Lysande framträdande av försvarsministern vid Kungl. Krigsvetenskapsakademiens sammankomst i kväll (onsdag 3 dec)

 

Snabbreferat av försvarsminister Peter Hultqvist anförande vid Kungl. Krigsvetenskapsakademiens sammankomst i kväll (onsdagen den 3 december).

Detta är endast några snabbt nedkastade anteckningar. Ursäkta mindre lyckad struktur, dålig grammatik, eventuella oklarheter etc.

Försvarsministern var utomordentligt tydlig att det ryska agerandet i Ukraina var helt oacceptabelt och farligt. Den nya dimension det tillfört den säkerhetspolitiska bilden var klart oroande. Det förstärks av den oro som de baltiska länderna idag, med all rätt, känner. Detta i kombination med den pågående kraftiga ryska upprustningen måste leda till åtgärder även hos oss.

Möjligheterna att stödja de baltiska staterna och samverkan med våra nordiska grannar måste utvecklas. T ex borde de baltiska länderna knytas närmare till Nordefco. Angående Finland (och Norge) såg han stora möjligheter till ett fördjupat samarbete, han pekade på den gemensamma flygövningsverksamhet som redan pågår. Det borde kunna utvecklas även till andra områden. Det var såväl av övningsmässig som operativ betydelse. Nordisk samverkan är inte alltid enkel, det går upp och ner, dock den senaste tidens utveckling hade klart ökat motivationen att nå resultat.

Hoten var inte bara rent militära. ”Påverkansoperationer” var ett hot som måste tas på djupaste allvar, och medel och metoder måste utvecklas för att möta sådana hot.

Arbetet med vårens inriktningsproposition skulle ha försvarsberednings betänkande som utgångspunkt. Dock gav ministern intrycket att det borde vara utgångspunkten för ytterligare åtgärder, mer om det nedan. Att det kommer att bli ett extraval till våren borde inte påverka propositionsarbetet.

Försvarsministern hymlade inte med de problem som fanns och pekade på områden som bristande personaluppfyllnad, ”materielberget” och underhåll av befintlig materiel.  Han kopplade detta till att basorganisationen måste fungera för att få en fungerande helhet.

När det gällde konkreta åtgärder i Sverige nämnde han bl a:

          Gotlandsproblematiken är inte löst, visserligen genomförs fler övningar, frambasering av incidentberedskap etc. Det var bra, men det krävs nog ytterligare åtgärder (han framhöll Gotland som ett ämne som hans baltiska kollegor alltid tog upp vid gemensamma möten).

          Beredskapen i närtid måste ökas, främsta medlen där var ökad övningsverksamhet och förstärkt incidentberedskap. Det senare gällde framförallt marin- och flygstridskrafterna.

          På personalsidan lyfte han fram problemet med att alltför många GSSK slutade i förtid, vilket gav bristande stabilitet i organisationen. Här övervägs olika åtgärder, han vill återkomma i frågan, men det måste åtgärdas. Avseende GSST pekade han på rekryteringsproblemen och att det inte är acceptabelt med att vänta till 2023 med att få organisationen uppfylld och övad. Här måste sannolikt åtgärder vidtas för att kunna öva även tidigare värnpliktig personal – repetitionsövningar. Exakta modellen måste övervägas närmare.

          Ministern ställde sig också tvekande till att dagens numerär är tillräcklig. Nämnde i detta sammanhang Norge, Danmark och Estland som länder vilka man bör titta på för eventuella kombinationer av värnplikt och stående förband. Framhävde också att Försvarsmakten är en del av ”samhällsbygget” får inte vara en egen liten ö skild från samhället i övrigt. Dessutom motivation, känslan att bidra och att man löser en viktig uppgift, minst lika viktig som modern materiel.

Kommentar: när ministern framförde dessa sina tankar på en tänkbar utveckling (han bestämmer inte alltid själv, det finns ju även andra parter inblandade) så var hans entusiasm påtaglig – intrycket är att han verkligen han vill få ordning på organisationen och öka dess operativa förmåga.

Ministern pekade också på den centrala roll som internationell samverkan har i svensk säkerhetspolitik. ”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” är en död princip. Svensk säkerhet bygger på solidaritet. FN är ett viktigt instrument, men har sina klara begränsningar. EU, PfP och nordisk/baltiskt samarbete, men inte minst den transatlantiska länken är grundläggande för vår säkerhet. Samarbetet med Nato ska utvecklas. Host Nation Support kommer vara en viktig komponent tillsamman med Enhanced Opportunity Program ”Guldkortet” som skall utnyttjas för att öka samverkansförmågan med alliansen och för att bygga kompetens. Förband kommer att avdelas till NRF. NATO-medlemskap är inte aktuellt.

Även hotet från IS(IS)n ämndes. Sverige kommer där bidra till att denna organisation kan bekämpas. Beklagligt att Ryssland försvårar för FN att agera. Dock EU, stöd till Irak och fördjupad dialog med Turkiet kan vara några medel.

Kommentar: Referatet är lite tamt jämfört med framförandet, men de applåder han fick från en hårdflörtad, luttrad, församling som genom åren hört det mesta och sett det mesta var de starkaste jag hört på länge, mycket länge. Ingen tvivlade på hans vilja att ta tag i problemen.

KN

Julkalender 2014: Lucka 3 – Officersutbildningen

Bakom lucka 3 döljer sig ett stort problem för det svenska försvaret och även det svenska samhället. I och med värnpliktens avskaffande minskade ansökningarna radikalt till officersutbildningen. I och med att färre ungdomar fick insyn i Försvarsmaktens verksamhet, minskade helt naturligt också ansökningarna till officersutbildningen dramatiskt. Bidragande var också att den marknadsföring som gjordes av Försvarsmakten var gentemot anställning som soldat. Resultatet har blivit att enbart något hundratal ungdomar numera söker officersutbildningen, där årets antal sökande om drygt 500 var det högsta på flera år. Trots ett mycket större behov kunde endast drygt 110 ungdomar i höstas officersutbildningen på Karlberg, då det inte blev fler som slutligt svarade ja och hade genomfört antagningstesterna med godkänt resultat. Framöver behöver det dubbla antalet utbildas, vilket minst sagt kommer att bli en utmaning vad avser rekryteringen.

Det brukar heta att Försvarsmakten har alldeles för mycket höga officerare, men jag har hittills inte mött någon som kunnat peka på vilka befattningar det är som ska avvecklas eller om det löser något problem att kalla dessa personer något annat än officerare. Istället brukar diskussioner sluta i att man istället kan påvisa bemanningsbrister.

Oavsett om man tycker det är för många eller för få så kommer det inom något år att bli brist på officerare och framförallt officerare med högre utbildning, det vill säga majorer och uppåt, inte minst med tanke på de stora pensionsavgångar som är på väg. I dagsläget utbildas i snitt ca 60 majorer/örlogskaptener och 30 överstelöjtnanter/kommendörkaptener om året vid Försvarshögskolan. Utöver att dessa blir chefer för krigsförband och ska inneha viktiga befattning i staber är det också ur denna pott Försvarsmaktens framtida chefer ska väljas.

Betänker man då de kraftiga rekryteringssvårigheterna som ger utbildningskullar på drygt 100 officerare om året, att ur dessa 100 ska ca 30 st 15-20 år senare gå den högsta utbildningen (till vilken man tidigare gjort ett mycket selektivt urval) och de naturliga avgångarna längs vägen (både under officersutbildningen och yrkesväxling till det civila), faller det sig inte osannolikt så att alla som påbörjat officersutbildningen och stannar i Försvarsmakten måste bli överstelöjtnanter/kommendörkaptener för att fylla platserna på utbildningen. Tyvärr räcker inte ens detta antal till att bemanna den justerade Försvarsmaktsorganisation 2018 som tillkommit efter Regeringsbeslut 5/2013 som syftade till att reducera Försvarsmaktens personalkostnader.

Vad konsekvenserna av detta personalstrategiska problem blir om 20-30 år i form av förmåga, kunnande och kultur, vill man helst inte tänka på.

Som kommer att synas av flera andra luckor, går det fort att göra fel när man tror sig veta den framtida utvecklingen och säljer sin flexibilitet till förmån för något som utlovats vara både ”billigare och bättre”. I det här fallet en icke förväntad konsekvens av att värnplikten gjordes vilande till förmån för ett yrkesförsvar.

Sök officer

Gästinlägg: Slutreplik till inlägget ”Långsiktighet” – om svensk ubåtskonstruktion


Fredrik Granholm, författaren till inlägget ”Långsiktighet” som publicerades här på bloggen för en vecka sedan skriver i kväll en slutreplik med anledning av de många kommentarerna som strömmat in. Inlägget handlade i stora drag om den nya svenska ubåten A26 är rätt väg att gå nu när det nationella försvaret återigen står i fokus.

/ Skipper
————————–

Tyvärr lider idag den svenska försvarsmaktens organisation av långt gången anorexia och tragiskt nog finns ingen utökad näring i sikte, eventuellt marginellt större brödranson framåt 2018? (skrovmål tycks vi kunna glömma). Varje krona som idag spenderas på någon högt prioriterad förmåga inom FM, gör det på en annan högt prioriterad förmågas bekostnad – krona för krona. 

Att då gå vidare och bygga en ubåt som inte är helt optimerad för FM behov, här och nu, ser jag som tjänstefel gränsande till grovt sådant.

Huvudsakliga argumenten för att utveckla svenska ubåtar är att de skall vara specifikt utvecklade för svenska behov och kostnadseffektivare än utländska ubåtar. Men nuvarande A26 är inte specifikt Sverige-anpassad och om man dessutom endast beställer två stora ubåtar så blir de i princip lika dyra att producera som de utländska konkurenterna. D.v.s. med nuvarande upplägg blir det svårt att rättfärdiga varför FM skall satsa på två A26 av annat än industripolitiska skäl.

Hur man sedan försöker argumentera för att bygga stort – skulle vara kostnadseffektivt – blir inte trovärdigt. Det är inte enbart ”stål och färg” som tillkommer för att bygga en större ubåt. Den större ubåten fordrar ett kraftigare maskineri (dyrare). Det större maskineriet kräver mer energi i bl.a. fler/större batterier (dyrare).

En större ubåt kräver kraftigare elkraftomformare och elsystemet kräver fler km kabel med fler kopplingslådor och elscheman (dyrare). Även ett hydraulsystem på en större ubåt får fler ventiler, fler skarvar et.c. samt mer tryckluft i fler/större kärl o.s.v. (dyrare). Slutligen blir produktionskostnaden en liten andel av totalkostnaden när man endast bygger två ubåtar – ingen serieeffekt. Det är ett av skälen till varför fler mindre/enklare ubåtar ger så mycket mer pang för pengarna när man ändå måste bära utvecklingskostnaden.

Det bästa vi kan göra idag för att komma ikapp det försämrade omvärldsläget vore nog att lägga A26 ”långt bort i stan” konceptet åt sidan och ”damma av” den senaste ubåtskonstruktionen som projekterades för svenska Marinens behov här i Östersjön, nämligen Ubåt 2000. Ubåt 2000 som projekterades under 1990-talets andra hälft var tänkt att efterfölja A19. Ubåt 2000 var ett koncept som studerades i flera mer eller mindre innovativa varianter, bl.a. med stealth-form, mycket litet, eller t.o.m. inget torn och Stirling som huvudmaskineri. Tyvärr gick det inte att vara så innovation tillsammans med Norge och Danmark och det mesta svenska ”nytänket” i Ubåt 2000 överlevde inte Viking-projektet. Nu är det läge för att bli svenskt innovativa igen då A26 tyvärr varken är innovativ, prisvärd eller i riktning med Försvarsmaktens behov nu idag.

…och 6-9 myror ÄR fler än 4-5 elefanter!

//Fredrik Granholm


Asian Security, Xiangshan Forum – Broader Views and Other Perspectives

 

November 20-22 I participated in the Xiangshan Forum in Beijing, and would like to share a few impressions and reflections. The conference gave a good overview of how today’s security challenges are perceived in Asia. Among the speakers there were; eight defence ministers and seven Chiefs of Defence (or equivalent). In addition to these, there was a large number of international experts. Altogether representing more than forty countries. I had the privilege to moderate one of the panel discussions.


The speeches and discussions were at several occasions remarkably open and direct.

The strongest impression that remains with me (as a European) is that the crisis in Ukraine, and Russia’s ambitions to regain its status as an international heavyweight, were hardly mentioned at all. From an Asian perspective there are several other problems, far more serious. Furthermore, several of the delegates showed a surprisingly (from a European perspective) understanding attitude toward the way Russia is acting: “Isn’t Crimea really a part of Russia, there are mostly Russians living there – are there not?” This undeniably brings thoughts about how isolated, or perhaps not, Russia is from a global perspective. In this context one cannot ignore that Asia contributes to some 50% of the world’s GDP. Europe (and the US) are no longer the centre of universe.

One area where the Asian countries and “the West” however do seem to have a strong common interest is the fight against terrorism. A recurrent mantra in many of the speeches was the threat from “extremism, terrorism, and separatism”. The interpretation of these words were in many cases quite diverging, but my impression is that IS, Al Qaida and other similar organisations are considered as serious threats in many Asian countries.

Future developments in Afghanistan are therefore a major source of worry. Although several countries, including China, would like to see a reduced US presence in Asia, there is a certain ambivalence to this question. Who will now stop Afghanistan from becoming a base for extreme Islamic movements? This makes it probable that SCO (Shanghai Co-operation Organisation – China, Russia, Kazakhstan, Kirgizstan, Tajikistan, and Uzbekistan) will play a larger role as a security policy instrument in the future, compared to the relatively unclear role it has had so far. This in particular when it comes to fighting “extremism, terrorism, and separatism”.

The biggest international challenges when it comes to security in East Asia, and which was also mentioned by most speakers, are the territorial conflicts at sea. First and foremost in the South China Sea, where China, Viet Nam, the Philippines, and Brunei, among others, have overlapping demands.

There are also different interpretations regarding “freedom of navigation” within exclusive economic zones (EEZ). China and the US have very diverging views on this. China claims that there should be restrictions when it comes to military activities, while the US claims that there should be an unlimited right for anyone to carry out for example military exercises in international waters. There have been several incidents at sea as well as in the air where both parties have claimed that their interpretation should prevail.

Another territorial conflict which might lead to armed clashes is the dispute between Japan and China regarding the Senkaku/Diaoyu islands.

It was obvious during the conference that all countries that are involved, one way or another, directly or indirectly (e.g. Singapore), are seriously concerned about the possible consequences of these disputes.

The smaller (everything being relative) Asian countries have ended up in a difficult dilemma. None of them can alone balance China’s growing political, military, and economic power. They are therefore interested in a continued strong presence by the US in South East Asia. Their military cooperation with the US has in many cases increased during the past few years. This is the case for example of the Philippines, Japan, and Singapore.

It is unlikely that they, even together, could create a counterweight against China without the direct support of the US, mainly due to historical reasons. The relationship between the two strongest economies (apart from China), namely Japan and South Korea, is still infected due to Japan’s behavior in Korea during the Second World War.

Although some Asian countries see China as a threat, they nevertheless see cooperation with China, and with each other, as the key to their economic development. When it comes to manufacturing, East Asia is more integrated today than the EU. To further complicate matters, there is a common pride, which they share with China, in being the part of the world which leads the development of the global economy and having broken free from Western dominance. These two last factors should not be neglected, when Europe considers (and most certainly overestimates) its influence on world affairs.

In spite of all the problems and risks which were debated during the conference, there is also a clear will to find constructive solutions. In addition to increased transparency and dialogue, two things were particularly in demand: developed structures for conflict resolution and crisis management, and also confidence building measures. Contrary to Europe, where different mechanisms were developed during the Cold War to reduce the risk of an armed conflict: OSCE, the CFE-treaty, inspections of each other’s military activities etc., there is little of this in Asia.

There are however challenges to overcome. Several countries find it difficult to accept the concept of for example intrusive inspections on each other’s territory. In addition to this, both the US and China wish to limit the other’s influence, which also makes it difficult to build functioning structures for crisis management. However, as stated by Singapore’s defence minister: “I think it is fully possible, but instead of aiming at conceptual solutions, let’s do what is practically feasible”.

Some speakers also pointed out the future responsibility of the Asian countries for global security. Today, it is mainly the US that guarantees the security of world shipping. In line with the diminishing dependency by the US on energy from the Middle East, its presence in the Indian Ocean will probably diminish as well. This will increase risks for China and Japan as well as for many other Asian countries, in need of Middle Eastern oil. No solutions were suggested, but thoughts of potential consequences were many: what would India think about a strong Chinese presence in the Indian Ocean; the smaller Asian countries would become more dependent on Chinese benevolence; what will the countries in the Middle East think about Asian military presence in their immediate proximity; does China and/or other Asian countries want to take on the role as “world police, or might this be a common interest which could lead to increased collaboration and trust between the East Asian countries?

Finally, an optimistic assessment made by several speakers. Natural disasters such as Aceh and the earthquake in Sichuan, as well as the search mission for the MH370 flight, led to an, in many cases, spontaneous and improvised collaboration between military and civil authorities from many countries, including the US. It showed that there are areas in which there is a will, and an ability to cooperate also with military assets. These are hopefully important, although small, steps, through which tensions in the region can be reduced.

On the whole, an extraordinarily interesting and well-arranged conference, and to a certain extent necessary reminder that the world is larger than Europe.  

 KN

Gästinlägg: #gnistgate

Materielprocessens snabbis i (radio-)hytten

I torsdags twittrade jag en länk till en tråd på ett ryskt forum för radioamatörer. [1] Länken plockades upp av flera, däribland DN, TV 4 och Wiseman. I tråden kan man läsa HF2000-trafik [2] några av forumsmedlemmarna har snappat upp. Det första inlägget i tråden är från oktober 2011 och det är inte första gången som den har länkats av svenska bloggare och twittrare. För omkring två veckor sedan dök några nya inlägg upp. En epostkonversation mellan HMS Vinga och HMS Ulvön var särskilt intressant. Ärendemeningen var kort och gott ”Godmorgon snäckan!”. Konversationen som sådan är ett skolexempel på fel och regelbrott i radiotrafik. Det talas om allt från ”snabbisar i hytten” till ”stora problem med sambandet”.

Vad är det då som har gått fel? För det första är det här oerhört pinsamt för sambandspersonalen i flottan som helhet. Samtliga jag har talat med om det har uttryckt sig på liknande sätt: amatörmässigt. De ansvariga gnistarna har visat exempel på den sämsta radiodisciplin jag har sett. I min mening måste detta betende beivras. Gräver man djupare bland orsakerna hittar man emellertid ett antal andra obekväma bakomliggande orsaker.

Utbildning 
Kände signalisterna till motståndarens (och radioamatörers) förmågor? Kände de till att epost i HF2000-systemet är okrypterat? Svaret på båda frågorna borde vara ja, men jag är inte särskilt säker på det. Utbildningen för en gnist, eller ledningssystemoperatör som det egentligen heter, är cirka tre månader lång. På den tiden ska mycket hinnas med. HF2000 är dessutom betydligt mer tekniskt komplicerat än sin föregångare. Jag är själv utbildad data- och systemvetare och det har tagit mig flera år att få en god förståelse för systemet.

Normglidning 
Ska man tro DN:s artikel om händelsen så har gnistarna inte brutit mot gällande EMCON [3]. Det är emellertid alltid förbjudet att signalera privat trafik på militära system, undantaget så kallad welfaretrafik som sker i särskild ordning. Så har det också alltid varit. Det åligger chefer att kontrollera att deras order och instruktioner är kända och att de följs. Har detta skett eller är det accepterat (tyst eller uttalat) att signalisterna skickar privat trafik utan godkännande från fartygs- eller vaktchef? Med tydliga instruktioner och tydligt ledarskap där fel påtalas vill jag påstå att detta aldrig hade hänt.

Materielprocessen
Försvarsmaktens materielprocess är otroligt trög. 2011 blev det, tack vare det ryska radioamatörforumet, känt på bred front i Marinen att viss trafik i HF2000 går i klartext. I en väl fungerande organisation hade detta åtgärdats snabbt, med tanke på att det rör sig om en informationsförlust som sker löpande över tiden. I det här fallet har FMV fortfarande – år 2014 – inte levererat en lösning. Jag har fått berättat för mig att det ska ske ”i nästa version”, men när den kommer är osäkert.

Varför tar det då så lång tid? En förklaring är alla de beslut som måste tas av olika personer på olika myndigheter och förband för att något ska hända. FMV måste ha en beställning från Försvarsmakten innan de kan påbörja en förändringsprocess. Denna görs av en materielsystemansvarig (MSA) på Högkvarteret. Det behöver inte heller röra sig om en enda MSA, då det finns separata för ubåtar, korvetter, minjakter, sambandssystem och så vidare. För att kunna lägga beställningar till FMV måste MSA få kännedom om problem och behov från förbanden.

När en beställning väl når FMV så är det separata stuprör även där. För att ytterligare komplicera det hela så finns det interna projekt på FMV som levererar till andra projekt. Ett internt projekt kan alltså leverera en färdig lösning till ett annat FMV-projekt där den sedan stannar utan att levereras till Försvarsmakten.

FMV saknar i mångt och mycket egen kompetens inom de flesta områden – det ingår i verksamhetsidén: alla problem är en potentiell upphandling. Kompetensen handlas alltså upp i form av konsulter. Att förlita sig på kompetens hos konsulter är riskfyllt, särskilt i långa projekt. Därtill kommer risken att man inte kan vara säker på konsultens lojalitet. Extremfallet är den konsult jag träffade som representerade köpare (FMV) och säljare (ett försvarsindustriföretag) samtidigt, i samma ärende!

Även om en konsult har den tekniska kompetens som krävs saknas allt som oftast förståelse för den militära kontexten. Allt för många lösningar som levererats av FMV har brister just här. Jag har exempelvis pratat med FMV-representanter som trott att ubåtar åker runt med antennerna ovanför vattenytan hela tiden. Hur kan en sådan person förväntas leverera ändamålsenliga sambandssystem för ubåtar?

När det otroliga händer och FMV har en produkt att leverera till Försvarsmakten är processen bara halvfärdig. Då ska det produceras underlag till de beslut som Försvarsmakten ska ta. Ett exempel är FMV:s systemsäkerhetsutlåtande som ligger till grund för Försvarsmaktens beslut om användning (BOA). För fartyg tas det beslutet av HKV ProdM. Finns ingen BOA får materielen inte användas. Det gäller oavsett om det är ett par strumpor eller en korvett. Varje ändring i materielen kräver ett nytt BOA. När det gäller fartyg specificerar BOA:t bland annat vilka programvaruversioner som ska finnas installerade i de olika systemen ombord. Skiljer installerad version sig från den som står i beslutet får fartyget inte gå till sjöss. Ny version kräver alltså nytt systemsäkerhetsutlåtande, skrivet av FMV-konsulter, följt av nytt BOA, skrivet av HKV ProdM. Jag känner till fall där utrustning varit installerad och avprovad ombord på ett fartyg, men där den konsult som skulle skriva systemsäkerhetsutlåtandet hade slutat. Följaktligen fanns inget underlag för BOA och materielen kunde inte användas.

Här kanske vän av ordning frågar sig om det verkligen kan vara så här illa. För med en så här pass dålig materielprocess borde ju fler JAS-plan ha trillat ur luften. Svaret på den frågan är att det finns ett projekt i FM och FMV som inte följer den här modellen och det är just stridsflygplanen. De handhas i ”Strategiskt projekt Gripen”, vilket är FMV:s enda strategiska projekt. Kanske just för vad som skulle hända om det projektet hanterades i det vanliga materielspåret.

Det kan tyckas att jag kommit ganska långt från HF2000 och enskilda sjömäns privata kärleksmejl, men grundorsaken finns här. När det gäller IT-system ska en auktorisations- och ackrediteringsprocess också ske i Försvarsmakten. Här kommer fler intressenter in i bilden, bland andra FM CIO [4] och MUST Säkerhetskontor. FMV (konsulter) levererar de underlag som krävs för de beslut som ska tas. När det gäller IT-säkerhet ställs högre krav på systemen ju högre informationssäkerhetsklass informationen i dem är placerad i. Kraven är till stor del baserade på Common Criteria. [5] Det tar med andra ord längre tid och kräver mer arbete att få ett hemligt system genom processen.

Kanske är det därför man har ackrediterat HF2000 som ett öppet system. Grundförklaringen är att det finns kryptosystem mellan alla hemliga system som kommunicerar via HF2000 och själva HF2000-systemet. Det är i sak riktigt. Däremot har man då förbigått kravet på trafikskydd i ursprungsspecifikationen och som fanns där av goda skäl.

Erfarenhetshantering 
I Marinen finns ”Marinens erfarenhetshantering” (MERF) som är ett sett för erfarenheter att tas om hand. Enskild som identifierar ett problem skriver en erfarenhetsrapport som lämnas till förbandets erfarenhetshandläggare för vidarebefordran till erfarenhetssystemet. Sjöstridsskolan är ansvariga för erfarenhetshanteringen och ska utifrån de enskilda erfarenhetsrapporterna sammanställa ”Lessons identified” som ska bli till ”Lessons learned”. Jag har under åren skrivit ett flertal erfarenhetsrapporter med konkreta lösningar på väl beskrivna problem, bland annat rörande HF2000. Ingen av dem har lett till åtgärd. Från min personliga horisont liknar systemet därmed ett svart hål.

Som passus kan nämnas att Marinens fartygsinspektion (MFI) ställer krav på ”fungerande” underhållsledningssystem för att fartygen ska vara sjövärdiga. I min mening är nuvarande system inte fungerande. Detta är känt på flera nivåer utan att åtgärd har vidtagits. Vad detta egentligen borde medföra för några omedelbara åtgärder är uppenbart.

ILS
Sist vill jag nämna tillkortakommandena i ILS-arbetet. ILS står för integrated logistics support och kan enkelt beskrivas som alla stödprocesser runt ett system. Det rör sig om bland annat dokumentation, serviceverkstäder, utbildning och reservdelar. Ofta ses kostnaden för ILS-arbetet som ett hinder vid anskaffning och man skjuter gärna kostnaden till ”senare”. Detta trots att det är välkänt att det alltid blir dyrare att genomföra i efterhand. Dessutom tvingas system operera under lång tid utan tillgång till korrekt dokumentation och uppföljningsunderlag för att nämna några problem. I HF2000-fallet kan sägas att dokumentationen är från 2009 och saknar tydlig beskrivning av vilken information som går i luftgränssnittet. Vill man vara konspiratorisk är det till och med så att det verkar som om man systematiskt har utelämnat det faktum att viss data går i klartext samtidigt som man antyder att den krypteras genom en funktion som kallas för ”linking protection”.

Avslutningsvis: Den här pinsamheten med HF2000-epost i klartext är mer än en pinsamhet. Den är en indikator på Försvarsmaktens och FMV:s oförmåga att leverera relevanta materielsystem till insatsförband. Det som borde vara huvudsyftet med försvarets materielförsörjning fungerar inte. Det jag har beskrivit ovan är bara ett exempel – denna gång i form av en pinsamhet. Det finns många fler fel i Försvarsmaktens materielprocess som jag av utrymmes- och sekretessskäl inte kan nämna här. Värt att tänka på är att även andra system som är viktiga ur säkerhetssynpunkt handhas i samma process, som exempelvis navigationssystem. Det är med andra ord dags att göra något åt vår materielförsörjning nu – innan en olycka händer. Eller ännu värre: strid.

Marcus Dansarie
Systemteknisk officer

[1] http://www.radioscanner.ru/forum/topic44392.html
[2] Tillverkarens beskrivning av HF2000-systemet finns på http://www.selex-comms.co.uk/selex/pdf/hf2000.pdf
FMV-presentation om systemet: http://www.hfindustry.com/meetings_presentations/presentation_materials/2010_feb_hfia/presentations/HF2000_HFIA_2010.pdf
[3] Emissions Control. Kallades tidigare TSALT, telesändningsalternativ. Regler om när och med vilka system en enhet får emittera (sända).
[4] Försvarsmaktens chief information officer, ”IT-chef”
[5] Se exempelvis http://en.wikipedia.org/wiki/Common_Criteria

Gästinlägg: Långsiktighet!


I kväll publicerar jag ett gästinlägg signerat f.d. ubåtsofficer och författare som diskuterar huruvida det valda konceptet A26 är operativt relevant givet omvärldsläget, samt de faktum att vi har valt ”få, stort och dyrt” framför ”fler, mindre och billigare”. Just detta resonemang kan omsättas på flera andra kommande materielprojekt inom Försvarsmakten som exempel nya ytstridsfartyg. Det här är frågor som det finns många olika uppfattningar runt och av den anledningen är det extra viktigt att lyfta frågor som denna till diskussion.


/ Skipper
———————-

Att projektera och konstruera en ubåt är ett omfattande arbete som tar lång tid. På grund av olyckliga omständigheter, kopplade till Kockums tidigare ägare, så har NGU/A26 (Nästa Generations Ubåt) dessutom nu blivit världens antagligen mest projekterade ubåt.

Att Försvarsmaktens (FM) behov kan förändras över tiden är inte konstigt, men de senaste året har nog förändringarna (olyckligtvis) blivit extra stora. När målsättningen för NGU/A26 formulerades befann sig svensk säkerhetspolitik i ett tillstånd som ibland benämns ”strategisk time-out” på bloggar som denna. Invasionsförsvaret skrotades till förmån för internationell stödverksamhet. FMs olika materielsystem kämpade för sina existensberättiganden och all koppling mot invasionsförsvar var då en belastning. Ubåtarna var starkt ifrågasatta och anklagades för att vara ”dinosaurier” som hörde till det kalla kriget.

I målsättningen för NGU/A26 prioriterades således att ubåten skulle vara en mångsidig, flexibel och anpassningsbar tusenkonstnär. Den behövde inte heller nödvändigtvis levereras med alla förmågor initialt då dessa skulle kunna tillföras successivt under livstiden (vi hade ju minst 10 års förvarning till kriget). Dessutom ansågs internationella operationer kräva längre uthållighet, högre transiteringsfart och större dykdjup än vad som tidigare behövts i Östersjön trots att våra A19/Gotland ubåtar ändå kunnat operera i Medelhavet, Stillahavet och Nordsjön – med sin i så fall ”otillräckliga” uthållighet och räckvidd.

NGU/A26 har därför blivit en avsevärt större ubåt än någon tidigare svensk ubåt, ungefär 1,5-2 ggr så stor och 2-3 ggr så dyr som föregångaren A19/Gotland (beroende på hur man jämför). Oceantransiträckvidd och extravolym ombord för att kunna inrymma nya system (eller möta andra potentiella kunders önskemål) under livstiden har inneburit att vapenlast/verkanssystem (även sensorer) initialt har tonats ner till förmån för detta.

Nu har ju tyvärr de senaste årens svenska säkerhetspolitik avslöjats såsom blåögt naiv och drabbade av verkligheten står vi nu här med byxorna nere. Försvarsmakten har ånyo (!) som huvuduppgift att försvara Sverige mot väpnat angrepp, men med den naturliga eftersläpningen i materielanskaffningsprocessen så står vi nu här med ett ubåtskoncept som inte är optimerat för detta. Därmed inte sagt att NGU/A26 inte kan användas för försvar av Sverige, men den är inte optimerad för det.

När FM tog fram målsättningen för NGU/A26 så tog man självklart fram en väl genomarbetad och korrekt målsättning utifrån då rådande omständigheter. FMV har därefter väl prioriterat och avvägt ett koncept som på bästa möjliga sätt mötte Försvarsmaktens målsättning och ekonomi. Och där står vi nu med en väl avvägd och balanserad ubåtsdesign för gårdagens behov. Viktigt att poängtera att detta är en konsekvens av politikers kortsiktighet (naivitet) som lett till tvära omprioriteringar inom ett område som istället borde präglas av långsiktighet och kontinuitet – säkerhetspolitiken.

Mest pang för pengarna…eller – ”6-9 myror är fler än 4-5 elefanter”

Otillräcklig numerär kan aldrig kompenseras fullt ut genom högre kvalité! Endast en tillräcklig numerär medger att verka på flera platser samtidigt och endast en tillräcklig numerär medger att kunna utstå förluster med fortsatt försvarsförmåga.

Datorgrafik föreställande konceptet A26
Ungefärliga huvudmått; längd 63 m, bredd 6,7 m, djupgående 6,2 m,
1800 ton i ytlägerespektive 2000 ton i uläge (Bild: Kockums AB)
De senaste 15 åren har Försvarsmakten och Ubåtsvapnet genomgått ett stålbad där man medelst ”osthyvelsprincipen” reducerat numerären inom samtliga förband (utom möjligen musikkårerna). Reduceringarna kan för den oinvigde förefalla både ogenomtänkta och godtyckliga. Inga andra avvägningar än att ”vi har det vi har och pengarna räcker inte”, kan tyckas ha legat till grund för den förbands struktur som vi har hyvlat ner oss till idag?

Varför annars just fyra ubåtar och nu detta format på båtarna? Är det den långsiktigt bästa strukturen för ett litet ubåtsvapen? Och ger det mest undervattensförsvar per skattekrona? Med ett Ubåtsvapen om endast 4 ubåtar riskerar det tyvärr att bli omöjligt att långsiktigt bibehålla, än mindre utveckla, ubåtskompetensen inom vare sig Ubåtsvapnet eller ubåtsindustrin inom landet. Nu talas det om utökning till 5 ubåtar men ännu har inga medel för detta tillskjutits.

Industrins framtidsutsikter med endast fyra (eller fem) ubåtar

Med så få ubåtar har vi endast ett nybyggnadsbehov av endera 4 st. ubåtar vart 25-30e år eller alternativt 2 st. ubåtar vart 13-15e år. Inget av de alternativen är sannolikt tillräckligt för att långsiktigt kunna upprätthålla industriell förmåga i Sverige för konstruktion och byggnation av moderna ubåtar. I detta fall måste vi helt ställa vårt hopp till att svensk industri kan fylla de långa glappen mellan de svenska ubåtsprojekten med exportprojekt, vilket är en osäkerhet som ingen långsiktig försvarsplanering borde baseras på. Export av försvarsmateriel är mer politik än teknik och därmed helt oförutsägbart (köp en lott och hoppas på vinst). Tyvärr är detta den hittills inslagna vägen och som bidragit till att vi står där vi står idag.

Ubåtsvapnets framtidsutsikter med endast fyra ubåtar

Ubåtsvapnets förmåga till kompetensförsörjning och produktion av undervattensstridsförmåga kommer också att successivt nedgå med så pass få ubåtar. Av de fyra ubåtarna kommer minst en alltid att vara ianspråktagen för översyn, reparation eller modifiering. Således krävs endast tre kompletta besättningar (blott 75-90 man sjögående personal). Det blir en för liten personalkader, med för få befattningar att tillsätta, för att kunna bibehålla (än mindre utveckla) kompetensen. Med fast anställd personal, som kan antas ha 10-15 (?) år till sjöss, behöver en ny ubåtsbesättning bara utbildas vart 5-6e år (ingen kontinuitet). Hur säkerställs kompetensutvecklingen med så långa intervall mellan utbildningarna? ”Inavel” riskerar att uppstå – där varje kull ubåtsofficerare som utbildas kommer att lära sig mindre än föregående.

Hur undviker vi att hamna i dessa trångmål? Eller rättare sagt hur tar vi oss ur dem, för vi befinner oss redan i dem. Mitt svar är – fler ubåtar! Men hur kan vi få fler ubåtar – utan rejält ökade anslag?

  1. Först måste vi komma bort ifrån dagens politiska detalj styrning av numerären, så att FM/FMV avvägningar tillåts omvandla ”ubåtsanslaget” till ubåtsförmåga. Istället för ett anslag ”öronmärkt” till nyanskaffning av just två ubåtar bör anslaget vara till ”ubåtsförmåga”. Då skulle FM/FMV kunna överväga om inte anskaffning av 4-6 st., betydligt mindre, ubåtar bättre säkerställde förmågan långsiktigt för FM (4-6 ”myror” istället för 2 ”elefanter”). 
  2. Därefter måste vi reducera kostnaderna per ubåt radikalt (myror istället för elefanter). 

Hur många ”kölar” krävs för att långsiktigt säkerställa FM och svensk industris ubåtskompetens? (förutsatt att ubåtarna har en livslängd av ca 25-30 år som dagens)

  • Med sex (6) ubåtar skulle två nya ubåtar kunna produceras vart 8-9e år. Alternativet 3 st. vart 13-14e år blir sannolikt för långt intervall mellan serierna, med samma problem som vi står inför idag 
  • Med åtta (8) ubåtar skulle två nya ubåtar kunna produceras vart 6-7e år. 
  • Med nio (9) ubåtar skulle en ny 3 båts serie kunna produceras vart 8-9e år. 

För industrin ger alla tre alternativen produktionsintervall som påminner om de vi tidigare haft under efterkrigstiden och som därför borde kunna hanteras (<10 år mellan serierna). 3 båts serier ger dock ett lägre stycke pris än 2 båts dito, vilket även bör vara en variabel i långsiktiga totalavvägningen.

För Ubåtsvapnets kompetensförsörjning och förbandsproduktion borde desto fler ubåtar, med lägre driftkostnader (per styck), vara att föredra framför färre (med högre driftkostnader). Det ger fler nyckelbefattningar att tillsätta vilket är viktigt för kompetensutvecklingen, samt ökad flexibilitet för verksamheten med möjlighet att delta i flera parallella verksamheter samtidigt, även om ubåtarna då blir mindre kapabla per styck.

Generellt får det antas att ju större antal ubåtar – desto mindre kapabla ubåtar har vi råd med. Men det skall då kompenseras av den ökade numerären. Och numerären måste ökas om vi långsiktigt skall kunna bibehålla ubåtsförmågan inom landet, utan att behöva satsa allt (Ubåtsvapnet) på ”exportlotteriet”.

Nuvarande A26 koncept är närapå dubbelt så stort (2000 ton) som tidigare svenska ubåtar – varför då? Har Östersjön plötsligt blivit större och djupare de senaste åren? Eller är det målsättningen om att kunna exportera till länder med behov av större oceangående ubåtar som tillåtits dra iväg med designen? (Tyvärr tillät aldrig Kockums tidigare huvudägare att en sådan stor design marknadsfördes i konkurrens mot dennes existerande produkter – och många år har därför nu gått förlorade.)

Sveriges efterkrigsubåtar, före Stirling, var på mellan 700-1100 ton deplacement; 

A10 (6 ubåtar), A11 (5 ubåtar), A12 (6 ubåtar), A14 (3 ubåtar) och A17 (4 ubåtar) – även A19 innan Stirling tilläggsbeställdes. För att få råd med tillräcklig numerär behöver vi sannolikt gå ner ytterligare något i storlek, exempelvis liknande Tysklands typ 206, närmare 500 ton. Alltså sikta på en ubåt om ca 25 % av A26 storlek men med ett max pris ca 40-50 % av A26 per styck – förefaller inte oförenligt (borde studeras).

Typ 206 var ingen dålig ubåt, optimerad inom sin designbegränsning om max 500 ton. Den hade uthållighet och fart prestanda lika eller bättre än dåvarande svenska ubåtar, men var betydligt mindre komfortabel och hade mindre vapenlast.

En modern 500 tons ubåt kan som jämförelse ha en betydligt mindre besättning än typ 206. En man utför idag vad som krävde 4-5 man (med bl.a. separata djupstyrare och länsman) på en typ 206. Med en besättning på ca.15 man (istället för 25 man på typ 206) kan en betydligt bättre komfort ordnas ombord på en modern ubåt i samma storlek. En ny svensk ubåt skulle inte heller vara tvingande begränsad till just 500 ton utan kunna bli något större om det finns lämpligt.

En analys av påståenden om den lilla ubåtens tillkortakommanden, jämfört mot det stora A26 konceptet, ger följande:

  • ”Den lilla ubåten kan bära mindre nyttolast.” – Kompenseras till del av att fler ubåtar kan sättas in samtidigt.
  • ”Den lilla ubåten har sämre uthållighet.” – Kompenseras av att flera ubåtar kan rotera för kontinuerlig närvaro i ett område (enär den stora uthålliga ubåten sannolikt slutligen måste återgå basen utan avlösning i området p.g.a. fåtalet stora ubåtar). 
  • ”Den lilla ubåten har kortare räckvidd.” – Den lilla ubåten (även flera samtidigt) transporteras/skeppas enklare till missioner långt bort (och vem skulle bli glad av att snorkla till andra kontinenter – det var den årsarbetstiden). 
  • ”Den lilla ubåten är inte lika lätt att exportera, internationellt efterfrågas större ubåtar.” – Vi bör bygga ubåtar för Svenska behov, inte någon annans! Dessutom finns i segmentet kring 2000 ton redan tyska 211, 212, 214 & 218, franska Scorpéne, spanska S-80, ryska Kilo & Lada – så där är konkurrensen redan benhård. Det saknas däremot en modern mindre ubåt på exportmarknaden idag. 
  • ”Den lilla ubåten är inte lika ”sexig” som en stor (har inte samma ”imponator- faktor”).” – Ett argument som man tyvärr inte kan bortse ifrån. Men, var det inte längre sedan vi fick lära oss att allt inte handlar om storleken? ☺ – 5 myror är fler än 4 elefanter. 

De flesta av den lilla ubåtens tillkortakommanden kan faktiskt vändas till fördelar om man tillåts räkna med en ökad numerär. Dessutom har den lilla ubåten de facto fördelar mot en större så som mindre målekostyrka, kan operera i grundare vatten och har bättre manöveregenskaper än en större ubåt (viktiga egenskaper i Östersjöns grunda vatten).

Möjligt scenario: Med nio små ubåtar skulle Ubåtsvapnet kunna ha sju (kanske t.o.m. åtta) ubåtar ständigt tillgängliga för förbandsproduktion. Åtta (7 st. ”linje” + 1 st. utbildnings) femtonmanna besättningar (120 sjö befattningar) kunde sysselsättas. En ny besättning utbildas vartannat år, åtta FC befattningar och övriga nyckelbefattningar. Kanske kunde t.o.m. basering på flera platser i landet åter igen motiveras? (Med bättre förutsättningar för rekrytering som det skulle medföra.)

Avslutningsvis skulle man kunna invända mot mitt resonemang med att, det finns ubåtsvapen i världen som faktiskt ”klarar verksamheten” med så få ubåtar som fyra eller till och med färre? Men då måste jag kontra med, att inget av de länderna bygger sina egna ubåtar! Och utan att vilja ”se ner” på någon, så jämför vi oss i så fall med länder som Ecuador, Colombia, Bolivia, Peru, Algeriet, Bulgarien och, Albanien). Dessa länder tror jag ser det som en tillräcklig ”fjäder i hatten” att enbart inneha ubåtar. Reell och långsiktig förmåga/effekt tror jag är underordnat för dem och förhoppningsvis har vi inte sjunkit så djup ännu här hemma?

Den ”lilla” tyska (450 ton) typ 206 ubåten U-17 (S196) samövar med
Amerikanska specialförband i Västindien 1997

/ Fredrik Granholm
(F.d. ubåtsofficer och författare till boken ”Från Hajen till Södermanland”)


"Tofta" kompani driftsätts (uppdaterat 20.55)

Wartofta kompani ilastar för att transporteras till Gotland. Från P 4 facebooksida. Bild: Försvarsmakten


Under dagen har i media meddelats att ett stridsvagnskompani (personalen) från Skövde flugits till Gotland för att öva med den materiel i form av ett kompani stridsvagn 122 som förrådsställts där i stridsvagnsgarage. Man kan med den nu pågående och accelererande utvecklingen i Ukraina konstatera att det funnits åtskilligt med sämre tillfällen att pricka in denna övningsvecka.

Under helgen har såväl internationella media som OSSE rapporterat större rörelser med kvalificerad militär materiel i Östra Ukraina i riktning från Ryssland. Jag reagerade själv på ett filmklipp som visar hur stridsvagnar och bandhaubitsar transporteras på militära dragbilar, vilket inte har varit fallet tidigare då man antingen nyttjat civila lastfordon eller också framryckt för egen maskin över gränsen och in i Ukraina. OSSE har identifierat ett antal fordonskolonner med tung materiel och med militär personal i gröna uniformer utan insignier. Likaså har nummerplåtar etc. tagits bort från fordonen. Ett förfarande som känns igen sedan tidigare. Här ska man i rättvisans namn också ställa sig frågan om syftet är att man ska reagera på detta, med tanke på att vilseledning är en grundsten i den nyttjade operationskonsten.

Det är med mina ögon sett alltså vältajmat att dra igång stridsvagnskompaniet på Gotland. Samtidigt som man gläds åt detta bör man samtidigt påminna sig om vissa andra aspekter i aktionen. Här tas alltså ett av landets få stridsvagnskompanier från sin förberedda materiel i Skövde för att istället dra igång förrådsställd sådan på Gotland. Alliansen slog förra hösten på stora trumman för sin ”satsning” på stridsvagn 122. En ”satsning” som innebar att 48-56 vagnar (sannolikt inte de på Gotland) skulle få genomgå en livstidsförlängning och viss modifiering. Dessa åtgärder hade 5 år tidigare strukits av regeringen inom ramen för Genomförandegruppens arbeten, men återlades nu i begränsad form. Hade vi varit några år längre fram i tiden hade därmed kompaniet eventuellt fått överge sina modifierade vagnar till förmån för äldre vagnar på Gotland, samtidigt som det inte funnits någon att besätta de ordinarie vagnarna. Uppdatering 20.55: Det visar sig att pengarna nu bara räcker till att renovera 23 vagnar enligt arméchefens adjutant.

Här manifesteras ett av Försvarsmaktens stora bekymmer. Den organisation som beställdes 2009 och som sedan dess gång efter gång slimmats, har inte utrymme för några reserver. Vill man ha reserver måste dessa nyutbildas, t.ex. i enlighet med den vilande värnplikten som regeringen kan återuppväcka i händelse av krig. Då infaller nästa problem, nämligen att det finns inga resurser att utgöra en utbildningsorganisation för styrketillväxt. De hittills genomförda ”rationaliseringarna” sedan 2009, liksom den nu planerade Försvarsmaktsorganisation 2018 som sannolikt beställs av riksdagen i nästa försvarsbeslut, har haft insatsorganisationen i fokus. Alla anställda ska vara krigsplacerade och den s.k. overheaden i form av produktionsorganisation ska reduceras.

Dessa successiva grepp får två följder. Det ena är att när man väl höjt beredskapen till högsta nivå, finns bara krigsförbanden och en minimal stödorganisation. Ingendera har resurserna eller möjligheter att utbilda några nya värnpliktiga (om man nu skulle lyckas gräva fram icke avvecklad materiel) åt dem.

Den andra allvarliga följden rör all den personal som till vardags arbetar med mycket nödvändiga uppgifter på positioner som inte är desamma som de är krigsplacerade i. Den stora frågan blir var gränsen för krig och allmän mobilisering går när dessa ska lämna sina ordinarie positioner. Vi vet sedan tidigare, inte minst bevisat i Ukraina och på Krim, att det är gråzonen mellan fred och krig som är den tacksamma för en angripare att arbeta i eftersom försvararens osäkerheter här är störst (tydligt i den samtida ryska operationskonsten som här utmärkt analyserats av Jägarchefen). Detta gäller i synnerhet Sverige som har en mycket svag lagstiftning för gråzonen till följd av Ådalen 1931. Så länge det inte är krig så är det polisen som ska agera, t.ex. mot händelser som de på Krim. En av riskerna med den valda försvarsmaktsorganisationen blir därmed att man späder på svårigheterna med att hantera gråzonen och det är redan den som är den tacksammaste att agera. I ett försämrat säkerhetsläge med höjd beredskap får alltså förband och staber agera utan den personal som är krigsplacerad där eftersom de fortsatt kommer att behövas på sina ordinarie befattningar, då Försvarsmaktens kontinuerliga verksamhet annars riskerar att stagnera.

För att för andra gången återgå till stridsvagnskompaniet på Gotland är det utmärkt att konceptet nu prövas på riktigt. Den minnesgode kommer ihåg att kompaniet var ett utslag av Folkpartiets obstruktion inför den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009. Man ville förmodligen ha avsevärt mycket mer, men tyvärr blev det inte mer än ett garagerat stridsvagnskompani. Sättet att förrådsställa och förpositionera materiel på relevanta platser är ett gammalt framgångsrecept som säkert många gärna vill glömma att det har använts sedan mycket lång tid tillbaka, men avvecklades i samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 i och med övergången till ett internationellt insatsförsvar. Det här visar hur snabbt det är att genomföra en mobilisering med personal från annan plats när materiel finns förpositionerad.

Vän av ordning kan då fråga sig varför inte mer materiel förpositioneras i de troliga insatsområden istället för som nu stå i de mindre troliga områdena. Som bekant kommer den 2009 beslutade insatsorganisationen när den väl mobiliserats och kommit på plats, att kunna försvara den platsen i en veckan mot ett begränsat anfall. Var den platsen är kan diskuteras, men Stockholm och Gotland är två  starka kandidater. Vad man däremot med all säkerhet kan fastställa är att det inte är ett troligt insatsområde för allt artilleri uppe i övre Norrland, samtidigt som alla ingenjörer bygger broar och förbereder mineringar i Småland medan underhållet tillhandahålls i Skövde och luftvärnet skyddar Halmstad. Bara att föra samman dessa förbandsklossar idag när materielen inte är förpositionerad är en övning svårare än något Försvarsmakten företagit sig sedan decennier – och ju heller aldrig övat. Men så var ju heller aldrig detta en aspekt när försvarsbeslutet 2004 valde ut vilka förband som skulle vara kvar och var de var placerade. Då är det mycket lätt att i beslutsprocessen till exempel avgränsa alla de breda älvar Sveriges två enda haubitsbataljoner ska passera på sin väg från Boden mot Stockholm utan stöd av ingenjörförband, med mera.

Så, återigen. Det är utmärkt att man driftsätter kompaniet på Gotland och det är ett synnerligen väl valt tillfälle. Se nu till att utnyttja de lärdomar detta ger och återta förmågan till reserver och framförallt förpositionering i de troliga insatsområden för att just kunna ge det snabba försvar som alla uttryckt att man vill ha.


Ett ensamt förrådsställt stridsvagnskompani, gör dock ingen glad. Ja, det skulle i så fall vara små gröna män då som kan ta över utrustningen? En aspekt som vid det här laget borde ha slagit en och annan försvarsplanerare och politiker sedan Krimkrisen…

Skuggbudget i skuggan av kriget i Europa (uppdaterat 11/11 07.30)

”Oron i vår del av världen har ökat. Den ryska militära övningsverksamheten i och över Östersjön har ökat över tid och visar upp ett mer aggressivt mönster. En ny gräns passerades i mars i år då Ryssland invaderade och ockuperade ukrainskt territorium. Alliansregeringen konstaterade redan 2009 att utvecklingen i Ryssland var oroande. Situationen har sedan dess förvärrats, inte minst genom Rysslands aggressiva agerande i Ukraina.”

Alliansens skuggbudget 2014-11-10



Jag berörde i ett tidigare inlägg regeringens budgetproposition och konsekvenserna av att regeringen avser avskaffa den halverade arbetsgivaravgiften för unga. Alliansen har idag lagt sin skuggbudget och den innehåller tyvärr inga överraskningar på försvarsområdet.

Som synes av citatet ovan konstaterar Alliansen återigen att Ukraina har hänt. Lite längre ner i kapitlet har man likväl glömt bort det när det ska diskuteras summor. Jag kan inte se att förslaget innehåller någonting mer än vad som tidigare utlovats, utan det är fortsatt kaffepengar som anslås. Den dryga miljard Försvarsmakten innan Ukraina sade sig behöva årligen efter 2015 för att kunna öva organisationen uppfylls inte, utan det är istället motsvarande summa utslagen på fyra år. Likaså är det försvarsberedningens anslagstrappa som fortsatt gäller, där inte ens hälften av behoven täcks upp för att iståndsätta 2009 beslutade försvarsorganisation samtidigt som man ökat ambitionerna ordentligt genom att vilja anskaffa 10 ytterligare JAS 39, 1 ubåt och materiel till en luftvärnsbataljon. För den som vill höra ÖB:s syn på detta rekommenderas fredagens föredragning på Utrikespolitiska Institutet, där han utöver att konstatera att Försvarsberedningens önskelista inte är finansierad, även konstaterade att det skärpta säkerhetspolitiska läget kommer att bestå över lång tid. (Även inbäddat längst ner i inlägget)

Den finansiella slutsatsen av såväl regeringens som Alliansens budgetförslag blir alltså att Ryssland faktiskt inte har invaderat och annekterat ukrainskt territorium, att det inte pågår ett krig i Europa där artilleridueller och stridsvagnsslag pågår 180 mil från Stockholm, att främmande makt inte genomför undervattensverksamhet på svenskt vatten eller att Ryssland övat flyganfall mot (åtminstone) den danska politikerveckan på Bornholm. Vid närmare eftertanke kan man räkna åtskilligt fler händelser som skett det senaste året. Ingen av dem pekar i positiv riktning.

Man önskar att fler moderater hade resonerat som Johan Forssell. Bättre sent än aldrig, sägs det.

Försvarsberedningen hade i maj helt rätt om att försvaret bör stärkas på sikt. Men helgens utveckling visar varför det inte är tillräckligt.
— Johan Forssell (@JohanForssell) 18 oktober 2014

Framöver måste Försvarsberedningens satsningar på 5,5 mdr till 2024 ses som ett golv. Inte ett tak. #svfm #föpol
— Johan Forssell (@JohanForssell) 18 oktober 2014

Uppdatering 11/11 07.30: Jag har flera gånger omnämnt Östersjöområdet som Europas nya friktionsyta eftersom det endast är här Ryssland har landgräns mot NATO- och EU-länder, samt att Östersjön av mycket stor ekonomisk vikt för Ryssland. Att detta är korrekt blir mycket tydligt i den redovisning från BBC.

Lågmäld avklädning av svensk säkerhetspolitik

Ambassadör Tomas Bertelman har på ett föredömligt strikt och avskalat sätt utrett och idag presenterat Sveriges internationella försvarspolitiska samarbeten i rapporten Försvarspolitiskt samarbete – effektivitet, solidaritet, suveränitet (Fö 2013:B). Samma dag publicerar TV4/Novus en opinionsmätning där ja-sidan för första gången är större än nej-sidan om ett svenskt medlemskap i NATO och det ger naturligtvis lite […]

Et tu, Brute?

Sammanfattning
Ryssland har bedömt försökt skapa legitimitet för utnyttjande av militära maktmedelsom en maktprojektionsfaktor mot Sverige vid den under vecka 443 genomförda pressträffen, där den nu avslutade underrättelseoperationen i Stockholms skärgård berördes. Bedömt kommer en ökning ske i utnyttjandet av militära maktmedel mot Sverige från Rysk sida då man försökt skapa legitimitet i att Ryska intressen är hotade.
Analys
Allmänt.Detta inlägg kommer beröra det officiella uttalandet från Ryska Försvarsministeriet rörande den nu avslutade underrättelseoperationen i Stockholmsskärgård. Vad som främst berörts från denna pressträff i svensk media är uttalandet där man liknar den svenska underrättelseoperationen med ”Karlsson på taket”. Dock delgav man vid denna pressträff två tydliga ståndpunkter från det Ryska Försvarsministeriet och därmed även staten Ryssland.
En faktor som särskilt skall tas i beaktande är att det var det Ryska Försvarsministerietsom gav detta uttalande, ytterst lite i Ryssland på myndighetsnivå uttalas eller genomförs utan förankring högre upp i hierarkin, likväl måste man då ta i beaktande att det är Rysslands ståndpunkt att a) Sverige agerande utgör en faraför den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen och b)Sveriges agerande direkt hämmar Rysslands ekonomiska utveckling. Dessa två faktorer som uttalats ger mer på hand än vad man kan tro vid första ögonkastet.
Dessa två faktorer skapar en sk legitimitet för Ryssland att agera, jämför vi med de baltiska staterna där man har en stor rysk diaspora vilket rent doktrinärt skapar en legitimitet för Ryssland att agera, rysk säkerhetspolitisk doktrin stipulerar att man skall skydda sin diaspora i utlandet, som bekant har Sverige ej någon större rysk diaspora, då krävs att legitimitet skapas på ett annat sätt, vilket skapades med dessa två (2) uttalanden.
Varför är legitimitetsfaktorn så pass viktig undrar vän av ordning? Rysk maktprojektion bygger på antagandet, vilket visat sig stämma om man ser till den post Krim värld vi nu lever i, att legitimitet krävs för att dels motivera mot omvärlden dels motivera för den egna befolkningen, agerande mot en annan part, organisation eller nationalstat. Skapas legitimiteten har man även rätten att agera, eg. Casus belli. Har man denna legitimitet kommer man kunna skapa en handlingsförlamning hos omvärlden att agera, vilket med all tydlighet har visat sig stämma avseende Krimhalvön samt östra Ukraina. Dock är denna legitimitet främst psykisk mot omvärlden (läs medborgare i andra länder) i och med att det enbart är Förenta Nationerna som får ge en legitim Casus Belli.
Säkerhetspolitiska spänningar. Sveriges agerande för att bidra till ökade spänningar i Östersjöregionen dvs utsätter den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen för fara, förefaller vara att vi lider av ett ”antiryskt syndrom” dvs allt ont kommer från Ryssland menar Alexey Pushkov ordförande i Dumans utrikesutskott. Häri blir det riktigt intrikat, för nationalstaten Sverige har inte utpekat Ryssland som den skyldige för undervattensverksamheten, dock skall man ha klart för sig att i Ryssland är det lika med tecken på det som skrivs i media som statsmaktens syn, något som går att spåra tillbaka till Sovjettiden.
Detta är bedömt inte hela sanningen att det enbart skulle vara ”antiryska” stämningar som Sverige bidrar till i Östersjöregionen och därmed försämrar det säkerhetspolitiska läget ur ett rysktperspektiv. Man får inte glömma Rysslands premiärminister Dmitry Medvedevs uttalande i Juni 2013, att ett Svenskt och/eller Finskt närmande till NATO eller medlemskap kommer kräva Ryska motåtgärder i Östersjöregionen.
Det som har skett sedan detta uttalande är att både Sverige och Finland har upprättat värdlandsavtal (Host Nation Support) med NATO, likväl har NATO gjort både Sverige och Finland till ”särskilda samarbetspartners” med alliansen. Värdlandsavtalet samt att vi utgör en ”särskild samarbetspartner” bedömer jag är så nära man kan komma NATO utan ett formellt NATO medlemskap, icke att förglömma i detta är även det svenska och finska deltagandet i NRF (NATO Response Force).
Ur ett svenskt vidkommande är detta inte något nytt med ett nära och djupt samarbete med NATO, detta hade vi sedan 1950-talet då vi fick säkerhetsgaranter från USA och i förlängningen NATO om ett ingripande i händelse av ett Sovjetiskt angrepp, detta har vi ju inte nu, men det är inget nytt på den säkerhetspolitiska arenan och Sovjetunionen var hela tiden medvetna om detta under hela kalla kriget så ur ett ryskt vidkommande är vårt nära samarbete ingen nyhet, enda skillnaden nu är att samarbetet är offentligt med insyn, så att Ryssland reagerar kring Sveriges samarbete är enbart en retorisk fråga, däremot är bedömt frågan kring Finlands fördjupade samarbete med NATO betydligt känsligareför Ryssland kontra det Svenska.
Ekonomisk utveckling. En än viktigare faktor än de säkerhetspolitiska spänningarna som man gör uttalande kring, är uttalandet rörande hindrade av Rysslands ekonomiska utveckling. Häri ligger det som kan ge upphov till säkerhetspolitiska spänningar i Östersjöregionen. Östersjöutloppet är idag det tredje mest trafikerade ”flaskhalsen” i världen för oljeexport. Något som mycket bra belyses av Seniorprofessor Kjell Aleklett i Aftonbladet och som även FOI har beskrivit i en mycket läsvärd studie, Ett skepp kommer lastat, likväl något som jag berört på bloggen som en möjlig konfliktorsak i Östersjöregionen.
Cirka 65% av Rysslands totala export till EU sker i och ut ur Östersjön, varvid dels Östersjöns geostrategiska betydelse dels dess in-/utlopp blir både en ekonomisk fråga och därmed även en säkerhetspolitisk fråga för Ryssland att bemästra. Vad man även måste komma ihåg är President Vladimir Putins uttalande till det nationella säkerhetsrådet tidigare i år, Östersjöregionen är ett särskilt fokusområde för Ryssland, detta uttalande blir än mer tydligt och förståeligt utifrån den Ryska ekonomiska horisonten.
Häri finner vi nu svaret till varför man försöker skapa legitimitet för ett visst agerande mot Sverige, sett ur ett Ryskt perspektiv kan nu Östersjöutloppet snabbt stängas, Danmark som NATO land och Sverige som särskild samarbetspartner med NATO och värdland, behärskar Östersjöutloppet. En stor del av Rysk ekonomi samt förmåga att kunna hindra NATO förstärkningar in via Östersjöinloppet hänger på att behärska denna ”flaskhals” som nu bedömt ur Ryska ögon ser ut att behärskas av NATO, eg. Östersjön har blivit ett NATO innanhav.
Slutsatser
Ryssland har försökt skapa legitimitet för ett visst agerande mot Sverige, behovet av att skapa denna legitimitet grundar sig i att man bedömer dess ekonomi som hotad och i förlängningen dess ställning i Östersjöregionen, detta har gett upphov till en ytterligare fördjupad säkerhetspolitisk spänning. Denna spänning har bedömt uppstått som en konsekvens av de införda sanktionerna mot Ryssland då dess export av vissa råvaror som främst sker med fartyg har ökat i betydelse som inkomstkälla.
I och med att legitimitet har försökt skapas kan vi förutsätta ett än mer aktivt agerande av Ryssland mot Sverige med militära maktmedel, vilket var det egentliga budskapet som kom ut ur den genomförda presskonferens där den nu avslutade underrättelseoperationen i Stockholmsskärgård berördes. Likväl får man bedöma att Finland även omfattas av detta budskap, för ur ett ryskt perspektiv bedömer jag att man känner som Julius Casears sista ord ”Et tu, Brute” rörande hur utvecklingen har gått i Östersjöregionen för dem.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Aftonbladet 1
FOI 1
ITAR-TASS 1, 2 (Engelska)
Lettiska FHS 1 (Engelska)
Regeringen 1(Svenska)
Reuters 1(Engelska)
U.S. Energy Information Administration 1(Engelska)

Ett mycket allvarligt tecken

ITAR-TASS ”förstasida” 141024 kl 10.00

Klockan 10 på torsdagen ska Försvarsmakten hålla en presskonferens om den nu avbrutna operationen i Stockholms skärgård. Det tyder på att man antingen inte kunnat påvisa främmande undervattensverksamhet i området eller att man bedömer att den/det som stått för undervattensverksamheten har lämnat området. Förhoppningsvis berättar man lite mer om de indikationer man haft både i denna operation och framförallt de som konteramiral Grenstad i helgen nämnde hade pågått i flera år. Det ska även bli intressant att se om man bekräftar de uppgifter som Expressen publicerade i natt om bottenspår.

Ett mycket allvarligt tecken i sammanhanget är den presskommuniké som i morse släpptes av det ryska försvarsministeriet (engelsk version något omskrivet via TASS). Det heter att Sverige genom sin underrättelseoperation i skärgården hotar den ekonomiska utvecklingen i Östersjön. Det intressanta är att det inte är Försvarsmakten eller regeringen som pekas ut, utan explicit Försvarsdepartmentet. Det har knappast gått det ryska försvarsdepartmentet förbi att det är Försvarsmakten som myndighet som initierar en operation av detta slag, eller att Försvarsdepartementet och försvarsministern hållit en låg profil under den operativa delen. Här ser man snarare möjligheten att måla ut försvarsministern och Försvarsdepartementet som är den del av regeringen som är mest realpolitisk och därför mest av ett bekymmer för Ryssland, förmodligen med förhoppningen att övriga regeringen och opinionen i Sverige ska reagera.

Talet om hot mot den ekonomiska utvecklingen är en mycket allvarlig retorik som man absolut inte ska vifta bort betydelsen av.

Ryssland har två stora intressen i Östersjön och Östersjöområdet. Det ena är att en mycket stor del av Rysslands BNP passerar genom Östersjön, antingen på köl eller på havsbottnen (Nordstream). Som illustration kan nämnas att Öresund idag klassas som en lika betydelsefull handelspassageområde som Suezkanalen. Hotas dessa flöden kommer Rysslands ekonomi att få det mycket svårt till dess ekonomin i högre grad diversifierats mot Kina. Det andra intresset som även går in i det första är att hålla NATO ifrån sig. Det var av goda skäl som NATO i våras genomförde sin marina förstärkningsoperation av Baltikum med endast minsvepare eftersom dessa ingalunda kan sägas utgöra ett offensivt hot mot Ryssland eller de ekonomiska flödena. I den ryska säkerhetsdoktrinen är NATO och en expansion av organisationen högt upp på listan över nationella hot och faror. Ett icke-acceptabelt faktum för Ryssland vore t.ex. om USA lät segla in Aegis-jagare med förmåga mot ballistiska robotar i Östersjön, även om dessa från den grupperingen inte skulle kunna hota de ryska interkontinentala ballistiska kärnvapenrobotarna som är riktade mot USA, utan endast robotar med mål i Norden och norra Europa, uppskjutna från västligaste Ryssland.

Av dessa skäl är det därför två starka strategiska intressen för Ryssland som står på spel i Östersjön.

Perspektivet på att Sverige utgör ett hot mot den ekonomiska utvecklingen i Östersjön är också intressant. Sverige har genomfört en operation med ca 200 personer och ett antal fartyg. Inga svenska myndigheter har pekat ut Ryssland som ansvarig, utan det har endast gjorts av SvD. Detta anser Ryssland vara ett hot mot den ekonomiska utvecklingen och säkerheten i Östersjön. Att Ryssland 2013 genomförde en mycket stor övning i området med 70 000 personer och en uppsjö av fartyg, flygplan och stridsfordon, ska tydligen inte ses som ett bekymmer.
Värt att notera är också att ryska försvarsdepartementet följer receptet med förlöjligande då man i sin tv-kanal jämför chanserna för att lyckas i sökandet med möjligheterna för Fille och Rulle att fånga Karlsson på taket (Se gärna min artikel i Expressen om desinformation och informationskrigföring!). I sin kommentar till att Försvarsmakten nu avbryter operationen, tar det ryska försvarsdepartementet återigen upp sin utsaga att det skulle kunna vara en Nederländsk ubåt, medan denna i själva verket spenderat helgen förtöjd väl synligt i Tallinn (korrigerat från Riga). En liten del sanning, ett förvrängt budskap och en del anpassning till skuld, obehag eller andra lämpliga känslor hos mottagaren. Ett klassiskt recept.

Inte helt oväntat hugger svenska media direkt på detta utan vidare kommentarer än att vidarebefordra den ryska kommunikén, här i DN via TT. Mission accomplished. Något förvånande har dock TT utelämnat delen om Sverige som hot mot den ekonomiska utvecklingen i Östersjön.

Den genomförda underrättelseoperationen har varit lärorik och intressant på många sätt. Det lär bli mer sökande efter främmande undervattensverksamhet framöver.

DN:s ”förstasida” 141024 09.50

Gästinlägg: Inte gjort i en handvändning

Nedan följer ett gästinlägg av Johan Nilsson som har god insyn i processerna med anskaffning av flygburna system på FMV åt Försvarsmakten. Johan driver också bloggen Väpnaren. Nedanstående redogörelse kan vara värd att ha i åtanke när omvärlden nu förändras i mycket snabb takt och det skriks på snabb försvarsförmåga. Det är bara att konstatera att det tar tid och den förmåga Försvarsmakten har idag är den som beslutades för många år sedan. På samma sätt gäller det att det man fattar beslut om idag är det Försvarsmakten har till förfogande om 5-10 år. Det är ett de grundläggande skälen till att det gäller att vara såväl långsiktig som mycket förtänksam i försvarspolitiken. Något man kan säga återigen har brustit i Sverige.

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Anskaffning av system

Att anskaffa ett system som ubåtsjaktutrustning till helikopter innebär att upphandla och ge förutsättningar att vidmakthålla ett system av system med ingående delar vilket tarvar en hel del beslut och åtgärder. Det övergripande är att systemet ska kunna operas med godkännande av FlygI (Militära flyginspektionen) som har stöd i Regler Militär Luftfart.

För det första måste Försvarsmakten skriva en krigsförbandsspecifikation (Gamla TOEM –Taktisk, Organisatorisk och Ekonomisk Målsättning. Läs gärna Chefsingenjör Björn), som senare omvandlas UTTEM (Utkast till Taktisk, Teknisk och Ekonomisk Målsättning) som gör att vi kan omsätta förmågebehovet till systemdefintioner.

I UTTEM ska som lägsta nivå gränssnitt mot andra system beskrivas, ska helikoptrarna kunna mota sjöläge ifrån en ASC890? Ska helikoptrarna och korvetterna delge information i ett nätverk med JAS39? Det kan vara bra när det gäller ytstrid. Marknaden ska sedan scannas av, en systemanskaffningsstrategi ska upprättas och godkännas. I systemanskaffningsstrategin kan vi välja att rikta upphandling till en eller flera leverantör enligt undantag ifrån lagen om upphandling på försvarsområdet men då krävs ett godkännande ifrån regeringen. När detta är klart lämnas ett förslag till ett Preliminärt TTEM som Försvarsmakten sedan omarbetar till ett riktigt TTEM. Begrepp såsom TOEM, TTEM, Krigsförbandsspecifikation har över tiden varit föremål för omarbetning av begrepp.

Får vi rikta upphandlingarna så tar processen från tanke till avtal ett drygt år men då gäller det att arbeta fokuserat och prioritera bort andra uppgifter. Måste vi gå till konkurrensupphandling så talar vi om något års arbete till.

En del prylar lär behöva köpas genom Amerikanska staten oavsett beslut om direktupphandling eller konkurrensupphandling och där finns det en ledtid på tre år från beställning till leverans. Vapenindustrin har sällan färdiga produkter på någon lagerhylla så det blir nytillverkning. Enkla system har en tillverkningstid på 12 till 18 månader, mer komplexa 18 till 24 månader. I sämsta fallet måste industrin vänta på komponenter ifrån USA som US Government beslutar om försäljning av och då räknar vi med över två år.

När materielen börjar trilla in måste vi leverera helikoptrar och fartyg till industrin för modifiering och validering. När första exemplaren är levererade så tar FMV och FM vid för att verifiera och validera systemet mot TTEM och Krigsförbandsspecifikationen. Ska systemet har förmåga att invisa andra enheter för bekämpning eller ska systemet själv ha bekämpningsförmåga? Om det senare så tar det längre tid, mer omfattande systemsäkerhetsarbete, MSB ska involveras, folkrättsdeligationen ska sättas i arbete, m.m.

Innan Försvarsmakten kan ta över systemet måste de kunna underhålla systemet, dvs de ska ha utbildning ,verktyg reservdelar, dokumentation och en underhållsberedning. Försvarsmakten måste också kunna använda systemet taktiskt, de måste alltså lära sig att använda systemet (hur många minkar tror ni vi hittar vid uppstarten av ett sådant system om det får gå in skarpt ifrån början?)

Om Försvarsmakten ställer kravet på att kunna sätta upp ubåtsuppletningsförmåga med helikopter som bygger på befintliga system kan vi räkna med i bästa fall fyra år ifrån uppdrag till leverans till Försvarsmakten. Ska det vara riktigt ubåtsjaktförmåga så får vi lägga till i bästa fall ett år till. Vi kan byta pengar mot tid och ta fördyringar genom att lämna över ett ofärdigt system såsom att reparationer ska genomföras av industrin. Vi kan låta Försvarsvarsmakten utbilda sig på systemet och driftsätta det med en mängd restriktioner som tar längre tid att avveckla. Ett enkelt system som helikopter 16 tog drygt två år från val av system till leverans, tiden innan hade vi för att finna kandidatsystem och efter leverans sker det än arbete i det fördolda.

Försvarsmakten och FMV måste också kunna testa, utbilda och öva personalen i systemet mot något. Egna system är sällan tillräckliga utan hot och målsystem måste anskaffas eller utvecklas vilket i sig tarvar tid och resurser.

Militära produkter finns som nämnts inte på någon tillverkares lagerhylla, det är Just In Time som räknas och Just In Time är drygt ett år för enkla produkter. System finns sällan produktifierade utan existerar som koncept och måste byggas på befintliga system. Hade vi (1) obegränsat med reurser, (2) ett beslut om direktanskaffning av helikopter med ubåtsjaktförmåga och (3) ett marinsystem med ett färdigt gränssnitt mot en ubåtsjakthelikopter så kan vi räkna med minst tre år från beslut att anskaffa förmågan till vi har verkan under vattnet.

Johan Nilsson

Vidareläsning :
Regler Militär Luftfart 

Metodhandbok för framtagning av TTEM, Johan Fransson, FOI 

Systemsäkerhetskrav TTEM, FMV 

Pax Baltica?

Har idag publicerat följande i BLT.

Onsdag och torsdag samlas politiker, tjänstemän och massmedia till försvars- och säkerhetspolitisk konferens i Karlskrona. Som namnet antyder ligger tonvikten för detta mångåriga evenemang på säkerhet och utveckling i och runt Östersjön.

För fem år sedan hade jag förmånen att tala på Pax Baltica. Under rubriken ”måttlig till dålig sikt” varnade jag för utvecklingen i Ryssland och efterlyste såväl svenskt medlemskap i Nato som bättre insatsförmåga hos flygvapnet och marinen.

Allt eftersom åren har gått får man nog säga att sikten österut har klarnat. Kriget i Georgien 2008 har fått sin efterföljd i Ukraina och nu är hela Europa, för att inte säga hela västvärlden, djupt oroade över Rysslands strategiska avsikter.

Vladimir Putin har flera mål med sin aggressiva politik. Det mest uppenbara är att återskapa en rysk maktsfär som omfattar hela för detta Sovjetunionen och – kanske – delar av det som utgjorde den övriga Warszawa-pakten. Primärt handlar det inte om att erövra territorium, utan om att stoppa pågående integration med väst.

Med frusna konflikter som i t.ex. Ukraina, Georgien och Moldavien förhindras effektivt anslutning till EU och Nato. I ett nästa steg ökar sedan påtryckningarna om anslutning till den av Ryssland skapade Euroasiatiska handelsunionen. Denna har mycket lite att göra med frihandel och ekonomisk utveckling, men desto mer med påtvingat säkerhetssamarbete under rysk överhöghet.

Därtill syftar Putins politik till att säkra hans egen ställning i Ryssland. För något år sedan var det en minoritet av det ryska folket som ville se honom som återvald president 2018. Genom att måla upp fiender i väst och i Ukraina har detta helt förändrats. Varje steg som tagits på Krim och i Ukraina har ökat Putins popularitet. 
Den ryske presidentens uttalanden om att landet hotas av USA och Nato framstår i väst som absurda. Men denna världsbild har han på kort tid lyckats förankra hos stora delar av den ryska befolkningen. Och känslan av utsatthet nyttjas nu för att snabbt begränsa det som finns kvar av mänskliga rättigheter och öppenhet i det ryska samhället.

Den fientliga retoriken mot utlandet och allt som inte är ryskt har skapat stor handlingsfrihet för det ryska ledarskapet. Samtidigt kan inte heller Putin undgå att se att det är ett monster han skapat, ett monster som hela tiden måste utfodras med mer misstro, mer hat och fler konflikter. 
Med stor beslutsamhet har USA och EU riktat ekonomiska sanktioner mot Ryssland. Successivt kommer dessa öka trycket mot landet. Till sist blir frågan inte bara om Putin vill ändra sin politik, utan om han då kangöra det?

                    Allan Widman

Ny normalbild eller ett nytt kallt krig?


”Vi har en ny normalbild – inte ett nytt kallt krig”

Syftet med detta inlägg är att utgöra en ögonöppnare för de som fortfarande inte har förstått vidden av den allvarliga omvärldsutvecklingen vi ser där Ryssland är huvudaktör. Fortfarande lever många i okunskap i tron om att den eviga freden är här trots att vi numera näst intill dagligen nås av nya rapporter från händelser som direkt eller indirekt kan kopplas till säkerheten i vår del av Europa. Läget i vårt närområde och relationerna mellan Ryssland och västvärlden är nu så pass förändrade i grunden att vi måste våga beskriva det nya läget på ett korrekt och sakligt sätt så att allvaret framkommer. Det här inlägget blir långt, men jag hoppas att du som läsare orkar hänga med till slutet eftersom det här förmodligen är det viktigaste som har skrivits på denna blogg hittills. 

Kallt krig – ett försök att definiera begreppet


Som rubriken skvallrar om så kommer det här inlägget handla om huruvida vi är på väg mot, eller rent av befinner oss i ett nytt kallt krig. Eller så har vi bara en ”ny normalbild”. För att kunna ta reda på detta så bör man försöka definiera vad begreppet ”kallt krig” innebär och koppla ett antal så kallade indikatorer till faktiska hädelser.

Begreppet ”kallt krig” har används på flera olika sätt. Det har dels använts som beteckning på en tidsperiod och dels som beteckning på ett tillstånd. Det är givetvis definitionen av ett tillstånd som är det intressanta i sammanhanget.

Inom forskningen runt detta ämne så har man använt ett antal indikatorer för att finna svaret på huruvida det råder ett kallt ”kallt krig”. Dessa är (men ska inte avgränsas till):
  • Är relationen mellan stater allmänt frostiga/dåliga?
  • Alla medel utom direkt fysiskt våld används?
  • Ömsesidiga kompromisser fungerar ej, istället tillämpas ensidiga tvångsåtgärder?
  • Psykologisk krigföring tillämpas?
  • Subversiv krigföring tillämpas?
  • Ekonomisk krigföring (sanktioner) tillämpas?
  • Omfattande retorik med kraftfulla slagord? 
  • Hot om våld och territoriella anspråk?
  • Aktioner och kupper?
  • Interventioner?
  • Militär upprustning? 
  • Militära allianser stärks? 
  • I vissa fall även begränsade lokala ”heta krig”?
Jag rekommenderar att du som läsare tar med dessa indikatorer i minnet när du fortsätter att läsa detta inlägg där fokus ligger på händelser som har skett under de senaste 3 åren med tyngdpunkt på vad som hänt under 2014. Men innan dess ska vi mer övergripande blicka tillbaka och titta på utvecklingen i Ryssland under en 10-årsperiod.


Övergripande utveckling i Ryssland 2005-2014

Nedanstående bild är producerad av Johan Wiktorin och återfinns i blogginlägget It´s Russia stupid. Den påvisar ett antal händelser och indikatorer som rimligtvis borde påverkat världens och Sveriges syn på Ryssland och som sammantaget rimligen borde ha genererat kraftfulla åtgärder rörande vår egen säkerhet och vårt försvar. Men så har ej skett!

Här nedan kommer jag att lista mer detaljerade händelser från de senaste tre åren. Vad vi kan konstatera är att antalet händelser och rapportering med direkt koppling till Ryssland ökar konstant.


Särskilda händelser fram till och med 2013 (ett urval)


September 2009
Ryssland genomförde övningen Zapad i Östersjön och spred därmed stor oro. Övningen blev en ögonöppnare och skapade ett stort orosmoln. Ryssland tog in landstigningstonnage i Östersjön som ej var föranmält och man drog ihop en stor mängd flygplan för luftlandsättning. Zapad innebar att Försvarsmakten tog det som fanns och genomförde en egen beredskapsövning på och runt Gotland vid samma tidpunkt. Här gick det sannolikt upp ett och annat ljus rörande Sveriges förmågor, planer och beredskap.

27 augusti 2010
Ryska ubåtar av Akula-klass har detekterats utanför marinbasen Faslane där den brittiska flottan baserar sina kärnvapenbestyckade kärnvapenubåtar. Man har en ny katt och råtta-lek där de kärnvapenbestyckade ubåtarna förföljs av ryska jaktubåtar. ”Russian submarines are hunting down British Vanguard boats in a return to Cold War tactics not seen for 25 years, Navy chiefs have warned.”


17 september 2012
Chefen för MUST berättar för SvD att man konstaterar en ökad signalspaning mot Sverige.

8 december 2012
SvD rapporterar om att SÄPO konstaterar ett ökat spionage mot Sverige. Ryssland är en av huvudaktörerna och Försvarsmaktens chefer informerades om läget. ”Ryssland är mest aktivt och har också flest kända spionfall under 2000-talet”.

30 december 2012
Den omtalade nyårsintervjun med ÖB där det framkommer att Sverige kan försvara sig i en vecka, på en plats mot ett begränsat anfall. Begreppet ”enveckasförsvaret” myntas.


14 januari 2013
NATO deklarerar att man inte avser hjälpa Sverige vid ett eventuellt krig. ”Man kan inte vara utanför Nato och samtidigt få allt som Nato ger” sade Natochefen.


28 februari 2013
Vi ser en rysk informationsoperation där man gör parodi på det svenska enveckas-försvaret i en musikvideo till tonerna av den svenska gruppen Abbas låt Mamma Mia.


29 mars 2013
Ryssland övar kärnvapenanfall mot Svenska mål med strategiska bombflygplan at typen Tu-22 M3. En händelse som sedan blir känd som ”den ryska påsken” och kom att påverka svensk incidentberedskap.


11 april 2013
Det framkommer nu uppgifter om att den ryska militära upprustningen som omfattar ofattbara 5000 miljarder kronor nu accelereras. Det är de snabbinsatta förbanden som prioriteras. Man talar om att Putin nu ska kunna genomföra blixtattacker.

13 juli 2013
Ryssland genomför helt oväntat den största beredskapsövningen sedan kalla kriget. Omfattningen av övningen visade sig vara enorm där 160.000 man deltog och stora truppförflyttningar genomfördes över hela Ryssland.

9 september 2013
Ett ryskt signalspaningsfartyg (Fjodor Golovin) passerar för första gången på över 20 år i den smala rännan av internationellt vatten mellan Öland och Gotland när det följer övningen Northern Coast där Sverige övar tillsammans med ett antal NATO-nationer. ”Från svensk sida har vi inte sett det här beteendet från Ryssland med signalspaningsfartyg väster om Gotland sedan det kalla kriget” säger marininspektören och konteramiralen Jan Thörnqvist till SvD.

16 september 2013
De ryska omfattande övningsverksamheten skapar stor oro i Baltikum. ”Vi lever inte i den eviga fredens värld. Nu har vi framför oss övningen Zapad 2013 (Väst 2013) där Ryssland ska öva invasion av de baltiska staterna” säger Estlands president Toomas Hendrik Ilves.

20 september 2013
Övningen Zapad-13 inleds och sammanfattas på ett eminent sätt av Jägarchefen. Man annonserade ett deltagande om 12.900 man men i själva verket blev det närmare 70.000 man”Storleken på övningsverksamheten är mycket överraskande och avviker kraftigt från de ryska förhandsbeskeden. Ryssland har gjort skumma saker. För att dölja omfattningen så genomfördes samtidigt med Zapad en rad andra övningar som i själva verket var samordnade med Zapad”


16 december 2013 
Enligt uppgifter så har Ryssland nu placerat ut taktiska markrobotar av typen Iskander i Kalinindgrad.  Huruvida detta stämmer är fortfarande något oklart. ”Iskander kan laddas både med konventionella vapen och kärnvapen. Roboten kan med sin troliga maxräckvidd på 500 kilometer nå Öland, Gotland och södra Sverige, ända upp till Stockholm, men också större delen av Polen och hela Baltikum.”


Händelser 2014 (ett urval)


14 januari
ÖB Sverker Göranson talar vid Folk & Försvars rikskonferens i Sälen. När han talar om de förändrade säkerhetspolitiska läget och Ryssland så säger han att ”Därför ser vi inte under överskådlig tid ett direkt militärt hot mot Sverige. Däremot måste vi noga följa den politiska och socioekonomiska utvecklingen i Ryssland framöver. Intressant är också att över tid följa om vi kan analysera ytterligare förändringar i normalbilden i vårt närområde.”


23 februari
Krimkrisen inleds, något som senare innebär att Ryssland annekterar hela Krim från Ukraina. Kriget mellan Ryssland och Ukraina blir senare ett faktum. Världen står handfallen inför en utveckling som ingen hade räknat med. Relationerna mellan Ryssland och Väst blir sämre än på väldigt många år. Detta blir starten till mycket av det som senare skall ske under året.

28 februari
Aftonbladets Anders Lindberg skriver ”Starta inte ett nytt kallt krig” ”Det viktigaste nu är att sänka konfliktnivån i området. Paralleller dras nu till Rysslands agerande i Georgienkriget 2008 när de i praktiken ockuperade regionerna Sydossetien och Abchazien. Skulle något liknande hända med Krim står vi inför en ny form av kallt krig.” Resultatet blev tyvärr precis så fast värre. Krim annekterades av Ryssland och ett krig pågår fortfarande i Ukraina.


3 mars
Ett SAS-flygplan som precis startat från Kastrup håller på att kollidera med ett ryskt signalspaningsflygplan sydväst om Skåne. Det ryska flygplanet flög utan transponder.

13 mars
DN rapporterar om stark oro i Estland trots medlemskap i både EU och NATO. ”Alla europeiska länder måste vara oroliga när Ryssland säger att man ska skydda ryssar i andra länder och använder vapen för att nå sina mål.”


7 april 
SÄPO bekräftar att Ryssland trappar upp spionaget mot Sverige. Ryssland har bland annat köpt in stora mängder med kartor över Sverige, något som inte kan ses som annat än krigsförberedelser.

Regeringen meddelar att Sverige tills vidare avstår från bilateralt samarbete med Ryssland. Planerade militära aktiviteter med Ryssland avbryts.

16 april
NATO aktiverar den stående minröjningsstyrkan NATO SNMCM Group 1 som deployeras till Östersjön och de baltiska staterna som ett led i att möta Rysslands aggressioner mot Ukraina och för att primärt visa solidaritet mot de baltiska medlemsstaterna som är mycket oroade över utvecklingen i Ryssland. Minröjningsstyrkan har dessförinnan under en tid legat i träda.


19 april
USA skickar trupp till Polen med anledningen av ryska aggressionen i Ukraina.


21 april
Forskaren Fabian Linde, Centrum för Rysslandsstudier vid Uppsala universitet skriver i SvD om att vi nu ser den största motsättningen mellan väst och Ryssland sedan kalla kriget. Han skriver bland annat att ”Det är den största väst-öst-motsättningen sedan det kalla krigets dagar. Det är hög tid för EU-politiker att ta till sig detta och att ta det på allvar. Historien kommer att döma dem hårt om de försummar att göra så”.

24 april
Upprustning i Östersjön – men inget nytt kallt krig säger experter från Försvarshögskolan och SIPRI.  De tycker det inte är en rättvis beskrivning att kalla den nuvarande situationen för ett nytt kallt krig. Till skillnad från då finns nu inga två motstående pakter, forna Sovjetallierade stater har gått med i Nato”


28 april
USA riktar sanktioner mot Ryssland i syfte att få slut på konflikten i Ukraina. Ryssland reagerade starkt efter uttalandet. Den ryska vice utrikesministern Sergej Rjabkov uttryckte ilska och menade att Vita Huset ”tappat kontakt med verkligheten”.


29 april
NATO deklarerar att man nu tredubblar antalet flygplan ingående i den baltiska incidentberedskapen Baltic Air Policing som upprätthålls via ett stort antal NATO-länder från flygplatser i Baltikum och Polen.

30 april
Den svenska regeringen fattar ett unikt beslut om att tillåta NATOs flygande radar- och stridsledningsflygplan AWACS att genomföra transitflygningar över Sverige i syfte att förkorta flygtiden mellan Norge och Polen. Orsaken är Rysslands militära angrepp på Ukraina och den ökade militära aktiviteten i vårt närområde.

10 maj
”Kalla kriget är INTE tillbaka” säger ställföreträdande chefen för skånska regementet P 7 i en tidningsintervju.

Samma dag pekas Sverige ut som ett säkerhetshål i Östersjön av Estlands president Toomas Hendrik Ilves som menar att ett oförsvarat Gotland oroar. Estland och andra EU-länder har framfört till den svenska försvarsberedningen att de vill se Sverige i NATO.

20 maj
Ryska flygplan kränker finskt luftrum över Finska Viken. Det var inte första gången och inte sista. Antalet kränkningar av finskt luftrum under året är omfattande!


6 juni
I samband med NATO-övningen BALTOPS planerar USA att skicka in strategiskt bombflyg av typen B-52 till Östersjön för att öva fällning av sjöminor. En helt unik företeelse som skall ses som en tydlig markering mot Ryssland.

9 juni
Ryssland påbörjar en omfattande motövning till de pågående NATO-övningarna BALTOPS och Sabre Strike som pågår i Östersjön. Ryskt flyg och fartyg är mycket närgångna. Den ryska övningen pågår under två veckor och omfattar bland annat landstigningsövningar. DN skriver om maktspelet på Östersjön samtidigt som SvD skriver om en kraftmätning.

14 juni
Ett ryskt flygplan av typen Su-24 kränker svenskt luftrum.

19 juni
Ytterligare en incident över Östersjön där ett civilt passagerarplan är nära att krocka med ett ryskt militärflygplan som ånyo flyger utan transponder över internationellt vatten i närheten av danskt och svenskt luftrum. Ett danskt F-16 som följde det ryska flygplanet skjuter facklor för att varna passagerarplanet.

20 juni (midsommarfton)
Svensk luftrum vid Gotland kränks (oavsiktligt) av polska Mig-29. Vad som framkom i media senare var att dessa flygplan ingick i NATOs incidentberedskap och anledningen till kränkningen var att de följde efter ryska stridsflygplan.

8 juli
Svenska flygvapenchefen Mikael Bydén berättar för SvD att inte på många år har Sveriges incidentberedskap tvingats starta jaktplan så ofta som under försommaren 2014. Ukrainakrisen och de stora militära övningarna kring Östersjön har tvingat upp Gripenplanen i luften i unik omfattning.

För varje dag som gick var det höjda ögonbryn, det blev väldigt dynamiskt. Förutom att vi deltog i själva övningen så blir det också en hel del intressanta händelser och skeenden för vår incidentberedskap”

”Mängden starter med incidentjakt har ökat med nästan 50 procent jämfört med vad vi gjorde 2012. Vi gör markant mycket mer idag” säger Micael Bydén.


17 juli
Malaysian Airlines flight MH17 skjuts ned av ryskt luftvärn över Ukraina. Alla 298 personer ombord omkommer. Allt tyder på att det är ett luftvärnssystem av typen BUK som använts, och sannolikt opererats av ryska officerare.

18 juli
Ett amerikanskt signalspaningsflygplan kränker svenskt luftrum efter att ha blivit pålåsta av ryskt luftvärn och där även ryska jaktflygplan ska ha skickats upp mot det amerikanska flygplanet. Flygplanet av typen RC-135 flydde snabbaste vägen från området, vilket då skedde över Gotland. Detta var dagen efter att MH17 sköts ned av ryskt luftvärn.


31 juli
Regeringen deklarerar att ytterligare EU-sanktioner mot Ryssland införs

4 augusti
The Cold War is backskriver internationell press”The Cold War brinkmanship between Russia, NATO and the United States is back with military aircraft once again playing their deadly game of chicken in the skies.”

28 augusti
Finlands luftrum kränks för tredje gången på en vecka av ryska militära flygplan. Finland bedömer kränkningarna som avsiktliga.


2 september
I dag (11 oktober) rapporterar media i stor omfattning att det Finska forskningsfartyget Aranda har blivit uppvaktad av ryska örlogsfartyg och helikoptrar vid djupgraven ost Gotland.
I Expressen publiceras bilder på den ryska korvetten 532 Boiky av Stereguschyklass med ombordbaserad helikopter. Länkar: DNSRFinska YLE, Svenska YLE, HBLExpressen. Även om det i sammanhanget saknar juridisk betydelse så framkommer det inte i media att detta kan ha ägt rum på svensk ekonomisk zon. Djupgraven ost Gotland ligger vid gränsen mellan svensk och lettisk ekonomisk zon.

5 september
En rysk insatsstyrka kidnappar den Estländska säkerhetspolisen Eston Kohver vid gränsen och för honom till Ryssland. ”Tajmningen tyder på att bortförandet av Eston Kohver, 43, var sanktionerat av Rysslands högsta ledning. Det sker när Estland precis haft besök av Barack Obama och i samband med Nato-toppmötet. Ryssland vill markera mot Estland: ”Ni är inte så trygga som Obama vill göra gällande” Kohver är än i dag (12 oktober) i rysk fångenskap.

11 september
Beslut om ytterligare utökade EU-sanktioner mot Ryssland

14 september
Rapporter om ryska TIR-lastbilar i Sverige som uppträder märkligt dyker upp. Ett fenomen vi sannolikt inte hört om sedan kalla kriget.

15 september
NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmusen beskriver Ryssland och IS som huvudsakliga hot. ”Russia has trampled all the rules and commitments that have kept peace in Europe and beyond since the end of the Cold War”

16 september
President Obama deklarerar att USA modernisera hela sin kärnvapenarsenal. USA ska satsa 2000 miljarder kronor på detta. Allt ska uppgraderas, kärnladdningarna, missilerna, ubåtarna och bombflygplanen, antingen ska de moderniseras eller så ska det byggas nytt. Upprustningen är den största någonsin (enligt mätningar från 1950) och uppges vara en direkt följd av Rysslands invasion av Ukraina.


17 september
Två ryska attackflygplan at typen Su-24 genomför en avsiktlig kränkning av svenskt luftrum i närheten av Öland.

19 september
Ryssland startar en enorm militörövning med namnet Vostok 2014 med 100.000 deltagare inklusive strategiskt bombflyg. Man provskjuter bland annat den långräckviddiga markroboten Iskander M.

Samma dag kapar Ryssland ett Litauiskt fiskefartyg på internationellt vatten i Barents hav och bogserat in det till Murmansk. Litauen krävde frigivning av besättningen eftersom det var ett brott mot internationell rätt och alla regler.


21 september
Ryssland genomför förnyade flygningar över Östersjön med Tu-22, sannolikt övades anfall med långräckviddiga robotar. I stort sett samtlig incidentjakt runt om i Östersjön aktiverades.

22 september
Ryssland deklarerar genom vice premiärministern Dmitrij Rogozin att man tagit beslutet att modernisera hela sin kärnvapenarsenal. ”Ryssland har 1 800 kärnvapenspetsar. Det räcker inte anser Putin.”

23 september
Försvarsmakten genomför utökad verksamhet med korvetter till sjöss med anledning av det försämrade säkerhetsläget i närområdet. Regeringen skjuter till 100 miljoner för detta ändamål.



26 september
Pentagon uttrycker stor oro över de ryska flygningarna med kärnvapenbestyckade strategiska bombflygplan mot USA:s och Kanadas kust där incidentjakt flera gånger har fått gå upp och möta dessa flygplan. ”Tensions between the US and Russia may be at the highest level since the Cold War”


29 september
Danmark baserar stridsflygplan av typen F-16 på Grönland som ett svar på den ökade ryska aktiviteten runt Arktis

2 oktober
FRA och Försvarsmakten kan bekräfta att ryskt jaktflyg vid flera tillfällen under senaste halvåret har uppträtt på ett ovanligt närgånget sätt mot svenska signalspaningsflygplan. ”De har ett beteende som vi inte sett under tidigare år, det är helt klart tuffare flygningar nu. Som regeringen konstaterat fortsätter oron i vår del av världen att öka och att Ryssland agerar mycket mer aggressivt än tidigare” säger Anders Grenstad.

3 oktober
USA godkänner försäljning av 40 stycken AGM-158 Joint Air-to-Surface Standoff Missiles (JASSM) till Polen. Dessa robotar med över 370 kilometers är avsedda för Polens F-16. Robotarna är avsedda att förstöra prioriterade och lv-skyddade mål på fasta positioner.

4 oktober
Hela det ryska flygvapnet inklusive förband från Kaliningrad deltar i en fem dygn lång civilförsvarsövning. ”The air forces from Sakhalin to Kaliningrad are practicing emergency response,” Drobyshevsky said, specifying that the drill includes aerial engineer, nuclear, chemical and biological reconnaissance.

5 oktober
New York Times skriver med anledning av kidnappningen av Eston Kohver samt det förändrade läget. “It is clear that Russia did not accept the outcome of the Cold War. That is what all this is about,” Mr. Anders Fogh Rasmussen said, referring to a surge in tensions between Moscow and the West over Ukraine and other former Soviet territories. “This will last a long, long time.” 

7 oktober
Ett svensk rote JAS 39 Gripen orskar en ljudbang över Gotland, något som avviker från normalt uppträdande. ”Det var en skarp insats, och det är väl i princip det jag kan säga.” säger F 17 informatör till SR.

8 oktober
Amerikanska stridsvagnar och stridsfordon anländer till Estland. Det är en direkt följd av Natos beslut att ständigt ha trupper närvarande i Baltikum så länge det finns ett hot från Ryssland. ”De amerikanska trupperna är här i avskräckande syfte för att visa att Nato kan reagera snabbt på ett hot utifrån” säger Estlands försvarsminister Sven Mikser.

Samma dag aviserar Ryssland att man nu avser öka anslaget för ”informationskriget” med 41%. ”At a time when Russia’s image in Europe and the U.S. has sunk to extreme lows, the Kremlin has announced dramatic new plans to increase spending on foreign propaganda.”

USA deklarerar att man avser placera ut ett system för robotförsvar i Polen som svar på Rysslands utveckling av den markbaserade roboten R-500. Eftersom detta kommer att ske i närtid så kommer spänningarna i närområdet mest sannolikt att öka ytterligare. 

9 oktober
USA godkänner försäljning av 350 stycken pansarvärnsrobotar av typen FGM-148 Javelin till Estland.

Samma dag deklarerar den ryska försvarsministern Sergei Shoigu att Ryssland ska ta fram ett rymdbaserat varningssystem mot kärnvapenrobotar.

10 oktober
Marinens fartyg eskorterar Gotlandsfärjan där personal från AMF 1 finns ombord inom ramen för utökad verksamhet. ”I slutet av sommaren konstaterade Regeringen att säkerhetsläget i Sveriges närområde försämrats. Som en direkt följd sköt man till 100 miljoner kronor till Försvarsmakten för att framför allt öka övningsverksamheten.”

Samtidigt kommer rapporter om beredskapsövningar med strategiska robotförband (kärnvapen) med ryska norra flottan.

11 oktober
Rappporter om oroligheter vid Estniska gränsen mot Ryssland vid väg 77.

12 oktober

Rysslandskännaren Vilhelm Konander skriver i DD om systemhotet från Ryssland.
”Det är dags att se sanningen i vitögat. Europa är i krig och Ukraina är första offret. Vi väcks till en verklighet med ett aggressivt och auktoritärt Ryssland, en tillintetgjord europeisk säkerhetsordning och folkrättens regler satta ur spel. Ett reaktionärt Ryssland riktar ett systemhot mot frihet, demokrati och rättvisa.”

Sammanfattning

Ovanstående tidslinje med händelser kopplade till Ryssland är bara ett axplock baserat på vad jag själv har sett i media. Det finns givetvis flera exempel, och jag kanske till och med har missat någon större händelse.

Vad man ska ta med sig är att detta är de saker som vi känner till genom öppna källor(!) Sannolikt finns det ett antal händelser som inte är kända av allmänheten och som det råder sekretess runt. Vad som är ännu värre är att det förmodligen sker saker som inte ens militära myndigheter känner till. Ett exempel på detta skulle kunna vara vad som händer under ytan.

När jag inför skrivandet av detta inlägg bad kollegan Wiseman om tips på händelser och indikatorer som pekar på att vi möjligen är på väg mot ett nytt kallt krig så fick jag svaret ”finns det någon indikator som tyder på motsatsen?”

Vad vi kan konstatera är att läget inte är nytt, förändringen startade redan för många år sedan men det är få som har haft förmågan att se detta, och det har i Sverige varit nästintill tabu att tala om ett eventuellt hot från Ryssland. Från regeringens håll och även från Försvarsmakten har man vid flera tillfällen tidigare talat om att man inte ser något hot mot Sverige under överskådlig tid. Oscar Jonsson doktorand i krigsvetenskap på Kings College skrev i sitt senaste inlägg att ”När Sveriges ledande politiker utesluter att det finns något militärt hot mot Sverige så gör man både sin egen analys en otjänst, men även visar man på en fantasibrist på gränsen till okunskap.”

Johan Wiktorin skrev den 6 juni mycket tänkvärt om paradigmen att ett ”angrepp på Sverige är osannolikt”.  Wiktorin menar att kombinationen av ett isolerat, oprovocerat övningsanfall mot Sverige (under ryska påsken övade man så vitt vi vet bara mot Sverige) och SÄPO:s övriga uppgifter visar att ett enskilt militärt angrepp mot Sverige inte längre är osannolikt. Det är förvisso en väldigt liten sannolikhet, men den finns där sedan långfredagen förra året.

Slutsatser

Den inledande meningen som citeras först i detta inlägg uttalades av överbefälhavare Sverker Göranson i samband med ÖB chefsmöte för någon vecka sedan. Det är därmed Försvarsmaktens officiella budskap till alla chefer.

Min egen analys av detta ger vid hand att Försvarsmakten inte ska framstå som alarmistiska och bli den instans som genom att använda ord som ”kallt krig” driver på debatten om ett förändrat läge. Att deklarera att vi är på väg mot, eller rent av mitt inne i ett nytt kallt krig måste givetsvis komma från politiskt håll, inte från Försvarsmakten även om det är där den bästa och mest aktuella kunskapen finns.

Men oaktat detta, är det verkligen bara en ny normalbild vi ser framför oss när vi radar upp händelser på en tidslinje likt vad jag har gjort i detta inlägg? Ja, det är i dagsläget upp till var och en att bedöma själv.

I Sverige har vi fortfarande den unika förmånen att tillåtas yttra våra tankar som enskild individ. ÖB i egenskap av myndighetschef anser att vi har en ny normalbild samtidigt som sjömannen på korvetten HMS Malmö är av uppfattningen att kalla kriget är på väg tillbaka. ”Det är skarpare nu och ärligt så är Kalla kriget på väg tillbaka.” 

Vem som i slutändan får rätt kommer historikerna att få avgöra när böckerna om denna tidsperiod ska författas någon gång i framtiden. Men personligen så håller jag det inte för osannolikt att det rådande läget mycket väl kan passa in under Cygne Noir eller Svarta svanen-teorin.

Men det allra viktigaste är att våra politiker och vår regering får ta del av, och förstår allvaret. Detta oavsett om vi definierar händelserna och utvecklingen som en ny normalbild eller ett nytt kallt krig. Sverige måste se över sina säkerhetsgarantier och försvaret måste ses över. Försvarsberedningens slutsatser är i flera fall redan överspelade. I dag har vi en organisation som skapades för att i första hand kunna genomföra internationella insatser mot en gammal/lågteknologisk och föga organiserad motståndare.

Det kraftigt försämrade säkerhetsläget kan inte längre nonchaleras och måste tas på allvar!



Konsten att förbereda ett land

Sammanfattning
Den nyligen avslutade civilförsvarsövningen i Ryssland har troligtvis varit en landsomfattande lednings- och funktionsövning av det ryska civilförsvarets agerande i händelse av ett krig, bedömt har man övat åtgärderna i händelse av kärnvapenkrig. Denna slutsats kan dras av ingående delövningsmoment samt omfattningen av civilförsvarsövningen som sträckt sig över hela Ryssland dvs nio (9) tidszoner och mellan 10 – 60 miljoner civila som berörts av övningen samt 300,000 man ur civilförsvaret.
Analys
Mellan den 4 och 8 Oktober 2014, genomfördes över hela Ryssland en omfattande civilförsvarsövning. Övningen kom att omfatta ca 300,000individer ur civilförsvaret med 10,000 olika former av utrustningsdetaljer och mellan 10 – 60 miljoner (här ger RIA Novosti motstridiga uppgifter) civila som berörts av övningen över hela Ryssland.
Övningen har letts från Rysslands nationella krishanteringscenter, ansvarig för övningen har varit Rysslands katastrofminister Vladimir Puchkov, utöver detta har cirka 80,000 beslutsfattare på olika nivåer direkt berörts av övningen. Övningsscenarion som genomförts över hela Ryssland har bl a varit flygplanskrascher, översvämningar, jordbävningar och utsläpp av farliga kemiska substanser, radioaktiva utsläpp, brandbekämpning, indikering m m. Respektive geografiskt övningsområde tilldelades av övningsledningen ett typscenario baserat på dess geografiska förutsättningar.
Undsättningsoperationer med luftfarkoster har även övats med understöd av det Ryska flygvapnet som ett avslutningsled i övningen, över trettio (30) luftfarkoster har utnyttjats, MI-8, MI-26, KA-32, IL-76, AN-74, YAK-72 och BE-200. Likväl har luftlandsättning med fallskärm av indikerings- och räddningspatruller från helikopter övats.
Inledningsvis kan slutsatsen dras att detta har varit en omfattande lednings- och systemövning av det ryska civilförsvarets agerande i en landsomfattande katastrofsituation som har sträckt sig över nio (9) tidszoner. Omedelbart kan man dra slutsatsen att sådana påfrestningar på ett land som kräver en sådan ledningsövning uppstår ej i fredstid. Som en parentes i sammanhanget kan nämnas att i Sverige har enbart de största civilförsvarsövningarna som genomförts just avhandlat hur resurserna skall utnyttjas i händelse av krig, för det är då påfrestningarna är som störts på samhällets resurser.
Vän av ordning ställer sig säkert skeptisk till detta, men betänk hur ofta har man jordbävningar, flygplanskrascher, översvämningar, kemiska och radiologiska utsläpp samtidigt över nio (9) tidszoner, där någonstans mellan 10-60 miljoner medborgare berörs direkt och/eller indirekt av övningen och 300,000 man i civilförsvarsresurser, detta har varit en stor systemövning av civilförsvarsresurser dels i praktisk agerande dels i central ledning över hela Ryssland i händelse av krig.
I slutskedet av denna stora civilförsvarsövning påbörjade även de strategiska robottrupperna en större övning i Volga området, omfattande cirka 2,000 man och 200 materielslag. Övningen genomförs fortfarande i skrivande stund (141009), den genomförs mellan den 7 och 11 Oktober 2014. Drygt tjugo (20) SS-27 (Topol-M) robotsystem deltar i övningen. Parallellt med detta har även ubåtsjaktjagaren Viceadmiral Kulakov genomfört övning i åtgärder mot ”massförstörelsevapen” i östra Medelhavet.
Övningen i Volga området omfattar larmåtgärder, stridspatrullering, lösande av stridsuppgifter, åtgärder mot jägar- och specialförband vid grupperingsplatser. Det övergripande syftet anges vara att öka de mobila robotförbandens överlevnadschanser. Detta är den andra stora övningen med de strategiska robottrupperna i Oktober månad 2014, den tidigare omfattade ca 4,000 man.
Vad som är oroväckande är att signalaktiviteten var markant högre hos de strategiska robotstyrkorna under perioden då den stora civilförsvarsövningen genomfördes kontra dess fortsatta genomförande efter avslutandet av civilförsvarsövningen. Detta kan korrelera med att larmåtgärder genomfördes under det initiala skedet varvid signaleringsfrekvensen bör ha varit högre hos robotförbanden.
Häri ligger nu det oroväckande i själva crescendot av den stora civilförsvarsövningen påbörjas en larmövning för de strategiska robotstyrkorna, lägger man därtill fokus övningsmoment som större bränder (tydlig effekt av kärnvapenexplosion), jordbävningar (liknande effekt på infrastruktur som vid kärnvapenexplosion), större utsläpp och översvämningar (sekundär effekter av kärnvapenexplosioner) så framträder en bild av att den stora civilförsvarsövningen i själva verket har varit en övning i åtgärder i händelse av kärnvapenkrig.
Har nu Ryssland tappat greppet fullständigt om det är som det förefaller vara? Tveklöst nej, redan under mitten på 1980-talet insåg den ryska generalstaben att det enbart fanns förlorare i ett kärnvapenkrig, häri låg själva essensen i utvecklandet av de operativa manövergrupperna som skulle kunna slå väst stridskrafter i Central- och Västeuropa utan utnyttjandet av taktiska kärnvapen som ett exempel. Så att man skulle förbereda sig för att genomföra kärnvapenkrig tvivlar jag starkt på.
Däremot har troligtvis den stora civilförsvarsövningen ett tvådelat dolt syfte. Det första är att skapa en känsla hos den ryska befolkningen att ett hot mot nationens själva existens råder, bilder som kablats ut på medborgare som tar sin tillflykt till skyddsrum och får utbildning i hur man skall agera där, skapar inte en känsla av lugn utan snarare av oro. Det andra är att skicka ett mycket dolt budskap till väst i och med genomförandet av övningen med de strategiska robotstyrkorna parallellt del av tiden med civilförsvarsövningen, man visar på vilja och förmåga avseende kärnvapenkrig, man måste särskilt beakta att kärnvapenförmågan fortfarande är det man i Ryssland i mångt avser utnyttja innan rustningsprogrammet är färdigt i händelse av en konflikt.
Slutsatser
Den stora civilförsvarsövningen har bedömt syftat till att öva dels ingående förmågor dels ledningsstrukturer i Ryssland i åtgärder i händelse av ett krig. Det troliga scenariot som övats i civilförsvarsövningen är ett kärnvapenangrepp mot Ryssland, sett till visa av de ingående övningsmomenten som på ytan kan te sig harmlösa men sammantaget med den i del av tiden pågående övningen med de strategiska robotstyrkorna visar på en helt annan innebörd, likväl även utan dessa förbands övande parallellt pekar civilförsvarsövningen på att man ej övat katastrofer, då denna magnitud ej uppträder vid andra tillfällen förutom vid krig.
Bedömt har även civilförsvarsövningen förutom att öva dem ett annat syfte, att till väst skicka ett budskap att man har vilja och förmågan att uthärda och genomföra ett totalt krig och att man nu förbereder sitt land för det. Bedömt har Ryssland EJ en intention att genomföra detta.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
RIA Novosti 1(Engelska)
RIA Novosti 1, 2, 3(Ryska)
TASS 1, 2 (Engelska)
Twitter 1(Svenska)
Den Dolda Alliansen, Holmström Mikael, 2011

Gästinlägg: Gripen E vs JSF

Hittills bara som demonstrator, men snart flyger en JAS 39E prototyp. Foto: Saab

Man ser ibland frågor om hur väl Gripen står sig gentemot till exempel F-35 JSF eller Su-35. De flesta vet då redan att de senare har betydligt bättre specifikationer. Ofta finns inte tid att förklara skillnaden mellan specifikation och stridseffekt. På ej orimligt stor plats nedan sker ett försöka att bena ut begreppen lite och varför det inte är så enkelt att jämföra flygplan. Texten syftar också till att vara en motpol till alla artiklar som jämför specifikationer på flygplan i tron om att det säger så värst mycket om hur bra flygplanet är i strid.

Notera att detta inte är någon hyllning till Gripen utan är en övergripande förklaring och därtill min tolkning hur luftstrid fungerar på en teknopsykologisk nivå. Samtidigt är det enbart ett skrap på en mycket komplex yta. Detaljer har utelämnats beroende på att de antingen är hemliga eller för komplexa att förklara på rimlig plats.

Mikael Grev Follow @mikaelgrev_sve
F.d. gripenpilot i Försvarsmakten
Jag har för närvarande ingen koppling till Saab, FM eller FOI.

Stridseffekt eller specifikationsonani?
Sverige har de senaste decennierna kunnat slå sig för bröstet med att ha ett egenbyggt och kostnadseffektivt stridsflygplan i Gripen. Detta är fantastiskt för ett land som har färre innevånare än Los Angeles. Så fantastiskt att många JAS-motståndare inte kan ta det till sig. Ibland bottnar sig aversionen i en övertro på stordrift och COTS, ibland är den helt ideologisk. De betydligt dyrare utländska flygplanen (t.ex. Rafale, Eurofighter och F-35 JSF) är inte alltid bättre, trots att de är dyrare att köpa och betydligt dyrare att äga. Anledningen är vi – människan – sitter inuti och styr efter bästa förmåga. Än så länge. Men vad menas med bättre?

Vi nordbor har en annan mentalitet än stora delar av övriga världen. Jag tror inte jag trampar i något klaver om jag påstår att lite mjukare prioriteringar som effekt per krona, synergi och människan i centrum är ledord för oss. När många andra bygger stridsflygplan är det istället hårda prioriteringar såsom maxade specifikationer, projicerad kraft och hårdvaran i centrum som gäller. Det finns inget rätt och fel här, bara olika för- och nackdelar.

Det som komplicerar många diskussioner om vad som är bäst – effektivitet eller kraft – är att så många saker hänger ihop och svaren blir olika beroende på förutsättningarna.

Specifikation vs stridseffekt
Egentligen är det ganska enkelt att definiera dessa begrepp men det är svårt att ta till sig att det finns en skillnad då magkänslan säger att de hör intimt ihop. Hög stridseffekt är önskvärd när materielen ska användas medan imponerande specifikationer kan vara fördelaktigare i ett avhållande syfte då stridseffekten är okänd eller svår att mäta. Men en påvisad stridseffekt är i sig en imponerande och viktig specifikation!

Att mäta stridseffekt är förvånansvärt svårt medan nyttan av att veta den är hög, nästan ovärderlig. Att veta att ”det går åt 0,7st Gripen för varje Su-27 i en typisk BVR-strid” – vilket är exempel på stridseffekt – skulle vara mycket värdefull information för att kunna göra en ansvarsfull försvarsplanering. Många simuleringar som görs syftar till att mäta denna så viktiga stridseffekt. Få lyckas. Mer om det nedan.

Människan i systemet
Är man inte stridspilot är risken att man har en felaktig bild av vad en pilot gör i luftstrid stor. Tyvärr är det ungefär lika svårt att förklara luftstrid som det är att förklara cricket, man måste se det för att förstå. Igen och igen. Det var länge sedan flygandet av flygplanet – spakandet – var i centrum. Sedan vapnen började gå betydligt längre än man kan se så handlar luftstrid för piloten i huvudsak om att behandla information och göra avvägningar. Det är som en blandning av snabbschack och ishockey där misslyckande innebär den ultimata konsekvensen. Det finns hela tiden mer information tillgänglig än vad som en människa kan ta till sig, där kanske den viktigaste är att uppfatta och kompensera för den information man saknar eller som är felaktig.

Det är för stridens utgång ovidkommande till exempel hur många sensorer ett flygplan har (en typisk hård specifikation), hur långt de ser eller vilken generation de är. Det enda som spelar roll är kvalitén på informationen som till slut uppfattas av piloten. Ofta är bra sensorer – vilka är dyra – en bra grund för en bra presentation men det är inte sällan som kvalitén på presentationen är den största faktorn. Samma resonemang gäller i olika grad även andra system. Att skjuta långt är bra. Att skjuta rätt är bättre. Att lösa uppgiften utan att behöva skjuta överhuvudtaget är bäst. Att välja rätt väg kräver rätt information.

Nalle Puh
Piloten har bara 100 procent av sin hjärnkapacitet tillgänglig och jag kan lova att varje promille används i luftstrid. Detta kompliceras ytterligare av att olika presentationssystem (t.ex. sensordata, flygläge och resurstillgång) tävlar med pilotens uppmärksamhet.

Mer information är således inte alltid bättre utan kan tvärt om minska pilotens effektivitet om den är mindre viktig för utgången av striden än den som puttas ut. Rätt information i rätt tid är målet men det är något som är mycket svårt att uppnå i praktiken. Både för att det är olika för olika piloter (man behandlar information olika) och för att det är svårt att mäta vad som är rätt. Dessutom får man förvirringseffekter om man är alltför kontextdriven i sin presentation, men nu börjar det bli komplext…

Utländska flygplan skiljer sig från Gripen då de – och detta inkluderar JSF – ofta presenterar betydligt mer information, gärna i sifferform. Hur kan det komma sig? Ska vi ta USA som exempel så har de i grunden en lite annan filosofi. Deras luftstrid är mer auktoritärt styrd och doktrinär, ”flyg dit, på x fot höjd, skjut på xx miles med z fart”. Det finns ”rätt” avstånd att skjuta, o.s.v. Tittar vi österut är de än mer så, i alla fall historiskt. Mäter man effektivitet i ett sådant system så är det lätt att utvärdera mot de faktorer man styr med. Det är svårt att mäta nytt samtidigt som piloten agerar gammalt. En ”bra” presentation under dessa förutsättningar hjälper piloten att skjuta exakt på beordrat avstånd, med beordrad fart och höjd. Där fungerar siffror bäst.

Sverige har gått en annan väg. Här har piloten möjlighet att använda sin personliga skicklighet för att optimera sin och sin grupps luftstrid. De som visat sig skickliga lär detta till sina yngre kollegor och man får en kunskap som lever och anpassas automatiskt av och i organisationen. I en sådan typ av strid så är siffror av mindre intresse. Det som piloten mäts på är sin förmåga att överleva och genomföra sitt uppdrag; sin stridseffektivitet. De flesta avstånd blir då relativa och avvägningar mellan olika handlingsalternativ en bedömningsfråga. Här blir en annan, betydligt mer beräknings- och grafiktung presentation, optimal.

I metaforiska termer innebär den svenska modellen att hela tiden läsa schackbrädet och agera utifrån förutsättningarna. Den andra modellen innebär att lära sig ett antal väl fungerande standarddrag och använda dem i möjligaste mån. Optimal presentation för dessa båda modeller är helt annorlunda.

För att skapa ett bra presentationssystem – vanligtvis kallat beslutssystem – för den svenska piloten så utgår man inte från vad sensorer och datorer kan presentera utan från vad piloten ställer sig för frågor i olika situationer och besvarar dessa så effektivt som möjligt. T.ex. så är det egentligen inte intressant att visa hur mycket bränsle det finns i tankarna utan frågan piloten ställer sig är vad jag göra med bränslet som finns.

Detta är en fundamental skillnad och liknar lite paradigmskiftet för mobiltelefoner som skedde när iPhone kom. Man blev tvungen att sätta sig in i hur brukaren tänker för att kunna bygga det optimala beslutssystemet/telefonen, som ofta började med att skala bort all onödig information. Men om man lyckas så följer en enorm effektivitet utan ökad komplexitet, samt evig berömmelse (Jobs).

Mäta och utvärdera
Att mäta stridseffekt är svårt och resurskrävande. Kanske inte lika mycket om man gör specifikationsbaserade simuleringar, som är det vanligaste. De doktrindrivna nationerna gör gärna så kallade Monte Carlo-simuleringar. De sker utan piloter i flygplanen och kan därför mängdköras i accelererad tid. Styrkan ligger i mängden simuleringar, som kan ske med olika och väl distribuerade parametrar. De missar dock hela den så viktiga komponenten med beslutssystemet. Det går inte i dessa simuleringar att ta hänsyn till kvalitén på beslutsystemen eftersom det inte finns någon pilot i loopen som kan utnyttja dem. Man missar därför helt den mänskliga faktorn och det blir en specifikationsbaserad simulering som inte gynnar Gripen.

I Sverige har vi dock det väl förspänt med ett flygstridssimuleringscentrum (FOI/FLSC) där vi kan simulera fram relevanta luftstrider med fler flygplan än vi fysiskt kan uppbringa och som mäter de flesta faktorer som finns i verklig luftstrid. Piloter sitter fysiskt i simulatorerna och striden sker i realtid, precis som i luften, med typlik hårdvara. I viss mån är den simulerade världen bättre än den riktiga eftersom simulerade robotar kan beräknas hela vägen fram till träff och ge korrekt utfall. I normal flygning kan robotskott först utvärderas efter landning och får i luften uppskattas av piloten, vilket ger en felprocent som påverkar övningsutbytet negativt. Här finns det en stor utvecklingspotential, men tyvärr ett svalt intresse. Denna typ av pilotcentrerade simuleringar är bättre då de mäter den mer relevanta stridseffekten. De är även fördelaktiga för Gripen då dess förhållandevis bra beslutssystem räknas med i resultatet.

Få nationer har ett så bra och flexibelt simuleringscentrum som Sverige har, även om vissa länder börjar komma ikapp det betydande försprång vi hade för tio år sedan. Det kommer utan tvekan att ge – och har redan gett – utslag i den stridseffekt Gripen har, något som är svårt att förklara när man genomför tre-minuters specifikationsjämförelser på ett online-forum. Detta kommer att ge en avgörande fördel de närmaste åren, förutsatt att FLSC ges erforderlig prioritet och kan undgå en ny-moderat satsning.

Hårdvaran i centrum
Det som är så förföriskt med specifikationer är dess enkelhet. 100 km är alltid mer än 90 km, precis som 12 megapixel måste vara bättre än 8, eller hur? Det finns mycket forskning inom psykologin på detta område. Kort kan man säga att hjärnan är lat. Kan den dra en slutats utan att tänka så gör den generellt det. Om nödvändigt så gör hjärnan ett försök till fördjupning, men detta sker till stor del för att konfirmera sin initiala tes i syfte att inte skapa dissonans. Tyvärr, vi fungerar alla så. Specifikationsonanin är till stor nackdel för Gripen, framförallt vid försäljning. Det är ett känt försäljningsknep att använda lättsmälta värden som låter bättre än de är. Gripen har förhållandevis dåliga hårda specifikationer. Liten dragkraft, liten radar, kort räckvidd, o.s.v. Men en hög stridseffekt! Något som jag skulle råda Saab att i större utsträckning använda i sin marknadsföring.

En pudel
Nu börjar vi komma till pudelns kärna. Jag nämnde tidigare att en stor del av Gripens förträfflighet har historiskt varit beslutssystemet och hur mycket – och rätt – information som flygplanet förmedlat till piloten. Det är inte otroligt, utan snarare mycket troligt, att man kan påverka stridseffekten tiofalt mellan ett dåligt beslutssystem och ett riktigt bra under BVR-strid och med svensk taktik. 10 gånger! Skulle vi öka stridseffekten på en Gripen – som redan idag har ett ganska bra beslutssystem – med mer realistiska 3 gånger så skulle våra 60 Gripen motsvara stridseffekten av 180, eller ett mervärde på flera tiotals miljarder, till en promilles kostnad.

Man ska dock inte låta sig luras att stridseffekt kan ersätta numerär. Till viss del går det, främst om man redan har överkapacitet i antal skrov. Men även den bästa flygmaskinen i värden kan inte finnas på flera platser samtidigt. Effekten kan bara användas vid stridskontakt och då måste man finnas på plats. Flygplan behöver dessutom servas, användas till utbildning, utprovning, uppvisning, HVA-skydd, specialtransporter, dit- och återflygning och en massa annat. Numerärkravet gäller även piloter. Tillgängliga flygplan kan användas mycket hårdare än piloter över tiden, dygnet runt till exempel. Pilotens hjärna är en väsentlig del av stridseffekten och förväntas öka.

60 flygplan är redan långt under gränsen för ett land av vår storlek. Men så ska å andra sidan enbart ett begränsat område skyddas med den organisation vi uppnår om några år, om pengar skjuts till och allt går som tänkt.

Högkvalitativa beslutssystem är framtiden och varför jag tror på Gripen snarare än den mer specifikationsstinna men suboptimala framtid som JSF representerar. Båda ska finnas i 30+ år så det kommer att finnas mycket tid för uppdateringar av mjukvaran, som nu kanske är den viktigaste specifikationen av dem alla, men svår att kvantifiera. Effekt per krona finns att hämta i listiga beslutssystem snarare än i dyr specialhårdvara, även om det senare inte går att förbise helt.

Det finns i Sverige tack och lov en generell förståelse för att det är stridseffekt som är mest intressant, i alla fall mer än i andra länder. Svenskar bygger sällan skrytbyggen. Problemet med stridseffekt är att det är abstrakt och komplicerat att diskutera, det kräver specifik kunskap. Men nu när specifikationerna bli allt svårare att överträffa – dels för att de fysiska begränsningarna blir dyrare att överträffa men också för att de påverkar stridseffekten i allt mindre grad – så kommer stridseffekt att växa som koncept. Om vi hamnar i den olyckliga framtid där flygplanen måste användas, då är dessutom stridseffekt allt och specifikationer inte en värda sin vikt i bomull.

Andra flygplanstillverkare bygger med glädje nya dyrare Nokiatelefoner eftersom det fortfarande finns specifikationskramande köpare. Gripen har en större chans att bli en iPhone/Android med högre stridseffekt för användaren, och är till viss del redan där. Detta är detta som är svårt att förklara på tre minuter.

Mot väpnad konflikt

Knappt hade valet avslutats förrän det var dags för nya uppmärksammade nyheter om ökad militär verksamhet i vårt närområde. Nästan dagligen diskuteras nu Sveriges försvar och läget i omvärlden. Bekämpning av terroristgrupperingar i Mellanöstern, Ukraina och så förstås förändringar av dispositioner i närområdet, där både NATO och Ryssland är aktiva och i takt med ökad […]

Gästinlägg: Tre kronor, Lejonet och Dubbelörnen

Publicerar i dag ett gästinlägg signerat förvaltare Håkan Lindberg som tjänstgör vid funktionsenheten vid Sjöstridsskolan och har sitt huvudsakliga kompetensområde inom marint telekrig. Håkan är dessutom mycket historieintresserad vilket tydligt framgår i nedanstående gästinlägg. 

/ Skipper

———————————-


Ryssland visar sin återvunna styrka på många fronter nu. Kidnappningen av den estniske underrättelseofficeren Eston Khover på estniskt territorium, kränkningarna av olika länders luftrum och interventionen i Ukraina för att nämna några. Omvärlden svarar med fördömanden och sanktioner men är det verkligen en framkomlig väg?
Jag vill i detta gästinlägg ge min syn på denna sak utifrån främst ett historiskt perspektiv och redogöra för vad jag tror är ett smärtsamt men nödvändigt förhållningssätt. Ryssarna är inte som vi, säger många. Ja det är sant men de är definitivt människor av kött och blod som många andra och upplever även de glädje och sorg så varför tänker vi då så olika? Enligt mig så finns det två stora skillnader och båda har sitt ursprung i medeltiden.

Det ena är skillnaden i metoden att styra stater. Det medeltida Europa var ett lapptäcke av olika statsbildningar där det krävdes samarbete för att tillvaron skulle fungera. Makten utgick ifrån att man kontrollerade landområden som kunde nyttjas för att genom samarbete med andra som också kontrollerade land uppnå egna fördelar. Detta krävde förhandlingar och överenskommelser som skulle följas vilket banade väg för vad vi i dag betecknar som fungerande demokrati. Härskaren var sällan helt enväldig utan stormän, adel eller borgare hade inflytande över politik och ekonomi.

I Ryssland utvecklades samhället genom vad vi idag skulle kalla totalitarism d.v.s att all makt utgick från en enväldig Storfurste, Khan, Tsar etc. Stormän och adel var underkastade härskaren på ett helt annat sätt än i de västra och centrala delarna av Europa. Rysslands ursprung i Kievriket och storfurstendömet Moskva som båda dels influerades från det av enväldig kejsare styrda Bysantinska riket och av den hårdhänta mongoliska ockupationen skapade ett samhälle med stark gruppkänsla, lydnad mot överheten och med mycket litet fokus på individen. Undantaget här är stadsrepubliken Novgorod som tyvärr dukade under för det framväxande Storfurstendömet Moskva på-talet. I Ryssland var för de flesta människor fram till tvångskollektiviseringen på 1920-talet byn det centrum kring vilket livet kretsade. De gamla bysammanslutningarna heter Mir på ryska och ordet för fred är det samma. Byn slöt sig samman och var underkastad en sällan trevlig storman/adelsman i området. Detta skapade absolut ingen grogrund för någon större individualism. Byns mål var att leva i fred och det tror jag fortfarande gäller i det ryska samhället.

Det som hände var i praktiken att Ryssland missade all denna dynamiska utveckling som medeltiden och renässansen skapade i Europa när det gäller umgänge mellan stater, dess befolkning och ekonomi. Istället blev det en stormakt som gång på gång härjades av mongoler, korsriddare, polacker, svenskar, turkar, fransmän och tyskar. Detta bidrar tror jag till att Ryssland prioriterar säkerhet och stabilitet framför allt annat. Man accepterar inte risken att få NATO eller EU med sitt militära samarbete endast 45 mil från Moskva vilket skulle ha blivit faktum om Ukraina anslutit sig till EU eller NATO. Man upplever säkerligen även de baltiska staternas medlemskap som ett tillräckligt besvärande faktum.

Jag tror inte på detta med sanktioner mot Ryssland. De har upplevt betydligt värre saker än brist på franska ostar. Att vidmakthållna kontakter både kulturella och ekonomiska ger på lång sikt bättre resultat än sanktioner. Europa skall inte försämra sin ekonomi genom minskad export till Ryssland (krigsmateriel undantaget) eftersom Europa behöver pengar för att skaffa sig i Rysslands ögon trovärdiga försvarsmakter samtidigt som Ryssland behöver tydliga signaler om att det inte finns något intresse av att invadera det heliga Moder Ryssland. Det senare är helt självklart för oss men inte för dem.

Det kommer en tid av demokrati och positiv samhällsutveckling i Ryssland tror jag men det kommer att ta kanske 30,40,50 år? Det viktiga är att vi inte stänger dörren för kontakter utan att betonar vårt gemensamma historiska arv t.ex genom den ickehelt belagda skandinaviske vikingahövdingen Rurik som ger upphov till Rysslands första fursteätt eller ännu mer konungadottern Ingegärd Olofsdotter som slutar som maka till Jaroslav den vise av Kiev och ryskt-ortodoxt helgon för att nämna några. Ryssland är en levande produkt av sin historia och historia består inte bara av konflikter utan även av fredliga relationer och dessa måste vi bygga på. Vi måste även komma ihåg att ryska officerare har en lång tradition som regimmotståndare i Ryssland ända från Dekabristupproret 1825 till kuppen 1917. En opposition som kanske dyker upp igen i framtiden?

Gällande utvecklingen i närtid är jag övertygad att vi inom en inte avlägsen framtid kommer att se ryska kustrobot och luftvärnsrobotbatterier på de f.d finska öarna i inre Finska viken.Dessa batterier skulle omedelbart kunna stänga Finlands tillförsel av olja som till största delen går via Borgå. Att Ryssland skulle placera dylika på dessa öar är bara en fortsättning på den innan revolutionen existerande Tsar Peters Sjöfästning som omfattade befästningar i både nuv. Finland och Estland i syfte att skydda St. Petersburg som är lika viktigt för Ryssland då som nu. Att både Finland och Estland skulle vara medlemmar av NATO skulle definitivt mötas av motåtgärder från Ryssland. Finska vinterkriget bröt ut just ur en liknande situation där Sovjetunionen krävde Finland på territorium angränsande mot Leningrad men när ifall det inträffar en gång till skall Sverige sluta upp på Finlands sida fullständigt och inte bara som ”icke-krigförande”

Min uppfattning är att Ryssland inte bryr sig om sanktioner. De vill ha stabila grannstater som kan hävda sitt eget territorium mot kränkningar från alla håll och som klart och tydligt deklarerar att dessa stater eftersträvar fredliga och jämbördiga relationer med Ryssland. Med långsiktigt stabila förbindelser kommer vi att på sikt kunna exportera vårt tänkande kring fred och konfliktförebyggande arbete även öster ut men det kommer att ta mycket lång tid och krävas mycket tålamod.

Samtidigt med detta måste Sverige bli en tydlig spelare på den försvarspolitiska planen. Att hantera säkerhetspolitiken enl. principen ” Älskad av alla. Respekterad av ingen ” går inte längre

Jag anser av konungariket Sverige skall:

  1. Motarbeta EUs sanktioner mot Ryssland (förutom vapenexport) utan upprätthålla ekonomiska och kulturella förbindelser med Ryssland.
  2. Höja försvarsanslagen med mellan 15-20% för att skapa en trovärdig försvarsmakt med betoning på sjö och flygstridskrafter för att skapa territoriell trovärdighet samt trovärdighet som allierad till Finland.
  3. Allians med Finland. Här måste dock våra politiker vara tydliga med att denna alliansen är defensiv och ej en språngbräda för NATO mot Ryssland. Vi vet det men Moskva litar inte på oss
  4. Påbörja planering för att vid behov aktivera värnplikten. Här kommer våra anställda soldater och sjömän att utgöra en utmärkt professionell kader för att bli chefer på grupp, tropp och plutonsnivå samt specialister av olika slag som behövs för att snabbt expandera FM med tillförda värnpliktiga och med detta visa att vi kan förstärka FM rejält om det skulle behövas.

/ Håkan Lindberg.

Hög aktivitet över Östersjön under dagen


När de flesta av oss svenskar njöt av en skön ledig söndag med sen frukost så har det ryska flygvapnet inte legat på latsidan. Baserat på rapportering från bl.a. Lettiska Försvarsmakten och extremt kompetenta privata signalspanare har vi under dagen kunnat följa ett antal ryska flygföretag över Östersjön. Temat från ”ryska påsken” då strategiska bombflygplan eskorterade av jaktflyg övade kärnvapenanfall mot mål i Sverige kändes igen.

Runt klockan 09.45 kom den första rapporten om ett ryskt flygföretag som (bedömt) från ryskt territorium flög ut över finska viken. Kort därefter kom rapporter om att den finska incidentroten med F-18 Hornet startade, och därefter startade även en rote ur BAP (Baltic Air Policing) som i dag (bedömt) utgjordes av en rote F-16 från portugisiska flygvapnet. Finska roten hade uppenbart så bråttom att man orsakade en ljudbang över östra Finland ”att löven föll från träden”.

Mest sannolikt startade även den svenska incidentroten ungefär samtidigt, men runt detta finns det ej några officiella uppgifter vilket det aldrig gör när svensk incidentrote startar. Dock är det svårt att dölja en flygplansstart hur mycket man än kanske vill. Jag blev själv överflugen ungefär samtidigt som de första rapporterna om det ryska flygföretaget kom.

Svensk jakt verkar vara på hugget för det dånar över hustaket. Då gläds även en sjöman.
— Skipper (@Twitt_Skipper) 21 september 2014

Det ryska flygföretaget som (bedömt) flög ut i centrala Östersjön och som därefter svängde sydvart efter den baltiska kusten var inget annat än den numera välkända sammansättningen av två strategiska bombflygplan av typen Tu-22M3 eskorterade av två jaktflygplan av typen Su-27. Vid ytterligare två tillfällen senare under dagen startade BAP QRA från Šiauliai, varje gång mot en rote Su-27. Enligt data från roten F-16 (gick att följa på FlightRadar 24) så såg det ut som att man engagerade roten Su-27 utanför Liepaja och började manövrera i det som för en amatör (bedömt) skulle kunna liknas med någon enklare/snällare form av kurvstrid.

@Bjornarlehn @ihmothep 3rd. 1st: 2x Su-27, 2x – Tu-22; 2nd: 2x Su-27; 3rd: again 2x Su-27.
— NBS (@Latvijas_armija) 21 september 2014

Men det mest intressanta är givetvis varför man flyger runt med strategiska bombflygplan av typen Tu-22 i Östersjön en söndag?

Att det inte handlar om någon vanlig ferry-flight, d.v.s. förflyttning av flygplan från punkt A till punkt B inser man snabbt när det även finns uppgifter som gör gällande att det förekommit omfattande radiotrafik mellan flygplanen och det ryska strategiska bombflygkommandot inkluderande användning av diverse koder. Detta tyder möjligen på att man inom ramen för övningen har erhållit order under flygningen. Vilka order, och vilka mål det handlade om kan man bara spekulera runt. Flygföretaget med Tu-22 uppträdde (bedömt) över södra Östersjön fram till någon gång efter lunchtid.

Enligt uppgifter under dagen så har förutom den finska och baltiska QRA även tysk och dansk incidentjakt varit uppe för att möta det ryska flygföretaget. Man har således fått upp det mesta som kunde starta i Östersjöområdet, vilket också (bedömt) kan ha varit ett av ändamålen.

Möjligen kan det även vara så att flygföretaget var en del i den ryska övningen Vostok 2014 som just nu pågår i de östra delarna av Ryssland. Där har strategiskt bombflyg ingått som en komponent och det kan inte uteslutas att man genomfört en långdistansflygning i en helt annan strategisk riktning än där den huvudsakliga övningen pågår.  De Tu-22 som ingår i Vostok har enligt uppgift burit robotar av typen Kh-22 (Nato: AS-4 Kitchen) en långräckviddig överljudsrobot (mach 4,5) som finns både som konventionell robot med en stridsdel på 1000 kg såväl som med en nukleär laddning på ca 1000 kt.

RUAF Tu-22M RA-94218 with Kh-22 missile in #Petropavlovsk during #Vostok2014 exercise. Pic via http://t.co/sSexp56yiK pic.twitter.com/ebTHckYgPb
— Air Force Freak (@AirForceFreak74) 21 september 2014

Samtidigt som detta pågår över Östersjön har kustförsvarsförbanden i Kaliningrad sedan i fredags genomfört en övning omfattande 1250 man och ett stort antal fordon m.m. Man övar även kustartilleriet utanför Baltijsk.

“The purpose of the exercises is to improve the crews’ combat skills, the artillery units’ teamwork abilities, and the commanders’ practical skills in organizing offensive and defensive operations. Crew members will go through all stages of combat training, from individual prep work to joint tasks”

Det här tyder på att man nu i olika omgångar övar samtliga delar av de väpnade styrkorna inkluderat det fasta försvaret av Kaliningradenklaven. Om man i den kontexten tar del av den västliga retoriken, den här gången från Polen där man säger att man kan ta Kaliningrad inom 48 timmar, så inser man snart att läget i Östersjöområdet är minst sagt spänt.

Många röster säger att vi är på väg mot ett nytt kallt krig i Östersjön. När vi om några år analyserar läget och blickar bakåt så tror jag att vi då kommer att konstatera att vi i september månad 2014 att vi var mitt i det, men inte hade förmågan att inse det. 

Media: Ilta Sanomat, YLE

Med båda sidors uppmärksamhet


I kommentarerna till det förra inlägget i vilket jag beskrev att Sverige ligger placerat mitt i Europas största säkerhetspolitiska friktionsytor och att detta är en del av bakgrunden till den avsiktliga ryska kränkningen av svenskt luftrum i onsdags, fick jag ett tips om ett nyhetsinslag från amerikanska försvarsdepartementet. Det är ett reportage om en ledningsövning för nästa års NATO Response Force (NRF) och scenariot som övas påminner till del om det vi det senaste halvåret kunnat se utspelas i Ukraina. I övningen Noble Ledger, vilken just nu genomförs i Tyskland (ledningsdelen) och Norge (fysisk del), utgör dock södra Sverige det geografiska området för scenariot och som synes av bilden ovan håller fienden terrängen kring Kalmar, medan egna NATO-förband och allierade håller större delarna av södra Sverige (tyvärr är Gotland skymt i videon).


Som generalmajor Karlis Neretnieks (PA) så korrekt påpekar på Twitter är det ytterst sällsynt att man ägnar stora resurser på att öva ett osannolikt scenario. Vad man dock gör är att man utnyttjar rätt operationsområde, men att övningsscenariot kan skilja en aning. Exempelvis övar Sverige av naturliga skäl ofta diverse scenarier med Gotland som geografiskt nav för att den övade personalen ska vara bekant med området och kunna utnyttja detta vid framtida beslutsfattande.

Av detta skäl är det också intressant att se att övningens fysiska del utspelas i Sydnorge nära svenska gränsen. Här ska NRF öva på att slå tillbaka en invasion där ett större grannland anfallit ett vänligt sinnat grannland. Området är också ett intressant val då man övar tillförsel av förband över hav och att sedan lossa dessa och framrycka till operationsområdet. Själva övningsområdet ligger i anslutning till en av de stora förbindelselederna till Sverige, nämligen E 18 och även järnvägen mellan Oslo och Stockholm. Man kan därtill lätt tänka sig att fartygen i ett skarpt läge skulle kunna angöra Göteborg, Halmstad eller Malmö istället för Brevik och Fredrikstad.

Som flera gånger belysts på denna blogg och andra är Gotland och södra Sverige av mycket stor vikt för såväl Ryssland som NATO i händelse av ett krig eller en konflikt i Baltikum. Från Gotland dominerar man södra Östersjön med luftvärn och kustrobotar och Ryssland har därifrån möjligheten att för NATO omöjliggöra en förstärkningsoperation av Baltikum. Därav följer att Gotland och även vissa andra platser i Sverige är områden man måste behärska senast samtidigt som en operation inleds i Baltikum. Den svenska förvarningen i form av händelser i Baltikum kan därmed i bästa fall bli mycket kort, i värsta fall inte komma alls. För NATO:s del är man beroende av att Sverige (eller NATO) håller Gotland och därtill också helst upplåter luftrum och viss infrastruktur (t.ex. flygplatser och hamnar) i södra Sverige för att understödja operationer i Baltikum och södra Östersjön. Något som har kraftigt accentuerats i och med kriget i Ukraina och de tecken på destabilisering som kunnat skönjas i de baltisk-ryska relationerna. Som exempel kan nämnas boken Deception av brittiske säkerhetspolitiske journalisten Edward Lucas där denne tar upp NATOs krisplanering för Baltikum. Denna planering drogs igång efter den ryska övningen Zapad 2009, där anfall på Baltikum och Polen förövades liksom insättandet av kärnvapen mot bl.a. Warzawa. I Deception berättar Lucas att denna krisplanering innefattar just användandet av svenskt luftrum för att försvara Baltikum. Det är sannolikt inte för inte som NATO 2011 också tog fram ett nytt nordeuropeiskt övningsscenario (SKOLKAN) där det huvudsakliga operationsområdet utgörs av Sydsverige. I sammanhanget är det också värt att reflektera över den anmärkningsvärda luftlandsättningen av en bataljon tyska fallskärmsjägare på Gotland förra hösten.

Det svenska försvaret är därtill idag också helt beroende av utländskt militärt stöd i händelse av ett angrepp på Sverige, enskilt eller i samband med andra grannländer dras in i ett krig. ÖBs uttalande från nyåret 2013 är välkänt, att Sverige endast kan försvara sig i en vecka, på en enda plats mot ett begränsat väpnat angrepp OCH när insatsorganisation 2014 är intagen (i dagsläget prognosticerat till bortom 2020). Vem som ska skynda till vår hjälp är inte satt på pränt, men förhoppningen står till NATO och undertecknandet härom veckan av ett värdlandsavtal för att underlätta övningar och stöd är ett steg i rätt riktning när det gäller just möjligheterna att effektivt ta emot stöd. Fortfarande återstår dock de två väsentligaste komponenterna – att öva och planera för logistiken och inte minst att reda ut ledningsförhållandena. Vem ska för befälet över och leda en gemensam operation Sverige-NATO på svenskt territorium? Sverige eller NATO? Sverige har inte ledningsresurserna och heller ej kommunikationshjälpmedlen för detta. Att NATO skulle leda en insats i Sverige förefaller idag politiskt omöjligt. Ett sätt att lösa samordningssvårigheter är en geografisk uppdelning precis som jag tog upp i ett inlägg i somras om detta ämne, t.ex. att Sverige ansvarar för operationer norr om linjen X och NATO genomför och leder söder om X. Måhända är det också det vi ser på lägeskartan i filmklippet nedan? Att man klart och tydligt på flera kartor kan se just Sverige, är troligtvis inte en slump utan ett riktat budskap, precis som man från rysk sida våren 2013 tydligt visade flygbanorna för de företag som genomfördes under det som i Sverige benämns som ”den ryska påsken”.

Slutsats: Vi vet inte definitivt om det som övas är en förstärknings/försvarsoperation av Sverige och Baltikum som övas i Noble Ledger 2014, men denna övning i sig visar återigen på faktumet att Sverige idag är beläget mitt i det som är Europas nya stora säkerhetspolitiska friktionsyta. Östersjöområdet och Arktis. Detta förhållande måste svensk försvars- och säkerhetspolitik ta större hänsyn till än vad som nu är budgeterat och planerat för i nästa års försvarsbeslut.


Infomationsfolder från norska Forsvaret om Noble Ledger innehållande bl.a. kartor.