Försvarsbloggare

Här fortsätter serien intervjuer med partiernas försvarspolitiska talespersoner efter deras kongresser (motsvarande). Här är Peter Rådberg (mp) intervjuad. Tyvärr har en krånglande rygg försenat utskriften en vecka. Nu blir det istälet ett avstamp inför Almedalen som F&S kommer att bevaka på plats.

Vad är miljöpartiets försvars- och säkerhetspolitik?

Det är en bred fråga. Vi pratar om säkerhetspolitik, eftersom det är ett bredare begrepp, men där ligger också försvarspolitiken. Hade vi gått tillbaka till 50-talet, då kunde vi prata ren försvarspolitik med Sovjetunionen som hot. Men hotbilden mot Sverige och Europa ser helt annorlunda ut idag. Det är som beredningen skriver allt från ett eventuellt hot från Ryssland till miljö- och cyberhot. Då måste man göra en politisk bedömning och prioritera.

Vi anser att det inte finns något invasionshot mot Sverige idag utan säkerhetspolitiken ska integreras. Det är en svår och känslig fråga. Det civila samhället måste ha ett bättre samarbete om säkerhet, och med svenskt försvar. Det bygger på det som hände i Norge och 11:e september. Vi var i Norge och tog del av deras erfarenheter och brister. Det stärker bilden att om det som hände i Norge skulle inträffa, så kräver det bättre samarbete mellan det civila, polis och det militära.

Framförallt ser vi cyberhotet som det största hotet som kan eskalera till ett militärt angrepp så småningom. Därför tycker vi ibland att svensk säkerhetspolitik börjar i fel ände utifrån den den begränsade budgetram vi har – med satsningar på JAS. Det borde göras en annan prioritering inledningsvis.

För att ett samhälle ska vara säkert måste vi också tänka vidare. Ta utanförskapet som exempel, en hög arbetslöshet kan skapa en grogrund för helt andra tankesätt hos individer och driva folk från det övriga samhället. Det skulle kunna resultera i helt andra parlament i värsta fall och då är vi farligt ute. Ett stabilt samhälle bygger på arbete till alla, stabila regelsystem.

Vi har miljöeffekter som kommer. Vi har tittat på SMHI:s rapporter om nederbörd i Europa och världen. Det kommer att bli folkförflyttningar enligt expertisen. Dessa kan komma skapa konflikter mellan olika grupper och länder. Vi måste lösa alla problem samtidigt. Det är alltifrån cyberhot, grov kriminalitet och arbetslösheten så att Europa håller ihop. Den ekonomiska situationen kan splittra Europa. Skulle Storbritannien dra sig ur EU – vilka effekter får det på säkerheten på sikt? Det tycker jag man ska väga in i säkerhetspolitiken. Vi pratar ju inte om det. Vi pratar om att vi ska ha en bataljon till eller skaffa JAS-plan.

När bedömer du att IO 2014 är införd – fullt övad med sin materiel?

Vi har fått lite olika tidsangivelser, men jag har ingen personlig uppfattning när det är klart. Nu har man pratat om 2023 och det är ju bara att inse att det håller inte. Vi har också sagt att personalfrågan är jätteviktig, vi har försökt lyfta upp den och där har vi samsyn med socialdemokraterna och vänsterpartiet. Regeringen har ju flyttat fram översynen två gånger, det finns mycket att önska där.

I händelse av en väpnad konflikt i vårt närområde i framtiden, vilket eller vilka områden i Sverige bedömer du skulle då vara mest utsatta?

Det är väl naturligtvis huvudstaden, men jag kan tänka mig att öar som Gotland och Öland också skulle vara utsatta. Pratar vi militära angrepp är det ju alltid huvudstaden, oavsett vilket land vi talar om. Det är ju där makten finns. Stockholm är ju en centralort i det här sammanhanget.

Hur ska vi förhålla oss till de ryska satsningarna på sina militärutgifter?

Nyktert……Jag tycker den här frågan….ibland kan den göra mig lite irriterad. Inte som du ställer den nu. Men man ställer frågor som att Ryssland rustar upp och det vet ju alla att de gör. Men det förs ingen diskussion om vad de satsar på. Hur sen den ryska infrastrukturen ut? Om de ska klara av en större invasion av ett annat land, så måste ju hela systemet fungera. Nu vet vi deras kärnvapenkapacitet och flygområde, men sen vet vi också hur det ser ut generellt ut i det ryska samhället.

Men med sagt så tycker jag att man ska alltid se med oro på när ett land rustar upp, men man måste också ha en nykter inställning. Utifrån vad? Vad rustar de upp? Vilka komponenter? Det är också kopplat till hur man ser på rysk ekonomi och utrikespolitik. Deras gas och olja går till 80 % till Europa enligt 2009 års siffror. Skulle de stänga den porten genom att göra en invasion av ett europeiskt land, så kommer det säkert drabba dem otroligt mycket kopplat till oljepriset förändras. Då rasar hela ryska ekonomin ihop. Vi vet att de ryska styrkorna är väldigt beroende av exportintäkterna från gas och olja.

Deras västflank gentemot oss måste vara otroligt viktig, dessutom det lugnaste området för Ryssland. Det var ett långt svar på frågan hur jag ser på deras upprustning. Men man måste koppla ihop bilden och där tycker jag det Försvarsberedningen skrev blev ganska bra.

Ni har haft en stor inflytandemakt halva tiden av 2000-talet. Vilket är det sämsta beslut ert parti har tagit eller medverkat i under den tiden?

Under Persson? Det var före min tid i Riksdagen…jag vet inte.

Om ni skulle få lika stort inflytande igen efter valet 2014, vilken är den viktigaste ändringen ni vill göra av den nuvarande politiken?

Få en bredare syn och koppla ihop civilsamhället. Titta på Norrland idag, Internetuppkopplingen var avstängd. Energisystemet som går över hela Europa, det kan man klippa av. Det måste man ha med i bilden när det gäller en konflikt. Vi var i Danmark. De råkade ut för en jättenederbörd för fem år sen med regn och stora översvämningar i Köpenhamnsområdet. Nu har danska försvarsmakten fått i uppgift att titta på om det händer igen och det samtidigt är en konflikt. Hur ska den danska försvarsmakten hantera en sådan miljösituation? Det kan vi koppla till elavbrottet i Norrland. Om Ryssland skulle gå in där uppe i morgon, då är allting nedstängt. Vad gör vi då?

Det här måste sättas ihop. Det är som svar på frågan att vi måste få ihop detta. Och det har inte med att göra om vi ska minska försvarsutgifterna eller öka. Vi kanske ska ha mer pengar, jag lägger ingen värdering i det. Det viktigaste är att vi får ett system som håller ihop, det tycker jag inte att det gör idag. För Försvarsmakten är precis som den danska helt beroende av det civila samhället om det värsta skulle inträffa. Jag är rädd för att vi inte har det samarbetet idag. Det ser vi i Norgeexemplet och vi såg det vid tsunaminkatastrofen, då vi skulle organisera. Det här kittet som håller ihop, det måste fungera.

Miljöpartiet har ju länge drivit en internationaliseringslinje i sakområdet. Nu blev beredningens rapport en omorientering mot närområdet. Varför skrev ni ingen reservation?

Vi tycker fortfarande att det internationella är väldigt viktigt, men så får man ju väga detta om man ska skriva en avvikande mening. Då markerar man ju väldigt starkt, tycker jag. Den här beredningen är ändå i huvudsak bra, sen finns det ju massor med åsikter hos mig.

Vi kommer inte ändra vår politik för det, det är nästa beredning det kommer att bli tuffare rent politiskt. Jag gjorde den här bedömningen, jag ville skicka en signal till regeringen och socialdemokraterna att vi är beredda hålla dörren uppe för att diskutera. Vi är ändå ett parti som bara har 7 % hittills. Då måste man förhålla sig till det, vi får inte igenom all sin politik, utan man får flytta fram positionerna.

Den som följt miljöpartiets säkerhetspolitik under många år har kunnat notera att ett starkt argument varit efter Sovjetunionens fall att vi kunnat trappa ned det svenska försvaret med hänvisning till förfallet i det ryska försvaret. Varför använder ni inte motsvarande argument när utgifterna nu stiger brant?

Vi ser inte ryska upprustningen som något hot. Ibland kan det vara utifrån att Ryssland fortfarande är en stormakt militärt. Det kan finnas en poäng, om du förstår mig rätt, att en sådan stormakt till viss del har en militär kapacitet. Lek med tanken att det hade en sämre kapacitet, så skulle det kunna innebära ökade spänningar i Ryssland. Ryssland måste kanske ligga på en viss nivå militärt för att känna att de är en stormakt. Jag kan ibland se på den här upprustningen som de gör att de faktiskt gått ner väldigt djupt i källaren. Det kan också vara en säkerhetsfaktor att de rustar upp.

Här ligger den politiska uppgiften att få in Ryssland i det europeiska samarbetet i olika former.

Det är svårt att kvantifiera och tidssätta möjliga större ryska operationer. Samma svårigheter möter den som talar om miljöproblem. När blir miljöproblemen så stora att vi kan se säkerhetspolitiska konsekvenser? Vad utlöser dem?

De syns redan idag. Jag pratar om både politiska och miljöflyktingar. Det är redan ett europeiskt problem. Vi tar emot många idag och det ska vi fortsätta att göra, men många europeiska länder gör ju inte det. Jag förstår inte att inte EU kan komma överens, det är ju varje land som stänger dörrarna. Finland tar ju knappt emot någon.

Rena miljöflyktingar kommer att öka. De är fler än de som flyr från krig redan idag, men de kommer inte så långt. Hur de blir de närmaste femtio till hundra åren? Det kommer att öka. Jag brukar ta Bangladesh som exempel som i princip ligger under vattenytan. 120 miljoner invånare på ett område som Skåne. Om de skulle börja vandra norrut, så skulle det bli enorma konsekvenser. Och därför är de internationella frågorna viktiga!

Av Johan Larnefeldt, statsvetare

De senaste turerna i de politiska och militära konflikterna i Afghanistan avhandlades i ett tidigare inlägg här på Försvar och säkerhet – där den regionala dimensionens betydelse för kriget blev en central slutsats. Om vi ska reflektera över utvecklingen från svensk horisont är det just detta perspektiv – Afghanistankriget som en del av regionala konflikter och dynamiker – som har saknats i debatten. Mer allmänt har ordet ’krig’ förekommit sparsamt i offentligheten sedan den internationella insatsen inleddes för över tio år sedan. Istället har olika varianter av ’fredsinsats’ varit den dominerande benämningen.

Denna tendens – i synnerhet från politiskt håll – att inte alltid tala klarspråk om konfliktens politiska kärna har haft flera konsekvenser. För det första har det fördunklat och förenklat beskrivningen av motståndet, som ofta felaktigt har framställts som en enhetlig aktör, i princip liktydig med det sena 1990-talets talibanregering. För det andra har det bidragit till en ofullständig bild av vilka Sverige och ISAF samarbetar med, och stödjer, i Afghanistan – från korruptionen i Karzairegeringen till människorättsbrotten bland krigsherrarna (sedermera politikerna) i norra Afghanistan.

För det tredje har det osynliggjort konfliktens lokala dynamiker och de inblandade aktörernas motiv och mål – oavsett om det gäller United Front/Northern Alliance, den afghanska talibanrörelsen, USA, Pakistans underrättelsetjänst eller Hamid Karzai. Dessa faktorer försvann ofta bakom de många lovvärda mål som lyftes fram som styrande för det internationella samfundet i Afghanistan: mänskliga rättigheter, bekämpande av internationell terrorism, förbättring av kvinnors situation, utbyggd grundskoleutbildning – och mycket annat. Det kanske mest fundamentala motivet för svenskt deltagande i insatsen – trovärdighet inför säkerhetspolitiska samarbetspartners (NATO) – lyftes inte fram med någon större entusiasm i svensk politik. Och kriget verkade glömmas bort.

Efterhand gjordes förtjänstfulla insatser för att beskriva de svenska soldaternas tillvaro i Afghanistan och den bitvis mycket höga våldsnivå som ofta var okänd för den svenska allmänheten. Även Försvarsmakten började så småningom publicera mer information. Här fanns en logisk öppning för ansvariga beslutsfattare – eller svenska medier – att skildra de bredare konflikter som den svenska insatsen utgjorde en liten del av. Så skedde dock sällan. Det talades betydligt mer om fred än om krig – fast konflikten bara accelererade.

Den politiska dissonansen fick en spegling på det mer praktiska planet, när det blev allt tydligare att den civil-militära samverkan som framställdes som helt central för insatserna i Afghanistan inte fungerade. Att de ofta empiriskt ogrundade teorier och doktriner om upprorsbekämpning och demokratisering som kom att styra Afghanistankriget inte fungerade i praktiken är knappast märkligt. Idéerna om counterinsurgency var i bästa fall ambitiösa och optimistiska och i värsta fall verklighetsfrånvända. Att svensk militär personal på detta sätt underordnades amerikansk krigsplanläggning var inte alls märkligt i sammanhanget – men det blev alltmer problematiskt att det hela i Sverige fortfarande framställdes som något slags FN-dominerad fredsinsats.

I år kom till slut en bred, auktoritativ skildring av dessa parallella spår – kriget i Afghanistan, fredsinsatsen från Sverige – i form av Wilhelm Agrells Ett krig här och nu. Sveriges väg till väpnad konflikt i Afghanistan. Här skildras det svenska militära engagemanget i Afghanistan från de första besluten 2001 till den avveckling av insatsen som nu pågår. För de av oss som försökt följa kriget i och runt Afghanistan som en del av en större utveckling i Syd- och Centralasien erbjuder Agrell tydliga och rimliga förklaringar till hur det som kom att bli den svenska bilden av allt detta kunde avvika så distinkt från flertalet andra beskrivningar av konflikten och regionen.

Tillsammans med de bredare skildringar av kriget som publicerats under de senaste åren är Agrells bok viktig läsning för att förstå händelseförloppet fram till idag, och det samspel mellan verklighet och bild som ibland verkar forma svensk säkerhetspolitik. Huruvida denna skildring ger upphov till eftertanke hos svenska beslutsfattare – och huruvida den stora utvärderingsivern sprids från biståndsområdet till internationella militära insatser – måste ännu sägas vara oklart.

Fredagen den 31 maj presenterades Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport Vägval i en globaliserad värld. Afghanistan avhandlas kärnfullt på ca 350 ord. Försvarsberedningen tar upp grannländernas betydelse, påpekar att landet alltjämt står inför stora utmaningar – och konstaterar att ISAF-insatsen nu avvecklas. Man avslutar med att påpeka att ett misslyckat presidentval nästa år innebär risk för ökad splittring och inre konflikt.

Dagen innan, den 30 maj, hade det kommit ett pressmeddelande från Utrikesdepartementet och Försvarsdepartementet om svenskt bidrag till insatsen i Mali. Detta sägs syfta till att ”förbättra säkerheten” samt att ”återupprätta landets konstitutionella och demokratiska ordning och skapa förutsättningar för humanitärt bistånd. FN-insatsen kommer att omfatta soldater, poliser och ytterligare civil personal, och ska finnas på plats för en period om inledningsvis 12 månader. […] ”Ett svenskt deltagande är dessutom ett uttryck för vårt stöd för FN och FN:s fredsfrämjande verksamhet, säger utrikesminister Carl Bildt.” Det är värt att notera att formuleringarna inte är alldeles olika de som ackompanjerade Afghanistaninsatsens inledning.

Vi bör inte befästa den tröttsamma motsättningen mellan de som ser internationella insatser som altruistisk frihetskamp och de som ser dem som aggressiv nykolonialism. Dock vore det värdefullt om ansvariga politiker gjorde större ansträngningar att förklara exakt på vilket sätt de anser att svenska intressen – säkerhet, mänskliga rättigheter, handel, eller något annat – värnas genom en viss internationell insats. Vidare behöver de som fattar beslut om dessa insatser besitta och uttrycka insikt om att man inte bara åker iväg och hjälper till i gemensamt återuppbyggnadsarbete, utan att Sverige griper in i – och blir en del av – politiska, sociala, ekonomiska och militära processer och konflikter som vi har starkt begränsad kontroll över.

Det är förståeligt om svensk allmänhet blir förvånad över dödsoffer och allvarliga skador i en insats när den inte tydligt förklarats av regeringen. Men det är problematiskt om den påtagliga optimism som tidigare verkade vägleda svenska politikers bedömning av Afghanistan förbyts i nattsvart pessimism när krigets verklighet till slut börjar tränga sig på. Tvära kast i bedömningarna av utvecklingen är destruktiva för politiska beslut, och de kan tyda på en ofullständig bild av konfliktens centrala dynamiker. Varken skönmålning eller svartmålning är eftersträvansvärt.

Ansvariga myndigheter – militära såväl som civila – har rimligen dragit ett flertal viktiga slutsatser på operativ nivå utifrån Afghanistaninsatsen. Men så länge som lärande inte sker även på den politiska nivån får dessa slutsatser begränsat värde. Den viktigaste civil-militära relationen är ju inte den mellan biståndsarbetare och soldater utan den mellan (beslutande) politiker och (utförande) väpnade styrkor. Att Afghanistankriget gått illa bör inte ses som ett tecken på att svenska soldater skulle ha misslyckats med sin uppgift, men det sätter ljuset på det faktum att svenska politiker inte alltigenom lyckats med sin. Diskussionen bör fortsätta, för att reda ut samtidshistorien och för att lära för framtiden. Nu märks alltså Mali ut på allt fler kartor, även i Stockholm.