1:16 dyker en rote FULLBACKs upp över landstigningsstranden. Under den nyss avslutade rysk-vitryska samövningen ZAPAD 2013 genomfördes en del av momenten i den ryska exklaven Kaliningrad. En av överraskningarna var överskeppning av vitryska luftlandsättningsförband från S:t Petersburg till örlogsbasen i Baltijsk för deltagande i landstigningsövningar vid Östersjöns stränder. Med tanke på den politiska utvecklingen under […]
Månatliga arkiv: september 2013
Uppställning!
”Thank you for coming” säger Putin vid 3:54 i Zapads finalklipp ovan.
Militärövningen från Polen till Ishavet, Zapad-2013, har avslutats och slutsatser börjar dyka upp, se blogglistan intill. Vill här dock främst flagga för en artikel från i lördags, om att Rysslands statsledning nu kraftigt signalerar till det ryska näringslivet att man förväntar sig att det ställer upp för ett trovärdigt ryskt totalförsvar.
Totalförsvar är något som rätt sällan tas upp i svensk försvarsdebatt. Vilket kanske inte är så märkligt. Under det klassiska kalla kriget hade vi förutom Försvarsmakten även en myndighet för ekonomiskt försvar, en för psykologiskt försvar och en för civilförsvar. Den 20 maj 2008 röstade riksdagen igenom ett regeringsförslag om att det som fanns kvar av myndigheterna skulle läggas ned och ersättas av en ny myndighet utan försvar i namnet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).
Även svenska medier som DN börjar nu ta upp den dragkamp mellan Ryssland och EU som pågår sedan en tid: ”Vapnen är övertalning, sanktioner och hot. Segraren vinner inflytandet över sex östeuropeiska länder”. Man får verkligen hoppas att vi får veta mer om vad som nu pågår mellan EU och Ryssland (hallå, public service?). Sen får man väl hoppas att dragkampen inte resulterar i våldsamma konflikter.
Men helt oavsett nya europeiska energi- och handelskrig och risken att de urartar till något värre (särskilt i Ukraina) har vi nu en ny och mycket allvarlig FN-rapport att ta ställning till.
Kort sagt, kanske dags att damma av totalförsvaret?
Hej Matematik! – Om rustningsekvationer och minnesramsor
I helgen har det varit två intressanta inlägg hos vardera Oscar Jonsson och Jägarchefen som förtjänar ytterligare kommentarer. Oscars artikel handlar om huruvida Sveriges strategiska läge är bättre än någonsin, föranlett av en kort Twitterkonversation som han hade med Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg. Denna dialog sprang ur kommentarer kring det Riksting som Kristdemokraterna hade i […]
Gästinlägg: Replik till Lars Rössle
Mj Lars Rössle,
Eftersom jag för två veckor sedan roterade till Korea för internationell tjänstgöring har jag först nu haft möjlighet att ta del av försvarsdebatten på Wisemans blogg. Du eftersökte en kommentar och det skall du givetvis få.
För det första skall du ha all heder för att du skriver och deltar i debatten. Fler borde göra detta och dessutom skriva under och öppet redovisa sin uppfattning. Mitt inlägg den den 9 September syftade till att inspirera fler att skriva och tycka till för att få fart i en, enligt min mening, avsomnad debatt.
Tyvärr tycker jag att försvarsdebatten fortfarande inte vill ta fart oavsett hur mycket som skrivs av olika försvarsanställda och andra intresserade. Jag delar den uppfattning som ”Martin” skriver i en av kommentarerna där han på ett bra sätt påpekar att det är avgörande att få media, allmänheten och de folkvalda politikerna att agera.
Det är viktigt att budskapen är tydliga och enkla att förstå så att vi alla bidrar till att få ovan redovisade grupper intresserade att fortsätta debatten. Jag som enskild officer har bidragit med mitt inlägg och jag kan inte just nu göra så mycket mer. Om inte fler i försvarsmaktsledning , media, politiker fortsätter debatten för att få allmänheten intresserad så blir det svårt framöver att driva försvarsfrågan.
Jag hoppas att glöden inte svalnar och personligen avser jag att återkomma senare när jag anser timingen är lämplig.
Mvh Berndt Grundevik
Zapad’13
Bild 1. Ungefärliga övningsområden under Zapad’13. |
Vad som sas först avseende Zapad’13 var att Vitryssland skulle deltaga med 10,400 soldater och Ryssland skulle delta med ca 2,500 soldater således en styrkenumerär på 12,900 soldater. Vad avser materiel skulle det omfatta ca 60 luftfarkoster (flygplan och helikoptrar) samt upp till 250 fordon (pansarskyttefordon och stridsvagnar).
Är Sveriges strategiska läge bättre än någonsin?
Efter en diskussion idag på Twitter om Sveriges strategiska läge argumenterade Anders Lindberg att det är bättre än någonsin. Jag håller inte med, men 140 tecken är lite för kort att förklara det på, därför kommer ett kortare inlägg om … Läs mer →
FM materielanskaffning – Del 1 – Inledning
I detta samt efterföljande fem inlägg avser jag att analysera Försvarsmaktens öppna materielplan i detalj. Syftet är att belysa vad materielanslaget egentligen används till och om anskaffningar bidrar till den förmågeökning inom respektive försvarsgren som regeringen konstant hävdar. Inläggen kommer även att belysa fördelningen mellan de olika försvarsgrenarna samt de förändringar avseende planerade materielanskaffningar som har skett i planen jämfört med föregående år.
De olika inläggen kommer att fördelas på följande delar.
Del 1 – Inledning
Del 2 – Armén
Del 3 – Flygvapnet
Del 4 – Marinen
Del 5 – Ledning och Logistik
Del 6 – Sammanfattning
I de kommande inläggen kommer jag särskilt att belysa materielprojekt med uppskattade kostnader överstigande 200 miljoner kronor. Detta av den enkla anledningen att samtliga sådana materielprojekt skall redovisas som särskilda regeringsärenden, vilka i sin tur kräver ett regeringsbeslut innan upphandling får ske. Erfarenhetsmässigt vet vi tyvärr att nuvarande regering ofta har tenderat att skjuta på dessa anskaffningar enligt eget tyckande vilket ofta har inneburit negativa konsekvenser för Försvarsmakten.
Konsekvenserna av dessa ”icke beslut” är förutom försenade leveranser, även det faktum att avsatta ekonomiska medel för ett projekt under ett budgetår inte kan nyttjas, och måste därför återlämnas till statskassan. Endast del av det outnyttjade anslaget brukar få behållas inom Försvarsmakten och således flyttas över till nästa budgetår genom ett så kallat anslagssparande. Detta under förutsättning att Försvarsmakten hemställer om detta till regeringen. Det är alltså inte alltid positivt att spara pengar vilket kan tyckas vara något märkligt om man använder sin egen privatekonomi som referens.
Försvarsmaktens totala operativa effekt utgörs mer eller mindre uteslutande av krigsförbandens användbarhet, som i sin tur är beroende av tillgången till rätt materiel i rätt omfattning och till tillräckligt bra kvalité.
Försvarsmakten menar också att den nu pågående (och nödvändiga) försvarsplaneringen medfört behov av förändringar både avseende kvalitet och kvantitet i syfte att kunna möta de operativa kraven.
Angående bloggens läsbarhet
Under det senaste halvåret har jag fått signaler från olika håll om att bloggen inte är läsbar på grund av bakgrunden. Problemet ska tydligen vara att texten inte syns mot bakgrunden d.v.s. att den ljusgråa bakgrunden inte syns och att den svarta texten därför presenteras direkt mot ”havet”.
Jag har själv aldrig kunnat framkalla dessa problem oavsett tester med olika webbläsare, men har förstått att de som har haft problemet också har använt äldre versioner av den undermåliga webbläsaren Internet Explorer. Då jag kan se statistik på vilka typer av webbläsare ni besökare använder er av så kan jag därför också avslöja följande procentuella fördelning.
1. Safari 40%
2. Firefox 18%
3. Chrome 18%
4. Internet Explorer 13%
5. Opera 4%
6. Övriga 7%
Av de 13% som fortfarande använder Internet Explorer så är det enligt egna tester inga problem med läsbarheten för de av er som använder nyare versioner.
Då jag anser att svart text mot ljusgrå bakgrund är behaglig att läsa så avser jag inte vidtaga några åtgärder för att hjälpa de som fortfarande envisas att använda äldre versioner av Internet Explorer. Lösningen för er är antingen att uppdatera er webbläsare eller ännu hellre att ni byter till en betydligt bättre och framför allt snabbare webbläsare. För er som inte använder Mac IOS eller OS X är Chrome ett mycket bra alternativ som är kostnadsfri och mycket enkel att installera och använda. Lycka till!
Högre specialistofficersutbildning – en kvalificerad försvarsgrensvis utbildning eller urvattnad försvarsmaktsgemensam?
Debattinlägg av förvaltare Håkan Lindberg, Sjöstridsskolan: Detta inlägg vill förmedla min personliga syn på hur utbildningen inom OR 8/9 skall se ut. Jag använder uttrycket Marinen eftersom jag anser att en återgång till att åtminstone använda de gamla vapenslagsbenämningarna är … Continue reading →
Angående förlänga tjänstgöringstider för yrkespiloter.
I dag inleddes årets stora försvarsmaktsövning!
I dag på morgonen inleddes årets stora försvarsmaktsövning i Sverige med 20.000 deltagande män och kvinnor från alla tre försvarsgrenarna. Cirka 190 stridsflygplan och helikoptrar tillsammans med ett 60-tal fartyg, 36 artilleripjäser och en stor mängd arméfordon och stridsvagnar deltar i övningen som genomförs i det mellersta militärområdet.
Så hade det med stor sannolikt skrivits här på bloggen om försvarsbloggar hade existerat för 20 år sedan, men då var inte ens internet särskilt känt.
Det förhåller sig nämligen så att det i dag på morgonen var exakt 20 år sedan den sista (senaste?) Försvarsmaktsövningen FMÖ-93 ORKAN startade.
Den operativa ramen för övningen var ett angrepp på dåvarande Milo Mitt innan all mobilisering var slutförd. Den övergripande målsättningen för övningen var att stridskrafter ur samtliga försvarsgrenar skulle övas i en samlad försvarsoperation. Övningen pågick från fredagen den 24 september till tisdagen den 29 september 1993 och omfattande bland mycket annat att flygvapnet opererade från krigsflygbaser och reservvägbaser.
Att övningen var stor råder det ingen tvivel om. Under övningens sex dagar genomfördes totalt 2828 flygföretag inräknat både A och B-sida. Det innebär ett snitt på 470 flygföretag per dygn. För att sätta in det i ett sammanhang kan man jämföra dessa 470 flygföretag/dygn med årets flygvapenövning där man inte kom upp i samma summa under hela övningen. FMÖ Orkan var en stor övning!
Man kan fundera över varför det inte genomförts en enda försvarsmaktsgemensam övning på hela 20 år? Man kan också fundera över varför det inte finns några konkreta planer på att i framtiden genomföra övningar av den kalibern? Det kan inte vara en omöjlighet att genomföra en sådan övning låt säga vartannat år. Olika övningar genomförs av samtliga försvarsgrenar, så varför inte samordna dessa i tid och rum? Det kan inte accepteras ursäkter om att förbanden inte har nått tillräcklig utbildningsnivå år efter år. Om det nu är så har vi ett enormt systemfel. De tre skolorna LSS, SSS och MSS bör tillsammans kunna planera och utgöra övningsledning i syfte att inte belasta krigsförbanden med detta. Hela ledningskedjan från insatsstaben ner till enskild pluton skulle då kunna övas. Merkostnaden för att öva hela Försvarsmakten jämfört med att varje försvarsgren övar enskilt bör inte vara oöverkomlig.
Bild lånad från hjak.se |
För att skapa en kvalitativ B-sida bör ett eller flera av de nordiska länderna kunna bjudas in att deltaga. Det skulle ge synergieffekter då det skulle ge även dessa en kvalitativ övning. Här om någon gång bör samarbetet inom ramen för NORDEFCO kunna utnyttjas till något bra i stället för krystade påhitt. Att öva mot varandra under en enstaka övning kan ge mer effekt än att enbart öva med varandra.
Försvarsmaktsövningar är något som måste återupptas för att hitta bristerna och således möjliggöra att rätta till dessa. Det är inte minst viktigt för trovärdigheten!
Flygvapennytt gjorde ett stort repotage om övningen. Hans Jakobsson har tidigare skrivit ett riktigt snyggt inlägg i ämnet, som vanligt med mycket tilltalande grafik. Även Chefsingenjören har skrivit ett mycket läsvärt inlägg i ämnet för drygt ett år sedan med sina egna erfarenheter från förövningar m.m.
Som parentes till det faktum att ORKAN-93 startade för exakt 20 år sedan kan man tillägga att moderaternas Cecilia Widegren påstår att ”försvarsförmågan i dag är bättre än för 20 år sedan”.
Jag är inte helt säker på att det är någon som håller med på den punkten.
Kommer försvarsberedningen att överraska?
Sveriges framtida försvar ligger just nu i händerna på ett antal tillsatta riksdagsledamöter ur försvarsutskottet som tillsammans utgör försvarsberedningen. Som svensk medborgare vill man givetvis tro att försvarets framtid och därmed en viktig del av svensk säkerhetspolitik hanteras på ett tryggt och förtroendeingivande sätt av erfarna och professionella statsmän som förutsättningslöst kommer att lotsa oss fram till en för Sverige optimal lösning på det prekära läget rörande rikets försvar.
Men hur står det egentligen till med detta. Är det en relevant beskrivning av läget som målas upp här ovan, eller är det mer att betrakta som en grov skönmålning?
Jag kan gå så långt i min egen kritik mot försvarsberedningen som instans att jag hävdar att vi både har ett stort systemfel och som en direkt följd därav också ett demokratiskt problem. Detta är mycket bekymmersamt! Vad grundas då detta på?
Försvarsberedningens nuvarande sammansättning består av ett antal kloka individer som enskilt står för både kunskap och vilja att skapa bättre förutsättningar för ett fungerande försvar. jag tänker särskilt på individer som Allan Widman (fp), Mikael Oscarsson (kd), Peter Hultqvist (s) och Mikael Jansson (sd). Som vi ser är det till och med blocköverskridande viljor som enskilt verkar för en sund försvarspolitik.
Men jag vill påstå att detta inte spelar någon som helst roll då beredningens rapport i slutändan ska jämkas ihop så att samtliga partier kan skriva under rapporten vilket oundvikligen leder till en stor mängd kompromisser. Konsekvensen av detta blir i värsta fall ett mycket urvattnat dokument där formuleringarna till slut blir så generella att de kan tolkas och efterlevas på i stort vilket sätt som helst och att regeringen (oavsett färg) kommer att kunna hävda att det finns spårbarhet till försvarspropositionen. En sådan rapport kostar därför mer än den smakar.
Ställföreträdande insatschefen, general Bernt Grundevik tar i sitt nyskrivna gästinlägg hos Wiseman upp försvarsberedningens kommande rapport och påstår helt korrekt att vi måste debattera försvarsfrågan innan det är för sent. För sent i det här fallet är alltså innan försvarsberedningen lämnar sin rapport den 31 mars 2014, d.v.s. om ganska exakt sex månader. Jag tror dessvärre att debatten måste föras på riksnivå för att beredningen som helhet ska ta till sig något från en sådan debatt för att utgångsläget ska kunna förändras under resans gång. Förutsättningarna för en förändring är tyvärr inte särskilt gynnsamma om vi tittar på respektive parties utgångsläge.
- I grunden är hela beredningen ett beställningsjobb på uppdrag av Moderaterna. Inriktningen är solklar, fortsätt på nuvarande spår. Att Cecilia Widegren (m) utnämndes till ordförande ger tydliga signaler att man vill att beredningen ska ledas av någon som är partistyrelsen mycket trogen. Moderaterna kommer inte att satsa några större summor för att förbättra försvarsförmågan annat än genom uttalanden i debattartiklar. I synnerhet inte i valtider då allt kommer att satsas på nya jobbskatteavdrag och andra samhällsreformer. Moderaterna kommer aldrig gå till val med fokus på försvarsfrågan då man helt riktigt inte vinner några riksdagsval på den. Men man har dock inte insett att man faktiskt kan förlora val på att misshandla frågan på det sätt man gör i dag.
- Kristdemokraterna och Folkpartiet har i mina ögon som enskilda partier den mest sunda synen på försvarsfrågan. Man har vid ett flertalet tillfällen det senaste året uttryckt stark kritik mot den låga nivå som nu råder. Det är dessutom förankrat inom partiet ända upp till respektive partiledare vilket är en styrka. Problemet är att partierna enbart har ett mandat vardera i beredningen, och i en eventuell framtida ombildning av Alliansregeringen kommer man sannolikt inte att löpa linan ut och gå mot Moderaternas ”nedrustningslinje” då man med stor sannolikhet väljer att ta kampen i sina hjärtefrågor. För Folkpartiet – skola, och för Kristdemokraterna – vård och omsorg.
- Centerpartiet har som vanligt i försvarsfrågor ingen tydlig åsikt och prioriterar internt inom partiet försvarsfrågan mycket lågt. Partiet går bedömt i Moderaternas ledband hela vägen in i mål utan att verka för ett utökat anslag för att möjliggöra en förbättrad försvarsförmåga. Även om Staffan Danielsson inte är nöjd med nuvarande läge rörande försvarspolitiken så kommer knappast den nya ”Stureplanscentern” tillsammans med partiledare Lööf att prioritera försvarsfrågan.
- Sverigedemokraterna är som bekant det parti som vill öka anslaget mest av alla. Problemet är att samtliga övriga partier bevisligen tycker det är viktigare att inte vara av samma åsikt som SD oavsett vilka förslag partiet kommer med. I beredningens arbete kommer ändå SD att kunna bidraga med en röst för hårdare skrivningar rörande utökad försvarsförmåga.
- Socialdemokraterna genom Peter Hultqvist har under de senaste åren totalsågat Moderaternas hantering av försvarsfrågan och den ständiga skönmålningen av det prekära läget. Således är det nu upp till bevis för Socialdemokaterna. Det finns dock mörka moln även här. Jag tror inte att Hultqvist & co har klart bakåt hela vägen upp till verkställande utskottet där man sannolikt har andra saker högre upp på agendan i syfte att vinna kommande val. Jag tror Hultqvist kommer att påverka beredningens arbete till det bättre, men vet nog att det egna partiet inte kommer att stå bakom allt för höga krav på ökat anslag.
- Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommer inte att verka för att skjuta till ytterligare ekonomiska medel även om vänsterpartiet otroligt nog imponerat på sistone genom att uttrycka oro för den låga nivå som nu råder. Som motpol till regeringens direkta styrning till försvarsberedningen om att nuvarande försvarsreform ska fullföljas så höjs nu röster från vänsterpartiet om att värnplikten bör återinföras! Som parentes till detta skrev även journalisten Elisabeth Höglund en krönika i Aftonbladet med samma budskap. Sakta men säkert börjar folk nu vakna till liv och inse begränsningarna med nuvarande försvarspolitiska linje. Oaktat detta kommer inget av nämnda partier att verka för utökat anslag.
Ungefär så ser grundförutsättningarna ut för beredningens kommande arbete, om än i en mycket förenklad version. Att då gå omkring i en villfarelse att rapporten ska komma som den slutgiltiga lösningen på alla problemområden som tagits upp i den försvarsdebatt som förs på bloggarna, i fikarummen eller för den del den debatt som Bernt Grundevik efterlyser inför försvarsberedningens rapport som ska redovisas senast den 31 mars 2014.
Min bestämda uppfattning är dock att det enda som skulle förändra partiernas ståndpunkt i grunden är att försvarsfrågan debatteras brett på riksnivå under en längre tid och att svenska folket börjar engagera sig för ämnet. Att detta tyvärr inte kommer att hända vet vi redan även om debatten efter ”en-veckas försvaret” och ”ryska påsken” i viss mån varit högst nödvändiga ögonöppnare för många.
Det kommer som vanligt att vara vård, skola, omsorg och jobben som kommer att stå i fokus och prioriteras det närmaste året inför kommande riksdagsval – inte försvarsfrågan. Detta kommer att spegla skrivningarna i försvarsberedningens rapport på det sättet att få partier vill binda upp stora ekonomiska summor på att stärka försvaret i dessa valtider.
Gästinlägg: Replik till Grundevik
Den 9:e september i år publicerades en debattartikel undertecknad av generalmajor Berndt Grundevik på bloggen Wiseman’s Wisdoms.
I artikelns inledning gör generalen en analys av den politiska beslutsprocessen inför det kommande försvarsbeslutet. Förutom analysen av beslutsprocessen redovisar han en ganska diger lista på områden som han tycker behöver lyftas till debatt. Efter ett tag övergår dock listan till att bli en slags önskelista på förmågor eller åtgärdspaket som generalen vill se.
Tyvärr tar denna ”önskelista” lite udden av sprängkraften i generalens artikel eftersom den lätt kan lätt kritiseras för att vara orealistisk. Dessutom riskerar listan leda till diskussioner om enskilda detaljer, något som jag uppfattar inte egentligen var syftet med artikeln. Därför lämnar jag ”önskelistan” till andra att debattera.
Själva kärnan i artikeln är istället analysen av den politiska beslutsprocessen. Slutsatsen blir att det är i höst som försvarsdebatten måste föras, sedan är det för sent att påverka processen. Därför uppmanar Grundevik till en allmän och mer intensiv försvarsdebatt.
Artikeln fick inledningsvis ett mycket positivt mottagande och andemeningen i kommentarerna skulle kunna sammanfattas med ”äntligen en general som vågar säga sanningen redan innan han gått i pension”. Flera av kommentarerna andas även en förhoppning om att utspelet skulle inspirera försvarsmaktsledningen till förnyade det om ”enveckas försvaret”.
Till och med den 23:e september, det vill säga 14 dagar efter den inledande artikeln, har mej veterligt inte Grundevik gjort någon uppföljning eller ens någon kommentar till sin egen artikel på Wiseman’s. Och det känns lite märkligt. Om han nu tror på sin egen analys och sina slutsatser kring den försvarspolitiska beslutsprocessen, så borde han väl själv ta en betydligt mer aktiv del i debatten?
Förhoppningarna om ett trendbrott hos våra främsta chefer verkar därmed återigen ha grusats. Fotfolket i form av försvarsbloggare och kommentatorer är nog så aktiva redan, men det som behövs för att det ska tända till är att någon med tyngd tar bladet från munnen, ungefär så som ÖB gjorde i vintras.
En artikel på en blogg är en bra början, men sen då? Jag saknar en uppföljare, och jag saknar Grundeviks kollegor i den stora debatten.
Eller var det kanske inte så viktigt trots allt?
Lars Rössle
Major
Eskilstunas elit
Kent, Eskilstunas största band, sjunger ”Elite” med spansk undertext.
Idag kan man läsa i två tidningar om olika svenska frivilliga för Sovjetunionen som lyfts fram i min och Joakim von Brauns nya bok Ryska elitförband.
Tidningen Folket i Eskilstuna tar idag upp vår boks mest sensationella frivillige, Arthur Adams, född och delvis uppvuxen i Eskilstuna. Det var den 17 juni 1999 som Adams utnämndes till Rysslands hjälte, ett datum då den ryska säkerhetstjänstchefen var en då mycket okänd Vladimir Putin. Det är alltså först nu som detta blir känt i Eskilstuna, eller kanske man nu borde säga Gorod Geroj Eskilstuna (Hjältestaden Eskilstuna). Apropå Eskilstuna publicerades igår nya uppgifter och foton om Byringelägret inklusive en bild av en tidigare sovjetisk marinofficer, i svenska hemvärnets tjänst på vakt utanför slottet i Stockholm! För mer om sovjetiska soldater i Sverige under kriget se min tidigare bok Tyskar och allierade i Sverige.
I norra landsändan fokuserar Norrbottens-Kuriren idag istället på två män som efter sprängutbildning i Boden vid ingenjörtrupperna (Ing 4 som döptes om till Ing 3) blev frivilliga i Spanien, men inte i de välkända Interbrigaderna utan istället inom vad de själva kallade ”Specialtjänsten” eller partisanerna och deras sovjetiska chefer kallade för spetsnaz. Kuriren har bara tagit med några uppgifter ur vår bok. En av dem som inte kom med och som jag själv finner rätt spännande är att deras närmaste chef fick Östtysklands högsta utmärkelse. Mer om den och sovjetiska & ryska dekorationer och specialmärken finner man i Ryska elitförband, som släpps inom SMB till ett särskilt bra pris om några veckor.
Gästinlägg: Kravställningar utan förutsättningar
För övrigt noterar jag att detta inlägg blir det 400:e på bloggen sedan start.
Härom dagen satt jag på min arbetsplats och ögnade igenom alla mina certifikat, diplom och betyg jag samlat på mig under mina år i försvarsmakten. Det är en ganska diger lunta som har häftiga, engelska namn som ”Prime For Life”. Det finns diplom med häftiga förkortningar som låter respektingivande, och tyvärr ett par stycken där någon vänlig själ valt typsnittet ”Comic Sans” för att ge utbildningsbeviset en lite mjukare framtoning.
Nu för tiden är alla uppgifter huvuduppgifter, och utbildning är för att parafrasera Orwell ”lite mer huvuduppgift”, just för att den är väldigt gränssättande för vilka andra huvuduppgifter man kan lösa- såsom vakt, örlog och power point. Utbildning är något vi gärna skryter med i försvarsmakten och vi har skolor, som presenteras som ”navet i marinen”, att luta oss på när vi ska få ett nytt diplom som öppnar nya karriärsvägar. Men vad händer när utbildningen tar över?
Jag absolut ingen motståndare till utbildning. Jag älskar utbildning, när den bidrar med något, när den hjälper verksamheten. Idag fick jag höra att SSS ställer in kursen Basic Safety för tredje gången i år, pga för få deltagare. Jag förstår SSS, och att det kan kännas onödigt att dra igång en utbildningsapparat för en liten grupp individer, men då missar man helheten- och helheten är att de som skulle gå kursen inte är godkända att arbeta ombord förrän de har fått ett fint diplom (självklart i valfritt typsnitt).
Vi vet alla som jobbar i flottan att personal och arbetstid är det vi har svårast att avvara, och utbildning kräver båda- för att inte nämna ev merkostnader för eventuella resor och boenden på annan ort för vissa. När verkligheten är på detta viset känns det konstigt att insatsförbanden skall anpassa sig efter skolan som har i uppdrag att se till att dessa är just insatsklara. Känslan som infinner sig är att vi hamnar i en situation där vi ställs inför två dåliga val; ställa verksamheten på grund av att FC och sekonden måste gå GOC-refresher, eller att gå till sjöss med icke godkänd personal och riskera diciplinära efterspel.
Det bästa svaret till ovanstående fråga är ju självklart att personal med utbildningsbehov får gå sina kurser och att flottan och försvarsmakten tillåts ha en redundans som medger att ersättare finn tillgänglig här, nu och till en känd kostnad, för att citera systemet som satt gränsen för hur många medarbetare vi ska vara. Visst finns det mycket annat än utbildningar som föranleder att det saknas personal ombord, såsom barnafödande, kompledigt och annat otyg, men utbildningar borde vara ett mindre problem än det är idag.
Att ställa in en kurs som har direkt bärighet på en individs tjänstgöring ombord, med hänvisning till ”för få sökande” är inte acceptabelt- än mindre att ställa in den TRE gånger, vilket i slutändan faktiskt leder till att vi har medarbetare som inte FÅR åka båt. Det behövs också en flexibilitet i skolväsendet som tar hänsyn till att fartygsgående personal faktiskt är till sjöss och/eller kompensationslediga. Det måste också finnas en vilja att skicka en lärare till annan ort snarare än att transportera tio elever. Det är helt enkelt dags att börja tillämpa den berömda närhetsprincipen och sluta flytta berget till Muhammed.
Det är dags att antingen släppa certifikatshysterin och ”måstekurserna”, eller att decentralisera utbildningen i flottan- för hur fina än Comic Sans-diplomen än må vara, så måste det någonstans vara viktigare att våra besättningar är till sjöss än i skolbänken.
GMY
Henkebenke3000
Signalspaningsfartyg i Östersjön tillhör normalbilden!
I går kunde vi läsa på SvD i en artikel signerad Mikael Holmström att Ryssland uppträder aktivt med signalspaningsfartyg i Östersjön och i synnerhet under den nyss avslutade marina övningen Northern Coast där Sverige deltog tillsammans med andra enheter under två veckors tid.
Det som Holmström har grävt fram den här gången är absolut inget nytt under solen. Att ryska signalspaningsfartyg uppträder i Östersjön är en del av vardagen där ute. Lika naturligt som att övriga Östersjöländer gör detsamma. Även Sverige har ett fartyg dedikerat för exakt samma uppgift, nämligen HMS Orion.
Att det ryska signalspaningsfartyget Fedor Golovin är aktivt under en stor internationell marinövning relativt nära ryskt territorium är mer en självklarhet än något märkligt. Fartyget är det första av sju fartyg av Vischnya-klassen varav två numera ingår i ryska Östersjömarinen. I signalspaningsdivisionen baserad i Baltijsk (Kaliningrad) ingår totalt fyra signalspaningsfartyg.
Det är bra att detta kommer upp till ytan av flera anledningar. För det första så kan nu ämnet diskuteras i kontexten att det de facto pågår underrättelseinhämtning mot svenska intressen från havet utan att någon kommer viftandes med hemligstämplar och liknande. Att detta i intervjun bekräftas av Marininspektören är bra! För det andra så är det även bra att försvarspolitiker får detta sig till livs (även om man får särskilda dragningar) vilket gör det svårare för dem att ständigt återkomma till låg nivå.
Marininspektören tar upp den viktiga delen att de ryska signalspaningsfartygen inte sedan kalla kriget uppträtt väster om Gotland. Den detaljen är mycket anmärkningsvärd tillsammans med andra delar
som dock inte nämns i reportaget.
Det bekymmersamma i det hela är att vi helt uppenbart saknar kvalificerade journalister i Sverige som kan dessa frågor. Som vanligt är det Holmström som levererar, och de andra tidningarna hakar på och skriver om samma artikel med andra ord helt utan att tillföra något nytt. De som tillförde något nytt var Aftonbladet, men där handlar det enbart att skapa rubriker, gärna genom att komplettera med ett hittat youtube-klipp. Låg nivå!
Aftonbladet använder ord som ”spionfartyg” och är allmänt förvånade att fartyget Feodor Golovin på bilderna uppträder så nära Malmö så att man kan se Turning Torso. Reportern verkar vara helt omedveten om att Öresund är ett utlopp från Östersjön vilket alla fartyg, även ryska örlogsfartyg, har rätt att nyttja för att ta sig in och ut. Aftonbladets reportrar bör ta sig en titt på ett sjökort över Öresund och läsa dokument som Öresundstraktatet och havsrätt. Det är inte krångligare än så.
Att bedriva underättelseinhämtning genom signalspaning är inte olagligt. I synnerhet inte om det bedrivs från fartyg på internationellt vatten eller från flygplan i internationellt luftrum. Spioneri däremot, ordet som Aftonbladet slänger sig med, är i de flesta fall olagligt och därmed straffbart.
I Aftonbladets TV-repotage avslutar speakerrösten med att säga ”Det ryska fartyget Fjodor Golovin ska ha vänt kusten söderut” sannolikt menade hon ”kursen” men sa ”kusten”. Hela repotaget känns föga trovärdigt och det andas enbart dålig kvällstidningsjournalistik!
Länkar: SvD 1, 2, Aftonbladet 1 2, DN, Expressen
Uppdaterat Gästinlägg: Att använda pengar till rätt saker
Det har väl inte undgått någon att Försvarsmaktens kärva ekonomi i allmänhet och marinens i synnerhet, har debatterats flitigt den senaste tiden. Det är ont om pengar till nyanskaffning, Regeringen vill att FM ska spara 500 miljoner på lönemedel och höstens övningsverksamhet har skurits kraftigt för att hålla budgeten till årsskiftet. Detta har avhandlats av andra och det här inlägget avser istället belysa det faktum att vi i marinen kanske inte använder våra medel (och tid till sjöss) på rätt sätt.
Tre av de fem byggda Visbykorvetterna ska kunna ta emot Hkp 15. För att möjliggöra detta krävs bl.a. (utöver ett helikopterdäck anpassat för uppgiften):
- utbildad och övad personal som arbetar på helikopterdäcket
- lös materiel (t.ex. dräkter, hjälmar m.m. till Flight Deck Team, FDT)
- utbildad och övad personal som leder helikoptern (Helicopter Control Officer, HCO)
- att fartyget blir klassat som flygplats och även bibehåller den statusen
Personalen har utbildats av Sjöstridsskolan, PRISM Defence (ett australiensiskt företag specialiserade på helikopterintegrering), personal har skickats till Norge, Danmark och Holland för att bli certifierade som HCO. Hur många veckor och mantimmar detta har omfattat är svåröverskådligt men att utbilda helikopterdäckspersonalen tar flera veckor och HCO ännu mer. Lägg därtill att vi har tre skrov och därmed tre besättningar som ska utbildas. Försvarsmaktens höga personalrotation leder dessutom till att utbildningen måste genomföras årligen då personal slutar, byter tjänst eller tar tjänstledigt.
Alla som sysslat med någon form av flygverksamhet i FM vet att det (oftast med rätta) är behäftat med en djungel av regler. Krydda dessutom med Regler för Militär Sjäfart, RMS och anrättningen blir ganska komplex vilket resulterar i speciallösningar, krav och stora kostnader.
Vad ska vi då använda den sjöoperativa Hkp 15 till? Den går ju att använda till allt möjligt bra hävdar vissa. Absolut! Den kan fälla sonarbojar, länka FLIR-/radarbild och sonarbojsdata, transportera personal/materiel, lokalisera och identifiera fartyg m.m. Klockrent med andra ord? Om vi istället tar ett kliv tillbaka och funderar i termer av nationell försvarsförmåga, är det då värt att satsa så många miljoner och värdefull arbets- och övningstid på detta?
MI har fastslagit att ”strid mot en kvalificerad och högteknologisk motståndare ska vara dimensionerande för marinen”. Så långt allt väl. Passar då Hkp 15 in den dimensioneringen? Jag vill hävda att så ej är fallet.
De uppgifter som nämndes ovan är inte uppgifter som är rimliga i ett nationellt försvarsperspektiv mot ett kvalificerad och högteknologisk motståndare. Att använda Hkp 15 för ytspaning mot ett luftförsvarsbestyckat fartyg går bort då helikoptern skulle bli bekämpad omedelbart. Vidare är radarn inte en ytspaningsradar utan en väderradar. Hkp 15 har inte något försvar mot luftvärnsrobotar och blir således ett enkelt mål för ett fartyg som inte uppskattar att få sitt målläge sänt till robotbestyckade svenska enheter. Bara för att vi själva inte förfogar över luftvärnsrobotar på våra enheter kan vi inte förutsätta att motståndaren är lika illa utrustad.
Övriga uppgifter som kvarstår är i så fall transporter av materiel och personal samt länkning av sonarbojsdata. För transport av materiel och personal (via vinschning) borde det inte krävas samma omfattande utbildning och utrustning från fartygets sida för att ta emot detta som att landa och husera helikoptern ombord. Vad beträffar nyttjandet av helikoptern som relästation för bojdata krävs att vi behärskar luftrummet. Om så är fallet kan helikoptern ansluta från land för att genomföra sina uppgifter och behöver inte baseras ombord.
Visbykorvetterna är designade för att synas så lite som möjligt vilket är en framgångsfaktor i duellen mot en kvalificerad motståndare. Hur påverkas signaturen av att ha en helikopter på däck? Det krävs inga stora mängder med högskolepoäng för att räkna ut att signaturen försämras. Det var ju som bekant tänkt att helikoptern skulle kunna sänkas ner i en hangar ombord för service och för att inte påverka signaturen. Detta ströks i ett tidigt sked p.g.a. platsbrist. Är det då rimligt att först spendera miljarder på att göra fartygen svårupptäckta för att sedan spendera ytterligare miljoner för att förstöra detta?
Hur mycket har då helikopterintegreringen på Visbysystemet kostat? Ingen aning men det rör sig säkert om hundratals miljoner. Detta är en kostnad som, i skenet av vår ansträngda ekonomi, är svår att motivera.
Är det då helt bortkastat att öva helikopteroperationer från en Visbykorvett?
Det finns säkerligen fördelar med detta, t.ex. att de som är HCO får övas och framgent kan leda Hkp 14 i ubåtsjaktrollen, en uppgift som taktar mot MI:s inriktning, – strid mot en högteknologisk motståndare (i detta fallet ubåt). För helikopterbesättningarna finns också fördelar med att redan nu öva med flottan för att på så sätt snabbare bli operativ med Hkp 14 då den anländer till förbands- och insatsproduktionen. Självklart ska vi öva med sjöoperativ helikopter men är det värt pengarna att låta den landa och lyfta från en Visbykorvett. Det går ypperligt att leda externt tillförd helikopter som startar från land, flyger ut över havet, därefter leds av ett fartyg och sedan återgår till sin basering i land.
I ett Adenviken-scenario är det ypperligt med helikopter ombord men vi ska inte bygga fartyg för den uppgiften utan med det nationella försvaret som dimensionerande!
Frågan vi bör ställa oss kvartstår; är Hkp 15-operationer från Visbykorvett tillräckligt med pang för pengarna eller är det ett dyrt nöje vi idag inte har råd med?
/Boatswain
Uppdatering 2013-09-21
Övningsmängden med Hkp 15 under NOCO har varit stor och besättningarna har fått bra träning i målöverföring och metodik. Det är bra och något vi ska fortsätta med!
Men…
Jag ställer mig fortfarande frågande till varför helikoptern ska baseras ombord? En aspekt som jag ej belyste tidigare är hur personalkrävande detta är. Fartygen är bemannade för att kunna strida i tre dimensioner i halv stridsberedskap (dvs. med mindre än halva besättningen). En besättning består av 43 man varav ca 10 av dessa är direkt involverade i stridsledningscentralens arbete under varje vakt. Vad händer då om fartyget ska leda och ta emot helikopter under vakten? Visst kan man ta några vaktfria till hjälp men oundvikligen måste personal ianspråktagas från den egna vakten. Vilka ska man då avdela till helikopterverksamheten? De som behövs minst för tillfället kanske många tycker. Det låter rimligt men då ska man ha klart för sig att alla inte är utbildade för att surra helikoptern på däck eller leda den till moderfartyget. Därav blir man väldigt låst och statisk i vilka man har att spela med. Kontentan av detta kan som ett exempel bli att två personer ur ubåtsjaktfunktionen och en sambandsoperatör måste bege sig från sin drabbningsplats till någon annan plats ombord för att utföra sitt arbete kopplat till helikopterlandningen. Hur påverkar det då sambandet och ubåtsjaktförmågan? Förmodligen negativt och om helikoptern sen ska tanka för att därefter lyfta försvinner dyrbar tid (timmar) till annat än stridstjänsten.
Om man å andra sidan använder enbart fria vakten så blir deras vilotid lidande och besättningens uthållighet blir inte veckor utan max några dagar vid intensiv helikopterverksamhet. Med helikoptern ombord ska den givetvis användas och inte bara stå och samla damm (eller havsvatten) vilket leder till begränsningar i att lösa de för fartyget ålagda huvuduppgifterna.
Dessutom förhåller det sig som så att Hkp 15 i närtid har landat på ett civilt handelsfartyg. Denna händelse gick av stapeln till sjöss, och högst sannolikt utan att följande funktioner som är nödvändiga för att landa ombord på kv typ Visby fanns:
- 1 HCO
- 1 FLYCO
- 4 personer som utgör däcksmanskap och surrar helikoptern
- 1 FDO vilt viftande med färgglada pinnar eller lysande stavar
- 1 Räddningsman som ska kunna hjälpa en hkp-besättning som kraschat i vattnet
- Adekvat helikopterbelysning som ska se till att helikoptern landar rätt
Om det går att genomföra detta på ett helt civilt fartyg som inte alls är förberedd för att ta emot helikopter måste man fråga sig om vi verkligen gör rätt saker och om våra regelverk är relevanta?
Jag är inte ute efter en återgång till det som många kallar ”den gamla goda tiden då man kunde sätta ner en Hkp 4 på backen på en Patrullbåt”. Det måste finnas något mittemellan ”den gamla goda tiden” och nutid där sunt förnuft får råda över rädslan att göra fel och att inte ha tillräckligt mycket regler.
Vilka är då Boatswains förslag på förbättring bland all kritik och svartmålning?
- Fortsätt öva med Hkp 15 men med basering av hkp iland som huvudmetod för att träna besättningarna i metodik för enklare ytövervakning och sonarbojshantering
- Se över regelverket för att förenkla procedurerna och minska personalresurserna för att landa hkp ombord
- Öva korvetterna mot b-styrka bestående av fartyg+hkp för att taktikanpassa mot en motståndare som använder den sammansättningen av stridskrafter
Till vad ska vi ha försvaret?
Igår hade jag glädjen att medverka i ett seminarium under rubriken ”Till vad ska vi ha försvaret?” arrangerat av Folk och Försvar. Mitt enkla och raka svar är att vi ska ha det till att kunna ha ihjäl de som politiken bestämmer. Det är just detta som är Försvarsmaktens yttersta existensberättigande. Allt annat kan andra […]
Vindkantring?
Oklar flygincident på Nordkalotten
Notera flera bandvagnar med välbekant utseende.
Som norska medier igår kväll började rapportera så inträffade igår en flygincident över Nordkalotten. I brist på vidare information om den kan vi dock studera ett nytt teveinslag från Kotelnyjön i Norra ishavet som visar med vilken fart en ny bas i Arktis kan byggas.
Ni som är bättre på bandvagns-ID än undertecknad, visst är väl minst en av bandvagnarna man ser av svenskt fabrikat?