”All krigskonst handlar om att vilseleda”

Putin tackar sina styrkor för insatserna på Krim (med engelsk översättning).

Igår slutade president Putin låtsas som om de segerrika styrkorna på Krim inte var hans. I samma stund inledde han också en ny fas i sin kommunikation med Ukraina och väst.

I sitt tal igår berömde Putin sina på Krim deltagande styrkor inte bara för att ha uppträtt ”professionellt” utan även för att ha uppvisat ”personligt mod”.

Som jag i artikelserien MILITÄRT! har tagit upp så är en av Putins viktigaste livserfarenheter värdet av kampsport, särskilt asiatisk. Detta i kombination med det intresse för historia och det militära som han ofta demonstrerar gör att man kan utgå från att han är väl förtrogen med den kinesiske generalen Sun Tzus klassiska bok Krigskonsten. Det är högst sannolikt att han kan recitera dessa ord av Sun Tzu: ”All krigskonst handlar om att vilseleda” och ”Överlägsen skicklighet består i att bryta fiendens motstånd utan att strida”.

Att inte förklara Ukraina krig och inte ens kännas vid de okända ”hövliga människor” (senare även kallade marsianer) som tog över Krims flygplatser och sedan hela halvön visade sig vara mycket framgångsrik vilseledning (gav värdefull tid). Att nu säga hur det egentligen var, se klippet ovan, är i linje med Putins stil. Dock tog det längre tid förra gången, efter Georgienkriget 2008. Men till slut blev det känt även genom Sveriges Radio att Ryssland före kriget utbildat den lokala milisstyrkan i Sydossetien och även på andra sätt laddat upp i området.

Det främsta budskapet Putin nu har till ukrainsk och västlig publik är att han är storsint mot de besegrade. Igår har man i rysk TV kunnat beskåda hur de ukrainska soldater som gått över till Ryssland genast har fått både bättre kök och uniformer, givetvis nya ryska uniformer. Idag har TV-tittarna fått se hur fordon från de förband som inte bytt sida nu med rysk hjälp skickas över den nya gränsen, med brasklappen att fordonen underhållits mycket dåligt.

Kommer Putin att fortsätta in i östra Ukraina? Det stora budskapet från ryska UD är nu att han inte kommer att göra det. Det går inte att utesluta att det faktiskt är stopp. Emellertid krävs det inget större minne för att komma ihåg hur bland annat Rysslands röst skrev i början av denna månad: ”Ryssland tänker inte annektera Krim”. Måhända tänker Putin använda de ryska förband som nu står nära Ukrainas styrkor i alla väderstreck enbart för att pressa och stressa Kiev i linje med ”Överlägsen skicklighet består i att bryta fiendens motstånd utan att strida”. Eller så är budskapet från ryska UD idag en konsekvens av ”All krigskonst handlar om att vilseleda”. Alternativt har Putin ännu inte fattat beslutet, utan avvaktar.

Tyvärr måste vi nog även betänka att Putin i Ryssland redan har anklagats för att vara för mjuk gentemot Ukraina.

Psykologiska operationer är psykologiskt försvar!

Av Erik Mårtensson, överstelöjtnant och fd chef för 10. psyopsförbandet Olle Wästberg skriver i artikeln ”Sverige behöver en strategi mot rysk propaganda” att Sverige har lagt ner de verktyg vi har haft för att analysera och skapa motståndskraft mot fientlig propaganda i och med att Styrelsen för psykologiskt försvar lades ner 2008, och att MSB […]

Enkelt med tillgängliga förband?

Reflektion
Väl och ofta talar många av våra folkvalda att vi skall ha ett modernt insatsförsvar med snabbt gripbara förband tillgängliga här och nu. Grunden till att mäta graden av snabbt tillgängliga förband är dess personaluppfyllnad. Dock är personaluppfyllnaden ej likställt med effekten det tillgängliga förbandet kan leverera. Det vill säga en logistikbataljon kan vara fullt uppfyllt enligt gällande personalramar, men saknar personalen adekvat utbildning blir effekten låg och motsvarande gäller på samtliga förbandstyper.
Den insatsorganisation (IO) som dagens Försvarsmakt jobbar i och mot skall till del bestå av kontinuerligt tjänstgörande personal och till del tidvistjänstgörande personal. Kontinuerligt tjänstgörande personal avser yrkesofficerare och kontinuerligt tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän. Tidvis tjänstgörande personal avser reservofficerare och tidvistjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän. Således skall del av personalen ha en hög grad av tillgänglighet och del av personalen en lägre grad av tillgänglighet. Intill respektive förband är uppfyllda enligt det nya personalförsörjningssystemet är tidigare värnpliktiga inplacerad i dessa förband, vilket benämns personalreserven. Således för varje nyanställd GSS/K eller GSS/T flyttas en tidigare värnpliktig ur personalreserven bort från sin plats i insatsorganisationen.
Bemanningen av IO sker på frivillig grund. Således krävs det stora insatser av Försvarsmakten (FM) att attrahera och rekrytera dels rätt mängd individer dels individer med rätt förutsättningar för att kunna klara tjänstgöringen. En tydlig avgränsning måste dock göras och det är åldern hos den presumtiva soldaten. Bedömt bör ålderspannet som är intressant vara mellan 18-35 år för att kunna dels klara fälttjänstens krav dels erhålla en rimlig effektnivå av soldaten innan vederbörande ej klarar fälttjänstens krav. Därav bör ålderspannet vara ungefärligt det angivna. Nu vill jag poängtera att det är ej åldern som sätter en begränsning väl vid antagningsprövning utan det är lämpligheten hos individen, således genomförs det ej någon åldersdiskriminering (dock visar statistik från TRM av sk överåriga kontra rättåriga oftare friskrevs under värnpliktstiden).
Den 31 Januari 2014 var invånarantalet i Sverige 9,651,531 individer. Inom det aktuella ålderspannet 18-35 år fanns den 31 december 2013, 2,256,708 individer av dessa var 1,155,396 män och 1,101,312 kvinnor. Totalt sett har man en relativt stor urvalsgrupp att attrahera för att söka sig till FM. Dock är detta ej hela sanningen individen måste uppfylla ett antal minimikrav. Detta för att kunna påbörja sin tjänstgöring, dvs anses ha grundförutsättningar för att klara den. Totalförsvarets rekryteringsmyndighet (TRM) har statistik mellan åren 1994-2008 på genomförda mönstringar, detta kan ge en viss vägledning kring hur stor del som de facto har minimikraven för att kunna påbörja en tjänstgöring. Statistiken från 1994 är mycket bra, ur hänseendet att det är en mycket stor andel mönstrande 57,588 st. Varav 38,931 st är 18 år (totalt fanns 53,081 manliga 18 åringar 1994), 8,908 är 19 år, 2,426 är 20-27 år och 7,323 är 28-47 år.
Cirka 73% av den manliga årsklassen 18 åringar kallades till mönstring 1994. De resterande 27% har bedömt begärt uppskov för mönstring eller redan innan bedömts som olämpliga av Pliktverket för totalförsvarstjänstgöring pga olika skäl. Av de 18-åringar som 1994 genomförde mönstring var det 27,297 stycken som bedömdes lämpliga att inplacera för totalförsvarstjänstgöring inom olika tjänster och kategorier. Ur ett ”nedslag” (således ej statiskt säkerställt) så ser vi att cirka 51% av en årsklass kan ses som lämpliga att genomföra någon form av totalförsvarstjänstgöring. Detta skulle innebära att på den manliga sidan av det aktuella åldersspannet är det 594,164 stycken som bedömt skulle kunna vara lämplig. Nu bedömer jag siffran är något lägre mht skador o dyl som uppstår samt normala åldersåkommor som kan diskvalificera för tjänstgöring. Så ett antaganden kan vara att cirka 500,000 män inom det aktuella åldersspannet har grundförutsättningarna för att kunna påbörja en tjänstgöring inom IO.
Ur denna då bedömt stora mängd, 500,000, män lyckades Försvarsmakten 2013 attrahera, rekrytera och påbörja grundutbildning (GMU) med 3,208 män, 2,609 av dessa slutförde grundutbildning. Av dessa 2,609 tog 1,073 anställning som GSS/K, 508 som GSS/T och 281 som HAGS, 665 har ej tagit anställning eller genomfört kontraktsskrivning med FM. Således har man lyckats attrahera, rekrytera, grundutbilda, samt anställa cirka 3‰ av det aktuella åldersspannet.
Världens enklaste sak skulle nu vara att peka finger på FM och säga att organisationen gör inte tillräckligt för att attrahera och rekrytera. Den som gör det har definitivt inte hela bilden klar för sig själv, det arbete som FM som myndighet lägger ned på rekrytering och framför allt ute på förbanden är stort, frågan som istället bör ställas är, vad har våra folkvalda gjort för att underlätta attraktionen och rekryteringen till dess främsta säkerhetspolitiska instrument, förutom att komma med ständiga neddragningar som gör FM till en osäker arbetsgivare.
Totalt nyanställdes 2013, 2,028 GSS/K (män och kvinnor som genomfört GMU eller värnplikt), utflödet av GSS/K var 946 individer. Totalt fanns det 5,391 GSS/K i FM 2013. Således med det utflödet valde nästan var femte GSS/K att avsluta sin anställning under 2013. Gör då tankeexprimentet att du ställer upp samtliga GSS/K på en lång linje, var femte av dem väljer att avsluta sin anställning, vilka konsekvenser tror du detta får för operativ effekt på förbanden? Jag låter frågan stå öppen så i och med att man är inne och berör områden som faller under sekretesslagstiftningen.
En konsekvens om man har ett utflöde på nästan hälften av inflödet kommer man inte komma ur spiralen av konstant soldatutbildning, likväl kommer det bli mycket svårt att genomföra adekvata förbandsövningar där man de facto övar och prövar förbandssystemen vilket i sig ger krigsduglighet. Det vill säga man kan ha uppfyllda förband vilket på pappret kan peka på att de är tillgängliga men de har de facto inte duglighet i att lösa sina uppgifter som de är ålagda enligt sin krigsförbandsspecifikation (KFS).
En annan konsekvens av ”smalare men vassare” är en högre grad av teknikberoende för att nå en hög grad av operativ effekt. En högre grad av teknikberoende ger i sig en längre utbildningstid av GSS dels för att kunna handha systemen på ett adekvat sätt dels för att kunna utnyttja systemen rent stridstekniskt korrekt. Detta ger i sig att tiden för utbildning av den enskilda soldaten blir längre och därmed tar det även längre tid innan man kan börja öva förband. Förbandet är det som levererar den operativa effekten. Till detta skall även tilläggas att soldaten är arbetstidsreglerad, vilket gör att utbildningen i snitt blir 30% längre än under värnpliktstiden då soldaten oftan tog hand om sin utrustning m m under icketjänstetid.
Således det är mycket enkelt att som folkvald stå och säga ”smalare men vassare”, ”högre operativ effekt”, ”högre tillgänglighet” m m. Tyvärr blir det allt tydligare att det är många av dem som använder sig av dessa ord, har föga förståelse och insikt i vad de egentligen innebär. Likväl hur vägen för att nå dit går till. Ofta talar man inom FM om tyngdpunkter eller dess engelska motsvarighet Center Of Gravity. Tyngdpunkten ligger i all väsentlighet kring att kunna attrahera, rekrytera, grundutbilda och vidmakthålla de anställda. Något som FM själv med all tydlighet sagt vid flertalet tillfällen. Frågan som då återigen kommer upp blir vad gör våra folkvalda för att möjliggöra detta?
Tydligt är att de folkvalda verkar anse att det är FM problem att lösa. Men vän av ordning ställer ju sig då frågan, är det verkligen FM problem att lösa detta? Dels om man som folkvald ser att rekryteringen går dåligt, personalen slutar i förtid dels att den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde med all tydlighet de senaste fyra (4) åren markant har försämrats. Samtidigt genomför man en omfattande omstrukturering av FM som den säkerhetspolitiska situationen försämras. Ligger de inte då i egen intresset att ge verktygen för att snabbt nå dit? Enkelt beskrivet om det börjar brinna i bostadskvarteret och man ser att elden kommer mot ens hem så brukar man agera för att rädda det.
Avslutningsvis är det min fasta övertygelse att det är inte FM som skall bära skam huvudet över den nuvarande situationen, ser man nedifrån och upp så sliter de anställda oerhört för att nå i land med målsättningarna, ofta på bekostnad av sin egen sociala situation. Vi är snart inne på det fjärde (4) året med anställda förband, mig veterligen har våra folkvalda ofta fått höra att det krävs ett förmånssystem o dyl för att kunna ”ro iland” detta eller markant höjd lön inom samtliga kategorier, om man nu skall bibehålla det nuvarande personalförsörjningssystemet. Förslagen finns det handlar bara om att våga genomföra dem för att kunna nå iland med den nuvarande tyngdpunkten, så att den kan flyttas mot att nå en hög operativ effekt och tillgängliga förband.
Have a good one! // Jägarchefen

Källor
Ekonomistyrningsverket 1
Försvarsmakten 1, 2, 3, 4(Svenska)
Rekryteringsmyndigheten 1(Svenska)
Statistiska Centralbyrån 1, 2(Svenska)

Sverker, Peter och Cecilia

Under helgen har svenskt försvar och svensk försvarspolitik stått i centrum. I går var ÖB Sverker Göranson gäst i ekots lördagsinervju och kvällens SVT Agenda avhandlade uteslutande Ryssland, Ukraina och Sveriges försvar.

Jag rekommenderar verkligen att lyssna när Överbefälhavare Sverker Göranson under 30 minuter intervjuas i ekots lördagsintervju under rubriken ”Kan Sverige försvaras”. Det är fortfarande alldeles uppenbart att det är ÖB 2.0 som talar. D.v.s. Sverker Göranson efter sin sjukskrivning utan samma spets i retoriken som ÖB 1.0 tidigare hade.

Enligt ÖB kan Sverige bidra med militär hjälp till Baltikum(!) men då antar jag att han inte avser i tider av kris eller krig, för vad ska vi då försvara oss själva med? Transport av trupp och materiel till Gotland verkar inte ses som något större problem. Jag delar inte Göransons bedömningar i den frågan. Om detta har Johan Wiktorin skrivit under dagen – något jag helt skriver under på.

I SVT Agenda (länk uppdateras så fort programmet läggs ut) i kväll intervjuades Carl Bildt och Jan Eliasson. Men den riktigt intressanta konstellationen fanns i studion där Dalarna mötte Skaraborg. Hultqvist vs Widegren. Cecilia Widegren bidrog helt klart till att Nya Moderaterna tappade X antal väljare i kväll, och Peter Hultqvist inkasserade X antal nya.

Peter Hultqvist var trovärdig, Cecilia Widegren framstod som okunnig och dåligt insatt i ämnet trots att hon i dag är försvarsberedningens ordförande och ledamot i försvarsutskottet. Hultqvist påpekade mycket riktigt att Widegren som ordförande i försvarsberedningen har ett STORT ansvar för att man åstadkommer breda uppgörelser. I detta har Hultqvist helt rätt!

Om Nya Moderaterna på något sätt i framtiden ska kunna återfå någon typ av förtroende inom försvarspolitiken så måste ett antal riksdagsledamöter bytas ut. Om detta råder inte längre några tvivel.

Största överraskningen var att programledaren Anna Hedenmo konfronterade Cecilia Widegren med sitt tidigare twittrande.

samtal m ryska försvar- o utrikesministrar fts. ; tydligt språk. R drar sig öster ut. Europa säkrare än på länge. #svpol #svfm #säkpol
— Cecilia Widegren (@WidegrenCecilia) 18 oktober 2012

Det hade Cecilia sannolikt inte väntat sig bli konfronterad med, av reaktionen att döma…

Svårt att återge det hela i text, så därför se programmet i efterhand. Inslaget från Ingenjörregementet i Eksjö och rösterna därifrån talar även dessa sitt egna tydliga språk! Det hela börjar som jag skrev i mitt förra inlägg likna en dålig fars… Eller som Wiseman twittrade – en lätt 91:an känlsa i SVT Agenda ikväll.

Media: SVT
Bloggar: Försvar & Säkerhet, 6 mannen

Startknappen och personalförsörjning


Som fredagsmys efter att barnen somnat inmundigades en god Rom till kaffet och ”reprisen” av Fri världs: ”Försvarspolitikens haveri –Hur hamnade vi här?” där Carl Bergqvist och Annika Nordgren-Christensen diskuterade vad som hänt och vad som borde hända i försvarspolitiken. Carl nämnde om att om vi trycker på startknappen nu så kommer det att komma i leverans om fem till tio år.

För flygvapnet så kommer vi att kunna se en kvalitativ utveckling inom fem år. För stridsflygsystemet så innebär att vi på fem år kommer att införa tillräcklig mängd av den materiel vi saknar nu. På fem år kommer vi att kunna införa redan studerade förmågehöjningar inom basförband och stridsflygsystem. Oaktat att vi i princip strypt förmågeutvecklingen till förmån för JAS39E-flygplanet, Tjeckiens beslut att fortsätta leasa sina JAS39C/D innebär att det finns en efterfrågan att fortsätta utvecklingen för exportkundernas räkning. Men tillkommande exportkunder kommer att tappa av flygplan ur flygvapnets stridsflygflotta.
Personalförsörjningsmässigt är de närmaste åren intecknade för i princip utbildning av befintliga och tillkommande exportkunder. Ett tryck på knappen nu innebär här att utbildningen kommer att fördröjas då nu utexaminerade piloter och tekniker måste få sin praktiktid och bli fähiga i sina yrkesroller innan de kan förstärka utbildningen eller ersätta mer erfarna som börjar utbilda. Efter fem år så kan vi se att utbildningsorganisationen förstärkts men på bekostnad av insatsorganisationen. Med tanke på praktiktid och därefter erfarenhetsskapande arbete så har vi en tid på minst fem år för tekniker och piloter från examen till att dessa är så duktiga att de bidrar till försvarsförmåga utan handledning.
Tittar vi materielmässigt så innebär ett tryck på startknappen för förmågehöjande åtgärder att vi inte kommer att leasa/låna ut flygplan ur flygvapnet till nya exportkunder. Affärerna med Schweiz och Brasilien kommer då förmodligen att annulleras, tänkta kunder som Malaysia kommer inte längre att komma i fråga och då kommer vi att höja våra kostnader för att driva vårt stridsflygsystem. Men om vi inte får tillkommande exportkunder så kommer vi också att kunna fokusera utbildning av vår egen personal.
Vi ser att vi har knutit en Gordisk knut kring vårt flygvapen, vilket skulle Alexanderhugget vara för att lösa upp den? Till att börja med så skulle vi på betjäningssidan kunna acceptera att anställa redan färdiga flygtekniker ifrån den civila världen för att ge dessa en utbildning i de militära delarna av vår flygtekniska utbildning och typkurs på flygplan JAS39. Utbildningsförmågan utvecklas exponentiellt, ju fler vi har utbildat, desto fler kan utbilda ännu fler. På bassidan kan vi genom att återvända till värnpliktiga fylla upp en ny organisation så att vi inom tre till fyra år ha en kvantitativ ökning av betjäningsförmågan. Både Bas- och Flygsidan skulle kunna tillåta växeltjänstgöring mellan divisioner/kompanier, staber och FMV så att en ny tjänstgöring innebär att pilotens/teknikerns kunskaper växer som kan innebära en förmågeökning. En erfaren pilot eller tekniker med stabs- eller utvecklingstjänst kan överföra den kunskapen till yngre piloter och tekniker så att dessa snabbare kan växla mellan roller och bidra till samordnad utveckling. Genom att vi har nått en kritisk massa av piloter och tekniker innebär en satsning att växa att vi initialt kommer att se en förmågesänkning men jag ser ingen annan utväg än att vi måste acceptera detta och med tanke på hur vi har det med ansvarsförhållanden, reservdelsförsörjning och annat jag tidigare har diskuterat på bloggen så kommer det näst intill att vara en teoretisk förmågesänkning.
Materielmässigt är det idioti att börja demontera JAS39C/D för att komma åt huv och frontruta, de övriga delarna kan användas ifrån förråd eller 39A/B: Sweden’s remanufactured aircraft will retain almost none of the previous airframe, butwill reuse parts of its fuel and air systems, plus its ejection seat,windshield, canopy and outer wing elevons.” Kostnadsmässigt borde det bli billigare att köpa nya detaljer med garanti än att plock ur gamla och slitna detaljer ifrån gamla flygplan. Vi skulle också kunna köra A/B2C/D av kvarvarande flygplan, förmodligen ej till full livslängd på 39C/D men vi skapar möjlighet att hyffsat snabbt få ut flygplan till leasingkunder och svenska flygvapnet så att vi initialt tappar en teoretisk förmåga men i ett längre lopp kan öka vår förmåga fram till slutet av 2020-talet då 39C/D tappar den operativa relevansen helt som ett första linjens-flygplan. Naturligtvis måste vi fortsätta att utveckla den långräckviddiga luft och mark/sjömålsbekämpningsförmågan. Tänk också på att bara ha IRIS-T och Meteor som jaktvapen innebär att vi avhänder oss förmågan att snabbt få leveranser av vapen ifrån USA.

Tillägg: SAAB hintar om exportmöjlighet av plundrade 39C/D-skrov.

Vad säger panelen?
J.K Nilsson

I Krimkrisens Skugga Del 1

Sammanfattning
Ryssland kommer bedömt vid det andra kvartalet 2014 fokusera mer kraft och energi på att påverka de baltiska staterna i och med Georgien, Ukraina och Moldavien i huvudsak har neutraliserat som ett hot dvs de kommer bedömt inte kunna ingå i varken NATO eller EU i en nära framtid. Fokus på Rysslands ansträngningar kommer att vara genom olika metoder påverka de baltiska staterna så att en sprickbildning uppstår mellan främst NATO och dessa stater. Vilket i förlängningen syftar till att neutralisera NATO som en organisation inom dessa länder och därmed skapa en fri västlig flank för Ryssland.
Analys
Som sig bör när en kris uppstår fokuseras huvuddelen av mediarapporteringen kring själva krisen, men det gör att man lätta kan missa vad som sker på andra platser i vårt närområde, så är även fallet nu. De baltiska staterna har sedan Krimkrisens påbörjande varit påtagligt nervösa över den nuvarande händelseutvecklingen. Likväl verkar man inom media glömt Rysslands sedan länge antagna axiom vad avser utnyttjande av buffertstater för att skydda Ryssland. Vilket är själva grunden till konflikten i Ukraina. De forna Sovjetstaterna känner troligtvis historiens vindslag slå tydligt mot dem över den nuvarande händelseutvecklingen.
Den avgörande skillnaden mellan Ukraina och de baltiska staterna är dock att dels är de fullvärdiga NATO medlemmar dels är de medlemmar i EU. Således är man väl integrerade dels i det västliga militära samarbetet dels i det ekonomiska samarbetet. Vilket gör att de för stunden bör känna sig säkra. Dock finns det inom NATO en spricka kring synen på de baltiska staterna och värdet av att de omfattas av det kollektiva försvaret. Tyskland var det NATO land som tydligaste motsatte sig framtagandet av en handlingsplan för NATO agerande i händelse av ett angrepp mot de baltiska staterna samt Polen.
Det man måste beakta var att denna sprickbildning, inom NATO, handlade enbart om framdrivandet av handlingsalternativ dvs ”vad gör vi om…”. Således ett ytterst harmfullt agerande från NATO sida, alla militära allianser och Försvarsmakter tar fram handlingsalternativ för olika händelser, det är själva grunden till dess existens. Orsaken till denna sprickbildning var att man ej vill göra Ryssland upprörd. Det vi nu kan se i hela Europa är en klar oenighet om hur man skall agera vid ett tydligt hot från ett offensivt Ryskt agerande i Ukraina. Europa står nu delat och handfallet kring ett övertagande av en region tillhörande en suverän stat.
Tyngdpunkten för händelseutvecklingen i Europa och Västvärlden låg under det tredje och fjärde kvartalet (KV) 2013 i Ukraina och Moldavien. Denna tyngdpunkt flyttas nu bedömt till de baltiska staterna, vissa hävdar Moldavien, dock är Moldavien redan överspelat, Ryssland kan mycket snabbt destabilisera landet i och med ett relativt avancerat proxyövertagande av dess ekonomi som genomfördes under III och IV KV 2013. Likväl är Moldavien till del redan neutraliserat i och med Rysslands truppnärvaro i utbrytarrepubliken Transnistrien. Denna truppnärvaro utgör likt den i Krim ett utmärkt påtryckningsmedel. Samt ett utgångsläge för att genomföra mer offensiva operationer, snarlika de i Ukraina mot Moldavien om de ej skulle foga sig. Således är Moldavien likt Ukraina redan överspelade och inordnade i Rysslands intressesfär.
Att tyngdpunkten nu flyttas till de baltiska staterna har den bakomliggande orsaken att i Rysslands västra område saknas en buffertzon mot NATO. Utifrån det tidigare beskrivna axiomet, kommer Ryssland bedömt fokusera sin energi på att försöka neutralisera detta område och därmed inordna det i sin intressesfär. Lyckas man neutralisera de baltiska staterna, kommer man till del återupprättat den buffertzon som blev konsekvensen av uppdelningen i Europa mellan segrarmakterna efter Andra världskriget. Det som saknas är djupet, dock kommer man i stort ha ett kontrollerat land mellan sig och delsNATO dels EU. Vilket i sig ger ett visst djup för att skydda själva Ryssland.
Således det agerande som fortlöpt sedan 2008 med start i Georgien av Ryssland handlar ytterst om att skaffa sig en buffertzon mellan sig själv och Väst. Syftande till att skydda själva ”moderlandet” från möjliga hot. Likväl är skrivelsen avseende skydd av Ryska medborgare utomlands, i dess nationella säkerhetsstrategi mångt och mycket skriven just för att kunna möjliggöra ett sådant agerande mot sina tidigare underordnade stater där en större Rysk befolkningskoncentration finns.
För att skydda delsde baltiska staterna dels Polen skall enligt läckta uppgifter (från 2010) NATO avdela nio (9) divisioner totalt från USA, Storbritannien, Polen och Tyskland. I sig en imponerande mängd materiel och soldater, dock ligger det stora skyddet för delsPolen dels de Baltiska staterna att de omfattas av NATO:s kollektiva självförsvar dvs den s k Artikel 5 i NATO stadgan. Detta är vad som gör att Ryssland aldrig kommer angripa de Baltiska staterna så tillvida att de själva ej uppfattar att ett angrepp är nära förestående från NATO vilket förefaller högst osannolikt i dagsläget.
En av de mer uppseendeväckande nyheterna i Krimkrisens skugga är från 140319 där Ryssland uttrycker oro över Estlands behandling av den Rysktalande minoriteten samtidigt som man nämner Ukraina. Nu i sig är detta inte något nytt att Ryssland har uttalat sig kring de Ryska minoriteterna i de baltiska staterna och hur man ser på dess behandling. Dock är uttalandet oroväckande i skuggan av Krimkrisen, då ett sådant uttalande ger en tydlig signal. Ryssland har tydligt visat vad man är beredd att genomföra i skenet av att skydda Rysktalande i Ukraina.
Rysslands agerande har skrämt de baltiska staterna rejält, detta har föranlett att USA Vicepresident Joe Biden rest dels till de baltiska staterna dels till Polen för att lugna dem och försäkra dem att delsNATO dels USA står på dess sida och är beredd att skydda dem mot en möjlig Rysk aggression. Likväl överväger USA att skicka trupp till de baltiska staterna för att genomföra övningar för att ytterligare försäkra dem om att man har för avsikt att skydda de baltiska staterna.
Således kan vi se att man dels har en handlingsplan för att skydda de baltiska staterna i händelse av ett väpnat angrepp. Dels gör man offentliga uttalanden där man poängterar att man är beredd att skydda dessa stater i händelse av ett väpnat angrepp. Det man måste ta i beräkning den spricka inom NATO rörande de baltiska staterna. En spricka som man potentiellt skulle kunna utnyttja, dock skulle själva idén med det kollektiva självförsvaret falla om man ej verkställer Artikel 5. Således kan det vid första anblick te sig säkert för en ovan åskådare att Ryssland kommer inte påverka de baltiska staterna på något sätt trots en spricka i alliansen, så är ej fallet.
Ryssland försöker påverka de baltiska staterna genom främst tre metoder 1) Underrättelseoperationer 2) Soft power och 3) Informationsoperationer. Påverkan sker bedömt samordnat med samtliga tre metoder för att få störst effekt. Målsättningen med denna samordnande operation mot de Baltiska staterna är att påverka dem till en sådan grad att de åter inordnas i Rysslands intressesfär. Denna påverkan har skett under en längre tid mot de baltiska staterna.
Den främsta faktorn för att kunna genomföra denna påverkan och med dessa tre metoder är dels den Ryska minoritetsbefolkningen i de baltiska staterna. Fördelat i de baltiska länderna utgör den Ryska minoritetsbefolkningen i Estland ca 25% i Lettland ca 29% och slutligen i Litauen ca 6% av den totala befolkningen. Således finns det i främst Estland och Lettland stora möjligheter att utnyttja minoritetsbefolkningen inom landet som en hävstång för operationer. Dels tidigare anställda inom den forna Sovjetiska säkerhetsstrukturen. Dessa tidigare anställda inom den Sovjetiska säkerhetsstrukturen, återfinns på många ledande positioner. Dels inom politiken dels inom de baltiska staternas egna säkerhetsstrukturer och kan där utöva påverkan.
Vad avser underrättelseoperationer så har dessa bedömt två syften dels att inhämta underrättelser om NATO försvarsförberedelser inom de baltiska staterna. Dels genom inflytelseagenter påverka de baltiska staternas interna händelseutveckling. För att få de baltiska staterna att hamna åter inom den Ryska intressesfären är det inflytelseagenterna som kan utöva en påverkan. Inflytelseagenterna syftar till att försvaga dels NATO dels EU inflytande inom de baltiska staterna och gör detta utifrån den position de har i samhället. Det är främst politiska aktörer dock kan andra samhällsaktörer även agera främst inom den ekonomiska sektorn. Det mer kända fallet avseende inflytelseagenter rör Edgar Savisaar i Estland. Savisaar mottog cirka 1,5 miljon Euro från en Rysk ickestatlig organisation (NGO) och på så sett hamnade han i dess ledband. Den ickestatliga organisationen var ledd av Vladimir Yakunin fd KGB anställd samt chef för Rysslands järnvägar (motsvarande dåvarande SJ), likväl rör han sig i President Vladimir Putins inre krets. Liknande operationer har även skett i Litauen.
Utnyttjandet av s k soft power i de baltiska staterna av Ryssland karakteriseras av att man försöker skapa, underhålla och ge stöd till Ryssvänliga nätverk inom det kulturella, ekonomiska och politiska etablissemanget inom de Baltiska staterna. Stödet Ryssland ger, är hur dessa nätverk skall organisera sig, introducera personliga och professionella kontakter, ekonomiska bidrag samt mediastrategier för att nå ut med sitt budskap. Ryssland har främst inriktat sin soft power ansträngning mot de Baltiska staterna inom tre områden, kultur, utbildningoch media. Det område som Ryssland främst har lyckats med, är media, där man skapat internetbaserade forum för rysktalande i de Baltiska staterna. Dels för att samspråka med varandra delsför att bli informerad och då bedömt erhålla en för Ryssland önskvärd bild kring olika situationer.
De Ryska informationsoperationerna mot de baltiska staterna syftar ytterst till att påverka dessa staters inrikes- och utrikespolitik och destabilisera länderna politiskt. Informationsoperationerna som Ryssland utnyttjar mot de baltiska staterna försöker oftast påvisa de Ryska minoriteternas utsatta situation samt ofta ger en vinkling om nationalsocialistiska tongångar. Informationsoperationerna syftar ofta till att destabilisera synen inom de baltiska staterna kring NATO och främst skapa en spricka mellan befolkningen och organisationen för att försvaga dess ställning. Ser man till informationsoperationer är det främst propaganda som utnyttjas i olika syften. Nu senast kring Krimkrisen har t ex Litauen utpekas som ett av länderna där nynazister skall ha utbildats för att genomföra våldsamma demonstrationer i KIEV under oroligheterna där. Likväl har Polen utpekats som ett annat av länderna bakom dessa demonstrationer.
Således genomförs det över tiden en påverkan mot de baltiska staterna vars främsta syfte är att destabilisera länderna och påverka dess NATO medlemskap. Dels genom att diskreditera NATO som organisation för att minska dess inflytande. Dels inhämta underrättelser avseende NATO för att därmed kunna parera organisationens förehavanden och planer. Destabiliseringarna inom länderna genomförs främst som smutskastningskampanjer mot politiker inom de tre länderna med olika syften. Likväl utnyttjas de Ryska minoriteterna samt det historiska arvet som en hävstång t ex kravallerna 2007 som uppstod pga rivande av ett monument. Det är främst underrättelseoperationerna som Ryssland bevisligen har lyckats, dock har ett antal avslöjats under åren, men det tyder även på att de baltiska staternas säkerhetsstruktur är kraftigt infiltrerat av Ryssland. Likväl har informationsoperationerna visat sig till del vara lyckade. Där man ej har lyckats är utnyttjandet av soft power, detta har bedömt en stor grund i att man har det historiska arvet av Sovjettidens ockupation av de Baltiska staterna att kämpa mot, vilket gör att man får stora svårigheter.
Slutsatser
Således det vi kan se kring de baltiska staterna är att det finns en rejäl grogrund för främst den Ryska underrättelseverksamheten att aktivt kunna påverka händelseutvecklingarna inom dessa tre stater. Att detta görs redan i dagsläget finns det tydliga exempel på under hela 2000-talet. Denna verksamhet kan bedömt komma att accelerera med Georgien, Ukraina och Moldavien nu inordnande i den Ryska intressesfären. Rysslands främsta mål kommer bedömt vara att neutralisera NATO inom de Baltiska staterna för att därmed erhålla en mer gynnsam västlig flank och en buffert mellan sig och NATO.
Det Ryssland främst kommer försöka utnyttja är den spricka som finns inom NATO kring hur man skall se på de Baltiska staterna. Att man försökt så sent som under 2013 att öka denna sprickbildning är tydligt. Detta skede genom en relativt avancerad informationsoperation som ledde till att baltisk media gick ut med information om att USA inte hade velat ha med dessa staterna i NATO vid den östliga utvidgningen, något som sedan visade sig vara fel, men nyheten fick stor spridning i de baltiska staterna.
Enda sättet bortsett vapenmakt Ryssland kan neutralisera NATO är att destabilisera situationen till den grad att man inom de baltiska staterna kommer begära ett utträde ur NATO. Hur detta skulle kunna ske kan man enbart sia om. Dock finns några tydliga indikatorer som man bör beakta för att ett sådant förfarande kan vara förestående. Tre tydliga indikatorer kommer bedömt finnas på ett stundande neutralisering av NATO. Dessa tre indikatorer kommer uppträda sekventiellt.
Den förstaindikatorn man bör beakta är om oroligheter börjar uppstå inom något eller samtliga av de tre staterna som kan hota stabiliteten. Där kommer bedömt de Ryska minoriteterna spela en avgörande roll för att kunna uppnå detta. Förfarandet kan likna den väl genomförda operationen i Ukraina. Ryssland har i dagsläget efter Krimkrisens början uttalat sig kring hur man ser på den ryska minoritetens behandling inom de baltiska staterna.
Den andraindikatorn man bör beakta är om det vid en destabilitet börjar uppträda politiska partier som samlar landet snabbt och man kan se en tydlig spårbarhet bakåt till Ryssland. Sådana partier finns i dagsläget likväl finns partier inom de baltiska staterna där relativt högt placerade frontfigurer har tydliga kopplingar till Ryssland. Detta kan vara en indikator på ett stundande maktövertagande för att inrätta en marionettregim.
Den tredje och tydligaste indikatorn på en stundande neutralisering av NATO, är om destabiliseringen fortsätter till den grad att den sittande regeringen tvingas in i ett hörn och visas maktlös samt ett nyval kommer krävas av dels de övriga politiska partierna delsav befolkningen för att man ej kan garantera säkerheten inom landet. Utlyses ett nyval under en sådan situation kommer bedömt Ryssland fokusera sin totala energi på att försöka få ett Rysslandsvänligt parti till makten inom landet, för att på sådant sätt kunna få det landet att begära utträde ur NATO.
Avslutningsvis vill jag säga att detta är ett scenario som jag skisserat upp, dock finns spelbrickorna på plats för att kunna genomföra det skisserade scenariot, om det kommer ske låter jag vara osagt. För en mer utförlig genomgång kring underrättelseoperationer i de baltiska staterna från Ryssland läs då inlägget, Smert sjpionam.
Have a good one! // Jägarchefen
Edit: 140321 Ändrat svenskan med kraft efter en liten Twitter storm kring den 😉 Förhoppningsvis är det mer läsvänligt nu.
Källor
BBC 1, 2 (Engelska)
Chatham House 1(Engelska)
Euobserver 1(Engelska)
Kapo 1(Engelska)
Minority Rights 1, 2, 3 (Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)
RIAC 1, 2(Engelska)
The Baltic Times 1(Engelska)
The Guardian 1, 2(Engelska)
The Lithuania Tribune 1, 2, 3, 4, 5, 6(Engelska)
The Moscow Times 1(Engelska)
Youtube 1(Engelska)

Politik, materielförsörjning och utpekat ansvar


My PRECCCIOUS!!!!

Efter några givande diskussioner på Twitter så känner jag att det är dags att ta ett vidare grepp och utveckla resonemanget, varför begränsa sig till 140 tecken när man har en hel blogg att vräka ut sig på…
En ynka O-ring ställer flygplan hundratals miljoner på marken har vi fått läsa de senaste dagarna. Hur kunde det bli så illa? Många skyller på Prio, några skyller på dålig framförhållning, ytterligare skyller på Regler för Militär Luftfart (RML) men vilka andra förklaringar finns det?
Efter den oplanerade kontakten mellan Långholmen och ett JAS-plan så började man nysta i ägar- och ansvarsförhållanden. Det havererade flygplanet ägdes av Försvarsmakten men flögs av en provflygare ifrån SAAB, vem hade beslutat om flygningen, på vilkens tillstånd flög man och en rad andra frågor fick inga klara svar. Ur detta påbörjades arbetet med att skapa en tydlighet med vem som ansvarar för vad och under vilka förhållanden. Detta blev regelverket RML, missförstått och utskällt men nu har vi tydliga regler för hur man ska ta ansvar.
Vi har fått en materielförsörjningsstrategi som innebär att Försvarets Materielverk (FMV) ska upphandla förmågor ifrån försvarsindustrin, FMV ska in i det längsta inte delta i design av försvarsmateriel. I Gripenfallet innebär det att SAAB har stor frihet men också ansvar att leverera flygsäkra och luftvärdiga flygplan till FMV. Flygsäkerhet är en sak, det är verksamhetssäkerhet i luften, luftvärdighet är de formella intygen att flygplanet är i sådant skick att det kan flyga på ett verksamhetssäkert sätt i luften. SAAB å sin sida är en legobyggare av flygplan, de förlitar sig på att sina underleverantörer levererar produkter med luftvärdighetsintyg för att sätta samman till flygplan. Handlingsfrihet innebär att vi tar ansvar på så hög nivå som möjligt men det betingar ett högt pris, avhänder vi oss handlingsfrihet så minskar också kostnaderna.
Vad händer nu? Vi har tydliga ansvarsförhållanden och vi har utpekat att designansvaret ska hållas på så låg nivå som möjligt, varje högre nivå som ska ta ansvar innebär att kostnaden ökar (lite raljant sagt) kvadratiskt. Tar vi en komplex produkt som raketstolen i ett JAS-flygplan så ser vi hur det blir svårt för SAAB eller FMV att ta ställning till luftvärdigheten. Har man dessa kunskaper så kan man designa produkten själv utöver att ta ansvaret för denna. Ska vi han en ingenjörskader i Storbritannien på Martin-Baker för konstruktion och certifiering av produkten raketstol samtidigt som vi ska ha en liknande uppsättning ingenjörer i Sverige för att kunna ta eget ansvar för att göra det enklare för oss?
Vad händer när Martin-Baker måste prioritera bland leveranser av reservdelar till kunderna p.g.a. olika orsaker? Till att börja med så är det Martin-Baker som är ansvarig att en viss O-ring är luftvärdig, väljer de en annan leverantör av O-ringar så måste de visa att luftvärdigheten upprätthålls. Alltså kan vi få vänta på leverans av O-ringar under tiden certifiering av annan O-ringsleverantör sker eller nyproduktion sker i enlighet med tidigare certifiering. Under denna väntetid uppstår en underhållsskuld, vi får fler icke luftvärdiga raketstolar då de O-ringar vi väntar på byts vid den tid som stipulerats för visst underhåll. Vårt och andras behov av O-ringar ökar som i sin tur driver på behovet av O-ringar. Den här cykeln ifrån identifierat behov till att O-ringar ligger i Försvarsmaktens förråd kan ta 18 månader, i vissa kortare tid, i vissa fall längre tid. Här ser vi att hålla ansvaret på låg nivå kostar handlingsfrihet. Å andra sidan om vi har dessa ingenjörer på förbanden så skulle vi kanske bara kunnat vänta någon vecka mellan identifierat behov och leverans då den lokala momentumbutiken med all säkerhet kan ta hem likvärdiga O-ringar. Men vad skulle det kosta att varje förband håller med certifieringsansvar? Vi kan inte bara välja att ta delar av ansvaret utan får så lov att ta hela eller inget av ansvaret om vi inte vill ha ett träsk med oklara ansvarsförhållanden.
Nu är vi ju som sagt var politiskt styrda att inte ha den organisation som ska kunna ta det ansvaret så det blir till att köpa den tjänsten samtidigt som vi inte vill betala för att SAAB ska ta det ansvaret.
Jag kan avsluta med egen anekdot om O-ringsproblem. Jag var delaktig ifrån Försvarsmaktens sida i en liten del av när SAAB integrerar ett nytt vapen på beställning av FMV på uppdrag av Försvarsmakten. Den amerikanske underleverantören fick en läckande O-ring i sin utrustning som användes på uppdrag av SAAB. Det här kunde allvarligt försena integrationsarbetet om inte ny O-ring kunde skaffas fram. Jag pratade med både SAAB och den amerikanske underleverantören så att jag fick specifikationen på O-ringen. Via trossvägen fick jag fram denna specifikation till närmaste flygflottilj så att materielteknikern där kunde börja slå i de gamla datasystemen för att se om de hade någon O-ring på lager. Under tiden blev det ganska mycket telefonsamtal, den amerikanske underleverantören hade inte med sig sådana reservdelar utan förlitade sig på att kunna köpa dessa av SAAB men SAAB å sin sida har knappt ett reservdelsförråd så att de kan hålla provflygplanen i luften. SAAB försökte dammsuga den lokala marknaden efter godkända O-ringar men till föga nytta. Materielteknikern hittade en O-ringstyp som fanns liggande i det lokala förrådet på flygflottiljen och som var inom levererad specifikation. SAAB ville å sin sida inte gärna befatta sig med den här lösningen då det inte finns rutiner för när och hur SAAB ska kunna köpa enstaka reservdelar ur Försvarsmaktens förbands förråd. Här gjorde jag mig förmodligen skyldig till egenmäktigt förfarande och trolöshet mot huvudman då jag helt sonika gav bort O-ringen med ett förrådspris på hela SEK 25:- till den amerikanske underleverantören. Jag försvarar mig med att Försvarsmakten i slutändan skulle fått betala för denna O-ring men då till ett mycket högre pris p.g.a. upparbetningskostnaderna, hundralapparna hade snabbt dragit iväg för Försvarsmakten att betala för att kunna sälja O-ringen till SAAB. Provprogrammet räddades därför att den amerikanske underleverantören tog ansvar för att deras produkt återigen var luftvärdig efter att reparerats med en O-ring som Försvarsmakten intygade kvalitét på.
J.K Nilsson

Armé

Nedan finns samtliga inlägg om armén och utvecklingstankarna om en framtida brigad samlade. Observera att länken till US Army Deep …

Läs mer

Tre omedelbara åtgärder

I SVT:s Rakt På igår utlovade Anders Borg ”substansiella uppskalning” av försvarsbudgeten på grund av den nya säkerhetspolitiska situation som vi vaknat upp i. En annan formulering som användes av Borg var ”inte obetydlig förstärkning”, vilket fick Twitter att konstatera att till och med Borg verkar hålla med om att tidigare påstådda höjningar av försvarsbudgeten var obetydliga.

Man kan också konstatera att det är förhållandevis enkelt för Anders Borg att utlova tillskott till försvarsbudgeten nu då mycket pekar på att det inte är han som kommer att få ta ansvar för detta till hösten. Istället kan det vara ett snyggt sätt att lägga över bevisbördan på Socialdemokraterna som eventuellt då blir tvungna att sänka en uttalad, men aldrig genomförd höjning och därmed ge Moderaterna det sista ordet.

Det lönar sig dock inte att vara konspiratorisk utan man bör koncentrera sig på att hantera det nu uppkomna säkerhetspolitiska läget där Sverige och svenskt försvar befinner sig i kraftig efterhand. Att verkställa en budget för Försvarsmakten med omedelbara miljardhöjningar är inte realistiskt och heller ej särskilt genomtänkt. Det finns många hål att stoppa pengarna, men det måste göras med eftertanke och på rätt sätt för att ge effekt och inte bara problem. Långräckviddigt luftvärn behövs exempelvis, men i vilken organisation ska detta stoppas in, hur ska logistiken skötas, materielunderhåll, vilka förband ska bemanna det och så vidare. Detta är dock endast att skrapa på ytan vad gäller komplexiteten vid anskaffning av nya förmågor.

Det finns dock en rad lösningar som snabbt kommer att ge effekt om och som Regeringen kan besluta om redan vid regeringsmötet nästa torsdag.

1. Ekonomiskt tillskott för övningar
På SvD:s debattsida idag skriver försvarsminister Karin Enström om hur framgångsrik den moderata försvarspolitiken är och uttrycker en ståndpunkt avseende utvecklingen i Försvarsmakten som jag har svårt att hålla med om. Det jag verkligen inte känner igen är läget avseende övningar, där 2014 kommer att bli ett mycket knapert år till följd av den trånga ekonomin. Värre än hösten 2013 som också innebar en rad inställda övningar. Den övning Enström framhåller i artikeln har inneburit en väsentlig bantning av det svenska bidraget jämfört med ursprunglig plan på grund av att Försvarsmakten helt enkelt inte har pengar nog för verksamheten. Ett exempel är att den svenska marina komponenten helt utgick ur övningen och att övrigt deltagande reducerades. Detta är något som även drabbar en rad andra övningar som varit planerade under året.

Åtgärd: Anslaget för internationella insatser (1.2) kommer även i år inte att belastas så hårt som det är budgeterat för, även om nu en begränsad insats i Mali ska genomföras. Normalt återlämnar Försvarsmakten miljardbelopp på detta konto. Här kan regeringen besluta om att överföra pengar till anslaget för övningsverksamhet (1.1). Vidare kan även pengar överföras till anslaget för vidmakthållande av materiel (1.4) i syfte att anskaffa reservdelar och ammunition istället för att Försvarsmakten nu när det börjar blåsa snålt ska förlita sig på den just-in-time-lösningen för sådan försörjning som redan nu i djupaste fredstid gör att flygplan står på backen och att fordon inte rullar.

2. Upphäv Regeringsbeslut 5 2013
När Försvarsmakten inlämnat sitt budgetunderlag förra året för den långsiktiga ekonomin fick man med vändande post regeringsbeslut 5, i vilket Försvarsmakten uppdrogs utreda hur man ska spara 500 miljoner kr per år i lönekostnader från och med år 2019. Detta har resulterat i att Försvarsmakten just nu är fullt sysselsatt med att ta fram försvarsmaktsorganisation 2018, vilket är en variant på insatsorganisation 2014, men med betydligt färre tjänster och en betydligt högre andel tidvis tjänstgörande personal. Det är omfattande personalreduktioner som blir resultat och detta får naturligtvis också negativa konsekvenser för Försvarsmaktens operativa förmåga. Ett resultat som är svårt att se vore önskvärt med tanke på dagens omvärldsutveckling.

Åtgärd: Upphäv RB 5 2013 och låt istället Försvarsmakten lägga sin planeringskraft på förslag 3.

3. Planering för beredskapskrediten
I och med antagandet av budgetpropositionen varje år bemyndigar Riksdagen Regeringen att använda 40 mdr kr ur Riksgälden som beredskapskredit i händelse av krig eller annan riksfara. Någon planering för hur denna ska användas på bästa sätt lär ej föreligga i och med att detta ju dessutom skulle innebära en utökning av Försvarsmaktens organisation i händelse av ett krisläge. Vid moderatstämman i höstas avslog också stämman en motion som syftade till att ge Försvarsmakten i uppdrag för att planera för något sådant. Det vore en betydligt vettigare användning av Försvarsmaktens planeringsresurser att planera för hur man bäst använder dessa medel när det kniper istället för att planera för en organisation som kommer att resultera i en lägre operativ förmåga. Likaså bör MSB ges i uppdrag för att planera och se över hur man bäst skyddar vårt idag mycket sårbana samhälle och dess försörjning.

Åtgärd: Uppdra åt Försvarsmakten och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap att planera för hur beredskapskrediten skall användas i händelse av en kris i närområdet, till exempel om Krimkrisen nu skulle sprida sig till Baltikum. Om något sådant skulle inträffa kommer det inte finnas tid att då börja planera.

Dessa tre förslag är alla sådana som Regeringen har möjlighet att fatta beslut om och som kommer att ge en stor effekt i hur väl rustat det svenska försvaret är möta en kris i närområdet.

Vad gäller de större satsningar som behövs för att inta insatsorganisation 2014 och förhoppningsvis utöka den så är det till att börja med en fråga för Försvarsberedningen som har att leverera sin rapport i maj. Att döma av rapporter i media och vad som presterats hittills så är det inte utan att processen börjar framstå som jämförbar med ”Ente Ting” där Enterna efter lång och noggrann diskussion kommer fram till hobbitarna inte är orcher. Allt medan ”omvärldsläget” runt om dem förvärras. Låt hoppas att man likt Ente Ting till slut också kan nå fram till en kraftsamling – om man nu bara kan enas i sin syn på omvärldsläget först.

Media: SvD, SVT, AB
Bloggar: Sjätte mannen, Cornucopia, 2

Gästinlägg: Inspektören – Marin sotdöd

Häromdagen publicerade vi ett gästinlägg från Inspektören. Det var ett järvt inlägg som väckt upprördhet och ilska på sociala media och bloggar. Det är förståeligt då idén som presenterades var helt utanför den vanliga boxen, vilket säkert hade sitt syfte.
Här kommer Inspektörens uppföljning:

/C

__________________________________________________________________________

Marin sotdöd, upprustning eller något helt annat

Jag skall i detta inlägg fortsätta att utveckla mina tankar om den svenska Marinens kommande utmaningar och på detta sätt inbjuda till debatt i ämnet.

Påpekar att min utgångspunkt inte är dagens läge utan en möjlig situation bortom 2024.

Det finns enl. mig 3 st scenarion för den svenska Marinens vidare öden. Dessa är:

  1. Fortsatt brist på medel för omsättning av fartyg och utrustning hos Flottan och Amfibiekåren. Jämfört med den omsättning som rådde på 1980 och 1990-talen är den nuvarande situationen mycket oroväckande med ett flertal stridsfartyg som sjösatts mellan 1981-97(ej Visby) och där man är i skriande behov av att påbörja omsättning. Amfibiekårens båtar modifieras till del men detta är inte tillräckligt. Robotarna 15 och 17 börjar få ett antal år på nacken och ingen omsättning i sikte. Utan att veta så mycket om indirekt eld så säger mina obsoleta kunskaper från värnplikten att understöd med något grövre än 81 mm granatkastare är att föredra vid amfibiestrid i skärgården. Sålunda ytterligare ett område som kräver resurser. Här är frågan när blir Marinen bara en dyr båtklubb med ringa stridsvärde? ÖB sade i Almedalen 2012 att det kan bli frågan om att ta bort försvarsgrenar och jag tror knappast att det var Armén han avsåg.

Ett ytterligare hot i detta scenario är de av politikerna omhuldade tidvis tjänstgörande samt personal ur frivilligorganisationer. Ingen skugga över dessa men i min värld så är sjöfolket på marinens stridsfartyg professionella individer som inte kan ersättas med ovan nämnda kategorier men i tider av anslag på fortsatt låg nivå kan idéerna om sådan bemanning av stridsfartygen komma upp vilket knappast gagnar fartygens effektivitet.

  1. Marinen tillförs omedelbart kraftfulla medel för omsättning och modifiering av i stort sett det mesta av materielen. Detta känns som ren utopi ur en politisk synvinkel men är med tanke på ledtiderna för projektering, beställning, tillverkning, leverans och driftsättning en nödvändighet om vi skall ha en fungerande marin år 2025. Tyvärr kommer debaclet med varvet nere i Karlskrona kommer ju inte att skynda på nybyggnationen direkt även om jag håller med FMV i sitt agerande. Dessutom måste Marinens numerär i kölar räknat kraftfullt ökas. Som jag skrev i tidigare inlägg tror jag inte på Marinen som invasionsförsvar primärt utan med sjöfartsskydd som huvuduppgift. Denna uppgift tarvar betydligt fler kölar än invasionsförsvar. 
  1. Att resurser tas från en marin i skick enl. punkt ett och förs över till Kustbevakningen som i praktiken får nya uppgifter och materiel. Här handlar det om ett mycket stort förändringsarbete för att skapa en ”Kustbevakning med extra allt” Fram till 1994 ingick Kustbevakningen i Marinens krigsorganisation (Minkrigsavdelningen) och vissa kustbevakningsfartyg var utrustade med militära sjökort, militär radio och kryptoutrustning, uv-robotar och skrovfasta sonarer samt att man övade tillsammans.

Den kraftfulla ryska upprustningen talar emot detta alternativ men då måste den mötas med alternativ två.

Självklart vore alternativ två det allra bästa men samtidigt det minst troliga.

Återkommer till frågan var går smärtgränsen då det är rent slöseri att ha kvar Marinen?

Vilken verkan vill statsmakten ha till sjöss både ur militär såväl som brottsbekämpande synvinkel? 

Skall en organisation eller stat som vill sätta press på Sverige verkligen ges möjligheten att skapa svårigheter för landets försörjning genom att relativt riskfritt kunna agera mot vår handelssjöfart eller skall vi skapa verktyg i form av effektiva sjö, flyg och landresurser för att kunna försvåra detta.

Mig ter sig en återgång till förhållandet mellan Marinen och Kustbevakningen som det var innan 1994 som det naturliga med då kräver det en rejäl upprustning av Marinen annars måste man hitta på något helt nytt när det gäller statens våldsutövande på havet bortom 2025.

Vi måste ta denna debatten nu och inte om 10 år när vi om inget görs nu står inför fullbordat faktum och våra sjöoperativa förmågor är det som nuvarande Kustbevakningen och det marina hemvärnet kan leverera.

Inspektören.

Finns det någon rationell utväg?

”Vi avvaktar sanktionerna”
Bild postad på Twitter igår av Rysslands 1:e vice premiärminister med ansvar för rustningsfrågor, Dimitri Rogozin. Bilden sammanfattar läget rätt väl

En mänsklig svaghet är att vi ofta tillskriver våra medmänniskor att deras bild av vad som är rationellt är densamma som den vi själva bär inom oss. Att så inte är fallet i verkligheten torde vid lite eftertanke vara fullt tydligt. Vi bär alla olika arv med oss som styr vad som är rationellt för oss där miljön och kulturen vi växt upp i har haft stor påverkan. Det är detta som gör det så svårt att förutspå hur andra människor ska agera i framtiden och vad som i hög grad ställer till det när man ska bedöma framtida internationella relationer.

Jag blev positivt överraskad igår över rapporterna från Moskva att över 50 000 människor deltog i demonstrationerna mot ett krig i Ukraina. Betydligt fler sympatisörer lär finnas ”i stugorna” i Moskva  (På landsbygden lär det nog vara vara värre med tanke på hur den officiella ryska nyhetsrapporteringen ter sig). Det lär inte vara att gå till överdrift att säga att här har stödet för Putin försvunnit. Likaså lär stödet ha falnat hos en stor del av dem som är sysselsatta med rysk handel och att återuppbygga ett förtroende för Ryssland i internationella relationer och handel kommer att ta lång tid.

Dock har Putins popularitetssiffor nu stigit till de högsta på två år och det kanske inte är så konstigt med tanke på att Ryssland i 700 år varit beroende av starka ledare och att mycket av den retorik som nu brukas från officiellt håll utmålar Krimkrisen som en kamp för ryssar mot utländska intressen.

Att bygga en bild av Vladimir Putin som person har många försökt sig på och misslyckats. Om det är något man är överens om är det dock att han är mycket mån om sin egen prestige. Detta är en klart bekymrande faktor då de som har absolut mest att förlora på att Ryssland byter linje avseende Ukraina och Krim är just Putin och kretsen närmast honom.

Den grupp som kan symboliseras av de demonstrerande i Moskva lär knappast ge sitt stöd till Putin i framtiden. De är nu förlorade som väljarbas, om de inte redan var det. Vad gäller den andra gruppen skulle det vara direkt förödande för Putin att nu byta linje eftersom det då skulle framstå som om Ryssland fått vika ner sig för USA och EU.

Frågan blir då vad som blir ett rationellt agerande för president Putin i den aktuella situationen?

Alternativen förskräcker. Det gäller att erbjuda en acceptabel lösning på Krimkrisen där även Putin kan komma undan utan att förlora ansiktet. Återstår då att se hur en sådan lösning skulle tolkas av Putin. Hur 1938 års lösning tolkades av de olika inblandade parterna utifrån deras uppfattning om rationalitet torde vara väl känt, liksom vad som blev följden. Det är idag därför svårt att se hur de internationella relationerna i Europa kan återgå till en bättre nivå utan att ett maktskifte inträffar i Ryssland och nästa möjlighet för detta är 2018.

DN, 2, 3, 4SvD, AB, SSV

Gästinlägg: Avveckla marinen

Det här gästinlägget kan förhoppningsvis väcka lite tankar och idéer, spektakulärt som det är. Fritt tänkande är fräscht och mitt budskap är: Fundera på det som Inspektören skriver, ge honom en chans. Det finns saker som går att göra bättre än idag.

/C
_______________________________________________________________________________

Avveckla Marinen – en sjöfartsmässig vinst?

Att den Svenska Marinen befinner sig i ett minst sagt prekärt läge ur ekonomisk synvinkel är tämligen uppenbart för alla som följer Marinens verksamhet på hemsidor och bloggar.

Jag vill med denna artikel lyfta frågan om det finns något bättre sätt att hantera de ca 7 miljarder som är Marinens totala årsbudget.

Den svenska Marinen och då främst det som tidigare benämndes Flottan har som huvudsaklig uppgift att utöva väpnad strid till sjöss. I fred skall Marinen leverera sjöläget till Kustbevakningen som har ansvaret för att samordna den civila sjöläges informationen och fördela sjöläget till civila myndigheter för deras behov.

Sjöläget fås från Marinens två sjöbevakningscentraler(Göteborg och Muskö) och hanteras i Kustbevakningens två regionala ledningar(Göteborg och Stockholm)

Här kan man fråga sig vad som skiljer militär och civil sjölägesinformation?

Förmodligen inget eftersom kravet på den civila sjölägesinformationen styrs av krav genom Schengen-överenskommelsen och sätter sålunda de grundläggande kravet för all sjöövervakning av svenskt territorium.

Här kan jag skönja en samordningsvinst. Slå ihop dessa centraler under Kustbevakningen eftersom samordningsansvaret redan ligger på denna myndighet.

Att en betydande del av informationen till de militära centralerna levereras av kustbevakningsflyget gör en sådan samordning än mer aktuell.

Beträffande fartygsbeståndet är det betydligt bättre ställt i Kustbevakningen än i Marinen. Om jag räknat rätt så är med inneliggande beställningar modernaste stridsfartygen(Visby-klassen) år 2024 18-22 år gamla.

Är det då nog idé att satsa de enorma summor det krävs på att skapa i princip en helt ny flotta?

Nej anser jag då Marinen i sin helhet är ett begränsat verktyg för den som vill ha kontroll på sjöfarten kring landets kuster. Mitt förslag är att avveckla Marinen och lägga del av resurserna på Kustbevakningen istället. Vi behöver minska antalet myndigheter på sjön och detta anser jag vara det naturligast sättet och det är nu rätt tidpunkt.

Kustbevakningen utför idag bekämpning av kriminalitet till sjöss, gränskontroll och skulle även med tillförsel av små medel kunna hantera hävdandet av territoriet. Att lägga resurser på en utarmad marin som bara skall användas för militärt våld förutom hävdandet av territoriell integritet när detta behov är tämligen litet då våra omgivande farvatten i huvudsak innehas av nationer anslutna till NATO.

En kustbevakning med något utökade uppgifter som minröjning och aggressiv bordning torde kunna lösa ett avsevärt bredare spektrum av uppgifter till lägre kostnad än vad Marinen och Kustbevakningen kostar tillsammans idag.

De internationella insatserna som efterfrågas till sjöss är brottsbekämpning och uppbyggnad av lokal kustbevakning i likhet med EUROCAP NESTOR-programet

De insatser som Marinen gjort i Adenviken skulle lika gärna kunna gjorts med kustbevakningsfartyg samt att med ett bättre nyttjande av statens resurser hade Kustbevakningen kunnat anskaffa fler flygplan och på så vis kunnat göra ännu mer nytta i Indiska Oceanen och i Medelhavet.

  
Våra erfarenheter från världskrigen visar att vad som behövs är sjötrafikkontroll, hävdandet av territoriet och minröjning. Dessa uppgifter i neutralitet eller kris kan lika gärna utföras av en myndighet som i sitt dagliga arbete har att hantera tillträde till sjöterritoriet, sjöövervakning och bekämpandet av grov kriminalitet.

Till detta kan läggas skillnaden i attraktionskraft mellan Marinen och Kustbevakningen som arbetsgivare. 2011 sökte 717 personer till kustbevakningsaspirantutbildningens 28 platser.  25% av de antagna var kvinnor Dessa är resultat jag tror Marinen svårligen kan nå upp till och är en bra indikator på att Kustbevakningen långsiktigt kan försörjas med personal av mycket hög kvalitet.

/Inspektören

Gotland – ibland krävs speciella lösningar

Av generalmajor Karlis Neretnieks, generalmajor och ordförande i avdelning I Inte blev den här artikeln kortare än den förra (som jag lovade). Men åter stod jag inför avvägningen: en kort artikel riktad till läsare som har god kunskap om olika systems verkan och uppträdande eller något tämligen långt som få orkar läsa – men som […]

Mycket saknades, men inte viljan

Vid den här tiden på året brukar jag leverera någon nostalgisk historia med koppling till norrlandsförbandens vinterövningar och vintersoldatens, oavsett grad, vedermödor i kylan och snön. I år har Putin, Krim och Ukraina kommit emellan så tidsanpassningen kanske blir något skev; men det är som alltid, även om många blivit överraskade och förvånade: Verkligheten kör […]

Militärstrategisk inriktning och bedömning Ryssland/Ukraina

Militärstrategisk bedömning och inriktning kring ett eventuellt rysk invasion i Ukraina För första gången publicerar Observationsplatsen ett gästinlägg. Det är bloggrannen Jägarchefen som står för första delen av inlägget. Den undre delen är Observationsplatsens egna text. Inlägget är samordnat med Försvar och säkerhets inlägg Utvidgad rysk operation i Ukraina Jägarchefen: En grundförutsättning för operationen får […]

En rysk Tiger

Även ryska medier börjar nu ta upp närvaron av massor av pansarbilar av typen GAZ Tiger med ryska militära registreringsskyltar.

Att det rimligen bara kan vara den ryska arméns GAZ Tiger-pansarbilar som syns på Krim framförs nu även av två större medier i Ryssland. De återger även den ukrainska militärens uppgifter om vilka ryska förband som ska finnas på Krim.

De ryska medier som gör detta, med viss försiktighet, är tidningen Novaja Gazeta där Anna Politkovskaja arbetade fram till dess att hon mördades, samt ett privatägt mediehus. Novaja Gazeta inleder artikeln med ett bildpar som visar en GAZ Tiger (på ryska ”Tigr”) nu på Krim och en Tiger på paradträning utanför Moskva 2012. Registreringsskyltarna visar att de kommer från samma kompani eftersom de kommer från samma militärområde (21) och förband i området (78). Bägge kommer alltså från fjärde kompaniet av förbandet ”78” i ”21” och 21 är lika med det ryska Södra militärområdet.

Viktigare, ett av Rysslands stora mediehus, det privatägda RBK, går nu ut med ungefär samma uppgifter men lite andra bilder.

Den ukrainska militärens uppgifter om vilka ryska förband som ska finnas på Krim finns också med men kommenteras inte riktigt. Däremot påstår RBK även, av oklara skäl, att luftlandsättningssoldater från Pskov finns på Krim, med andra ord från den ur baltisk synvinkel väldigt relevanta 76. VDV-divisionen. Det är en uppgift som tidigare dykt upp och kanske får man nu anse att den har större sannolikhet. Även den 7. VDV-divisionen har nämnts av andra. Det förefaller dock ur min synvinkel som osannolikt att såväl 31. VDV-brigaden som 76. och 7. VDV-divisionerna skulle delta. Snarare en eller möjligen två av dem eller vissa delar av de tre.

Det som är säkert angående ryska förband i den överraskande operationen (ska bli intressant att en dag kanske få veta operationens namn) är att de ryska luftlandsättningstrupperna, VDV, har starkt bidragit till den men också GRU:s spetsnaz (sannolikt den utpekade 22. brigaden) och Svartahavsflottans marininfanteri.

Om en vecka + några timmar är det dags för Krims hastigt organiserade folkomröstning. Frågan är om den ukrainska militären som ännu står kvar på Krim ska tvingas kapitulera/elimineras före dess, eller först efter valet.

En bildnyhet från Ukraina idag av särskilt svenskt intresse är klippet här nedanför.

I detta CNN-klipp syns inte reguljär rysk trupp men däremot en svensk kapten, en militär observatör, som avvisas.

”Skräcksoldaternas” holografiska sikten

Efter åtta sekunder skymtar en soldat med ett holografiskt sikte, efter en minut ytterligare en gång.

I dagens Aftonbladet citeras jag en hel del och brödtexten med mig är i stort sett bra men några saker behöver kommenteras. Till att börja med ordet ”skräcksoldater” i pappersupplagans rubrik. Minns inte att jag någonsin sett detta ord förut, har inte yttrat det och det återfinns inte heller i brödtexten.

Rubriksättarna, särskilt på kvällstidningarna, älskar att hitta på rubriker som anknyter till människans grundläggande känslor. Men på plussidan har väl svenska språket nu begåvats med ett nytt ord. Skämt åsido vill jag härmed be alla ryska läsare om ursäkt att jag inte krävde att få vetorätt över rubriken. När jag ändå håller på och kommunicerar med er, kära vänner i Moskva, så vill jag passa på att tacka för premiärminister Medvedevs besked via ITAR-TASS idag om att ryskt medborgarskap skall kunna utvidgas till rysktalande på territorier som tidigare tillhört det Ryska imperiet. Att Finland därmed innefattas är klart, men hur blir det med oss rysktalande i norra Sverige, tillhörde vi Ryssland för kort tid (1809) för att vara berättigade att få ryskt medborgarskap?

Men, för att återvända till Aftonbladets artikel så är det två saker till som behöver kommenteras. Bilden i papperstidningen är inte vald av mig och visar därför inte det av mig flera gånger omtalade holografiska sikte som i kombination med uniformen och kevlarhjälmen för luftburna trupper är ett tydligt belägg för spetsnaz (jag tror att pappersbilden har eller kommer att bytas ut i nätversionen av artikeln).

Hur detta holografiska sikte ser ut i närbild framgår av bilden på sidan 143 i boken Ryska elitförband och det syns även på sidan 161 och bokens baksida. Samma sikte på Krim i nutid syns i klippet ovan och ännu tydligare på denna stillbild.

Sist men inte minst kan ett citat av mig i slutet missförstås, det om psykologisk krigföring. Ryska psykologiska operationer på Krim faller helt naturligt inom ramen för 22. spetsnaz-gardesbrigadens ansvar, eftersom man har en egen psyops-enhet (för mer om brigaden se boken). Men psyops riktad mot väst sköts nog bara i begränsad mån av brigadpersonal (västjournalister på plats skulle kunna vara ett undantag).

I övrigt är väl dagens stor nyhet (hittills) att det nu om bara tio dagar blir en folkomröstning på Krim och att Krims parlament redan idag begärt att Rysslands president skall ”inleda proceduren” för att formellt tillåta Krim att uppgå i Ryska federationen.

Militärgeografi vs Strategiskt värde

Reflektion
Allmänt.Först och främst så vill jag säga att jag bedömer inte risken för en konflikt mellan Sverige och Ryssland som trolig i dagsläget, dock så skall vår Försvarsmakt ha en konfliktdämpande effekt samt möjliggöra att vi har en säkerhetspolitisk frihet att kunna agera utefter vår egen vilja, därvid har vi en Försvarsmakt likväl som att vi måste titta på de hot som finns i vårt närområde. Anledningen till detta inlägg är ett för mig lite kryptiskt uttalande av Sven Hirdman i Svt Forum idag, där han ansåg att Ryssland ej såg Sverige som ett strategiskt objekt. Nu är det svårt att avgöra exakt vad han menade med detta och i vilken kontext han avsåg det, dock så ser jag lite annorlunda på saken åtminstone på ett område bör Ryssland se på Sverige strategiskt. Nu bemöter jag inte på något sätt Sven Hirdmans uttalande i och med jag har svårt att se i vilken kontext han avsåg det utan jag försöker enbart nyansera bilden något, likväl har jag full respekt för hans Rysslands kunskaper.
Väl och ofta när den Försvarspolitiska eller Säkerhetspolitiska diskussionen kommer igång i Sverige så landar den in kring hotbilden från Ryssland. I sak rätt, ser man till vårt närområde så är det just nu enbart Ryssland som genomför en aggressiv utrikes- och säkerhetspolitik och gjort det under ett flertal år, således att hotbilden kring just Ryssland blir normerande faller för mig som ett klart faktum. Däremot divergerar uppfattningarna kraftfullt kring varför en spänd situation eller ett väpnat angrepp mot Sverige skulle kunna ske från Rysslands sida.
Att Ryssland skulle genomföra ett isolerat angrepp mot Sverige faller på sin orimlighet, Sverige som nation har ytterst få strategiska tillgångar, definitivt inga sådana som Ryssland saknar. Således ett Ryskt angrepp mot Sverige kräver antingen att A) En större konflikt mellan Ryssland och NATO har inträffat eller B) Risken för en konflikt mellan Ryssland och NATO är överhängande varvid Ryssland väljer att säkerställa sin egen position genom ett isolerat angrepp mot Sverige. Således det är bedömt de två krigsfall där Sverige och Ryssland kan hamna i strid med varandra. Observera nu att fall B är ett isolerat angrepp mot Sverige men det är avhängt en negativ omvärldsutveckling mellan Ryssland och NATO länderna. Således vad är det då som gör att Ryssland skulle genomföra ett väpnat angrepp mot Sverige, det benämns militärgeografi dvs geografin och terrängen utifrån ett militärt syfte eller ändamål.
Ser man då till Sveriges geografiska läge vilket kommer vara konstant, så finns det i dagsläget tre (3) geografiska områden som kan få strategisk betydelse för Ryssland i händelse av en konflikt med antingen något land eller part i Västeuropa. Område A) Nordligaste Sverigesom en del av Nordkalotten B) Gotland och avslutningsvis C) Östersjöutloppet. Samtliga dessa tre geografiska positioner har historiskt även varit av strategisk betydelse för olika parter. Dock har den bakomliggande orsaken till varför det varit strategiskt viktigt, skiftat genom tidens gång.
Inledningsvis då dessa tre geografiska punkter är identifierade så skulle jag göra bedömningen att Punkt B, är högst trolig vid ett isolerat angrepp dvs krigsfall B, detta för att dels säkerställa sitt eget läge dels visa NATO att man menar allvar, vilket i sig skulle kunna deeskalera en konflikt mellan Ryssland och NATO, dock är Sverige förloraren i denna deeskalering. Punkt A och C är bedömt enbart troliga vid en fullständig konflikt mellan Ryssland och NATO dock återigen så dras Sverige in i denna konflikt oaktat vårt ställningstagande mht att militärgeografin dikterar att så blir fallet.
Område A. Varför blir då Norra Sverige militärgeografiskt ett område av strategiskt värde för Ryssland i händelse av en konflikt med NATO. Av två anledningar blir detta område det pga dels Rysslands andraslagsförmåga delsRysslands ekonomiska intressen i Barens Hav. Vad avser andraslagsförmågan så utnyttjar Ryssland främst Barens Hav samt delar av Arktis för att hålla den dold. För att skydda den mot NATO jaktubåtar och ubåtsjaktresurser krävs det att Ryssland förnekar NATO möjligheten att verka med dessa resurser där. Härvid krävs det att del av Norge besätts, i norra Norge finns det militärgeografiskt hindrande Lyngepasset. Två sätt finns att passera detta om det är hindrande, vilket det bedömt kommer vara i en konflikt mellan Ryssland och NATO. Antingen genom en amfibisk kringgångsrörelse eller en kringgångsrörelse genom Sverige. Amfibisk operation är fullt möjlig men alla amfibiska operationer är stora risktaganden varvid risktagandet rent taktiskt och operativt att gå igenom Sverige är lägre dock blir konsekvensen om Sverige innan det ej är en stridande part i konflikten så får Ryssland ytterligare en motståndare vilket på det strategiska planet blir en riskfaktor. Likväl för att skydda dels sina ekonomiska tillgångar dels den militära infrastrukturen i Murmanskområdet krävs det att man förnekar NATO möjligheten att kunna verka där. Det enklaste sättet för detta är att återigen besätta delar av Norge för att tvinga NATO stridskrafter att få ett längre avstånd till detta område. Varvid det tidigare resonemanget kring att skydda andraslagsförmågan blir giltig.
Område B. Gotlands strategiska läge har avhandlats förtjänstfullt av Johan Wiktorin så jag kommer inte ge mig in i några djupare förklaringar, dock belysa det. Behärskar man Gotland kan man dels med robotsystem (mark, sjö, luft) dels med luftstridskrafter. Således kan man basera dessa system på Gotland förnekar man en motståndare att säkert kunna genomföra sjö eller luftförflyttning i Östersjön. Likväl när man väl har tagit Gotland kommer man bedömt säkerställa att man har en slagkraftig och i huvudsak autonom stridsgrupp baserad på Gotland mht försörjnings- och förstärkningsproblematiken som uppstår i en konfliktsituation samt enbart problematiken att försörja militära förband på en Ö. Dock kommer det bedömt vara mycket svårare att återta Gotland om inte omöjligt mht problematiken en amfibisk operation innebär, för att återta Gotland luftleds bedömer jag till svårt om inte omöjligt.
Område C.Östersjöutloppet är strategiskt viktigt ur två hänseenden dels att förneka förstärkning av NATO sjöstridskrafter in i Östersjön dels möjliggöra att delar av Östersjöflottan kan löpa ut i Norska havet för att förstärka Norra Flottan eller att Norra Flottan kan förstärka Östersjöflottan. Detta görs främst med hjälp av dels luftstridskrafter dels med sjörobotsystem. Således genom att stänga Östersjöutloppet så gör man Östersjön till ett sant innanhav och de sjöstridskrafter som finns inom Östersjön är de som kommer kunna verka där varvid utgången för båda parter dvs NATO och Ryssland blir oviss initialt. Om Ryssland dock lyckas med operationen att säkra Östersjöutloppet ökar chanserna att kunna tillföra förstärkningar ifrån Norra Flottan och utgången kan tippas över till Rysslands favör.
Slutsatser.Således att bortse från Sveriges militärgeografi gör att man bortser från ett under minst två (2) decennium framåt strategiskt värde. Dock så är detta strategiska värde avhängt av att en konflikt uppstår mellan två parter dvs Ryssland och NATO, vilket i dagsläget förefaller osannolikt, dock med den nuvarande omvärldsutvecklingen så kan vi mycket väl stå i en situation med två militära block (NATO vs CSTO) mot varandra och två ekonomiska block (Euroasiska Unionen vs Europeiska Unionen) mot varandra inom en snar framtid om inte spiralen vänder till en mer uppåtgående trend kontra nedåtgående som nu är fallet. Blir så fallet att vi hamnar i denna block situation blir det strategiska värdet av dessa tre militärgeografiska platser än mer konstant, kontra en mer avspänd omvärldssituation.
Avslutningsvis vill jag bara återigen säga att jag bedömer konfliktrisken mellan Sverige och Ryssland samt Ryssland och NATO som mycket låg. Det ovanstående är bedömt vad som sker i händelse av en konflikt, därmed inte sagt att en konflikt är förestående.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Svt 1(06:42:00)