Sökresultat för: ida granat

Erfarenheter från att strida på hemmaplan

Våra svenska soldater och förband står sig väl vid en jämförelse med andra länders motsvarigheter. Foto: Emy Åkerlund, Försvarsmakten. av Jacob Fritzson Under övning Nordanvind 19 truppförde jag som plutonchef en pansarskyttepluton tillhörande en av I19:s mekaniserade bataljoner. Min pluton bestod delvis av tidvis tjänstgörande soldater (T-soldater), alltså deltidssoldater, men även kontinuerligt anställda soldater (K-soldater). […]

Erfarenheter från att strida på hemmaplan

Våra svenska soldater och förband står sig väl vid en jämförelse med andra länders motsvarigheter. Foto: Emy Åkerlund, Försvarsmakten. av Jacob Fritzson Under övning Nordanvind 19 truppförde jag som plutonchef en pansarskyttepluton tillhörande en av I19:s mekaniserade bataljoner. Min pluton bestod delvis av tidvis tjänstgörande soldater (T-soldater), alltså deltidssoldater, men även kontinuerligt anställda soldater (K-soldater). […]

Fiska med handgranat

Fiskeredskap i Ukraina (och Ryssland).

Ukrainakriget blev igår rejält uppmärksammat på DN:s förstasida som största nyhet med rubriken ”MITT I FRONTLINJEN”. Sedan några veckor skjuts det mindre i Ukraina, och kanske som en konsekvens av det får svenska tidningsläsare nu en rejäl titt på tillvaron i ukrainska arméns skyttegravar. Bättre sent än aldrig och klart läsvärt – men textens brister säger också en del.

Det är på det mänskliga planet en klart informativ och rätt gripande text av Michael Winiarski. Fotografierna av Paul Hansen är starka och här kan man se flera fina extrabilder. Jag skulle säga att reportaget ger mer känsla för frontvardagen i Ukraina – som fisket med hjälp av handgranat – än det mesta som tidigare tryckts på svenska. Men så finns det tyvärr också flera egendomligheter, några kanske bara av mindre vikt men också en viktig.

Situationen i östligaste Ukraina påminner nu om läget som rått i Transnistrien i nästan ett kvartssekel. Mycket i texten bekräftar detta och det understryks i den analys av DN:s Ingmar Nevéus som ligger direkt efter reportaget i pappers-DN. Därför är det lite märkligt att Winiarski benämner området ”Trandniestr” medan Nevéus tack o lov skriver Transnistrien. Även om korrekturläsandet numera görs på en mycket låg nivå borde man ha upptäckt detta och hållit sig till Transnistrien. Detta är ett område som fler borde få lära känna – utan kunskap om dess öde är det svårt att nu diskutera östligaste Ukraina.

Ett annat märkligt fel är att GRU benämns som ”den ryska säkerhetstjänsten”. Jag har svårt att tro att Winiarski inte skulle känna till att GRU är en underrättelsetjänst, mer exakt den ryska militära underrättelsetjänsten. Hm, kanske bara ett hjärnsläpp – som vi alla drabbas av ibland.

Slutklämmen i analysen av Nevéus är nog allvarligare: ”…det verkligt svåra: att överbrygga klyftorna mellan ukrainare i öst och väst, att läka alla sår som rivits upp.” Det finns två skäl till att dessa ord haltar. Som reportagets text (och många utländska reportage) visar, så kan man som främst rysktalande, som ryss – ja, till och med som rysk medborgare – känna sig hemma i den ukrainska armén (liksom i frivilligförbanden). Klyftans storlek kan alltså diskuteras. För det andra frammanar orden en missvisande bild av hur stor (egentligen liten) del av Ukraina som erövrats. Inte för att förringa den fruktansvärda blodsspillan och förstörelse som skett, men det är viktigt att ha klart för sig att ryska förband och frivillig milis lyckats ta över endast en del av östra Ukraina, knappt tre procent av hela Ukrainas territorium (det blir mer om man inte skulle räkna Krim som ukrainskt, men ingen stor skillnad).

Dock, väldigt positivt med ett mer ingående reportage om Ukrainakriget och Paul Hansens bilder från Ukraina hoppas jag han kan visa mer av i någon fotobok framöver.

Transnistriens ännu aktuella flagga.

Vår framtida marin




Försvarspropositionen Sveriges försvar 2016-2020 har precis färdigställts och kommer inom kort att läggas på riksdagens bord. Således vet vi hur försvaret under rubricerad period kommer att se ut. I det här inlägget kommer jag att fritt reflektera över konsekvenser för Marinen både i stort och smått baserat på regeringens underlag.


Med tanke på omvärldsutvecklingen så måste vårt försvar syfta till att undvika krig samt att freda vårt svenska territorium och därmed förneka någon annan att använda det för sina egna syften. Allt som inte direkt eller indirekt bär mot det målet är i mina ögon helt obsolet.
För att åstadkomma detta krävs att VI kan skapa en försvarsförmåga. Denna försvarsförmåga är dessutom alltid relativ. När vår försvarsförmåga är tillräcklig stor har vi skapat en tröskeleffekt, d.v.s. vårt försvar blir krigsavhållande och därmed är syftet är uppnått. 
Försvarsförmåga bygger enligt mitt synsätt på tre avgörande faktorer.
– Personal (Välutbildad i rätt mängd)
– Materiel (Operativt relevant i rätt mängd)
– Övning (Personal och materiel är övade och prövade)
För Marinens del så borde all verksamhet ytterst syfta till två huvudsakliga förmågor, att kunna bekämpa mål på och under ytan. Om vi klarar av att åstadkomma det i tillräcklig omfattning så har vi skapat en tröskel och vi kommer då att även att kunna hålla våra hamnar och sjövägar öppna. Utöver dessa huvudsakliga förmågor så är annan marin stödverksamhet så som underrättelseinhämtning på och under ytan samt sjöminröjning avgörande för att nå framgång.
Försvarsbesluten 2000, 2004 och 2009 har dock inte direkt bidragit till att förmågan att bekämpa mål på och under ytan har stärkts, i stället har Marinen sysselsatt sig med en rad andra saker. Men sedan ett antal år tillbaka ligger fokus återigen rätt saker vilket är glädjande. 

Avveckling av ubåtsjaktförmåga – två gånger
Förmågan att bekämpa mål under ytan är som sagts här ovan en av de två viktiga förmågorna. Men tyvärr så har svensk ubåtsjaktförmåga , hör och häpna, monterats ned hela två gånger, och nu måste vi bygga upp den en tredje gång. Inom få andra områden har vi glömt bort historien så kraftfullt som inom detta område. Den första gången avvecklades ubåtsjaktresurserna i samband med försvarsbeslutet 1972 då man från politiskt håll ansåg att ”ubåtsjakt ska lösas med andra medel än militära”. Vad som avsågs är höljt i dunkel, men var förmodligen dåtidens variant av skönmålning och verklighetsfrånvänd försvarspolitik. Då hade vi förvisso helikoptrar, men i övrigt var det sämre. När vi stod inför fullbordat faktum med först Utöincidenten 1980, U-137 1981 och slutligen Hårsfjärdenincienten 1982 så insåg man snabbt hur illa ställt det var.
Därefter genomfördes en politisk och militär kraftsamling där ubåtsjaktförmågan successivt byggdes upp och var på sin absoluta topp i mitten av 90-talet då Kustartilleriet hade byggt upp ett omfattande fast min- och sensorsystem (KAFUS) med sina ubåtsskyddskompanier. Sex korvetter typ Stockholm och Göteborg med kvalificerad ubåtsjaktutrustning, vi hade sju minröjningsfartyg med högfrekventa sonater, tolv bevakningsbåtar och fyra bojbåtar för inomskärsubåtsjakt. Våra fjorton stycken, fullt ubåtsjaktutrustade Hkp 4 hade fått den uppgraderade sonaren 214. Till detta skall även läggas att vi hade ett ubåtsjaktflygplan (Y891) samt åtta ubåtsjaktutrustade patrullbåtar typ Kaparen som var riktigt kompetenta inomskärsjägare med såväl skrovfast hydrofon som släphydrofon.
Vi hade vid den tiden även relevanta ubåtsjaktvapen i form av torpeder och sjunkbomber på i stort sett samtliga enheter inklusive helikoptrar, och våra fartyg hade fått incidentvapnet ELMA (antiubåtsgranatkastare) som kunde nyttjas dels för att tvinga upp en ubåt utan att nödvändigtvis sänka den, och dels mot farkoster på mycket grunda vatten.
Tröskeleffekt inom ubåtsjakten
Ubåtsskyddet och ubåtsjaktstyrkan i mitten av 90-talet var således både bemannad, utrustad och övad för att kunna lösa uppgift. Som sagts tidigare, när dessa tre parametrar harmoniseras uppnås förmåga och därmed tröskeleffekt.
Nostalgi enligt principen ”det var bättre förr” tänker möjligen någon enstaka när ovanstående räknas upp. Men faktum är att det är precis den här materielen som hade behövts här och nu – OM man vill försöka lösa problemet med kränkningar. De som anser att detta inte är nödvändigt anser således medvetet eller omedvetet – indirekt – att vi kan acceptera att någon annan nyttjar våra vatten för sina egna syften. Om man istället anser att ”det är för jävligt” borde man också rimligtvis föreslå omedelbara åtgärder för att höja tröskeln för att vi inte ska drabbas av nya undervattenskränkningar i höst, och om det ändå sker, ge ubåtsjägarna de bästa möjliga förutsättningarna för att nå framgång.
Nu är det regeringen som på eget initiativ som vill öka ubåtsjaktförmågan vilket är ett sundhetstecken och det tyder på insikt om vikten att kunna hävda vårt territorium även under ytan. Åtgärderna är förvisso små, men det kommer att göra skillnad när allt är på plats. 

Förmågan att påverka mål på ytan
Om ubåtsjakt är den ena av två viktiga förmågor så är strid mot sjömål den andra. Huvudvapensystemet inom ytstriden är fortfarande RBS-15 som togs fram i slutet av 70-talet. Vår sjömålsrobot är i sin grundkonfiguration således närmare 40 år gammal, även om en del uppgraderingar har gjorts. Men eftersom förmåga är något relativt så måste vår robot ställas mot de system som är framtagna för att bekämpa sjömålsrobotar, såväl hardkill som softkill, d.v.s luftvärn av olika slag samt robotmotmedel. Att gå in detalj runt detta är inte görligt p.g.a. sekretess, men vi kan konstatera att utvecklingen på motståndarsidan inte har stått still.
Utöver detta har vi vissa sjöminor kvar samt RBS-17 inom Amfibiebataljonen. För att få ut sjöminor krävs tillräckligt många minbärande fartyg, och för att uppnå effekt med den korträckviddiga RBS-17 vår i unika och stora skärgårdmiljö så krävs det åtskilligt med eldenheter för att kunna uppnå effekt. Inte heller här avser jag inte gå in på några detaljer.
Sist men inte minst har vi våra fyra ubåtar. Dessa är dock begränsade till nyttjande av torpeder.
Vad som ofta glöms bort när sjömålsstrid diskuteras är vikten av sensorer, i synnerhet för att kunna verka med RBS-15 på stora avstånd. Här är våra fasta sensorer i form av radarkedjan samt flygande resurser viktiga komponenter. Den fasta radarkedjan är av sin natur (fast materiel) sårbar i händelse av krig. Därför blir flygande rörliga sensorer så som ASC 890 samt sjöoperativ radarspanande helikopter viktiga. Vå flygande spaningsradar ASC 890 finns endast i två unika exemplar och Hkp 14 är som bekant långt ifrån levererad.
Sammanfattningsvis landar vi då i följande sammanställning under den kommande försvarsinriktningsperioden avseende bekämpningskapacitet. Sju robotbärande korvetter, fyra ubåtar och en amfibiebataljon som ska kunna verka efter vår 270 mil långa kust både på ostkusten, sydkusten, västkusten och tunt Gotland. Lägg där till att det är samma sju korvetter som ska jaga ubåt, eskortera viktiga transporter till Gotland etc. 
Huruvida det här är tillräckligt behöver jag nog inte ens gå in på, utan konstaterar istället att f.d. Chefen för Marinen Dick Börjesson uttryckte följande för inte så särkilt länge sedan. Han ansåg att det var ”hårda bud” när antalet ytstridsfartyg skulle krympas till en numerär om 36! Idag har vi sju…. Antalet ubåtar och amfibibataljoner har sedan FB-00 stympats på samma sätt.
Till detta skall läggas ett Flygvapen med RBS-15 bärande JAS 39 också, men som namnet JAS (Jakt, Attack, Spaning) anger så ska man syssla med mycket annat också.  

Avgörande materielsystem i vår framtida Marin

Bevakningsbåtar
Regeringen har genom sin proposition (förhoppningsvis) räddat sju Bevakningsbåt typ 80 från skrotdöden. Fartygen som byggdes särskilt för inomskärs ubåtsjakt och levererades till Marinen i mitten av 90-talet har mycket mer kvar att ge, även om det behövs genomföras en rad materielåtgärder för att kunna vidmakthållas. Försvarsmakten hade planerat för att avveckla alla dessa sju (fem skulle vidmakthållas vid bevakningsbåtskompaniet i Göteborg). 
Fartygen är redan avrustade och föreslås bli reservdelar och/eller skrot. Självstympningen, som motiveras med brist på personal och pengar, håller således på att verkställas, men ser nu ut att räddas av gong-gongen.
Bojbåtar
Marinens sista bojbåt avvecklades bara några veckor efter att Operation Örnen i oktober förra året hade avslutats med motiveringen att ”Försvarsmakten ej längre har behov av Hydrofonbojfartyg typ Ejdern i insatsorganisationen”. Bojbåtarna levererades till Marinen i mitten av 90-talet och var i drift i knappt 10 år. Därefter har de legat upplagda på land, och därmed kunnat hållas i gott skick. 2009 överfördes två av dessa bojbåtar, HMS Svärtan och HMS Viggen till Sjöfartsverket där de idag använd för sjömätning och har fått namnen Anders Bure och Johan Månsson. Den tredje bojbåten HMS Ejdern överläts till FOI 2011. Den sista bojbåten HMS Krickan avvecklades enligt beslut den 11 november 2015 och skänktes senare till Sjövärnskåren Gotland.
Samtliga bojbåtar används nu av andra organisationer, således kan man dra slutsatsen att de inte var helt förbrukade. Eftersom det inte alls är okänt att passiva sensorer och bojsystem är ett optimalt  hjälpmedel för att detektera ubåtar och undervattensfarkoster så är det märkligt att dessa fartyg har avvecklats. Det är osannolikt att en inkräktande ubåt skulle köra rakt in i ett område där aktiv sonarsändning sker, det vore likställt med att vilja bli upptäckt. Därför är bojbåtar en mycket viktig komponent i en ubåtsjaktstryka, och det var exakt av den anledningen som de fyra fartygen anskaffades på 90-talet.
Om jag tar mig friheten att tycka till i ärendet, så hade jag önskat att man istället för att fatta beslut om avveckling av HMS Krickan den 11 november istället hade fattat beslut om driftsättning. Genomför omedelbart nödvändiga materielåtgärder, återinstallera avrustad boj- och analysutrustning. Kommendera den personal som senaste åkte på systemet att påbörja utbildning av en besättning. Det handlar om ca 10 personer i en besättning och nyckelkompetensen finns fortfarande kvar på olika ställen i Försvarsmakten. Syftet skulle vara att snabbt återuppbygga kompetens och därmed hade vi legat på framkant. Det må säkert finnas en rad hinder och omständigheter som inte jag känner till, men hinder är till för att överbryggas – om man vill!
Nu är regeringens inrikting att fyra av de sju Bevakningsbåt 80 som förhoppningsvis räddas från skrotdöden ska byggas om till just bojbåtar och därmed är cirkeln åter igen sluten. Hade vi räddat och driftsatt HMS Krickan så hade vi haft ett förhandsläge där operatörsträning hade kunnat genomföras ombord på en kostnadseffektiv mindre plattform. Nu är den möjligheten borta.

Korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall 
Regeringen ger i sin proposition per definition äntligen klartecken (så fort riksdagen antagit proppen) att påbörja ombyggnaden av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall enligt plan. Exakt vilka åtgärder som ska genomföras är oklart, men de är planerade att nyttjas till ca 2025, d.v.s. enbart 10 år. Det anser jag är för kort tid. De bör givetvis vidmakthållas längre än så, och eventuella nya ytstridsfartyg ska givetvis inte ersätta dessa två. Nya fartyg bör istället anskaffas för att utöka numerären.
HMS Sundsvall är i dag i drift vid 4. Sjöstridsflottiljen men systerfartyget HMS Gävle ligger sedan två och ett halvt år tillbaka avrustad på Muskö. Avrustningen skedde snabbt då fartyget skulle byggas om. Sedan dess har inget hänt då Alliansregeringen vägrade att fatta det nödvändiga beslutet.
De två systerfartygen HMS Göteborg och HMS Kalmar kommer sannolikt att bli skrot inom kort efter att ha legat avrustade sedan 2004 respektive 2006.

Korvetterna HMS Stockholm och HMS Malmö
I regeringens proposition anges ska bli vedettbåtar(!) Således ska dessa båda korvetter reduceras på personal och materiel. Det här är för mig en obegriplig väg att gå givet omvärldsläget. En vedettbåt är per definition i praktiken ett obestyckat fartyg avsett för sjöövervakning, läs HMS Jägaren på Västkusten.
Det är knappast så att vi behöver färre sonar och robotbärande korvetter i Marinen. Antalet sju ska heller inte ses som ett tak längre. Så var det möjligen tidigare, men jag har inte hört någon politiker som uttryckt att Marinen inte får ha fler än sju korvetter. Att vidmakthålla dessa två med befintlig materiel skulle enligt FMV beräkningar i princip vara kostnadsneutralt, ändå väljer FM att avveckla korvettförmågan på dessa två enheter, oklart varför.
Om man prompt vill ta bort två ubåtsjaktplattformar så hade det åtminstone varit rimligt att vidmakthålla dessa som robotbåtar och behålla robotställ, robotar samt personal för detta. Det hade krävts en (1) extra personalrad per fartyg. I operativ tröskelhöjande effekt hade det inneburit ytterligare 16 extra sjömålsrobotar kunnat vara möjliga att nyttja till sjöss. Det hade inneburit att vi gick från 56 robotar (7 fartyg x 8 robotar) till 72 robotar. Procentuellt hade det inneburit en ökning med hela 29%. Att man nu väljer bort den möjligheten är som sagt obegripligt.
Grundproblemet ligger på sjöövervakningsuppgiften som skall lösas 365/12/24. Med så få fartyg som Marinen förfogar över idag så vidhåller jag att man måste hitta andra lösningar så att Marinens fartyg får möjlighet att öva kvalificerad väpnad strid i större omfattning, d.v.s förbereda oss i ännu större utsträckning för att lösa den viktigaste huvuduppgiften. Mitt förslag på lösning har jag skrivit om tidigare, dvs införliva Kustbevakningen i Marinen och överlåt sjöövervakningsuppgiften på de som har bäst fartyg för ändamålet. Men oavsett om det är HMS Stockholm och HMS Malmö som ska lösa sjöövervakningsuppgifter i framtiden så är det ändå obegripligt att efterfrågade förmågor ska tas bort.
Det pratas i propositionen om dubbla besättningar till fartygen. Men att först stympa fartyg och därefter tillföra dubbla besättningar ökar enligt mitt sätt att se det inte försvarsförmågan i krig, den ökar enbart uthålligheten i den fredstida sjöövervakningen. För att utöka försvarsförmågan i krig, där händelseförloppen bedöms vara snabba behövs enligt min bedömning fler fartyg, inte fler besättningar.
Än är det dock inte för sent för regeringen och Försvarsmakten att ändra sig i den här frågan, men det kanske är att hoppas på för mycket… Sverige behöver fler sonar och robotbärande fartyg, inte färre.
Ubåtar
Våra ubåtar vidmakthålls till en mycket låg numerär, nämligen fyra. I dagsläget tre ubåtar av Gotlandsklass och HMS Södermanland. Ubåtar utgör för Sverige även i fortsättningen en mycket viktig komponent i det marina spektrumet av förmågor. Att affären med nya ubåten A26 gick i lås är viktigt, men tyvärr kommer torped även i fortsättningen att vara huvudvapnet. Jag har tidigare skrivit om ubåtens konfiguration och ställt frågan om den givet omvärldsutvecklingen är operativt relevant?
Den låga numerären om fyra kommer tyvärr att vidmakthållas in i framtiden. Det fanns en ypperlig möjlighet att öka numerären till fem i samband med att A26 levereras. D.v.s två nya ubåtar samt tre äldre av Gotlandsklass. Så blev det inte, istället kommer en av våra tre Gotlandsubåtar att utgå tillsammans med HMS Södermanland. Mycket olyckligt!
Minröjningsfartyg och Visbykorvetter
In i framtiden tar vi med oss fem Visbykorvetter, fem minröjningsfartyg typ Koster och två mindre röjdykarfartyg. Visbykorvetterna får inget robotluftförsvar, det finns inte längre med på den politiska agendan. Det här kommer att även i fortsättningen inverka på förmågan att kunna skydda andra fartyg under ett luftvärnsparaply under exempelvis en eskort. Numerären fem är dessutom alldeles för liten när totalen av ytstrids fartyg endast är sju.
Minröjningsfartygen som också är fem till antalet är ytterst kompetenta och kan även bidra inom ubåtsjakten med sin högupplösta sonar som kan åstadkomma näst intill fotografiska bilder av havsbotten. Fartygen är ”sakletare” av rang, men de är som allt annat i Marinen alldeles för få till antalet. Betänk om uppgiften skulle vara att hålla leder till vår största importhamn Göteborg öppna samtidigt som leder till våra egna basområden måste hållas öppna för våra egna syften…. Två av fartygen i Landsortsserien avvecklades 2009 då man valde att inte uppgradera dessa till Kosterklass. Det var ett dumt beslut, men som vanligt är det dyrt att vara fattig.
I regeringens proposition framgår att ersättare till minröjningsfartygen planeras i perioden bortom 2020. Vad gäller nya ytstridsfartyg som tidigare låg i materielplanen så är de i regeringens underlag nu helt borta på samma sätt som ersättare av stödfartyg. Det här är inte bra alls eftersom det kommer att innebära att numerären ytstridsfartyg under överskådlig framtid kommer att hållas på den alldeles för låga numerären sju.

Sjöinfobataljonen
Ett marint krigsförband som ofta glöms bort är Sjöinformationsbataljonen där Sjöbevakningskompanierna med sina fasta radarstationer ingår. Här finns även Marinens Radio som ansvarar för allt samband i Marinen samt den kanske mindre kända UVSC (Undervattensspaningscentralen) som finns på Muskö. I regeringens proposition anger man att man inom ramen för satsning på ubåtsjakt ska utöka antalet fasta undervattenssensorer vilket är mycket bra och framför allt kostnadseffektivt avseende spaning. Med anledning av reportaget i radio så får vi hoppas på att man även får utökad personalram. 

Sammanfattning

Jämfört med hur FB09 såg ut så utökas inte Marinens numerär i något avseende. De sju bevakningsbåtarna har däremellan avvecklats, men är nu på väg tillbaka räddade av regeringen. Därmed har vi Status Quo. Eftersom numerären inte ökas i något avseende så innebär det givetvis problem med att öka den marina försvarsförmågan. 
Trots att vi har en omfattande ökning av aktiviteten på och över Östersjöns yta, samt otvetydiga undervattenskränkningar så vill Försvarsmakten (ÖB) ändå lägga 18 miljarder på en basplatta, vilket primärt handlar om materiel till Armén. ÖB avråder bl.a. från att stärka ubåtsjaktförmågan. Motivet ska vara att det skulle försämra förmågan att möta ett väpnat angrepp. Det här får jag inte ihop, ubåtsjaktförmåga är en vital komponent i förmågan att möta ett väpnat angrepp och för att kunna hävda vårt territorium. 

Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.

Nu har regeringen och övriga politiska partier gjort en annan bedömning och gör vissa satsningar på ubåtsjaktförmågan ändå vilket enligt min bedömning är helt nödvändigt.

Avslutningsvis frågan om Gotland. Även här avråder ÖB politikerna från att basera permanenta förband på ön. Men även inom detta område så gör politikerna en annan bedömning och pekar ut Gotland som ett synnerligen strategiskt intresse, vilket även många andra experter gör, både svenska och utländska. För den som undrar varför det är viktigt att vara på Gotland så rekommenderas läsning av Peter Hammarbergs blogginlägg från 2009. Slutsatserna anser jag fortfarande är giltiga.

Varför då diskussion om Gotland i detta inlägg med marint tema, Gotland är ingen marin angelägenhet tänker säkert många av er läsare. Men faktum är att all tung materiel som ska flyttas till Gotland kommer oundvikligen att tvingas transporteras på köl över havet. Samma sak gäller för alla förnödenhetstransporter till och från Gotland. För att i kris eller krig skydda dessa transporter så kommer oundvikligen marina stridskrafter att krävas. Men tanke på vår oerhört låga numerär så ligger det således i ett marint intresse att det som ska nyttjas på Gotland redan finns där från början så att inte våra fåtaliga marina stridskrafter blir bundna hit. Det kommer förmodligen i ett sådant läge finnas en rad andra viktiga uppgifter att lösa.

Den övergripande slutsatsen baserat på propositionen blir då att Marinen vidmakthålls på en mycket låg nivå. Ubåtsjaktförmågan förstärks i vissa avseenden, men förmågan att verka mot sjömål ökas inte då numerären av vapenbärare inte ökas, och inte heller kommer något nytt robotsystem att tillföras under perioden. 

Genom att vidmakthålla korvetterna Stockholm och Malmö som antigen korvetter alternativt robotbåtar hade en ökad förmåga kunnat åstadkommas med mycket ringa medel. Det här är som Allan Widman brukar säga ”en lågt hängande frukt”. Men kanske hängde den så lågt att ingen såg den….

Vår framtida marin ser således ut som den har gjort sedan FB-04 då det inte fanns något hot då hela Försvarsmakten ominriktades mot internationella insatser. Detta trots att omvärldsläget nu i grunden är förändrat, att Ryssland rustar i mycket stor omfattning, att Europas gränser har flyttats med hot om militört våld och att vi har haft omfattande undervattenskränkningar. Inget av detta anses således föranleda behov av en utökad marin.

Julkalender 2014: Lucka 15 – granatkastare

Bataljonsartilleriet i Armén har under lång tid varit eftersatt och väntat på förnyelse. Under 90-talets mekanisering av arméförbanden renodlades bataljonsartilleriet mot 12 cm granatkastare och man lämnade de snabb- men kortskjutande 10,5 cm haubitsarna. Dessa hade också en grupperingstid vars längd gjorde dem föga lämpliga att använda i den moderna stridsmiljön, särskilt när det gällde understöd av rörliga mekaniserande förband med högt stridstempo. Att åka ifrån sitt understöd är varken lämpligt vid anfall eller reträtt. 12 cm granatkastarna hade också fördelen att få en ny svensk precisionsammuntion mot stridsfordon (STRIX), vilket möjliggjorde bekämpning av sådana med indirekt eld.

På sikt var avsikten att ersätta 12 cm granatkastarna med en modernare mekansierad 12 cm granatkastare som både skulle kunna förflytta sig i takt med de mekaniserade förbanden, snabbgrupper, ha en hög eldhastighet och framförallt även erbjuda sin besättning skydd. Systemet kom att kallas AMOS (Advanced Mortar System) och utvecklades gemensamt med Finland. Medan den finländska varianten skulle placeras i en vapenhuv på en pansarterrängbil, utvecklades den svenska för stridsfordon 90. Inte nog med detta utan systemet var även avsett att ha dubbla eldrör, vilket gav en mycket hög eldhastighet och dessutom möjlighet till multiple round, simultaneous impact, d.v.s. att granat sköts i rask takt med olika uppsättning (vinkel), men med samma nedslagspunkt och tid. Därtill kunde systemet även avge direktriktad eld med högeldhastighet, vilket gav ytterligare dimensioner i den mekaniserade striden.

Idag har Finland sina AMOS i operativ tjänst sedan många år. Så hade fallet kunnat vara i Sverige också – men den första regeringen Reinfeldt ville annat. Våren 2008 strök Genomförandegruppen en materielprojekt utan att Försvarsmakten eller FMV hade möjlighet att påverka detta. Om denna ”amatörernas afton” har skrivits rätt mycket genom åren på denna blogg och även Riksrevisionen har i hårda ordalag kritiserat detta, då flera av materielprojekten därefter fått läggas tillbaka, både försenade och till avsevärt högre kostnader. När AMOS avbröts av Genomförandegruppen återstod några hundra miljoner kr plus ammunitionsanskaffningen till systemet hade varit infört i organisationen. Riksrevisionen konstaterade dessutom i sin rapport att kostnaderna för att avbryta projektet översteg den besparingspotential som Genomförandegruppen identifierat. Därutöver blev vidmakthållandet av äldre granatkastare kostsammare då underhållet på dessa sedan år avbrutis p.g.a. att de skulle ersättas, samt en bestående merkostnad då mer personal krävs för att operera dessa jämfört med AMOS.

Om vi i Sverige blev sura för att Norge hoppade av Archer-anskaffningen, så kan man ju därtill gissa hur Finland upplevde det när vi i Sverige plötsligt avbröt anskaffningen av AMOS där finsk försvarsindustri var kraftigt inblandad.

För Försvarsmakten blev konsekvensen att markstridsbataljonerna stod utan långsiktigt lösning på bataljonsartilleri och resultatet i den lättrörliga eran med prioritet på internationella insatser blev att utrusta alla förbanden med den lätta 8 cm granatkastare som tidigare varit understödet för jägarförbanden. Ett mycket klent understöd för mekaniserade förband, särskilt betänkt tillgängliga ammunitionstyper. 12 cm granatkastarna behölls dock i malpåse, men skulle inte användas. Ett beslut vi kan vara glada för idag, då dessa nu kan återföras till Arméns bataljoner och nu även Hemvärnet.

Någon mekaniserad lösning på bataljonsartilleriet låter dock vänta på sig, utan det blir fortsatt till att dra granatkastarna efter fordon och sedan gruppera dem på samma sätt som gjorts sedan 1941 då systemet togs fram. Samtidigt står fortfarande 38 specialbyggda stridsfordon 90-chassin i förråd i Hägglunds i väntan på sina vapenhuvar. De lär få vänta och svenska arméförband lär få fortsätta med bataljonsartilleri på samma sätt man gjort sedan 1941.

Numera skrotat försöksfordon för Grkpbv 90 AMOS
Granatkastare m/41

Framtida fartyg för marinen, en idé

Hösten 2013 meddelade finska marinen att två enheter i Kiisla-klassen skrotas efter att man inte hittat någon köpare. Det är intressant att Finland haft en ubåtsjaktpatrullbåt mellan mitten på 80-talet till för ca fem år sedan. De tillhörde Gränsbevakningen fram till 2004.

Storleken är klart större än vår Kaparen-klass, och besättningen den dubbla. Vad jag kunnat utröna hade de varken VDS eller andra ubåtsjaktvapen än antiubåtsraket RBU-1200 och sjunkbomber. Detta måste varit en avsevärd begränsning med tanke på de korta räckvidder skrovfasta sonarer har i våra farvatten. Man kan dock anta att de var uthålliga ubåtsjaktenheter och en bra resurs för upprätthållande av finsk territoriell integritet.

Som mitt förra inlägg beskriver tror jag att en realistisk lösning för att kunna anskaffa nya stridsfartyg till marinen vore en billigare plattform än ett flerfunktionsfartyg av större korvettstorlek.

I ett tidigare inlägg resonerade jag kring att om TI gjordes till dimensionerande uppgift för försvarsmakten skulle det bli uppenbart att marinen behöver öka i numerär, särskilt med anledning av stora behov för resurskrävande ubåtsskyddsverksamhet och sjöfartsskydd. Egentligen behövs ökade resurser redan för dagens marina uppgifter.

Jag avser här utveckla resonemanget från TI-inlägget om utförandet av en patrullbåt lämplig för ubåtsjakt i trånga farvatten (inte nödvändigtvis inomskärs, utan snarare ”littorals”, ”brown waters”).

Resonemanget bygger på följande antaganden:

  • Förmåga till undervattensstrid är fortsatt relevant de närmsta 25 åren.
  • Incidentberedskap ska upprätthållas över, på och under ytan.
  • Svensk undervattenskompetens är ännu hög sedan 1990-talet och kan fylla en viktig nisch bland de länder som Sverige avser samarbeta med.
  • Ett antal plattformar i kostnadsspektrat 1-1,5 miljarder som byggs under efterhand under ett antal år är intressant, dels ur kostnadssynpunkt (styckpris), dels för att försvarsindustri förlagd till Sverige kan stödjas. Detta bör vara av intresse politiskt och militärt. 

Förutsättningen skulle alltså vara att satsa på en verkligt kompetent organisation för att upprätthålla territoriell integritet. Den rent krigförande förmågan skulle då förslagsvis lösas i samverkan med Nato (medlemskap). Att uthålligt hantera kränkningar och kriser i närområdet samt vid ett krigsfall samordna stridskrafterna med övriga länder i närområdet (Finland, Nato) kunde vara en rimlig ambition för ett land som inte är berett eller förmår att vidmakthålla eller återupprätta ett invasionsförsvar.

Jag föreslår alltså en division om åtta ubåtsjaktpatrullbåtar. Av dessa bör en enhet kunna hållas till sjöss över tid, i likhet med dagens bevakningsbåtar. Det skulle möjliggöra att en kränkande ubåt ständigt skulle riskera att möta en övad, beväpnad och skicklig motståndare. Efter larmning av fler enheter skulle ett starkt förband av kvalificerade enheter kunna avvisa kränkningen. Jag undviker begreppet inomskärs ubåtsjakt, då det lätt leder tanken enbart till miniubåtar, dykarfarkoster och sabotageförband. Detta förband skulle ha god förmåga att verka även utanför baslinjen.

Varför då en patrullbåt?
Skälen är fyra:

  1. Fler-funktionsfartyg är kostsamma per enhet. Enligt kam Engevall kostar en korvett runt 2-3 miljarder styck. Förvisso kan man hävda att de totalt sett blir billigare eftersom man får ut mer funktion per skrov, men när enheterna blir för få blir sårbarheten i kvantitet kännbar.
  2. Bemanningen på ett flerfunktionsfartyg blir omfattande och det kan vara svårt att öva alla funktionerna till tillfredsställande nivå. Exempelvis behöver en Visby-besättning hantera utbildning inom ubåtsjakt, ytstrid, luftförsvar och minröjning. Därtill tillkommer alla stödfunktioner som navigation, manöver, helikopteroperationer, skyddstjänst, samband, underhållstjänst och så vidare. Listan kan göras längre.
  3. Efter att patrullbåt typ Kaparen och flera andra fartygssystem togs ur tjänst lades ner finns få enheter tillgängliga för den ubåtsjakt i trånga farvatten som bedrevs mellan 1982 (Hårsfjärden) och 1992 (Hävringe). Här anser jag att ett förmågeglapp uppstått. Korvetterna har möjlighet att bedriva ubåtsjakt i trånga vatten, men är mer lämpade för territorialhavet utanför baslinjen. Det är också där de behövs bäst (sjöfartsskydd, ubåtsjakt).
  4. Att få relativt sett fler enheter i marinen skulle avsevärt förbättra möjligheten att kostnadseffektivt personalförsörja skolor, staber, teknisk organisation och annan nödvändig kringverksamhet.

En svensk version av ubåtsjaktpatrullbåt skulle förslagsvis ha följande karakteristiska egenskaper:

  • Sensorer, lednings- och sambandssystem: 
    • Skrovfast sonar (HMS) för spaning och klassificering av ekon.
    • Sänkbar sonar (VDS) för att kunna spana under de skikt som uppstår i vattenvolymen när salthalt och temperatur varierar, vilket särskilt är fallet i Östersjön.
    • Spaningsradar för ytmålsspaning, främst mot små mål (master).
    • Elektrooptisk sensor för att kunna spana, upptäcka och identifiera objekt.
    • Passiva sonarbojar.

Samtliga sensorer måste ha fullständig dokumentationsmöjlighet för efteranalys.

    • Ledningssystemet måste vara väl integrerat med övriga ubåtsjaktenheter (korvetter, helikoptrar, minröjningsfartyg) med avseende på dataöverföring.
    • Ett modernt geografiskt informationssystem bör vara integrerat i ledningssystemet för att maximera utnyttjandet av tillgänglig information.
    • Talkrypto för telefoni.
  • Framdrivning:
    • Framdrivningsmaskineriet måste vara tillräckligt tyst för att möjliggöra att man överraskar en ubåt. Samtidigt behöver toppfarten vara minst 20 knop för att kunna genomföra rimligt snabba taktiska och operativa förflyttningar. Det skulle kunna innebära att huvudmaskineriet kompletteras med ett elektriskt eller ett hydrauliskt system med en mycket tyst förbränningsmotor som elförsörjer ett lågfartsmaskineri.
  • Vapensystem:
    • Torped bedömer jag även framöver vara grundläggande för en ubåtsjaktenhet. Erfarenheterna av torpeder producerade i utlandet är inte helt positiva och en torped 46 (nyutveckling) skulle höja insatsförmågan avsevärt på alla aktuella plattformar (korvett, ubåt, hkp 14 och patrullbåt).
    • Kan inte en torped insättas på grund av djupförhållanden, insatsregler eller liknande bör ett framåtskjutande vapen finnas tillhands. Flera av marinens insatser som var närmast att träffa under åttio- och nittiotalets incidenter var med AU-granat (ELMA) och sjunkbomb. Det säger något om spaningsräckvidder och de sätt man får kontakt med främmande undervattensverksamhet. En modern variant av ELMA var ASW-601 som kunde riktas, eleveras och därmed inriktas på sonarkontakten. Den äldre varianten inriktades mot framförpunkt genom fartygsmanöver, en inte helt enkel uppgift.
    • Sjunkbomb. Billigt vapen med hög signaleffekt. För att nå högre träffsannolikhet fälls många bomber av flera enheter. Investeringen begränsas i princip till att sätta en räls på däck och köpa spännband. 
    • Många kommer att argumentera att fartygen måste ha en allmålskanon med tillhörande eldledning. Det är möjligt, men då stiger pris och storlek på besättningen och en del av poängen med idén går förlorad.
  • Övrigt:
    • För att bedriva uthållig ubåtsskyddsverksamhet, kanske uppåt sex veckor med passiv spaning måste besättningen ha drägliga förläggningsförhållanden. Två till fyra-mannahytter, väl tilltagna gemensamma utrymmen (mässar) och möjlighet att gå i tre-skift vid låg verksamhet är exempel på enkla konstruktionslösningar som höjer uthålligheten avsevärt.
    • Bedömt skulle ett fartyg om ca 50 meter och 350 ton kunna härbärgera ovanstående utrustning och medge en besättning på runt 27 man.
      • Chef
      • 2x Vaktchefer
      • 2x Ledningssystemoperatör
      • 2x Radar/stridsledningsoperatör
      • 2x Ubåtsjaktofficer
      • 2x HMS/passiv sonaroperatör
      • 2x VDS-operatör/passiv sonaroperatör
      • 3x Maskinister, inkl Chief
      • 3x Systemtekniker
      • 2x Kockar/sjukvårdare
      • 2x Manöverofficerare
      • 4x Rorgängare/Utkik/EO-spanare

Storleksmässigt hamnar fartygen därmed i närheten av Koster-klassen. Besättningens storlek hålls ned av att det är ett en-funktionsfartyg. Styckpriset borde motsvara ett minröjningsfartyg, enligt kam Engevall runt en miljard SEK. Det tycker jag borde vara en rimlig investering för ett importberoende land av vår storlek.

Uppdaterat 2014-01-21: Jag har blivit uppmärksammad på att jag missat en väsentlig tjänstegren, nämligen systemteknikerna. Lägger till det ovan.

    Några lästips tills vidare

    Som säkert har märkts har det inte blivit mycket till blogginlägg på sistone av en rad skäl. Framförallt för att dygnet tyvärr bara har 24 timmar. Sannolikt bör intensiteten öka något kommande veckor.

    Försvars- och säkerhetspolitiken tar dock ingen hänsyn till det. Aktiviteten i Sveriges närområde fortsätter att vara hög samtidigt som NATO i Baltikum bedriver övningen Sabre Strike råkade Ryssland kränka finskt luftrum med Tu-22 bombflygplan eskorterade av Su-27 jaktplan, det vill säga samma konstellation som under ”Ryska påsken”. Läs gärna Observationsplatsens och Jägarchefens öppna redogörelser för utvecklingen i närområdet under våren.

    Vad avser ”Ryska påsken” så har justitiekanslern ännu inte meddelat sitt beslut avseende Svenska Dagbladets och Sveriges Televisions publicering av uppgifter rörande det inträffade. En konsekvens lär dock bli en ökad slutenhet inom Försvarsmakten. I det senaste numret av Officerstidningen, utkommet i veckan, återfinns en artikel med anledning av den av Försvarsmakten inlämnade anmälan. Nils Funcke, sekreterare i Yttrandfrihetskommittén, reder ut besticken avseende meddelarfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet.

    Officerstidningens senaste nummer som helhet rekommenderas varmt. Ledaren skriven av Officersförbundets 1:e vice ordförande Jonas Mård, är en skarp redogörelse för konsekvenserna av försvarsmaktsorganisation 13 och de konsekvenser regeringsbeslut 5 riskerar att medföra. Jag brukar säga om Org 13 att Försvarsmakten aldrig varit så uppfylld med personal på pappret, men aldrig så tom i verkligheten. Verkligen innebär stora vakanser till följd av kommenderingar då samtliga förband lider brist på personal för att lösa sina uppgifter. Brister som avhjälps genom att andra förband och enheter, som i sin tur lider brist, beordras att stötta annan verksamhet. Regeringsbeslut 5 vill se en ökad användning av tidvis tjänstgörande personal, såväl soldater som officerare istället för kontinuerligt anställda i syfte att reducera personalkostnader. Vad detta innebär för Försvarsmaktens beredskap att med kort varsel lösa skarpa uppgifter behöver man sannolikt inte förklara.

    Vidare finns i Officerstidningen en mycket intressant artikel som svart på vitt meddelar det många av oss redan vet, men inte velat omskriva av samma anledning som SvD och SVT nu anmälts – Sverige har idag inget artilleri. Det av försvarspolitikerna så haussade Archersystemet (det anses spara 400 mkr) dras med allvarliga förseningar, varvid Sveriges enda artilleriregemente om två bataljoner helt saknar artilleripjäser. Återigen har man lyckats skapa ett allvarligt förmågeglapp på samma sätt som tidigare med flygstridskrafternas stridsledningssystem och helikoptrar. Ett axiom avseende konventionell markstrid är att indirekt eld orsakar 85 % av förlusterna. Sverige står nu näst intill utan indirekt eld bortsett från granatkastarsystemen som utgör bataljonsartiller.

    I artikeln beskrivs hur regementet in i det längsta dröjt med att lämna ifrån sig sina två sista haubits 77B intill att man hotats av vite från industrin, då Archer bygger på att äldre haubits 77B modifieras till Archer. Leverans av användbara pjäser dröjer dock. Den enda förseriepjäsen som levererats är belagd med skjutförbud. Företaget som levererar omladdningssystemet till omladdningsfordonet har gått i konkurs. Norge, som också väntar på leverans av 24 Archer (48 st Archer konstrueras genom att Försvarsmaktens 48 st haubits 77B modifieras), har dock inte samma problem då man behåller sina äldre M109 bandhaubitsar till dess Archer levererats. En betydligt försiktigare och klokare väg, till skillnad från den svenska där man ännu en gång har valt att såga av den gren man sitter på.

    På Twitter ställde militärhistorikern och journalisten, tillika bloggaren Lars Gyllenhaal utrikesminister Carl Bildt mot väggen och föreslog sarkastiskt att landets enda artilleripjäs skulle kallas ”rikspjäsen”, varpå utrikesministern anklagade honom för att svartmåla försvaret.

    Här ges vi åter prov på en bekymrande situation. Är landets utrikesminister av uppfattningen att Sverige i dagsläget har ett fullgott och insatsberett artilleri? Vem har i så fall gett honom dessa uppgifter? Vilken uppfattning har Försvarsdepartementet? Verkligheten sammanfattas dock bra av chefen för Artilleriregementet i Norrbottens-Kuriren som uppmärksammat artikeln i Officerstidningen: ”Internationellt är signaleffekten att vi är ett land utan artilleripjäser större än vi kanske tror.”

    Återigen ser vi också den stora rävsaxen. Att påstå att Försvarsmakten har en förmåga som inte finns är riskfritt. Något som vissa försvarspolitiker är duktiga på. Däremot kan man inte offentligt meddela hur det egentligen ligger till då man i så fall skulle avslöja brister i försvaret som somliga anser sekretesskyddade. Vad detta i längden innebär för svensk försvarsförmåga torde det inte råda några tvivel om. Däri har vi försvarsdebattens gordiska knut som Mikael Holmström och Ewa Stenberg gjort kvalificerade försök att hugga itu. Visserligen finns det ett före och ett efter ”Ryska påsken” i försvarsdebatten, men är det tillräckligt?

    Läs gärna Skipper om ett land som inte har demokrati som destination. De läsare av denna blogg som ännu inte skaffat sig ett Twitter-konto rekommenderas att göra så för att följa den mycket livliga och intressanta försvars- och säkerhetspolitiska debatten under hashtaggarna #svfm, #föpol och #säkpol. Till sommaren och Almedalsveckan kommer Twitter åter att explodera i dessa ämnen.

    Den norra flanken och Zapad-2021

    SammanfattningMellan den 04-09AUG2021 genomfördes en förövning utav det ryska norra militärdistriktet inför dess kommande strategiska övning under hösten 2021. Denna övning utgörs troligtvis till sannolikt av övningen Zapad-2021. Troligtvis övades dela…

    Utvecklingen av strids­fordons­systemet – en väg framåt inom räckhåll

    Stridsfordon 90 är en nyckelresurs i våra mekaniserade förband. Foto: Mats Nyström, Försvarsmakten. I ett inlägg publicerat 18 mars 2020 på Kungl Krigsvetenskaps­akademiens blogg tar artikelförfattarna, kaptenerna Peter Eriksson och Andreas Näslund, upp en rad intressanta aspekter avseende nästa generations stridsvagn respektive stridsfordon. Som representant för BAE Systems Hägglunds väljer jag dock att i […]

    Tänk om, tänk rätt och tempoväxla kring regionala förband

    Författaren förespråkar regionala bataljoner med allsidig förmåga. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten. I veckan startade Folk- och Försvars rikskonferens i Sälen. Många frågor hanteras under denna konferens men en viktig beståndsdel i ett framtida försvar – de regionala förbanden – kommer sannolikt inte att behandlas så utförligt. Kanske p g a att Försvarsmakten initialt varit otydlig hur dessa förband […]

    Fredsmässiga felbeteenden

    Målet med vår utbildning är bra krigsförband. Artikeln tar upp ett antal ledarskapsrelaterade men också organisationskulturella förutsättningar för detta. Foto: Marcus Nilsson, Försvarsmakten. Armén ska enligt egna handböcker tillämpa uppdragstaktik. Detta ord kan misstolkas som att total frihet ska råda. Så är det givetvis inte. Reglementen och handböcker styr vilka metoder som kan tillämpas. Chefen […]

    När inrikesproblem blir ett säkerhetspolitiskt problem

    Reflektion
    Den 06NOV2019 vid en presskonferens beskrev Sveriges Rikspolischef, Anders Thornberg, att den ökning av sprängdåd, allmänfarlig ödeläggelse genom sprängning, som skett i Sverige saknar internationell motsvarighet.1 Enligt LindaH. Staaf, chef för polisens nationella underrättelseenhet, kan sprängningarna utgöra en metod som tas till vid utpressning, vedergällning och hot. Enligt Ekot kan en förklaring till denna utveckling vara att det vissa fall är lättare att få tag på sprängämnen, än vapen i Sverige.2 Många av dessa sprängningar skall även vara beställningsjobb som genomföras av yngre individer som ej blivit lagförda tidigare varvid polisen saknar kännedom om dem.3
    Enligt chefen för Försvarsmaktens insatsstab, Viceamiral JanThörnqvist, skall det även finnas visa likheter med de improviserade sprängladdningar Försvarsmakten påträffat i olika operationsområden utomlands och de sprängladdningar som påträffats/används i Sverige.4 Ett uttalande som onekligen kan bekräftas utifrån ett beslag som genomfördes av Stockholmspolisen i ett garage under oktober månad 2019, där bl.a. dynamit och tillbehör för att kunna genomföra fjärrutlösning av en sprängladdning via mobiltelefon påträffades.5 Dock finns det omfattande dokumentation att finna på Internet kring hur dessa sprängladdningar kan konstrueras, varvid det ej får anses vara särskilt anmärkningsvärt att likheter uppstår.

    I sammanhanget avseende liknelsen med fynden Försvarsmakten genomfört vid dess utlandsoperationer och de fynd som genomförts i Sverige av Polisen är det intressant att notera Henrik Häggström, senior analytiker vid Försvarshögskolans Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet, uttalande i TV 4 Nyheter rörande dessa sprängdåd, ”Man får nog gå så långt som till Afghanistan för att hitta en liknande situation som påminner om den den som sker i Sverige och då är det naturligtvisper capita räknat. Man måste ändå säga det att det är en exceptionellt svår situation, där Sverige sticker ut”.6
    Att situationen sticker ut förefaller bl.a. British Broadcasting Corporation nyhetstjänst tagit fasta på, som publicerat en lång artikel avseende situationen.7 Men även utländska experter och poliser förefaller komma till Sverige för att studera den situation vi nu befinner oss i. För att ta lärdomar av det, syftande till att själva undvika att hamna i den.8 Men även inhemska experter har framfört allvarliga varningar kring den utveckling som skett och fortgår att ske, såsom seniorprofessor i underrättelseanalys Wilhelm Agrell i Svenska Dagbladet den 13SEP2019. Där han tar till liknelser med inre väpnad konflikt och en smygande lågintensiv väpnad konflikt.9
    Att ett omfattande skadeutfall ännu inte skett p.g.a. alla dessa sprängningar kan säkerligen till viss del härledas till tur och hur dessa dåd har inriktas. Men åtminstone i ett fall förfaller det varnats för att en sprängning skall genomföras, vilket var fallet vid ett av sprängdåden i Stockholmsområdet den 17OKT2019.10Varför skrivs då allt detta på en blogg som är inriktad mot säkerhetspolitik och krigsvetenskap i det svenska närområdet? Av några skäl som kommer beröras nedan får det anses som möjligtatt den inre utvecklingen i Sverige som beskrivits ovan kan, kommer eller har påverkat hur vi ses som en säkerhetspolitisk aktör i vårt direkta närområde. Därav berörs det på denna blogg.
    Enligt den sedan 2017 för Sverige, antagna nationella säkerhetsstrategin anses organiserad brottslighet utgöra ett hot mot det demokratiska samhället. Enligt den antagna strategin finns det,”hos vissa nätverk både avsikt och förmåga att skada och störa grundläggande demokratiska processer”. Enligt strategin kan även, ”upprepade våldsbrott där skjutvapen eller explosiva varor används riskerar att minska förtroendet för rättsväsendet och även tilltron till samhället som helhet”.11Kort efter den nationella säkerhetsstrategins antagande extrainkallade Sveriges Statsminister, StefanLöfven, det säkerhetspolitiska rådet maa. den stora mängd skjutningar som inträffade under inledningen av 2017.12 Således får de senaste årens händelseutveckling anses falla inom ramen för det numera breddade säkerhetspolitiska begreppet.
    Dock förefaller detta säkerhetsområde även påverkat svenska bilaterala relationer. Där det tydligast accentueras gentemot Danmark. Den 06AUG2019 kom en sprängladdning detonera utanför det danska skatteverket i Köpenhamn. Det sprängdådet kom framtvinga att Danmark införde gränskontroll mot Sverige med början den 12NOV2019.13 Vilket får anses understryka att de inre oroligheter som finns i Sverige idag, även påverkar våra utrikesrelationer varvid dessa händelser även får anses falla in, inom vad som tidigare betraktades som traditionell säkerhetspolitik.
    Därtill påverkar denna situation möjligen även förtroendet för Sverige i internationella säkerhetspolitiska sammanhang då vi som nation ej förefaller kunna agera tillräckligt kraftfullt för att dämpa de inre oroligheter som förefaller finnas. Varvid vår förmåga att agera i mer traditionella säkerhetspolitiska sammanhang även kan ifrågasättas då vår faktiska förmåga inom det området även får anses vara svag och även ifrågasatts av länder i vårt direkta närområde.14 Varvid en situation uppstår som får anses vara mycket allvarlig, när både inre och yttre förmåga att agera inom ramen för statens traditionella kärnuppgifter ifrågasätts antingen öppet eller indirekt genom studier.
    Därutöver bör Sveriges geostrategiska placering,15 i den nuvarande konflikten mellan de västliga länderna och Ryssland även beaktas inom ramen för dessa inre oroligheter i Sverige. Då det de facto förefaller finnas grupperingar inom Sverige med ett stort s.k. ”våldskapital” som möjligen skulle kunna nyttjas av en statlig aktör för att exploatera den nuvarande situationen i något hänseende och därmed försvaga Sverige, eller i ett skede med ett kraftigt försämrat säkerhetsläge utnyttja dessa grupperingar eller inrikessituation. Varvid denna inre orolighet i Sverige, återigen går att knyta an till ett traditionellt säkerhetspolitiskt sammanhang.
    Avslutningsvis, de inrikesproblem samt otrygghet som uppstått p.g.a. skjutningar, nyttjande av handgranater och sprängladdningar i Sverige bör inte enbart ses som ett isolerat inrikesproblem utan även ses i en större säkerhetspolitisk kontext. En kontext som möjligen påverkar våra bilaterala relationer med ett eller flera länder, men även ifrågasätter vår egen förmåga att kunna agera inom ramen för vad en nationalstat skall kunna säkerställa för dess medborgare. Därutöver utgör det även något som kan exploateras av en antagonistisk stat vid ett kraftigt försämrat säkerhetsläge i vårt närområde.
    Have a good one! // Jägarchefen
    Källförteckning
    Aftonbladet 1, 2, 3(Svenska)
    British Broadcasting Corporation 1(Engelska)
    Dagens Nyheter 1, 2(Svenska)
    Försvarsmakten 1(Svenska)
    Regeringen 1(Svenska)
    Sveriges Radio 1, 2, 3, 4 (Svenska)
    Svenska Dagbladet 1(Svenska)
    Sveriges Television 1(Svenska)
    TV 4 Nyheterna 1(Svenska)
    Slutnoter
    1Sveriges Radio. Rikspolischefen: Ser ingen internationell motsvarighet. 2019. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7338283(Hämtad 2019-11-17)
    2Sveriges Radio. Andrén, Simon. Sprängningarna ökar över hela landet. 2019. https://sverigesradio.se/artikel/7334222(Hämtad 2019-11-17)
    3Sveriges Radio. Andrén, Simon. NOA: Många explosioner är beställningsjobb. 2019. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7287460(Hämtad 2019-11-17)
    4Sveriges Radio. Rankinen, Matias. Svenska sprängladdningar liknar dem Försvarsmakten påträffar utomlands. 2019. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=96&artikel=7345245(Hämtad 2019-11-17)
    5Aftonbladet. Henricsson, Karl Enn. Så fungerar de fjärrstyrda bomberna – ringer billig Nokia-telefon. 2019. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/BReznQ/sa-fungerar-de-fjarrstyrda-bomberna–ringer-billig-nokia-telefon(Hämtad 2019-11-17)
    6TV 4 Nyheterna. Sverige jämförs med Afghanistan vad gäller sprängdåd. 2019. https://www.tv4.se/nyheterna/klipp/sverige-j%C3%A4mf%C3%B6rs-med-afghanistan-vad-g%C3%A4ller-spr%C3%A4ngd%C3%A5d-12508993(Hämtad 2019-11-17)
    7British Broadcasting Corporation. Savage, Maddy. Sweden’s 100 explosions this year: What’s going on. https://www.bbc.com/news/world-europe-50339977(Hämtad 2019-11-17)
    8Aftonbladet. Cantwell, Oisin. Rikspolischefens ord är sensationella. 2019. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/JoXqkJ/rikspolischefens-ord-ar-sensationella(Hämtad 2019-11-17)
    9Svenska Dagbladet. Agrell, Wilhelm. Agrell: Vi måste agera för att rädda landet. 2019. https://www.svd.se/agrell-vi-maste-agera-for-att-radda-landet(Hämtad 2019-11-17)
    10Aftonbladet. Melin, Erik. Schau, Oscar. Stenquist, Victor. Explosion på Södermalm: ”Hela hotellet skakade”. 2019. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/EWEgrG/explosion-pa-sodermalm-hela-hotellet-skakade(Hämtad 2019-11-17)
    11Regeringskansliet. Nationell säkerhetsstrategi. Stockholm: Regeringskansliet, 2017, s. 21-22.
    12Sveriges Television. Säkerhetspolitiska rådet extrainkallas. 2017. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sakerhetspolitiska-radet-extrainkallas(Hämtad 2019-11-17)
    13Dagens Nyheter. Bouvin, Emma. Sprängdådet som fick Danmark att införa gränskontroller mot Sverige. 2019. https://www.dn.se/nyheter/varlden/sprangdadet-som-fick-danmark-att-infora-granskontroller-mot-sverige/(Hämtad 2019-11-17)
    14Dagens Nyheter. Holmström, Mikael. Grannländer ifrågasätter Sveriges försvarspolitik. 2019. https://www.dn.se/nyheter/politik/grannlander-ifragasatter-sveriges-forsvarspolitik/(Hämtad 2019-11-17)
    15Försvarsmakten. Försvarsmaktens underlag för försvarspolitisk proposition 2021–2025. Stockholm: Försvarsmakten, 2019, s. 12.