Månatliga arkiv: november 2013

Att vara chef för ett särintresse



Än en gång ifrågasätts Sveriges säkerhetspolitiska trovärdighet, och än en gång kritiseras regeringens försvarspolitik från andra länder. Försvarsminister Karin Enström svarar än en gång så som hon alltid gör, oavsett vilken fråga som ställs att regeringen både ökar försvarsförmågan och ökar försvarsanslaget. Det här är inte bara ett stort problem ur ett strikt försvarspolitiskt och militärt perspektiv. Den här farsen börjar också bli riktigt pinsam.

Den här gången är det en av Finlands ledande försvarsdebattörer Charly Salonius-Pasternak som fullkomligt sågar sveriges försvarspolitik med fotknölarna.

Sveriges marin och flygvapen saknar avgörande moderna robotvapen, medan armén är ”förstörd”. Detta beror enligt honom på att försvaret både genomgått radikala förändringar och varit konstant underfinansierat. Resultatet är ”ett ökande gap mellan Sveriges deklarerade säkerhetspolitik och dess militära förmåga.”

Han konstaterar även att Sverige har blivit en konsument av säkerhet istället för att bidraga med regional säkerhet. Det är hård men i mina ögon rättvis kritik som Salonius-Pasternak kommer med.
Försvarsminister Enström ger en helt annan bild och påstår som vanligt att läget är det helt motsatta, d.v.s. att Sverige istället stärker försvarsförmågan och ökar anslaget. Vidare far ministern med grov osanning då hon hävdar att Försvarsmakten ska stödja Island med luftövervakning(!) Så är inte fallet, eftersom detta stoppades av andra NATO-länder och där en planerad insats istället blev en övning. Detta är givetvis inte på något sätt okänt för vår försvarsminister.

Den stora frågan är då varför vår försvarsminister gång på gång far med osanning, och varför fortsätter den ständiga skönmålningen av ett mycket svårt läge när det kommer till finansieringen av den egeninitierade försvarsreformen och därmed Sveriges försvarsförmåga?
En sak kan vi slå fast, Karin Enström är inte korkad. Jag har vid ett flertal tillfällen, långt innan hon blev försvarsminister lyssnat till hennes åsikter om försvaret och dess behov av utveckling efter en lång tid av socialdemokratiskt vanstyre och förbandsnedläggningar. Då tyckte jag att Enström var en kvinna med sunda åsikter. Som officer i nu nedlagda Kustartilleriet så vet Karin Enström vad det hela handlar om, och hon vet innerst inne hur illa ställt det är med vår försvarsförmåga. Fru Enström har inte erhållit ett ämbete som hon är novis inom, till skillnad från många tidigare ministrar. Leni Björklund är ett närtida exempel. Nej, Karin Enström har till skillnad från flera av sina företrädare god förståelse för sitt politikområde. Men ändå har det blivit så oerhört fel! Varför frågar sig då vän av ordning?
Det finns sannolikt inget givet svar på den frågan, men en sak är klar. Försvarsministern har att hantera ett politikområde som inte på något sätt ligger i statsminister Reinfeldts intressesfär. Minns benämningen ”särintresse”. På försvarspolitiken vinner man heller inte några val på i ett samhälle där kunskapen runt försvar, säkerhet och omvärldsutveckling ligger på en skrämmande låg nivå.
Karin Enström är alldeles uppenbart helt bakbunden av statsminister Reinfeldt och hans prioriteringar. Försvarsdepartementet är ett av de minsta och alldeles uppenbart ett av de lägst prioriterade departementen av regeringen Reinfeldt. De gånger försvarspolitiken hamnar i fokus så är det när något pinsamt har hänt, i likhet med ryska påsken. Försvarsområdet ska ”hanteras”  av någon som statsministern kan lita på gör sitt jobb utan att göra en ny ”Odenbergare”. Samma sak var prioriterat när Cecilia Widegren fick uppdraget att leda försvarsberedningen.
I detta sammanhang måste man påminna sig om att det var just av den här anledningen som Mikael Odenberg avgick. Han kunde inte sitta tyst och se på när finansministern styrde över försvar- och säkerhet genom ekonomiska reduceringar och strukna materielprojekt. Odenberg köpte inte detta, och efter hans abrupta avhopp från posten som försvarsminister blev det således viktigt för statsministern med någon extremlojal på posten. Såväl Tolgfors som Enström är lojala moderater som gör sitt jobb utan att ifrågasätta det egna partiets prioriteringar. Det är just detta vi nu ser och hör när Karin Enström styr över vår försvarspolitik på ett sätt som man inte trodde moderater skulle kunna göra.
Genom att läsa, titta och lyssna på intervjuer med ministern ända sedan hon tillträdde så är det samma svar som levereras oavsett vad frågan handlar om, och oavsett vilken kritik som riktas mot försvarspolitiken. Regeringen satsar, regeringen stärker försvarsförmågan och regeringen ökar anslagen. Toppnoteringen hittills är ändå i SR P1 för drygt ett år sedan där det blev riktigt pinsamt. Även Johan Wiktorins färska intervju med ministern blev pinsam. När han ställer frågan vilket som är det sämsta beslut Moderaterna bidragit till i regeringsställning blir svaret på denna konkreta fråga istället vilka bra saker regeringen gjort? Ja, då rinner den sista droppen av trovärdigheten ut i sanden.
Karin Enström har till synes valt den politiska karriären framför att ta kampen för ett fungerande försvar. Jag tror att Karin Enström efter nästa val, då hon med största sannolikhet får lämna sitt ämbete kommer att få svårt att se sina före detta kollegor i Försvarsmakten i ögonen. För när vi i framtiden kommer att se tillbaka på vad de nya moderaterna åstadkom med försvarspolitiken mellan åren 2006 och 2014 så kommer vi att minnas perioden som en smärre katastrof i likhet med vad socialdemokraterna bidrog till, men i en annan tappning där man istället vägrade vidta nödvändiga åtgärder i takt med att omvärldsläget förändrades.
  
Media: SvD, YLE

Frän finsk kritik mot ett inkapabelt svenskt försvar

”Ett land som i århundraden har bidragit till regional stabilitet har på mindre än ett decennium gått till att vara en konsument av säkerhet”

Det är ett av de skarpt kritiska omdömen som den finske forskaren Charly Salonius-Pasternak vid det finska utrikespolitiska institutet fäller om svensk försvarsförmåga, försvars- och säkerhetspolitik i en nyligen publicerad artikel. Den svenska flottan saknar luftvärn till sina få kvarvarande fartyg, flygvapnet saknar förmåga att på längre avstånd verka mot markmål och armén har blivit slaktad, saknar väsentliga delar av sin materiel och har svårt att rekrytera i tillräcklig omfattning.

Salonius-Pasternak menar på att den huvudsakliga orsaken till den allvarliga situationen att Sverige nu är en destabiliserande faktor är den alltjämt ökande klyftan mellan den uttalade svenska säkerhetspolitiken och landets militära förmåga. Det svenska försvaret har varit under konstant reformering och är därtill allvarligt underfinansierat. Det i ett område av världen som det senaste halvåret varit skådeplats för betydligt större militärövningar än någon annan plats på Jorden.

Inte oväntat har Svenska Dagbladet uppmärksammat denna fräna kritik från en av Finlands ledande försvars- och säkerhetspolitiska debattörer. Föga förvånande ger försvarsminister Karin Enström i en kommentar i SvD:s artikel en helt motsatt bild:

”- Vi stärker nu försvarsförmågan och ökar förbandsanslaget med 1,4 miljarder de kommande fyra åren. Försvarsmakten genomför flera övningar på och över Östersjön där bland annat Finland deltar. Sverige är det land som har mest militär flygaktivitet över Östersjön, av samtliga Östersjöländer, säger Karin Enström och tillägger:

– Vid årsskiftet stödjer Sverige, Finland och Norge tillsammans Island med luftövervakning. Det är ett exempel på hur vi samarbetar med andra länder – helt i enlighet med vår säkerhetspolitik. När jag förra veckan träffade Natos generalsekreterare tackade han för Sveriges bidrag i Nato-ledda insatser och i organisationens utvärdering av vår försvarsreform ges den gott betyg.”

Som vanligt är det en blandning mellan högt och lågt. Sverige är det land som har störst intresse av Östersjön säkerhetspolitiskt, näst Ryssland. Att inget av de andra EU-länderna runt Östersjön har samma aktivitet beror på att de alla har andra gränser som är betydligt mer intressanta. Förutom Tyskland och Danmark har alla de andra länderna landgränser direkt mot Ryssland varvid dessa av naturliga skäl är betydligt mer intressanta.

Vad avser ”luftövervakning” över Island är det en fråga som tidigare berörts på WW. Den isländska förfrågan till övriga nordiska länder gällde ursprungligen incidentberedskap, men detta stoppades av vissa NATO-länder (sic!) som anser att Sverige åker snålskjuts i NATO. Lösningen för att ändå visa på nordiska sammanhållning blev då att istället genomföra flygövningar på Island med stridsflygplan motsvarande de gemensamma flygövningar som genomförs på veckobasis mellan flygförband i norra Norge, Sverige och Finland. I händelse av ett skarpt incidentuppdrag blir det då NATO-landet Norges flygstridskrafter som får sättas in. Uppgiften ”luftrumsövervakning” är inte något som genomförs med stridsflygplan utan med markradarstationer och radarövervakningsflygplan. Sålunda hade Sverige löst den uttalade uppgiften om man t ex deltagit med de svenska sådana resurser som finns. Med tanke på att endast två flygplan återstår av ursprungliga sex sedan övriga sålts till andra länder, lär dessa behöva prioriteras för närområdet. Allt det här vet ju Karin Enström och Försvarsdepartementet, men för att verka effektiv är det naturligtvis viktigt att tala om ”luftrumsövervakning”.

Återigen refererar också försvarsministern till den pappersutvärdering som gjorts i NATO av de svenska målsättningarna med försvarspolitiken. Det är alltså inte någon värdering som gjorts av reell försvarsförmåga, finansiering av försvarsreformen, hur långt försvarsreformen har kommit eller ens någon värdering som gjorts på plats i Sverige utan en värdering av de uppgifter Försvarsdepartementet sänt in rörande hur man tänker sig svenskt försvar när insatsorganisation 2014 är intagen. Som bekant är det en enorm skillnad i Regeringens målsättningar för svenskt försvar och vad finansieringen räcker till och för den delen även den förmåga som finns idag. Som exempel kan t ex nämnas marininspektör Jan Thörnqvists föredrag på Folk och Försvars idag om Marinens förmåga. Han betecknade läget som gott, där Marinen är så gott som i mål med samtliga målsättningar för IO 14 utom att ha samtliga förband personalförsörjda och välövade. Det kan ju tyckas vara en rätt väsentlig del i att nå målen med en försvarsreform?

I försvarsministerns uttalande i SvD ser vi därmed de tydligaste av exempel på just det Charly Salonius-Pasternak beskriver i sin artikel. Regeringen skriver säkerhetspolitisk check efter check, helt utan täckning i verkligheten.

YLE

En inblick i Totalförsvarets hemligaste delar (uppdaterad 21.25)

En av Kalla Krigets djupaste hemligheter är den så kallade Zonen (eller kanske rentav Zonerna). Zonen är en förkortning för Högkvarterszonen och syftar på det område dit Sveriges ledning med stödfunktioner skulle ta sin tillflykt i händelse av krig. Zonen utgjordes av ett antal mycket hemliga bergrum, vars existens var så hemliga att informationen rörande dessa klassades högre än graden kvalificerat hemligt.

Genom åren har det också existerat en stor mängd vilseledande information kring Zonens placering. I romansviten Operation Garbo valde författarna att förlägga Zonen till Tivedenområdet och Tiveden har också varit en av de mer populära platserna att misstänka. Anläggningarnas placering var så hemlig att personal med driftuppdrag dit ej fick köra militärregistrerade bilar dit och till och med lär ha tvingats byta nummerplåtar under resans gång i syfte att förvilla eventuella förföljare enligt dokument som framkommit på senare år. Från början lär antalet anläggningar i Zonen ha varit mycket stort då stora delar av stödfunktionerna till landets styrande organ även skulle inrymmas. Regering, Riksdagens krigsdelegation och den högsta militärledningen skulle därtill alla ha reservanläggningar. Alla inte bara dolda utan även skyddade mot de kärnvapenanfall man kunde förvänta i händelse av att det kalla kriget skulle bli hett.

Det svenska totalförsvaret var oerhört väl utbyggt under det kalla kriget genom andra världskrigets erfarenheter. Inte minst lade man stor vikt vid försörjningsberedskap och psykologiskt försvar. Välkända är telefonkatalogernas sidor ”Om kriget kommer” där varje svensk kunde läsa de viktigaste åtgärderna var och en inom allmänheten behövde känna till. Den tilltänkta sovjetiska fienden visste man var mycket skicklig på informationskrigföring och vilseledning och det var därför av yttersta vikt att allmänheten fick ta del av svensk information genom radio och tv. För att man skulle kunna veta att budskapet var autentiskt och därtill invaggas i en viss trygghet om att vissa saker består, fanns långtgående förberedelser för att upprätthålla Sveriges Radios och Sveriges Televisions sändningar i händelse av krig. Sålunda var det viktigt att även dessa hade krigsgrupperingsplatser inom Zonen med möjlighet att intervjua landets högsta ledning samt förmedla viktig information.

Idag lär dock Zonen vara avvecklad (i alla fall delar därav eller kanske en äldre?) och så är även de omfattande förband som utbildades för att försvara Zonen. Vissa av anläggningarna är plomberade och andra säljs till allmänheten. En anläggning som säljs till allmänheten är just anläggningen som skulle användas av Sveriges Radio och Sveriges Television. För 3,9 miljoner kr kan man nu bli ägare till ett omfattande bergrumskomplex där de ej plomberade ytorna omfattar 5000 kvm och hela markområdet 18 hektar. Bilderna och ritningarna som mäklaren tillhandahåller vittnar om de enorma resurser som lades ner under det kalla kriget på försvarsförberedelser. Passa på att titta på detta då det sannolikt är den enda chansen att se något liknande. Särskilt översiktkartan vittnar om hur stor bara denna anläggning för Sveriges Radio och Television varit, även mycket nu verkar vara plomberat.

Lika imponerad som man blir av våra förfäders ansträngningar, lika fundersam blir man över vilka förberedelser som finns kvar idag. Att vi idag i Sverige närmast helt saknar försörjningsberedskap sedan alla beredskapslager avvecklats är väl känt och något som bland annat lyfts av Staffan Danielsson (livsmedelsförsörjningen). Det tål att fundera på vilka förberedelser och ansträngningar som överlevt 00-talets strategiska time-out för att trygga att landet fortsatt har sin folkvalda styrelse i funktion och därtill massmedia om nu ofreden mot förmodan skulle drabba oss.

Nedan ett tidigare länkat inslag från Handelsbanken TV om samma anläggning förra gången den såldes. Förra ägaren gjorde konkurs efter ca ett halvår. I inslaget finns också en intervju med en journalist som var krigsplacerad i anläggningen.

Gamla försvarsanläggningar får nytt liv

Kommentarer som spekulerar i varifrån krigstida ledning idag sker kommer ej att publiceras.


Uppdatering 21.25: Missa för allt i världen inte den skarpa kritik av svensk försvarsförmåga som finske forskaren Charly Salonius-Pasternak reser. Tyvärr en alltför sann bild.

FoF- Försvarets effekt Marinen

Följande seminarium (28 nov 2013) behandlade Försvarsmaktens sjöoperativa förmåga. Från Försvarsmakten medverkade marininspektören, konteramiral Jan Thörnqvist.   Föreningen Folk och Försvar och dess seminarier är en av hörnstenarna i svensk försvarsdebatt. Ämnena är alltid angelägna och har såväl bra föreläsare som engagerad … Continue reading →

Prickskyttar i basker blå

Prickskyttar är temat i del två av den ryska TV-rekryteringen.

Den ryska TV-rekryteringskampanjen ”Universalnyj soldat” fokuserar i del 2 på prickskyttar inom luftlandsättningstrupperna (VDV, de med blåa baskrar).

Väl att märka är att det inte handlar om ett specialförband utan ”bara” ett elitförband, vilket bland annat framgår av beväpningen, Dragunov (SVD). I en kommande artikel i Pennan & Svärdet går jag igenom den senaste utvecklingen vad gäller ryska prickskyttevapen.

Vad gäller TV-seriens namn vill jag förtydliga att man nog har valt den med tanke på den stora popularitet som en actionfilm med samma namn fick i Ryssland på 90-talet. I filmen ifråga, som fått flera uppföljare (såg ettan på bio i Ryssland men har inte sett uppföljarna), spelar lustigt nog en svensk en av huvudrollerna, Dolph Lundgren. Som ytterligare kuriosa kan nämnas att det fanns en film redan 1971 med samma namn, som dock numera är så gott som bortglömd. I den filmen var George Lazenby (en av dem som spelat James Bond) legosoldat.

Vissa likheter

Om man har något intresse för säkerhetspolitik eller internationella relationer har man knappast kunnat undgå att missa att Kina förra veckan deklarerade en Air Defence Identification Zone* över internationellt hav och långt in i Japans motsvarande zon inklusive över den omstridda ö-gruppen Senkaku som varit i japansk ägo sedan 1895. Den kinesiska deklarationen har väckt ett närmast ramaskri i Ostasien och spätt på de redan ansträngda relationerna mellan bland andra Kina och Japan, men även med USA och Sydkorea. I Japan har antalet starter med jaktincidentberedskap ökat mycket kraftigt det senaste året och bara under juli till september genomfördes 80 starter mot kinesiska militära flygplan och UAV:er som flugit i närheten av de japanska öarna.

USA har reagerat kraftigt på det kinesiska inrättandet av en så vidsträckt ADIZ. Den tydligaste reaktionen hittills var att man i måndags lät två B-52 bombflygplan oanmält flyga genom den nyetablerade zonen utan att först informera de kinesiska militära myndigheterna i enlighet med de av Kina stipulerade reglerna. Kina valde dock att inte skicka upp några jaktflygplan för att möta de amerikanska flygplanen och har heller inte kommenterat händelsen. För närvarande stävar också en amerikansk hangarfartygsstridsgrupp och japanska örlogsfartyg mot den av Kina proklamerade zonen.

Det torde framgå för alla inblandade att det amerikanska agerandet handlar om att visa musklerna i de internationella relationerna i området. Samtidigt kan man inte undgå att konstatera att det återigen finns vissa likheter med flygverksamhet som försigått i Östersjön de senaste åren, inte minst i påskas.

DN, 2, 3, 4, Aft, SVT, USA Today

*En ADIZ etableras av vissa länder en bit ut i internationellt luftrum och inom egen flyginformationsregion för att kunna kontrollera och identifiera misstänkt flygtrafik. Runt USA existerar olika ADIZ långt utan territorialvattengränsen för att bland annat kunna stävja narkotikasmuggling. Det ursprungliga syftet var dock att kunna identifiera sovjetiska bombflygplan. Mer finns att läsa här om bland annat hur flygplan förväntas uppträda.

Haveri i materielanskaffningsprocessen



Anskaffning av materiel till Försvarsmakten är som alla följare av försvarsbloggar vet ett mycket stort och mångfacetterat problemområde. Kollegan Wiseman har tidigare myntat uttrycket att ”krig är en materielsport” och så är det. Brist på rätt materiel i rätt omfattning skapar inget trovärdigt försvar! I Sverige har tillgång till den avgörande materielen nu blivit ett så pass stort problem att den kraftfullt påverkar vår försvarsförmåga, och inte blir det bättre av att regeringen behandlar frågan genom en kombination av nonchalans och överförmynderi.

Försvarsmakten erhåller i anslaget 1.3 (Anskaffning av materiel och anläggningar) årligen ca 8,9 miljarder kronor.  En summa som är allt för snålt tilltagen för att kunna hålla Försvarsmaktens materiel relevant. Framförallt när det kommer till att upprätthålla en kombination av kvalité och numerär. Det är också på grund av ett för snålt tilltaget materielanslag som det så kallade ofinansierade materielberget har växt sig till fullkomligt ohanterliga nivåer. Det finns siffror som tyder på att det överstiger hela 50 miljarder kronor.

Ett av problemen med att materielberget konstant ökar är den långsamma handläggningstiden, framför allt från regeringens sida. Anledningen till detta är att regeringen beslutat att alla anskaffningar överstigande 200 miljoner kronor ska beslutas av regeringen vilket innebär 2,2% av Försvarsmaktens tilldelade anslag för anskaffning av materiel.

Eller om man hellre vill se det till hela försvarsanslaget, så handlar beslutsgränsen 200 miljoner om 0,5% av det totala anslaget. Att regeringen inte anförtror myndigheten Försvarsmakten att själva besluta om summor som överstiger 0,5% av den summa Försvarsmakten själva disponerar är skrämmande och kan inte annat än ses som detaljstyrning gränsande till något som skulle kunna liknas vid grovt överförmynderi.

Den som följt den här bloggen vet att Marinen snart står utan fartyg på grund av att regeringen inte förmår fatta beslut om modifiering av korvetter eller ombyggnad till vedettbåtar. Men vi kan även ta ett annat exempel från verkligheten. Det handlar om en ersättare av signalspaningsfartyget HMS Orion. Ett fartyg som är trettio år gammalt och som mer eller mindre alltid är till sjöss året runt primärt för att bistå FRA. Beslutet att bygga ett nytt fartyg tog regeringen redan den 22 april 2010, d.v.s för tre och ett halvt år sedan – under förra mandatperioden. Det vi dock kan konstatera är att det fortfarande inte börjat konstruerats något nytt fartyg.

Det vi däremot vet är att planerna för fartyget blivit något förändrade som har krävt en något utökad finansiell ram. Här kommer alltså ett nytt problem att uppstå. Försvarsmakten tvingas nu att på nytt gå tillbaka till försvarsdepartementet för att erhålla ett nytt beslut – som tar tid. Så sent som den 15 november i år beslutade regeringen om den utökade ramen för projektet, vilket har bidragit till ytterligare ett års försening.

Jag ställer ånyo frågan, vilken förädling av det inlämnade underlaget görs på försvarsdepartementet i en sådan här fråga, och vad är det departementet själva kan tillföra utöver det underlag som Försvarsmakten, FMV och sannolikt även FRA levererat? I mina ögon är inte hanteringen trovärdig på något sätt då det enbart tycks vara finanspolitiken som styr besluten och inte försvars- och säkerhetspolitiken.

Det är även mycket intressant och backa bandet för att se vad som sagts tidigare i ämnet Försvarsmaktens materielanskaffning. Redan för elva år sedan var detta ett mycket hett ämne och en särskild utredning gjordes under ledning av särskilda utredaren Jan Tånneryd.  Projektet STYROM (STYRrning och Organisation av Materielförsörjningen) som slutligen renderade i SOU 2002:39.

Utredningen syftade primärt till att utreda FMV:s resursutnyttjande och organisation. Men det intressanta är det sekundära uppdraget att även utreda hur regeringens styrning av Försvarets materielverk fungerar samt följa upp hur Försvarsmaktens uppdragsstyrning har utformats och hur den fungerar.

Det skulle ta alldeles för mycket tid att belysa alla intressanta delar kopplat till regeringens styrning av materielprocessen men några saker är viktiga att belysa. I utredningen framgår bland annat följande:

I linje med att regeringen prövar alla väsentliga investeringar och vägvalsbeslut bör antalet regeringsärenden som bereds vid myndigheter och departement väsentligt kunna minska. Med en ändrad delegeringsordning kan i huvudsak alla investeringar som understiger en miljard kronor beslutas av Försvarsmakten eller annan beställande myndighet. Antalet beslutstillfällen reduceras till två: att inleda ett materielprojekt respektive att påbörja en huvudinvestering.

Redan för elva år sedan föreslår alltså regeringens utredare att Försvarsmakten själva ska få beställa all materiel som undertiger en miljard kronor utan att det måste generera ett regeringsärende(!)

Vidare kan man utläsa att utredaren anser att försvarsdepartementet bör omorganiseras med anledning av att materielförsörjningen blir alltmer komplex.

Materielförsörjning inom försvaret är den enskilt största investeringsverksamheten i staten. Materielfrågorna kommer att få en ökad komplexitet som en konsekvens av fler överväganden om tidiga vägval, om investeringar i försök och demonstratorer, en ökad komplexitet i de tekniska utformningarna parat med internationella samarbeten och en industri under fortsatt omvandling. Vi anser att detta bör få uttryck i ett tydligt organisatoriskt fokus i Regeringskansliet som vi föreslår bör inrätta en särskild materielenhet i Försvarsdepartementet.

Nu får man hoppas att försvarsdepartementet tagit till sig åtminstone denna rekommendation, men man blir tveksam när man tar del av informationen på den egna webbsidan där man stoltserar med att ”Försvarsdepartementet har funnits i sin nuvarande form sedan 1920”. Dock får man hoppas på att enheten MFU (Enheten för Materiel, Forskning och Utveckling) är dimensionerad för att hantera materielfrågorna på ett effektivt sätt. Men tyvärr visar avsaknaden av många beslut samt förseningen av många projekt likt ersättare till HMS Orion på raka motsatsen.

Men det är inte nog med detta. Trots att det är ett stort problem med att regeringen detaljstyr materielförsörjningen och att en särskild utredare redan för elva år sedan påpekat att det borde vara tvärt om så är försvarsminister Karin Enström av en helt annan uppfattning. Hon vill i stället ytterligare öka regeringens inflytande och detaljstyrning av materielprocessen.

Det var i samband med att Försvarsmakten lämnade in svaret på RB7 som sedan genererade RB5 (minska 500 miljoner på personalkostnader) som en mycket upprörd försvarsminister som då deklarerade följande i ett pressmeddelande från försvarsdepartementet. Något som även SvD tog upp.

Vi kommer nu att analysera underlaget, del för del, men jag kan redan nu konstatera att det behövs förbättrad styrning av Försvarsmakten, t.ex. materielplaneringen. Detta för att säkerställa ett utfall i enlighet med regeringens och riksdagens beslut.

 Se även försvarsministern från 1:00 in i klippet här nedan.

Vi kan alltså konstatera att materielprocessen inte kommer att bli enklare framöver. Snarare tvärt om.  Att man går stick i stäv mot vad regeringens utredare för elva år sedan kom fram till är beklämmande.

TV-rekrytering och miljardinvestering i norr

Nu har den börjat, den nya ryska TV-rekryteringen.

Denna blogg har tidigare tagit upp de enorma utmaningar Ryssland står inför om man ska kunna bemanna den framtidsarmé som ska stå färdig 2020. Man vill ha så många yrkessoldater som möjligt.

Den nya TV-serien ”Universalnyj soldat”, del 1 ovan, är ett av verktygen man hoppas på. Hm, kommer Dolph gästspela?

Apropå yrkessoldater har det just blivit känt i Norge att landet nu ska skapa ett andra förband inom armén mest bestående av yrkessoldater och att det ska baseras ovanför polcirkeln, i Norges motsvarighet till Boden, Setermoen. Det blir ett snabbinsatsförband med nordlig profil och dess namn är, åtminstone inledningsvis, HRS Nord.

Finska synpunkter kring breven om NATO

Av Stefan Forss, filosofie doktor i fysik och docent vid Försvarshögskolan i Helsingfors och kallad ledamot i Kungl Krigsvetenskapsakademin För snart 20 år sedan blev det aktuellt för mig att tänka på inträdesanförandet till KKrVA. Att det skulle komma att handla om försvarssamarbete i Norden var självklart. Min utgångspunkt var att den finska synen på […]

FoF-Försvarets effekt Armén

Följande seminarium (25 okt 2013) behandlade Försvarsmaktens markoperativa förmåga. Från Försvarsmakten medverkade arméinspektören, generalmajor Anders Brännström.   Föreningen Folk och Försvar och dess seminarier är en av hörnstenarna i svensk försvarsdebatt. Ämnena är alltid angelägna och har såväl bra föreläsare som engagerad … Continue reading →

FoF-Försvarets effekt Flygvapnet

Följande seminarium (3 okt 2013) behandlade Försvarsmaktens flygoperativa förmåga. Från Försvarsmakten medverkade flygvapeninspektören, generalmajor Michael Bydén.   Föreningen Folk och Försvar och dess seminarier är en av hörnstenarna i svensk försvarsdebatt. Ämnena är alltid angelägna och har såväl bra föreläsare som engagerad … Continue reading →

FoF-Perspektivplanering

Följande seminarium (7 okt 2013) behandlade Försvarsmaktens perspektivplanering. Från Försvarsmakten medverkande chefen för ledningsstaben vid Högkvarteret, generallöjtnant Jan Salestrand.    Föreningen Folk och Försvar och dess seminarier är en av hörnstenarna i svensk försvarsdebatt. Ämnena är alltid angelägna och har såväl bra … Continue reading →

Ska internationella insatser användas för personalförsöjrning?

DN uppmärksammar Försvar och Säkerhets intervju med Allan Widman där denne uttrycker farhågor för Försvarsmaktens rekrytering när antalet internationella insatser går ned.

Detta var en aspekt av det nya personalförsörjningssystemet som vi var flera som varnade för då såväl Försvarsmakten huvudsakligen marknadsfört de militära yrkena med utlandsinsatser och även motiverat de låga lönerna med att det skulle kompenseras med regelbundna insatser och övningsdygn*.

Av detta verkar det dock bli en tumme. Försvarsmaktens ekonomi är nu återigen så skral att antalet övningar under andra halvåret 2013 och framförallt 2014 reduceras till ett minimum, varvid antalet övningsdygn sjunkit i botten när de rörliga kostnaderna ska sparas in. Om detta är än så länge mycket lite skrivet med undantag för reduceringen på anslaget för Hemvärnet i Skåne.

När Sverige nu drar sig ur Afghanistan kommer Sverige endast ha en handfull personer i militära internationella insatser. Försvarsmakten har sedan mitten av 00-talet huvudsakligen fokuserat sina rekryteringskampanjer kring internationell tjänst, varvid många rekryter och kadetter till en början levt med tron om att detta är normaltillståndet i Försvarsmakten. Detta rekryteringsfokus har också gjort det svårt att rekrytera till yrken i Försvarsmakten där sannolikheten för internationella insatser är låg och där behålla personalen, liksom att rekrytera till yrken som till största del aldrig kommer att beröras av internationella insatser. Viljan från centralt håll att rekrytera specifikt mot dessa yrken, där värnplikten tidigare var inkörsporten, har varit låg då man inte velat splittra rekryteringsbudskapet.

Men är det ett egensyfte att genomföra internationella insatser för att stimulera personalförsörjningen? Jag hoppas verkligen att så inte är fallet, för det skulle vara förödande och därtill etiskt tvivelaktigt. Internationella insatser ska inte användas för att motivera lägre grundlöner lika lite som de ska användas för att locka rekryter. Internationella insatser ska göras där synergieffekter uppstår i att det gagnar det internationella samfundet och att det gagnar Sverige och svenska intressen. Däri ligger stora delar av Försvarsmaktens existensberättigande.

Från att tidigare ha haft en försvarsmakt där den övergripande målsättningen var att hålla en så hög förmåga att organisationen aldrig skulle behöva användas verkar vi idag få det omvända.

*Övningsdygn innebär att arbetstagaren ej är arbetstidsreglerad under de 24 h dygnet löper, samtidigt som endast 8 arbetstimmar behöver planeras i lista och räknas av mot listperioden. Arbetstagaren erhåller strax under 2000 kr och 4 h ledighet, alternativ strax under 1000 kr och 8 h ledighet.

Det sjätte brevet om NATO

Med det här brevet sätter Oscar Jonsson och jag punkt för diskussionen den här gången. Vi återkommer möjligen under våren med en ny diskussion om ett viktigt ämne. Johan, Du talade om en bräcklig grund och det är något det vore ovist att bygga ett hus på. Ett nutida exempel är beslutet att lägga värnplikten […]

Gästinlägg: Framtiden för Sveriges reservofficerare

Publicerar i dag ett inlägg signerat ett större antal reservofficerare i Försvarsmakten. Skillnaden mellan ord och handling blir alltför uppenbar när man läser inlägget. Värnplikten utgjorde en stor del av folkförankringen. Reservofficerare ute i det civila en annan. Värnplikten är nu borta, och det ser inte så ljust ut när det gäller reservofficerare i framtiden. 

/ Skipper

——————————-

Först och främst skall det sägas att detta inlägg INTE representerar ståndpunkten hos någon av de etablerade reservofficersorganisationerna som fackförbundet Reservofficerarna eller SVEROF. Vi som skrivit detta är samma personer som ligger bakom Twitter-kontot @Reservofficer1, vi är 10-talet reservare som återfinns i företag och organisationer, i Sverige och över hela världen.

Som några av er säkert minns öppnade Försvarets Forums chefredaktör Dag Enander upp för ett temanummer med fokus på reservofficeren. Av detta ”bidde det en tumme” vilket kanske inte var så oväntat.

Idag damp tidningen ned i brevlådan (nr 8, 2013). När man nyfiket bläddrar i tidningen hittar man till slut en artikel på sid 13 där Brigadgeneral Fredrik Robertsson redogör för Försvarsmaktens syn på reservofficeren; yrkesrollen, framtiden, behov och hur man vill hantera olika kategorier inom reservofficerskåren. Ingen intervju av reservofficerare, inte ens en kommentar.

Generalens syn är tämligen lik den som Stf Personalchef Eksell nyligen redogjorde för och handlar i stort sett om att minska numerären. Man kan kort sagt dra slutsatsen att det är ekonomi som styr och inte militär rationalitet. Men så ser alla resonemang ut som rör Försvarsmakten så det är inget unikt.

Som brukligt när Försvarsmakten pratar om RO så är det i positiva ordalag med önskemål om förbättringar, utbildning, övning och ömsesidighet men så fort man letar efter konkreta handlingar och beslut så blir det tunt. Det handlar som vanligt om sådant som är planerat, sådant man ser behov av och sådant man önskar sig men väldigt lite om vad som faktiskt görs.

Innan sommaren skall den s.k. ”Org 18” vara fastställd och då vet man också rekryteringsbehovet. Inriktningen är att man behöver ca 1200-1400 reservofficerare och 1000-1200 specialist-RO. Den sistnämnda gruppen finns knappt alls och måste alltså nyutbildas alternativt tas från de fåtal OR/K som idag finns i Försvarsmakten. Det finns förstås ett alternativ till och det är att reservofficerare frivilligt väljer omgalonering – givet att de har kompetens och är krigsplaceringsbara, vad det nu baseras på.

De närmare 7000 RO som idag finns i Försvarsmaktens register skall alltså i praktiken bli 300 eftersom Försvarsmakten avser att täcka 75% av det sistnämnda behovet med förtidsavgångna yrkesofficerare.

Tidningen finns ännu ej digitalt tillgänglig men snart torde den finnas här.

Som kuriosa finns det två artiklar till i tidningen som berör RO. Den ena handlar om företaget Military Work – ett alldeles nystartat bolag med en omsättning på 200 000 kr som Försvarsmakten skrivit avtal med. HR-strategen Mia Jungefors säger att ”de kan marknadsföra vår personal på ett annat sätt än vi själva kan göra”. Info om bolaget finns här.

Slutligen en artikel om FPAN, Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd, där man avgör om personal gjort sig skyldig till regelbrott och förseelser som leder till löneavdrag eller rentav uppsägning. Där beskrivs att den vanligaste orsaken till avsked är reservofficerare som är oanträffbara och därmed sägs upp.

Försvarsmaktens kommunikations- och PR-förmåga har nu nått en ny bottennivå… Den s.k. folkförankringen och reservarnas ambassadörskap är nu sannolikt ett minne blott bland RO.

126 år efter det att reservofficersutbildningen – Linje A – etablerades avvecklas alltså reservofficersskapet, några år efter det att den 109-åriga värnplikten gick i graven. Det är åtminstone väldigt mycket som talar för det.

Förmodligen kommer Försvarsmakten och politiker att på samma sätt som med värnplikten hävda att lagrummet stödjer att man fortsättningsvis kallar in reservofficerare – något man hävdar att pliktlagen stödjer när det gäller GSS – och visst är det så, men man tycks fullständigt ha glömt bort det isande faktum som politikerna på 40-talet tvingades att hantera: det tar 10-20 år att återta militär förmåga som man på några få år avvecklar. Om utvecklingen i Ryssland fortsätter kommer eftermälet av de politiker som idag styr försvarspolitiken inte att vara så smickrande.

Som sann reservofficer måste man ändå avsluta i positiv anda…

Det kanske finns en liten chans att en samlad reservofficerskår bestående av de 7000 officerare som finns i FM rullor och ytterligare ungefär lika många som antingen gått i pension eller avslutat sitt anställningsförhållande gör gemensam sak och samlas i en enda intresseorganisation. Då måste Reservofficerarna, SVEROF, SFRO och reservofficerssällskapen ute i landet släppa all prestige och enbart fokusera på framtiden. Detta är förmodligen inte görbart – men OM det skulle gå så kanske reservofficersskapet kan överleva tillräckligt länge för att göra skillnad när det i värsta fall behövs om det osannolika inträffar när Ryssland om några år börjar snegla mot de baltiska länderna och Gotland. Dessa ca 15 000 individer är tillsammans med sina familjer och vänner en valmanskår om ungefär 30-40 000 personer. Kanske dessa röster är intressanta för någon politiker?

Följ oss på Twitter: @Reservofficer1

Om försvarsbloggarnas roll i debatten

I tidningen Ystad Allehanda publicerades häromdagen en intressant artikel signerad ledarskribenten och krönikören Csaba Bene Perlenberg i tidningen Ystad Allehanda som berör försvarsdebatten och försvarsbloggarnas roll i debatten. Artikeln återpubliceras här  nedan. Läs även relaterat inlägg hos Cornucopia.

Anledningen till det som diskuteras, anonymiteten, eller rättare sagt att bloggarna skrivs under pseudonym vilket är en betydligt mer korrekt benämning har jag förklarat här på bloggen vid ett flertal tillfällen. Länkarna till några av dessa inlägg återfinns under sidan ”om bloggen” här ovan. 

/ Skipper



Anonymitet skapar frågetecken

Den svenska försvars- och säkerhetspolitiska debattens slagfält är framförallt digitalt. Sedan ett par år tillbaka är det en handfull initierade bloggare som blottlägger bristerna i den politiska styrningen av Försvarsmakten. I inlägg efter inlägg har de skalat av den nymoderata retoriken om ett bättre och mer effektivt försvar. Bitvis har det varit direkt smärtsam och skrämmande läsning.

Med tiden har försvarsbloggarna tagit steget från obskyra fackbloggar till att bli en arena även för det politiska etablissemanget. Flera ledande försvarspolitiker har gästbloggat eller gett genmäle på kritiska eller ifrågasättande blogginlägg om just deras utspel. Politikerna vet att väljare med stort försvarspolitiskt intresse lusläser bloggarna. Det är där de informerade samtalen sker.
Till exempel valde Kristdemokraterna att publicera sina tankar kring ett reviderat försvarspolitiskt program på bloggen Wiseman’s Wisdom i stället för på den blogg som deras egen försvarspolitiska talesperson Mikael Oscarsson driver. Sverigedemokraterna har sett försvarsbloggarna som ett sätt att bli en erkänd aktör i den försvarspolitiska debatten, och är sannolikt det i dag mest aktiva partiet inom sociala medier vad gäller försvars- och säkerhetspolitik.
Även mikrobloggen Twitter fungerar som ett forum för försvarsintresserade under hashtaggen ”svfm”. Samtliga försvarsbloggare är även aktiva där, samt många försvarspolitiker. Medan Moderaternas försvarsinriktade twitterkonto är en omedveten parodi, fungerar Sverigedemokraternas motsvarighet som en kommenterande och identitetsskapande aktör.
Försvarsbloggarna blottar också de uppenbara tillkortakommandena vad gäller försvarsfrågor inom den svenska presskåren. Bland försvarsbloggarna är detaljkunskapen hög, och omöjlig för merparten av journalistkåren att matcha.
Att flera av de tyngsta bloggarna är anonyma skapar emellertid flera frågetecken. Dels är det anmärkningsvärt att vad som uppenbarligen är aktiva eller pensionerade personer inom Försvarsmakten inte vågar eller anser det vara omöjligt att skriva sina inlägg under eget namn, dels är det till den försvarspolitiska debattens nackdel att initierade argument kan avfärdas med motiveringen att debatt kring så pass viktiga frågor inte kan föras med anonyma aktörer.
Vissa av bloggarna är dock öppna med sin identitet. En av dem är Lars Wilderäng, som inte sällan ger oväntade perspektiv blandat med tydliga fakta och tunga argument. Bland de redan frälsta är frågan om anonymitet sekundär då fackkunskapen är så hög i inläggen. För den demokratiska trovärdigheten är frågan dock viktig.
Försvarsbloggarna är nödvändiga för att försvarsdebatten ska kunna fortsätta föras. Det hade dock tjänat debatten om de anonyma bloggarna hade signerat sina viktiga inlägg med sina egna namn.
Csaba Bene Perlenberg
Csaba Bene Perlenberg är liberal skribent med inriktning på försvars- och säkerhetspolitik.

Allan Widman (Fp): Försvarsmakten måste leverera insatsorganisationen – annars alternativa personalförsörjningsformer

– Vad är folkpartiets försvars- och säkerhetspolitik? Sammanfattningsvis går den ut på att Sverige behöver se om det egna huset i termer av en beprövad bekämpningsförmåga och en fungerande insatsorganisation. Det innehåller också i den andra vågskålen en fortsatt integration med demokratiska länder det gäller samarbetet kring säkerhetspolitik. Det uppenbara svaret för Folkpartiet är att […]