Våra svenska soldater och förband står sig väl vid en jämförelse med andra länders motsvarigheter. Foto: Emy Åkerlund, Försvarsmakten. av Jacob Fritzson Under övning Nordanvind 19 truppförde jag som plutonchef en pansarskyttepluton tillhörande en av I19:s mekaniserade bataljoner. Min pluton bestod delvis av tidvis tjänstgörande soldater (T-soldater), alltså deltidssoldater, men även kontinuerligt anställda soldater (K-soldater). […]
Sökresultat för: ida granat
Erfarenheter från att strida på hemmaplan
Våra svenska soldater och förband står sig väl vid en jämförelse med andra länders motsvarigheter. Foto: Emy Åkerlund, Försvarsmakten. av Jacob Fritzson Under övning Nordanvind 19 truppförde jag som plutonchef en pansarskyttepluton tillhörande en av I19:s mekaniserade bataljoner. Min pluton bestod delvis av tidvis tjänstgörande soldater (T-soldater), alltså deltidssoldater, men även kontinuerligt anställda soldater (K-soldater). […]
Fiska med handgranat
Fiskeredskap i Ukraina (och Ryssland).
Ukrainakriget blev igår rejält uppmärksammat på DN:s förstasida som största nyhet med rubriken ”MITT I FRONTLINJEN”. Sedan några veckor skjuts det mindre i Ukraina, och kanske som en konsekvens av det får svenska tidningsläsare nu en rejäl titt på tillvaron i ukrainska arméns skyttegravar. Bättre sent än aldrig och klart läsvärt – men textens brister säger också en del.
Det är på det mänskliga planet en klart informativ och rätt gripande text av Michael Winiarski. Fotografierna av Paul Hansen är starka och här kan man se flera fina extrabilder. Jag skulle säga att reportaget ger mer känsla för frontvardagen i Ukraina – som fisket med hjälp av handgranat – än det mesta som tidigare tryckts på svenska. Men så finns det tyvärr också flera egendomligheter, några kanske bara av mindre vikt men också en viktig.
Situationen i östligaste Ukraina påminner nu om läget som rått i Transnistrien i nästan ett kvartssekel. Mycket i texten bekräftar detta och det understryks i den analys av DN:s Ingmar Nevéus som ligger direkt efter reportaget i pappers-DN. Därför är det lite märkligt att Winiarski benämner området ”Trandniestr” medan Nevéus tack o lov skriver Transnistrien. Även om korrekturläsandet numera görs på en mycket låg nivå borde man ha upptäckt detta och hållit sig till Transnistrien. Detta är ett område som fler borde få lära känna – utan kunskap om dess öde är det svårt att nu diskutera östligaste Ukraina.
Ett annat märkligt fel är att GRU benämns som ”den ryska säkerhetstjänsten”. Jag har svårt att tro att Winiarski inte skulle känna till att GRU är en underrättelsetjänst, mer exakt den ryska militära underrättelsetjänsten. Hm, kanske bara ett hjärnsläpp – som vi alla drabbas av ibland.
Slutklämmen i analysen av Nevéus är nog allvarligare: ”…det verkligt svåra: att överbrygga klyftorna mellan ukrainare i öst och väst, att läka alla sår som rivits upp.” Det finns två skäl till att dessa ord haltar. Som reportagets text (och många utländska reportage) visar, så kan man som främst rysktalande, som ryss – ja, till och med som rysk medborgare – känna sig hemma i den ukrainska armén (liksom i frivilligförbanden). Klyftans storlek kan alltså diskuteras. För det andra frammanar orden en missvisande bild av hur stor (egentligen liten) del av Ukraina som erövrats. Inte för att förringa den fruktansvärda blodsspillan och förstörelse som skett, men det är viktigt att ha klart för sig att ryska förband och frivillig milis lyckats ta över endast en del av östra Ukraina, knappt tre procent av hela Ukrainas territorium (det blir mer om man inte skulle räkna Krim som ukrainskt, men ingen stor skillnad).
Dock, väldigt positivt med ett mer ingående reportage om Ukrainakriget och Paul Hansens bilder från Ukraina hoppas jag han kan visa mer av i någon fotobok framöver.
Transnistriens ännu aktuella flagga.
Vår framtida marin
Avgörande materielsystem i vår framtida Marin
Sammanfattning
Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.
Nu har regeringen och övriga politiska partier gjort en annan bedömning och gör vissa satsningar på ubåtsjaktförmågan ändå vilket enligt min bedömning är helt nödvändigt.
Avslutningsvis frågan om Gotland. Även här avråder ÖB politikerna från att basera permanenta förband på ön. Men även inom detta område så gör politikerna en annan bedömning och pekar ut Gotland som ett synnerligen strategiskt intresse, vilket även många andra experter gör, både svenska och utländska. För den som undrar varför det är viktigt att vara på Gotland så rekommenderas läsning av Peter Hammarbergs blogginlägg från 2009. Slutsatserna anser jag fortfarande är giltiga.
Varför då diskussion om Gotland i detta inlägg med marint tema, Gotland är ingen marin angelägenhet tänker säkert många av er läsare. Men faktum är att all tung materiel som ska flyttas till Gotland kommer oundvikligen att tvingas transporteras på köl över havet. Samma sak gäller för alla förnödenhetstransporter till och från Gotland. För att i kris eller krig skydda dessa transporter så kommer oundvikligen marina stridskrafter att krävas. Men tanke på vår oerhört låga numerär så ligger det således i ett marint intresse att det som ska nyttjas på Gotland redan finns där från början så att inte våra fåtaliga marina stridskrafter blir bundna hit. Det kommer förmodligen i ett sådant läge finnas en rad andra viktiga uppgifter att lösa.
Julkalender 2014: Lucka 15 – granatkastare
Bataljonsartilleriet i Armén har under lång tid varit eftersatt och väntat på förnyelse. Under 90-talets mekanisering av arméförbanden renodlades bataljonsartilleriet mot 12 cm granatkastare och man lämnade de snabb- men kortskjutande 10,5 cm haubitsarna. Dessa hade också en grupperingstid vars längd gjorde dem föga lämpliga att använda i den moderna stridsmiljön, särskilt när det gällde understöd av rörliga mekaniserande förband med högt stridstempo. Att åka ifrån sitt understöd är varken lämpligt vid anfall eller reträtt. 12 cm granatkastarna hade också fördelen att få en ny svensk precisionsammuntion mot stridsfordon (STRIX), vilket möjliggjorde bekämpning av sådana med indirekt eld.
På sikt var avsikten att ersätta 12 cm granatkastarna med en modernare mekansierad 12 cm granatkastare som både skulle kunna förflytta sig i takt med de mekaniserade förbanden, snabbgrupper, ha en hög eldhastighet och framförallt även erbjuda sin besättning skydd. Systemet kom att kallas AMOS (Advanced Mortar System) och utvecklades gemensamt med Finland. Medan den finländska varianten skulle placeras i en vapenhuv på en pansarterrängbil, utvecklades den svenska för stridsfordon 90. Inte nog med detta utan systemet var även avsett att ha dubbla eldrör, vilket gav en mycket hög eldhastighet och dessutom möjlighet till multiple round, simultaneous impact, d.v.s. att granat sköts i rask takt med olika uppsättning (vinkel), men med samma nedslagspunkt och tid. Därtill kunde systemet även avge direktriktad eld med högeldhastighet, vilket gav ytterligare dimensioner i den mekaniserade striden.
Idag har Finland sina AMOS i operativ tjänst sedan många år. Så hade fallet kunnat vara i Sverige också – men den första regeringen Reinfeldt ville annat. Våren 2008 strök Genomförandegruppen en materielprojekt utan att Försvarsmakten eller FMV hade möjlighet att påverka detta. Om denna ”amatörernas afton” har skrivits rätt mycket genom åren på denna blogg och även Riksrevisionen har i hårda ordalag kritiserat detta, då flera av materielprojekten därefter fått läggas tillbaka, både försenade och till avsevärt högre kostnader. När AMOS avbröts av Genomförandegruppen återstod några hundra miljoner kr plus ammunitionsanskaffningen till systemet hade varit infört i organisationen. Riksrevisionen konstaterade dessutom i sin rapport att kostnaderna för att avbryta projektet översteg den besparingspotential som Genomförandegruppen identifierat. Därutöver blev vidmakthållandet av äldre granatkastare kostsammare då underhållet på dessa sedan år avbrutis p.g.a. att de skulle ersättas, samt en bestående merkostnad då mer personal krävs för att operera dessa jämfört med AMOS.
Om vi i Sverige blev sura för att Norge hoppade av Archer-anskaffningen, så kan man ju därtill gissa hur Finland upplevde det när vi i Sverige plötsligt avbröt anskaffningen av AMOS där finsk försvarsindustri var kraftigt inblandad.
För Försvarsmakten blev konsekvensen att markstridsbataljonerna stod utan långsiktigt lösning på bataljonsartilleri och resultatet i den lättrörliga eran med prioritet på internationella insatser blev att utrusta alla förbanden med den lätta 8 cm granatkastare som tidigare varit understödet för jägarförbanden. Ett mycket klent understöd för mekaniserade förband, särskilt betänkt tillgängliga ammunitionstyper. 12 cm granatkastarna behölls dock i malpåse, men skulle inte användas. Ett beslut vi kan vara glada för idag, då dessa nu kan återföras till Arméns bataljoner och nu även Hemvärnet.
Någon mekaniserad lösning på bataljonsartilleriet låter dock vänta på sig, utan det blir fortsatt till att dra granatkastarna efter fordon och sedan gruppera dem på samma sätt som gjorts sedan 1941 då systemet togs fram. Samtidigt står fortfarande 38 specialbyggda stridsfordon 90-chassin i förråd i Hägglunds i väntan på sina vapenhuvar. De lär få vänta och svenska arméförband lär få fortsätta med bataljonsartilleri på samma sätt man gjort sedan 1941.
Numera skrotat försöksfordon för Grkpbv 90 AMOS |
Granatkastare m/41 |
Ur folkdjupet – Hemvärnet igår, idag och i morgon
Denna artikel är den sista jag skriver i rollen som redaktör för Försvar och Säkerhet, och vad passar väl bättre än där jag började min militära bana – Hemvärnet. De drygt fyra åren har gått väldigt fort och jag har haft stor behållning av all interaktion med läsarna. Tyvärr har vår värld blivit betydligt gråare […]
Framtida fartyg för marinen, en idé
Hösten 2013 meddelade finska marinen att två enheter i Kiisla-klassen skrotas efter att man inte hittat någon köpare. Det är intressant att Finland haft en ubåtsjaktpatrullbåt mellan mitten på 80-talet till för ca fem år sedan. De tillhörde Gränsbevakningen fram till 2004.
Storleken är klart större än vår Kaparen-klass, och besättningen den dubbla. Vad jag kunnat utröna hade de varken VDS eller andra ubåtsjaktvapen än antiubåtsraket RBU-1200 och sjunkbomber. Detta måste varit en avsevärd begränsning med tanke på de korta räckvidder skrovfasta sonarer har i våra farvatten. Man kan dock anta att de var uthålliga ubåtsjaktenheter och en bra resurs för upprätthållande av finsk territoriell integritet.
Som mitt förra inlägg beskriver tror jag att en realistisk lösning för att kunna anskaffa nya stridsfartyg till marinen vore en billigare plattform än ett flerfunktionsfartyg av större korvettstorlek.
I ett tidigare inlägg resonerade jag kring att om TI gjordes till dimensionerande uppgift för försvarsmakten skulle det bli uppenbart att marinen behöver öka i numerär, särskilt med anledning av stora behov för resurskrävande ubåtsskyddsverksamhet och sjöfartsskydd. Egentligen behövs ökade resurser redan för dagens marina uppgifter.
Jag avser här utveckla resonemanget från TI-inlägget om utförandet av en patrullbåt lämplig för ubåtsjakt i trånga farvatten (inte nödvändigtvis inomskärs, utan snarare ”littorals”, ”brown waters”).
Resonemanget bygger på följande antaganden:
- Förmåga till undervattensstrid är fortsatt relevant de närmsta 25 åren.
- Incidentberedskap ska upprätthållas över, på och under ytan.
- Svensk undervattenskompetens är ännu hög sedan 1990-talet och kan fylla en viktig nisch bland de länder som Sverige avser samarbeta med.
- Ett antal plattformar i kostnadsspektrat 1-1,5 miljarder som byggs under efterhand under ett antal år är intressant, dels ur kostnadssynpunkt (styckpris), dels för att försvarsindustri förlagd till Sverige kan stödjas. Detta bör vara av intresse politiskt och militärt.
Förutsättningen skulle alltså vara att satsa på en verkligt kompetent organisation för att upprätthålla territoriell integritet. Den rent krigförande förmågan skulle då förslagsvis lösas i samverkan med Nato (medlemskap). Att uthålligt hantera kränkningar och kriser i närområdet samt vid ett krigsfall samordna stridskrafterna med övriga länder i närområdet (Finland, Nato) kunde vara en rimlig ambition för ett land som inte är berett eller förmår att vidmakthålla eller återupprätta ett invasionsförsvar.
Jag föreslår alltså en division om åtta ubåtsjaktpatrullbåtar. Av dessa bör en enhet kunna hållas till sjöss över tid, i likhet med dagens bevakningsbåtar. Det skulle möjliggöra att en kränkande ubåt ständigt skulle riskera att möta en övad, beväpnad och skicklig motståndare. Efter larmning av fler enheter skulle ett starkt förband av kvalificerade enheter kunna avvisa kränkningen. Jag undviker begreppet inomskärs ubåtsjakt, då det lätt leder tanken enbart till miniubåtar, dykarfarkoster och sabotageförband. Detta förband skulle ha god förmåga att verka även utanför baslinjen.
Varför då en patrullbåt?
Skälen är fyra:
- Fler-funktionsfartyg är kostsamma per enhet. Enligt kam Engevall kostar en korvett runt 2-3 miljarder styck. Förvisso kan man hävda att de totalt sett blir billigare eftersom man får ut mer funktion per skrov, men när enheterna blir för få blir sårbarheten i kvantitet kännbar.
- Bemanningen på ett flerfunktionsfartyg blir omfattande och det kan vara svårt att öva alla funktionerna till tillfredsställande nivå. Exempelvis behöver en Visby-besättning hantera utbildning inom ubåtsjakt, ytstrid, luftförsvar och minröjning. Därtill tillkommer alla stödfunktioner som navigation, manöver, helikopteroperationer, skyddstjänst, samband, underhållstjänst och så vidare. Listan kan göras längre.
- Efter att patrullbåt typ Kaparen och flera andra fartygssystem togs ur tjänst lades ner finns få enheter tillgängliga för den ubåtsjakt i trånga farvatten som bedrevs mellan 1982 (Hårsfjärden) och 1992 (Hävringe). Här anser jag att ett förmågeglapp uppstått. Korvetterna har möjlighet att bedriva ubåtsjakt i trånga vatten, men är mer lämpade för territorialhavet utanför baslinjen. Det är också där de behövs bäst (sjöfartsskydd, ubåtsjakt).
- Att få relativt sett fler enheter i marinen skulle avsevärt förbättra möjligheten att kostnadseffektivt personalförsörja skolor, staber, teknisk organisation och annan nödvändig kringverksamhet.
En svensk version av ubåtsjaktpatrullbåt skulle förslagsvis ha följande karakteristiska egenskaper:
- Sensorer, lednings- och sambandssystem:
- Skrovfast sonar (HMS) för spaning och klassificering av ekon.
- Sänkbar sonar (VDS) för att kunna spana under de skikt som uppstår i vattenvolymen när salthalt och temperatur varierar, vilket särskilt är fallet i Östersjön.
- Spaningsradar för ytmålsspaning, främst mot små mål (master).
- Elektrooptisk sensor för att kunna spana, upptäcka och identifiera objekt.
- Passiva sonarbojar.
Samtliga sensorer måste ha fullständig dokumentationsmöjlighet för efteranalys.
- Ledningssystemet måste vara väl integrerat med övriga ubåtsjaktenheter (korvetter, helikoptrar, minröjningsfartyg) med avseende på dataöverföring.
- Ett modernt geografiskt informationssystem bör vara integrerat i ledningssystemet för att maximera utnyttjandet av tillgänglig information.
- Talkrypto för telefoni.
- Framdrivning:
- Framdrivningsmaskineriet måste vara tillräckligt tyst för att möjliggöra att man överraskar en ubåt. Samtidigt behöver toppfarten vara minst 20 knop för att kunna genomföra rimligt snabba taktiska och operativa förflyttningar. Det skulle kunna innebära att huvudmaskineriet kompletteras med ett elektriskt eller ett hydrauliskt system med en mycket tyst förbränningsmotor som elförsörjer ett lågfartsmaskineri.
- Vapensystem:
- Torped bedömer jag även framöver vara grundläggande för en ubåtsjaktenhet. Erfarenheterna av torpeder producerade i utlandet är inte helt positiva och en torped 46 (nyutveckling) skulle höja insatsförmågan avsevärt på alla aktuella plattformar (korvett, ubåt, hkp 14 och patrullbåt).
- Kan inte en torped insättas på grund av djupförhållanden, insatsregler eller liknande bör ett framåtskjutande vapen finnas tillhands. Flera av marinens insatser som var närmast att träffa under åttio- och nittiotalets incidenter var med AU-granat (ELMA) och sjunkbomb. Det säger något om spaningsräckvidder och de sätt man får kontakt med främmande undervattensverksamhet. En modern variant av ELMA var ASW-601 som kunde riktas, eleveras och därmed inriktas på sonarkontakten. Den äldre varianten inriktades mot framförpunkt genom fartygsmanöver, en inte helt enkel uppgift.
- Sjunkbomb. Billigt vapen med hög signaleffekt. För att nå högre träffsannolikhet fälls många bomber av flera enheter. Investeringen begränsas i princip till att sätta en räls på däck och köpa spännband.
- Många kommer att argumentera att fartygen måste ha en allmålskanon med tillhörande eldledning. Det är möjligt, men då stiger pris och storlek på besättningen och en del av poängen med idén går förlorad.
- Övrigt:
- För att bedriva uthållig ubåtsskyddsverksamhet, kanske uppåt sex veckor med passiv spaning måste besättningen ha drägliga förläggningsförhållanden. Två till fyra-mannahytter, väl tilltagna gemensamma utrymmen (mässar) och möjlighet att gå i tre-skift vid låg verksamhet är exempel på enkla konstruktionslösningar som höjer uthålligheten avsevärt.
- Bedömt skulle ett fartyg om ca 50 meter och 350 ton kunna härbärgera ovanstående utrustning och medge en besättning på runt 27 man.
- Chef
- 2x Vaktchefer
- 2x Ledningssystemoperatör
- 2x Radar/stridsledningsoperatör
- 2x Ubåtsjaktofficer
- 2x HMS/passiv sonaroperatör
- 2x VDS-operatör/passiv sonaroperatör
- 3x Maskinister, inkl Chief
- 3x Systemtekniker
- 2x Kockar/sjukvårdare
- 2x Manöverofficerare
- 4x Rorgängare/Utkik/EO-spanare
Storleksmässigt hamnar fartygen därmed i närheten av Koster-klassen. Besättningens storlek hålls ned av att det är ett en-funktionsfartyg. Styckpriset borde motsvara ett minröjningsfartyg, enligt kam Engevall runt en miljard SEK. Det tycker jag borde vara en rimlig investering för ett importberoende land av vår storlek.
Uppdaterat 2014-01-21: Jag har blivit uppmärksammad på att jag missat en väsentlig tjänstegren, nämligen systemteknikerna. Lägger till det ovan.
Några lästips tills vidare
Som säkert har märkts har det inte blivit mycket till blogginlägg på sistone av en rad skäl. Framförallt för att dygnet tyvärr bara har 24 timmar. Sannolikt bör intensiteten öka något kommande veckor.
Försvars- och säkerhetspolitiken tar dock ingen hänsyn till det. Aktiviteten i Sveriges närområde fortsätter att vara hög samtidigt som NATO i Baltikum bedriver övningen Sabre Strike råkade Ryssland kränka finskt luftrum med Tu-22 bombflygplan eskorterade av Su-27 jaktplan, det vill säga samma konstellation som under ”Ryska påsken”. Läs gärna Observationsplatsens och Jägarchefens öppna redogörelser för utvecklingen i närområdet under våren.
Vad avser ”Ryska påsken” så har justitiekanslern ännu inte meddelat sitt beslut avseende Svenska Dagbladets och Sveriges Televisions publicering av uppgifter rörande det inträffade. En konsekvens lär dock bli en ökad slutenhet inom Försvarsmakten. I det senaste numret av Officerstidningen, utkommet i veckan, återfinns en artikel med anledning av den av Försvarsmakten inlämnade anmälan. Nils Funcke, sekreterare i Yttrandfrihetskommittén, reder ut besticken avseende meddelarfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet.
Officerstidningens senaste nummer som helhet rekommenderas varmt. Ledaren skriven av Officersförbundets 1:e vice ordförande Jonas Mård, är en skarp redogörelse för konsekvenserna av försvarsmaktsorganisation 13 och de konsekvenser regeringsbeslut 5 riskerar att medföra. Jag brukar säga om Org 13 att Försvarsmakten aldrig varit så uppfylld med personal på pappret, men aldrig så tom i verkligheten. Verkligen innebär stora vakanser till följd av kommenderingar då samtliga förband lider brist på personal för att lösa sina uppgifter. Brister som avhjälps genom att andra förband och enheter, som i sin tur lider brist, beordras att stötta annan verksamhet. Regeringsbeslut 5 vill se en ökad användning av tidvis tjänstgörande personal, såväl soldater som officerare istället för kontinuerligt anställda i syfte att reducera personalkostnader. Vad detta innebär för Försvarsmaktens beredskap att med kort varsel lösa skarpa uppgifter behöver man sannolikt inte förklara.
Vidare finns i Officerstidningen en mycket intressant artikel som svart på vitt meddelar det många av oss redan vet, men inte velat omskriva av samma anledning som SvD och SVT nu anmälts – Sverige har idag inget artilleri. Det av försvarspolitikerna så haussade Archersystemet (det anses spara 400 mkr) dras med allvarliga förseningar, varvid Sveriges enda artilleriregemente om två bataljoner helt saknar artilleripjäser. Återigen har man lyckats skapa ett allvarligt förmågeglapp på samma sätt som tidigare med flygstridskrafternas stridsledningssystem och helikoptrar. Ett axiom avseende konventionell markstrid är att indirekt eld orsakar 85 % av förlusterna. Sverige står nu näst intill utan indirekt eld bortsett från granatkastarsystemen som utgör bataljonsartiller.
I artikeln beskrivs hur regementet in i det längsta dröjt med att lämna ifrån sig sina två sista haubits 77B intill att man hotats av vite från industrin, då Archer bygger på att äldre haubits 77B modifieras till Archer. Leverans av användbara pjäser dröjer dock. Den enda förseriepjäsen som levererats är belagd med skjutförbud. Företaget som levererar omladdningssystemet till omladdningsfordonet har gått i konkurs. Norge, som också väntar på leverans av 24 Archer (48 st Archer konstrueras genom att Försvarsmaktens 48 st haubits 77B modifieras), har dock inte samma problem då man behåller sina äldre M109 bandhaubitsar till dess Archer levererats. En betydligt försiktigare och klokare väg, till skillnad från den svenska där man ännu en gång har valt att såga av den gren man sitter på.
På Twitter ställde militärhistorikern och journalisten, tillika bloggaren Lars Gyllenhaal utrikesminister Carl Bildt mot väggen och föreslog sarkastiskt att landets enda artilleripjäs skulle kallas ”rikspjäsen”, varpå utrikesministern anklagade honom för att svartmåla försvaret.
Här ges vi åter prov på en bekymrande situation. Är landets utrikesminister av uppfattningen att Sverige i dagsläget har ett fullgott och insatsberett artilleri? Vem har i så fall gett honom dessa uppgifter? Vilken uppfattning har Försvarsdepartementet? Verkligheten sammanfattas dock bra av chefen för Artilleriregementet i Norrbottens-Kuriren som uppmärksammat artikeln i Officerstidningen: ”Internationellt är signaleffekten att vi är ett land utan artilleripjäser större än vi kanske tror.”
Återigen ser vi också den stora rävsaxen. Att påstå att Försvarsmakten har en förmåga som inte finns är riskfritt. Något som vissa försvarspolitiker är duktiga på. Däremot kan man inte offentligt meddela hur det egentligen ligger till då man i så fall skulle avslöja brister i försvaret som somliga anser sekretesskyddade. Vad detta i längden innebär för svensk försvarsförmåga torde det inte råda några tvivel om. Däri har vi försvarsdebattens gordiska knut som Mikael Holmström och Ewa Stenberg gjort kvalificerade försök att hugga itu. Visserligen finns det ett före och ett efter ”Ryska påsken” i försvarsdebatten, men är det tillräckligt?
Läs gärna Skipper om ett land som inte har demokrati som destination. De läsare av denna blogg som ännu inte skaffat sig ett Twitter-konto rekommenderas att göra så för att följa den mycket livliga och intressanta försvars- och säkerhetspolitiska debatten under hashtaggarna #svfm, #föpol och #säkpol. Till sommaren och Almedalsveckan kommer Twitter åter att explodera i dessa ämnen.
Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär…
Inlägget har tidigare publicerats som en artikel i septemberutgåvan 2023 av tidningen Axess. I sången I natt jag drömde, med svensk
text av Cornelis Vreeswijk, finns strofen ”Det finns inga soldater mer, det
finns inga gevär”. Kanske inte …
Fortsatt motstånd på ockuperat område i Ukraina – Del 2 – Några taktiska och stridstekniska aspekter
SammanfattningUtifrån den allmänna rapporteringen avseende fortsatt motstånd på ockuperat ukrainskt territorium som inordnats i de grundläggande förmågorna, framträder en bild av att en koordinerad verksamhet utifrån en högre ukrainsk stridsplan genomf…
Den norra flanken och Zapad-2021
SammanfattningMellan den 04-09AUG2021 genomfördes en förövning utav det ryska norra militärdistriktet inför dess kommande strategiska övning under hösten 2021. Denna övning utgörs troligtvis till sannolikt av övningen Zapad-2021. Troligtvis övades dela…
Den mystiske sabotören
Bakom detta omslag återfinns det märkligaste brittiska krigsödet med koppling till Sverige. Malcolm Munthe, född som svensk och son till svenska drottningens livläkare, blev en av Churchills absolut viktigaste agenter i Norden under andra världskriget….
Med spetsnaz till fronten del 4 – Kärnvapnen
SammanfattningDet får ses som troligt att de sovjetiska spetsnazförbanden under det kalla kriget förfogade över minst mindre bärbara taktiska kärnvapenladdningar för bruk på land, möjligen fanns det även för bruk under vatten. Dessa system torde varit …
Utvecklingen av stridsfordonssystemet – en väg framåt inom räckhåll
Stridsfordon 90 är en nyckelresurs i våra mekaniserade förband. Foto: Mats Nyström, Försvarsmakten. I ett inlägg publicerat 18 mars 2020 på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg tar artikelförfattarna, kaptenerna Peter Eriksson och Andreas Näslund, upp en rad intressanta aspekter avseende nästa generations stridsvagn respektive stridsfordon. Som representant för BAE Systems Hägglunds väljer jag dock att i […]
Tänk om, tänk rätt och tempoväxla kring regionala förband
Författaren förespråkar regionala bataljoner med allsidig förmåga. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten. I veckan startade Folk- och Försvars rikskonferens i Sälen. Många frågor hanteras under denna konferens men en viktig beståndsdel i ett framtida försvar – de regionala förbanden – kommer sannolikt inte att behandlas så utförligt. Kanske p g a att Försvarsmakten initialt varit otydlig hur dessa förband […]
Fredsmässiga felbeteenden
Målet med vår utbildning är bra krigsförband. Artikeln tar upp ett antal ledarskapsrelaterade men också organisationskulturella förutsättningar för detta. Foto: Marcus Nilsson, Försvarsmakten. Armén ska enligt egna handböcker tillämpa uppdragstaktik. Detta ord kan misstolkas som att total frihet ska råda. Så är det givetvis inte. Reglementen och handböcker styr vilka metoder som kan tillämpas. Chefen […]
Lucka 12: Pansarvärnsrobotar
Robot 56 någon gång i mitten av 90-talet. Foto: FörsvarsmaktenBakom lucka 12 2014 dolde sig pansarvärnsrobotar. Detta var ännu ett system som försvann under den strategiska time-outen då Försvarsmakten inte under överskådlig tid skulle behöva möta en k…
Lucka 4: Logistiken
Lucka 4 i 2014 års julkalender handlade om logistiken. Alla områden av försvaret undergick stora omdaningar under ”ökenvandringen” i slutet av 90-talet och under 00-talet. Ett av de områden som drabbades hårdast var logistiken. En robust logistikorgani…
Tolkiens krig, Pariskanonen och Östersjödramat
Överraskningarna är många i Niclas Hermanssons läsvärda nya bok.Mycket av 1900-talet och även detta sekel bestämdes av första världskrigets storpolitiska resultat. Men Niclas Hermansson presenterar fler skäl än så att intressera sig för detta krig – må…