelser som kommer in och därmed kunna fatta beslut löpande
  • Vår planering måste vara baserad på vad vi faktiskt har och kan, inte på förhoppningen att ”någon annan” gör mer än vad som kan förväntas
  • Relationerna, såväl inom som utom landet, måste vara i så gott skick som det bara går
  • Ingen kraft kan tillåtas gå till spillo på oenighet och slitningar mellan regering och opposition

Detta ställer oerhört höga krav på förtänksamhet, ödmjukhet, planering och, när det väl bär iväg, gott ledarskap. Under hösten har vi kunnat se att det finns en förbättringspotential så det är att hoppas att såväl regering som opposition lär sig snabbt. Nästa kris kan bli värre.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.
 

Säkerhet

Har ikväll lyssnat till Sveriges statsminister på Aktuellt. Tycker inte att det duger. Vi behöver en ny regering och en ny statsminister.

Allan Widman

Tjänstepension för reservofficerare

Det har sedan 2003 funnits ett undantag för reservofficerare i det avtal som reglerar tjänstepension (PA 03). Enligt undantaget har reservofficerare när de tjänstgjort i sin tillsvidareanställning inte erhållit avsättningar till tjänstepension (men däremot till vanlig statlig pension). Vid en tillkommande tidsbegränsad anställning ("RO i GRO") har undantaget dock inte tillämpats.

Det nu gällande kollektivavtalet har omhändertagit detta genom att ge dessa reservofficerare ett bruttolönetillägg om 13 % - pengar som det är tänkt att den enskilde reservofficeren själv ska förvalta på ett klokt sätt inför kommande pension.

Denna särlösning är dock snart ett minne blott, eftersom PA 03 snart ersätts av PA 16, där det tydligt anges att reservofficerare som tjänstgör i sin tillsvidareanställning ska erhålla avsättning till statlig tjänstepension.

PA 16 finns här: http://www.arbetsgivarverket.se/avtal--skrifter/avtal/pa-16-pensionsavtal/

Detta är goda nyheter eftersom det bidrar till att "normalisera" reservofficerares tjänstgöring i sin krigsbefattning. Det innebär också att behovet av kollektivavtal för denna personalgrupp sannolikt kommer att upphöra.

PA 16 träder i kraft 2016-01-01.

GMY

Sinuhe

Rysk luftmaktsdemonstration i Syrien


Video från ryska försvarsministeriet om gårdagens anfall med tungt bombflyg

Det senaste dygnet har jag följt utvecklingen i Syrien med stort intresse. President Putin har nu meddelat att Ryssland kommit fram till att det ryska passagerarflygplan som havererade i Sinai, föll offer för en mindre sprängladdning ombord. Putin meddelade att Ryssland kommer att sätta efter terroristerna som låg bakom bombdådet skoningslöst och att landet, i enlighet med FN-stadgans artikel 51 kommer att agera i självförsvar och öka flyganfallen i Syrien. Det intressanta med artikel 51 är att Ryssland då kommer att tvingas förelägga användningsbehovet av denna för FN:s säkerhetsråd (Min analys i Expressen av vad Rysslands påkallande av artikel 51 och Frankrikes påkallande av EU:s solidaritetsklausul kan innebära hittar ni här). Intressant är naturligtvis också att man gör som USA 2001 och hävdar artikel 51 i anslutning till ett terrorattentat, och naturligtvis också att man genomför "självförsvaret" i Syrien och inte i Egypten, där händelsen inträffade.

Igår inledde därför det ryska flygvapnet massiva flyganfall med tungt bombflyg mot Syrien i de största insatser av bombflyg som förekommit sedan Vietnamkriget och Sovjetunionens krig i Afghanistan på 80-talet. Uppemot 20 bombflygplan fällde sprängbomber respektive kryssningsrobotar mot mål i Syrien. Både mot IS-kontrollerat område, men också för att understödja Assad-regimens offensiv mot olika grupper av den syriska oppositionen. För framtiden föreslås 25 bombflyg flygplan och ytterligare 12 jaktattackflygplan tillföras de ca 50 flygplan som Ryssland redan har i Syrien. Insättandet av tungt bombflyg och ytterligare resurser framöver tyder på att den syriska regimens offensiv sannolikt inte går så bra som planerat. Samtidigt är det ett tecken på ett behov av att visa nationell handlingskraft inför det ryska folket efter terrorattacken mot det ryska passagerarflygplanet. Inte minst Putins närvaro under genomgången i den nationella ledningscentralen tyder på det.

Jag noterar också den övriga stratcom som levererats av ryska försvarsministeriet i anslutning till anfallsvågorna med tungt bombflyg. Intressant att notera här är att det knappast är den syriska oppositionen som är målgruppen utan snarare är det en uppvisning av förmåga med en annan publik som mottagare. De tänkta mottagarna för denna uppvisning i rysk förmåga till maktprojicering med luftstridskrafter befinner sig med största sannolikhet betydligt längre västerut än Raqqa, Idlib och Aleppo, eller för den delen de egna ryska gränserna. I videorna visas t.ex. fällning av ryska flygvapnets senaste modeller av kryssningsrobotar med låg radarsignatur, samt hur det medeltunga bombflyget (Tu-22M3), känt från ryska påsken, skenanfallet mot Blekinge i somras m.m., fäller bombmattor mot mål i Syrien.

Den sistnämnda anfallsmetoden som i videon uppvisas med Tu-22M, skulle aldrig vara godkänd i västvärlden idag, men för inhemsk publik visar den kraft. Med den uppvisade flyghöjden samt det heltäckande molnlagret kan man varken identifiera målet visuellt innan insats med ostyrda vapen eller bekräfta att civila inte finns i närheten. Det skulle heller aldrig vara tillåtet att genomföra anfall som är så yttäckande som visas på videon. Träffområdet för bara de två av drygt 10 flygplan som visas här blir bedömt en dryg kilometer i sida och några kilometer i längd. ”Terrorbombning” brukar t.ex. Jonas Sjöstedt (v) referera till när han pratar om amerikanska bombflygplan och Vietnam och det är exakt samma metod vi ser på ryska försvarsdepartementets video. För den delen precis samma metod och flygplan som Sovjetunionen använde i Afghanistan och bl.a Pansjirdalen på 80-talet. Kanske var det inte för inte utan anledning som ryska media i förra veckan refererade till den gamle italienske luftmaktsteoretikern Douhet, vars tankar om terrorbombningar av civilbefolkning alltid varit kontroversiella.


Några avslutande reflektioner:
Vi skriver nu november 2015. Ryssland har idag kommit halvvägs i första steget av sin försvarsreform som ska löpa till 2020. Så sent som sommaren 2013 var beskedet från dåvarande regeringens försvarspolitiker att rysk försvarsförmåga var på en låg nivå. Det finns alla skäl att fundera över hur vår egen, jämnåriga försvarsreform lyckats och för den delen också övriga europeiska.

Den typ av uppvisning vi nyss sett över Syrien hade bara för något år sedan helt viftats bort av svenska försvarspolitiker som otänkbar. Om det som var otänkbart bara för något år sedan är verklighet idag, vad av dagens otänkbara kan då vara verklighet om ytterligare något år?



Russia Todays nyhetsinslag om flygangreppet och briefing i den nationella ledningscentralen med närvaro av president Putin


Vad är den innersta orsaken till att det blir krig?

av Magnus Sjöland

Vad är den innersta kärnan eller orsaken till att det blir krig? Det finns alltid en ytlig förklaring, någon kränkte någon annans rättigheter eller territorium, en sned maktbalans, ideologier eller religioner som konkurrerar eller en ren chansning. Men detta känns inte som kärnan till varför det blir krig.

Idag känner jag mig orolig. Våldsamheterna ökar både i Europa och i världen i stort. Ett tecken på det är att flyktingströmmarna från oroshärdar inte har varit så stora sedan andra världskriget. Vi förstör vår planet, vi överutnyttjar våra planetära resurser och vi startar krig.

Vad är det som driver oss till detta? Är det något slags kollektivt ego? Kan det vara så att vi drivs av ett maktbegär som består av en kombination av girighet och fruktan? Det verkar som om vi även har ett omåttligt habegär, som gör oss till ett bottenlöst hål, och att vi kan göra vilken galenskap som helst för att fylla hålet. En galenskap som kan leda till folkmord, utrensningar, avund, högmod och tortyr och till krig mellan nationer, ideologier, religioner och folk.

Många system drivs av fruktan och girighet, tex Börsen som innerst inne drivs av ett  bottenlöst habegär, den drivs hela tiden av en kollektiv balans mellan girighet och fruktan, både på kortare och längre sikt.

Kan girigheten och fruktan förvränga vår uppfattning om andra människor så att vi missuppfattar och missbedömer andra? Kan det leda till felaktiga handlingar för att bli av med vår fruktan och tillfredsställa vår önskan om mer och mer? Kan vi aldrig få nog och blir vi aldrig tillfredsställda? Är det så av naturen att människan alltid vill ha mer och mer? Eller finns det något som kan få oss att bli nöjda, både som individer och kollektivt?

De stora världsomspännande religionerna borde kunna vara svaret på hur vi skall minska och på sikt få bort vårt maktbegär, fruktan och girighet. Men den ursprungliga tanken i dessa har stelnat och religionerna i sig själva har blivit institutioner med makthierarkier, fruktan och girighet. Idag ser vi religionskrig, där man bekämpar andra av annan uppfattning och försöker frälsa varandra eller med makt tvinga andra att tro på samma uppfattningar. Religionernas kärna pratar annars om kärlek till din nästa, minskat lidande och att vi alla hör ihop i ett stort system. Vi har lärt oss uttryck som ”vänd andra kinden till” och att vi skall minska lidandet på jorden, hjälpas åt etc.

Kan den nya teknologin vara en lösning? Den nya teknologin kan hjälpa oss med att snabbt sprida orättfärdigheter, folkmord och andra former av mänskligt förtryck. Men jag tror inte att ny teknologin kan stoppa den mänskliga girigheten. Den nya teknologin i sig kan öka vårt habegär efter mer och bättre teknologi och om vi inte ser upp, även en snabbare konsumtion av jordens icke förnybara resurser.

Kan liberala tankebanor, frihandel, globala avtal och demokrati vara lösningen för att få slut på krig? Det är en möjlighet. Liberala tankebanor säger att ingen får sätta sig på någon annan eller är värd mer än någon annan, demokratier startar inte krig mot varandra, frihandel ökar vårt beroende av varandra och globala avtal gör att vi som nationer minskar orättvisor och får en fredligare jord. Men lösningen måste även innehålla någon form av medmänsklighet:

  • Att vi är rädda om varandra, vi hör alla ihop
  • Att vi alla har någon form av medlidande
  • Att vi måste minska vår girighet, vårt habegär efter mer och mer
  • Att vi måste få ner vår fruktan, att vi stöttar varandra och hjälps åt
  • Att vi är rädda om vår jord, att vi kollektivt värnar om vår planet
  • Att vi accepterar varandras olikheter och visar tolerans

Sammanfattningsvis är det nog så att vi borde visa mer kärlek till varandra och minska våra egon. Detta gäller både oss som individer och som kollektiv.

 
Författaren är  vd och ledamot av KKrVA
 

Kommunikationsförslag

Som en motsats till det förra lite negativa inlägget följer här ett förslag som jag hoppas ska tas emot positivt.

Saken är den att Försvarsmaktens fokus sakta men säkert glider mer mot behålla-perspektivet och lite mindre på ren rekrytering. Det är också så att ett avancerat CRM-system håller på att sjösättas. Avsikten är att få ett modernt systemstöd för att underlätta och systematisera kontakten med bland annat sökande till militär grundutbildning. Jag har inga djupare kunskaper om CRM-systemet men tror att det faktiskt kan bli riktigt bra. Det finns också en helt ny avdelning på FM HRC (Relation & Kommunikation) som bland annat ska "ratta" utvecklingen och implementeringen av CRM-systemet.

I myndighetens  kommunikativa portfölj finns dock redan idag ett instrument, som enligt denna blogg kan användas mer offensivt. Det instrument jag talar om är Försvarets Forum.

En GSS, CVAT, YO eller RO som avslutar sin anställning i Försvarsmakten tappar omedelbart också Försvarets Forum. Jag har hört en mängd vittnesmål om hur abrupt detta upplevs - efter kanske 40 år i Försvarsmakten så klipps relationen över en dag. Det är ju också så att det införda veteranbegreppet i sig egentligen betyder att man även efter anställningen på något sätt räknas in i försvarsmaktsfamiljen - om än utan giltig anställning. 

Denna bloggs enkla förslag är att Försvarsmakten bör ändra regelverket rörande tilldelning av Försvarets Forum.  

Låt exempelvis tilldelningen fortsätta i två år efter det att anställningen avslutats. 

En sådan åtgärd skulle med stor sannolikhet öka personalflödet tillbaka till Försvarsmakten - det är ju lättare att "flöda tillbaka" om man har en bättre kunskap om Försvarsmakten. 

Förslaget omfattar också de som direktrekryterats för att tjänstgöra i en internationell militär insats. Dessa arbetstagare har ju under sin anställning möjligen (?) haft tilldelning av tidningen, men efter anställningens upphörande klipps banden. Detta är faktiskt individer som själva valt en tidsbegränsad anställning och vars relation med Försvarsmakten borde vara värd att vårda bättre än idag.

Slutligen så talas det numera mycket om Försvarsmaktens behov av ambassadörer. Det är faktiskt lättare att vara ambassadör om man har någorlunda aktuella kunskaper om det ämne som man ska vara ambassadör för.

GMY

Sinuhe

Luftlandsättning i Norrbotten


Min upplevelse av en virtuell luftlandsättning, inkl några scener "inifrån".

Nu har jag testat det, virtual reality. Jag bjöds in till en exklusiv premiär på Förvarsmuseum i Boden. En makapär spändes fast på mitt huvud och jag kunde sedan i alla riktningar "uppleva" fallskärmsfällningen över Normandie 1944. Inte som en utomstående utan jag fick en amerikansk fallskärmssoldats kropp och såg allt genom hans ögon.

Ja, det var en lite kuslig upplevelse, fast fallskärmshoppet "jag" gjorde fick mig inte ur balans. Det var mest en spännande upplevelse och i mina tankar fanns inte minst de två svenska airborne-frivilliga som på riktigt gjorde det jag "upplevde" och som jag haft kontakt med. Har även varit på plats i Normandie några gånger för att studera inte minst luftlandsättningarna.

Det är svårt att helt återge hur virtual reality funkar, men jag skulle säga att det är lite mer än att man kan se en 3D-film i alla riktningar inklusive bakåt. Man kan ju även få en kropp och "gå in" i scenariot. Visst kan man tänka sig många spel och spelfilmer i virtual reality (VR), och sådana kommer snarare än vad många tror, men jag tror nu, efter att ha testat det själv, även på det koncept som Luleå-företaget Virtual Light VR utvecklar just nu. Nämligen att detta borde kunna bli en mäktig och tankeväckande upplevelse i olika museum och även kunna kostnadseffektivt simulera situationer i olika utbildningar. Tänk att själv få "besöka" stenåldern, vikingatiden, medeltiden, Verdun och Stalingrad. Andra VR-scenarios skulle kunna träna, testa reaktioner på soldater, poliser, brandmän och andra yrkeskategorier.

För den som vill se flera stillbilder från produktionen "Airborne VR 1944" så lägger jag nu ut några sådana på min offentliga Facebooksida. På den berättar jag när och var jag ska hålla föredrag, lägger ut diverse bilder (mest egna) och tipsar om evenemang. Man får uppdateringar den sidan genom att lajka den.

Det bör tilläggas att det jag upplevde "bara" var en demo och att inget museum i Sverige ännu erbjuder VR-upplevelser, eller man kanske skulle säga VR-tidsresor.

Interpellationsdebatt i riksdagen om ArtE 740



För en tid sedan noterade jag att riksdagsledamoten Mikael Oskarsson hade tagit upp en intressant fråga i en interpellation till försvarsministern. Det handlade om avveckling av ArtE 740. Efter att jag läst Oskarssons interpellation så skrev jag ett eget blogginlägg i samma ämne.

Dagens interpellationsdebatt i riksdagen kan beskådas i efterhand här.

Uppgiften om att de återlämnade systemen som var uthyrda till Australien skulle vara skrotfärdiga stämmer inte. När systemen återlämnades till Sverige genomfördes en omfattande FAT (Factory Acceptance Test) enligt provplan upprättad av SAAB 2012-03-22. Dessa tester genomfördes för att säkerställa att den utlånade materielen fungerade lika bra som när den hyrdes ut, dvs fullt funktionsduglig. Det fanns således klart och tydligt i uppdraget krav på verifikation av funktion vid återlämning. Utlåningen ledde till och med fram till mervärden för systemet.

I sak har Peter Hultqvist dock helt rätt när han säger att om avveckling av ArtE 740 inte genomförs enligt plan, så kommer det att innebära konsekvenser för Försvarsmakten om man inte tillåts slakta systemet eftersom fordonen ska omfördelas till Armén och radarkomponenterna ska bli reservdelar till viskykorvetternas radar.

Detta faktum sätter verkligen sätter fingret på hur illa ställt det är inom Försvarsmaktens materielförsörjning, och hur underfinansierad hela materielanslaget är....

För att hålla marinens modernaste fartyg, våra Viskykorvetter vid liv, så krävs det alltså att vi slaktar ett fullt fungerande modernt radarsystem anskaffat för över 600 miljoner kronor för att kunna lägga det som reservdelar på Visby-hyllan!

Vi har dessutom köpt ny telekrigmateriel till Armén, men där det ändå krävs att ett antal fullt fungerande ArtE 740 ska skrotas för att det inte fanns pengar att anskaffa tillräckligt med fordon för att bära Arméns nya materiel!



Det här är otäckt tydliga tecken på att systemkollapsen kryper allt närmare.

Jag kommer inom kort att publicera ett gästinlägg i ämnet ArtE 740 författat av den person som bedömt har mest och längst kunskap på systemet samt dess aktuella status.


Läs även dagens kolumn i SvD där jag skriver om GOTLAND där ett antal ArtE 740 borde placeras.

Lyssna även på SR om vad som egentligen hände på Gotland. Kortsiktigt var ordet.....

Chimär av säkerhet?

Reflektion

Ett gammalt axiom säger, det man har med sig när man går ut i fält, är vad man har för lösandet av sina uppgifter, ofta och väl har det visat sig stämma. Vad har då detta med försvars- och säkerhetspolitik att göra, frågar sig säkert vän av ordning? Allt skulle jag vilja påstå. I en tid där fler och fler nationer förefaller bygga sin säkerhet antingen på bilaterala avtaleller ingående i allianser, så kan det vara intressant att se vilken säkerhet det, de facto ger, just nu, eller är det enbart en chimär?

All form av försvar bygger på förband, dess gripbarhet, dess materiella status samt tillgång på materiel. Ser vi till Europa under det kalla kriget, så garanterades Europas säkerhet främst av USA och dess förmåga att överföra förband till de förrådsdepåer som fanns utsprida i Europa, men även överföring av förband samt dess materiel till Europa. I Sverige fanns ett mobiliseringskoncept som byggde på utspridning över ytan av förbandens materiel, personalen snabbt skulle kunna transporteras eller själv ta sig till platsen där materielen fanns, för att sedan kunna börja verka som förband.

Således under det kalla kriget, fanns det åtminstone en konceptuell idé och vidtagna förberedelser för hur man i händelse av ofred skulle få förband på plats och snabbt kunna verka med dem. Hur det skulle fungerat i verkligheten, vet vi ju inte, som en konsekvens av det radikalt förändrade säkerhetspolitiska läget efter Sovjetunionens och Warszawapaktens upplösning, upphörde och avvecklades i princip det svenska systemet kring mobilisering men även NATO system med styrketillförsel och förhandslagring för predestinerade förband i Europa.

Nu dryga 20 år senare, står vi inför ytterligare en radikal förändring, pendeln har s.a.s. slagit från ett ytterläge till det andra ytterläget, många talar om ett nytt kallt krig, rent säkerhetspolitiskt så liknar spänningarna nu, de som fanns under det kalla kriget. Dock var det kalla kriget en ideologisk konflikt, nu kan vi snarare tala om en systemkonflikt, där dels de system för samverkan mellan nationer som upprättades efter andra världskriget ifrågasätts. Dels de post kalla kriget system som togs fram ifrågasätts.

Dessa spänningar, har som bekant gjort att dels NATO länderna återigen sätter en ökad tillit till den försvarsallians man är en del av dels har de militärt alliansfria staterna återigen orienterat sig på en bilateral nivå mot USA. I båda fallen handlar det om att öka sin egen säkerhet och i båda fallen ses USA som garanten för säkerheten. Men och här kommer återigen ett stort men, den säkerhet man förefaller förlita sig på har varken stora lager av utrustning än mindre större trupp kontingenter i Europa längre, därtill har man under två decennier, ej övat styrketillförsel till Europa.

Styrketillförsel till NATO länderna kan troligtvis ske relativt smärtfritt, när de väl är på plats, om det råder de nog inga tvivel om, då det fortfarande finns en konceptuell idé. Dock så skulle det innebära en massiv logistisk förflyttning över Atlanten, då mängden materiel i Europa är låg, en förflyttning som i händelse av en konflikt mellan NATO och Ryssland, troligtvis skulle bli utsatt för en hög grad av påverkan, av både flyg- och flottenheter. Detta är en faktor som ofta förbises i sammanhanget, dock något man åtminstone på Amerikansk sida, nu smärtsamt förefaller blivit varseom.

Därtill tillkommer problemet med vad som i engelska termer benämns anti-access/area denial, A2/AD, enkelt beskrivet är det att förneka en motståndare tillträde till ett begränsat område av främst luft- och sjörum. Så även om man skulle kunna förflytta sig relativt oskadad över Atlanten, så kan man fortfarande förhindras att inom vissa geografiska områden av Europa att genomföra sin styrketillväxt. De tydligaste områdena är kring Östersjön, Svarta Havet och till del även nu Medelhavet.

I det sammanhanget är det även väldigt intressant att notera hur småde ekonomiska resursförstärkningarna är, för de säkerhetspolitiska instrumenten över hela Europa. Man förefaller säga att den säkerhetspolitiska situationen är ytterst instabil och farlig, men man agerar utifrån att den ej är det med de ekonomiska medlen. Varpå återigen så blir slutsatsen att man tillsätter sin säkerhet, till någon som är placerad på andra sidan av ett hav, som troligtvis kommer få mycket stora svårigheter att tillföra sina resurser, för att utgöra en säkerhet, i händelse av en konflikt.

Så likt under det s.k. "kalla kriget" så förefaller en konflikt mellan Väst och Ryssland avgöras under, påoch över Atlanten. Troligtvis så avgörs utgången av en konflikt i än högre grad på Atlanten nu, än tidigare, med tanke på de begränsade resurser som USA de facto har i Västeuropa. Så just nu skulle jag vilja påstå, att graden av säkerhet man tror sig kunna uppnå vid olika vägval, är en form av säkerhetspolitiskchimär. En hög grad av egen förmåga kommer fortfarande krävas under en lång tid framöver hos alla nationer för att garantera sin säkerhet, något många förefaller förbise i den säkerhetspolitiska debatten i dagsläget, likaså förefaller man ej vara villig att betala för sin egen säkerhet.

Have a good one! // Jägarchefen

Nato och utveckling av Försvarsmakten


Den senaste tiden har det varit en livlig debatt i media, men framför allt på olika bloggar, om hur avväga olika funktioner inom Försvarsmakten. I försök att inom en alltför liten ekonomi hitta lösningar på hur Sverige ska kunna försvaras har ”skalförsvar” ställts mot ”ytförsvar”, förmågan till ”signaleffekter” mot reell krigföringsförmåga, ”lätta” förband mot ”tunga”, ”fjärrbekämpning” mot förmåga att återta terräng, mm.
Till detta har kopplats olika teorier om det framtida krigets karaktär och därmed vilka egenskaper hos Försvarsmakten som mest skulle avskräcka en eventuell angripare. Inte sällan, om man vill vara lite elak, har angriparens uppträdande och resurser beskrivits på ett sätt som passar mot de förmågor som man föreslår i sin lösning. Här kan man i och för sig fråga sig vad som är hönan eller ägget, synen på angriparen eller de system som förespråkas, det har inte alltid framgått helt klart.
Den tråkiga verkligheten är att det med nuvarande försvarsanslag inte går att utforma en Försvarsmakt, som på ett rimligt sätt, har förmåga att försvara ens de mest utsatta delarna av Sverige. Det hur man än rör om i grytan. Men även om vi satsade avsevärt större ekonomiska resurser på försvaret så skulle det inte medge att vi kunde skapa den förmågebredd som krävs för att undvika allvarliga luckor som en angripare skulle kunna utnyttja. Vore det rimligt, eller ur operativ synvinkel ens möjligt, att vi själva bekostade och drev t ex olika typer av satelliter eller system för att bekämpa ballistiska robotar?
Detta är inget nytt problem. Även under det Kalla kriget, när vi satsade i storleksordningen 3 % av BNP på försvaret så lämnade vi medvetet luckor i vår militära förmåga i hopp om, eller i förlitan på, att USA och andra Natomedlemmar skulle fylla dem. Den mest uppenbara är att vi avstod från egna kärnvapen, något vi allvarligt övervägde att anskaffa. Men även när det gällde t ex sjöfartsskydd så satte vi vår lit till att andra skulle sköta det, åtminstone fram till i närheten av Sverige, d v s till i höjd med Natomedlemmarna Norge och Danmark. I utbyte, om man vill kalla det så, bidrog vi till försvaret av Östersjöutloppen och höll ”ryggen fri” för Norge. På den tiden två vitala intressen för Nato. Denna informella arbetsfördelning grundade sig till stor del på en analys av var Nato och Sverige hade sammanfallande intressen.

Det är därför förvånande att så få debattörer gör en liknande analys när det gäller att utforma det framtida svenska försvaret.  Det speciellt som Nato idag, jämfört med tidigare, har ett avsevärt större behov av att kunna bedriva operationer i hela Östersjöområdet. De baltiska staternas medlemskap i alliansen, och Natos behov av att kunna försvara dem, har i grunden förändrat förutsättningarna för svensk försvarsplanering.  Något som rimligtvis också borde påverka de prioriteringar som kan och bör göras när det gäller Försvarsmaktens förmågor.
Några frågor som bör ställas är därför:
-          När, hur och med vad, kan Nato förväntas agera under en kris eller vid ett krig i vårt närområde,
 
-          Hur kan, eller snarare kommer, vi att bli påverkade (då även av vad Ryssland kan tänkas vidta för åtgärder),

-          Vilka svenska förmågor skulle bäst bidra till att Nato framgångsrikt kan försvara Baltikum, eller utryckt på ett annat sätt, hur kan vi bidra till att Natos trovärdighet som säkerhetsgarant för de baltiska staterna ökar och därmed risken för kriser och konflikt i vår del av världen minskar,

-          Kan det ligga i Natos intresse att understödja Sverige på något vis för att underlätta alliansens operationer till stöd för Baltikum, i så fall med vad och i vilka tidsskeden av en kris eller konflikt?
För att slutsatserna från en sådan analys skall ge fullt genomslag när det gäller Försvarsmaktens utveckling krävs att vi har full insyn i Natos planering och att vi kan påverka den, d v s vi måste vara medlemmar i alliansen. Dock tror jag att Natos och Sveriges sammanfallande intressen i många avseenden redan nu är så tydliga att vi bör se Försvarsmakten som en komponent i ett större sammanhang, och utforma Försvarsmakten därefter.
 
                                                                      *****

Ordning och reda?

Flyktingströmmen till Sverige ser inte ut att avta. Regeringen signalerar - åtminstone genom socialdemokratiska statsråd - att vi nått vägs ände. Samtidigt begär man hjälp av EU, både ekonomiskt och med omfördelning av flyktingar till andra medlemsländer.

Det är naturligtvis bra att regeringen vädjar till EU:s solidaritet, även om förhoppningarna om avlastning kanske inte är så stora. Danmarks utrikesminister Kristian Jensen lämnade följande kommentar till det svenska nödropet: "De har valt sin kurs och nu får de hantera det som de vill".

Men det finns också åtgärder som vi själva kan vidta här och nu. Ett exempel är att vi börjar tillämpa inre gränskontroll. Det innebär att de som kommer till Sverige, huvudsakligen med färjor och tåg, kontrolleras och registreras före inresa i landet.

Det har inte talats så mycket om saken, men det finns inresande som valt att inte legalisera sin vistelse i Sverige. Bedömningarna om hur många det handlar om varierar, men det finns nu ett stort antal människor i landet som valt att inte söka asyl. Vi vet inte vilka de är, vad de gör eller var de kommer ifrån.

Självklart har en del av dem som söker sig hit från till exempel Syrien slagits mot IS, men vi kan heller inte utesluta att en del av dem också varit en del av terrororganisationen. En gränskontroll, eller ens en asylprövning, ger inte svar på alla frågor, men för mig är det märkligt att svenska staten inte ens tar den möjlighet att kontrollera våra gränser som EU:s regler ger.

Stefan Löfven brukar med viss envishet upprepa att det ska vara "ordning och reda" i flyktingmottagandet, men varför låter regeringen då människor fritt och helt utan kontroll resa in i och vistas i vårt land? Detta förhållande utgör en risk för vår säkerhet och kan i längden inte accepteras.

Det nuvarande mottagandet leder också till en princip om att "först till kvarn får mala". Migrationsverket menar att uppemot en tredjedel av dem som kommer inte har tillräckliga skäl för att få stanna. Likväl mättar även dessa människor nu mottagningssystemet. Och om det stämmer, som migrationsministern påstår, att Sverige nu saknar möjlighet att erbjuda boende till dem som kommer, blir ju risken att de som har starka skäl för en fristad till sist inte kan beredas plats.

Sveriges handlingsfrihet minskar nu vecka för vecka. Den migrationsöverenskommelse som nyligen ingicks kommer inte att räcka och är i princip redan överspelad. Regeringen måste agera.

Allan Widman