Strid om Vätterns luftrum

Striden om huruvida FM ska få bedriva fortsatt övningsskjutningar vid skjutmålen kring och i Vättern hårdnar. flera aktioner genomfördes under gårdagen genom tända eldar och klockringning i kyrkor. Saken gäller att FM vill utöka skjutverksamheten då lagda uppdrag nu kräver en högre förmåga. Utökningen skulle i så fall innebära att FM skulle komma upp i ett nyttjande som motsvarar 10 till 15 % av vad som var normalt under kalla kriget. De aktuella skjutmålen har använts av FM i närmare sjuttio år! Aktivisterna, vars talespersoner inte tillför "ursprungsbefolkningen" i området kring Vättern, framför argument som att djurlivet tar skada, vattnet blir sämre och bullret ger problem. Det finns dock inga som helst fakta som styrker dessa misstankar och vare sig vatten, djurliv eller fiske har tagit skada tidigare trots en mycket hög nyttjande del sedan 1940 fram till mitten på nittiotalet. I den by som är mest utsatt finns det dock ingen som klagar,nämligen Karlsborg. 6700 invånare varav 3000 är knutna till FM i någon form betyder att aktivisterna inte gör sig besvär att värva supporters där. Det handlar alltså om ett antal i närtid inflyttade personer som gör sig till tolk för en icke existerande majoritet. Några hundra supportrar kan väl knappast göra sig till talespersoner för ett område som består av närmare 400 000 människor.

Beprövad stridsduglighet

Genom FM Org 13 har officerare, med erfarenhet av skarpa insatser utomlands, plötsligt funnit sig placerade på lägre befattningar i insatsorganisationen.

Redan den första veteransoldatutredningen, som jag ledde 2007-08, konstaterade att tjänstgöring i skarpa insatser borde vara tydligt meriterande vid viss befordran och en förutsättning för att komma ifråga för högre tjänster inom myndigheten. Närmast ordagrant fördes detta förslag in i den proposition som riksdagen ställde sig bakom.

Motivet var naturligtvis att de som ska leda och utbilda soldater själva bör ha personlig stridserfarenhet. I enskilt fall handlar det om kompetens, soldaternas förtroende och - varför inte -erkänsla. Ytterst är detta också en förutsättning för att uppnå bästa möjliga effekt av vårt försvar, såväl där ute som nationellt.

Därför frågade jag nyligen försvarsministern vilka åtgärder hon var beredd vidta för att förvissa sig om att försvarets framtida kompetensförsörjning inte hotas i den pågående omställningen.

Hon upprepar i sitt svar vad regering och riksdag tidigare ställt sig bakom beträffande den internationella insatsen som merit och tillfogar att det är myndigheten som självt beslutar om placeringar i insatsorganisationen. Helt förutsägbart.

Mer intressant är dock avslutningen på svaret: "Som myndighetschef ansvarar överbefälhavaren för att insatsorganisationen – med utgångspunkt i gällande bestämmelser om statlig anställning – bemannas på ett sådant sätt att Försvarsmakten uppfyller de operativa militära krav riksdagen har ställt". Jag tolkar detta som att ministern erinrar om att bemanning ska ske på ett sätt som är optimalt utifrån insatsorganisationens användbarhet - helt enkelt utifrån förmågan till väpnad strid.

När ÖB på Newsmill skriver att den nya bemanningsprincipen INTE ska tillämpas vid förband som planeras för internationell insats ställer han sig i realiteten bakom samma princip; när det verkligen gäller ska den beprövade stridsdugligheten äga företräde.

Ett ofta upprepat mantra de senaste åren har varit "samma förband borta som hemma". Det är en sak att detta, såväl materiellt som personellt, aldrig fullt ut kan genomföras, men kan någon förstå varför principen ska överges just i den nationella kontexten?

Allan Widman

      


 

Operation Grankotte

I flera år har FN-monumentet vid Sjöhistoriska använts för att hedra och minnes utlandsveteraner. Det har inte varit till fyllest (av någon anledning) varvid man utlyste en tävling för att ta fram ett nytt veteran-monument. Tävlingen är nu avgjord och en jury har utsett Monika Larsen Dennis "Restare" som vinnare i konkurrens med 60 andra.
Fotomontage: Signe Carlsson Roos (c)

-Jag vill skapa ett monument som kan förmedla hopp och stärka individen och jag tänker mig en plats för vila, reflektion och läkande av traumatiska upplev­elser. Platsen ska påminna om den medmänsklighet som ligger till grund för varje soldats vilja att hjälpa. Samtidigt kan detta bli ett fridfullt rum att minnas de veteraner som inte finns med oss längre, säger Monika Larsen Dennis.

Det är trevligt att man försöker skapa en plats för oss veteraner men utformningen är inte intuitivt tilltalande eller förståelig och ifrågasätts kraftfullt på internet. Konst kan vara svårt, det är alldeles uppenbart med tanke på examensverken som genomförs på Konstfack vars utformning får vanligt folk dömda i domstol. Här har verket en tydlig målgrupp varvid utformningen borde vara anpassad efter målgruppen.
På en Facebook-sida för utlandsveteraner sågas vinnaren helt och hållet. "Bedrövligt, sned golfboll, grankotte" är benämningar och man frågar varför man inte använt sig av den eviga lågan med tillhörande namntavlor som brukligt är?

En äldre kollega brukar säga: "Nästan rätt är också fel." Så blev det nu och så blir det allt oftare i dessa sammanhang tycks det. Operation Grankotte är genomförd, målgruppen misstycker till resultatet.

/C

Vår beredskap

Har idag publicerat följande artikel i tidningen NU. Eftersom inte alla läser följer den även här:

I en kommentar till budgetpropositionen beklagade professorn i internationell ekonomi, Lars Calmfors, att Sverige saknade ett fungerande försvar. Detta faktum utgjorde enligt honom ett långsiktigt risktagande.

Sammanhanget och avsändaren förknippas normalt inte med säkerhetspolitik. Men på ett sätt är det kanske naturligt att en ekonom, ställd inför den globala, ekonomiska krisen och allt vad den innebär av politisk anspänning, känner uppriktig oro. Konstigt vore det knappast.

I vårt närområde protesterar baltiska länder mot ryska truppkoncentrationer nära deras gränser. I samma veva åker den ryske generalstabschefen till Helsingfors och varnar Finland för ett alltför nära samarbete med Nato. Ett budskap som nog även kan vara riktat till andra, små alliansfria stater…

I Norge har Stortinget under sommaren varit inkallat för att diskutera bristerna i den civila beredskapen i samband med 22 juli-attentatet. Jens Stoltenberg behövde inte avgå, men fick grundligt be om ursäkt. I Sverige har dock intresset för att dra lärdom av händelserna i Oslo varit svalt.

Socialstyrelsen konstaterade i alla fall att Sverige aldrig kunnat sätta in lika många helikoptrar för medicinsk evakuering som Norge gjorde för att hjälpa offren på Utöya. Dessutom råder stor juridisk osäkerhet om militär kunnat användas för vakthållning i en motsvarande svensk situation. Säkert är dock att sådant stöd inte övats på många år. Och den s.k beredskapspolisen har just avvecklats.

Sveriges civila och militära beredskap lämnar en del i övrigt att önska. Folkpartiet Liberalerna är skyldigt att uppmärksamma och avhjälpa detta. Att beredskapen primärt ligger på moderata departement får inte vara en ursäkt.

Försvarsmakten meddelar att den framtida krigsorganisationen inte fullt ut kommer att intas förrän i slutet av detta årtionde. Fem år efter den tidpunkt riksdagen fastställt. Det duger inte. Myndigheten bör påminnas om att våra krigsförband ska vara bemannade och samövade senast till utgången av 2014.

Därtill måste regelverket ses över så att militär personal, på samma sätt som i Norge och Danmark, kan lämna stöd till samhället vid civila kriser. Att utesluta sådana resurser så fort det finns risk för våld eller tvång mot enskilda gör nu stödet meningslöst.

En ny beredskapspolis bör utredas. Den kan antingen byggas upp separat eller som en del av hemvärnet. Oavsett hur många ordinarie poliser vi får kommer de aldrig att räcka till i extrema krissituationer.

Särskilt besvärande är bristerna i helikoptervapnet. Förmågan till luftburen ubåtsjakt har gått förlorad och det är osäkert om den kan återupprättas. En ständigt minskande flygtid för flygförarna innebär också allvarliga begränsningar.

För närvarande har Sverige en handfull medeltunga helikoptrar som får operera över öppet hav. En ny Estonia-katastrof skulle inte kunna mötas med tillnärmelsevis de resurser som var möjliga 1994. Polisen saknar förmåga att på egen hand lufttransportera den Nationella Insatsstyrkan, men tycks inte beredd att be Försvarsmakten om hjälp.

Att till hela samhällets fromma nyttja befintliga resurser kräver politisk tydlighet och en återgång till ordningen med territoriellt ansvariga militära och civila chefer som ständigt samverkar. Inom ramen för det så kallade totalförsvaret fanns detta ända in i vårt århundrade.

Kjell-Olof Feldt yttrade en gång att en bra regering har tur. Kanske hade han rätt. Men varje bra regering ska nog utgå från motsatsen.
 
Allan Widman

Klartecken

Ställde för ett par veckor sedan fråga om helikopterverksamheten på Såtenäs. Enligt uppgift var FM i färd med att avveckla denna. Trots att en utredare så sent som i Almedalen ansåg att myndigheten borde ta tillbaka flyg- och sjöräddningen i egen regi. Ett förslag som ännu ej ens hunnit remissbehandlas.

Det tydliga svaret från försvarsministern var att om avveckling skulle ske är det regeringen som äger beslutet. Alltid något.

Idag har jag ställt följande fråga angående FM Org 13:

"Internationella insatser som merit för veteransoldater


Vid den nyligen genomförda omstruktureringen inom försvaret har ett stort antal meriterade truppbefäl, flera med väl vitsordad tjänstgöring i Afghanistan, placerats i lägre befattningar än de tidigare innehaft i insatsorganisationen.

I proposition 2009/10:160 skrev regeringen i sin bedömning: ”Försvarsmakten bör låta tjänstgöring i internationella insatser få större betydelse för viss befordran och för att komma ifråga för högre befattningar inom myndigheten.”

För Försvarsmaktens framtida kompetensförsörjning torde det vara oerhört viktigt att de idag mest erfarna truppbefälen inte hamnar på tjänster, som hindrar dem från att i framtiden konkurrera om tjänster som kompanichef och liknande.

Vad avser ministern vidta för åtgärder för att förvissa sig om att försvarets framtida kompetensförsörjning inte hotas i den pågående omställningen?"
 
I morgon blir det Gripen-seminarium på Armémuseum. Jag avser utveckla mina tankar om förmågelyft. En sak är dock klar. På min tydliga fråga har FML nu - i ÖB:s närvaro - givit klartecken till regeringens förslag på kända villkor. Så var det med det.
 
 
Allan Widman

Pressmeddelande om "Tillväxtverkets piratbyråkrati offrar skattemiljoner" från Optand Teknikland AB



Av ömmande skäl brukar det heta när man skall motivera välgörenhet. I detta fall är det minst lika mycket välgörenhet för oss som är intresserade av den svenska militära historien som det är för Optand Teknikland AB som var anförtrodd att förvalta en del av den svenska militära historien. Det är också välgörenhet att upplysa svenska skattebetalare genom att sprida budskapet hur olika statliga myndigheter ”hjälper” varandra att spendera svenska folkets skattekronor. Likt hur svenska staten misshandlar vår reella försvarsförmåga genom finanspolitiska regleringar, lika mycket snärjer man övriga delar av samhället med regleringar till förfång av våra gemensamma medel. Det är illa nog att ett fel har begångets men det är än värre att inte försöka låta udda vara jämt för alla inblandade parters bästa. En historia med bara förlorare berättas i det pressmeddelande jag väljer att publicera här.

J.K Nilsson


Tillväxtverkets piratbyråkrati
offrar skattemiljoner

Tillväxtverket beslutar att återta 8 miljoner på bekostnad av en annan myndighet och ett populärt besöksmål offras.

I Östersund finns ett nytt militärmuseum, Teknikland, som byggts med hjälp av EU-medel som kontrolleras av Tillväxtverket. I Teknikland har staten satsat totalt drygt 11 miljoner kronor plus 8 miljoner som man tänkt skulle kunna återfås av EUs strukturfondsmedel.
Optand Teknikland ABs ägare, länsmuseet och tre ideella föreningar, har satsat över 30 000 ideella arbetstimmar på att bygga upp och driva museet.

Långt efter att projektet avslutats och museet varit i drift i två år upptäcktes fel i upphandlingen. Därför beslutar nu Tillväxtverket att återta de 8 miljoner man bidragit med. Detta leder till konkurs för museet och de pengar Tillväxtverket hoppats kunna få in uteblir.

De militärhistoriska föremål, flygplan, kanoner och fordon som museet visar ägs av staten. Det innebär att staten får miljonbelopp i nya kostnader för att ta hand om föremålen. Men de kostnaderna drabbar inte Tillväxtverket utan en annan myndighet Statens försvarshistoriska museer, SFHM.

Resultatet av Tillväxtverkets trångsynthet blir alltså miljonförluster i båda myndigheterna och nedläggning av ett populärt museum.

Teknikland har bland annat med hjälp av Landshövdingen i Jämtlands län, Britt Bohlin, och flera riksdagspolitiker under ett års tid försökt belysa de här problemen.

Är det rimligt att skattebetalarna ska lägga ut många miljoner på ett museum som sedan rivs av staten?

Är det rimligt att det enda museum i södra norrland som ska förvalta nära 400 år av militärhistoria och som utvalts i statens regelringsbrev ska läggas ner när det precis byggts upp?

Ja - misstag har gjorts i upphandlingen, men konsekvensen är orimlig. Vem vinner på att försätta museet i konkurs? - ingen!


Ring gärna för mer information!
Lowissa Mannerhiem VD/museichef       070-5543330, 0693-33027
Björn Sandal ordförande                          070-3349617

Vi förmedlar gärna kontakter även till övriga styrelsen och ägarna.

      


Officerare vs. Specialistofficerare i den samtida Försvarsmakten



Det här inlägget kom till som en kommentar till skippers inlägg O(m)struktureringensosäkra faktorer där en anonym kommentator raljerar över min syn med orden:
Man kan inte utreda ett nytt personalförsörjningssystem i 10 år för att sedan tro att detta underlag är sanningen utan då har tiden sprungit ifrån en.
Specialistofficersspåret ligger fast och det utexamineras ett hundratal varje år. Låter på JK Nilsson som att det fortfarande är en teoretisk produkt.

Den här raljanta kommentaren kräver ett vidareutvecklat svar som jag därför väljer att publicera som ett eget inlägg då det står på egna ben.

Med en druckens envishet fortsätter jag att tala om vad som är fel i införandet av specialistofficerskategorin. Det har föga att göra med att Militärhögskolan i Halmstad helt plötsligt sätter pixstjärnor i stället för streck på kadetterna. Utbildningen har ändrats föga, snarare har den i vissa stycken blivit än mer professionell jämfört med det tidigare ”Yrkesofficersprogramet”. I vissa synvinklar skulle jag kunna säga att våra Förste Sergeanter har både en djupare och mer generell utbildning.

Ända sedan de första sergeanterna blev anställda har det saknas direktiv till förbanden hur deras utveckling skall se ut, man har talat om "löneboxar" som ser ut att vara avsedda att reducera lönekostnaderna för Försvarsmakten men inga andra styrningar. Vi vet inte heller hur vi skall kunna använda en stor del av dessa specialister, skall vi se dem som dom gamla fänrikarna/löjtnanterna som var instruktörer och tekniker och som inte heller ville annat än att bli specialister? Förr saknade vi verktyg att premiera dessa som tog ett stort ansvar för både höga monetära värden men också människoliv. I specialistkurser har vi gett dessa officerare förutsättningar att ta ansvar för värden skyhögt mer än en majors budget, vi har också förordnat dessa officerare att ta detta ansvar. I vissa fall har dessa förordnanden också varit belagda med fängelsestraff vid slarv. I inget av dessa fall har det räknas in vid en löneutveckling utan det som tidigare räknats och som fortfarande räknas vid löneutveckling är befälsrätt och budgetansvar.

I det andra spåret ser vi ytterst stapplande steg att försöka få någon slags akademisk fason på de officerare som skall ha högre befälsrätt och budgetansvar. Om vi följer den sedan tidigt 1980-tal inslagna vägen är det dessa som skall ha en reell löneutveckling alltefter de tar ett större och större budgetansvar och fler stjärnor/streck.

Skillnaden mellan dessa två grupper är att officerare i specialistofficersgruppen, inte utan en ytterligare lång utbildning kan komma i fråga för lönelyft motsvarande de Fänrikar som blir Löjtnanter, Kaptener och Majorer.

Tittar jag på mig själv så sitter jag visserligen på en OF-rad efter det här debaclet men jag har även utbildningar och ansvar (fängelse eller böter) som jag inte får något extra för. När jag någon gång blir aktuell för nivåhöjande utbildning och befordran för att ha rätt grad för min befattning kommer jag att få extra i lön men då är det för stjärnan, inte befattningens innehåll.

Nu har jag tidigare i veckan suttit med kollegor i RALS-arbete och vi kan konstatera att våra specialistofficerare inte kommer att ha den löneutveckling vi har haft trots att deras ansvar markant ökat vid den tidpunkt de skulle ha utnämnts till Löjtnanter om de blivit utexaminerade som Fänrikar. Men bara för att de utexaminerades som Förste Sergeanter så kan vi inte med annat än RALS-medel höja deras löner. Vi får så lov att försöka lita till högre makters välvilja att godkänna ansökan om lönerevision för dessa specialistofficerare men med tanke på tidigare erfarenheter gällande detta förfarande så är förväntningarna låga. Vi kan också fundera över skillnaderna mellan industrins löneökningar och vilka summor vi har att fördela i RALS-arbetet. Vi ser alltså att vi inte tillnärmelsevis kan premiera specialistkompetens via RALS om vi samtidigt skall kunna höja våra löner så de går i takt med det övriga samhället.

Så svaret på den raljanta och insinuanta kommentaren är att jag ser specialistofficersspåret som en teoretisk produkt. Vi har examinerat ett stort antal Specialistofficerare utan någon närmare eftertanke än att följa upp förre ÖB.s förslag till Regeringen att inrätta ett tvåbefälssystem. Våra specialister är vid sin examen i vissa fall bättre än oss jämfört vid vår examen men när vi hade en klar tanke med vad som premierades i utveckling och hur en karriär skulle se ut så saknas detta helt för specialistofficerarna.

Men med tanke på förförre ÖB Johan Hederstedts ord om att normalbilden för en officer skulle vara att tjänstgöra i åtta år så är det väll inget problem men vill vi verkligen omsätta våra specialister i den relativt höga takten?

J.K Nilsson

Gästinlägg: Bergman om officersutbildningsdebatten


Den senaste tiden har varit präglad av missnöje bland Försvarsmaktens officerare. Det största ämnet för missnöjet har varit omstruktureringen inom organisationen men även akademiseringen av officersutbildningen har varit på tapeten då långt ifrån alla ser nyttan med akademiskt kvalitetssäkrad utbildning. Tydligt är dock de konstigheter som följt med akademiseringen då regelverket för högskoleutbildning inte är anpassat för den militära professionen. En av de största anledningarna till kritik är det som Bergman skriver om nedan.
/Cynisk


Utbildningsdebattens omvända bevisbörda

I det senaste numret av Officerstidningen varnar personal från Militärhögskolan Karlberg att de kan tvingas utbilda uppenbart olämpliga individer på Officersprogrammet. Detta då Högskoleverket angett att den modell som tillämpas för lämplighetsbedömning inte längre får vara ett krav vid uttagning och att alla som uppfyller de formella kraven måsta antas, även om de anses olämpliga.

Artikeln väckte starka reaktioner hos många. Att bli officer är ingen mänsklig rättighet!
Lämplighetstest som fenomen har länge varit en grundsten i uttagningen av framtida officerare och har med tiden utvecklats till den modell som idag används. Dess syfte är att säkerställa om en individ, utöver grundförutsättningarna att tillgodogöra sig utbildningen, än viktigare har en lämplighet att i framtiden leda soldater och sjömän i väpnad strid.

Liknande organisatoriska problem har belysts tidigare, bland annat angående omöjligheten att avskilja personer från utbildningen på grund av främlingsfientliga uttalanden. Men det finns två viktiga aspekter runt dessa debatter som sällan belyses.

Det första är att de sällan innehåller avvikande uppfattningar vilket gör dem till något av icke-debatter. Alla är förmodligen överens om att det behövs lämplighetstest för officersuttagningar och det finns förhoppningsvis ingen, förutom möjligen nazisterna själva, som anser att de bör tillåtas på Militärhögskolan.

Det andra är med vilken självklarhet yttre faktorer accepteras som absoluta sanningar. I ett utvecklingsarbete får vanligtvis yttre faktorer anpassa sig efter nya förutsättningar. Exempelvis har de nya personalkategorierna med specialistofficerare och kontraktsanställda soldater införts med en självklarhet att de arbetsrättsliga ramverken modifieras för att tillåta detta. Men när vi pratar om officersutbildning är detta resonemang väldigt ofta omvänt. Högskoleförordningen skrevs aldrig för att reglera en officersutbildning. Trots detta nämns sällan revidering av ett föråldrat regelverk som ett alternativ, även om en anpassning av verksamheten rubbar våra mest grundläggande uppfattningar om hur uttagning och utbildning av officerare bör ske.

Resultatet för personalen kan nästan liknas vid att hantera en omvänd bevisbörda. En yttre omständighet framförs som en absolut sanning vilken den egna organisationen måste anpassa sig efter. Personalen får sedan i efterhand argumentera varför detta inte borde gälla. I det aktuella fallet leder det till att Militärhögskolans personal tvingas argumentera för att återinföra något som tidigare varit, och fortfarande borde vara en självklarhet.

Utbildningsdebattens omvända bevisbörda leder till att Försvarsmakten förlorar initiativet i sin egen utveckling. Vid varje hinder, verkligt eller uppfattat, väljs den väg som andra aktörer förordar. Få debatter kan vara viktigare då integriteten i en yrkeskår grundläggs i urvalet och utbildningen av dess personal. Men debatten måste grunda sig i faktiska behov.
Försvarsmakten måste driva utvecklingen av officersutbildningen utifrån vilka officerare vi vill ha och vilka kunskaper, färdigheter och vilka personliga egenskaper som dessa bör besitta.


Kn David Bergman

”Det viktiga är inte målet, det är resan.” -Uppdaterat

(eller -Det finns inget slut på karusellen, bara mer åksjuka)


Hur slog omorganisationen mot dig och din organisation? Kontakta oss så kan du komma till tals! Kontaktuppgifter hittar du till höger.


Få med det minsta intresse för försvarspolitik och Försvarsmakten kan ha missat den turbulens som har drabbat organisationen och framförallt dess personal de senaste åren.
Efter ett par års lugn och ro (även om vi tyckte att det var jävligt då med) sen FB 00 hände något efter FB04 men kanske framförallt sedan Alliansens valseger och specifikt sedan Försvarsminister Odenbergs avgång. Organisationen omstöptes och omstrukturerades och personalen fick mer och mer åksjuka försöka hålla sig kvar i båten, samtidigt som attityden mot personalen gick från helt OK till likgiltig till direkt fientlig.
Någonstans kring 2010 började vi få ”sommarhälsningar” av ÖB som inte var så muntra som det lät. Sommaren 2010 handlade det om att alla som var antagna till och skulle gå nivåhöjande utbildning fick ett brev från FM, mitt under semestern, med ett ultimatum. 
”Gå med på att skriva om ditt anställningsavtal till ett med internationell arbetsplikt, annars får du inte gå nivåhöjande utbildning!” Svaret skulle vara inlämnat innan semesterns slut, vilket inte kunde tolkas som något annat än att FM inte ville att de man hotade skulle kunna ventilera frågan med sina kollegor och med sitt fack, utan tvingas av trycket från familjen att skriva på.
En ganska stor ilska och upprördhet blåste med all rätt upp och Officersförbundet gick till FM med krav på reson och samarbetsvilja. FM gjorde....ingenting. Sket fullständigt i ATO och sina anställda. ”Nåja, nu kan det väl ändå inte bli mycket värre!” - var det säkert ett par som tänkte.
Jo du gosse! Det kunde det! Året efter fick som ni känner till SAMTLIGA anställda en sommarhälsning av FM. Den saknade dock signatur och den var oerhört illa stavad och skriven vilket fick till följd att många trodde att det var ett skämt. Det var det inte.
”Skriv på för internationell arbetsplikt eller få SPARKEN!” var hotet den gången. ATO blåste nu upp till full storm, mobiliserade och drog till skogs med högrepar och facklor. Enskilda officerare tog strid mot bjässen FM.
FM gjorde.....ingenting. Om man sket i arbetstagarna förra året så kan man väl likna det här vid att bygga den största trekammarbrunnen som går att konstruera, låta deltagarna på Roskildefestivalen fylla den i en vecka och sedan kasta ner alla anställda i brunnen och hånle åt dom.
”NU KAN det inte bli värre!” - sade många efter den resan. Inlägg på den här bloggen beskrev avståndet mellan HKV och förbanden som oerhört stort och svåröverbryggt och lustiga filmer gjordes när det var storm kring logementssängar på Livgardet.

Och så kom vi då till gårdagens delgivning av nya befattningar efter FM omstrukturering.

Jag kunde då bekräfta att det inte finns nån ände på hur konstigt det kan bli för de anställda i FM. Det värsta som kunde hända var naturligtvis att bli av med jobbet vilket en del tyvärr blev. Exempelvis drabbades i många fall fälthantverkare på skjutfälten eftersom de ansågs som överflödiga. Överflödiga för sådana människor som anser att soldaterna själva kan utföra det arbete som fälthantverkarna utför. För oss som verkligen förstår skillnaden på vad fälthantverkarna kan och gör och vad soldaterna kan och gör så är det naturligtvis inget annat än löjeväckande dumt.

Men som sagt, det finns ingen ände på hur KONSTIGT det kan bli för oss som faktiskt fick behålla jobben.

Jag själv till exempel har nu samma samma befattning i PRIO som jag hade när jag var värnpliktig på 90-talet. Jag har dessutom fått en ny chef, nämligen en av de kadetter jag själv utbildade när jag jobbade som lärare på skola för ett litet tag sedan. Då ansågs jag lämplig för att handleda honom i hans väg till en karriär i FM, men nu är det tydligen han som skall handleda mig i rollen som chef. Konstigt, inte sant!
Nu är det iofs inget större problem eftersom det är en bra pojk och jag bara är parkerad på den platsen i PRIO, jag löser helt andra uppgifter dagligen.
Då har desto värre och konstigare öden har drabbat andra kollegor.
Jag känner till en kollega, en driven Kapten, som precis har rekryterat klart sin pluton och fått en ung Fänrik som ställföreträdare. Båda är sugna på att komma igång och Fänriken som verkar lovande har precis börjat lära sig grunderna i hantverket. Han kommer ju i den nya Officersutbildningens anda från en helt annan försvarsgren än den han nu arbetar i och har aldrig haft kontakt med den här typen av förband tidigare. Lovande konfiguration, inte sant? Nåja, det löser sig med en rutinerad chef som kan handleda honom.
Nej nej nej, eftersom ingen förväntar sig den Spanska Inkvisitionen! Pang Bom, vift med trollspöet och vips så är Fänriken nu plutonchef och Kaptenen är ställföreträdare med graden OR-7. Alla kliar sig i huvudet och tänker -”Hur fan gick det här till?”

Hade någon berättat detta för mig för fem år sedan, att det skulle gå till så här i FM i framtiden, så hade jag skrattat rått åt vederbörande eftersom alla med rudimentär insikt i förbandstypen vet att instegsbefattningen och lärlingsplatsen för en Fänrik på den typen av förband är Vagnchef (3:a på plutonen). Stf plutonchef är en rutinerad specialistofficer (instegsbefattning som gruppchef) och plutonchefen är Löjtnant/Kapten med god vana av både truppföring, trupputbildning, livserfarenhet och självkännedom.

Men ack så fel jag hade. I FM skrivelse ”PM Instegsbefattningar för OF 1 i insatsorganisationen (IO 14) 2012-09-03” kan man bland annat läsa följande passage:

Placera nyexaminerade officerare på instegsbefattning som plutonchef.

För att klara den långsiktiga försörjningen av officerare på högre nivåer måste
nyexaminerade officerare placeras på en instegsbefattning och ges erfarenhet och
utveckling i enlighet med fattade beslut. Rutinerade ”plutonchefer” (ur OF-
kategorin) behöver placeras på specialistofficersbefattningar som stf plutonchef
och i kompaniledningar för att plutonerna ska fungera väl. Detta är också en
konsekvens av att det inte finns färdigutbildade och tillräckligt rutinerade
specialistofficerare att placera på dessa befattningar.

Aha! PlutonCHEF är instegsbefattningen! Man hamnar alltså DÄR först för att kunna lära sig yrket. Analogin är väl kanske nästanpå att instegsbefattningen för en ung sjöofficer på ett örlogsfartyg vore fartygschef eller att instegsbefattningen för den unge flygföraren som precis med darrande manschetter genomfört sin första ensamflygning vore divisionschef (Nej, jag VET att det är några nivåer upp, men jämförelsen är inte helt off).
Men vad gör vi med alla de nuvarande plutonchefer (”Plutonchefer” inom citattecken enligt HKV alltså) som har arbetat i många år för att skaffa sig erfarenhet den hårda vägen, genom chefsbefattning i värnplikten, YOP och sedan vidare till plutonchefsnivå både i GU-förband och utlandstjänst och som nu verkligen har ångan uppe?
Jamen dom gör vi såklart till Stf Plutonchefer och OR-7! Herregud NÅN måste ju kunna hjälpa och coacha alla dessa nyutexaminerade plutonchefer med brokiga och i många fall tveksamma militära bakgrunder så att de kan lösa sin uppgift som plutonchef! De nuvarande har ju varit plutonchefer sedan 90-talet, så vilka är bättre lämpade än de?
Tja, det skulle väl kanske kunna vara de facto rekryterade och utbildade specialistofficerare, men eftersom FM FORTFARANDE inte, sedan 2008, har kunnat komma fram till hur karriärvägarna för dessa skall se ut, så är ju dessa inget alternativ.
Bättre då att ta de från YOP-kullarna som alltså sedan sekelskiftet någonstans har fått vara chefer på plutonsnivå utan nån egentlig möjlighet att avancera i karriären pga gradinflationen samt utbildningsstoppet 05-09. Bättre att de får klä skott för det totala misslyckande som tvåbefälssystemet hittills har varit.

Om detta kan man även läsa i en annan passage i PM:et:
En viktig utgångspunkt är att tvåbefälssystemet inte infördes för att
Försvarsmakten hade dåliga plutonchefer. Faktum är att det är svårt att finna
bättre i världen eftersom det tidigare personalförsörjningssystemet hade utvecklat
mycket kunniga och ytterst lämpliga plutonchefer. Förändringen kommer ur ett
annat problem nämligen bristen på officerare i trupptjänst och övertaligheten av
(äldre) officerare i stabsbefattningar.

Precis. Eftersom vi hade världens bästa plutonchefer så skall vi belöna dom med degradering så att de efter en karriär på över ett decennium återfår den befattning de flesta hade under sin GU. Logiken i detta är helt klar och tydlig, åtminstone om det vore manuset till en Monty Pythonsketch.
De nya fänrikarna, som alltså endast undantagsvis har ”rätt bakgrund” utan oftare varit exempelvis ubåtskockar eller radaroperatörer eller bara gjort GMU skall nu gå rakt in på befattningen skytteplutonchef och handledas av de dom precis petat. Utbildningen till plutonchef är alltså INTE på något sätt färdig när dom tagit examen utan budskapet de har fått är att de kommer att få tid på lämpliga instegsbefattningar innan det blir dags att bli plutonchefer. Så blev det alltså inte. De skall hem och hantera soldater som i många fall är ärrade veteraner och flera år äldre än de är. Sannolikheten för fler GRG-skjutningar på logement och skadliga informella ledarstrukturer har väl inte direkt minskat iom detta.


Jag vet inte om någon ansvarig kunnat sätta sig in i konsekvenserna av beslutet innan det fattades, men oavsett så är det anmärkningsvärt. Jag vet inte vilket som är värst: Om man HAR satt sig in i konsekvenserna och ändå fattat beslutet eller om man INTE har satt sig in i konsekvenserna men ändå fattat det.

Som sagt, ingen kan rimligtvis längre bli förvånad över NÅGOT som händer i FM eller i Försvarspolitiken.
Jag tror inte alls att det här är slutet eller botten utan resan fortsätter. Man kan exempelvis spekulera i vem nästa försvarsminister blir efter Anders Borg. Jag skulle vilja säga att Terry Gilliam ligger väldigt bra till. Men vänta nu, säger ni. Han är ju död! Spelar ingen roll säger jag. Kan Nordkorea ha ett balsamerat lik som statschef så kan vi ha en död Monty Python-medlem vid rodret! Han hade även ett bra sinne för skruvade saker och en stor kreativitet! Han blir säkert en stor tillgång för ett Försvar med en ekonomi i balans.
Vi kanske skall utrustas med överblivna växelspakar från SAAB Automobile som vapen istället för AK 6? Dom finns i stor mängd i konkurslagret, har god verkan på nära håll och Svenska arbetstillfällen har skapat dom. Helt rimligt! Som resultat av bindande motköp i Schweiz-affären så skall ärtsoppan på torsdagar ersättas med ostfondue och raclette och alla soldater SKALL bära runt på ett gökur till sin uniform för att kunna se och höra när det är dags att stämpla ut i PRIO. Helt rimligt!

Fast det bästa exemplet jag har hört på galenskaperna igår måste jag spara till sist.
Jag hoppas verkligen att detta inte stämmer, men jag har tyvärr alldeles för säkra källor för att våga tro det.

En driven och intelligent ung Kapten i karriären med goda vitsord och missioner i tre världsdelar på skyttepluton, i kompaniledning och i brigadstab som just nu löser ett mycket kvalificerat bemanningsuppdrag åt sitt förband fick sin placering som alla vi andra. 
Nej, det blev inte en befattning som rimligtvis leder till stabsutbildningen på FHS och sedan tjänst som sektionschef eller stabschef i bataljonsstab, som man verkligen skulle kunna tro.

Han är nu skyttegruppchef (OR-6). Hans chef är en nyutnämnd Fänrik.

Jag skulle inte alls bli förvånad om Fänriken heter John Cleese.

Allt detta är så galet att man helst hade velat kunna skratta hjärtligt åt alltihopa och minnas det på återträffar om många år och nostalgiskt prata om tiden när det var sådär knäppt i FM. 
Men det är rikets försvar det handlar om, i en säkerhetspolitisk omvärld som snart är åter i ett kallt krig. Skrattet fastnar i halsen och jag känner mig faktiskt orolig för mina barns framtid. 
Vad kommer det av bli av det här samhället, som uppenbart styrs av galna personer?


Vilka erfarenheter har ni från era förband? Vilka galenskaper har uppstått?

Dela med dig i kommentarsfältet!


Uppdatering: Hur slog omorganisationen mot dig och din organisation? Kontakta oss så kan du komma till tals! Kontaktuppgifter hittar du till höger.


Lämplighetsbedömning

I dagarna har det på Twitter rasat en debatt om den lämplighetsbedömning som görs på sökanden till officersutbildningarna. Jag utlovade ett inlägg i ärendet men väljer den lates väg, att länka till ett inlägg jag redan skrivit i ämnet: Olämplig lämplighetsbedömning.

Det är en helt absurd idé att Försvarsmakten på uppdrag av Försvarshögskolan ska tvingas utbilda elever som inte kan anställas efter utbildning. Vissa sökanden är så olämpliga att det inte går att genomföra utbildningen överhuvudtaget. Man får inte ge ansvar till olämpliga individer och heller inte riskera säkerheten med hänvisning till något lucia-tåg.

Exempel:
Person X är högerextremist och eftersom han har tagit del av underkännandet av FHS antagningsmetoder kan han vara helt öppen med det. Under den verksamhetsförlagda utbildningen (VFU) ska kadetterna genomföra skjutledarutbildning där de som examination ska leda skarpskjutning. VHS anser att extremisten ska beredas möjlighet men är det verkligen Sveriges vilja? Man kan också fråga sig om FM verkligen får utbilda denne och sätta vapen i händerna på honom?
Den persontypen kan i många fall upptäckas redan under lämplighetsbedömningen och kan där sållas bort.


Akademisering av officersutbildningen är inte i sig det som föranlett eländet men att FM och FHS fullständigt böjer sig för VHS är vansinne, inget annat än vansinne.
Inget system är 100%-igt men jag påstår att rekryteringsprocessen med lämplighetsbedömning där tester och intervjuer görs av utbildad personal är en förutsättning för en sund personalförsörjning. Skolan och utbildningen ska leda till personalförsörjning av Försvarsmakten, punkt.

FM får bakläxa i veteranfrågan.

I december 2011 uppdrog regeringen åt Allan Widman att utreda frågan om att göra frivilligstödet tillgängligt också för veteransoldater och anhöriga. Den delen ska redovisas 1 februari 2013. Regeringen har nu nyligen beslutat om tilläggsdirektiv till veteransoldatutredningen. I huvudsak handlar det om att följa upp och utveckla den svenska veteransoldatpolitiken i form av ökat internationellt samarbete samt pröva huruvida veteranperspektivet även ska innefattas övriga statliga aktörer i internationell tjänst, som ex. polis, räddningstjänst,tull, UD m.m. Dessutom,och det kanske det viktigaste, se över samverkan mellan arbetsgivare, staten, landsting och kommun i omhändertagandet av veteraner samt belysa frågor om tillgången till medicinsk specialistkompetens. Det här kan ses som ett delvis underkännande av det jobb FM hittills gjort i frågan. För närvarande finns det endast två personer som utgör den nya veteransektionen i Högkvarteret. Lite förenklat kan man säga att FM har genom den nya sektionen lagt ut kontaktsökandet till veteraner på frivilliga organisationer utan tillräcklig kompetens att avgöra arten av problem hos de hjälpsökande, därtill finns ingen fungerande vårdapparat att remittera till då kompetensen i krigsskador, fysiska som psykiska är låg inom landstingen. Dessutom har FM gett förbanden i uppdrag att utse särskilda veteranhandläggare vilket i praktiken innebär att någon stackars officer får det som uppgift med annan ordinarie tjänst. Det som behövs är att realisera de planer som tidigare tagits fram i frivilliga arbetsgrupper rörande ett veterancenter. Detta projekt har tagit fram precis det som tilläggsdirektivet nu lyfter fram. Det vill säga; Ett veterancenter för statens tjänstemän och kvinnor med vårdgivarresurser. Tilläggas kan att verksamheten bör vara fristående från FM men finansierad av de nyttjande myndigheterna. Ett fristående från FM är nödvändigt så att verksamheten inte blir en budgetregulator. tilläggsdirektivet ska redovisas den 1 december 3013.

Stort litet steg

Alliansen tillkännagav nyligen att man avser köpa in 40-60 nya JAS 39 och att de därför vill öka försvarsanslaget med 300 miljoner.
300 miljoner räcker inte på långa vägar utan är kaffepengar i sammanhanget. Behovet är betydligt större än så då hela Försvarsmakten är underfinansierad och flera materielprojekt är uppskjutna.
Det finns ganska mycket läsning på grannbloggarna (länkar till höger på sidan) i ämnet och jag håller mig därför kort.

Min syn är att höjningens storlek är för dålig men att den politiska viljan att faktiskt höja anslaget är ett viktigt trendbrott. Det har varit tvärstopp på anslagsökning tidigare. Har vi just sett en bräschladdning öppna en ny ingång i Borgs kassavalv?

/Cynisk

På rätt väg?

Lite av betydelse har inträffat sedan Almedalen.

Likväl kom nyligen FM:s delårsrapport för andra kvartalet. En smula överraskande är att medan antalet GSS/K och OFF ökar i antal så minskar antalet SO, RO och GSS/T. Planeringen har väl varit den rakt motsatta?

Sant är att en anslagshöjning för FM är oundviklig, men myndigheten tycks inte helt tillvarata alla möjligheter att för egen del minska den ekonomiska obalansen...

Särskilt tråkigt är också att notera attityden till RO: Som sagt minskar de i antal, "dock i en något långsammare takt än vad som planerats". Därtill anges att från och med 2013 kommer endast RO med placering i FM Org 2013 att redovisas. Engagemanget är uppenbart inte längre tillräckligt för att orka redovisa dessa anställda i statistiken.


Allan Widman

Försvars- och säkerhetspolitiskt upprop!

Ända sedan den så kallade strategiska ”time-outen” som den då sittande regeringen medvetet valde att ta i samband med försvarsbeslutet 2000, så har Försvarsmakten i ett högt tempo monterats ned och stora delar har helt avvecklats. När detta beslut fattades ansåg man att det inte längre fanns något militärt hot mot Sverige.

På grund av detta beslut består en stor del av Försvarsmakten i dag av förbandstyper i singular med mycket begränsad förmåga att verka över mer än en mindre geografisk yta i händelse av kris eller krig. När den sittande regeringen tillträdde efter valet 2006 trodde många att säkerhets- och försvarspolitiken skulle ses över och förstärkas. Resultatet visar nu tydligt att så blev inte fallet. Försvars- och säkerhetspolitiken har till synes hamnat än längre ner på den politiska agendan. Detta trots att det nu återigen byggs upp en avsevärd militär kapacitet i Östersjöområdet där det satsas enorma summor på militär uppbyggnad och upprustning samtidigt som sociala områden som vård, skola och omsorg får stå tillbaka.

ÖB har den senaste tiden tydligt påvisat att Försvarsmakten måste tillföras ytterligare medel ur statsbudgeten för att ens kunna bibehålla den nuvarande mycket begränsade insatsorganisationen bortom 2015. Regeringen har tyvärr uppvisat ett stort ointresse i denna för Sverige mycket viktiga fråga. ÖB har i samband med detta även påpekat att den omdebatterade uppgraderingen av JAS 39 Gripen inte kan genomföras inom nuvarande ekonomiska ram utan att det kommer att medföra stora konsekvenser för Försvarsmakten, där avveckling av försvarsgrenar skulle kunna bli en tvungen åtgärd för att hålla sig inom nuvarande budgetram.

Det svenska försvarsanslaget är idag det lägsta i Norden med 1,15% av BNP och har kontinuerligt sjunkit sedan 80-talet. Detta är en konsekvens av att inga ekonomiska satsningar har gjorts inom politikområdet samt att anslaget inte har kompenserats fullt ut för ökade kostnader under många år, vilket i praktiken inneburit en anslagsminskning sett över tiden. Detta exemplifieras av att materielanslaget i praktiken halverats sedan 2006.


Försvar- och säkerhetspolitik kräver ett kontinuerligt handfast ledarskap som inte enbart gömmer sig bakom framtida utredningar. Omvärldsläget i stort, och militär kapacitetsuppbyggnad i vårt närområde måste analyseras löpande och generera justeringar av den förda säkerhetspolitiken, och i förlängningen även av försvarsanslaget.

Vi anser att regeringen nu måste ta sitt ansvar för Sveriges säkerhet inte bara i teorin, utan även i praktiken. Regeringen måste således tillföra Försvarsmakten de ekonomiska medel som krävs, och som ÖB tydligt påpekat, för att kunna upprätthålla en acceptabel försvarsförmåga.

Vi anser dessutom att frågan om ett NATO-medlemskap måste lyftas till debatt och att en luftförsvarsutredning för perioden 2020-2040 måste genomföras till skillnad från den nu planerade som endast avser att behandla tiden bortom 2040.


Undertecknat/

Chefsingenjören, driver försvarsbloggen http://chefsingenjoren.blogspot.se

Cynisk, driver försvarsbloggen http://cynismer.blogspot.se/

Hans Jakobsson, driver den militärhistoriska bloggen http://hjak.se

J.K Nilsson, driver försvarsbloggen http://insatsen.blogspot.se/

Kaj Karlsson, författare och bloggare http://www.aldabergr.se

Lars Gyllenhaal, författare och bloggare: http://larsgyllenhaal.blogspot.se/

Lars Wilderäng, författare och bloggare http://cornucopia.cornubot.se/

Morgonsur, driver bloggen http://morgonsur.wordpress.com/

Observationsplatsen, driver försvarsupplysningsbloggen http://oplatsen.wordpress.com/

Signatory, driver bloggen Gripen News http://gripennewsthread.blogspot.se/

Skipper, driver försvarsbloggen http://navyskipper.blogspot.se/

Wiseman, driver försvarsbloggen http://wisemanswisdoms.blogspot.se/



För att påvisa för regering, riksdag, försvarsutskott och försvarsberedning att det är hög tid att ta frågor rörande säkerhets- och försvarspolitik på allvar så vill vi även tipsa dig som läsare om möjligheten att skriva under detta upprop: http://upprop.nu/IALB i syfte att visa ditt stöd för dessa viktiga frågor. Skribenterna ovan har ingen koppling till det länkade uppropet.

Ryan Air, ett modernt åkeri?

Ryan Air har varit på tapeten igen efter att den spanska haverikommissionen kritiserat bolaget för att ha fortsatt en flygning våren 2011 trots att man ombord kände till att flygplanet hade skrapat i ett annat flygplan under taxning före start. På Facebook har det varit en intensiv debatt om händelsen. Kände befälhavaren till händelsen eller inte? Flera passagerare hade rapporterat händelsen till flygvärdinnorna men hade dessa rapporterat det vidare till kaptenen? I vilket fall som helst så förefaller en samlad flygexpertis vara överens om att man fortsätter inte flygningen efter en sådan händelse. Det andra flygplanet var betydligt mer skadat och flög ovetande om en spricka i höjdrodret över Atlanten! Den här händelsen skulle självklart kunna inträffa var som helst med vem som helst, men det händer Ryan Air. Ett bolag som drivs som ett åkeri där vinstintresset går först, minimikrav på säkerhet, en personalpolitik som är under all kritik, omvittnat av många som jobbar och har jobbat på åkeriet och en kultur som bygger på att skrämma och hota till tystnad om tillbud och avvikelser därtill en företagsledning som beter sig som ledningen för ett godstransporterande öststatsåkeri. Hur kan flygvärlden acceptera detta utdragna haveriförlopp utan att ingripa? Alla ingredienser vilka förekommer som bakgrundsfaktorer vid haverier finns där. Lägger man ihop allt som skrivs ryktas, berättas om åkeriet så ringer alla varningsklockor. Att Ryan har en modern flotta och att man håller tiderna bra, bäst i Europa är dock SAS, är inga förmildrande omständigheter. Luftfartsmyndigheterna förefaller mer intresserade av att avgifter betalas och att alla papper fylls i rätt, vilket Ryan Air uppenbarligen är noggranna med. Dags att reagera från enskild till myndighet!

Andra populära inlägg

För att bespara bekväma semesterfirare det hårda jobbet att klicka runt för att leta inlägg ger vi här en till lista med populära inlägg som inte gjort Topp10-listan:

Att leda i internationell tjänst
Diskussion: Insats och alkohol
Fler konstiga beslut
Officer - Kall eller yrke?
Gästinlägg: Godot kommer inte
Militär och försvarsminister?
Gästinlägg: En akademikers perspektiv
Gymnasieexamen och lämplighet som soldat
Budgetnedskärningar
Veteranfrågan ur ett utbildarperspektiv
Vad är klockan? Upplys Parabellum




Solskenshistoria

Under våren skulle jag några dagar tjänstgöra vid Artilleriregementet. En tid innan fick jag dock förfall och meddelade bataljonschefen. Någon inryckning ägde inte rum.

En tid efter den tilltänkta tjänstgöringen fick jag ett lönebesked som angav att jag intjänat 0 kr i lön. Jag såg löneavin som ett uttryck för ordning och reda samt som en välkommen bekräftelse av mitt anställningsförhållande.

Några veckor senare erhöll jag ett krav från FM Logistik på ett par tusenlappar. Dessa hade felaktigt utbetalats till mig som lön och skulle nu bli föremål för återkrav. En faktura skulle skickas.

Eftersom jag inte mindes någon löneutbetalning ringde jag min bank. Denna uppgav att något belopp motsvarande den påstådda löneutbetalningen inte inbetalats till mitt lönekonto de senaste tre månaderna.

Jag tog nu kontakt med HR Direkt. Efter viss väntan i telefonen talade jag med en ung handläggare som efter vissa kontroller slog fast att utbetalning skett till annan bank. Jag hävdade då att jag sedan länge hade automatisk överföring till min egen bank.

Till sist gav jag mig och ringde den andra banken, till vilken utbetalning skulle ha skett. Inte heller den banken kunde se att det påstådda beloppet inkommit till mina konton där.

Nytt samtal till HR Direkt och ny väntan. Samma handläggare som tidigare konstaterade att man skulle undersöka saken vidare. Han fick mitt mobilnummer och skulle återkomma inom några timmar. Efter nu snart två veckor har han ännu inte återkommit.

Istället anlände i veckan ett handskrivet brev från den lokala löneenheten som under rubriken "Fel uppstått" bad om ursäkt. Jag skulle bortse från eventuell faktura och ärendet sades nu vara avslutat. Det enda som oroar mig är att brevet inleddes med "Beklagar att det blev fel när du hade varit inne och tjänstgjort". Någon tjänstgöring blev som bekant inte av...

Sådana här saker händer. Också i den bästa av familjer. Finns heller ingen direkt anledning att klaga på bemötandet. Men denna solskenshistoria kan också vara uttryck för en större och tuffare brottningsmatch mellan människa och system inom myndigheten. Vem vinner den? 

Allan Widman 

”Vinnande Ledarskap”, recension av ny bok

Lennarth Pettersson, med förflutet som flygvapenpilot samt en militär karriär upp i genariltetet men även en civil chefserfarenhet och dessutom en gång elitidrottsman, har kommit ut med sin bok "Vinnande Ledarskap". Grunderna för lyckat och framgångsfullt ledarskap brukar definieras kring ett antal begrepp såsom, öppenhet, lyssnande, delegerande, prestigelöshet med mera, med mera. Så även inledningsvis här. Men det som gör den här boken intressant är att författaren får ihop en syntes av alltihopa där resultaten blir en begriplig och användbar handledning för vilken chef som helst, oavsett nivå och oavsett hur duktig denne anser sig vara. Författarens bakgrund som elitidrottare har även används för att belysa vikten av att träna på att vara en vinnade ledare och att all träning tar sin tid. Det som också utmärker boken i positiv riktning är att den är lättläst med ett enkelt vardagsspråk, befriad från försök till akademisering. Boken är komprimerad med flera exempel från författarens olika chefspositioner samt innehåller helt nya grepp inom chefsutbildningen, nämligen praktiska övningar istället för de traditionella teoretiska föreläsningsmodellerna. Boken är tunn, men det som ska vara med finns där, dessutom är det ett genidrag, om det nu var medvetet, att göra boken tunn vilken manar till läsning ganska omgående istället för volymer på tre-fyra hundra sidor vilket för med sig att den presumtive läsaren lägger undan den till ett bättre tillfälle, som vanlitvis aldrig kommer. Till slut, omslaget är intressant, här poserar författaren framför en J 32 B Lansen, ett flygplan han aldrig flög som pilot. Kanske det var Lansen som var målet men det blev bara Draken och Viggen. Sammanfattningsvis läsvärd och användbar som studiebok inom all typ av ledarutbildning.

Perpetuum mobile

Ja, det blev en lång vecka i Almedalen. Och händelserik. ÖB kom ordentligt ut med den långsiktiga obalansen. Han påminde om tidigare artikulerade behov från 2015 och 2019 för materiel respektive insatsorganisation och lade sedan till förmågelyftet.

Det senare har ju tidigare inte erkänts som någon ekonomisk börda för FM. På Berga, tidigare under våren, uttalade ÖB att han inte behövde flytta en krona i materielplanen före 2020 på grund av E/F. Nu hette det att "dessutom" tillkommer ett förmågelyft JAS Gripen.

Det har ju spekulerats mycket om prislappen. Vissa uppgifter har vidarebefordrats till försvarsutskottet, men jag har valt att inte ta del. Prislappar i dessa sammanhang är något av rörliga mål och det - som jag som riksdagsledamot - inte kan använda i debatten blir bara uppgifter till förfång.

Frågan är dock vem som specificerar? Är det Schweiz som kräver ombyggt skrov för extra inre bränsle? Eller är det Nederländerna (som just sagt interimistiskt nej till JSF) som vill ha hangarfartygsförmåga? Brasilien har just skjutit upp sitt anskaffningsbeslut ytterligare sex månader. Hur mycket utrymme i utvecklingen kan de fortfarande göra anspråk på?

Ursprungligen var det just svenska, operativa behov som dimensionerade Gripen. Det ledde till att ett antal små och mellanstora länder med begränsade, ekonomiska resurser slog till. Kanske skulle vi strunta i att snegla på andra och själva bestämma utifrån egna, upplevda behov? Det har fungerat förut.

Att som svensk general sätta sitt namn under något som befinner sig i perpetuum mobile är att begära mycket, men det är nog inget mindre än just det som nu avkrävs dem.

Ett alternativ vore att hantera utvecklingskostnaden som ett villkorslån med mycket förmånlig ränta från Riksgälden. Saab/Investor får låna X antal miljarder för utveckling och behöver endast återbetala om exporten når upp till visst värde. En sådan lösning skulle i alla fall hålla FM skadelös.


Allan Widman

Historien

Av utrymmesskäl har en del av frågorna och svaren klippts ut. Allt finns på riksdagens hemsida.

Fråga 2005/06:1857 av Allan Widman (fp) till försvarsminister Leni Björklund (s)
Visbyklassen

Vad ämnar försvarsministern vidta för åtgärder så att en korvett ur Visbyklassen snarast kan insättas i en multinationell sjöstridsstyrka och som del av en fredsstödjande operation?

Svar på fråga 2005/06:1857 om Visbyklassen
Försvarsminister Leni Björklund

Allan Widman har frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta så att en korvett ur Visbyklassen snarast kan insättas i en multinationell sjöstridsstyrka och som del av en fredsstödjande operation.

Det första fartyget av Visbyklassens fem fartyg planeras bli operativt under 2008. Samtliga fem fartyg planeras vara operativa 2010.

Fråga
2008/09:398 Provskjutning med robotsystem 15 från Visbykorvett

av Allan Widman (fp) till försvarsminister Sten Tolgfors (m)


Svar på fråga 2008/09:398 Provskjutning med robotsystem 15 från Visbykorvett
Försvarsminister Sten Tolgfors

Provskjutning av robot 15 från en korvett av Visbyklassen ingår i slutförandepaketet och är en del av den validerings- och verifieringsprocessen av robotsysteminstallationen som Försvarets materielverk kommer att göra innan Försvarsmakten kan överta fartygen.

Fråga
2009/10:297 Provskott av robot 15 före leverans av Visbykorvett till Försvarsmakten

av Allan Widman (fp) till försvarsminister Sten Tolgfors (m)

Försvarsministern har den 18 december 2008 svarat mig:

Provskjutning av robot 15 från en korvett av Visbyklassen ingår i slutförandepaketet och är en del av den validerings- och verifieringsprocess av robotsysteminstallationen som Försvarets materielverk kommer att göra innan Försvarsmakten kan överta fartygen.

Vad avser försvarsministern att vidta för åtgärder så att ett provskott med robot 15 genomförs innan leverans sker av den första korvetten av Visbyklassen till Försvarsmakten?

Svar på fråga
2009/10:297 Provskott av robot 15 före leverans av Visbykorvett till Försvarsmakten

Försvarsminister Sten Tolgfors

Allan Widman har frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder så att ett provskott med robot 15 genomförs innan leverans av den första korvetten av Visbyklassen sker till Försvarsmakten?

I mitten av december 2009 kommer de första två korvetterna av Visbyklass att tillföras insatsorganisationen och kommer att kunna användas i marinens insatsverksamhet. Förmågan till kvalificerad ytstrid, ubåtsjakt och minröjning kommer, i takt med att fler fartyg tillförs, att successivt öka. Provskjutning med robot 15 ingår som en del i den successiva förmågeökningen.

Fråga
2010/11:138 Visbykorvetterna
av Allan Widman (FP) till försvarsminister Sten Tolgfors (M)

Den svenska Försvarsmakten tog för snart ett år sedan leverans av de två första Visbykorvetterna utan att dessa först visats kunna avfyra sitt huvudvapen: robot 15.

Strax innan dess uttalade försvarsministern, i skriftligt svar på fråga från undertecknad, att ”provskjutning med robot 15 ingår som en del i den successiva förmågeökningen”.

Mot denna bakgrund vill jag nu fråga försvarsministern vilka åtgärder han är beredd att vidta för att besked ska kunna ges om vid vilken tidpunkt provskott genomförs.

Svar på fråga
2010/11:138 Visbykorvetterna
Försvarsminister Sten Tolgfors
Allan Widman har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att besked ska kunna ges om vid vilken tidpunkt provskott genomförs.
Jag har vid två tidigare tillfällen fått liknande frågor från Allan Widman (2008/09:398 och 2009/10:297) om robot 15 och korvetter typ Visby.
I mitten av december 2009 tillfördes de första två korvetterna av typ Visby Försvarsmaktens insatsorganisation. De har sedan dess använts av marinen och deltagit i flera internationella övningar. Förmågan till kvalificerad ytstrid, ubåtsjakt och minröjning kommer, i takt med att fler fartyg tillförs, successivt att öka. Provskjutning med robot 15 ingår som en del i den successiva förmågeökningen.