Månatliga arkiv: februari 2013

Trafikljus i försvarsretoriken (uppdaterad 07.45)

Särintresse – om sådant intresse som avviker från gemensamt intresse
Svenska Akademins Ordbok

Försvarspolitiken fortsätter att ta stor plats i det politiska Sverige såsom närapå aldrig förr. Just när man trodde att försvarsminister Karin Enströms tal om att hon var nöjd med en-veckasförvaret skulle markera en ny extrem, toppades det med utredningen mot ÖB för att ha läckt hemliga uppgifter. Det toppades sedan i sin tur av statsministerns tal om försvaret som ett särintresse. Idag, en vecka efter åklagare Tomas Lindstrands uttalande om att ÖB kan ha läckt hemliga uppgifter, kom så det väntade beskedet att det inte blir någon förundersökning mot ÖB.

Stormen i svensk försvarspolitik har med andra ord fortsatt under veckan. Försvarsministern fick det hett om öronen i Riksdagen igår när hon tvingades ta emot den ena bredsidan efter den andra från Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Folkpartiet. Ja, och så fick hon ju naturligtvis väl förberedda frågor från de egna partikamraterna Hans Wallmark och Annicka Engblom i syfte att marknadsföra den egna försvarspolitiken. På TV 4 Newsmill kan man nu räkna in 12 debattartiklar som är kritiska till den aktuella försvarspolitiken och endast en som är för, skriven av ordföranden i Försvarsberedningen, Cecilia Widegren. Ser man till Newsmills statistik avseende millningar, dvs hur läsarna reagerar på ett visst ämne, så är 93 % negativt inställda till den moderata försvarspolitiken.

Den moderata retoriken i försvarspolitiken förblir annars densamma så till den grad att det inte längre ens är spännande att spela floskelbingo. Däremot kan man liksom Skipper gör på Newsmill ställa sig frågan om detaljsamordningen mellan försvarsministern och statsministern. Det råder inget tvivel om att försvarsministern igår fick täcka upp för statsministerns uttalande om ”särintresset”. Men hur är det med försvar av hela landet? Statsministern lät berätta varför vi inte har och behöver ett försvar som täcker hela landet, medan försvarsministern fortsätter att hävda att hela landet ska försvaras.

Moderaternas huvudsakliga media line i uttalanden om försvaret är just nu att ”försvarsförmågan har ökat sedan 2006”. Det låter naturligtvis mycket bra i allmänhetens öron, men hur är det egentligen med sanningshalten i det påståendet?

Om sanningen ska fram är det både rätt och fel. Dissekerat till försvarsgrenar och operativ nivå ser den öppna varianten ut så här:

Operativ nivå (försvarsplanering): Nationell försvarsplanering har sedan något år återtagits (om än bara för fem områden i Sverige enligt SvD) och sedan nyår finns åter regionala staber.

På operativ nivå har alltså förmågan på flera sätt ökat.

Armén: 2006 utbildades värnpliktiga i den mängd man ansåg behövas för att möjliggöra rekrytering till Utlandsstyrkan. Idag är Armén till delar bemannad med kontinuerligt anställd personal, spridd på mindre förband. Uppfyllnaden av tidvis tjänstgörande personal går trögare än planerat. Bland de tyngre materielsystemen finns brister framförallt avseende artilleri, där Sverige idag har en (1) artilleripjäs, vilket bl a omtalades i Sälen. 2006 var det 48 st. System för indirekt eld (artilleri) är en hörnpelare i väpnad strid. För svensk del blir det till att vänta några år till de övriga 23 Archer är levererade. Ingenjörförmågan i Boden avvecklades också härom året och på så sätt finns landets enda ingenjörsförband numera i Eksjö i Småland.

Inom Armén är därmed förmågan på många sätt lägre än 2006 då förbanden inte är uppfyllda och man saknar flera väsentliga materielsystem.

Marinen: Marinens ubåtar och ytstridsfartyg hör till de viktigaste delarna av det svenska nationella försvaret eftersom de tillsammans med Flygvapnet ska övervaka den svenska territoriella integriteten samt utgöra den tröskel som ska avskräcka från att projicera vapenmakt över Östersjön. Sedan 2006 har ingen större förändring skett på detta område avseende materiel, annat än att Regeringens genomförandegrupp beslöt att avbryta anskaffningen av luftvärn till Visbykorvetterna. Den stora förändringen ligger på personalområdet där man idag har svårt att bemanna alla fartyg till följd av ”andra” uppgifter i land, vilket Riksrevisionen slog ned på i höstas och konstaterade att endast 20-30 % av fartygen kan nyttjas. Inom Amfibiekåren råder idag en underbemanning inom den enda kvarvarande amfibiebataljonen och bataljonens kvalificerade vapensystem robotsystem 17 och minsystem 9 för en tynande tillvaro. Framtiden, om det finns någon, ter sig tyvärr mer landoperativ med bandvagnar istället för strid i amfibiemiljö. Under perioden sedan sedan 2006 fattades också beslut om avveckling av Hkp 4 varav Marinens sista helikopterburna förmåga till ubåtsjakt försvann för att i bästa fall återtas mot slutet av detta sekel. Inget tvivel lär råda om vikten av att ha haft tillgång till helikopter vid ubåtsjakten utanför Göteborg hösten 2011.

Även inom Marinen är alltså förmågan på många sätt sämre idag än 2006.

Flygvapnet: Allan Widman var en av dem som slog ner hårt på avvecklingen av det nationella ledningssystemet av svenskt stridsflyg innan någon ersättare fanns, vilket skedde efter 2006. Idag har man börjat bygga upp en förmåga med det amerikanska Länk 16-systemet. 2006 fanns 4 operativa divisioner JAS 39, varav två i beredskapsnivån 3 år och därtill fanns ytterligare två divisioner äldre JAS 39A med som kunde nyttja de nationella datalänkarna. Idag skulle JAS 39C vara slutlevererad enligt den ursprungliga planen om 100 JAS 39. Leveranserna tilläts dock dra ut på tiden för att spara jobb hos SAAB, varvid slutleverans ännu ej skett. Däremot avvecklades JAS 39A, varvid det blev en klar dipp i numerären. Utbildningsmässigt är nivån på stridflygdivisionerna och deras beredskap mycket högre än 2006. Ser man till helikopterflottiljen så har flera system avvecklats innan ersättare tillkommit och det finns allvarliga personalbrister. Största framgången är anskaffningen och driftsättandet av Hkp 16 på mycket kort tid.

Slutsatsen blir alltså att inom Flygvapnet så har förmågan på många sätt ökat, även om numerären minskats.

Skulle man tillämpa SvD:s system med trafikljus på för påståenden så skulle det moderata påståendet att man höjt förmågan hos försvaret sedan 2006 med åtskillig välvilja få gult ljus, men med dragning åt rött. I trafiken hade en passage av trafikljuset gjort att körkortet legat risigt till.

Ett annat frekvent återkommande påstående är det vid det här laget ökända NATO-utvärderingen. För den oinsatte låter detta naturligtvis som att NATO med sin omfattande organisation för standardisering och utvärdering har utvärderat det svenska försvarets förmåga. Så är dock inte fallet.

Vad man har utvärderat är hur det svenska försvaret är avsett att i framtiden se ut med Insatsorganisation 2014, dvs det man idag strävar att uppnå 2019. Det är alltså en utvärdering av en plan, eller om man så vill, ett pappersförsvar eftersom det ännu inte finns i verkligheten.

Detta ska man ha i åtanke varje gång man hör refereras till denna NATO-utvärdering, liksom det faktum att IO 14:s intagande till 2019, det som nu även benämns ”en-veckasförsvaret”, är beroende av tillskott på drygt 30 mdr kr på materielsidan, och minst 1,5 mdr kr årligen på verksamhetssidan från 2015. Här kan det inte bli annat än ett stort rött ljus för den moderata försvarsretoriken.

Sammanfattningsvis: Saknar man förståelse för och kunskap om den bakomliggande verkligheten löper man risk att förledas att tro att det skett stora mirakel på försvarsområdet sedan Alliansregeringen tillträdde 2006. Vägen mot IO 2014 är i många fall helt rätt, men den är alldeles för många år för sen och med den beslutade ekonomin fullkomligt orealistisk.


Uppdatering 07.45: Naturligtvis föll ett av de tydligaste rödljusen bort vid den sena timmens publicering, men som tur är finns det uppmärksamma läsare som kommer med påminnelser. 

Den moderate riksdagsmannen Fredrik Schulte gör på sin blogg allt han kan för att försvara sin statsminister och kommer fram till att försvarsdebatten tagit löjliga proportioner. Som bevis släpar Schulte fram en internetsida där Sverige rankas som världens 25:e militärmakt. Det är bara det att internetsidan bl a räknar med att Sverige har 280 stridsvagnar, 569, stridsflygplan, 103 helikoptrar 55 artilleripjäser, 18 jagare och så vidare. Schulte uppvisar också en förbluffande brist på kunskap när det gäller Rysslands förhållanden till sina grannländer i Centralasien, vilka Schulte klassar som mindre trevliga och säkra plastser. Frågan är om han själv lytt sin uppmaning att ”avvara en semesterresa för att ”wake up and smell the coffey””. Tankarna på en eurasiatisk union mellan Ryssland och just dessa länder lär ha gått honom förbi.

Här är det inte tal om något annat än en så stark rödljuskörning att körkortet borde tas på plats. Det här är sannolikt sådan hjälp som försvarsminister helst skulle slippa.

Bloggar: 6:e mannen
SvD, 2

På Öland är försvaret inget särintresse!

Som bekant förklarade ÖB för en tid sedan att Sverige kan försvaras på en plats i högst en vecka, om regeringen skjuter till en avsevärd summa pengar skall tilläggas. Något som statsministern enligt sitt senaste uttalande inte verkar ha några som helst planer på att göra.

Några veckor senare fortsatte ställföreträdande insatschefen Berndt Grundevik att förklara vilka fem strategiska platser som Försvarsmakten kommer att tvingas välja mellan att kraftsamla till. Norrbotten, Stockholm, Gotland, Göteborg eller Skåne är de platser som möjligtvis kan hoppas på Försvarsmaktens skydd i händelse av ett angrepp mot landet.

Man kan då konstatera att den sydöstra landsänden inte kommer att husera något som helst militärt försvar så när som på något enstaka hemvärnsförband.

På Öland har man tagit detta på allvar! Något som varje svensk medborgare borde göra. Man kanske helt enkelt är mer medvetna om sitt utsatta läge om man bor på en ö där den enda förbindelsen utgörs av en lång bro över Kalmarsund? På södra Öland i Mörbylånga kommun har innevånarna insett att man nog får klara sig själva nu när statsministern fastställt att det inte finns något militärt hot mot Sverige som motiverar ett territoriellt täckande försvar. ”Därför har vi inte ett heltäckande försvar” även om hans försvarsminister fortfarande ständigt hävdar att ”Hela Sverige skall försvaras”?

Av den anledningen har innevånarna i Mörbylånga kommun tagit saken i egna händer och startat en insamling till förmån för försvaret av södra Öland.

Även på Öland är nu oron uppenbarligen stor över Sveriges oförmåga att skydda folk och terräng på ett ur försvarssynpunkt godtagbart sätt. Ett antal ölänningar boende i den sydöstra delen, och därmed ganska glest befolkad del av Mörbylånga kommun, har startat en insamling för att stärka om inte landets så åtminstone Ölands försvar.

Pengarna vill man att kommunen ”förvaltar till dess att det har uppnått den summa att det går att göra en investering av exempelvis en luftvärnsrobot.”

Ölänningarna har alltså börjat samla pengar till en luftvärnsrobot på ett konto som Mörbylånga kommun förvaltar. Man kan möjligen tro att detta skulle vara ett tidigt aprilskämt i en lokaltidning, eller bara ett i raden av lokala inslag i den försvarsdebatt som som nu blossat upp, men som man från regeringen kan fortsätta att nonchalera.

Men för regeringen kan sådant straffa sig i längden! Det finns två oerhört viktiga slutsatser som man hoppas att våra styrande politiker drar av denna tragikomiska solskenshistoria.

  • Svensken har insett att hela Sverige varken kan, eller kommer att försvaras med nuvarande nivå
  • Svensken vill att hela Sverige skall försvaras vilket förutsätter en seriös försvarspolitik
Så här vill vi inte ha det på Öland!

Gästinlägg: Förnuft och Känsla

Två ting är det gott om på en universell nivå; väte och dumhet. Utan vätet vore universum väldigt, väldigt mörkt. Dessutom och – vilket kanske är värre – flottan skulle sakna ett element att förflytta sig i och på.

Utan dumhet skulle det däremot ljusna betydligt, inte minst inom försvars- och säkerhetspolitiken.

En annan kärnfråga är om dumheten kan begränsas, inte minst inom politiken. Den som eventuellt missat statsministerns senaste uttalande i försvarsfrågan får säker snart ett gyllene tillfälle att missa även nästa uttalande. Bäst så, kanske.

Utan att använda allt för mycket förnuft, så inser vi lätt att Mutual assured destruction (MAD), d.v.s. den garanterade förmågan till ömsesidig förstörelse främst med kärnvapen, saknar vissa dimensioner av moralisk försvarbarhet. Ändå lever den vidare efter det kalla krigets slut. Georg Bush jr försökte övertala ryssarna om att det kanske var dags att tagga ner kärnvapenberedskapen, vilken grovt räknat bedöms innebära att ca 1000 stridsspetsar på vardera sidan är klara att flyga i varje givet ögonblick. Så även idag, käre läsare, för det amerikanska försöket till överenskommelse misslyckades. Är det förnuftigt att använda varandras befolkningar som gisslan eller ens moraliskt? Å andra sidan så har det verkat krigsavhållande i över 50 år. Förnuft eller oförnuft?

Lite mer vardagsnära och tillämpat av gemene man och hans lika gemena familj är sunt förnuft som deodorant; de som behöver det bäst använder det aldrig, brukar man säga. Anledningen till att det heter sunt förnuft är förmodligen att det inte smittar. Förnuftet är något som sannerligen är rättvist fördelat, för alla verkar nöjda med det de har.

Hos Wikipedia definieras sunt förnuft som en vardaglig benämning på sådant förnuft som rör sig på en alldaglig och lättförståelig nivå. Som att en veckas uthållighet på en geografiskt avgränsad plats inte duger för att nationellt försvar av ett högt utvecklat samhälle. Det kan ju vem som helst räkna ut med en trubbig blyerts och vanligt sunt bondförnuft.

“common sense is the collection of prejudices acquired by age eighteen” uttryckte Einstein saken. Med tanke på att statsministern gjorde sin värnplikt vid K4 i Arvidsjaur, kan man ju fråga sig vad som lärdes ut därstädes, när den unge, blivande statsministern delgavs sina första lärospån i förvarsupplysning och säkerhetspolitik och det krigsavhållande syftet med Försvarsmakten och Rikets geopolitiska förutsättningar. Kanske hade Einstein fel?

Den senaste tidens uttalanden från Rikets främste minister ger syn för sägen när det gäller konsekvensen av att resonera utifrån bristfällig kunskaper. Det är ungefär lika illa som att glömma bort några siffror vid en matematisk beräkning: man får ett oriktigt resultat. Kompetens kostar men inkompetens kostar mer och vill det sig illa så får vi alla betala priset.

Finns det då någon koppling mellan förnuft och känsla som motiverar att ordet ”och” står mellan orden. Rousseau uttryckte sambandet så här; ”om det är förnuftet som formar människan, så är det känslan som leder henne.”

Vi män sägs ha svårt att både tala om och ha kontakt med våra känslor. Så inte jag. När det gäller mina känslor vad det gäller hur moderaterna sköter försvars- och säkerhetspolitiken så vill jag anföra följande; förakt är också en känsla. Förnuft är det definitivt inte.

Moral är ett ord som saknar pluralform.

/Sumatra

KS bibringade viss lärdom…

Statsministern talar om särintressen, ÖB är förlängt sjukskriven efter bandkrängning vid inbrytningspunkten, åklagare vet inte riktigt vad som gäller och frågar SÄPO och JK, försvarsmininstern svamlar i riksdagen och ledarsidorna i rikets tidningar har helt plötsligt upptäckt att vi (inte) har ett försvar och att det för(t)s en levande försvardebatt i bloggosfären. Allt detta samtidigt […]

Låga förväntningar på ÖB?

Hyllningarna till ÖB är många på internet nu. Det är säkert skönt för generalen som gått in i väggen och det är fina gester från underställda och försvarsvänner.
Själv tycker jag att det är häpnadsväckande att ÖB Sverker Göranson hyllas för att ha talat klarspråk och sedan sjukskrivits. Vittnar inte det om ganska låga förväntningar på ÖB från underställda?

Bloggen har tidigare kritiserat ÖB för att han varit osynlig och tycker därför att det är bra att han äntligen trädde fram och tog bladet från munnen. Jag hoppas på en snar återkomst till verksamheten och mer utövande av chefs- och ledarskap. Jag har större förväntningar på vår Överbefälhavare. Det är mycket som är skevt och Försvarsmakten behöver sin ÖB.

/C

Ps. Jag har inget emot ÖB Göranson som person utan det är ämbetet som jag förväntar mig mer av. Ds.

Förtroendet för moderatregeringens försvarspolitik är körd i botten

Skriver i dag en artikel på TV4 NEWSMILL med ovanstående rubriksättning.
Då kommentarer ej längre tillåts på Newsmill så återpubliceras artikeln i sin helhet här på bloggen så att den kan kommenteras.

Man funderar över varför just moderaterna har hamnat i ett läge där ingen utom den moderata politikerna själva tror på den reform som partiet initierat, men inte ens ser att den inte är möjlig att fullfölja p.g.a. att den inte är finansierad.

Är prestigen inom partiet så pass stor att man inte kan erkänna, ens för sig själv att man tänkt fel, och att man egentligen inte alls prioriterar försvarspolitiken? Är ministrar och ledamöter så rädda för att få statsministerns onda öga att man inte ens vågar gå ut och säga att det var fel att kalla försvaret för ett ”särintresse”?

Men den största frågan som man inte kan finna några svar på är varför den moderata försvarspolitikerna konstant måste skönmåla allt som rör försvarspolitiken.

Halveringar blir till satsningar. Stora vakansproblem blir till stora framgångar när det kommer till personalförsörjningen. Ett utpräglat demonstratorförsvar utan numerär benämns i stället som att moderaterna ökar försvarsförmågan!

Just detta är det mest svåra att förstå. Vem är det man egentligen försöker lura? Eller är kompetensen inom politikområdet numera så låg att man själva verkligen tror på det man säger?

Här nedan återfinns samma artikel som publicerats på Newsmill.
—————————————————————–

Under riksdagens frågestund vägrar försvarsministern att bemöta frågan om hon instämmer i statsministerns uttalande om att försvaret är ett ”särintresse”. Inte nog med det så går de gamla moderaterna genom Anders Björck till attack mot det egna partiets försvarspolitik. Tyvärr förvann det viktigaste av allt i mediabruset, nämligen det faktum att statsministern i sitt uttalande även skjutit försvarsberedningens arbete i sank.

Cecilia Widegren (m) och före detta försvarsminister Anders Björck (m) möttes i en debatt i radions P1. Björck fullständigt sågade det egna partiets försvarspolitik och ansåg att De Nya Moderaterna inte alls tar försvars- och säkerhetspolitiska frågor på det seriösa och allvarliga sätt som förväntas av en Svensk regering. Björck uttryckte stark kritik mot statsministerns fullständigt absurda uttalande om att försvaret skulle vara ett ”särintresse”. Widegren som för övrigt ingår i moderaternas stående skara av påhejare inom politikområdet  fick som vanligt in adjektivtrion ”tillgängligt, användbart och flexibelt” utan att alls bemöta kritiken. Widegren försökte i stället undvika ämnet och samla poäng genom att återanvända Björcks tidigare uttalande som försvarsminister ”smalare men vassare”. Anders Björck kontrade då omedelbart med att säga ”Nej, nu är det tydligen smalare och kassare som gäller”. Ett uttalande som kommer att gå till historien.

ÖB skrev under dagen ett öppet brev till Försvarsmaktens anställda och tackade för allt stöd han kände från personalen. Tyvärr så förklarade han också att sjukskrivningen är förlängd till den 17 mars. Huruvida hans tillstånd har påverkats av turbulensen runt uttalandet om ”enveckasförsvaret” och påföljande hot om anmälan kommer vi sannolikt aldrig att få veta. Men ÖB är fast besluten om att komma tillbaka med kraft, vilket är både ett glädjande och ett gott tecken.

Även försvarsminister Karin Enström (m) fick det hett om öronen under riksdagens frågestund. Enström ställdes mot väggen av flera riksdagsledamöter som krävde svar på frågan om hon delade statsminister Reinfeldts uttalande om försvaret som ett ”särintresse”. Försvarsministern valde aktivt att inte besvara frågorna. Detta gör självklart att förtroendet för den nymoderata försvarspolitiken sjunker ytterligare, och att försvarsministern allt mer framstår som en lydig lakej i statsministerns bojor.

Det är glädjande att det pågår en livlig debatt om Försvarsmakten och försvarspolitiken i media. Men tyvärr har de viktigaste detaljerna i statsministerns uttalande gått media förbi. Statsminister Reinfeldt har nämligen skjutit hela försvarberedningens arbete i sank genom att förekomma processen och deklarera vad som kommer att gälla även i framtiden rörande hotbild och ekonomiskt anslag. Politiskt är detta en betydligt större katastrof än att kalla försvaret för ett ”särintresse”. Man kan undra vad de övriga Allianspartierna och Socialdemokraterna anser om detta?

Försvarsberedningens första uppgift är att analysera omvärldsläget i syfte att lämna en utförlig rapport kommande sommar. Utfallet av den analysen har Reinfeldt redan fastställt som obsolet genom uttalandet att det inte finns något militärt hot mot Sverige i dag som motiverar ett territoriellt täckande försvar. ”Därför har vi inte ett heltäckande försvar” säger statsministern samtidigt som hans försvarsminister konstant upprepar frasen ”-Hela Sverige skall försvaras” … Avsaknaden av en röd tråd är uppenbar!

Man kan även fundera på om det är statsministerns rådgivare som helt saknar kompetens när det kommer till försvars- och säkerhetspolitiska frågor. De flesta är förvisso överrens om att ingen direkt hotbild finns i dag år 2013. Men hur ser omvärlden ut om 5, 10 eller 20 år? Den spåkula förfogar vi inte över. Det vi däremot vet är att en omfattande militär förmåga byggs upp i ett allt mer auktoritärt styrt Ryssland. Det är således förmågan vi har att förhålla oss till och inte den nuvarande politiska viljan.

Försvarsberedningens andra uppgift är att ta fram ett underlag inför kommande försvarsbeslut där den samlade värderingen ska ligga till grund för dimensioneringen av Försvarsmakten med tillhörande ekonomiska anslag. Även här har statsminister Reinfeldt i sitt uttalande fastställt att nivån på försvarsanslaget ligger rätt? Detta ivrigt påhejad av den försvarspolitiska moderattrion Widegren, Wallmark och Forssell. Man måste därför fråga sig hur uppdraget till Cecilia Widegrens försvarsberedning egentligen ser ut? Det framstår mer och mer som ett enda stort beställningsjobb.

Det allra mest skrämmande är statsministerns fullständiga ointresse att sätta sig in i försvarsfrågan och förstå konsekvenserna av det egna partiets fattade beslut. Det är Fredrik Reinfeldts regering som själva fattat beslut om att Försvarsmakten ska reformeras. Regeringen har också beställt Försvarsmaktsorganisationen IO14. Trots att ÖB ett flertal gånger tydligt förklarat för regeringen att försvarsanslaget inte räcker för att sätta upp, utrusta och öva den av regeringen beställda organisationen så möts han av total nonchalans från statsministern. Den ena handen verkar inte veta vad den andra gör.

– Det finns en lång rads myndighetschefer som berättar vad just deras verksamhet kan göra. I den politiska rollen, i en regeringsmakt, handlar det om att väga av olika intressen mot varandra. Det en vill ha påverkar också någon annan. Därför måste den som säger mer försvarsanslag väga det mot: ska det vara mindre skola? Ska det vara mindre till sjukvården?

En statsminister som betraktar rikets säkerhet som en fråga av samma dignitet, eller rättare sagt av lägre dignitet än skola och sjuvård är en synnerligen olämplig sådan. Det kanske är hög tid att svenska folket redan nu börjar fundera på om det är en sådan statsminister vi vill ha i Sverige efter nästa val?

Men innan dess är det på sin plats att Fredrik Reinfeldt ber om ursäkt för sitt uttalande om ”särintresse”. Ursäkten ska riktas till alla de som varje dag är beredda att offra sitt liv, allvarligt skadat sig, eller till och med redan pliktat med sitt liv i rikets tjänst för detta ”särintresse”.

Specialförband då och nu

Min medförfattare sitter här i den främre jeepens passagerarsäte. Men han körde även en hel del. FOTO: Toby Savage

Härom dagen framkom i brittisk press nya uppgifter om de senaste operationerna som specialförbandet Special Air Service (SAS) varit involverade i, inklusive i Libyen 2011. I Karl-Gunnar Noréns och min nya bok Spökpatrullen granskar vi ursprunget till SAS.

Det är välkänt att SAS blev till i Libyen och Egypten, men på svenska språket har det hittills inte utkommit någon bok om det förband som inspirerade SAS, lärde upp dess ursprungliga medlemmar och slutligen sögs upp i SAS. Detta förband kallades av italienarna Spökpatrullen men hette egentligen Long Range Desert Group (LRDG).

För att skriva boken har min medförfattare och jag varit på plats i Egypten och Libyen och Karl-Gunnar har genomfört något som ingen annan svensk har gjort, han har färdats flera tusen kilometer i öknen i en originaljeep i Spökpatrullens spår. Vår bok handlar alltså både om det historiska och den ”2300-mile Sahara epic” (för att citera tidskriften Classic & Sports Car) som Karl-Gunnar genomförde med några brittiska jeepentusiaster våren 2012. Om de fann några spår av Spökpatrullen? Svar ja!

Boken erbjuds nu till det oslagbara priset av 98 kronor inom SMB, detta genom att den är månadens premiebok.

Regeringen styr riket

Tage Erlander påstås en gång ha sagt att om man vill att något ska komma till allmän kännedom bör det hemligstämplas, om man tvärtom vill hålla det hemligt bör man berätta om det i Riksdagens kammare. Utifrån denna logik återges nedan min fråga om IO 14 till försvarsministern under gårdagens frågestund:

Anf. 46 ALLAN WIDMAN (FP):

Herr talman! Den 14 januari 2010 fattade regeringen ett beslut om inriktningen av Försvarsmakten. I det beslutet sägs att den nya insatsorganisationen ska vara utvecklad senast vid utgången av år 2014. Vid höjd beredskap ska samtliga förband då vara tillgängliga inom en vecka. Därtill anges att samtliga förband över tiden ska vara välövade samt kompletta i fråga om materiel och personal.

Försvarsmakten har inte anmält något behov av ökade anslag före utgången av år 2014, och min fråga till försvarsministern blir därför om hon bedömer att Försvarsmakten kommer att leverera en insatsorganisation i enlighet med regeringens beslut.

Anf. 47 Försvarsminister KARIN ENSTRÖM (M):

Herr talman! Tack även för denna fråga! Detta är en väldigt viktig del. Själva huvudsyftet med försvarsreformen är naturligtvis att få en ny insatsorganisation som fungerar och som är just det tillgängliga, flexibla och användbara försvar som vi efterlyser.

Det vi vet är att Försvarsmakten redan i dag har en bättre operativ förmåga än vad den hade 2006 när alliansregeringen tillträdde.

Det är en process och en planläggning utifrån Försvarsmaktens sida hur man ska kunna göra en uppfyllnad inte bara av personal och inte bara av materiel utan just det som skapar försvarsförmåga, nämligen en fungerande organisation. Då måste alla dessa delar – organisation, materiel och personal på plats – finnas färdiga. Det vi vet är att det på personalsidan med det nya systemet kommer att dröja några år efter 2014.

Anf. 48 ALLAN WIDMAN (FP):

Herr talman! Den nya insatsorganisationen är inte betydelselös. Det är den organisationen som enligt överbefälhavaren ska göra det möjligt att försvara landet under en vecka.

Nu får jag inte ett alldeles tydligt svar från försvarsministern på min fråga, men av det jag hör drar jag slutsatsen att det inte framstår som helt säkert att insatsorganisationen kommer att levereras i tid.

Då är min fråga naturligen: Vilka åtgärder är regeringen och försvarsministern beredda att vidta för att leverans ska ske?

Anf. 49 Försvarsminister KARIN ENSTRÖM (M):

Herr talman! Inte minst Allan Widman själv är väl medveten om bakgrunden till beslutet och genomförandet av beslutet. Det har varit viktigt att Försvarsmakten via olika typ av lagstiftning men också andra reformer som vi har gjort för att få resurser från stödverksamheter ska kunna omfördela dem till det som bygger förmåga. Det är naturligtvis insatsorganisationen.

När man byter personalförsörjningssystem tar det tid. Det kommer att ta tid att få full bemanning med det nya systemet. Om vi talar om fram till 2019 kommer insatsorganisationen till del att vara uppfylld, men det är då ur den värnpliktskull som fortfarande finns kvar.

Jag uppfattar att insatsorganisationen kommer att vara uppfylld, däremot inte med de nya verktygen, det vill säga personalförsörjningen, fullt ut.