Valguide 2014: Socialdemokraterna

Ikväll är det Socialdemokraternas tur i den försvarspolitiska valguiden. Tyvärr är det i skrivande stund oklart vilken företrädare för partiet som står för svaren.

1. 2014 har varit säkerhetspolitiskt omtumlande. Hur ser ni på omvärldsutvecklingen och framförallt Sveriges säkerhetspolitiska möjligheter att påverka den? Vad händer vid en ytterligare försämrad utveckling jämfört med idag?

– Den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde är mycket oroande. Rysslands annektering av Krim strider mot internationella rättsliga principer och kan inte under några omständigheter accepteras. Destabiliseringen av Ukraina är heller inte acceptabel. Sverige måste höja den militära förmågan, stärka underrättelsetjänsten, stärka de militära närvaron på Gotland samt fördjupa det nordiska samarbetet, då främst den svensk-finska relationen. Även Baltikum bör kopplas till ett gemensamt övningssamarbete i Norden. En strategi av detta slag visar omvärlden att vi tar det som händer på allvar och att vi drar realistiska slutsatser av detta. Vi har en stor utmaning framför oss. Det får inte uppstå ett säkerhetsvakuum i vår del av norra Europa.

2. ÖB har sagt att när insatsorganisation 2014 fullföljts kan Sverige försvaras mot ett begränsat väpnat angrepp i en specifik del av landet i en vecka, sedan måste utländsk hjälp ha anlänt. Är detta en rimlig målsättning för svensk försvarsförmåga eller bör den förändras? Om svenskt försvar fortsatt ska vara beroende av snabbt internationellt stöd – vem/vilka ska stå för stödet och hur ska stödet garanteras?

– Det är inte rimligt att låta ett eventuellt scenario för hur en konflikt kan se ut styra den försvars- och säkerhetspolitiska debatten. Dessutom är det svårt att förutse hur ett eventuellt konfliktscenario kan se ut. Troligtvis rör en eventuell konflikt fler länder och ett större område än enbart en enskild del av Sverige. Det är därför viktigt att vi fördjupar samverkan i Norden. Sverige och Nato förhandlar just nu om ett värdlandsstöd, Host Nation Support. Finland genomgår en liknande process. Det är först när en konkret konflikt föreligger och i det praktiska förlopp som då pågår som en svensk regering tar ställning till samarbete och stöd till eller från andra.

3. Vad i tidigare fattade försvarsbeslut skulle ni vilja ha ogjort i syfte att ge Försvarsmakten en bättre förmåga att lösa sina uppgifter i framtiden?

– Varje försvarsbeslut är präglad av sin tids säkerhetspolitiska läge. Det är alltid lätt att vara efterklok. Men att lägga den allmänna värnplikten i vila med en ytterst liten majoritet (endast ett fåtal röster) i riksdagen var fel och oansvarigt. Det nya personalförsörjningssystemet är idag inte tillräckligt stabilt. Vi kan också konstatera omfattande brister när det gäller materiel inom försvarsmakten. Ett omfattande arbete krävs för att nu höja den militära förmågan. Vi vänder oss också mot den strategi som den borgerliga regeringen presenterade i mitten av förra mandatperioden dvs att försvaret av Sverige skulle inleds i Afghanistan – ett utifrån och in perspektiv. Vi anser tvärt om att försvaret av Sverige inleds i Sverige. Vi vill tvärt om se ett perspektiv som är inifrån och ut.

4. Försvarsmakten, FOI och Riksrevisionen har redovisat stora ekonomiska obalanser inom försvarsbudgeten för att insatsorganisation 2014 ska kunna intas. Samtidigt har Försvarsberedningen föreslagit budgetökningar de kommande tio åren om totalt 27 mdr kr, vilket är långt under de obalanser som påtalats. Hur avser ni komma till rätta med obalanserna mellan finansieringen av det militära försvaret och dess målsättningar/uppgifter?

– Så snabbt som möjligt måste det ske en kalibrering mellan regeringen och försvarsmakten om hur den reella ekonomin ser ut i förhållande till nuläge och framtida ambitioner. De ekonomiska problemen är stora och komplexa. Det är först när det finns en tydlig gemensam verklighetsuppfattning som det går att åtgärda problemen konstruktivt. Först då kan man börja bygga något för framtiden som också realistiskt sett kan fungera. Önsketänkande och skönmålningar om nuläge och framtid leder inte till något positivt.

5. Sverige lägger idag knappt 1,2 % av BNP respektive 4,7 % av statsbudgeten på det militära försvaret. Vad anser ni är en rimlig nivå? (kan anges i mdr kr)

– Mer pengar måste tillföras försvaret. Vi har föreslagit en ökning av budgeten med 2 miljarder kronor fram till och med 2018. Det ska jämföras med den borgerliga regeringens ambition på endast 1.1 miljarder. Tyvärr tackade regeringspartierna nej till vårt erbjudande att hitta finansiering för 900 miljoner i samband med försvarsberedningens arbete. Problemet är dock att kostnadsökningar, indexeffekter, pågående underbalansering och osäkerheten kring den ekonomiska substansen i så kallade nysatsningar gör det problematiskt att bedöma de egentliga behoven. Försvarets ekonomi kommer troligtvis att vara föremål för återkommande debatt och analys. Vi är inte beredda att ange någon särskild procentandel av BNP som mål för försvarsutgifterna eftersom anslagen måste ställas i relation till de säkerhetspolitiska behoven inte till Sveriges ekonomiska volym. Det viktigaste är nu att vi stärker den militära förmågan.

6. Vad är det starkaste argument för ett NATO-medlemskap?

– Vi vill inte att Sverige ska söka medlemskap av Nato. Se argument nedan (fråga 7).

7. Vad är det starkaste argument mot ett NATO-medlemskap?

– Socialdemokraterna vill upprätthålla den militära alliansfriheten. Vi ser fem huvudskäl:

  1. Sverige är medlem av en politisk allians – EU – som har betydligt fler verktyg till sitt förfogande än Nato när det gäller att möta de nya hoten, till exempel genom handel, bistånd och diplomati. Det kallas ibland EU:s mjuka makt. EU:s solidaritetsklausul är mycket tydlig. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-land och inte heller om ett nordiskt land skulle drabbas. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.
  2. Sverige bör bibehålla sin handlingsfrihet. Som medlemsland i Nato vore det troligt att Sverige skulle utsättas för starka politiska påtryckningar. Vi har till exempel kunnat se hur USA krävde att Nato:s medlemsländer skulle delta militärt i Irak trots att Nato som organisation inte deltog.
  3. Vår militära alliansfrihet ger oss starkare möjlighet och trovärdighet att vara pådrivande i det globala nedrustningsarbetet. Kärnvapenanvändning är fortfarande en del av vissa Natoländers försvarsdoktriner.
  4. Vi bör själva förbehålla oss rätten att utforma storlek och inriktning på vårt försvar baserat på vår egen säkerhetspolitiska bedömning.
  5. Den militära alliansfriheten har ett starkt stöd hos det svenska folket vilket ger vår säkerhetspolitiska hållning stark legitimitet.

8. Ska Sverige delta i en internationell militär insats för att skydda civila undan IS även om någon FN-resolution ej kommer till stånd?

– För alla fredsbevarande operationer som Sverige deltar i ska det finnas ett tydligt folkrättsligt mandat. Ett mandat givet av FN:s säkerhetsråd ska alltid eftersträvas. Detta är angeläget både med hänsyn till folkrättens krav och operationernas legitimitet och säkerhet. Men vid extrema nödsituationer, som utgör hot mot internationell fred och säkerhet men inte medför åtgärder från FN:s säkerhetsråd, kan inte världen stå passiv. Agerandet måste i dessa lägen prövas från fall till fall. Vi har uppmanat FN att agera och inte utesluta militärt våld för att bekämpa IS.

9. Rekryteringen till soldatyrkena går väl, men få stannar den tid som krävs för att Försvarsmakten ska få ihop förmågan och även ekonomin. Vilka åtgärder ska vidtas för att komma till rätta med personalförsörjningen? Hur ställer ni er till att återinföra någon form av värnplikt?

– Vi har vid flera upprepade tillfällen under mandatperioden pekat på bristerna i personalförsörjningen. Vi har drivit på för att främja att fler ska fullfölja sina kontrakt för att motverka soldatavhoppen, markerat svårigheterna att rekrytera deltidsanställda soldater och föreslagit en allmän mönstring. Viktigast är att genom en ökad övningsverksamhet höja den militära förmågan. Dessutom måste system för stimulanser för framtida studier och premier vid avslutad tjänstgöring prövas. Likaså måste soldaternas sociala villkor ägnas stor uppmärksamhet. Vi är dessutom öppna för att utreda en ny form av plikt där den norska modellen med en kombination av professionellt försvar och värnplikt kan vara intressant att studera.

10. Det civila försvaret hamnar ofta i skymundan i debatten, men rustades liksom det militära ner kraftigt under 90- och 00-talen. Hur vill ni förbättra det civila försvaret?

– Vi vill bygga ett civilförsvar som är ett stöd för försvarsmakten i händelse av kris. I försvarsberedningens senaste rapport redogör man för en sådan modell. Det innebär en mycket tydlig ambitionsnivåökning på detta område. Även den civila krisberedskapen måste stärkas vilket också kräver en utvärdering av nuvarande verksamhet. Exempelvis måste erfarenheterna från branden i Västmanland tas tillvara.

Gästinlägg: Han bytte sydvästen mot en båtmössa – välkommen ut Skipper!

Det här inlägget är, och kommer att vara unikt på den här bloggen. Det är första och sannolikt sista gången ett helt inlägg kommer att handla om mig som privatperson, och inte om de frågor jag väljer att skriva om annars, d.v.s försvarsfrågorna.

Jag fick i går kväll ett gästinlägg mailat till mig från en tidigare gästskribent på den här bloggen, nämligen SeaBear. Ett inlägg jag givetvis blev väldigt glad av att läsa. Det är inte varje dag man får ett sådant hyllningsinlägg i mailkorgen. Stort tack för det SeaBear, jag blev verkligen rörd.

Gårdagen var givetvis mycket omtumlande och uppmärksamheten runt det faktum att bloggaren Skipper nu helt plötsligt hade fått ett namn i samband med vår debattartikel i gårdagens DN översteg vida vad jag hade förväntat mig. Det var full trafik på alla sambandsmedel hela dagen. Jag blev utöver alla ryggdunkningar intervjuad av lokaltidningen redan på förmiddagen och finsk media (2) (3) hörde av sig under eftermiddagen, en intervju som Johan Wiktorin tog hand om på ett föredömligt sätt. 

Andra blogginlägg som jag vill uttrycka min uppskattning för är signerade av mina goda vänner Sjätte mannen och Commander. Stort tack till er!

I dag har jag fått väldigt många positiva kommentarer från många av mina kollegor, både på min arbetsplats och från andra delar av Försvarsmakten via mail. Även från personer jag aldrig har träffat. Tack! Ni vet själva vilka ni är. 

I bilen på vägen till jobbet i dag blev jag även intervjuad för SvD räkning av Mikael Holmström. 

Men det som väger tyngst av allt är ändå Marinchefens artikel på Marinbloggen som på något sätt är den slutgiltiga bekräftelsen på att attityderna till öppenhet och debatt inom Försvarsmakten faktiskt är förändrad i grunden. Tack för det Amiral, du är ett föredöme!

Aldrig hade jag trott att det skulle bli sådan uppståndelse för att en enkel örlogskapten, förvisso med en hel del åsikter, klev ut i ljuset från en undanskymd tillvaro på webben.

Nog om detta, och nog om mig som person. I morgon återtar bloggen sin ursprungliga form och därmed också sakfrågorna. Men först gästinlägget från SeaBear. Tack!

/ Skipper

———————— 


Flitigt citerad i fikarum och mässar! Doldisen och sanningssägaren som lyft fram marina frågor på ett sätt som många velat men inte vågat eller kunnat.
Vem är det, var finns han? 

Är det flera, kan man verkligen skriva så mycket och så initierat på egen hand? Hur vågar han kritisera som han gör? Nyfiket har alla undrat om det är kamraten bredvid oss, eller någon djupt inne i högkvarteret som vågat ställa saker på sin spets i debatten om vår marin.

Nu står det klart för alla att vår främste marina försvarsbloggare inte bara en piprökande gammal sjöman i sydväst, utan en livs levande örlogskapten vid 3.Sjöstridsflottiljen i Karlskrona. Om han nu kommer gastalta sig genom ett janusansikte (huvud som avbildar två ansikten) eller om han vackert fortsätter sutta på sin pipa det återstår att se.

Spekulationerna har varit många och gissningarna om vem som döljer sig bakom alias Skipper har ofta pekat mot någon centralt placerad, högt uppsatt och med mycket god insikt i Försvarsmakten. Att många fått den bilden är inte så konstigt då det som skrivits på bloggen vittnat om kunskaper både på bredden och på djupet. För att kunna förmedla det som Skipper gjort på sin blogg, kan man inte bara haspla ur sig enkla tyckanden, man måste vara väl inläst på vad som beslutas och processas inom Försvarsmakten, högt som lågt, men även politiska processer och beslut (och ickebeslut!). För att bli tillräckligt initierad och kunna skriva med sådan trovärdighet, krävs ett enormt engagemang, vilket man knappast tror är möjligt vid sidan av ett annat arbete. Det är synnerligen imponerande!

Fyllt viktiga funktioner med sitt bloggande

Skipper har genom sitt bloggande och twittrande fyllt flera funktioner. Den tydligaste har väl varit att föra en konstruktiv debatt kring vår marina förmåga mot såväl politiker som försvarsmaktsföreträdare. Men han har bidragit med mycket mer än så!

Skipper har genom sitt bloggande också öppnat upp debatten bland oss övriga försvarsanställda, han lyfter fram sådant som sedan flitigt diskuteras vidare på mässar, bryggor och gångbord. Skipper har bidragit till att skapa en större transparens i Försvarsmakten, där han skrivit så initierat att man från myndighetens sida oundgängligen måste bemöta och besvara hans påståenden. Det är ju så, att om ingen vänder på stenen är det få som undrar vad som finns under den, och ingen behöver heller stå till svars eller bemöta det. Jag vill mena att Skipper med övriga försvarsbloggare faktiskt är de som fått Försvarsmaktens vision om öppenhet att gå från tomt prat till verklighet. För detta är de värda myndighetens stora tack!

Sist men inte minst har det varit mycket lärorikt att läsa bloggen. Jag tror det är många som idag har en helt annan förståelse för hur politiska beslut påverkar oss, och vad konsekvenserna av Försvarsmaktens prioriteringar innebär. Skipper har förmågan att sammanfatta det komplexa och omfattande för att sedan förmedla det på ett sakligt och enkelt sätt. Detta gör att många i organisationen idag är betydligt mer upplysta än de tidigare var!

Respekt i offentlighetens ljus

Att Skipper nu väljer att träda fram har jag all respekt för och jag inbillar mig att den märkliga känslan av att hela tiden vara omtalad och citerad är påfrestande. Att skriva om sin arbetsgivare, sin arbetsplats och i vissa fall arbetskamrater, för att sedan gå till jobbet för att höra reaktionerna kan säkert vara roande, men naturligtvis också skrämmande. Även om den stora merparten är positiv, så finns ju de som anser att Skipper bara vill förmedla problem, är bakåtsträvande och vill stimulera oss till kalla kriget tankar. Men de flesta av oss, omskrivna eller inte, är tacksamma för det jobb Skipper gjort för den marina debatten!

Skipper är nu så pass etablerad att han med stort förtroende kan ta debatten även i offentlighet utan att riskera bli bortsorterad för att han ”bara” är örlogskapten. Skipper har jobbat upp den respekt han behöver och förtjänar, nu är det bara önska lycka till och hoppas genomslagskraften blir ännu större!

Jag hoppas att Skippers offentliggörande nu möts med respekt från företrädare och kollegor inom Försvarmakten, och inte döms för att ibland vågat vara obekväm och ärlig. Jag är tämligen övertygad att han kommer få den reaktion han förtjänar, såsom ryggdunkande kollegor, beröm från chefer och en och annan politiker som skruvar lite på sig.

Avslutningsvis

Skipper, du är en krigare! Ditt vapen har varit det skrivna ordet med en till synes outtömlig arsenal. Ditt vapen har i det här fallet haft stor påverkan på debatten om vårt försvar i allmänhet, och vår marin i synnerhet. Vi är många som hoppas du fortsätter vara en lika aktiv debattör, opinionsbildare och utbildare som du hittills varit. Fortsätt med din spetsiga och konstruktiva argumentation i kriget för en bättre marin! Men det vet jag att du gör Niklas, sjökrigare som du är!

En flottist krigar ju normalt inte i sydväst, vilket Skipper syns göra. Men är du en lika duglig krigare i båtmössa finns det ju hopp om vår försvarsförmåga…

Tack Niklas för ditt viktiga bidrag till den marina debatten!

/SeaBear

(Jag har förstått att du också fått äran att bli fartygschef, Grattis! Har dessvärre ingen egen båt, men ställer gärna upp som rotepuling i debatten )

En försvarspolitik fast i år 2004

Baltiska kedjan, 23 augusti 1989. 2 miljoner invånare i de av Sovjetunionen annekterade Estland, Lettland och Lituaen bildar en 600 km lång mänsklig kedja för att manifestera för frihet. En frihet man 2 år senare erhöll, men som nu riskerar att snart vara borta
Baltikum är det nya Berlin.

Så sammanfattar den brittiske journalisten och författaren Edward Lucas det nya säkerhetspolitiska läget i Europa i en artikel i Politico (mycket läsvärd). Lucas har helt rätt. I det nya Europa med dess växande spänningar mellan EU/USA på ena sidan och Ryssland på den andra finns endast ett område där EU och NATO har en direkt landgräns mot Ryssland och det är i Baltikum. Sålunda har även Östersjöns strategiska betydelse ökat flerfaldigt. Som Lucas påpekar måste nu Europa och USA nu inskärpa i Ryssland att Baltikum ej kommer att överges och att även lågintensiva ryska aktioner mot Baltikum kommer att betraktas som ett anfall mot NATO. Det finns en direkt parallell till detta i president Kennedys berömda tal i Berlin (Ich bin ein Berliner), som bidrog till den sovjetiska tron att en väpnad aktion mot Västberlin skulle utlösa ett kärnvapenkrig. Som tur var synades aldrig den handen.

Frågan är nämligen hur beredda länder i framförallt Sydeuropa är att ställa upp för Baltikum. Redan idag drabbar de ryska motsanktionerna det ständigt lika besvärliga europeiska jordbruket och i flera länder har bönder därför protesterat mot EU:s sanktioner mot Ryssland. I Tjeckien, Slovakien och Ungern har man från regeringshåll uttryckt ogillande mot EU:s sanktioner. Serbien, på väg mot EU, har meddelat att landet aldrig kommer att införa sanktioner mot vänlandet Ryssland. Bilden av ett EU splittrat i hur man ska behandla Ryssland är därmed tydlig, vilket är lika tacksamt för Putin som det är oroande för Baltikum.


På efterkälken

Den svenska försvarspolitiken har inte hängt med i den utveckling som skett i Europa sedan 2008 och Georgienkriget. Tecknen på det Rysslands politiska förändring och den massiva ryska upprustningen har varit många utan att några större åtgärder vidtagits. En av förklaringarna kom under SVT:s utfrågning av statsminister Fredrik Reinfeldt i torsdags kväll.

”Jag har att väga många saker hur Sverige ska förhålla sig till sina grannar. Jag har suttit med några av de 400 företag som finns på plats i Ryssland och som ju ser, eller hoppades i alla fall för en tid sedan på ett annat Ryssland, mer i kontakt med sin omvärld.”

Den bild som redovisats av av de militära underrättelseorganen, Totalförsvarets Forskningsinstitut med flera, har alltså statsministern inte brytt sig om utan istället hellre lyssnat till svenska företag som verkar i Ryssland och deras bild av situationen. Den bilden har uppenbarligen varit mycket mer positiv och därför tacksammare att ta till sig, vilket bidrar till att förklara varför så lite hänt i den moderata försvarspolitiken. Statsministern är därmed ytterligare ett exempel på vad som händer när man drabbas av konfirmationsbias. Bekymrande nog verkar insikten ändå inte ha infunnit sig att ”nu är det allvar”, eftersom de ”satsningar” på försvaret som regeringen har presenterat börjar falla ut i pengar först om 4 år för att kulminera 6 år senare då försvarsbudgeten ska ha ökat med 5,5 mdr kr i förhållande till nuvarande nivå. Det är alltså en åtgärd som inte ger den minsta effekt idag eller under kommande mandatperiod och därför lika lätt kan annulleras.

Se gärna hela den utfrågningen av statsministern i försvars- och säkerhetspolitik (1.14 – 1.19). Det är många märkliga svar. T ex verkar Reinfeldt vara den ende som inte trott att Putin inte skulle återinträda som president efter Medvedev.

En annan fråga som ställdes till statsministern, rörde det besked ÖB Sverker Göranson lämnade nyåret 2013 att Försvarsmakten vid intagen insatsorganisation 2014 endast kommer att kunna försvara en specifik del av landet i en vecka mot ett begränsat väpnat angrepp. Därefter måste utländsk militär hjälp ha nått Sverige. Det var ett besked som förvånade många när det levererades och som än idag väcker en hel del uppseende – hur kunde det bli så här? Tyvärr har väldigt få insett att detta ”en-veckasförsvar” inte är aktuellt idag utan först när insatsorganisationen verkligen intagits, där prognoserna idag talar om någonstans år 2020-2023 – om statsmakterna skjuter till det 70-tal miljarder kr som just nu saknas för detta. Med andra ord, mycket långt ifrån den ”satsning” som regeringen presenterat under våren som därtill är en utökad ambition jämfört med den insatsorganisation 2014 som beslutades av riksdagen 2009. Statsministern viftade bort frågan om en-veckasförsvaret med motfrågan ”försvar mot vad?”, varvid man kan fundera på varför vi överhuvudtaget har en försvarsmakt i Sverige.

Försvarsbeslutet 2004

Hur kunde det då bli så att Sverige först på 2020-talet ska kunna ha ett försvar mot ett begränsat väpnat angrepp? Svaret står att finna i försvarsbeslutet 2004, vilket ytterst var en produkt av regeringssamarbetet mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Efter valet 2002 vidtog ett omfattande kompromissarbete mellan dessa partier när Socialdemokraterna skulle säkra stöd för att kunna fortsätta regera i minoritet. Av de 121 punkter som förhandlades, avhandlade en försvaret där överenskommelsen var en bantning av försvarsbudgeten med 6 mdr kr årligen. Till slut blev det dock bara 3 mdr kr som kom att utgöra reduktionen i det följande försvarsbeslutet.

Försvarsmakten fick inför försvarsbeslutet i uppgift att redovisa konsekvenserna av fyra olika anslagsnivåer (+3, ±0, -3 och -6 mdr kr/årligen). Då den ekonomiska situationen efter försvarsbeslutet 2000 redan var mycket allvarlig skulle även +3 mdr kr innebära en omfattande reduktion av försvaret. I riktlinjerna ingick också en fullständig ominriktning av försvaret mot att huvudsakligen genomföra internationella insatser och till mindre del ha förmåga att hävda territoriell integritet (incidentberedskap med mera). Uppgiften att kunna försvara landet mot ett väpnat angrepp utgick då situationen ej ansågs kunna uppstå under det som brukar kallas ”överskådlig tid”.

Inför försvarsbeslutet redovisade Försvarsmakten i sitt budgetunderlag för 2005 konsekvenserna av de fyra olika finansieringsalternativen. Detta är av mycket stort intresse för dagens situation i försvaret, då dagens organisation är densamma som den som beslutades i försvarsbeslutet 2004 och följaktligen lider av de konsekvenser som då redovisades. Så här skrev Försvarsmakten avseende nivån -3 mdr kr:

”Samtliga planeringsalternativ bygger på förmåga att hävda den territoriella integriteten som är avvägd relativt det rådande omvärldsläget. I planeringsalternativ minus 3 är dock kapaciteten begränsad att verka i flera geografiska områden samtidigt. Denna begränsning finns i än högre utsträckning i planeringsalternativ minus 6.”

Vi ser alltså redan här i sammanfattningen att en konsekvens av den kraftigt minskade numerären var att redan den begränsade uppgiften att hävda territoriell integritet (jämför incidentberedskap) innebar att insatsorganisationen skulle ha svårt att verka på flera platser samtidigt.

Vidare kan man under den särskilda redovisningen för -3 mdr kr läsa följande om den nationella förmågan (min understrykning):

”Försvarsmakten skall upprätthålla och utveckla grundläggande kompetens för och förmåga till väpnad strid i samordnade operationer i prioriterade områden och miljöer, samt anpassa personell och materiell kvalitet i förbanden inom ramen för principerna för differentierad beredskap1. Detta ger Försvarsmakten förutsättningar att i händelse av ett försämrat omvärldsläge och efter successiva beslut av statsmakterna kunna utveckla den operativa förmågan att, med begränsningar i uthållighet, möta operationer av begränsad omfattning i ett område.

Under avsnittet där man utvecklar förmågan att på 10 års sikt, d.v.s. bortom 2014, hantera ett väpnat angrepp mot Sverige finner man ytterligare förtydliganden:

”I planeringsalternativ minus 3 miljarder kronor avvecklas flera moderna förband, som mycket väl skulle kunna vara till nytta i framtiden.

Sammantaget medger resurserna möjlighet att verka i ett begränsat område, för att där uppnå förutsättningar att kunna nå gynnsamt avgörande.”

Här ser vi alltså svart på vitt att situationen med det en-veckasförsvar som omtalades av ÖB är just det försvar som Försvarsmakten redovisade som konsekvens för just det handlingsalternativ som sedermera beslutades av riksdagen. Vidare finns många av de allvarliga konsekvenser och oförmågor som det svenska försvaret dras med idag och som många politiker ställer sig oförstående till, redovisade med all önskvärd tydlighet.

Historien slutar dock inte där. Den försvarsmaktsorganisation som beslutades 2004 har sedan dess reducerats då t.ex. antalet artilleribataljoner, säkerhetsbataljoner och mekaniserade bataljoner har minskats. Likaså har den personella numerären inom flera förband minskats avsevärt. Finansminister Anders Borgs utspel i Almedalen 2007 medförde att försvarsbudgeten sedan kom att närma sig det som inför försvarsbeslutet 2004 benämndes alternativ -6 mdr kr, det vill säga den nivå som till och med Miljöpartiet slutligen sett som orealistisk. Under 2008 planerades därför ytterligare förbandsnedläggningar. Dessa kom dock att ställas in som ett resultat av Georgienkriget. Några ekonomiska tillskott för att kompensera för de uteblivna förbandsnedläggningarna gjordes dock inte. Däremot höjde regeringen ambitionen för försvaret rejält genom att beordra att samma organisation som beslutats i försvarsbeslutet 2004 med syfte att enbart genomföra internationella insatser, nu även skulle ha uppdraget att försvara Sverige.

Fast i år 2004

Det ovanstående visar var Sverige står idag avseende försvar. Tecknen har varit många på en allt mer instabil omvärldsutveckling i Europa och Sveriges absoluta omvärldsområde. Hittills har dock inte ett enda av de ”successiva beslut” som omnämns i Försvarsmaktens budgetunderlag för 2005, eller i propositionen för försvarsbeslutet 2004, fattats och som situationen just nu ser ut kan det första tas till våren för att påbörja en effekt från 2018. Med andra ord – fyra år efter att vi började bevittna ett nytt mellanstatligt krig i Europa.

Häromdagen fattade det danska Folketinget beslut om att Danmark ska delta i NATO:s robotförsvar. Visserligen bara med sensorer placerade på fartyg och inte som bas för robotar, men detta kommer ändå att kraftigt höja insatserna i Östersjöområdet. Ryssland har sedan länge varit tydligt med att man kommer att bemöta robotförsvaret med frambasering av Iskanderrobotar, vilket ytterligare talar för en basering av dessa i Kaliningrad. Baltikum är något av en militär munsbit för Ryssland och det är i ljuset av det vi ska se den ökade amerikanska närvaron där, ämnad att avskräcka från ett angrepp. Den ryska övningen Zapad (Väst) 2009 innebar ett scenario där man övade ett angrepp på Baltikum. Övningen fick NATO att återuppta sin försvarsplanering och att påbörja en krisplanering i händelse av ett ryskt angrepp på Baltikum. Sveriges roll i detta scenario är omfattande, framförallt till följd av Gotlands läge, men vad gäller södra Sverige, samt svenskt territorialvatten och luftrum. Enligt Edward Lucas ingår också bruk av det sistnämnda i NATO:s planering, varvid man utan tvivel kan sluta sig till att dessa områden också ingår i rysk planering för att just hindra NATO:s handlingsfrihet. Ur Deception (2012):

”NATO contingency plans now for the first time include the Baltic States, involving the use of Swedish airspace and Polish troops.”


Hösten 2013 hölls en ny Zapad-övning i Östersjöområdet och landytorna närmast Baltikum. I veckan publicerades en finsk rapport som bl.a. avslöjar att övningen i själva verket var flera gånger större än den låga numerär som föranmälts till OSSE. Att Ryssland tillmäter Östersjöområdet stort militärt intresse går inte att ta miste på. Om två veckor hålls NATO:s toppmöte i Wales, där en av huvudfrågorna kommer att vara just förstärkning av Baltikum och Polen och permanent basering av NATO-stridskrafter i dessa länder. Aktioner föder motreaktioner och vad det ryska svaret blir återstår att se.

Medan den säkerhetspolitiska dansens virvlar blir allt snabbare i vårt absoluta närområde, tvingas man dock tyvärr konstatera att svensk försvarspolitik fortsatt sitter fast i år 2004. Mycket lite pekar på att någon förändring står för dörren. Ett misstag som kan få allvarliga konsekvenser när den Europas säkerhetspolitiska brännpunkt numera är lokaliserad till vår bakgård – vare sig vi vill det eller inte. Dagens Nyheters debattsida skriver jag därför idag tillsammans Johan Wiktorin och Niklas Wiklund (tidigare endast känd som Skipper) om behovet av att stärka den svenska försvarsförmågan på riktigt och hur detta kan åstadkommas.

För den som vill läsa mer om försvarsbeslutet 2004 och den svenska försvarsreformen som ledde till att det svenska försvaret var helt fokuserat på internationella insatser, skrev jag under våren en i uppsats på kandidatnivå vid Försvarshögskolan där jag identifierade drivkrafterna bakom den svenska försvarsreformen åren 1994-2004.


Mer Och Mer Och Mer

Sammanfattning
Den Danska anslutningen till NATO missilförsvar (Ballistic Missile Defence – BMD) kan troligtvis ses som slutet på all form av avspänning i Östersjöregionen. Detta kommer bedömt framtvinga någon form av motreaktion från rysk sida, troligtvis en basering av Iskander till Kaliningrad Oblast, som ytterligare kommer öka spänningarna i Östersjöregionen. Sverige som militärt alliansfri stat i Östersjöregionen kommer bli bedömt bli utsatt för påtryckningar av Ryssland för att ej närma sig NATO, denna påverkan kommer dels ske med militära maktmedel dels med underrättelseförmågor.
Analys
Denna veckas säkerhetspolitiska skräll för det Svenska närområdet står nog Danmark för, då de (140821) väljer att aktivt ta steget in i NATO missilförsvar (BMD). Vad det handlar om är att utrusta danska örlogsfartyg med radar för att kunna detektera missiler och därmed med andra enheter kunna bekämpa ballistiska missiler. På frågan om detta har något med den Ukrainska krisen att göra, så svarar man från dansk sida bestämt nej. I sig ett väntat svar, däremot om man ser nationellt till Danmark så har ingen av de tidigare utpekade staterna (främst Iran och Nordkorea) förmågan att nå med ballistiska missiler. Däremot om man ser till NATO globala säkerhetsansvar för dess medlemsstater är det ju inte omöjligt att tänka sig danska örlogsfartyg i farvatten bredvid stater som kan tänkas utnyttja sådana vapensystem.
Men ur ett Ryskt perspektiv kommer man bedömt ej ta hänsyn till detta, utan man kommer ytterligare se detta som ett hot mot dess nationella säkerhet. Samt inringningen av Ryssland fortsätter med diverse vapensystem och möjlig frambasering av mark- och flygförband till NATO östra medlemsstater samt förrådsställning av materiel till större förband, likt den metod som tillämpas i Norge. Likväl är valet av ett sjöbaserat system troligtvis mer provokativt mot Ryssland kontra ett markbaserat system i Danmark (bortsett från radarn på Grönland). Det sjöbaserade system har dels en högre grad av rörlighet dvs det kan finnas vid rätt plats dels blir det markant mer svårbekämpat kontra ett markbaserat system likt det planerade i Polen i och med att dess position är fixerad. 
En faktor som lätt kan glömmas bort är att danskt territorium även omfattar Grönland. Vilket innebär att danska fartyg utrustade med denna utrustning mest troligt kommer patrullera detta område, vilket ligger över ryska missilbanor för att slå mot Nordamerika. Det i förlängningen kan även innebära att danska fartyg kan genomföra patrullering närmare Ryssland med denna utrustning. Något som även Rysslands vice premiärminister Dmitryi Rogozin talat ofta om, hur NATO fartyg utrustade med dessa system kan komma att patrullera längs Rysslands gräns i Barentsregionen.
Vad får då detta beslut för implikationer för Sverige? Sett till hela Östersjöregionen kommer bedömt den säkerhetspolitiska situationen ytterligare försämras, Ryssland har varit väldigt tydliga rörande dels NATO dels USA missilförsvar i anslutning till deras territorium kommer mötas upp av motåtgärder. Varvid den mest troliga i detta fall kommer bli att markrobotsystem av typen Iskander baseras, visas upp offentligt, i Kaliningrad Oblast. Denna åtgärd i sig kommer bedömt få främst Polen att agera och reagera, med ytterligare krav på förstärkning i det kollektiva försvaret från NATO, valet av en sådan åtgärd från rysk sida kan troligtvis sammanfalla med den stora NATO övningen i Polen under September 2014.
Varför är då detta så känsligt för Ryssland och varför kan den säkerhetspolitiska situationen försämras än mer utifrån detta i Östersjöregionen, frågar ju sig vän av ordning? Den främsta anledningen är förmågan att påverka Rysslands ballistiska missiler, vilket markant ökar med Danmarks anslutning till BMD, förmågan att påverka missilerna i ett så tidigt skede som möjligt, ökar även chanserna att kunna påverka dem, detta möjliggörs nu. Ryssland sätter fortfarande sin förmåga att verka med sina kärnvapenstyrkor främst, trots den markant ökade förmågan med dess konventionella stridskrafter, således blir detta ett hot mot Rysslands nationella säkerhet, därav dess motstånd mot BMD sedan dess introducering.
Påverkan mot Sverige blir troligtvis ett ökat geostrategiskt intresse av dels Gotland dels Bottenhavet och Bottenviken. Vid en säkerhetspolitiskt spänd situation mellan Ryssland och NATO så får vi förutsätta att dessa tre områden kommer vara av stort intresse för att kunna förhindra rörelser av Danska örlogsfartyg likväl andra NATO fartyg ingående i BMD. I närtid kan vi således se en ökning avseende underrättelseinhämtning i dessa områden och troligtvis, dold utplacering av sensorer, för att i förlängning kunna följa dessa fartygs rörelser dels i Östersjön dels i Bottenhavet och Bottenviken. Vid risk för en konflikt mellan Ryssland och NATO bedömer jag att sannolikheten att Gotland tas har ökat, främst för att kunna basera tyngre kustrobotsystem, för att därmed minska dessa fartygs rörelsefrihet i och med den ökade hotbilden mot dem med en sådan åtgärd.
Sannolikt kommer detta även öka graden av rysk påverkan mot Sverige. Dels med underrättelseförmågor dels med militära maktmedel. Vad avser underrättelseförmågor kommer troligtvis en tydlig inriktning ske mot att påverka beslutsfattare. Huvudfokuset i denna påverkan kommer troligtvis vara att utmåla Rysslands som ett ickehot mot Sverige. Vad avser militära maktmedel är detta ett tudelat svärd dels kan det tvinga en annan part till underkastelse för sin vilja dels kan det få motsatt effekt. Troligtvis kommer detta maktmedel nyttjas för att visa Sverige att man ligger inom Rysslands geopolitiska intressesfär. Vilket till del även Statsminister Fredrik Reinfeldt antyder att vi kan ha varit utsatta för, då han vill se en ökad förmåga att hävda territoriell integritet.
Därmed har återigen den svenska säkerhets- och försvarspolitiska situationen blivit ytterligare prekär. Statsminister Fredrik Reinfeldts avbön i Sveriges Television (140821) att man missbedömt Rysslands förmåga och intentioner, klingar tyvärr väldigt dåligt nu, det är ingen nyhet att Ryssland rustat upp sedan 2004, då dess försvarsanslag började stiga, för att vid 2008 verkligen ta fart dels vad avser moderniseringar av de väpnande styrkorna och en tydlig ökning i övningsverksamheten dels med en mer aggressiv utrikespolitik mot staterna i dess närområde. Hur man då kan hänvisa till samtal med företagsledare som jobbar i Ryssland tyder på att man har en mycket ringa säkerhetspolitisk intresse, för det är inte så att FOI eller MUST har varit positiva i sina bedömningar av utvecklingen i Ryssland. Likväl så blir denna ”avbön” ytterligare blek i förhållande till Finlands agerande i stundens allvar, då man inte räds att utnyttja uttryck som ”beredskapshöjningar” om situationen förvärras inom dess närområde.
Förhoppningsvis så förstår man nu i och med Danmarks inträdde i BMD stundens allvar. För förstår man det inte, den enda politikerna som verkar förstå det är Utrikesminister Carl Bildt, så är det illa mycket illa. För nu har verkligen det nya kalla kriget kommit in på Sveriges knutar, där varken glassiga tal om satsningar och ökningar av förmågan kommer hjälpa, det enda som hjälper nu och som krävs är faktiska satsningar och då inte på sikt utan ”Här och Nu” för att utnyttja ett känt uttryck i Försvarsmakts sammanhang. Det som gäller är att ”Agera för att ta och behålla initiativet och ta de risker detta kräver”. Det innebär kanske att man måste genomföra skattehöjningar för att möjliggöra en upprustning i snabbare takt, det kanske innebär att man måste ta politiskt obekväma beslut, men vad kan vara viktigare än att vi bevarar vår nationella suveränitet?
Slutsatser
Danmarks anslutning till NATO BMD placerar Sverige som en militärt alliansfri stat i en mycket ogynsam position gentemot Ryssland. Främst utifrån det faktum att Ryssland kommer försöka att stärka sina positioner i Östersjöregionen då dess förmåga att kunna verka med sin förstaslagsförmåga (eg. markbaserade kärnvapen) begränsas. Lägg därtill Sveriges nuvarande låga militära förmåga, vilket indirekt uttrycks av Statsminister Fredrik Reinfeldt att han ser framför sig att vi stärker vår förmåga att hävda vår territoriella integritet, så kommer Sverige vara en av spelpjäserna som Ryssland kommer att utnyttja för att kunna påverka den nu uppkomna situationen.
Bedömd händelseutveckling utifrån att Danmark har anslutit sig aktivt till BMD, är:
  1. Ryssland kommer på kort sikt genomföra någon form av maktprojecering för att visa sitt missnöje, troligtvis innebär detta att man utplacerar Iskander till Kaliningrad Oblast.
  2. Ryssland kommer på kort sikt intensifiera underrätelseverksamheten i Östersjöregionen samt Bottenhavet/Bottenviken med fokus på utplacering av sensorer för att möjliggöra lägesuppföljning av sjötrafik.
  3. Ryssland kommer på kort och medellång sikt intensifiera sina försök att påverka svensk och finsk beslutsfattning som militärt alliansfria länder och i Finlands fall randstat till Ryssland och som Sverige angränsande land till Ryssland i en för Ryssland positiv riktning.
Avslutar med en strof ur Euskefeurat låt, Mer Och Mer Och Mer, ”O hela tiden kom det bara mer o mer o mer Ja hela tiden kom det bara mer.”
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Bloomberg 1(Engelska)
Jyllands posten 1, 2(Danska)
Reuters 1(Engelska)
Jägarchefen 1(Svenska)
Sveriges Television 1(Svenska)

Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön – Del 14 – Inga fel gjorda – Cirkulera!

Långt ifrån den svenska valrörelsen bedriver Ryssland fortsatt aggression mot Ukraina. Allt tyngre materiel som stridsvagnar, bandhaubitsar och luftvärnsrobotvagnar förs i en allt stridare ström från Ryssland in i Ukraina. De senaste dagarna har Ukraina hävdat att de tillfångatagit reguljära ryska soldater från bland annat 76. luftlandsättningsdivisionen i Pskov. Dessutom verkar nu Ryssland för första […]

Hur ska Sverige hantera IS?

Igår när jag spenderade större delen av dagen bakom ratten, lyssnade jag bland annat till Studio Ett där Fredrik Malm (fp) och Désirée Pethrus (kd) debatterade svensk vapenexport till kurderna och ett svenskt deltagande i en intervention mot IS. Jag slogs återigen av hur lättvindigt folk ofta uppfattar att det ska gå att framgångsrikt genomföra en militär insats och få stopp på en stundande eller till och med pågående humanitär katastrof. Nu slipper jag dock själv skriva den analys som jag satt och eldade mig för eftersom det problemet har redan Morgonsur löst på ett sätt som jag helhjärtat kan instämma i, så läs gärna den analysen.

I mellanmjölkens förlovade land verkar koncensus än en gång vara att det som vi gör bäst är att stå utanför ett skeende, yttra fördömande ord och kräva att ”någon” ska göra ”någonting” åt problemet, trots att vi själv har vissa medel vi kan använda för påverkan. Gång på gång påpekar debattörerna att nu är det mycket bråttom eftersom en humanitär katastrof står för dörren, för att i nästa andetag ropa på en FN-resolution. En åtgärd som kommer att dra ut på tiden. Sveriges största partier verkar rörande överens om att det handlingskraftigaste alternativet som kan vidtas mot IS framfart är att skriva debattartiklar i frågan i svenska dagstidningar (Svenska Dagbladet respektive Expressen).

Parallellt med detta har SÄPO än en gång pekat på tillflödet av svenska medborgare till IS och andra ”al Qaida-inspirerade grupper”. Man omtalar där 80 bekräftade fall och att ca 20 redan dött. Detta är en statistik som jag anser inte håller och något som Johan Wiktorin redan tidigare i år berört. Med 20 döda av 80 (eller 100?) deltagande skulle förlustsiffrorna vara dubbelt så höga som under första världskriget, vilket förefaller helt orimligt om man betänker den typ av strid som genomförs. Här har man exempelvis i Storbritannien i dagarna redovisat motsvarande förlustsiffror (ca 20) bland brittiska medborgare som rest för att strida för IS. Skillnaden är dock att de brittiska säkerhetstjänsterna talar om 500 tillresta och inte 80. I Frankrike talade man redan i början av året om 20 stupade jämfört med 700 tillresta. De svenska siffrorna förefaller därför vara rejält i underkant och risken är att problemet är betydligt större än vad SÄPO redovisar. (Läs gärna Brix om att ändra lagen för att motverka krigsturism 1, 2)

Att strypa tillflödet av svenska medborgare till såväl IS som andra konflikthärdar runtom i världen, såsom exempelvis Somalia och Ukraina, bör göras till en politisk prioritet och torde vara något som samtliga partier kan ställa sig bakom. I dagsläget är det inte straffbart att strida för en annan nation, milis eller gerillagrupp. Däremot är det straffbart att i Sverige genomföra rekrytering av personer. Dock med mycket lågt straffvärde. Samtidigt bör möjligheten fortsatt finnas kvar för svenska medborgare att tjänstgöra i andra länders försvar, om detta sanktionerats av svenska staten såsom fallet exempelvis var under Vinterkriget. Personer med dubbelt medborgarskap kan även tvingas till värnplikt i sitt andra hemland, där Finland och Turkiet är två exempel.

I dagsläget bedömer jag att det finns mycket små möjligheter för Försvarsmakten att snabbt delta i en internationell insats i Irak. Samtidigt förefaller det också osannolikt att en sådan snabbt skulle kunna komma till stånd, såvida inte en inbjudan kommer från Iraks regering. I Sverige finns dock den politiska traditionen att internationella militära insatser ska grundas i ett FN-mandat. Oavsett om en insats skulle aktualiseras på inbjudan eller genom FN-mandat, kvarstår faktum att en sådan skulle kräva ett riksdagsbeslut. Att regeringen skulle inkalla riksdagen innan valet och riksmötets traditionella öppnande den 30 september är mycket otroligt. Därmed försvinner sannolikt även den moraliskt stärkande åtgärden att liksom USA och Storbritannien från flygplan genomföra fällning av humanitärt stöd till flyktingar.

Att ta steget från vackra ord till handling verkar vara lika svårt denna gång som så många gånger förut i Sverige. Innan man skriker för högt om aktion bör man dock läsa Morgonsur och ställa sig frågan om man är villig att betala priset för omfattande och långsiktigt engagemang. Sverige har just lyckats ta sig ur ett annat mycket långsiktigt engagemang i Afghanistan, där scenariot var liknande det nu aktuella och den politiska kämpaglöden till en början var mycket stark för att sedan falna med åren.

Mer om IS:

Försvarsmaktens kostnader ska ”tas inom ram”!



När man nu börjar få kontroll över den omfattande skogsbranden i Västmanland genom omfattande insatser från luften och på marken så kommer nu den ofrånkomliga debatten om vem som ska betala kalaset som ett brev på posten, och tyvärr så verkar risken nu vara uppenbar att detta kan komma att bli en rejäl ekonomisk käftsmäll för Försvarsmakten.

Räddningsinsatserna bedöms uppgå till omkring 5 miljoner per dygn enligt uppgifter i SvD. När kommunerna höjde oroliga röster för hur de skulle klara av att betala för insatsen så lovade försvarsminister Karin Enström bara för någon dag sedan att kommunerna måste ansöka om ersättning, men att dessa ansökningar nu skulle ”hanteras skyndsamt”.  Tidigare har sådana ansökningar kunnat ta flera år för regeringen att hantera innan pengar betalats ut. Men nu gör regeringen helt om i frågan och utlovar i dag via ett pressmeddelande att regeringen nu anslår 300 miljoner kronor till kommunerna som ska täcka alla kostnader för branden. Detta är helt rätt agerat av regeringen, men man kan inte undvika att fundera över huruvida det kommande riksdagsvalet har haft ett finger med i spelet. Min bedömning är att regeringen så långt som möjligt vill undvika negativ publicitet så tätt in på valet. Nåja..

I Norberg är dock kommunstyrelsens ordförande ändå rädd att 300 miljoner inte kommer att täcka alla kostnader som de drabbade kommunerna nu tvingas betala och är fundersam över hur kostnaderna ska fördelas.

– Ska vi tänka att det är den kommun där branden startade som får ta hela kostnaden, eller ska vi tänka att det är den kommun som har flest kvadratmeter nerbränt som får ta största kostnaden, frågar hon sig.

Våra riksdagspolitiker börjar nu också att reagera. Försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist kallar nu till möte i syfte inleda en utvärdering av branden och samhällets beredskap som uppenbarligen inte är den bästa om man beaktar det faktum att Länsstyrelsen via Facebook begär in saker från allmänheten för att klara av att försörja de som arbetar med insatsen avseende grundläggande utrustning så som strumpor och handskar etc.


Så långt är allt väl, och det viktigaste av allt, d.v.s. att branden bekämpas ser nu ut att kunna åstadkommas. Kommunerna verkar dessutom få sina pengar och försvarsutskottet ska se över beredskapen. Bra! Återstår gör då Försvarsmakten – som ånyo verkar bli den myndighet som får sitta med Svarte Petter på hand när spelet så småningom avslutas.

Det förhåller sig nämligen på följande sätt. Beroende på vilken typ av stöd som Försvarsmakten bistår med så gäller olika regler för olika situationer. Detta är reglerat i lagen. Om Försvarsmakten bistår med stöd enligt stödförordningen till kommun eller enskild ska Försvarsmakten ta ut full kostnadstäckning för de uppgifter man utfört på uppdrag av någon annan.  Det kan handla om att bistå kommun eller annan statlig myndighet med ex. helikoptertransport av skadade eller sjuka.

Om en insats istället går under lagen om skydd mot olyckor (LSO) får Försvarsmakten inte ta ut någon avgift från en kommun. Då ska Försvarsmakten själv stå för alla kostnader.

I riksrevisionens rapport med titeln Försvarsmaktens stöd till samhället vid kriser – RiR 2011:15 framgår detta med all önskvärd tydlighet.

Detta betyder att det för genomförande av insatser inte har avdelats någon särskild budget, vare sig för den del som myndigheten själv ska stå för eller det man ska får full kostnadstäckning för. Enligt Försvarsmaktens Verksamhetsuppdrag budgeteras eller avdelas inga särskilda medel för uppgiften utan uppgiften löses inom ramen för de övriga försvarsuppgifterna. 

Insatschefen konstaterar i sin verksamhetsorder att för insatser planeras inga ekonomiska resurser. Uppkomna kostnader bokförs efter hand och ska regleras i Försvarsmaktens årsbokslut. Det betyder att det inte på förhand avsätts medel för att ge stöd till samhället.

Att det sistnämnda gäller bekräftas även av informationsdirektör Erik Lagersten i dag via twitter.

@wisemanswisdoms @jamesmashiri @Twitt_Skipper Pratar vi LSO så står #svfm för sina kostnader.
— Erik Lagersten (@lagersten) 11 augusti 2014


Med tanke på hur ansträngd Försvarsmaktens ekonomi är i dagsläget så kommer kostnaderna för skogsbranden att slå oerhört hårt mot verksamheten innevarande år om kostnaderna skall tas inom ram och inga ytterligare ekonomiska medel skjuts till från regeringen. I dagsläget tyder ingenting på att Försvarsmakten kommer att kompenseras för utgifterna!

Försvarsmaktens insatser i Västmanland har gjort stor skillnad och har varit omfattande. Fem helikoptrar med personal, åtskilligt med hemvärnspersonal ur Västmanlands hemvärnsbataljon, en R3-pluton från F 21 och säkert en mängd annan personal och materiel från andra förband ,som jag i skrivande stund inte har exakt koll på, har deltagit i insatsen. Många har säkert avbrutit sin semester för att ställa upp, något som bland annat innebär mycket stora övertidskostnader.

Om myndigheten Försvarsmakten själv skall stå för egna kostnader inom ramen för innevarande års redan ansträngda budget, ja då inser man snabbt att detta kommer att få stora konsekvenser.

För att ta ett exempel från verkligheten i syfte att påvisa vad uppkomna kostnader kan ge för konsekvenser så kan vi titta på marinens stora övning SWENEX. Övningen som var planerad att genomföras i höst med hela Marinen under 11 dygn är på grund av uppkomna kostnader i samband minröjningsoperationen OPEN SPIRIT nu struken efter C FÖRB PROD beslut.

Marinen hade från början tilldelats ca 20 miljoner för att genomföra SWENEX. Den summan har nu halverats och kvar finns nu enbart 10 miljoner. Detta innebär att övningen SWENEX stryks och att man nu i ett sent skede ska försöka planera om och i stället försöka åstadkomma en kortare övning om fem dygn, eventuellt med ett reducerat antal enheter.

Anledningen till detta är att regeringen under försommaren beslutade om att förlänga OPEN SPIRIT och genomföra ett uppkommet örlogsbesök i Riga på kvalificerad övertid. Detta kostade ungefär 7,5 miljoner kronor. Pengar som regeringen inte kompenserade Försvarsmakten för. Detta skulle ”tas inom ram”! Utöver detta har ytterligare 2 miljoner kronor betalat andra kostader.

Om vi i stället applicerar samma hantering på skogsbranden och övertidskostnader för personal samt kostnadskrävande enheter så som helikoptrar, så kan man snabbt inse att kostnaderna kommer bli mycket omfattande. När Försvarsmakten då kommer att tvingas spara på innevarande års budget så kan man givetvis inte dra in på fasta löner och lokalhyror. Det man kan reducera är drivmedel, ammunition och övningsdygn, vilket i praktiken innebär inställda övningar.

Det skulle därför inte förvåna särskilt mycket om även de sista 10 miljonerna för höstens femdagarsövning kan komma att försvinna, att all flygverksamhet förutom incidentberedskapen ställs in, och att Armén får sparka kottar på kaserngården fram till jul. Detta skulle rimma mycket dåligt mot det faktum att regeringen flera gånger under våren och sommaren deklarerat att man vill öka övningsverkamheten och närvaron på och över Östersjön, och att man genom satsningarna ”stärker vår försvarsförmåga”.

Min enda slutsats av detta är att regeringen måste kompensera Försvarsmakten på samma sätt som man nu kompenserar kommunerna. Ett sätt vore att överföra outnyttjade medel från anslaget för internationella insatser istället för att dessa pengar skall gå tillbaka till Anders Borgs kassakista. Allt annat än att kompensera Försvarsmakten för detta är oacceptabelt!

Krig, kaos och katastrof

Världen snurrar vidare i galen fart och människovärdet står inte högt i kurs på sina håll. Den arabiska våren är helt och hållet utstampad och vanliga människor som du och jag, hackas eller slits itu mellan diktatorer och fanatiska extremister. Snart sagt varje del av EU:s södra och östra grannområde står i brand eller glöder […]

Frivilliga en styrka där staten abdikerat från ansvaret (uppdaterat 11/8 00.30)

Under eftermiddagen uppmärksammades jag på att det i Västerås skulle genomföras en akut insamling så att personer som deltar i arbetet med att bekämpa den stora skogsbranden i Västmanland ska kunna klara av helgen. Något som fick mig att baxna. Inte att goda människor ställer upp och samlar inte förnödenheter och materiel, utan att sådant överhuvudtaget ska behövas när det rör sig om de mest grundläggande artiklar för en insats vid samhällspåfrestning. Skogsbranden har nu rasat i 10 dagar och att den skulle fortsätta rasa över helgen lär ingen ha tvivlat på. Frågan man kan ställa sig är var tog det statliga ansvaret vägen? Var är krisberedskapen? Varför ska privatpersoner behöva samla in strumpor, kläder, mat, vatten, madrasser, strålkastare, whiteboard-tavlor med mera till de insatta som arbetar med skogsbranden så att de kan lösa sin uppgift? Hur kan detta överhuvudtaget tillåtas vara ett logistiskt problem?

(Har klippt bort listan om 34 specificerade artiklar punkter då bilden blev för lång)

I Sverige finns inte längre någon försörjningsberedskap. Reduktionen av denna började med regeringen Carlsson 1994 med ett krav på att Jordbruksverket skulle göra en permanent besparing på 200 mkr på beredskapslagren som ej ansågs lika nödvändiga längre efter Sveriges inträde i EU. Året efter följde man upp med ett sparkrav på ytterligare 100 mkr. Så fortsatte det tills beredskapslagren helt avvecklades i och med försvarsbeslutet 2000. Liksom det militära försvaret skulle det civila försvaret istället för att skydda Sverige inrikta sig på internationella insatser. Dock skulle det civila försvaret även kunna bistå samhället vid svåra påfrestningar.

Det skrämmande är att sedan 2002 då 1993 års beredskapsförordning upphävdes har ingen svensk myndighet ansvar för livsmedelsförsörjningen även om Livsmedelsverket sedan 2010 är samordningsansvarig myndighet. Läs gärna denna debattartikel av ordföranden i Civilförsvarsförbundet för att få en bild av hur det annars ser ut i samhället.

Nu är det dock inte tal om någon allvarligare kris som drabbat hela landet utan en omfattande skogsbrand där upp till 1000 människor hittills varit evakuerade och några hundra brandmän, personal från försvaret och frivilliga är sysselsatta med släckningsarbetet. Det är alltså som logistisk utmaning en oerhört mycket mindre påfrestning än en nationell kris eftersom livsmedelsförsörjningen i Sverige nu fortsatt fungerar som normalt. Likväl är tydligen insatsen helt beroende inte bara av frivilligt arbete, utan även av frivilliga donationer.

Ser man till förutsättningar i närområdet för att sköta försörjningen till den insatta personalen, så skulle den inte kunna vara bättre.

Livsmedel: ICA har sitt största lager i Sverige i Västerås, 30 km från Ramnäs. Med god ledning och ansvarstagande kan det alltså råda några som helst bekymmer att under den ringa påfrestning som branden trots allt utgör få fram förnödenheter så att de insatta ska kunna äta och dricka.

Övriga förnödenheter: Knappt 60 km från Ramnäs i Arboga ligger Försvarsmaktens centrallager. Filtar, sängkläder, strumpor, sovsäckar, batterier, vad helst man nu behöver finns att hämta ur detta lager – om man på statlig nivå vill agera.

Utöver de två ovan nämnda finns också Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som är efterträdaren till Räddningsverket. Med tanke på myndighetens uppdrag att bistå vid kriser och naturkatastrofer genom internationella insatser, vore det ju mycket märkligt om inte heller denna myndighet skulle kunna täcka de behov som finns i insatsen.

Försvarsmakten har vidare en logistikbataljon som sätts upp av Trängregementet i Skövde. Hittills har dock resurserna bara tagits i anspråk vad gäller att bistå med drivmedelstransporter i insatsen.



Nu lär inget hända denna helg, men insatsen pågår sannolikt även nästa vecka och helg, om än förhoppningsvis i betydligt mindre skala.

Att frivilliga ställer upp och lägger ner både tid, kraft och sina egna pengar för att hjälpa sina medmänniskor och samhället är en oerhörd styrka och något som vi i Sverige måste förvalta väl. Det visar också vilken styrka det är att ha frivilligorganisationer som Civilförsvarsförbundet och de frivilliga resursgrupper man sätter upp. Att den statliga logistiken och försörjningsberedskapen i händelse av kris ska bygga på donationer av privatpersoner kan dock inte kategoriseras som annat än ett fiasko.

De frivilliga som ställer upp och bistår i arbetet med och kring bekämpningen av skogsbranden är inte annat än hjältar och jag kan bara hoppas att de kommer att belönas därefter. Det finns däremot betydligt mindre trevliga ord att yttra om hur svenska myndigheter har hanterat det hela och framförallt förberett sig för situationer liknande den nuvarande.

Vart tog det statliga ansvaret vägen? Varför ska personal från statliga myndigheter och kommunal förvaltning, men även frivilliga insatta med att släcka Sveriges största skogsbrand i modern tid behöva vara beroende av privata donationer för sin grundläggande funktion?

Ett tack även till Filip Båverud som skrivit uppsats på kandidatnivå på Försvarshögskolan om svensk försörjningsberedskap. Ett ämne som är högst aktuellt.

Vill man bredda sina kunskaper om försörjningsberedskapen vid kris har det skrivits en hel del på Cornucopia (12, 3)

Uppdatering 11/8 00.30: Under sena kvällen lade Länsstyrelsen i Västmanland ut en uppdatering på sin facebook-sida som återigen fick mig att gå i taket. Länsstyrelsen efterlyser där donationer av de mest grundläggande förnödenheter och utrustning.


Som påpekat ovan finns all den här utrustningen att tillgå i Försvarsmaktens centrallager mindre än 60 km från Ramnäs och lite över 60 km från Riddarhyttan ett nytt lager upprättats.

Det kan inte betecknas som annat än ett totalhaveri när en länsstyrelse ej själv mäktar med att få fram så basala förnödenheter som de som här listas. Har man ställt en förfrågan till MSB om att få del av MSB:s förråd för katastrofhjälp? Uppenbarligen inte. Har man ställt en förfrågan till Försvarets Materielverk som numera ansvarar för Försvarsmaktens förråd? Nej, det har man inte meddelar chefen för FMV enhet för förråd, service, verkstäder, Tomas Salzmann. FMV FSV har ändå haft jour hela helgen och Salzmann bekräftar att just den efterfrågade materielen finns att tillgå i Försvarsmaktens centrallager i Arboga.

Uppenbarligen har inte Länsstyrelsen kompetens nog att begära in stöd av andra myndigheter utan vänder sig istället till privatpersoner och företag för donationer. Därmed kan konstateras såväl brist på utbildning som samövning mellan myndigheter och övriga aktörer inom krisberedskapen. Lyssna gärna på Studio Ett från i torsdags och ta del av försvarsminister Karin Enströms synpunkter på krisberedskapen jämfört med programmet andre gäst med erfarenhet av svensk krisberedskap. Kan avslöja så mycket som att försvarsministern betecknar detta som en exceptionell händelse och söker av den anledningen förståelse för arbetet. Vän av ordning frågar sig naturligtvis om inte all krisberedskap syftar till att hantera just exceptionella händelser?

Fungerar det så här illa vid en så pass logistiskt enkel händelse som en stor skogsbrand – hur illa ska det då inte fungera vid en händelse med större samhällspåverkan eller om någon aktivt skapar påfrestningar på samhället? Det finns uppenbarligen väldigt mycket att lära på nytt vad gäller krisberedskap sedan det civila försvaret lades ner parallellt med det militära.

Se även Cornucopia i samma ämne

Tid för reflektion…



De senaste inläggen har avhandlat branden i Västmanland och fokus i dessa inlägg har varit mer av kalla fakta om helikoptersystemet, lagtexter och historiska tillbakablickar. I det här kortare inlägget avser jag ge min personliga syn på sakernas tillstånd efter en dags reflektion.

För det första så tror jag att den här branden kom mycket olägligt för sittande regering. Vi hör kritik från många håll om att saker och ting inte fungerar och att ledning och samordning av de olika aktörerna har fungerat mycket dåligt. Andra har en helt annan uppfattning och tycker att man fått god information och stöd med både det ena och det andra. Allt är inte svart eller vitt och jag tror att  de människor som är drabbade har helt individuella erfarenheter. Inget konstigt med detta.

Men media rapporterar sällan det som fungerar bra. Media är allt som oftast problemfokuserade, vilket är rätt naturligt. Ungefär på samma sätt som vi försvarsdebattörer är problemfokuserade, vilket är ett medvetet val eftersom försvarsmyndigheterna själva är duktiga på att framföra det som fungerar bra. Lite som yin och yang.

Men för regeringen tror jag detta som sagt kom ytterst olägligt inför valet, och när media fokuserar på alla problem och vad som inte fungerar så innebär det öppet mål för oppositionen som nu kan lova att åtgärda alla problem bara man får förtroendet från svenska folket i nästa val.  Än så länge har oppositionspolitikerna, hållit sig i skinnet för att inte uttala kritik mitt under pågående arbete, för ännu är det långt i från färdigsläckt, ja förutom från Miljöpartiet och Åsa Romson vill säga.

Något annat man kan reflektera över är hur dåligt förberedda vi är på att ta hand om oss. Jag kan i detta sammanhang passa på att rekommendera Lars Wilderängs kommande bok Stjärnklart som jag tror kommer att släppas i slutet av augusti. Efter att ha haft förmånen att läsa råmanuset till den så har i alla fall jag börjat tänka till och se om mitt eget hus. Jag rekommenderar alla att läsa Wilderängs bok, den ger både en och två tankeställare. Vi har alla en skyldighet att vara så förberedda som möjligt på att alla samhällsfunktioner kan slås ut. Men det är nog tyvärr inte särskilt många som känner till detta numera, eller bryr sig om att varje enskild person förväntas kunna försörja sig själv i åtminstone en vecka med mat och vatten.

Wiseman skrev i går om hur dåligt informerade vi är i dag, och hur beroende vi är av el, tele och internet för att söka och erhålla information. Tidigare var telefonkatalogen något som fanns i var mans hem, och förnyades årligen. I den fanns information om vad man skulle göra vid kris eller krig. Bloggkollegan Hans Jakobsson har skrivit ett umtärkt inlägg med titeln ”Om kriget kommer” som på ett briljant sätt beskriver hur förberedda vi var tidigare på extrema händelser. I dag finns nästan inget av detta kvar. Infrastruktur är demonterad, planer finns inte och framför allt så är gemene man inte upplysta.

Bild från Skymningsläge (@skymningslage)

För det militära försvarets del är jag rädd att den pågående skogsbranden kommer att leda till att våra politiker, grundat i påtryckningar från media och allmänhet, återigen kommer att börja ställa om Försvarsmakten – vilket vore katastrofalt. Dock anser jag att det krävs ett stort omtag inom vissa delar.

Försvarsbesluten 2000 och 2004 slog som bekant sönder hela det militära försvaret – och – därmed även möjligheterna för Försvarsmakten att stödja samhället. Då skulle vi inte hjälpa civila i Sverige utan primärt hjälpa civila i andra länder. En god tanke, men det var ingen som frågade sig hur en kris som Estonia, Scandinavian Star eller en skogsbrand som denna skulle lösas utan att Försvarsmakten hade resurser, beredskap och kompetens för att hantera sådant?

Lyssna absolut på klippet här nedan från dagens Ring P1! där en f.d. färdmekaniker från marinflyget säger sanningen om vad som hände med Hkp 4 och framför allt varför vi inte längre har samma beredskap. Allt handlar om pengar. Lyssna!

När nu det kraftfullt försämrade säkerhetspolitiska läget i vårt närområdet har kommit som en uppenbarelse för våra svenska politiker så blir det helt om igen. Den här gången är det förvisso en vändning som jag anser är rätt och nödvändig, d.v.s. att återskapa ett fungerande nationellt försvar med fokus på vårt närområde.

Men med branden som fortfarande pågår i färskt minne så tror jag risken nu är överhängande att det kommer höjas röster om att Försvarsmakten istället ska dimensioneras för att stödja det civila samhället, något som vore katastrofalt och helt fel väg att gå.

Vad skriver herr försvarsbloggare nu tänker säkert många av er läsare, han har ju skrivit spaltmeter om hur viktigt det är att försvaret kan stödja med helikoptrar och andra resurser vid bränder, sjöräddning och andra katastrofer o.s.v?

Det är precis det här som är det farliga. I Sverige har vi ofta stora problem med att hålla två saker i luften samtidigt och att hitta balans mellan olika uppgifter. Det blir istället ofta svart eller vitt, höger eller vänster när det kommer till frågor som dessa. Annars är vi duktiga på att vara ”lagom” men inte rörande detta. Ett bra exempel är ubåtsfrågan där debatten om vilka som kränkte oss alltid handlar om Ryssland ELLER Natoländer. Alla har bestämt sig för antingen det ena eller det andra, och väldigt få inser att det kanske var både och…

Vad menar jag då egentligen?

Jo, jag menar att vi genom politiska beslut, omställning och avveckling slagit sönder förmågan att bidra till samhället i någon större omfattning. I besluten framgår det att Försvarsmakten inte ska dimensioneras för stöd till samhället. Detta har inneburit att det inte längre finns några som helst krav på att Försvarsmakten ska kunna släcka bränder eller rädda människor ur havet. Därmed behöver inte myndigheten anskaffa sådan materiel, eller för den delen öva för sådana händelser.

Det är här jag tycker det måste ske en förändring. Avseende brandbekämpning så anser jag att Försvarsmakten som ett exempel ska åläggas att samtliga medeltunga helikoptrar av typerna 14 och 16 skall kunna bära vattentunna och de skall vara utrustade med vinsch. Brandtunnor bör anskaffas genom MSB/Räddningsverkets försorg och placeras ut på strategiska platser. Ytbärgning kräver förvisso en hel del övning, men att flyga med vattentunna bör ej kräva lika mycket.

Här har vi ett annat problem som jag vet att ÖB är mycket engagerad i just nu, och det är alla Försvarsmaktens egenhändigt komponerade krav på certifikat, behörigheter, utbildningar och praktiska moment för än det ena och än det andra. Krav som inte är civila utan rent militära. Det skulle inte förvåna mig om vi har skapat en hel armada av sådant som rör att flyga en tunna vatten till en brand, men jag hoppas att så inte är fallet.

Vad som däremot inte får ske är att de militära uppgifterna får stå tillbaka, då är vi riktigt illa ute. Jag är övertygad om att det går att kombinera ovanstående med den militära verksamheten så fort de båda helikoptersystemen 14/16 är levererade och besättningarna är utbildade och influgna på systemen. Vi har klarat av detta tidigare, så det bör gå även nu.

Allmänhetens förväntningar!

Vi får heller inte glömma att allmänheten förväntar sig att Försvarsmakten ska kunna bidraga. Det är nog ytterst få människor som vet att myndigheten inte har någon uppgiften att förbereda sig för stöd till samhället på något sätt över huvud taget.

Försvarsmakten är trots sin litenhet fortfarande den enda organisation i Sverige som kan få i hop många människor på kort tid. Det får vi inte glömma och det förpliktigar.

Förutom detta så finns det en oerhörd vilja hos Försvarsmaktens personal att bidraga när samhället påfrestas av kriser som den i Västmanland. Att bidraga ger en känsla av att man har gjort nytta och den skall man heller inte förringa!

Låt oss nu hoppas att Försvarsmakten kan åläggas att vara mer förberedda än i dag och därmed göra ”både och” åtminstone i viss omfattning, och att inte krav på ytterligare större omställningar nu kommer att ske. Det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde medger nämligen inte det!

REA: Försvarsmakt med kort datum

Igår damp det ned ett besked som till och med förvånade mig: Det ryska försvarsministeriet har godkänt planer på att fördubbla luftlandsättningstruppernas storlek till 72 000 till 2019. Det ska bland annat ske genom en tillförsel av ett tredje regemente i de existerande fyra divisionerna och en omorganisering av det 45. luftburna Spetsnazregementet till en […]

När snålheten bedrog visheten!



Före detta överbefälhavare Håkan Syrén myntade inför försvarsbeslutet 2004 ett uttryck som jag alltid har ogillat skarpt. Det var i samband med att Försvarsmakten skulle omstöpas från en myndighet med nationellt fokus i såväl krig som fred till en spelare som skulle ”släcka krishärdar” på den internationella spelplanen som följande sades. ”Jag har ingen backspegel – jag ska inte åt det hållet” 

Frågan som ställdes till en vedhuggande Syrén som skickades ut på DVD till all personal i Försvarsmakten handlade ungefärligen om vad han såg i backspegeln när man nu stöpte om hela Försvarsmakten. Jag minns att det var många då som tyckte det var häftigt att ÖB svarade så. Själv undrade jag hur man kunde uttrycka sig så? För hur kunde ÖB vara så säker på att allt vi tidigare gjort nu kunde var så inaktuellt? Personligen tycker jag det är viktigt att regelbundet titta i backspegeln av flera anledningar. Framför allt för att lära av såväl tidigare framgångar som av misstag.

Det här inlägget kommer ånyo att avhandla helikopterresurser och min bestämda uppfattning om att helikoptern är värd sin vikt i guld. Ni som tröttnat på att läsa mina inlägg om helikoptrar får sluta läsa här, ni andra kan fortsätta.

Det verkar dessutom av vissa anses fult och fel att redan nu, när branden fortfarande pågår börja analysera och dra vissa initiala slutsatser. Jag håller inte med. Analysera kan man göra över tiden. Det gäller däremot att ha ett öppet sinne och inte hugga något i sten. 
Inför det här inlägget har jag även plockat upp Syréns bortkastade backspegel och tittat på hur Försvarsmaktens helikopterresurser nyttjades tidigare i dessa sammanhang. Jag har även studerat vad man sa angående skogsbränder i de två senaste helikopterutredningarna.

Försvarsmaktens roll i skogsbrandbekämpning fram till 2002

På den tiden Försvarsmakten svarade för SAR-beredskapen i Sverige, vilket man har gjort sedan mycket lång tid tillbaka, så användes helikoptrarna vid behov parallellt av den kommunala räddningstjänsten. Mot bakgrund av att samarbetet var så bra och effektivt så skrevs 1998 ett avtal som innebar att Räddningsverket skulle betala 9 procent av kostnaderna för systemet, som då uppgick till 18 miljoner kronor. Ett nära samarbete mellan Försvarsmaktens helikopterresurser och räddningstjänsten utvecklades dessutom på de orter där helikoptrarna var baserade och man satte t.ex. upp RITS-styrkor.
Det upprättades planer och förteckningar över hur resurserna var fördelade som distribuerades till kommunerna genom Räddningsverkets försorg. Nedanstående är Försvarsmaktens resurser för skogsbrandsläckning som kunde sättas in 1999. De helikoptrar som stod i SAR/FRÄD-beredskap (flyg- och sjöräddning) kunde sättas in omedelbart. Övriga resurser oftast inom ett dygn eller snabbare.

Summerar man antalet medeltunga helikoptrar så får man ihop över 30 stycken, och antalet brandtunnor kan summeras till ca 25. Lägg där till att besättningarna var många, de var övade att flyga brandtunna, höll god flygtrim p.g.a. omfattande militär övningsverksamhet i kombination med regelbundna sjöräddningsuppdrag under svåra förhållanden. Dessutom kan vi konstatera att det fanns helikoptrar spridda över hela Sverige vilket givetvis är en fördel då en brand kan uppstå var som helst i vårt avlånga land.

Tiden efter försvarsbesluten 2000 och 2004

Det var inte bara det militära försvaret som sköts i sank i samband med dessa försvarsbeslut. Även stora delar av förutsättningarna för att bidra med stöd till samhället sköts i sank.

Försvarsmakten ansåg att stödet till samhället hade varit så omfattande att det påverkat den militära verksamheten negativt. 

När jag pratar med flygförare på helikopter som var med under den här tiden så hävdar de nästan alltid motsatsen. De menar istället att detta gav positiva synergieffekter. Man kunde genomföra en ubåtsjaktövning samtidigt som man stod i SAR-beredskap, man fick bara tanka med lite kortare mellanrum. Att genomföra skarp sjöräddning under dåliga förhållanden innebar omvänt att man under mörker och svåra förhållanden kunde gå ner över en mindre fjärd inomskärs och sjösätta sonaren under ubåtsjakt. Fråga gärna någon hur det ser ut i dag med den saken.

Men detta var inte regeringens uppfattning, och således inte heller HKV uppfattning. I budgetpropositionen för 2002 ansåg regeringen att stödet till samhället med helikopter blivit så omfattande att det begränsade myndighetens möjligheter att genomföra den grundläggande förbandsverksamheten. 
Med utgångspunkt i inriktningen att stöd till samhället inte ska vara dimensionerande för Försvarsmakten så gjorde regeringen genom en regleringsbrevsändring det möjligt för myndigheten att begränsa denna form av stöd.

Det var delvis av denna anledning som avtalet med räddningsverket sades upp i sin helhet 2002 och därmed hade man inte längre något avtal med Försvarsmakten om tillgång till SAR-helikoptrarna för brandbekämpning. Senare så sades även Försvarsmaktens avtalet upp med Sjöfartsverket avseende helikopter i beredskap på olika platser i Sverige för sjöräddning.

Stödet kunde och kan fortfarande dock erhållas under förutsättning att det handlar om olycka, rekvirerades av räddningsledare och om Försvarsmakten hade någon resurs det vill säga, vilket inte längre var säkert med anledning av de omfattande avvecklingarna av hela Försvarsmakten 2000 och 2004.

Inriktningen från 2009

I propositionen som ligger till grund för 2009 års försvarsbeslut anger regeringen att Försvarsmakten fortsatt bör kunna bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov. Förutsättningen för detta bistånd är dock att det kan ske inom ramen för myndighetens befintliga resurser och förmåga. Stödet ska kunna inordnas i myndighetens ordinarie verksamhet och får inte bli dimensionerande eller utgöra ett hinder för den ordinarie verksamheten.

Det var också med hänsyn taget till ovanstående som den helikopterutredare som särskilt skulle utreda huruvida Hkp 4 (Vertol) skulle avvecklas eller inte, till slut rekommenderade avveckling. En utgångspunkt för utredningens ställningstagande i delfrågan om att Hkp 4-systemet inte bör vidmakthållas ytterligare en tid är att förmågan till stöd till det civila samhället inte får vara dimensionerande samt ska ske inom ramen för Försvarsmaktens befintliga resurser och förmåga.

Utredningen tolkade utredningsdirektiven i enlighet med ovan angivna principer och att det därför inte bör föranleda en förändrad dimensionering av myndighetens helikopterförmåga för att öka kapaciteten att stödja det civila samhället, t.ex. vid större olyckor.

Helikopterutredningen

I helikopterutredningen från 2008 behandlade man skogsbränder i relativt stor omfattning. Avseende Försvarsmaktens bidrag skriver man följande.

När Försvarsmaktens helikoptrar sätts in för att bekämpa skogsbränder är ofta både helikoptertyp och besättning överdimensionerade för uppdragen, vilket medför stora och onödiga kostnader. 

Jag är inte helt säker på att alla kan instämma i detta. Två förare och en färdmekaniker på en större helikopter är knappast för mycket. Jag har väldigt svårt att förlika mig med detta påstående.
Vid den pågående skogsbranden i Sala gjorde en Hkp 16-besättning en ren hjälteinsats då man räddade ett antal simmande personer i en sjö efter att de blivit omringade av branden. Eftersom Hkp 16 varken har ytbärgare eller vinsch (vilket är olyckligt i sig) så fick helikopter hovra så lågt över vattenytan att besättningen kunde dra upp folk ur vattnet – in i helikoptern. Helikopterutredningens text känns då helt plötsligt obsolet… 
Vidare skriver utredningen följande:

Försvarsmakten bör även framgent kunna användas för skogsbrandsbekämpning. Försvarsmakten ska dock ses som en kompletterande och förstärkande resurs, snarare än som en huvudresurs. Vid riktigt stora bränder kommer Försvarsmaktens helikoptrar att fortsatt utgöra en viktig reserv för samhället.

Det är viktigt att Försvarsmaktens helikopterpiloter får öva på skogsbrandsbekämpning. Det är också viktigt att det finns tillgång till vattenbehållare till de nya helikoptermodeller som anskaffas.

Att man inte har lyckats med att uppfylla den sista rekommendationen om att anskaffa vattenbehållare till nya helikoptrar står helt klart i dag. Det är enbart de tre gamla Hkp 10 som ska avvecklas som i dag kan flyga med brandtunna. De nya helikoptrarna har tyvärr inte den möjligheten i dag, varken Hkp 14 eller Hkp 16.

I utredningen skriver man också att enligt Räddningsverket så finns det i dag inte några kända exempel på att det rått nationell resursbrist avseende helikoptrar för skogsbrandsbekämpning. Man säger dock att klimatförändringarna kan komma att innebära att det blir vanligare att det samtidigt pågår flera skogsbränder runt om i Sverige, något vi har fått facit på nu. Så blev det.

Vidare anser helikopterutredningen att det är viktigt att det finns en tydlig och effektiv ordning för hur prioritering av helikopterresurser i samband med skogsbränder ska gå till. Man menar att det är svårt att se att länsstyrelserna ska kunna svara för en effektiv prioritering av helikopterresurser, då flera kommuner i olika län är inblandade. Utredningen föreslog därför att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) bör överta ansvaret för räddningsinsatser och sköta nationella resursprioriteringar. Så har det inte heller blivit, vi kan i dag höra om att ledningen av resurser är mycket oklar.

Något som är extra anmärkningsvärt i utredningen är man särskilt skriver att SAR-helikoptrarna inte ska utrustas för att släcka skogsbränder. Det är alldeles uppenbart att man har följt just det direktivet i dagsläget. För några helikoptrar från Sjöfartsverket, som i dag ansvarar för sjöräddning har inte synts till i Västmanland under pågående bränder.

Här och nu!

Det är uppenbart många som fortfarande inte förstått varför Försvarsmakten inte längre kan ställa upp med lika många helikoptrar för brandsläckning nu som då. Senast i dag läser jag en ledarekrönika av Irene Wennermo i Aftonbladet.

Det finns många frågor som ännu inte fått något tillräckligt bra svar.
Varför sattes inte samtliga av Försvarsmaktens helikoptrar in? De som använts för vattenbombning motsvarar bara en liten del av Försvarsmaktens samtliga helikoptrar.

Anledningen har jag beskrivit här ovan i detta inlägg.
Karin Enström anser som ansvarig minister att läget är mycket allvarligt, men menar att resurserna som finns räcker till. Kollegan Wiseman som både skrev en debattartikel, och intervjuades i samma inslag som ministern var precis som undertecknad av en helt annan uppfattning. Beredskapen är inte tillräcklig och resurserna är för få. I detta har medhåll även från Allan Widman (fp) nu kommit där han ånyo vill utöka Försvarsmaktens stöd till samhället. En uppfattning jag helt och hållet delar även om de militära uppgifterna givetvis måste gå i första hand.

Karin Enström å sin sida säger att vi faktiskt har trettio helikoptrar och som vanligt passar hon på att säga att vi nu stärker förmågan. Det hon inte säger – kanske hon inte vet(?) – är att dessa inte kan genomföra brandsläckning i dag.

Helikoptrar eller flygplan?

I debatten har även frågan dykt upp huruvida Sverige borde anskaffa egna brandflygplan motsvarande de som nu rekvirerats från Frankrike och Italien. Den här debatten känns väldigt populistisk, i synnerhet när det kommer från Miljöpartiet.

Lite fakta i målet.

Ett brandflygplan av den typ som nu används, Bombardier 415, kan användas till en enda sak – att släcka bränder. En helikopter kan förutom att släcka bränder användas till minst tio andra saker också. Vid en skogsbrand till transport av personal och materiel som exempel.

Tillverkaren av detta flygplan (som gärna vill visa flygplanets förträfflighet och tar i i underkant) anger att det krävs 1340 meter för att landa, fylla och starta. Det förutsätter noll tveksamhet hos piloten. Sträckan anges vid havsytans nivå och vid 13 grader celsius. Skogsbränder i Sverige brukar sällan inträffa vid denna temperatur utan i stället vid 25-30 grader och inne i landet varför sträckan ökas. Dessutom är inte svensk normaltall 15 meter hög (vilket typfallet är beräknat för). En svensk tall mitt i skogen invid en sjö är oftast över 30 meter hög. Således ökas den hinderfria sträckan avsevärt.

Min flygande kollegas bedömning är att det kommer krävas minst 2 kilometers hinderfri sjö, dessutom bör området vara cirkulärt eftersom man i mycket hög grad är beroende av vindriktningen för att starta och landa. Den som har flugit över Sverige kan konstatera att vi har väldigt mycket vattendrag och små sjöar. Men då har man också konstaterat att hinderfria sjöar med minst 2 km cirkulärt område är färre.

Som en jämförelse kan en helikopter hämta vatten i nästan vilken lite bäckfåra som helst genom att hovra över platsen. Flexibiliteten är enorm. Helikoptern kan dessutom landa och tanka i stort sett var som helst. Flygplanen kräver ett flygfält, dessutom är det bra om man inte landar där brandröken ligger tät.

Det är lätt att kräva flygplan när det saknas helikoptrar, men jag anser att det är fel väg att gå. Helikoptrar är betydligt mer flexibla.

Sammanfattning och förslag

Istället för att kräva flygplan så tillse i stället att Försvarsmaktens samtliga medeltunga helikoptrar utrustas med brandtunna. Att flyga denna profil kräver enligt flygförare begränsat med träning. Det är inte mycket svårare än att flyga med annan hänglast vilket också är en militär uppgift.

Tillse även att Försvarsmakten ånyo erhåller uppgiften att hålla viss beredskap för att stödja samhället med såväl sjöräddning samt brandbekämpning. I dagarna har FM erhållit uppdraget att kunna stödja Polisen med transport av nationella insatsstyrkan. Inom ramen för detta måste samma helikoptrar och besättningar kunna merutnyttjas. Att enbart sitta och vänta på samtal från NI och inte kunna göra något annat är ett resursslöseri utan dess like.

Att enbart förlita sig på de små civila helikoptrar som i dag mycket förtjänstfullt flyger och släcker anser jag dock inte är tillräckligt. Man skall betänka att dessa små tar 500 liter i en vända. En helikopter från Försvarsmakten kan med nya moderna tunnor ta minst 3000 liter. Räknar vi om detta så kan vi konstatera att den lilla civila helikoptern måste flyga upp till sex gånger så många rundor för att komma upp i samma vattenvolym som en helikopter från Försvarsmakten gör på en runda.

Hade kapaciteten motsvarande den som fanns vid Tyrestabranden funnits och satts in direkt så hade förloppet sannolikt sett helt annorlunda ut. Hade ett 15-tal helikoptrar ur Försvarsmakten bärandes 3000 liter i varje runda bekämpat branden tillsammans med räddningstjänsten på marken under de första dygnen är jag övertygad om att branden varit under kontroll nu. Låt oss ta med oss den reflektionen när regering, myndigheter, länsstyrelser och kommuner på sikt ska analysera och utvärdera de pågående händelserna framöver.

Uttrycket ”det är dyrt att vara fattig” passar sällsynt bra in även på detta. Läxan bör vara att aldrig spara på vår säkerhet.

Läs även: Sjätte mannen

När snålheten bedrog visheten! (Uppdaterat 7/8 23:30)



Före detta överbefälhavare Håkan Syrén myntade inför försvarsbeslutet 2004 ett uttryck som jag alltid har ogillat skarpt. Det var i samband med att Försvarsmakten skulle omstöpas från en myndighet med nationellt fokus i såväl krig som fred till en spelare som skulle ”släcka krishärdar” på den internationella spelplanen som följande sades. ”Jag har ingen backspegel – jag ska inte åt det hållet” 

Frågan som ställdes till en vedhuggande Syrén som skickades ut på DVD till all personal i Försvarsmakten handlade ungefärligen om vad han såg i backspegeln när man nu stöpte om hela Försvarsmakten. Jag minns att det var många då som tyckte det var häftigt att ÖB svarade så. Själv undrade jag hur man kunde uttrycka sig så? För hur kunde ÖB vara så säker på att allt vi tidigare gjort nu kunde var så inaktuellt? Personligen tycker jag det är viktigt att regelbundet titta i backspegeln av flera anledningar. Framför allt för att lära av såväl tidigare framgångar som av misstag.

Det här inlägget kommer ånyo att avhandla helikopterresurser och min bestämda uppfattning om att helikoptern är värd sin vikt i guld. Ni som tröttnat på att läsa mina inlägg om helikoptrar får sluta läsa här, ni andra kan fortsätta.

Det verkar dessutom av vissa anses fult och fel att redan nu, när branden fortfarande pågår börja analysera och dra vissa initiala slutsatser. Jag håller inte med. Analysera kan man göra över tiden. Det gäller däremot att ha ett öppet sinne och inte hugga något i sten. 
Inför det här inlägget har jag även plockat upp Syréns bortkastade backspegel och tittat på hur Försvarsmaktens helikopterresurser nyttjades tidigare i dessa sammanhang. Jag har även studerat vad man sa angående skogsbränder i de två senaste helikopterutredningarna.

Försvarsmaktens roll i skogsbrandbekämpning fram till 2002

På den tiden Försvarsmakten svarade för SAR-beredskapen i Sverige, vilket man har gjort sedan mycket lång tid tillbaka, så användes helikoptrarna vid behov parallellt av den kommunala räddningstjänsten. Mot bakgrund av att samarbetet var så bra och effektivt så skrevs 1998 ett avtal som innebar att Räddningsverket skulle betala 9 procent av kostnaderna för systemet, som då uppgick till 18 miljoner kronor. Ett nära samarbete mellan Försvarsmaktens helikopterresurser och räddningstjänsten utvecklades dessutom på de orter där helikoptrarna var baserade och man satte t.ex. upp RITS-styrkor.
Det upprättades planer och förteckningar över hur resurserna var fördelade som distribuerades till kommunerna genom Räddningsverkets försorg. Nedanstående är Försvarsmaktens resurser för skogsbrandsläckning som kunde sättas in 1999. De helikoptrar som stod i SAR/FRÄD-beredskap (flyg- och sjöräddning) kunde sättas in omedelbart. Övriga resurser oftast inom ett dygn eller snabbare.

Summerar man antalet medeltunga helikoptrar så får man ihop över 30 stycken, och antalet brandtunnor kan summeras till ca 25. Lägg där till att besättningarna var många, de var övade att flyga brandtunna, höll god flygtrim p.g.a. omfattande militär övningsverksamhet i kombination med regelbundna sjöräddningsuppdrag under svåra förhållanden. Dessutom kan vi konstatera att det fanns helikoptrar spridda över hela Sverige vilket givetvis är en fördel då en brand kan uppstå var som helst i vårt avlånga land.

Tiden efter försvarsbesluten 2000 och 2004

Det var inte bara det militära försvaret som sköts i sank i samband med dessa försvarsbeslut. Även stora delar av förutsättningarna för att bidra med stöd till samhället sköts i sank.

Försvarsmakten ansåg att stödet till samhället hade varit så omfattande att det påverkat den militära verksamheten negativt. 

När jag pratar med flygförare på helikopter som var med under den här tiden så hävdar de nästan alltid motsatsen. De menar istället att detta gav positiva synergieffekter. Man kunde genomföra en ubåtsjaktövning samtidigt som man stod i SAR-beredskap, man fick bara tanka med lite kortare mellanrum. Att genomföra skarp sjöräddning under dåliga förhållanden innebar omvänt att man under mörker och svåra förhållanden kunde gå ner över en mindre fjärd inomskärs och sjösätta sonaren under ubåtsjakt. Fråga gärna någon hur det ser ut i dag med den saken.

Men detta var inte regeringens uppfattning, och således inte heller HKV uppfattning. I budgetpropositionen för 2002 ansåg regeringen att stödet till samhället med helikopter blivit så omfattande att det begränsade myndighetens möjligheter att genomföra den grundläggande förbandsverksamheten. 
Med utgångspunkt i inriktningen att stöd till samhället inte ska vara dimensionerande för Försvarsmakten så gjorde regeringen genom en regleringsbrevsändring det möjligt för myndigheten att begränsa denna form av stöd.

Det var delvis av denna anledning som avtalet med räddningsverket sades upp i sin helhet 2002 och därmed hade man inte längre något avtal med Försvarsmakten om tillgång till SAR-helikoptrarna för brandbekämpning. Senare så sades även Försvarsmaktens avtalet upp med Sjöfartsverket avseende helikopter i beredskap på olika platser i Sverige för sjöräddning.

Stödet kunde och kan fortfarande dock erhållas under förutsättning att det handlar om olycka, rekvirerades av räddningsledare och om Försvarsmakten hade någon resurs det vill säga, vilket inte längre var säkert med anledning av de omfattande avvecklingarna av hela Försvarsmakten 2000 och 2004.

Inriktningen från 2009

I propositionen som ligger till grund för 2009 års försvarsbeslut anger regeringen att Försvarsmakten fortsatt bör kunna bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov. Förutsättningen för detta bistånd är dock att det kan ske inom ramen för myndighetens befintliga resurser och förmåga. Stödet ska kunna inordnas i myndighetens ordinarie verksamhet och får inte bli dimensionerande eller utgöra ett hinder för den ordinarie verksamheten.

Det var också med hänsyn taget till ovanstående som den helikopterutredare som särskilt skulle utreda huruvida Hkp 4 (Vertol) skulle avvecklas eller inte, till slut rekommenderade avveckling. En utgångspunkt för utredningens ställningstagande i delfrågan om att Hkp 4-systemet inte bör vidmakthållas ytterligare en tid är att förmågan till stöd till det civila samhället inte får vara dimensionerande samt ska ske inom ramen för Försvarsmaktens befintliga resurser och förmåga.

Utredningen tolkade utredningsdirektiven i enlighet med ovan angivna principer och att det därför inte bör föranleda en förändrad dimensionering av myndighetens helikopterförmåga för att öka kapaciteten att stödja det civila samhället, t.ex. vid större olyckor.

Helikopterutredningen

I helikopterutredningen från 2008 behandlade man skogsbränder i relativt stor omfattning. Avseende Försvarsmaktens bidrag skriver man följande.

När Försvarsmaktens helikoptrar sätts in för att bekämpa skogsbränder är ofta både helikoptertyp och besättning överdimensionerade för uppdragen, vilket medför stora och onödiga kostnader. 

Jag är inte helt säker på att alla kan instämma i detta. Två förare och en färdmekaniker på en större helikopter är knappast för mycket. Jag har väldigt svårt att förlika mig med detta påstående.
Vid den pågående skogsbranden i Sala gjorde en Hkp 16-besättning en ren hjälteinsats då man räddade ett antal simmande personer i en sjö efter att de blivit omringade av branden. Eftersom Hkp 16 varken har ytbärgare eller vinsch (vilket är olyckligt i sig) så fick helikopter hovra så lågt över vattenytan att besättningen kunde dra upp folk ur vattnet – in i helikoptern. Helikopterutredningens text känns då helt plötsligt obsolet… 
Vidare skriver utredningen följande:

Försvarsmakten bör även framgent kunna användas för skogsbrandsbekämpning. Försvarsmakten ska dock ses som en kompletterande och förstärkande resurs, snarare än som en huvudresurs. Vid riktigt stora bränder kommer Försvarsmaktens helikoptrar att fortsatt utgöra en viktig reserv för samhället.

Det är viktigt att Försvarsmaktens helikopterpiloter får öva på skogsbrandsbekämpning. Det är också viktigt att det finns tillgång till vattenbehållare till de nya helikoptermodeller som anskaffas.

Att man inte har lyckats med att uppfylla den sista rekommendationen om att anskaffa vattenbehållare till nya helikoptrar står helt klart i dag. Det är enbart de tre gamla Hkp 10 som ska avvecklas som i dag kan flyga med brandtunna. De nya helikoptrarna har tyvärr inte den möjligheten i dag, varken Hkp 14 eller Hkp 16.

I utredningen skriver man också att enligt Räddningsverket så finns det i dag inte några kända exempel på att det rått nationell resursbrist avseende helikoptrar för skogsbrandsbekämpning. Man säger dock att klimatförändringarna kan komma att innebära att det blir vanligare att det samtidigt pågår flera skogsbränder runt om i Sverige, något vi har fått facit på nu. Så blev det.

Vidare anser helikopterutredningen att det är viktigt att det finns en tydlig och effektiv ordning för hur prioritering av helikopterresurser i samband med skogsbränder ska gå till. Man menar att det är svårt att se att länsstyrelserna ska kunna svara för en effektiv prioritering av helikopterresurser, då flera kommuner i olika län är inblandade. Utredningen föreslog därför att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) bör överta ansvaret för räddningsinsatser och sköta nationella resursprioriteringar. Så har det inte heller blivit, vi kan i dag höra om att ledningen av resurser är mycket oklar.

Något som är extra anmärkningsvärt i utredningen är man särskilt skriver att SAR-helikoptrarna inte ska utrustas för att släcka skogsbränder. Det är alldeles uppenbart att man har följt just det direktivet i dagsläget. För några helikoptrar från Sjöfartsverket, som i dag ansvarar för sjöräddning har inte synts till i Västmanland under pågående bränder.

Här och nu!

Det är uppenbart många som fortfarande inte förstått varför Försvarsmakten inte längre kan ställa upp med lika många helikoptrar för brandsläckning nu som då. Senast i dag läser jag en ledarekrönika av Irene Wennermo i Aftonbladet.

Det finns många frågor som ännu inte fått något tillräckligt bra svar.
Varför sattes inte samtliga av Försvarsmaktens helikoptrar in? De som använts för vattenbombning motsvarar bara en liten del av Försvarsmaktens samtliga helikoptrar.

Anledningen har jag beskrivit här ovan i detta inlägg.
Karin Enström anser som ansvarig minister att läget är mycket allvarligt, men menar att resurserna som finns räcker till. Kollegan Wiseman som både skrev en debattartikel, och intervjuades i samma inslag som ministern var precis som undertecknad av en helt annan uppfattning. Beredskapen är inte tillräcklig och resurserna är för få. I detta har medhåll även från Allan Widman (fp) nu kommit där han ånyo vill utöka Försvarsmaktens stöd till samhället. En uppfattning jag helt och hållet delar även om de militära uppgifterna givetvis måste gå i första hand.

Karin Enström å sin sida säger att vi faktiskt har trettio helikoptrar och som vanligt passar hon på att säga att vi nu stärker förmågan. Det hon inte säger – kanske hon inte vet(?) – är att dessa inte kan genomföra brandsläckning i dag.

Helikoptrar eller flygplan?

I debatten har även frågan dykt upp huruvida Sverige borde anskaffa egna brandflygplan motsvarande de som nu rekvirerats från Frankrike och Italien. Den här debatten känns väldigt populistisk, i synnerhet när det kommer från Miljöpartiet.

Lite fakta i målet.

Ett brandflygplan av den typ som nu används, Bombardier 415, kan användas till en enda sak – att släcka bränder. En helikopter kan förutom att släcka bränder användas till minst tio andra saker också. Vid en skogsbrand till transport av personal och materiel som exempel.

Tillverkaren av detta flygplan (som gärna vill visa flygplanets förträfflighet och tar i i underkant) anger att det krävs 1340 meter för att landa, fylla och starta. Det förutsätter noll tveksamhet hos piloten. Sträckan anges vid havsytans nivå och vid 13 grader celsius. Skogsbränder i Sverige brukar sällan inträffa vid denna temperatur utan i stället vid 25-30 grader och inne i landet varför sträckan ökas. Dessutom är inte svensk normaltall 15 meter hög (vilket typfallet är beräknat för). En svensk tall mitt i skogen invid en sjö är oftast över 30 meter hög. Således ökas den hinderfria sträckan avsevärt.

Min flygande kollegas bedömning är att det kommer krävas minst 2 kilometers hinderfri sjö, dessutom bör området vara cirkulärt eftersom man i mycket hög grad är beroende av vindriktningen för att starta och landa. Den som har flugit över Sverige kan konstatera att vi har väldigt mycket vattendrag och små sjöar. Men då har man också konstaterat att hinderfria sjöar med minst 2 km cirkulärt område är färre.

Som en jämförelse kan en helikopter hämta vatten i nästan vilken lite bäckfåra som helst genom att hovra över platsen. Flexibiliteten är enorm. Helikoptern kan dessutom landa och tanka i stort sett var som helst. Flygplanen kräver ett flygfält, dessutom är det bra om man inte landar där brandröken ligger tät.

Det är lätt att kräva flygplan när det saknas helikoptrar, men jag anser att det är fel väg att gå. Helikoptrar är betydligt mer flexibla.

Sammanfattning och förslag

Istället för att kräva flygplan så tillse i stället att Försvarsmaktens samtliga medeltunga helikoptrar utrustas med brandtunna. Att flyga denna profil kräver enligt flygförare begränsat med träning. Det är inte mycket svårare än att flyga med annan hänglast vilket också är en militär uppgift.

Tillse även att Försvarsmakten ånyo erhåller uppgiften att hålla viss beredskap för att stödja samhället med såväl sjöräddning samt brandbekämpning. I dagarna har FM erhållit uppdraget att kunna stödja Polisen med transport av nationella insatsstyrkan. Inom ramen för detta måste samma helikoptrar och besättningar kunna merutnyttjas. Att enbart sitta och vänta på samtal från NI och inte kunna göra något annat är ett resursslöseri utan dess like.

Att enbart förlita sig på de små civila helikoptrar som i dag mycket förtjänstfullt flyger och släcker anser jag dock inte är tillräckligt. Man skall betänka att dessa små tar 500 liter i en vända. En helikopter från Försvarsmakten kan med nya moderna tunnor ta minst 3000 liter. Räknar vi om detta så kan vi konstatera att den lilla civila helikoptern måste flyga upp till sex gånger så många rundor för att komma upp i samma vattenvolym som en helikopter från Försvarsmakten gör på en runda.

Hade kapaciteten motsvarande den som fanns vid Tyrestabranden funnits och satts in direkt så hade förloppet sannolikt sett helt annorlunda ut. Hade ett 15-tal helikoptrar ur Försvarsmakten bärandes 3000 liter i varje runda bekämpat branden tillsammans med räddningstjänsten på marken under de första dygnen är jag övertygad om att branden varit under kontroll nu. Låt oss ta med oss den reflektionen när regering, myndigheter, länsstyrelser och kommuner på sikt ska analysera och utvärdera de pågående händelserna framöver.

Uttrycket ”det är dyrt att vara fattig” passar sällsynt bra in även på detta. Läxan bör vara att aldrig spara på vår säkerhet.

Läs även: Sjätte mannen


Uppdatering 7/8 12:00

Det finns ett antal frågor som är ständigt återkommande i kommentarer, på twitter och i debatten runt skogsbranden. Det är frågor som jag bedömer Försvarsmakten alternativt FMV bör kunna svara på för att reda ut begreppen.

  • Är vattenbehållare för brandbekämpning beställda till Försvarsmaktens två nya medeltunga helikoptertypem Hkp 14 och Hkp 16. I dagsläget finns enligt uppgift ej förmågan på dessa (18+15=32) helikoptrar. Vad gäller?
  • Finns samtliga av de äldre brandtunnorna som åskådliggörs av räddningsverkets bild här ovan kvar inom Försvarsmakten?  Om så är fallet varför går dessa inte att använda på Hkp 14 och Hkp 16?
  • I dagsläget kan enligt uppgift enbart de äldre Hkp 10 bära vattentunna för skogsbrandbekämpning. Hur många sådana helikoptrar finns i dag i flygbart skick och hur nära förestående är avvecklingen av dessa? Enligt uppgifter som nu figurerar så har avvecklingen redan påbörjats.
Det vore bra om dessa frågor kunde besvaras i syfte att klargöra vissa sakförhållanden.

Uppdatering 7/8 12:30

TV4 och Ulf Kristoffersson intervjuar statsministern och ställer frågor bl.a. om Försvarsmaktens helikopterresurser.

Uppdatering 7/8 23:30

Försvarsmakten har genom informationsdirektör Erik Lagersten nu svarat på ovanstående frågor rörande utrustning till helikoptrar som jag ställde tidigare. Jag fick ett personligt svar inom en timme att informationen fanns och att frågorna skulle besvaras. Det här är riktigt professionellt hanterat. Jag tror inte någon annan svensk myndighet hanterar informationsärenden så snabbt.

Svaret från Försvarsmakten innebar precis som vi trodde att utrustningen inte fanns tillgänglig här och nu, men är på gång. Låt oss hoppas att denna utrustning integreras innan samtliga Hkp 10 hinner avvecklas, för då står vi helt utan brandbekämpningsförmåga. Jag tro nog det är lämpligt att besättningarna under kommande vår flyger några övningspass brandtunna också, det kan komma att löna sig med tanke på vad som har hänt denna sommar!

Irene Wennemo på Aftonbladet skriver i dag en ny ledare i ämnet skogsbranden och regeringens agerande med information baserat på den här bloggen. Omnämnandet och länken hit har gett en hel del trafik under dagen. Tack för det.

För övrigt har media varit frekventa besökare av bloggen i dag vilket givetvis är roligt, och förhoppningsvis snappar man upp några fakta som bidrar till en bättre, och framför allt mer sakriktig nyhetsrapportering.

Angående diskussionen som har förevarit om Sverige ska skaffa flygplan för brandbekämpning så blev jag i dag tipsad om ett klockrent Facebookinlägg signerat helikopterflygföraren Stefan Carneros. Det blir väldigt enkelt när någon med erfaranhet och förstahandsuppgifter förklarar en sak så enkelt och så träffsäkert. Läs och begrunda. Carneros har själv mångårig erfarenhet från brandbekämpning med helikopter. Vidare så är det i sammanhanget mycket intressant att höra vad han och Martin Malmborg, båda f.d. besättningschefer på Hkp 4 hade att säga om den stundande avvecklingen av systemet 2008.

– Det innebär att vi får ett glapp på kanske ett eller två år, där vi inte kan hjälpa till vid bränder på det här sättet. det blir tyvärr en jättestor svacka, berättar Martin Malmborg, kapten vid en av de besättningar från 5:e divisionen från Ronneby som bekämpat elden vid Rippestorp.

Varken han eller Stefan Carneros, divisionschef, tycker att Vertolhelikoptern ska tas bort.

– Det är en helikopter som kan användas i stort sett till allting eftersom den är så bred. Konstruktionen är oslagbar, säger Stefan Carneros.

En oönskad och farlig utveckling

I förra veckan kunde SvD rapportera att ett utländskt statsluftfartyg genomfört en grövre kränkning av svenskt luftrum över Gotland och i närheten av Öland. Genom ett slarvigt uttalande från Utrikesdepartementet kunde SvD senare rapportera att det rörde sig om ett amerikanskt signalspaningsflygplan. Historien har sedan dess fått ytterligare kött på benen sedan CNN kunnat berätta att flygplanet försökt undkomma en rysk markbaserad radar och rysk incidentberedskapsjakt.

Svenska media återrapporterar dock inte helt och hållet vad CNN fått fram, utan skriver i stil med ”observerades av rysk radar” eller till och med ”mötte en rysk radar”, vilka i sammanhanget betyder något helt annat. Utifrån CNN:s uppgifter kan man förmoda att det handlade om radarn till ett av de långräckviddiga luftvärnssystem som Ryssland har i Kaliningrad och som har räckvidd långt ut över Östersjön. Att ett luftvärnssystems spaningsradar är aktiv är inga konstigheter, men är det så att en eldledningsradar tänds och därtill kvarligger med en låsning är det betydligt mer ovanligt. Detta händer då och då över hav och från fartyg, men att ett markbaserat luftvärnssystem skulle göra motsvarande mot ett flygplan som flyger i internationellt luftrum och i en annan stats luftrum skulle vara en mycket kraftig provokation.

Det avslöjas som sagt inte av CNN huruvida så var fallet, men att ett RC-135 signalspaningsflygplan skulle fly undan en vanlig luftbevakningsradar är mycket osannolikt. Likaså är normalt sett luftvärnsradarsystem av mycket högt underrättelsevärde, för att inte säga det högsta, vid signalspaning (i alla fall teknisk sådan). Operatören av ett luftvärnssystem brukar därför försöka undvika att använda radarsystemen när utländska signalspaningsresurser finns i närheten för att inte röja skyddsvärd information. Ett sådant agerande skulle bidra till att händelsen uppfattades som så allvarlig att man försökte undkomma utom räckvidd, där räckvidden för de mest långräckviddiga ryska luftvärnssystemen går just över Gotland och södra Sverige, överensstämmande med det färdtillstånd RC-135 begärde hos den svenska flygtrafikledningen: passera Gotland västerut mot Jönköping och därefter sydväst ut. Är så fallet tyder det på att Ryssland nu har aktiverat luftvärnssystemet S-400 i Kaliningrad, vilket det varit tal om länge. Ett system som i princip låser luftrummet över södra Östersjön, Baltikum och Polen.

Om en rysk eldledningsradar för luftvärn påbörjat följning, torde det även har bidragit att förloppet inträffade dagen efter nedskjutningen av Malaysian Airlines MH17 över sydöstra Ukraina, där det inledningsvis inte stod klart om roboten avfyrats av reguljära ryska styrkor eller inte och från ukrainskt eller ryskt territorium.

Slutsatser

Oavsett om följning skett med eldledningsradar påvisar händelsen den 18 juli än en gång den mycket ökade spänningen i Östersjön, där andra halvan av juni medförde en rad incidenter mellan ryska flygplan och fartyg och andra aktörer i området. Bland annat rapporterades starkt provocerande flygning och det är inte omöjligt att så har ägt rum även denna gång, precis som CNN rapporterade om att det ägt rum i Japanska sjön. Jag vidhåller att läget i och över Östersjön just nu är det allvarligaste sedan 80-talet. Fördelen då var att respektive sidor visste var man hade varandra och att linjerna var fasta. Idag ser vi inledningen på en ny tid där man just genomför en kraftmätning om intresseområden.

För svensk del innebär detta ett mycket allvarligare läge än vad någon tidigare föreställt sig. Krimkrisen och kriget i Ukraina med nedskjutningen av MH17 som ytterligare oönskat bränsle på elden, har raserat relationerna mellan USA, NATO och Ryssland. Medan det kalla krigets verklighet innebar att det fanns en lång gemensam gräns genom Europa mellan Sovjetunionen och NATO, innebär dagens situation att det enda område där NATO och Ryssland står direkt emot varandra och med gemensamma landgränser är i Sverige omedelbara närhet – i Baltikum och i Polen. Östersjön utgör därmed de bägge aktörernas tyngdpunkt i den säkerhetspolitiska manövreringen. Lägg därtill att en stor del av rysk BNP ska passera genom Östersjön, vilket ökar dess betydelse för Ryssland. Mycket talar därmed för att den militära aktiviteten kommer att vara fortsatt mycket hög i Östersjön, för att inte säga öka ytterligare. Det här är en situation som utvecklas just nu och som svensk försvars- och säkerhetspolitik de senaste 20 åren inte tagit höjd för och där Försvarsberedningens rapport från i våras visar ett visst uppvaknande, men dock utan omedelbara åtgärder för den situation som just nu utspelas.

När den militära verksamheten ökar och spänningen stiger ökar risken för strategiska misstag kraftigt. Det har redan omtalats ett antal händelser i närområdet där provokationer skulle kunnat få oönskade och katastrofala följder. Incidenten med SAS-flygplanet är i mars är ett. Nedskjutningen av MH17 är ett exempel på hur illa det kan gå.

Slutligen kan man återigen konstatera att den enda anledningen att allmänheten och många makthavare får kännedom om händelser liknande dessa är läckor till media och publicerande av uppgifter i andra länder, t ex den danska haverikommissionens beslut att inte utreda incidenten mellan SAS och rysk signalspanare. En kort slutsats är att det med all sannolikhet är som med isberg. Det är bara toppen som är synlig, om ens det.

För övrigt har Ryssland nyss påbörjat en övning med över 100 flygplan och helikoptrar nära den ukrainska gränsen och övningen ska även omfatta det centrala militärområdet och övriga delar av det västramilitärområdet. Jag håller det därför för troligt att detta kommer att få vissa efterverkningar även i det svenska närområdet.

En oönskad och farlig utveckling (uppdaterat 6/8 09.45)

Se senaste uppdateringen i botten av inlägget!

I förra veckan kunde SvD rapportera att ett utländskt statsluftfartyg genomfört en grövre kränkning av svenskt luftrum över Gotland och i närheten av Öland. Genom ett slarvigt uttalande från Utrikesdepartementet kunde SvD senare rapportera att det rörde sig om ett amerikanskt signalspaningsflygplan. Historien har sedan dess fått ytterligare kött på benen sedan CNN kunnat berätta att flygplanet försökt undkomma en rysk markbaserad radar och rysk incidentberedskapsjakt.

Svenska media återrapporterar dock inte helt och hållet vad CNN fått fram, utan skriver i stil med ”observerades av rysk radar” eller till och med ”mötte en rysk radar”, vilka i sammanhanget betyder något helt annat. Utifrån CNN:s uppgifter kan man förmoda att det handlade om radarn till ett av de långräckviddiga luftvärnssystem som Ryssland har i Kaliningrad och som har räckvidd långt ut över Östersjön. Att ett luftvärnssystems spaningsradar är aktiv är inga konstigheter, men är det så att en eldledningsradar tänds och därtill kvarligger med en låsning är det betydligt mer ovanligt. Detta händer då och då över hav och från fartyg, men att ett markbaserat luftvärnssystem skulle göra motsvarande mot ett flygplan som flyger i internationellt luftrum och i en annan stats luftrum skulle vara en mycket kraftig provokation.

Det avslöjas som sagt inte av CNN huruvida så var fallet, men att ett RC-135 signalspaningsflygplan skulle fly undan en vanlig luftbevakningsradar är mycket osannolikt. Likaså är normalt sett luftvärnsradarsystem av mycket högt underrättelsevärde, för att inte säga det högsta, vid signalspaning (i alla fall teknisk sådan). Operatören av ett luftvärnssystem brukar därför försöka undvika att använda radarsystemen när utländska signalspaningsresurser finns i närheten för att inte röja skyddsvärd information. Ett sådant agerande skulle bidra till att händelsen uppfattades som så allvarlig att man försökte undkomma utom räckvidd, där räckvidden för de mest långräckviddiga ryska luftvärnssystemen går just över Gotland och södra Sverige, överensstämmande med det färdtillstånd RC-135 begärde hos den svenska flygtrafikledningen: passera Gotland västerut mot Jönköping och därefter sydväst ut. Är så fallet tyder det på att Ryssland nu har aktiverat luftvärnssystemet S-400 i Kaliningrad, vilket det varit tal om länge. Ett system som i princip låser luftrummet över södra Östersjön, Baltikum och Polen.

Om en rysk eldledningsradar för luftvärn påbörjat följning, torde det även har bidragit att förloppet inträffade dagen efter nedskjutningen av Malaysian Airlines MH17 över sydöstra Ukraina, där det inledningsvis inte stod klart om roboten avfyrats av reguljära ryska styrkor eller inte och från ukrainskt eller ryskt territorium.

Slutsatser

Oavsett om följning skett med eldledningsradar påvisar händelsen den 18 juli än en gång den mycket ökade spänningen i Östersjön, där andra halvan av juni medförde en rad incidenter mellan ryska flygplan och fartyg och andra aktörer i området. Bland annat rapporterades starkt provocerande flygning och det är inte omöjligt att så har ägt rum även denna gång, precis som CNN rapporterade om att det ägt rum i Japanska sjön. Jag vidhåller att läget i och över Östersjön just nu är det allvarligaste sedan 80-talet. Fördelen då var att respektive sidor visste var man hade varandra och att linjerna var fasta. Idag ser vi inledningen på en ny tid där man just genomför en kraftmätning om intresseområden.

För svensk del innebär detta ett mycket allvarligare läge än vad någon tidigare föreställt sig. Krimkrisen och kriget i Ukraina med nedskjutningen av MH17 som ytterligare oönskat bränsle på elden, har raserat relationerna mellan USA, NATO och Ryssland. Medan det kalla krigets verklighet innebar att det fanns en lång gemensam gräns genom Europa mellan Sovjetunionen och NATO, innebär dagens situation att det enda område där NATO och Ryssland står direkt emot varandra och med gemensamma landgränser är i Sverige omedelbara närhet – i Baltikum och i Polen. Östersjön utgör därmed de bägge aktörernas tyngdpunkt i den säkerhetspolitiska manövreringen. Lägg därtill att en stor del av rysk BNP ska passera genom Östersjön, vilket ökar dess betydelse för Ryssland. Mycket talar därmed för att den militära aktiviteten kommer att vara fortsatt mycket hög i Östersjön, för att inte säga öka ytterligare. Det här är en situation som utvecklas just nu och som svensk försvars- och säkerhetspolitik de senaste 20 åren inte tagit höjd för och där Försvarsberedningens rapport från i våras visar ett visst uppvaknande, men dock utan omedelbara åtgärder för den situation som just nu utspelas.

När den militära verksamheten ökar och spänningen stiger ökar risken för strategiska misstag kraftigt. Det har redan omtalats ett antal händelser i närområdet där provokationer skulle kunnat få oönskade och katastrofala följder. Incidenten med SAS-flygplanet är i mars är ett. Nedskjutningen av MH17 är ett exempel på hur illa det kan gå.

Slutligen kan man återigen konstatera att den enda anledningen att allmänheten och många makthavare får kännedom om händelser liknande dessa är läckor till media och publicerande av uppgifter i andra länder, t ex den danska haverikommissionens beslut att inte utreda incidenten mellan SAS och rysk signalspanare. En kort slutsats är att det med all sannolikhet är som med isberg. Det är bara toppen som är synlig, om ens det.

För övrigt har Ryssland nyss påbörjat en övning med över 100 flygplan och helikoptrar nära den ukrainska gränsen och övningen ska även omfatta det centrala militärområdet och övriga delar av det västramilitärområdet. Jag håller det därför för troligt att detta kommer att få vissa efterverkningar även i det svenska närområdet.


Uppdatering 5/8 08.10: DN berättar nu om ytterligare en kränkning av svenskt luftrum under sommaren. I det här fallet rörde det sig om två flygplan som kränkte svenskt luftrum under övningen BALTOPS. Återigen tillåts inte Försvarsmakten meddela vilket land det är som har kränkt.  Det förefaller mig mycket märkligt om svenskt luftrum inte ingick i övningen, med tanke på att övningen till del ägde rum både på svenskt vatten och i svensk luft.

Samtidigt med BALTOPS, som Sverige deltog i och som Ryssland var inbjudet att delta i, genomförde Ryssland en egen oannonserad motövning vilket medförde den mycket höga militära aktiviteten på och över Östersjön. Som exempel kan nämnas att finskt luftrum kränktes tre gånger på samma dag och att den baltiska incidentberedskap som för några år sedan hade 4 skarpa starter på ett helt år, under BALTOPS hade genomfört 4 starter bara fram till den tidiga eftermiddagen.

Det är bra att Försvarsmakten nu ytterligare lättar på förlåten, men det återstår att konstatera att den senaste 5 åren har över 50 kränkningar av svenskt luftrum skett och för allmänheten är det fortsatt höljt i dunkel i vilket sammanhang de andra kränkningarna genomförts och av vem. Det vore som sagt högst önskvärt om Sverige anammade samma modell som Finland, där man mycket snabbt går ut med pressmeddelande om kränkningen och vilket land som ligger bakom. Detta är i första hand en politisk fråga.

Uppdatering 09.15: Det är mindre troligt att ett land som deltog i övningen skulle kränka svenskt luftrum på den aktuella platsen med tanke på att det aktuella området (öster Östergarn på Gotland) ingick i övningsområdet

Återstår då länder som inte deltog i övningen, främst Ryssland och eventuella länder i den baltiska incidentberedskapen som inte deltog i övningen. Det lettiska försvarsdepartementet lägger ofta ut vilken verksamhet den baltiska incidentberedskapen genomfört. Man kan för 20/6 konstatera att under dagen genomfördes identifiering av 1 An-26 (transport), 2 Su-24 (attack/spaning/sjömål), 4 Su-27 (jakt) och 8 Su-34 (attack). Den baltiska incidentberedskap har dock föga att göra borta vid den svenska kusten, särskilt vid så hög aktivitet eftersom man då lämnar sina skyddsobjekt och eftersom uppgiften är ryskt flyg skulle i så fall ytterligare kränkning ha ägt rum. @GripenNews har räknat på hastigheten i enlighet med mediauppgifterna och kommit fram till att det rör sig om drygt 450 knop (ca 850 km/h), vilket är väl över hastigheten för en helikopter eller ett transport/signalspaningsflygplan på låg höjd. Däremot skulle antalet och profilen stämma väl överens med t.ex. Su-24.

Övningsområde  BALTOPS (Luftfartsverket)


Uppdatering 10.45: Det är säkerligen inte okänt att Försvarets Radioanstalt har anläggningar runtom i Sverige och på Gotland som är den punkt i Sverige som låg närmast Sovjetunionen och därför var bäst lämpad för att lyssna på sovjetisk radiokommunikation. En av dessa anläggningar ligger enligt Aftonbladet nära Folhammar på Gotland, vilket i sammanhanget med kränkningen på midsommarafton är av stort intresse.

Enligt DN kom de kränkande flygplanen från öster och flög sedan en mil in i svenskt luftrum innan man svängde åt sydöst och lämnade svenskt luftrum. Hela kränkningen varade 1 minut och 43 sekunder och var på 28 km i svenskt luftrum. Det ger en hastighet på 965 km/h, vilket är än högre än vad jag skrev i förra uppdateringen och att jämföra med anfallsfart för ett attackflygplan. Ser man på den karta som Försvarsmakten bifogat i det avhemligade dokumentet som DN fått ta del av ser man att inflygningsbenet pekar rakt mot Folhammar. Givet flygprofilen med skarp sväng genomförs sedan antingen ett simulerat attackanfall eller ett oblique-foto (flygspaningen där man vill avbilda målet från sidan). Därmed ökar sannolikheten för att de kränkande flygplanen var av typ Su-24 eller Su-34. Ja, sen kan det ju vara så att någon bara navigerat fel också, om än väldigt exakt fel. Det har ju hänt tidigare, till exempel 1981. (Tiden får utvisa om jag har rätt eller fel och att ha fel här vore faktiskt välkommet)

Om ovanstående uppgifter är korrekta, skulle en flygning på motsvarande sätt tyda starkt på att man återigen vill genomföra en maktdemonstration mot Sverige, särskilt när man väljer att genomföra en kränkning av svenskt luftrum. Vill man kan man även dra paralleller mellan denna händelse och ”uppvaktningen” av den amerikanska RC-135 som flydde in i svenskt luftrum.

Det kan i så fall inte råda några tvivel om att läget i Östersjön är i grunden förändrat.

Uppdatering 15.55: Utrikesminister Carl Bildt skriver på sin blogg om läget i skogsbrandområdet, utvecklingen i Ukraina, men också om kränkningar av svenskt luftrum. Han säger sig inte kunna se någon tendens till kränkningar som är riktade mot Sverige. Ett resonemang som skulle tala emot det jag skriver i den föregående uppdateringen. Jag kan bara hoppas att han har rätt och jag fel och att det i själva verket rört sig om t.ex. ett vänligt sinnat lands misstag. 

För övrigt ett inlägg värt att läsa.

Uppdatering 18.15: Flygområdet för BALTOPS slutade gälla den 19 juni varvid man av misstag kan ha flugit in över Gotland. Det som talar emot detta är att övningen avslutades nere i Tyskland, medan den ryska motövningen fortsatte några dagar till.


Uppdatering 6/8 09.30: DN lyfter nu åter kränkningarna den 20 juni och tar upp delar av de resonemang som förs här ovanför. Därtill har Ewa Stenberg en analyskolumn kring sekretessen kring kränkningarna. Det förtjänar återigen att påtalas att öppenhet kring incidentberedskap och kränkning av det slag som man har i Finland är förtroendeskapande både gentemot allmänheten och gentemot andra länder. I Finland skickas omedelbart pressmeddelande ut vid en kränkning, där det framgår var kränkningen ägt rum och vilket land som ligger bakom. I Sverige blir resultatet att några få myndigheter och personer får kännedom om vad som ägt rum liksom det kränkande landet som redan vet, medan allmänheten och i princip hela Riksdagen får leva i ovisshet.


Uppdatering 6/8 09.45: Utrikesminister Carl Bildt verkar nu ha tröttnat på spekulationerna kring kränkningarna den 20 juni och meddelar att flygplanen var polska och att det sannolikt rör sig om ett rent misstag. Utifrån att flygplanen var polska är det en bedömning jag delar.

Därmed kan man konstatera att resonemanget i ovanstående uppdateringar var felaktigt, och det är felaktigheter jag står för. Som ovan skrivet var det här gärna en fråga jag ville ha fel i.

Det jag framförallt vill beklaga är att man inte redan från början kunde vara öppen med att kränkningarna ägt rum och vilken nation som låg bakom istället för att få en debatt kring bristande svensk försvarsförmåga. Med tanke på alla de olika turer som framkom i olika riktningar kring ryska påsken är det nu som bäddat för att människor kommer att fortsätta tvivla på att flygplanen verkligen var polska.

Öppenhet är förtroendeskapande – särskilt i oroliga tider av det slag som föreligger i Europa just nu.

Den Ukrainska frågan

Sammanfattning
Av ekonomiska skäl kommer inte Europa genomföra några avgörande åtgärder mot Ryssland som kan avsluta den konflikt som just nu pågår i östra Ukraina. Detta utifrån det faktum att Ryssland är den tredje största handelspartnern med EU och t ex en fullständig ekonomisk sanktion skulle innebära en stor mängd arbetslösa med de inrikespolitiska följdverkningar av detta pga minskad export från EU till Ryssland. Detta i sin tur innebär att Ukraina ytterst står själv mot Ryssland. Bedömt kommer Ryssland bibehålla ett högt tryck i östra Ukraina trots den tragiska nedskjutningen av MH17, för att inom en (1) till två (2) månader återigen accelerera konflikt.
Analys
Allmänt.För att förstå konflikten i Ukraina måste vi först sätta in det i sitt perspektiv. Å ena sidan har vi en ekonomisk drivkraft å andra sidan har vi en geostrategisk drivkraft. Den ekonomiska drivkraften står EU för och den geostrategiska drivkraften står Ryssland för. Dessa två intressen kolliderade tydligt i mitten av 2013 då de första tecknen på att subversiv verksamhet hade påbörjats i Ukraina uppdagades, därefter har konflikten eskalerat. Således har vi två drivkrafter eller viljor kan vi även kalla det för att sätta det i militärteoretiska termer.
Den ekonomiska drivkraften i detta är att EU vill ha goda handelsrelationer med sina randstater. Som ett led i detta har man bl a det östliga samarbetsprogrammet. Utöver de rent ekonomiska drivkrafterna i det samarbetet så omfattar det främst att man försöker skapa stabilitet i dess närområde, således kan man se randstaterna till EU som en buffertzon mellan EU och de ej EU anslutna länderna, vilket gynnar de EU anslutna ländernas utveckling och unionen som helhet.
Innan vi belyser den Ryska drivkraften dvs den geostrategiska bör några faktorer klargöras. I Rysk media framhävs ofta att det östliga samarbetet mellan EU och Ukraina med främst frihandelsavtalet är skäl för en intressekonflikt. Då främst att Ryssland kommer översvämmas av billigare varor från EU via Ukraina till Ryssland. Detta är ur mitt förmenade helt fel, Rysslands främsta handelsstyrka är ej produkter utan det är råvaror vilket även står för huvuddelen av dess BNP. Således är enbart handeln ett svepskäl i konflikten för det egentliga problemet, det geostrategiska. Visst kan säkert lokalt producerade varor till del utkonkurreras av billiga EU varor men den Ryska ekonomin kommer inte gå under av de som man ibland kan få uppfattningen om.
Vad omfattar då den geostrategiska drivkraften för Ryssland i Ukraina. Jag vill påstå att det är tre (3) faktorer som gör att Ryssland är villig att spela ett högt spel i Ukraina. Den första (1) faktorn är den allena rådande bilden i Ryskt säkerhetspolitiskt tänkande sedan andra världskriget, ingen ny konflikt skall ske på Ryskt territorium, för detta krävs det antingen allierade eller neutrala randstater mellan sig och en presumtiv motståndare, i detta fallet EU och NATO. Den andra (2) faktorn är Rysk förstaslagsförmåga med kärnvapen, i detta fall handlar det antingen om NATO utplacerade eller av USA utplacerade ABM system, i sig är Ukraina ingen optimal plats för detta om man jämför t ex med Norge, Sverige och Finland då det kommer till att hindra Ryska kärnvapenbärande missiler som slår mot USA, dock mot vissa Europeiska länder har Ukraina en god placering för att kunna påverka vissa ballistiska banor. Den tredje (3) faktorn omfattar det militärindustriella komplexet som främst är placerat i östra Ukraina. I och med en omorientering av Ukraina mot EU och NATO skulle detta allvarligt störa dels rysk upprustning dels Rysslands militära underhållssäkerhet om det komplexet skulle falla under västlig påverkan. Dessa tre (3) faktorer ser jag som den största ryska drivkraften, det finns fler men dessa är de mest för Ryssland kännbara.
Således har vi en konflikt som består av två (2) drivkrafter en ekonomisk och en geostrategisk. Konflikten handlar således inte om ideologier om än det till del kan te sig så stundtals och den kan mycket väl på ett psykologiskt plan hos den Ryska befolkningen kan övergå till detta. Då främst ur tankegångarna att Ryssland står som en förkämpe mot den dekadenta västliga liberalismen, något som ofta framhävs i Ryssland. Personligen tror jag att det kommer vara mycket svårt i den globaliserade och multipolära värld vi nått att det kommer uppstå några renodlade ideologiska konflikter likt den mellan Väst (Europa och USA) i huvudsak och Sovjetunionen som vi såg under det kalla kriget, konflikterna kommer snarare handla om ekonomi (råvaruresurser) och geografi (dels säkra landområden dels utifrån demografiska faktorer), således en återgång till de klassiska konfliktfaktorerna innan 1900-talets ideologiska motsättningar.
Styrkeuppbyggnad/stödet.Den första styrkeuppbyggnaden som Ryssland påbörjade startade slutet av Februari 2014 kom att omfatta någonstans mellan 40,000 – 60,000 man med utrustning ur både mark-, luft- och sjöstridskrafterna. Huvuddelen av dessa kom att vara placerade längs med Ukrainas östliga och nordliga gräns. Styrkeuppbyggnaden var bedömt klar i slutet av Mars 2014. Därefter utgjorde de ett tydligt påtryckningsmedel mot Ukraina dels i Krimkrisen intill dess att folkomröstningen var avklarad dels i den fortsatta krisen i östra Ukraina.
Denna styrkeuppbyggnad avslutades i slutet av maj 2014 med en gradvis tillbakadragning av de Ryska styrkorna öster och väster om Ukraina till mitten av Juni. Vad som först såg ut att vara en total tillbakadragning av de Ryska styrkorna, har nu övergått till att bli en gradvis styrkeuppbyggnad igen med koncentrationsområden norr och öster om Ukrainas gräns. I dagsläget har Ryssland någonstans mellan 10,000 – 20,000 man återigen längs Ukrainas gräns. Således det som initialt såg ut som ett ryskt tillbakadragande har nu återigen blivit en militär faktor som kan utgöra dels ett påtryckningsmedel dels ett understöd för de irreguljära ryska styrkorna i östra Ukraina.
Det intressanta med denna styrkeuppbyggnad som genomförs just nu längs Ukrainas gräns är att den i högra grad än den tidigare består av rysk trupp för internationella insatser (fredsbevarande och fredsframtvingande insatser) åtminstone med dess markeringar. Den brigad för internationella insatser som är stationerad i MD C övades även i den senaste beredskapskontrollen. Likväl har CSTO genomfört ett antal övningar efter Beredskapskontrollen i MD C. Genomförandet av dessa övningar har dock varit kända ett tag. Likväl genomfördes under Beredskapskontrollen i MD C ett antal övningsmoment främst med de luftburna trupperna som var inriktad mot upprorsbekämpning, dessa var enligt offentliga uppgifter inriktade mot att kunna möta Afghanska upprorsmakare som man ser kan påverka ryska intressen efter NATO utmarsch. Vad man bör ta i beaktande är att de luftburna trupperna ses som Rysslands snabbinsatsstyrkor dels för operationer med nationellt dels internationellt intresse.
Vad avser troligt ryskt stöd till de irreguljära styrkorna i östra Ukraina har det initialt gått från att omfatta personellt stöd och till del med materiel till att nu mer omfatta materiellt stöd och enligt vissa än från oberoende part obekräftade uppgifter stöd med indirekt bekämpning. Vad som är intressant i detta är att stödet initialt omfattade det främst rekrytering och personellt stöd med relativt icke avancerad utrustning. Detta har nu övergått till mer avancerad utrustning om än utrustning som finns hos de strategiska reservtrupperna (RVGK). Denna omkastning har skett då det förefaller vara svårare och svårare att dels få frivilliga i Ryssland dels lokalrekrytera personal.
Således har vi nu en styrkeuppbyggnad längs Ukrainas gräns som består av vad som förefaller vara rysk trupp för internationella insatser. Likväl har den predestinerade mekaniseradebrigaden (MekB) inom MD C för internationella insatser övats inom brigads ram i närtid likväl har de luftburna trupperna övat ”upprorsbekämpning” under beredskapskontrollen inom MD C. Således förefaller det att förband har samövat för en begränsad operation. Likväl ser man till den nuvarande mängden av Ryska styrkor vid Ukrainas gräns är det enbart en begränsad operation de kan klara av om inte större förband står i beredskap djupare in i Ryssland (andra echelongens förband).
Vad som är mycket intressant avseende stödet till de irreguljära styrkorna i östra Ukraina är att när väl krigslyckan vänt, har stödet övergått till att de erhåller mer och mer teknisk avancerad materiel. Vad som blir tydligt i och med detta är att operationen går ejenligt planeringen, man försöker vända motgångarna med hjälp av mer teknisk avancerad materiel och därmed blir det än tydligare att man erhåller materiellt stöd från den Ryssland. Likväl blir det tydligt att det är en tidslinjal som måste följas, då normalt ett uppror ej följer en tidslinjal utan tiden är vad som brukar vara det upprorsmakarna har gott om för de vet att de har det folkliga stödet med sig.
Sanktionerna.Väst (EU och USA) sanktioner kräver en separat genomlysning för att förstå händelseutvecklingen i Ukraina. Väst har i praktiken konstant varit i en efterhandssituation för att kunna förhindra Rysslands agerande i Ukraina dels genom splittring inom de egna leden dels genom att fokus har ej varit på Ukraina intill dess att konflikten tydligt synliggjordes. Detta har gjort att varje steg i sanktionerna i grunden har varit resultatlösa mot Ryssland.
Under tiden som Ryssland genomförde annekteringen och politikerna fortfarande diskuterade om det var rysk trupp på Krimhalvön hade Väst redan förlorat initiativet. När väl annekteringen var ett faktum dvs efter folkomröstningen som genomfördes kom först sanktioner upp som ett handlingsalternativ mot Ryssland. Ur ett folkrättsligt perspektiv må detta varit korrekt agerat men då är frågan om inte folkrätten måste ändras utifrån hur modern krigföring utförs. För det rådde inte några tvivel inom underrättelsesfären att Ryssland genomförde en annektering av Krimhalvön, däremot kunde man inte ur ett politiskt perspektiv utpeka Ryssland, men fakta fanns att tillgå.
Både USA och EU har genomfört en gradering av sina sanktioner mot Ryssland. Dessa har tydligt varit inriktade på att initialt straffa de individer man anser har varit delaktiga i dels annekteringen av Krimhalvön dels är delaktiga i händelseutvecklingen i östra Ukraina. För att därefter kunna agera mer kraftfullt genom att utföra sanktioner mot företag o dyl som ger mer kraftfulla ekonomiska sanktioner mot Ryssland.
Vi har nu nått punkten i sanktioner då USA har infört ekonomiska sanktioner mot Ryska företag medan EU har intagit ett mellansteg mellan ekonomiska sanktioner mot individer och företag, man beviljar inte längre lån för att genomföra verksamhet i Ryssland. Således är tärningen kastad för USA i detta läge det man kan göra nu är att öka de ekonomiska sanktionerna med Ryssland men då skall man ha klart för sig att handeln mellan Ryssland och USA är mycket liten. Medan handeln mellan EU och Ryssland är betydligt större, Ryssland är EU tredje största handelspartner.
Härvid uppträder även diskrepansen tydligt mellan EU och USA mot Ryssland. USA har råd att agera kraftfullt mot Ryssland de har trots avspänningen som kom att råda intill 2008 ej etablerat några större handelsförbindelser med Ryssland, medan EU kom att agera mer tydligt för att stärka de ekonomiska förbindelserna. I sig ett fullt naturligt agerande utifrån EU uttalade policy att man vill ha goda handelsförbindelser med sina randstater, men dessa handelsförbindelser kan även bli ett problem, såsom nu i den Ukrainska frågan.
Vad som har varit symptomatiskt under hela våren och sommaren 2014 är att de ekonomiska sanktionerna som väst, har tänkt påtvinga Ryssland, har genomfört har varit för sena samt vad som har varit på gång har läckt till media mer eller mindre omedelbart som det har dryftats. Härvid har Ryssland mycket väl kunnat förbereda sig på vad som komma skall, varvid man oftast när man läser i Rysk media om sanktionerna så får de en relativt undanskymd bild. Däremot så har Ryssland ekonomiskt genom börshandeln skadats, men fortfarande så för att utgöra en ekonomisk krigföring så har även dessa skadeverkningar varit relativt svaga, likväl har börshandeln tagit ett glädjeskutt vid varje möjlig utveckling som visat sig vara i någon form av positiv riktning, då man genom en sund analys insett att detta enbart är ett spel för galleriet.
Vad som blir tydligt med sanktionerna eller om man så vill den ekonomiska krigföringen är att den ej fungerar. EU handel är för sammanbunden med Ryssland sedan drygt 20 år, så alla former av åtgärder mot Ryssland kommer skada EU. Härvid har vi svagheten också, EU har som grund en handelsinriktning, således kommer man aldrig kunna vara en säkerhetspolitisk aktör. Likväl så är det en tydlig spricka som nu visas i den transatlantiska länken. USA vill att EU skall agera hårdare mot det Ryska agerandet i Ukraina men de kan ej göra det för att dess ekonomi är för tätt sammanbunden med motparten. Varvid även en opinion mot Europa kan skapas i USA.
Slutsatser
Vad avser den Ukrainska frågan är det Europeisk realpolitik som i slutändan kommer avgöra dess öde. I dagsläget får de ekonomiska faktorerna vara styrande trots att konflikten blir hårdare och hårdare. Ett resolut agerande från EU mot Ryssland håller jag för mycket tvivelaktigt, om än så kan det bli några riktade sanktioner mot företag, man kommer ej att agera på samma nivå som USA i denna fråga.
Ytterst handlar det om den Europeiska Unionens ekonomi och att ett kraftfullt agerande mot Ryssland kommer skapa dels ekonomiska problem dels inrikesproblem som en följdverkan av de ekonomiska problemen. Detta vet man i unionen och realpolitiskt agerar man utefter det också, om än så är det vissa nationer som kräver ett mer resolut agerande mot Ryssland, men helheten agerar realpolitiskt inför problemet.
Energiproblematiken med EU beroende av Rysk energi må vara en stötesten, dock så belyses den ofta, men det riktiga problemet är således det oerhörda ekonomiska beroendet som EU har av Ryssland för att överhuvudtaget kunna fungera. Om det varit en långsiktig avsiktlig strategi från Rysslands sida att binda upp EU energi och ekonomi mot den för att därefter kunna få ett påtryckningsmedel låter jag vara osagt, dock så utgör dessa två områden en tydlig tyngdpunkt i de Europeiska och Ryska relationerna och de bakbinder Europas förmåga att agera istället parerar man runt problemet.
Utöver de ekonomiska faktorerna har EU och USA å ena sidan sedan den subversiva verksamheten startade i Ukraina varit i en konstant efterhandssituation. Medan å andra sidan har Ryssland varit i en konstant förhandssituation. Ryssland har således under hela konflikten varit innanför EU och USA beslutscykel. Detta har man främst uppnått genom god operationskonst, vad visa hävdar är ny krigföring men i praktiken är en förfining av den operationskonst som lades fram under 1980-talet då man övergav tänkandet med massiva insatser av taktiska kärnvapen vid en konflikt på den Europeiska kontinenten. På detta sätt har man lyckats uppnå en lågteknologisk ‘Shock and Awe’ på globalskala för att uppnå sina målsättningar, något som jag personligen inte tror att de själva initialt trodde att man skulle lyckas med. Vilket gjort att man istället nu har hamnat i en efterhandssituation då man ej utnyttjade de initiala framgångarna efter annekteringen av Krimhalvön i östra Ukraina.
Vad som dock kan förefalla troligt avseende utnyttjande av Rysslands väpnade styrkor vid en intervention kommer det ej vara det troliga handlingsalternativet som var under våren 2014 med ett större väpnat angrepp, i dagsläget kommer det troligtvis i sådant fall röra sig om en intervention under förevändning för skydd av den ryska minoriteten i östra Ukraina. Därav förbandsuppbyggnaden med fredsbevarande/fredsframtvingande förband. Bedömt kommer en sådan operation även begränsa sig till enbart Donetsk och Luhansk Oblast om den skulle genomföras utifrån nuvarande styrkesammansättning.
Vilket är Rysslands troligaste handlingsalternativ i dagsläget? Före MH17 var det troligtvis att accelerera konflikten inom Donetsk och Luhansk Oblast intill den grad att en intervention var nödvändig. I dagsläget kommer man troligtvis bibehålla ett relativt högt tryck och ej medge att den Ukrainska operationen lyckas. Detta kan dock innebära att konflikten övergår till en partisan liknande konflikt, vilket tecken redan nu finns på, avseende mer kvalificerade eldöverfall samt förbindelseförstörningar på djupet, för att därefter accelerera igen, detta ligger inom tidsperspektivet 1-2 månader. Vad avser interventionen är troligtvis en lösning liknade den i Transnistrien den bedömt troligaste om man väljer att accelerera konflikten återigen inom 1-2 månader.
Då uppstår en tydlig och moralisk följdfråga som framför allt Polen och de Baltiska staterna ofta har belyst, när är det då dags att agera? Är man bered att ta den ekonomiska problematiken vid nästa annektering eller är man beredd att snabbt börja avveckla handelsförbindelserna med Ryssland för att de ekonomiska banden ej skall utgöra ett hinder i framtiden, likt det man sedan några år tillbaka försökt göra avseende energiberoendet? För i dagsläget kommer Ukrainas öde ej avgöras av några högre moraliska faktorer utan av realpolitiska ekonomiska sådana oaktat frihandelsavtal mellan Ukraina och EU så är just nu utgången väldigt tydlig, den Ukrainska frågan kommer lösas utifrån realpolitiska ekonomiska faktorer som ej kommer ta hänsyn till den Ukrainska befolkningen. Vilket i praktiken innebär oaktat östligt samarbetsprogram och frihandelsavtal så kommer Ukraina ligga inom den ryska geostrategiska intressesfären och EU kommer ej ta konflikten längre än vad som redan skett, man accepterar i det tysta det ryska agerandet.
Have a good one! // Jägarchefen
Stort tack Oscar Jonsson!
Källor
U.S. Department of Commerce 1(Engelska)
Europeiska Unionen 1, 2 (Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8(Engelska)
NATO 1(Engelska)
RIA Novosti 1, 2(Engelska)
Jägarchefen 1, 2(Svenska)
The Observatory of Economic Complexity 1(Engelska)

Den ständigt minskande Marinen



Det här inlägget kommer att avhandla ett ämne som jag snart skrivit ett hundratal inlägg runt och något som jag därmed också anser är mycket viktigt att debattera, nämligen vår marin och det för vårt rikes säkerhet mycket problematiska faktum att den mer eller mindre håller på att raderas ut. Anledningen till ytterligare ett inlägg i samma ämne är att Mikael Holmström i dag mycket förtjänstfullt belyser den marina aspekterna av försvarets förfall i en ny artikel på SvD.

När jag själv för inte så särskilt länge sedan började i Marinen bestod flottan av 30 robotbestyckade ytattackfartyg, ett tiotal ubåtar och så många minröjningsfartyg och minsvepare att det inte gick att hålla reda på det exakta antalet. Några av dessa fartyg var förvisso inte rustade och bemannade, men de fanns där i materielberedskap om de skulle behövas med kort varsel. Då kunde man kalla in en krigsbesättning som hämtades ur värnpliktiga som nyligen muckat och officerare som bemannade marinens skolor etc. Utöver dessa fanns ett stort antal andra fartyg för olika ändamål. Vi hade även ett alldeles eget marinflyg där vi själva disponerade 14 stycken tunga ubåtsjaktutrustade hkp 4, ett ubåtsjaktflygplan och ett antal mindre helikoptrar. Då ska man även minnas att detta var under en tid som präglades av avspänning i närområdet, i ett Europa där murar föll och där ryssar talade mer om ”glasnost och perestrojka” än att rusta sina militära styrkor.

I dag, i nådens år 2014 när det är krig i Europa och det säkerhetspolitiska läget i vårt omedelbara närområde är sämre än någonsin. Så här spänt har det inte varit sedan kalla kriget. Samtidigt så är då vårt eget försvar mindre än vad det någonsin tidigare har varit, och för Marinens del så har flottan inte varit så här liten sedan Gustav Wasa var kung i Sverige. Vi pratar ungefär om den 7 juni 1522. Kustartilleriet, sedermera Amfibieregementet (i singular) är dessutom näst intill totalavvecklat, endast spillror återstår.

Flottans verkansdelar består i dag av sju ytstridsfartyg och fyra ubåtar. Till detta kan läggas sju minröjningsfartyg som ska klara av att hålla samtliga viktiga leder och hamnar öppna i händelse av kris eller krig. Det fornstora Kustartilleriet av några ynka kompanier på Berga och en handfull bevakningsbåtar i Göteborg.  Det är vad den svenska Marinen kan ställa upp med i dag, men även i morgon om det säkerhetspolitiska läget försämras ytterligare. Därför måste det politiska svamlet om satsningar och ökad förmåga omsättas från att enbart vara fina ord till konkret handling, och det måste ske här och nu!

Det Mikael Holmströms artikel handlar om är den utökade marina närvaron i Östersjön som så vackert utlovats av våra skönmålande och valseger-suktande politiker i samband med att Ryssland gick in i Ukraina. Helt plötsligt så var det både politiskt gångbart och viktigt att lova saker som skulle öka försvarsförmågan. Svenska folket brydde sig för någon vecka om vårt försvar innan de återgick till tron på den eviga freden. Men istället fortsätter vår Marin att krympa(!) Detta trots att Ryssland gick in i Tjetjenien 1999 strax efter att Vladimir Putin blev premiärminister. Detta trots att Ryssland år 2008 gick i krig mot Georgien under Vladimir Putins ledning, då som president. Trots att Ryssland efter kriget i Georgien startade en omfattande militär reform där man satsar 5000 miljarder kronor (ca 120 årliga svenska försvarsanslag) på att bygga upp en toppmodern militärmakt som man övat i stor skala. Detta trots att Ryssland nu börjar använda sin militärmakt i krig och erövrar andra länders territorium. Trots allt detta blir våra politikers fina ord om satsningar, inget annat än just bara ord!

Holmström tar i artikeln upp det faktum att de sex bevakningsbåtarna av typ 80 som har nyttjats för övervakning av svenskt sjöterritorium nu ska avvecklas utan ersättare. Vad som är än mer anmärkningsvärt, och något som tidigare ej kommunicerats via officiella kanaler är att Försvarsmakten nu väljer att ersätta sex bevakningsbåtar med de 30 år gamla korvetterna Stockholm och Malmö – som dessutom degraderas till vedettbåtar och blir därmed också av med beväpning och sensorer.

Vän av ordning kanske minns att jag för två år sedan i en artikel i KÖMS tidskrift TiS förespråkade att dessa två fartyg skulle få leva vidare just i rollen som sjöbevakningsfartyg. Men då var den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde helt annorlunda, och jag argumenterade då för att fartygen skulle vidmakthållas i nuvarande konfiguration som korvetter i syfte att skapa redundans. Jag har dessutom fått ny information som innebär att jag funderar över om det verkligen är rätt beslut att köra vidare med dessa fartyg på obestämd tid med enbart mindre materiella åtgärder?

Den ursprungliga planen var att dessa trotjänare skulle avvecklas. Försvarsmakten har tidigare hävdat att de nått sin ”end of life” vilket är helt rimligt med ett fartygssystem som skrovmässigt är 30 år och som redan under ubåtsjakten på tidiga 90-talet hade förbrukat sin beräknade gångtid. Som ersättare för de sex bevakningsbåtarna och för den delen inte minst västkustens ensamma trofasta försvarare och prototyp för de sedan länge avvecklade patrullbåtarna – HMS Jägaren – så skulle de två korvetterna Göteborg och Kalmar byggas om. Just detta ärende har avhandlats på denna blogg åtskilliga gånger, det har skrivits frågor till försvarsministern och det har debatterats i riksdagen. Men några beslut har fortfarande inte fattats och fartygen ligger således avrustade och förfaller allt mer.

Försvarsmakten har nu strukit dessa fartyg ur den marina rustningsplanen och frågan är om detta är kommunicerat till försvarsdepartement? Försvarsutskottet visste inget om detta i alla fall. För det handlar till syvende och sist om att Försvarsmakten återkallar ett tidigare insänt underlag för ett regeringsärende som förhoppningsvis låg nära till hands att effektueras nu när problematiken med Kockums nu är löst. Men läser man Holmströms artikel så framgår det med all önskvärd tydlighet att Försvarsmakten strök detta av ekonomiska skäl, d.v.s. att man inte anser att pengarna räcker till.

Här har vi då pudelns kärna. Politikerna lovar dyrt och heligt satsningar på försvaret och ökad förmåga. När verkligheten kommer i kapp så innebär det för Marinens del att inte ens vidmakthållande av befintliga skrov är ekonomiskt genomförbart p.g.a av den omfattande underfinansieringen. Läs gärna Wisemans senaste inlägg där han med förfinad precision sätter fingret på exakt vad det hela handlar om…

Den moderata försvarspolitiken summerad efter 8 år är precis som föregående socialdemokratiska för lite, för sent och alldeles för ihåligt. Här skrivs ut försvarspolitiska checkar i mängder och det är checkar som finansministern inte har för avsikt att lösa in. Tyvärr får detta också säkerhetspolitiska konsekvenser, inte bara för Sverige utan även för våra grannländer.

För rikets säkerhet innebär allt det här vissa saker. Om man nu skrider till verket med att avveckla vapen och vissa sensorer på korvetterna Stockholm och Malmö och bygger om dessa till renodlade bevakningsfartyg likt HMS Jägaren (detta görs enbart för att minska underhållskostnader) så reducerar vi den marina försvarsförmågan, det är enkel matematik. Fartyg utan vapen göre sig icke besvär vid annat än i djupaste fred, det torde även den mest skönmålande försvarspolitiker förstå.

Vidare så kommer som nämnt tidigare de två korvetterna HMS Göteborg och HMS Kalmar enligt Försvarsmaktens liggande plan inom några år att övergå till att bli rakblad eller något annat där det krävs högkvalitetsstål, trots att de skrovmässigt, efter omfattande skrovkonditionskontroller, har konstaterats vara i mycket gott skick.

Återstår då de två sista korvetterna m/ä i riket, HMS Sundsvall och HMS Gävle, så är även dessa i stort behov av en halvtidsmodifiering för att kunna leva vidare enligt plan. Materielåtgärder som även dessa är planerade och ligger som ett regeringsärende. Hur stora åtgärder som ekonomin i dagsläget medger är dock oklart. HMS Gävle är sedan några år tillbaka dessutom avrustad och tagen ur tjänst vilket inte framgår av Holmströms artikel.

Börjar man då räkna på antalet korvetter (bestyckade fartyg som kan bidra till rikets säkerhet) så kan vi konstaterar att det ånyo kommer att bli svårt att hålla den beslutade numerären sju om inte regeringsbeslut fattas trots att vi behöver försvarsförmåga ”här och nu”. Man kan bara konstatera att det numera handlar om det berömda uttrycket #lågnivå när det kommer till Marinens numerär av ytstridsfartyg. Finska flottan som tidigare alltid varit lillebror har nu fler robotbestyckade fartyg än den än den svenska och veteranflottiljen har lika många ”ytstridsfartyg” som hela Försvarsmakten förfogar över. 

Vad borde då göras?

Som alltid handlar det om att vårt försvar måste finansieras. Våra politiker vill uppenbart inte betala för vad ett försvar kostar, inte ens för det försvar som de själva har beställt. En orsak till detta är att allmänheten, d.v.s. svenska folket inte är medvetna om hur litet försvar vi faktiskt har i dag, och därmed så är det väldigt få som kan syna korten.

Våra politiker måste sluta ljuga, skönmåla och sätta partipolitik framför rikets säkerhet. Det duger inte längre. Säger man att försvarsförmågan ska ökas så innebär det för Marinens del att antalet fartyg och besättningar måste ökas och därmed måste även regeringsbeslut 5/13 skrotas. Utöver detta krävs det utökade resurser till kvalificerade övningar.

När det kommer till Marinen och åtgärder som bidrar till att det politikerna säger ska omsättas i praktiken så borde följande genomföras:

  • Öka Marinens personalram så att fler besättningar kan utbildas och sättas samman. Antalet individer i stabstjänst bör minskas.
  • Vidmakthåll HMS Stockholm och HMS Malmö som korvetter under tiden materiella åtgärder genomförs på andra korvetter i syfte att hålla uppe numerären sju. Avveckla ej vapensystem och sensorer.
  • Tillse att Marinen kan genomföra mer kvalificerade övningar i förband och i samverkan med Flygvapnet.
  • Lägg omedelbart en beställning på modifiering av samtliga fyra korvetter av Göteborgsklass och tillse att dessa blir operativa stridsfartyg som så snart som möjligt, det är här och nu som förmågan behövs, och den kanske behövs ännu mer i morgon. Det innebär att vi utökar numerären av ytstridsfartyg till nio. Fortfarande för få, men bättre än sju.
  • Inom ramen för det nyligen erhållna regeringsbeslut 6/14 att ”utreda möjligheter för utökad samverkan avseende övervakning av territoriet” så bör Kustbevakningen bli en fristående del i Marinen, och därmed kan Kustbevakningens flotta av 16 bevakningsfartyg nyttjas även för marin sjöbevakning. När detta är genomfört kan HMS Stockholm och HMS Malmö avvecklas.
  • Börja redan nu studera anskaffning av nya ytstridsfartyg så att befintliga fartyg på sikt kan omsättas samt att numerären kan utökas ytterligare. Anskaffning av robotluftvärn till befintliga fartyg  måste också ses över.
Detta kommer att kosta pengar, men samtidigt är det inga orimliga summor det handlar om. Våra politiker måste skjuta till ekonomiska medel, men samtidigt bör Försvarsmakten även överväga att prioritera den marina förmågan högre än vad man gör i dag då Marinen alldeles uppenbart är satt på svältkost. Det framgår med all önskvärd tydlighet i den gemensamma materielplanen. 
Vidtar vi ovanstående åtgärder så har vi tagit ett steg i rätt riktning till skillnad från i dag då näst intill samtliga steg sker i fel riktning p.g.a. ekonomin trots politiska löften om ökad förmåga. För övrigt kan vi också hoppas på att samtliga fem korvetter av Visbyklass snart blir levererade…

I morgon avser jag skriva några rader om ubåtsjakt och annat runt detta ämne.


Gästinlägg: Ubåten i framtidens försvar – framgångssaga eller bara fortsatt morrhårsplanering?

Foto: Försvarsmakten


Nedanstående gästinlägg är författat av kommendör Bo Rask, ubåtsofficer med mångårig tjänstgöring som officer ombord på våra svenska ubåtar. Han var bland annat förste fartygschefen på ubåten HMS Södermanland 1988-1991 och tog därmed även den första Flank Array Sonar (FAS) till sjöss 1991. Han gjorde även en kort period som fartygschef på HMS Västergötland 1994. Därefter var han stabschef på ubåtsflottiljen 1995-1996, stabschef Marinkommande Ost 1997-2000 samt chef för ubåtsflottiljen 2000-2003. Efter att tiden på ubåtsflottiljen var avslutad så var Bo Rask operationsledare vid dåvarande OPIL under drygt ett år för att därefter tillträda befattning som försvarsattaché i London/Dublin under åren 2005-2008. Karriären i Försvarsmaktens regi avslutades i befattning som stabschef vid Marinens Taktiska Stab (MTS). Utöver detta är Bo Rask även ledamot samt sekreterare i Kungliga Örlogsmammasällskapet.


/ Skipper

—————————

Under det senaste halvåret har ubåtar diskuterats i media i stort sett dagligen. Kulmen nåddes i samband med att försvarsberedningen överlämnade sitt betänkande den 15 maj. Vi har informerats om hur de ”elaka” tyska ägarna till TKMS AB (före detta Kockums AB) har försökt ta över unika svenska IPR-skyddade (Intellectual Property Rights) tekniska lösningar samtidigt som de aktivt förhindrat ubåtsproduktion annat än för Sveriges nationella behov. Den smala svenska produktionen har dock varit omgärdad av flera tyska förbehåll som till exempel full teknisk insyn i projektet, krav på ekonomisk transparens samt krav på bok och räkning i stället för fast pris vilket är normalt när FMV upphandlar försvarssystem. Någon export av svensk ubåtsteknologi för att dela utvecklingskostnaderna med andra länder har inte accepterats. 

Det tidigare så framgångsrika svenska varvet Kockums syntes på nyåret därmed vara dömt till undergång. Till slut blev situationen ohållbar och FMV gav den 26 februari 2014 SAAB i uppdrag att för maximalt 25 miljoner kronor att undersöka förutsättningarna för en konsoliderad försörjningsstrategi av undervattensområdet (undervattenssystem och ubåtar). Innebörden är att SAAB snabbt ska reda ut hur Sverige ska utveckla och tillverka ubåtar i framtiden. I praktiken har FMV bett SAAB undersöka om bolaget kan ta över ubåtsverksamheten. Rapporten ska överlämnas vid midsommar.

Vi har även upplysts om att undervattensteknologin är ett vitalt svenskt säkerhetsintresse och att de politiska partierna i stort är eniga om vikten att värna svensk ubåtsteknologi. Planerna att modernisera två ubåtar av Gotlandklassen (eventuellt tre ubåtar enligt det senaste politiska utspelet) ligger fast samtidigt som regeringsbeslutet att bygga två nya ubåtar i det tidigare A26 projektet, numera Nästa Generations Ubåt (NGU) också ska fullföljas. Försvarsminister Karin Enström slår fast att Sverige måste ha ”ett kvalificerat ubåtsvapen” och att fokus ska vara att utveckla svensk ubåtsteknik och se till att behålla kontroll över den. GD FMV Lena Erixon anser att det ”krävs en ny industriell lösning, att det inte finns någon möjlighet för ett svensk-tyskt samarbete och att Sverige nu måste ha tillbaka full kontroll över de svenska ubåtarna”.

Grunden för dessa uppfattningar är att ubåtarna anses vara vitala i det svenska försvarsbygget genom att de kan verka dolt, är svåra att slå ut och är utmärkta som plattformar för dold underrättelseinhämtning. Den nuvarande flottiljchefen kommendören Jens Nykvist, uttalar sig i media SvD 12 april ”ubåtsvapnet har aldrig tidigare har haft så mycket stöd som nu”.

Så här långt är allt gott och väl, men det saknas fortfarande några viktiga åtgärder och beslut för att det strategiska vägvalet att åter konstruera och bygga ubåtar helt i svensk regi ska visa sig vara riktigt samt även för att ubåtssystemet ska kunna fortsätta att leverera effekt idag, imorgon och i framtiden. Utan dessa beslut är det hög risk att ubåtssystemet bara reduceras till ett vapensystem med begränsad effekt och med dåliga framtidsutsikter för export av vårt ubåtskunnande.

För att beskriva dagsläget är det lämpligt att gå tillbaka i tiden och granska de beslut och händelser som ligger till grund för dagens läge.

Ifrågasatta och reduktion av antalet ubåtar

Sverige producerade efter det andra världskriget en ny ubåtsklass ungefär vart tionde år genom klasserna Hajen 1954, Draken 1962, Näcken 1977, Västergötland 1986, Gotland 1996 vilket var unikt i västvärlden och det gav samtidigt en styrkeposition genom att under ekonomiskt och tekniskt säkra former stegvis utveckla ubåtsteknologin till att vara världsledande inom konventionell teknik.

Under hela 80-talet och under tidigt 90-tal utnyttjades ubåtarna intensivt i spaningsuppdrag och ubåtsjaktoperationer runt den svenska kusten. Samverkan med övriga sjöstridskrafterna var väl utvecklad och tillstånd till vapeninsats med målsökande torped mot kränkande ubåtar tilldelades vid några särskilda tillfällen. Sju till åtta ubåtar av de totalt tolv ubåtarna (fem Sjöormen, tre Näcken samt fyra Västergötland) var ständigt bemannade och utnyttjades i balanserad produktion, underhåll och insatser. Systemet rekryterade årligen såväl operatörer, tekniker och ingenjörer ur värnpliktskadern. Systemet avkastade befäl till den viktiga ubåtsräddningsfunktionen samt till staber, skolor och tekniska förvaltningar. Systemet var i stort i balans.

Personalen vid FMV arbetade med Gotlandsprojektet (tre ubåtar) som snart skulle börja byggas vid Kockums AB och studerade även ersättaren till Näckenubåtarna. Stirlingmotorteknologin och andra spetsteknologier studerades samtidigt. I HKV började dock diskussioner föras om reduktioner i antalet ubåtar när det kalla kriget hade upphört, risken för kustinvasion minskade och Sovjetunionen upplöstes.

Den ubåtstyp som inledningsvis var tänkt att ersätta Näckenubåtarna kallades i början på 90-talet för ubåt 2000. Operationsområdet var fortfarande Östersjön och övriga Sveriges omgivande farvatten. Designen var ganska djärv med luftoberoende maskineri byggt på de goda erfarenheterna från proven med Stirlingmaskineri i ubåten Näcken, ett mindre batteri och ett flundra- eller spolformat formskrov klätt med sonardämpande material för att minimera risken för upptäckt med aktiva sonarsystem. Bottennära uppträdande var en taktik som diskuterades, men tekniken skulle kräva bättre sensorer och andra typer av sjökortsdata.

Reduktionen i antalet ubåtar beslutades och den nya nivån skulle vara nio. Marinens argument om rekryteringssvårigheter och svårigheter att bemanna staber, skolor och förvaltningar med rätt kompetens nonchalerades. Ubåtssystemets ledande officerare och ingenjörer insåg vid den här tiden att det sannolikt skulle underlätta att få fullfölja det nya ubåtsprojektet om internationellt samarbete etablerades. Observera att detta inledningsvis inte var ett ”dekret” uppifrån i HKV utan en sund insikt hos ett antal ubåtsofficerare och ingenjörer. I första hand analyserades förutsättningarna för ett nordiskt samarbete och snart växte ubåtsprojektet Viking fram som ett mycket seriöst och även politiskt välsignat projekt. Tidsöverensstämmelsen mellan ländernas olika projekt var idealisk. Tanken var att Norge skulle ersätta de sex ubåtarna av Kobbenklass (tysk 207-klass), Danmark behövde tre – helst fyra nya ubåtar och Sverige riktade in sig mot två för att nå numerären nio (4 Västergötland, 3 Gotland och 2 Viking). Styrkan i upplägget var hög serieeffekt vilket skulle ge lägre styckekostnad och stabilitet vid industrin i de tre länderna genom den långa serien om 10 till 12 ubåtar. Arbetet i de olika projektgrupperna gick bra, ett gemensamt projektkontor under en norsk chef etablerades hos Kockums och ubåten Näcken leasades till Danmark för att den danska flottan tidigt skulle få bekanta sig med modern ubåtsteknologi och för att kunna dra taktiska erfarenheter av ett luftoberoende maskineri baserat på Stirlingteknik.

I den högsta militära ledningen och i politisk ledning ifrågasattes trots genomförd reduktion fortfarande behovet av ubåtssystemet i den nya fredliga värld som skulle uppstå efter murens fall och Sovjetunionens upplösning. Kockums AB såldes 1999 till Howaldwerke Deutsche Werft (HDW) och Viking projektet avslutades hösten 2004 när Norge främst av ekonomiska skäl beslutat att inte ersätta Kobben klassen samtidigt som Danmark beslutade att helt avveckla ubåtssystemet. Sverige stod nu ensamt kvar med sina anskaffningsplaner. Nu var hela ubåtssystemet återigen starkt ifrågasatt och mycket sårbart. Någon risk för överskeppning av kustinvasionstonnage förelåg inte och marinens belackare vädrade morgonluft. Resurserna för forskning och utveckling reducerades kraftigt.

Deltagande i internationella insatser blev viktigt och bedömdes vara en förutsättning för åtminstone kortsiktig överlevnad. Ubåten Gotland (på provtur) deltog i den första internationella övningen – ubåtsräddningsövningen Sorbet Royal 1996 utanför Bodö i Nordnorge. Det blev en succé! Snart övade ubåtarna även i brittiska farvatten samtidigt som några underrättelseoperationer genomfördes med enastående bra resultat. Trots dessa lyckade resultat nedvärderades ubåtssystemet i de få operativa spel som genomfördes i HKV med resultat att studier av nya ubåtar gick på sparlåga. Materielsystemet systemutveckling ubåt underfinansierades med följd att Kockums AB bara skedmatades med små studieuppdrag för att till del kunna vidmakthålla kompetensen att utveckla ubåtar. Finansieringen av systemutveckling ubåt avvecklades 2005. Under perioden 2005-2007 varmhölls teknikområdet med minimal finansiering samt med stöd av utlandssamarbete. Några nya byggnadsprojekt syntes inte i materielplanerna.

De internationella övningarna fortsatte med bland annat en drygt tre månader lång resa för ubåten Halland till Medelhavet hösten 2000. Resultatet var mycket bra och nu började intrycken från omvärlden så sakta nå Sverige via olika utländska kanaler. Två framgångsrika övningar ubåt mot ubåt med amerikanska ubåtar genomfördes några år senare och som ett direkt resultat leasades ubåten Gotland under två års tid för att vara sparringpartner till US Navy i Stilla Havet. Resultaten i Stilla Havet var så bra och de utländska omdömena om teknik och personalens kunnande så goda, att behovet av ubåtssystemet och dess flexibilitet åter började omprövas. Men numerären fortsatte att sjunka genom att de tre Näcken utrangerades utan ersättning. Ubåtsförbandet omlokaliserades dessutom i strid med Försvarsmaktens uppfattning till Karlskrona vid försvarsbeslutet 2004. Två Västergötland såldes senare till Singapore genom en hård överlevnadsprioritering trots de ständigt ökade svårigheterna att hålla ihop hela systemet. Brister i bemanningen ombord, vakanser vid skolor och staber samt vid FMV blev det direkta resultatet av de politiska besluten.

Var är den långsiktiga planeringen?

I år är det 26 respektive 18 år sedan Södermanland och Gotland sjösattes. Den planerade livslängden för de två systemen är numera 30 år (inledningsvis var den bara 20 år för Västergötlandssystemet, senare Södermanland). Med minimala tekniska åtgärder höjdes livslängden först till 24 år och därefter utan vidare åtgärder till 30 år. Det betyder att Södermanland och Östergötland måste börja fasas ut redan 2018 samt Gotland 2026. Överskrids dessa planerade livslängder uppstår problem med att anskaffa reservdelar samtidigt som osäkerheten om eventuell utmattning av tryckskroven börjar öka. Att förlänga planerad livslängd är mycket kostsamt och det är tveksamt om det ger den önskade effekten att ha fler ubåtar tillgängliga.

Numera lovsjunger politikerna ubåtssystemet och dess inneboende förmågor. Ubåtarna anses jämte stridflygsystemet vara vitala för Sveriges försvar. Vissa politiker vill nu också öka antalet ubåtar från det politiskt beslutade fyra till fem vilket måste anses vara ett måttligt ekonomiskt åtagande då vi redan har fem skrov tillgängliga. Ett av motiven för att uppdra åt SAAB att utreda förutsättningarna för att återigen utveckla, konstruera och bygga ubåtar i svensk regi är definitivt exportpotentialen och därmed möjligheten att dela utvecklingskostnaderna med andra länder. Många länder står i begrepp att omsätta sin ubåtsnumerär och andra är beredda att börja operera ubåtar.

Potentialen till att dela utvecklingskostnaderna finns där, men då måste också Försvarsmakten börja investera i utveckling av systemet. Det innebär till att börja med att återinföra systemutveckling inom FoT programmet. I sådan utveckling ligger bland annat fortsatt motorutveckling, studier av nya sensorsystem och mer effektiva vapen samt fortsatt reducering av signaturer och ökning av motståndsförmågan mot stöt (verkan av detonerande vapen på korta avstånd).

Ett allvarligt problem för den framtidsinriktade utvecklingen är att redan om fyra år har vi klara tekniska begränsningar i de två Södermanlandubåtarna samtidigt som NGU ännu inte är levererade och operativa. När de två NGU börjar bli operativa ca 2023, fortsätter problemen genom att det då är bara tre år kvar av den planerade livslängden i Gotlandsklassen.

De två ubåtar som skulle byggas för att antalet ubåtar skulle vara nio, ligger antalsmässigt kvar i politisk och militär planering trots att förutsättningarna så totalt har ändrats. Genom att vi har ”hoppat över” den ubåtsklass som skulle ersätta Näcken omkring 2005 medför tidsförhållandena nu att två ubåtsklasser om totalt fem ubåtar måste ersättas ungefär samtidigt. Men det är bara två nya ubåtar som är beställda av regering och riksdag! Hur ska Försvarsmakten kunna hålla besättningskompetensen uppe på de besättningar som ska dela på två till tre skrov innan utbildning inför NGU ska starta? Hur ska senare operativ verksamhet kunna bedrivas samtidigt med provturer med de två nya ubåtarna? Risken är därmed uppenbar att ubåtssystemet ytterligare reduceras. Kanske inte så mycket av politisk vilja, men som resultat av de tekniska förutsättningarna. En ytterligare antalsreducering ner till endast två ubåtar omkring 2026, kommer att medföra att systemet inte långsiktigt kan vidmakthållas genom att personalen blir den begränsande faktorn. Den operativa effekten av endast två ubåtar är mycket låg.

Sammantaget leder ovanstående resonemang till att de två planerade NGU redan nu i planeringen borde vara minst fem, helst sex nya ubåtar för att öka systemeffekten, långsiktigt säkerställa systemets överlevnad och minska styckekostnaden genom serieeffekten. Bygger man endast två ubåtar så minskar inte heller nämnvärt styckepriset för att bygga ubåt nummer två relativt den första. I en större serie (minst fyra) sjunker dock antalet mantimmar betydligt för varje ny byggd ubåt genom inlärningseffekten vilket leder till en påtaglig kostnadsminskning per ubåt. En större serie skulle ge stabilitet i produktionen, skapa långsiktig handlingsfrihet för att kunna återbygga och stabilisera ubåtssystemet samtidigt som exportpotentialen säkras. Sammantaget skulle med en större serie det strategiska vägvalet att åter börja utveckla och producera ubåtar i svensk regi ekonomiskt kunna motiveras.

Fatta beslut!

Hittills har diskussionerna om framtidens vapenlaster ombord i NGU varit underordnade behoven av att konstruera en tekniskt väl balanserad ubåt till så låg styckekostnad som möjligt. Med det politiska stöd som nu finns för ubåtssystemet, så måste även frågan om vad ubåtarna ska kunna utnyttjas till i fred och krig diskuteras. De höga styckekostnaderna per ubåt kräver en seriös studie av nya sensorsystem för underrättelseinhämtning, målinmätning och även studier av nya typer av vapenlaster. Redan ca 2025 måste dagens tunga torped 62 omsättas, varför det omgående bör studeras både torpeder, minor och robotbeväpning samt eventuell luftvärnsförmåga för egenskydd. Att underlåta att redan nu diskutera framtidens vapenlaster kan leda till tekniska suboptimeringar. Att till exempel beväpna ubåtarna med ett antal kryssningsrobotar för precisionsstyrda attacker på stora avstånd mot välförsvarade markmål med ett högt värde som flygbaser, viktig infrastruktur, ledningssystem och stabsplatser kan ge mycket hög försvarseffekt och därmed också öka en fiendes risktagning vid operationer mot Sverige. En sorts andraslagsförmåga med högt skydd skulle skapas.

Försvarsmaktens studieverksamhet bör därför inriktas mot att utveckla ubåtssystemet med dess stödsystem samtidigt som systemutveckling ubåt åter måste finansieras till en nivå där förutsättningarna skapas för att kunna göra fortsatta tekniska genombrott i skeppstekniken.

Rekryteringsmöjligheterna måste förbättras genom att inledningsvis en, senare två ubåtar och på sikt halva ubåtsförbandet återigen baseras Berga alternativt Muskö. Baseringen av hela ubåtsförbandet i Karlskrona är en dyster anomali helt politiskt driven som har skapat omfattande rekryteringsproblem. Ubåtsförbandet har tidigare alltid varit delat mellan Stockholm, Karlskrona och även Göteborg utan stora olägenheter och med maximalt utnyttjande av de bättre rekryteringsförutsättningarna i de två större städerna.

Lämpligen organiseras även en sammanhållen utvecklingsenhet mellan FM, FMV och FOI samt industrin i Muskö – Berga området inom ramen för systemutveckling ubåt. Här skulle utveckling av taktik och teknik kunna gå hand i hand i de för ubåtsverksamheten så mycket gynnsammare havsområdena utanför Stockholm.

Redan utbildad ubåtspersonal, officerare, ingenjörer och GSS måste åter placeras i ubåtsbefattningar så att inte kompetensen slösas bort i mer allmänna befattningar. Återstart av rekrytering och utbildning av ubåtsingenjörer är också ett viktigt krav för att fortsatt hög teknisk nivå skall kunna garanteras.

Slutligen måste ubåtarna omgående börja bemannas med två besättningar per fartyg. Det kommer att ta tid, men betalar sig om några år vid provturerna med NGU. Ubåtarna är dyra att anskaffa, men besättningsstorleken gör dem billiga över fartygens hela livslängd i en jämförelse med andra mer personalkrävande försvarssystem. Två besättningar per ubåt skulle återigen skapa personalbalans i systemet och möjliggöra att på sikt åter kunna bemanna staber, skolor och systemförvaltande organisationer och myndigheter med kompetent personal. Med två besättningar kan även den tillgängliga ubåtstiden till sjöss ökas vilket är ett högt operativt krav.

Flera av besluten ovan kan fattas av Försvarsmakten och skulle ge de förutsättningar som krävs för att skapa ett stridsdugligt ubåtsförband med exportpotential av NGU och kommande ubåtssystem. Det är dags för Försvarsmakten att i handling följa de politiska ambitionerna för ubåtssystemet.

/ Bo Rask

Almedalen: SvD om försvarsanslaget samt torsdagens evenemang

I morgon torsdag är det sista dagen för de försvars- och säkerhetspolitiska seminarierna i Almedalen och det är många som är mycket sevärda med många deltagare. 

Moderaterna har ett eget som kan bli intressant att se och höra på, i synnerhet då vad som helst kan hända. Förra året genomförde Ofog en drönarattack…. (Se klippet 21:30-24:00). Problemet var väl att ingen brydde sig, ja förutom Carl Bildt som konstaterade att det nu fanns lediga stolar längst fram då Ofogarna låg på marken. I år kanske det blir en attack med kryssningsrobotar, vem vet…
För övrigt kommer morgondagen att bli jobbig för regeringen när det kommer till försvarspolitiken då SvD presenterade siffror på det som vi andra har vetat om länge. Nämligen att anslagsökningarna som man gärna talar om som stora satsningar, inte på långa vägar täcker de årliga kostnadsökningarna, utan snarare leder till ännu större utarmning av försvarets ekonomi.
I februari presenterade jag själv uträkningar baserat på den faktiska tilldelningen av pengar till respektive förband. Dessa beräkningar visade på att Försvarsmakten har 144 miljoner kronor mindre i förbandsmedel (övningsverksamhet m.m) att röra sig med under 2014 jämfört med 2013. Satsningen blev med andra ord i praktiken en mångmiljonreducering. Först nu verkar detta komma fram till den större allmänheten, något som är helt nödvändigt.
Det ska bli intressant att se hur framför allt Peter Hultqvist kommer att använda detta i debatten mot Karin Enström och Cecilia Widegren.
Nedan följer torsdagens mest intressanta evenemang.
—————————


09:00-09:35

Försvarspolitiskt morgonpass med Moderaterna: Vilka är de viktigaste valfrågorna? 
Under Försvarspolitiskt morgonpass kommer försvarspolitikerna tillsammans med ungdomspolitikerna att få svara på aktuella försvars- och säkerhetspolitiska frågor, men också blicka framåt och se hur de tror att försvarspolitiken kommer att utveckla sig.
Medverkande: Cecilia Widegren (M), Erik Bengtzboe (MUF)
Moderator: Marinette Radebo
Plats: FPA

09:45-10:15

Försvarspolitiskt morgonpass med Socialdemokraterna: Vilka är de viktigaste valfrågorna? Under Försvarspolitiskt morgonpass kommer försvarspolitikerna tillsammans med ungdomspolitikerna att få svara på aktuella försvars- och säkerhetspolitiska frågor, men också blicka framåt och se hur de tror att försvarspolitiken kommer att utveckla sig.
Medverkande: Peter Hultqvist (S), Gabriel Wikström (SSU)
Moderator: Marinette Radebo
Plats: FPA

10:30-11:15
Försvarsberedningens rapport – en analys och vägen framåt

Den 15 maj överlämnade Försvarsberedningen sin försvarspolitiska rapport. I uppdraget ingår att lämna förslag för perioden efter 2015, analysera det civila försvaret samt bedöma hur utvecklingen i Ukraina påverkar oss. Vad står i rapporten? I vilket sammanhang ska den betraktas? Vart är vi på väg?
Medverkande: Cecilia Widegren (M), ordförande Försvarsberedningen;
Peter Rådberg (MP), ledamot Försvarsberedningen; Torbjörn Björlund (V), ledamot Försvarsberedningen
Moderator: Lena Bartholdson

Plats: FPA

11:45-12:30
Duger det nationella försvaret? – En analys av försvarsberedningens rapport. 

Riksdagen beslutade 2009 om en insatsorganisation som i huvudsak är formad för expeditionära uppgifter. För att iståndsätta denna organisation krävs en årlig anslagsförstärkning på flera miljarder. Till detta kan föras om organisationen duger i ett nationellt perspektiv, bland annat mot bakgrund av krisen i Ukraina. I maj överlämnade försvarsberedningen en rapport med förslag på försvarets långsiktiga utveckling. Detta seminarium syftar till att debattera beredningens förslag.
Riksdagen beslutade 2009 om en insatsorganisation som skulle vara klar 2014. Försvarsmakten har anmält att detta mål kan nås först efter 2020 samt att försvarsanslaget årligen behöver förstärkas med 4 miljarder kronor för att så ska ske. Cirka en miljard av dessa medel krävs för att iståndsätta det nya personalförsörjningssystemet med anställda soldater och sjömän. Ett system som för närvarande brottas med ett antal ”barnsjukdomar”. Resterande tre miljarder krävs för att täcka vissa materielbrister i organisationen och för att omsätta föråldrad materiel.
2009 års beslut var i huvudsak inriktat på att skapa en insatsorganisation med expeditionär förmåga. Sedan dess har fokus riktats mot det nationella försvaret, vilket denna expeditionära organisation har begränsad förmåga att svara upp mot. Bland annat gäller det försvaret av Gotland.
2015 kommer riksdagen att fatta nästa långsiktiga försvarsbeslut. Som underlag för detta beslut har en försvarsberedning med ledamöter från riksdagens alla partier utarbetat en rapport vilken överlämnades till regeringen den 15 maj i år.
Vilken inriktning föreslås i rapporten för det framtida försvaret? Hur kommer kraven på ett försvar med nationell förmåga att uppfyllas? Har vi framför oss en insatsorganisation som fortsatt bygger på materiel kvalitet i enlighet med vad Försvarsmakten föreslagit? Hur ska personalförsörjningen säkras? Är värnplikten på väg att återinföras?
Dessa frågor och säkert några fler ska förhoppningsvis få ett svar, vilket tre riksdagsledamöter ur beredningen är beredda att ge. Till hands finns tre ledamöter ur Kungl Krigsvetenskapsakademien, vilka har kritiskt granskat rapporten ur olika synvinklar.
Medverkande: Allan Widman (Fp), Peter Hultqvist (S), Karlis Neretnieks, KKrVA; Annika Nordgren Christensen, KKrVA; Mike Winnerstig, KKrVA
Moderator: Stefan Ring

Plats: FPA


14:00-15:00
Nytt fokus för Sveriges internationella insatser?

Hur kommer vårt framtida internationella militära engagemang se ut? Prioriterar vi rätt? Hur ställer vi oss till FN-ledda insatser kontra Nato- och EU-ledda? Med Mali och Centralafrikanska republiken (CAR) som aktuella exempel.
Medverkande: Försvarsminister Karin Enström. Peter Hultqvist (S), ordförande i försvarsutskottet, Sveriges riksdag. Aleksander Gabelic, ordförande, Svenska FN-förbundet.
Moderator: Cindy Sturesson, programansvarig Folk och Försvar.
Plats: Sommartorg
14:15-15:00
Behövs mer radikala idéer importeras från andra länder för att lösa Försvarsmaktens personalreform? 

Försvarsmaktens omställning från ett värnpliktsförsvar till anställda soldater och sjömän har flera utmaningar. Personalreformen är en viktig del av försvarsreformen. Vad behöver Försvarsmakten göra och vilka vägar har andra länder valt för att anta dessa utmaningar?
Medverkande: Harri Larsson, HP; Torbjörn Björlund (V); Annicka Engblom (M); ordf. Officersförbundet Lars Fresker; Karl Hertting, Reservofficerare
Moderator: Stefan Ring

Plats: FPA

16:00 – 17:00
En utrikes- och försvarspolitik för framtiden

Nya Moderaternas eget seminarium på Moderaternas dag i Almedalen
Medverkande: Sofia Arkelsten, ordförande i riksdagens utrikesutskott. Carl Bildt, utrikesminister. Karin Enström, försvarsminister. Cecilia Widegren, ordförande i försvarsberedningen.

Moderator: Sofia Arkelsten

Plats: Moderattältet

16:45-17:30
Sverige – Ett säkerhetshål i Östersjöregionen?

På vilket sätt påverkar Sveriges försvarspolitik säkerhetssituationen i Östersjöregionen? Och hur kan det säkerhetsvakuum som många menar har uppstått täppas till? De senaste årens negativa utveckling i Ryssland som kulminerat med krisen i Ukraina har dragit frågorna till sin spets.
Medverkande: Stefan Olsson, Chef, Frivärld; Karl Neretnieks, KKrVA; Linda Nordlund, Förbundsordförande, Liberala Ungdomsförbundet.
Moderator: Katarina Tracz

Plats: FPA

17:45-18:10
Säkerhetspolitiskt Försnack med Moderaterna

Vilken är partiets säkerhetspolitiska inriktning? En företrädare från partiet får ge sin syn genom en interaktiv och rapp dialog.
Medverkande: Försvarsminister Karin Enström
Moderator: Lena Bartholdson, Folk och Försvar
Plats: Sommartorg

Almedalen: Tisdagens mest intressanta evenemang

Nedanstående är bara ett axplock av vad som går att följa under morgondagen. Det finns givetvis mer man borde se, men tiden räcker inte att följa allt varför vissa prioriteringar krävs. Jag kommer i möjligaste mån att försöka följa nedanstående evenemang under tisdagen. Det kanske viktigaste om man ska se en sak är evenemanget 16:30 -17:15 om läget i Östersjön.

——————

09:05-09:45

Försvarspolitiskt morgonpass med Sverigedemokraterna

Vilka är de viktigaste valfrågorna?
Medverkande: Mikael Jansson, (SD) och William Hahne, (SDU)
Moderator: Marinette Radebo

Plats: Försvarspolitisk Arena
09:45-10:15
Försvarspolitiskt morgonpass med Folkpartiet

Vilka är de viktigaste valfrågorna?
Medverkande: Allan Widman (FP) och Linda Nordlund (LUF)
Moderator: Marinette Radebo

Plats: Försvarspolitisk Arena

12:30-13:30
Försvarsberedningen och Ukrainakrisen

Försvarsberedningen lämnade nyligen över sin senaste rapport. I den har den säkerhetspolitiska analysen kompletterats med anledning av den ryska aggressionen i Ukraina. Vilka är de ändrade slutsatserna? Vad får det ryska agerandet för säkerhetspolitiska konsekvenser?
Medverkande: Tommy Åkesson, Försvarsberedningens huvudsekreterare och Carolina Vendil Pallin, säkerhetspolitisk analytiker, FOI.
Moderator: Lars Ekeman, Folk och Försvar

Plats: Säkerhetspolitiskt sommartorg

15:30-16:15
Ungdomsförbundens försvarsberedning redovisar sin syn på svensk försvarspolitik
Ungdomsförbunden gick vid årsskiftet samman i en försvarsberedning med namnet ”Försvaret i framtiden”. De har under våren tagit fram sin syn på svensk försvarspolitik och framtida försvarsförmåga utifrån Försvarsberedningens rapport. Vilket perspektiv har ungdomsförbunden? Är åsikterna de samma?
Medverkande: Hanna Wagenius, förbundsordförande i CUF; Sara Skyttedal, förbundsordförande i KDU; Linda Nordlund, förbundsordförande i LUF; Erik Bengtzboe, förbundsordförande i MUF; Mattias Kristenson, säkerhetspolitisk talesperson i SSU; Stefan Lindborg, förbundsordförande i Ung Vänster
Moderator: Annika Nordgren Christensen

Plats: Försvarspolitisk Arena

16:30-17:15
Är läget i Östersjön på väg att bli lika spänt som när U-137 gick på grund?

Det säkerhetspolitiska läget i Östersjön har blivit avsevärt tuffare under den senaste tiden. Östersjön har blivit arenan där NATO och Ryssland demonstrerar sin makt. Vissa bedömare menar att läget inte har varit så tufft sedan U137 gick på grund. Under tiden 9 juni till midsommarafton den 20 juni genomförde Ryssland en stor ”motövning” mot Nato.
Hur ska Sverige hantera den utsatthet vi befinner i och med denna nya säkerhetspolitiska situation
Medverkande: Karlis Neretnieks, Kungliga Försvarsvetenskaps Akademin, Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet, Stefan Olsson, Fri Värld och Mikael Oscarsson, försvarspolisk talesperson (KD) 

Plats: Försvarspolitisk Arena
17:45-18:10
Säkerhetspolitiskt Försnack med Sverigedemokraterna

Vilken är partiets säkerhetspolitiska inriktning? En företrädare från partiet får ge sin syn genom en interaktiv och rapp dialog.
Medverkande: Mikael Jansson (SD), ledamot i försvarsutskottet, Sveriges riksdag
Moderator: Svante Werger, MSB
Plats: Säkerhetspolitiskt sommartorg
18:00-18:45
Larmklocka i rikets tjänst – tjugo år av militär underrättelse- och säkerhetstjänst
Den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (Must) bildades den 1 juli 1994. Musts uppdrag är att kartlägga yttre hot mot Sverige och Försvarsmakten. En exposé över Musts första tjugo år och framtidens säkerhetspolitiska utmaningar
Medverkande: Chefen för Must Gunnar Karlson, Försvarsmakten 
Plats: Försvarspolitisk Arena