Försvarsbloggare

av Annika Nordgren Christensen

Jag kan ha missat något, men den övergripande bilden av debatten och rapporteringen med anledning av budgetpropositionen för 2016, är att utgiftsområdet för försvar och samhällets krisberedskap passerades utan kommentarer. Det är naturligtvis ett resultat av den förutsägbarhet som skapades i och med försvarsuppgörelsen som slöts mellan regeringen och Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna den 17 april i år. Men ingen partiföreträdare eller journalist verkar riktigt intresserad av att ställa denna politiska förutsägbarhet mot den säkerhetspolitiska osäkerheten – det som egentligen vore mest intressant just nu.

Dessutom verkar få utöver de närmast sörjande vara engagerade i att följa upp hur det från politiskt håll – över hela skalan – så energiskt efterlysta totalförsvaret[1] faller ut i budgeten. Det är märkligt eftersom tonläget är fortsatt högt när det gäller osäkerheten i omvärlden. Det är knappt någon som diskuterar hotbild och konflikter utan att påpeka att de kommer att behöva mötas med samhällets samlade resurser, där det militära verktyget är ett av flera.

Det på många sätt mest illustrativa stycket i hela budgeten för utgiftsområdet är när man först slår fast att Försvarsmakten 2014 i stora drag hade förmåga som motsvarade de krav som ställts på myndigheten för året, för att i meningen efter konstatera att det under 2014 försämrade säkerhetspolitiska läget ställer ”förändrade och ökade krav på Försvarsmaktens operativa förmåga”. I och med detta sägs att vikten av och allvaret i de begränsningar som Försvarsmakten redovisat, har ökat.

På ett övergripande plan inskärper budgeten således allvaret i det säkerhetspolitiska läget och ambitionen av ökat tempo för att öka krigsförbandens operativa förmåga. Budgeten är en koncentrerad redovisning av framförallt tillståndet i Försvarsmakten och man kan fördjupa sig i allt från andelen befattningar i insatsorganisationen som uppfyller beredskapskravet om högst tre månader (d v s nästan 50 % exklusive hemvärnsförband) till att flygtidstidsuttaget fortsatt inte når det operativa behovet. Med andra ord en guldgruva för både faktaletare och felsökare.

När det gäller inriktningen av verksamheten skriver regeringen att försvaret ”tydligare bör inriktas mot den nationella försvarsdimensionen” och det följs konsekvent upp med en minskning av anslaget 1:2 Försvarsmaktens insatser internationellt och – skriver man – därmed minskas även möjligheterna att bidra till nya operationer. En konsekvensanalys av denna ominriktning saknas dock, t.ex. när det gäller det sammanflätade intryck man i allt övrigt ger av Sverige i det internationella militära samarbetsfältet. Man förlitar sig på rådande opinionsläge och, naturligtvis, reella behov av att möta upp utvecklingen i närområdet inom ramen för begränsade resurser. Men det vore på sin plats att problematisera en så utrerad sväng, utöver eventuell förlorad nytta för det internationella samfundet och människor i insatsområdena. Inte minst när det militära rådet från Försvarsmakten har varit beständigt över tid: Håll i inriktningen med både internationellt och nationellt.

Propositionen levererar inga direkta nyheter när det gäller nordiskt samarbete. Det finsk-svenska bilaterala samarbetet är av ”särskild vikt”. Det ska omfatta operativ planering och förberedelser för gemensamt användande av civila och militära resurser i olika scenarier, t.ex. hävdandet av respektive lands territoriella integritet eller utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan. Samarbetet ska vara ett komplement till, men skilt från, respektive lands nationella planering och ger en möjlighet men ingen utfästelse till gemensamt agerande.

Regeringen ser goda möjligheter till att fördjupa sitt fredstida militära samarbete med Danmark på marin- och flygområdet och man noterar lite mer svalt att det omfattande samarbetet med Norge ”bör fortgå” under 2016. I propositionen upprepas också den senaste tidens tydliga manifestation av relationen över Atlanten: Försvarsmakten ska inom alla stridskrafter bidra till att utöka och utveckla det bilaterala samarbetet med USA.

Sammantaget är det således försvar av Sverige som gäller och bilaterala samarbeten utan försvarsförpliktelser (eller garantier). Läget är svårare än under Försvarsberedningens arbetsår 2014, men försvarsöverenskommelsen står fast och tempot ska upp.

En underdiskuterad aspekt av (åter)orienteringen mot försvar av Sverige hemma och i närområdet, är att frågan om samhällets samlade motståndskraft och resiliens ytterligare kommer i förgrunden. Om försvaret av Sverige börjar i Sverige är det rimligen än viktigare att krisberedskap och civilt försvar finns på plats och fungerar. Eller med andra ord: Om man talar allvarligt om den säkerhetspolitiska situationen och drar stridskrafterna innanför landgränsen, klingar budskapet ganska falskt om man inte är beredd att med samma eftertryck ta itu med ett totalförsvar som är anpassat till de omständigheter som utgör samhället idag.

Eftertrycket finns där, i budgettexterna. Det står till exempel att det enskilt viktigaste under försvarsinriktningsperioden 2016 t.o.m. 2020, vid sidan om att öka den operativa förmågan i krigsförbanden, är att ”säkerställa den samlade förmågan i totalförsvaret”. Men om man aldrig har läst en budgetproposition för utgiftsområdet förut, lär intrycket vara att Försvarsmakten är fullkomligt detaljstyrd medan totalförsvaret i övrigt släpps ganska fritt från politisk styrning. Någon uppdragstaktik är det inte heller tal om, då uppgifter och delmål inte är kristallklara alternativt saknas helt.

I sammanhanget kan nämnas att det är justitiedepartementet och inrikesminister Anders Ygeman som är ansvarig för civilt försvar. Försvarsministern ansvarar för ”försvar” och ”militärt försvar”. På försvarsdepartementets hemsida anges dock att både Hultqvist och Ygeman är ansvariga för området ”Försvar” som omfattar totalförsvar (består av det militära försvaret och det civila försvaret samt samordningen mellan dessa verksamheter). Det framstår lite förvirrande och det är möjligen också en förklaring till varför planeringsanvisningar för civilt försvar dröjer. Ånyo utlovas planeringsanvisningar som ska ”säkerställa en sammanhängande planering för totalförsvaret”. Och i avvaktan på dem är aktörerna i vänteläge, alldeles oavsett vad man anser om den saken.

Regeringen skriver att det förändrade säkerhetspolitiska läget medför ett behov att återuppta arbetet med samhällets förmåga vid krigsfara och krig. Berörda myndigheter behöver utveckla planeringen och vidta åtgärder för att totalförsvaret ska kunna lösa sina uppgifter under höjd beredskap och i krig och regeringen trycker tydligt på att de myndigheter som har ett särskilt ansvar ska vidta de förberedelser som krävs – särskilt planering för att kunna anpassa verksamheten inför en förändrad säkerhetspolitisk situation.

”Enveckasförsvaret” gäller konsekvent på både den militära och civila sidan, kan konstateras, då det civila försvaret inledningsvis bör ”planera för att kunna lösa uppgifter under krig i 5–10 dagar”. Dock ska planeringen för övriga uppgifter, t.ex. skyddet av befolkningen och upprätthållandet av samhällsviktig verksamhet, kunna utföras under en betydligt längre tid.

Vad aktörerna ifråga anser om att ”de åtgärder som krävs för att upprätthålla och förbättra krisberedskapen och det civila försvaret bör i enlighet med ansvarsprincipen huvudsakligen finansieras inom ramen för ansvariga aktörers ordinarie verksamhet”, förtäljer inte historien. Möjligen sätter man hoppet till att finansiering också kan ske med medel ur anslaget 2:4 Krisberedskap, som också kan användas för att ”initiera och genomföra tvärsektoriella projekt och åtgärder inom krisberedskapen och det civila försvaret i enlighet med regeringens inriktning”.

Jag undrar när det politiska trycket för totalförsvaret och krisberedskapens utveckling, förmåga och pekuniära frågor manifesteras lika starkt som för det militära försvaret? Det vore inte en dag för tidigt – särskilt inte om man faktiskt lyssnar på vad politiken uttrycker när det gäller behov kopplat till omvärldsläget.

Att Försvarsmakten i alla fall drar sitt strå till stacken vid sidan av MSB illustrerades senast när tillträdande ÖB, generalmajor Micael Bydén, kommenterade utnämningen med orden:

”Vi ser ett försämrat säkerhetspolitiskt läge och vi ser nya hot. Det är en situation som ger mig som officer anledning att vara bekymrad samtidigt som det har stärkt mig i uppfattningen att samhället måste stå bättre rustat för att möta denna nya värld och i betydelsen av ett modernt svenskt försvar – civilt som militärt.”

 
Författaren är analytiker, f d riksdagsledamot och ledamot av KKrVA.

av Jan Leijonhielm

Under senare tid har såväl Putin som ryska ambassadörer uttalat direkta hot om kärnvapenanvändning mot väst. De har bl a gällt specifikt beredskapen vid ockupationen av Krim eller mer allmänna hot mot Natoutvidgning eller olika länders påstådda aggressivitet mot Ryssland eller ryska intressen.

Den ryska synen på kärnvapen och deras användning uttrycks formellt i säkerhetskonceptet eller militärdoktrinen. Av dessa framgår att Ryssland förbehåller sig rätten till ”first-use” om man upplever att nationen hotas av massförstörelsevapen eller överlägsna konventionella vapen. En tidigare version av doktrinen konstaterade t o m att massiva IT-angrepp skulle kunna utlösa ett kärnvapensvar. Detta gäller även med Ryssland allierade länder. Eftersom tolkningsföreträdet av den aktuella situationen ligger hos Moskva är slutsatsen att den allmänt givna försäkringen i militärdoktrinen av ”no first-use” är värdelös.

En liknande situation rådde under stora delar av det kalla kriget. Befälhavare för de ryska styrkorna i Östtyskland avslöjade efter sammanbrottet att de aldrig hade haft för avsikt att bry sig om några politiska löften om kärnvapen eller oannonserade angrepp på NATO-”vår uppgift var ju att vinna kriget”, som en general uttryckte det.

Historien visar också att WP-staben (helt dominerad av Sovjetunionen) länge planerade massiv användning av kärnvapen vid angrepp västerut bl a mot Danmark – väl dokumenterat från arkiv och forskning. Luftdetonationer på ett halvt megaton över Köpenhamn och mindre laddningar mot en rad danska städer planeradesde flesta militärt betydelselösa, alltså helt civila mål. Att styrkorna i Baltiska och Leningrads milo, som svarade för angreppsplaner mot Finland och Sverige, skulle haft ett annat modus operandi förefaller osannolikt. Avgörande var att med terrorbombningar tvinga motståndarna till snabb underkastelse.

För svenskt vidkommande torde den politiska ledningen mycket snart ha insett att kapitulation var enda sättet att hejda ett förödande förlopp. En tänkt detonation över Köpenhamn hade redan det genom effekter på Malmö utgjort casus belli, alldeles frånsett att man konstaterat förödelsen på andra sidan sundet och dragit den enda tänkbara slutsatsen.

Denna syn på kärnvapen går även i dag som en röd tråd genom ryskt militärt tänkande. Kärnvapen är den nödvändiga stormaktssymbolen, som därför prioriteras i budgeten, och man behåller, trots höga kostnader kärnvapentriaden. Den praktiska användningen av främst taktiska laddningar lärs dessutom ut och övas kontinuerligt vid högre skolor och i större manövrar. Ryssland bedöms ha ca 2000  laddningar i bruk och upp till ca 5000 i reserv, huvuddelen placerade hos flyget, men även markstridskrafterna förfogar över sådana, som sannolikt kan användas av artilleriet. De taktiska kärnvapnen har inte ingått i några nedrustningsavtal, och lagring, utplacering samt säkerhet är i stort okänt, liksom på vilken nivå beslut om användning fattas.

Min slutsats blir att kärnvapentröskeln vid ett eventuellt krigsutbrott för rysk militär alltjämt måste betraktas som oroväckande låg. Den blir inte högre av att den politiska ledningen internationellt retoriskt utnyttjar ett potentiellt hot. Ryssland har i dag en bedömt acceptabel andraslagsförmåga, trots motgångar och förseningar i kärnvapenprogrammet. Man stoltserar med prestanda, utlovar banbrytande ”överraskningar” och prioriterar nya missiler med stor penetrationsförmåga. Fram till 2020 skall 400 nya långdistansmissiler levereras. Strategiskt kärnvapenbärande flyg går åter ut på långa distanser och kränker gränser. Utplacering av Iskander sker eller hotas ske i närområdet. Rysk underrättelsetjänst bedriver åter verksamhet mot svenska militära mål och operativa förhållanden. Förmodat ryska ubåtar går åter in i svenska skärgården.

Uppenbarligen är detta populärt hos ryssen: i en nyligen genomförd opinionsundersökning får Putin sin hittills högsta notering för att han återskapat rysk militär förmåga och inrikespolitisk stabilitet. Putins popularitet är i alla undersökningar starkt knuten till krig eller krigshot. Detta sker trots att han leder landet mot den militariserade polisstaten, för att citera förre finansministern Kudrin. Den slutsats Putin måste dra mot bakgrund av att han riktar in sig mot en lång period på tronen blir enkel och skrämmande.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA