Månatliga arkiv: november 2013

Åter i Spökpatrullens spår

Spökpatrullfordon under uppvisning på Nya Zeeland härom dagen.

Det är med en hel del avund som jag kan berätta att min medförfattare Karl-Gunnar Norén om några veckor återvänder till Egypten för att både färdas i Spökpatrullens spår och utföra rent vetenskapligt arbete.

Ja, det finns faktiskt en hel del kvar att upptäcka i Egyptens öken, och inte bara relaterat till andra världskriget. Karl-Gunnars nya resa, som kommer att genomföras under jul och nyårshelgerna, kombinerar krigshistoria med renodlad ökenutforskning. Trots alla tekniska genombrott återstår mycket att fastställa genom ”primitiva” ökenresor med hjulfordon. Givetvis kommer jag blogga om hans nya ökenfynd och för den som genast vill få ett hum om vad det hela handlar om så finns vår gemensamma bok Spökpatrullen.

Kärnvapentriaden

Sammanfattning
Vid ett antal tillfällen under 2013 har man i Ryssland genomfört beredskapskontroller av de strategiska styrkorna dvs de förband som har kärnvapen. Att sådana kontroller genomförs är självklart i och med att dessa förband måste ha en hög förmåga att handla under en mycket begränsad tid för att uppnå verkan. Dock så har det varit isolerade beredskapskontroller av specifika förband tidigare, beredskapskontrollen som genomfördes 131031 omfattade hela kärnvapentriaden vilket gör den mycket intressant m h t att hela beslutskedjan därmed har prövats i händelse av ett utnyttjande av kärnvapentriaden i Ryssland. Likväl visar 2013 års rapportering kring de strategiska styrkorna att de fortfarande är det prioriterade vapenslaget hos de Ryska väpnade styrkorna.
Analys
Allmänt.Rysslands kärnvapenstyrkor utgörs av de strategiska robottrupperna, den strategiska robotubåtsflottan samt det tungabombflyget. De strategiska robottrupperna består av tre robotarméer 27. Robotarmén Vladimir, 31. Robotarmén Orenburg och 33. Robotarmén Omsk. Respektive robotarmé är därefter nedbruten i ett antal divisioner följt av regementen.
Bedömt består de strategiska robotstyrkorna idag av ≥ 50 silo baserade SS-18, ≥ 160 mobila SS-25, ≥ 50 silo baserade SS-27, ≥ 18 mobila SS-27 samt ≥ 18 SS-29. När den nu pågående militära reformen av Rysslands väpnade styrkor är genomförd så skall de strategiska robotstyrkorna 2020 bestå av ≥ 170 SS-27 mobila och silo baserade, ≥ 30 SS-19 samt ≥ 108 SS-29 fördelat på nio robotdivisioner. Vad avser personal så skall de strategiska robotstyrkorna mellan 2013 och 2017 öka sin andel av kontrakt anställda från 25% till 60%.
De strategiska robottrupperna genomför just nu en ombeväpning för att införa SS-29. Totalt sett kommer fyra (4) regementen utrustas med SS-29 under 2013. Två (2) regementen i Teykovo robotdivision har redan utrustats samt bedömt kommer två (2) regementen i Novosibirisk divisionen utrustas nu under de sista två (2) månaderna av 2013 med systemet. Ett regemente består bedömt av nio (9) stycken missiler med tillhörande fordon samt ytterligare lednings- och underhållsstöd.
Utöver en ombeväpning så genomförs även ett återtagande av förmågor. Under Sovjeteran infördes järnvägsbaserade avfyringssystem för ICBM, dessa kom att användas som system mellan 1987 intill 2002. Sovjetunionen och därefter Ryssland kom att förfoga över tolv (12) stycken sådana system. START II avtalet förbjöd sådana system varvid det sista systemet avvecklades 2007. Dock så medger nu START III avtalet som trädde i kraft 2010 att sådana system må nyttjas, varvid Ryssland har för avsikt att utveckla sådant. Enligt uppgift så kan en prototyp av systemet finnas klart till 2020 och missilen kommer rymmas på en järnvägsvagn och väga hälften av dess föregångare. Detta kommer ej skada järnvägsystemet i lika stor omfattning som föregångaren gjorde.
Den strategiska robotubåtsflottan har flottiljer i Norra Flottan samt Stilla havs flottan. Robotubåtsflottan bestod 2013 av (tio) 10 stycken robotubåtar, fördelat på tre (3) olika ubåtstyper, Delta III (3 st), IV (6 st) och Borey (1 st) varav ytterligare en (1) Borey bedöms kunna tillföras i slutet av 2013.
Vad avser utveckling för den strategiska robotflottan så införs just nu fjärde generationens ubåtar i form av Projekt 955 den s k Borey klassen varav åtta (8) stycken skall färdigställas innan 2020 och bedöms kunna utnyttjas i tjugo (20) år framåt. Parallellt med detta så har man påbörjat studier för femte generationens ubåtar. Dessa kan övergå till att utnyttja luftoberoende maskineri enl princip av Stirlingmotor som finns på t ex Gotlandsklassen. Detta för att få en tystare gång. Beräknad uthållighet med sådant maskineri är mer än en (1) månad.
En intressant sak kring utvecklingen av den femte generationens strategiska robotubåtar är att man tydligt begränsar sig i hur lång tid man kan genomföra sin patrullering vid ett icke utnyttjande av atomubåtar. Dock så är generellt sett Rysslands patrullerings tid betydligt kortare än t ex de amerikanska strategiska robotubåtarna, vilket bör ses ur det ljuset, varvid man även säkert sparar in en hel del pengar på att ej utnyttja atomkraft främst avseende logistiktjänsten kring detta.
Det strategiska bombflyget indelas i två fördelningar Engels och Ukrainkaur fjärrflyget och ligger under 36. Flygarmén Moskva. Bombflyget utnyttjar två (2) typer av tunga bombplan Tu-160 Blackjack och Tu-95MS Bear H. Båda flygplanstyperna kan bära Kh-55 kryssningsrobot samt TU-160 kan bära Kh-15.
Vad avser skarpa uppskjutningar så meddelade man initialt för året 2013 att man skulle avfyra elva (11) stycken interkontinentala ballistiska missiler, detta antal kom att utökas till sexton (16) stycken. Vilket kan jämföras med att man under 2012 enbart avfyrade fem (5) stycken. Del av dessa uppskjutningar är även för att placera ut främst militära satelliter i omloppsbana.
Övningar.De övningar som kommer beröras är larmövningar som genomförts samt då av de strategiska robotstyrkorna iom att det är lättare att se dessa övningar kontra t ex flygövningar med det strategiska flyget där dess art kan vara svår att bedöma. Det är fullt möjligt att jag kan ha missat någon larmövning som genomförts. Totalt sett så skall de ryska strategiska robotstyrkorna under kvartal tre (3) och fyra (4) 2013 genomföra över 200 övningar på alla nivåer.
Den första officiella rapporterade larmövningen 2013 för de strategiska robotstyrkorna genomfördes mellan 130408 och 130413. Den omfattade 42. Robotdivisionen Tagil ingående i 31. Robotarmén. Övningen syftade till att pröva interoperabiliteten inom divisionen samt ledningsförmågan av denna samt utföra stridsuppdrag under varierande förhållanden. Likväl så värderades förbandets moral, stridsvärde, förmåga att agera i händelse av larmberedskap samt åtgärder mot terrorister av en särskild undersökningskommission från de strategiska robotstyrkorna.
De väpnade styrkorna genomförde mellan 130723 och 130727 även en beredskapskontroll på delar (två robotdivisioner) av de strategiska robotstyrkorna ingående i 31. Robotarmén i Orenburg Oblast. Den övningen kom att omfatta cirka 2,500 man och cirka 350 olika system. Denna övning syftade dels till att genomföra grupperingsövningar dels kontrollera om förbanden hade förmåga att inta en högre beredskapsgrad inom utsatt tid från det att larm kom. Likväl övades taktisk förflyttning dvs förbanden förflyttade sig i patrullområden för att undgå/försvåra bekämpning samt inom dessa områden genomfördes grupperingsövningar. Likväl så syftade övningen till att kontrollera den materiella statusen på förbanden.
131030 beordrade President Vladimir Putin återigen en beredskapskontroll, denna gång av de strategiska trupperna dvs Rysslands kärnvapenstyrkor samt av luftförsvarsförband. Samtliga ingående delar i kärnvapentriaden prövades dvs flygvapnets delar (strategiskt bombflyg), robotstyrkornas delar (missiler) samt flottans (ubåtar) delar (missiler). Likväl övades även robotskott med kortdistansrobotar ur artilleriförbanden. Vad avser kortdistansrobotarna får man förutsätta att det som övades var utnyttjande av taktiska kärnvapen m h t beredskapskontrollens karaktär.
De strategiska robottrupperna genomförde övningsskjutning dels från Plesetsk (RS-12M / SS-25)dels från Dombarovskiy (RS-20V / SS-18) målet för de båda skjutningarna var övningsfältet Kura på Kamtjatka halvön. Enligt uppgift skall båda missilerna ha träffat sina mål. I Dombarovskiy finns följande förband ur de strategiska robottrupperna: 175, 206, 368, 494 och 767. missilregementet. Regementena är utrustade med SS-18 á 6 st i silo per regemente. Uppskjutningsplatsen i Plesetsk utnyttjas främst för att placera militära satelliter i omloppsbana, platsen utnyttjas även för provskjutningar av t ex ballistiska missiler.
Ubåtsvapnet genomförde avfyringar dels från Barens hav dels från Ochotska havet. Ubåten Bryansk (Deltav IV) tillhörande Norra Flottan avfyrande från Barenshav en ballistisk missil mot Kura övningsfält på Kamtjatka halvön. Ubåten Svyatoy GeorgiyPobedonosets (Delta III) avfyrade en ballistisk missil från Ochotska havet mot Chizha övningsfält i norra Ryssland. Enligt uppgift skall missilerna träffat målen.
Inom ramen för beredskapskontrollen genomfördes även övningsskjutningar med Iskander samt Tochka-U system i MD C och MD S. Målen befann sig på avstånd längre än 100 km från avfyringsplatsen samt UAV utnyttjandes genom hela bekämpningsförloppet av ledningsdelarna, målen skall enligt uppgift ha träffats. Vad avser kortdistansmissiler så avfyrades en (1) Iskander-M samt tre (3) stycken Tochka-U missiler.
Luftförsvaret engagerades även i denna beredskapskontroll, S-300, S-400 samt Pantsir-S förband, i Kapustin Yar (Astrachan oblast) genomfördes övningar med S-300 och S-400 medan Pantsir-S förbanden övades i Ashuluk (Astrachan oblast). Luftförsvarsförbanden nedkämpade totalt 15 mål som simulerade luftfarkoster samt ballistiska missiler. Målen uppträdde på varierande och med varierande hastighet, målen skulle simulera ett massivt angrepp mot ryskt luftförsvar. Luftförsvarsförbanden genomförde detta även i en telestörd miljö. Likväl genomfördes robotskott med kortdistansmissil för att simulera ballistisk missil vilket luftförsvarsförbanden nedkämpade. Detta genomfördes i Sary-Shagan Kazakstan.
Vad avser flygvapnet så skall sex (6) besättningar för TU-95MS larmats samt lyft från Engels flygbas i Saratov oblast. Flygsträckningen som styrkan tog skall ha varit över de norra delarna av Ryssland över svår orienterad terräng. Tre (3) stycken kryssningsrobotar skall ha avfyrats vilket skall ha varit terrängföljande och anflygit på låg höjd samt träffat sina mål på övningsfältet Telemba i Sibirien.
Enligt den preliminära utvärderingen så skall samtliga ingående delar i kärnvapen triaden löst sina tilldelade uppgifter tillfyllest. Beredskapskontrollen kommer utvärderas samt en slutlig utvärdering skall delges Generalstaben 131115 avseende förbättringspotentialen hos de strategiska trupperna. Likväl så påtalade man att beredskapskontrollen visade på ett snabbt agerande hos de Ryska kärnvapenstyrkorna från det att larm kom till att ordrar effektuerades igenom organisation.
Graden av tillämpning i denna beredskapskontroll bör kunna diskuteras m h t att man t ex filmat robotskotten från ubåtarna, vilket tyder på att det varit känt i delar av organisationen att beredskapskontrollen skall genomföras m h t att man flyttat t ex fartyg till ubåtarnas uppehållsplats. Härvid kan det mycket väl kommit till kännedom för förbandschefer att en kontroll är på gång varvid rättvisande värden kan gått om intet.
Vad som dock är mycket intressant är att man väljer att öva hela kedjan samt hela kärnvapentriaden vid ett och samma begränsade tillfälle i tid. Nu gör jag bedömningen att denna övningen till del varit känt i väst för att undvika en beredskapshöjning hos t ex USA strategiska styrkor, men likväl är det ett tydligt budskap man skickar ut från Rysk sida med en sådan här övning då hela triaden övas/prövas att övningen genomförts i nära tid till Steadfast Jazz kan vara en tillfällighet eller så inte.
Slutsatser
Så här vid de sista skälvande månaderna av 2013 kan man se att President Vladimir Putins budskap som kom i Januari att beredskapskontroller skulle genomföras av de ryska väpnade styrkorna verkligen har genomförts. Att man innan 2013 bör ha genomfört beredskapskontroller av Rysslands strategiska styrkor håller jag som mycket troligt främst för att man i Ryssland ser detta som sin viktigaste ”förbandskloss”.
Två (2) av de tre genomförda beredskapskontrollerna har genomförts med 31. Robotarmén. Detta kan tyda på att antingen man har haft ett lägre stridsvärde på detta förband. Eller att man tillmäter detta förband ett större värde än de två övriga robotarméerna om en gradering skall göras sinsemellan.
Den mest intressanta beredskapskontrollen är dock den sista som genomfördes i oktober månad. Denna övade som jag tidigare nämnt hela systemet under en mycket begränsad tidsrymd samt även insats med taktiska kärnvapen övades mht utnyttjandet av SS-26 system i övningen. Att man på ett ledningsplan gör sådana här övningar över tiden är mycket troligt. Men att man väljer att genomföra skarpa robotskott med samtliga system ingående i kärnvapentriaden samtidigt tillhör ejvanligheterna.
Att man inte reagerat på detta i massmedia är återigen konstigt mht att hela kärnvapentriaden prövades, nu har vi ju under 2013 sett ett antal övningar som ej rönt någon större uppmärksamhet i svensk massmedia vilket ur mitt förmenade borde ha gjort det mht övningarnas karaktär. Dock brukar kärnvapen alltid ha en tydlig negativ klang i svensk media så det är mycket konstigt att denna övning ej berörts för den var exceptionell.
Varför har man då valt att göra det. Dels kan det bero på att man håller på att införa ett nytt ledningssystem för de strategiska förbanden och man valt att utnyttja en beredskapskontroll med skarpa robotskjutningar för att erhålla adekvat data för att kunna utvärdera funktionaliteten hos systemet. Dels kan det vara en klassisk rysk maktdemonstration. Jag lutar mest åt det förstnämnda alternativet, dock så sammanföll beredskapskontrollen lite väl otroligt i tid för att inte vara ett försök till en mindre maktdemonstration också m h t Steadfast Jazz 2013.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
ESA 1(Engelska)
FAS 1(Engelska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5(Ryska)
RIA Novosti 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15(Engelska)
Sage Journals 1

Mera mygg och kameler

Det är svårt för att inte säga omöjligt att genomföra besparingar och rationaliseringar utan lägga ned verksamhet och säga upp personal. Något som torde vara mycket tydligt i turerna kring de nedläggningshot mot diverse verksamheter inom försvarssektorn som nu föreligger liksom minskade möjligheter till löneutveckling, inställd övningsverksamhet och så vidare.

Härom veckan fick jag en syrlig släng i en av BLT:s ledarartiklar sedan jag skrivit om ”nedläggningshotet” mot Marinens musikkår, sedan jag ännu en gång förundrat över vilka rubriker och politisk uppståndelse en musikkår kan väcka medan stora och allvarliga brister i vår försvarsförmåga går helt förbi i medierapporteringen för att inte nämna i politiken. Precis som jag förutspådde blev det också ett ramaskri bland Blekinges politiker där man började ifrågasätta Försvarsmaktens incitament för att lägga ned just denna musikkår. Att Regeringen och därmed i vissa fall det egna partiet, med sitt besparingskrav om 500 miljoner kr på Försvarsmaktens lönekostnader är upphovet till omstruktureringen verkar ha gått helt förbi – inte osannolikt avsiktligt. Tyvärr missade BLT detta helt och hållet och tolkade min referens till BLT som kritik mot tidningen när det som avsågs snarare var att lokalpolitikerna skulle komma att rasa på precis samma sätt som de gjorde våren 2008 när hälften av alla förband riskerade nedläggning, men det som man fokuserade på i opinionsbildandet och i kammaren var just nämnda musikkår.

Nu har Försvarsmakten att välja på om man vill behålla Marinens Musikkår och reducera musikkårerna i Stockholm framförallt avseende möjligheten att spela ridande vid exempelvis högvakten eller bibehålla musikkårerna i Stockholm och avveckla Mariens Musikkår. Ett tredje alternativ är naturligtvis att behålla alla tjänster vid musikkårerna och ta personalkostnaderna på ett krigsförband. Tilläggas kan att det huvudsakliga ”insatsområdet” för militärmusiken är och förblir Stockholm och högvakten. Tyvärr verkar ingen ha förstånd nog att istället för att låta hästarna fortsätta bitas i boxarna, ifrågasätta regeringens beslut om att minska Försvarsmaktens lönekostnader med 500 miljoner kr. Något som redan nu på sina håll inneburit en sån inbromsning i löneutvecklingen att personal som är mycket svår att ersätta redan nu lämnar det sjunkande skeppet. En annan markant effekt är att det yrkesförsvar som av försvarsminister Tolgfors marknadsfördes med insatsberedskap ”här och nu”, blir ett mobiliseringsförsvar på samma sätt som under värnpliktstiden, men med endast halva utbildningstiden för personalen. Billigare och bättre?

I veckan kunde man i BLT läsa om att flygverkstaden på Ronneby garnison nu är nedläggningshotad (även SR), precis som de två övriga kvarvarande militära flygverkstäderna i Luleå och Såtenäs. Dessa flygverkstäder genomför större flygunderhåll på svenska, men även utländska JAS 39 Gripen och tillhör sedan årsskiftet FMV då stora delar av Försvarsmaktens logistik övergick till denna myndighet som ett led i Regeringens krav på att rationalisera logistikverksamhet för drygt 700 mkr. I och med rationaliseringen anses bara två verkstäder behövas i framtiden och följden för det tredje verksamhetsstället blir som för övriga användare att flygplan får flygas till en annan verkstad. Så sker redan idag då flygplan tillhörande F 17 lika gärna kan genomgå större underhåll i Luleå som Såtenäs och vice versa beroende på var det finns ledig tid. De fördyringar som påpekas i artikeln är sålunda redan verklighet idag och har alltid varit sådana.

Hittills har jag dock att se någon försvarspolitiker rasa över nedläggningshotet mot en flygverkstad på samma sätt som man gjort vad avser Marinens musikkår. Ej heller har någon tid att ta en närmare titt på reformeringen av försvarslogistiken där de drygt 700 miljoner kr som utlovades av Regeringens utredare och som Regeringen redan intecknat, inte kommer att kunna realiseras enligt Försvarsmakten, Försvarets Materielverk och Riksrevisionen. Detta kommer att få mycket allvarliga följder för Försvarsmaktens verksamhet då marginaleffekten inom försvarsbudgeten som så många gånger påpekat är närmast ofattbar för en utomstående. En annan fråga som i högsta grad berör Blekinge är Regeringens mycket märkliga ovilja att fatta beslut om att de redan budgeterade ombyggnationerna av två äldre korvetter för att ersätta sju (!) andra fartyg. Här har BLT vidrört ämnet två gånger i korta ledarartiklar medan övriga media låtit det passera.

Det finns ett militärt talesätt att ”amatörer diskuterar taktik medan proffsen diskuterar logistik”. Det skulle säkert också gå att väva in försvarsmusik någonstans i talesättet.

Om man nu skulle vilja läsa mer om turerna kring musikkåren:
Länsstyrelsen i Blekinge
SR, 2, 3, 4
SVT

Inväntar med spänning kommentarerna kring att jag inte begriper mig på vikten av försvarsmusiken. Kanske får man till och med vara med på ledarplats ytterligare en gång i BLT?

Gästinlägg: Trosbekännelsen



Den senaste tiden har det från vissa håll talats om att det svartmålas för mycket, att läget inte är så illa som det beskrivs av oppositionen, i media och på bloggar. Det talas i termer av ”svartmålning” och att debatten blir för negativ.

Jag har vid alla dessa tillfällen påtalat vikten av att beskriva saker för vad de är, varken mer eller mindre. Det finns givetvis väldigt många saker och händelser som är positiva, framför allt i det lilla perspektivet. Men alla dessa positiva händelser inom Försvarsmakten beskrivs ofta noggrant på Försvarsmaktens officiella platser och bloggar. Att repetera detta på oberoende försvarsbloggar tillför inte debatten något nytt av värde. Man får inte glömma bort att försvarsbloggarna har tillkommit i brist på ett mer kritiskt förhållningssätt till sakernas tillstånd i det större sammanhanget, samt att media har varit mycket dåliga på att bevaka försvarsfrågan och försvarspolitiken.

I följande gästinlägg har skribenten lagt örat mot rälsen och delger sina upplevelser om känslan där ute i den dagliga förbandsverksamheten. Det handlar givetvis om hur man uppfattar sakernas tillstånd sådant är alltid personligt. Någon annan har möjligen en helt diametralt skild bild av läget, och ni är varmt välkomna med era beskrivning av läget inom Försvarsmakten, antingen via kommentarer eller genom ett eget gästinlägg för att berika debatten med fler aspekter.

/ Skipper 

———————————-


Jag vill varna för att det i inlägget kan vara en något negativ ton. Det kanske känns som jag tycker allt är skit och att alla ska ta sina sjösäckar och söka sig bort fortast möjligt. Jag vill bara poängtera, det är inte min mening! Min mening är att måla upp orsaker till den frustration som många känner just nu. Jag hoppas ge företrädare inom Försvarsmakten möjliga förklaringar till varför det finns ett missnöje, men framförallt hoppas jag att våra försvarspolitiker förstår att detta är en känga riktad mot dem!

För att redan från början vara tydlig: Hade jag själv gett upp hoppet om en framtida marin hade jag inte skrivit detta inlägg…

Framtidstro…. 

Smaka på det ordet och fundera på hur vi försvarsmaktsanställda känner kring det just nu…?

Alla behöver en känsla av framtidstro, annars utarmar man snabbt en människas motivation och ambition att utveckla sig själv och sin omgivning. Utan framtidstro stagnerar vi som individer, med följderna att det system vi verkar i också gör det. Människan är av naturen sökande och i behov av drivkraft för att trivas, och får man ingen så söker man sig vidare, det handlar bara om hur länge man står ut och vilka alternativ som erbjuds. Vilken drivkraft var och en av oss värderar högst skiljer sig naturligtvis. Någon värderar meningsfulla arbetsuppgifter, någon annan karriärmöjlighet, en tredje syftet med vår verksamhet, en fjärde personlig utveckling, en femte lön, en sjätte….osv…!

För de flesta av oss tjänstgörande i Försvarsmakten är ovanstående drivkrafter mer eller mindre viktiga. Det har väl hänt de flesta att man någon gång känt sig förfördelad. Man blev stoppad i karriären, man fick dålig RALS, man fick inte gå den där utbildningen man önskade, och någon gång har man väl kanske funderat på om vi i Försvarsmakten gör rätt saker. Men, det är väl inga problem så länge dessa ”nederlag” kommer enskilt eller åtminstone någorlunda utspritt under en längre period, då kan de flesta av oss stå ut med ganska mycket!

Men när vi nu betraktar en försvars- och säkerhetspolitik och vidare även en försvarsmakt som agerar i en riktning som gör att våra nödvändiga drivkrafter inte tillgodoses, vill jag mena att utgången kan bli riktigt bekymmersam. Jag är rädd att många helt enkelt inte står ut!

Jag vet att företrädare för Försvarsmakten, bl a Marininspektören, uttryckt att personalfrågan är vår strategiskt viktigaste utmaning. Just nu finns det mycket som talar för att den utmaningen blir riktigt svår och strategin verkar kommit av sig rejält!

Fäller man ut sina tentakler bland marinens anställda kommer man snart att inse att missnöjet kokar. Det är inte längre några gamla ”båsar” som går och gnäller av gammal hävd, utan nu är det människor i hela organisationen, från topp till tå som känner misstro, ovisshet och missnöje!

Vissa av oss är ganska luttrade. Vi har genomlidit några försvarsbeslut, vi har sett förbandsmassorna minska över en lång tid och vi har sett inställda övningar och utbildningar. Men någonstans bakom dessa bistra händelser har man alltid hittat ljusglimtar, något som fått oss att vilja gå till jobbet och något som givit oss ett uns av framtidstro.

Men till saken, vad är det som händer nu, varför tror jag att försvarmaktens anställda håller på att tappa framtidstron?

Jag tror att framtidstron bland annat påverkas av…

Den förda försvars- och säkerhetspolitiken

En starkt bidragande orsak till att många känner misstro är den förda försvars- och säkerhetspolitiken. Många riksdagspartier tycker nog själva att de för, eller förordar, en politik som utvecklar det svenska försvaret. Något parti tycker sig uppenbarligen satsa stort på försvaret, men vi vet ju alla troende att det bara är ”korvören” som tillförs, och satsningarna är mer att likna vid en paradmålning. Jag vill påstå att officerskåren idag har en betydligt större medvetenhet och intresse för svensk säkerhetspolitik, omvärldsutveckling och försvarsfrågor än tidigare. När jag var fänrik tyckte jag att jag hade ett häftigt jobb och var glad när lönen kom den 25:e varje månad. Jag reflekterade inte så mycket över politiska beslut, vad som hände runt omkring oss eller vilken organisation som gällde om fem år. Idag har unga officerare både större kunskap och intresse för dessa frågor, och man märker tydligt på diskussionerna att det finns ett stort engagemang. Vi är idag generellt mer upplysta och bryr oss mer om vad som händer på det politiska planet. Denna förändring är på många sätt av godo, men den är också farlig då vi med dagens missnöje riskerar att tappa unga, hungriga och duktiga medarbetare.

När man som försvarsmaktsanställd ser vår egen organisations utveckling, omvärldens utveckling och jämför detta med våra politikers ambition att utveckla, är det klart att personalen får en försämrad framtidstro.

Jag tror också att framtidstron påverkas av…

Den ansträngda ekonomin och dess konsekvenser

I stor utsträckning är bristande ekonomi också en konsekvens av den förda politiken. Försvarsanslaget har inte utvecklats i takt med inflationen och är således ständigt minskande. Det lilla tillskottet om 1,4 mdr som regeringen tillför fram till 2017 är bara en smärre reducering av minskningen i sig.

Försvarmakten är väl inte alltid bäst i klassen på att förvalta sitt anslag och man måste ibland ifrågasätta prioriteringarna. Däremot är gapet mellan regeringens målsättningar med vårt försvar och de medel Försvarsmakten erhåller orimligt stort, och möjligheten att seriöst leverera det som efterfrågas är minimal.

De ekonomiska förutsättningarna leder till att vi nu kraftfullt måste reducera verksamheten under de kommande åren. Planerade övningar ställs in och tiden till sjöss för våra marina förband minskar. Vi behöver inte nödvändigtvis vara till sjöss för att utveckla oss, men hur motiverar man en sjöman som inte får vara till sjöss? Och även om vi kan utveckla oss utan att kasta loss, för det kan vi absolut, så är utbildning och övning i det rätta elementet oslagbart.

Marin kärnverksamhet är fartyg som bedriver verksamhet till sjöss (!)

Fartygen bemannas i huvudsak av unga män och kvinnor mellan 20-40 år, alla med viljan att kasta loss och känna känslan av att utvecklas och göra nytta. Detta är personal som om det vill sig väl kan tänkas stanna i organisationen mellan 20-40 år framåt, med andra ord en viktig del av försvarets framtid och dessa vill vi inte tappa. Konsekvenserna av strukna övningar och reducerad tid till sjöss blir att personalen tappar motivation, då man förlorar utveckling, pengar och inte minst den underbara känslan av att vara till sjöss!

Många tänker kanske; Varför oroa sig, har vi inte sett neddragningar likt dessa förut? Jo, det har vi. Men då var det inte vid sidan av ett; på lång sikt lika ansträngt försvarsanslag, förestående organisationsförändringar, havererade materielprojekt osv…

Jag tror dessvärre att konsekvenserna av Försvarsmaktens ansträngda ekonomi inte bara är mindre tid till sjöss, utan också en minskad framtidstro hos personalen.

Som om det inte vore nog tror jag framtidstron även påverkas av…

Lön och karriär

Vi har alla som jag inledde med, olika drivkrafter. Gemensam drivkraft för många i Försvarsmakten är att man vill leda, vara chef och driva verksamhet framåt. Det ligger liksom lite i en officers natur och är en frukt av ett hierarkiskt system. En annan drivkraft som jag tror i större eller mindre utsträckning är betydelsefull för alla är lönen. Man vill ha en skälig lön och man vill framförallt se en löneutveckling. Löneutveckling i form av RALS är inte problemet, där lever vi i samma värld som alla andra. Problemet är att vi lever i ett slutet system, vi är utbildade till officerare och förväntas stanna kvar och göra antingen kompetensmässig eller hierarkisk karriär. De flesta av oss har valt yrket för att det på olika sätt tilltalar oss, men vi kan inte som ekonomer och ingenjörer byta arbetsgivare om vi känner missnöje eller om karriärvägarna stängts. Det finns bara en försvarsmakt att ta anställning hos, det finns ingen motsvarighet som erbjuder mer!

Ingångslönerna för officerare, såväl OF som OR, är idag inte särskilt höga. Det behöver de heller inte vara, så länge man framför sig kan se en relevant löneutveckling. Men, som jag skrev i inledningen till detta stycke så har vi som officerare ofta gemensamt att vi vill leda, vara chefer och driva verksamhet framåt. Detta gäller både OF och OR, även om många tror att specialistofficerare bara ska vara fackmän och gräva ner sig i sin isolerade tjänstegren. Vi värdesätter med andra ord samma personliga egenskaper som förr, dvs chef – ledare – fackman, även om tyngpunkten för dessa egenskaper skiljer något mellan OF och OR. Människor med de rätta personliga egenskaperna är sannolikt också individer med ambitioner, och de kommer med tiden kräva mer av både ansvar och lön. Får de inte det, kommer tristessen och missnöjet som ett brev på posten!

Jag är rädd att det nya befälssystemet i kombination med resultatet av FM ORG 18 där befattningar nivåmässigt skall tryckas ned, kommer leda till försämrade karriärmöjligheter och stagnerande löneutveckling i framtiden. (Jag vill bara påpeka att jag ser många fördelar med det nya befälssystemet, förutsatt man använder det på rätt sätt, men det är en annan historia)

Som kuriosa kan nämnas att lönen för en tjänstegrenschef skiljer sig ganska lite mellan en som blev det för tio år sedan, och en som blir det idag och är sprungna ur det nya systemet (undantag finns alltid). Eftersom vi sedan dess haft en generell löneutveckling på mellan 25-30%, innebär det med andra ord en reell lönesänkning på befattningarna i sig. De som skall inneha dessa befattningar har tillbringat minst tre år vid officersutbildningen, och ytterligare tid för flottans elever som dessutom ska bli nautiker. De har alltså tillbringat ungefär lika lång tid i skolbänken som civilekonomer och ingenjörer. Vi förväntar oss nu att dessa individer ska offra sig för att göra militär karriär med lön som en busschaufför. Vi förväntar oss att dessa skall vara trogna med en ingångslön som är ca 20% under en ingenjör. Jämför man sedan lönerna efter 3-5 års arbetslivserfarenhet innefattandes ett mindre karriärkliv, motsvarande tjänstegrenschef, är skillnaden ännu större. Tro inte att dessa unga och hungriga officerare inte jämför med sina civila vänner. Tack gode gud så länge vi kan utjämna skillnaden med ersättningar för tid till sjöss! (Det är dock inte rättvisande att jämföra löner på det sättet då det är grundlönen som bör jämföras. Samtidigt bör påtalas att det finns fördelar i form av ledighet och andra förmåner som givetvis väger upp)

Man kan inte låta bli att fundera över hur framtida löneutveckling, och karriärsmöjligheterna efter resultatet av ORG 18, kommer påverka våra unga officerares framtidstro?!

Som lök på laxen tror jag framtidstron även påverkas av…

En materielplan som gått i stå

Skipper har här på bloggen väl beskrivit ovissheten i materielplanen och avsaknaden av regeringsbeslut för att säkerställa bibehållande av den marina förmågan. Vad som påverkar oss i närtid, för att inte säga akut, är att vi fortfarande saknar beslut om modernisering/livstidsförlängning av korvett Gävle/Sundsvall och vedettbåtarna Göteborg/Kalmar. På lite längre sikt måste vi ersätta även dessa och då är avsikten att påbörja projekteringen om ca 10 år för att ta fram nya ytstridsfartyg. Vi vet alla hur långt ett sådant projekt kan bli med erfarenhet av Visbykorvetterna.

Vid flottans skeppsbro i Karlskrona ser man de blivande vedettbåtarna Göteborg och Kalmar ligga för fäfot. De är just nu långt ifrån brukbara, och det är omfattande materiella förbättringar som ska till innan de är operativa igen. Samma känsla får man när man ser HMS Gävle ligga avrustad på Muskö.

När personalen på våra sjöstridsflottiljer läser sin ”personalblandare” kan vissa se att de snart är placerade på dessa plattformar. Jag undrar vad de tänker när de ser fartygen ligga där? De inser ganska raskt att planen inte håller, och för varje vecka som går och regeringen inte tar något beslut så kommer fartygen ligga kvar, materielplanen förskjutas och personalplanen bli än mer osäker.

De nya ytstridsfartygen, som ingen ännu riktigt vågar fundera på, ligger så långt bort i tid att de inte ens är värda att spekulera om. Men det vi kan vara säkra på är att vi kommer hamna i en materiell lägervall, svår att ta sig ur. Vi kommer ha större delen av våra ytstridsfartyg nära ”end of life” när dessa eventuellt blir operativa och vi kan väl gissa att numerären inte kommer ersättas?!

Just nu har det även uppstått ovisshet avseende ubåtsprojekt A26. För det första är projektet försenat med två år och planerad leverans är nu runt 2020-21, såvitt jag förstår på grund av att det inte finns ekonomi att få dem levererade förrän då. För det andra så har det uppstått en konflikt mellan FMV och Thyssen Krupp som äger Kockums, där man inte vill bygga ubåtarna till fast pris på grund av för stora osäkerheter. Jag ser ingen ko på isen ännu, men måtte förhandlingarna sluta både väl och snart så vi inte gör materielplanens bogvåg ännu större!

Jag borde kanske skriva något om nya stödfartyg, och kanske något om ersättare till Orion men jag är rädd att det ändå inte skulle hjälpa upp min framtidstro…

Det som kan vända den negativa trenden är:

  • Att våra politiker ger oss framtidstro genom förutsättningar för en framtida marin.
  • Att våra främsta försvarsmaktsföreträdares strider för vår sak och gjuter mod i personalen.
  • Att FM Org 18 blir resultatet av klokskap och långsiktighet och inte av ekonomisk bakbundenhet.

Det finns personer/befattningshavare som bör känna sig träffade och som har makten eller positionen att påverka. Lyft blicken, inse verkligheten, kavla upp ärmarna och ge oss tron tillbaka!

//SeaBear

SWENEX och svensk-finskt marint samarbete



Många är vi som väntat på att Försvarsmakten, alternativt regeringen ska gå ut offentligt med de sedan en tid kända uppgifterna som gjort gällande att Marinen har påbörjat ett samarbete med Finland. Nu har samarbetet offentliggjorts, om än bara i en liten notis i samband med rapporteringen från den pågående övningen SWENEX samt på försvarsdepartementets hemsida.

För att börja med den marina ”slutövningen” SWENEX så är det mycket glädjande att Sveriges miniatyrmarin äntligen lyckats samla samtliga kvalificerade och operativa sjögående ytfartyg till en och samma övning så när som på HMS Carlskrona. Låt oss hoppas på att man från Marinens sida och samtliga förband även i fortsättningen prioriterar de två återkommande nationella övningarna i första hand och bygger på med annan verksamhet därefter i stället för att som tidigare göra tvärt om. Behovet av att öva nationellt är stort!

Angående samarbetet med Finland så kan man i en notis från Försvarsmakten läsa följande rader signerat marininspektören.

– Marinen har en vision om att i framtiden sätta upp en gemensam Finsk-Svensk marin styrka för krishantering. Därför är det både viktigt och välkommet att finska marinen deltar. Idag är dessutom båda nationernas mariner så små att vi måste hjälpas åt för att i vissa fall få ett bra övningsutbyte, säger marininspektör Jan Thörnqvist.

Det är bra att viljan från Marinens sida finns för att skapa de bästa förutsättningar som går, framför allt när det kommer till att kunna genomföra kvalificerade övningar.

Men det finns enligt min bedömning även vissa mindre farhågor runt detta, främst kopplat mot den politiska nivån. Det vore mycket olyckligt om regeringen anser att detta är lösningen på problemet med vår nuvarande minitaryrmarin, och att man ser Finlands marin som ett ”tillskott” där 1+1 = 2 för svenskt vidkommande. Så är det givetvis inte. I händelse av eventuell oro i vårt närområde kommer både Finland och Sverige undantagslöst att behöva sina egna få enheter för sina respektive intressen där matematiken innebär att 1+1 ändå bara blir 1.  Regeringen har vid ett flertal tillfällen slagit fast att ett isolerat angrepp mot Sverige inte är troligt, en uppfattning jag delar och något som stärker tesen att vi inte kan förvänta oss att vi kan disponera några andra enheter än våra egna för försvaret av Sverige eller för att skydda våra nationella intressen.

Av den anledningen är det av yttersta vikt att Försvarsmakten är tydliga och förklarar detta både för regeringen, men också för våra 349 riksdagledamöter som av olika anledningar, allt för ofta, är mycket dåligt insatta i hur vårt försvars ser ut och fungerar.

För NATO-motståndare som socialdemokrater och sverigedemokrater kommer ett svensk-finskt försvarssamarbete med stor sannolikhet att användas i argumenteringen mot ett eventuellt NATO-medlemskap. En argumentation som givetvis inte hänger ihop med hänsyn taget till ovanstående, men också genom att Sverige och Finland inte på något sätt är interoperabla (på annat sätt än via NATO-procedurer och okrypterad talad stridsledning)  med varandra med hänsyn till att vi har helt olika sambands- och stridsledningssystem. På den fronten är vi i vissa fall mer interoperabla med NATO (Länk-16) än vad vi är med Finland i dagsläget.

I grunden är alla samarbeten bra, och i synnerhet när det gäller övningar och övningsutbyte. Bara problematiken med att vi har så få sjögående enheter att vi inte kan skapa en trovärdig B-sida talar för samarbeten likt dessa precis på det sätt som marininspektören uttrycker det i artikeln. Här har Flygvapnet mycket stora fördelar genom att man har två JAS 39-divisioner på F7 samt flygskolan på Malmen som man under övningar kan använda som kvalificerad B-sida, då båda dessa förband ej ingår i insatsorganisationen utan enbart finns för utbildning. Den lyxen har inte marinen, något som innebär stora begränsningar när det kommer till att öka komplexiteten i övningarna.

För att sammanfatta det hela och därmed mina personliga åsikter runt detta. Öva med våra grannländer så mycket det går, och gärna mot varandra för ett kvalificerat utbyte. Men var tydliga med att förklara att dessa formella samarbeten inte på något sätt ersätter en egen marin av tillräcklig numerär då det finns många politiker som mer än gärna skulle ta ett svenskt-finskt samarbete som inteckning för att det varken behövs en större marin eller något NATO-medlemskap!

Det vore intressant att höra regeringens syn på saken. Min gissning är att det kommer att dyka upp en artikel på försvarsdepartementets hemsida runt detta i början av nästa vecka med anledning av det planerade mötet mellan ministrarna.

Passande nog så har SvD en artikel i dag om ett svensk-finskt försvarssamarbete: SvD

Ny marin insats under 2014?



Det spekuleras rätt friskt runt en ny marin insats under 2014 på olika håll. Devisen ”ingen rök utan eld” gäller dock alltid. Men rykten som detta ska alltid tas med en mycket stor nypa salt då inga konkreta beslut finns i dagsläget. 

Ryktet som florerar är ytterligare en insats i Adenviken (ME 04) inom ramen för OP ATALANTA. Man kan till att börja med backa bandet och titta på vad som framgår av Försvarsmaktens budgetunderlag för 2014. Där framgår följande.

Sjö- och luftstridskrafterna ska kunna delta i insatser utanför närområdet när dessa lämpar sig för de svenska förbanden. 2014 inriktas stridskrafterna mot att kunna genomföra två till tre internationella förbandsinsatser, varav en större (motsvarande ISAF) och en till två mindre (motsvarande ATALANTA, OUP). Under första kvartalet 2014 kan dessutom insats komma att ske med brittisk EU BG med svenskt truppbidrag.

Det finns med andra ord ett embryo till detta redan i budgetunderlaget. Försvarsmakten har därefter enligt uppgift lämnat in ett underlag till regeringen med möjliga insatser under 2014, d.v.s man har gett regeringen ett slags smörgåsbord, med största sannolikhet med tillhörande prislapp och förslag på lämplig insatsperiod. Vad som framkommit därifrån är att Försvarsmakten lämnat in underlag som även rör ett marint styrkebidrag.

Det skulle då handla om en ny insats i Adenviken inom ramen för EU NAVFOR och OPERATION ATALANTA där man satt lämplig insatsperiod från november 2014 till april 2015. Det styrkebidrag man enligt uppgifter anmält för möjlig insats är.

  • FHQ
  • Ledningsfartyg (HMS Carlskrona)
  • Korvett typ Visby x 2
  • Hkp 15 x 1
  • Bordningsstyrka
  • NSE
Hurvida det då skulle bli hela det till regeringen anmälda möjliga styrkebidraget, bara del av, eller inget alls finns det ingen i dagsläget som vet. Beslutet rörande internationella insatser ligger som bekant alltid på regeringsnivå och besluten fattas tyvärr ofta i ett relativt sent skede.
Man ska inte heller glömma bort det faktum att vi har två styrkebidrag till NRF under 2014. Det gäller en stridsflygenhet JAS 39 Gripen samt ett (1) minröjningsfartyg typ Koster. Om någon av dessa utlöses under året så minskar givetvis möjligheten för en marin insats ME 04 då pengar som bekant är en gränssättande faktor för Försvarsmaktens verksamhet.
En möjlig anledning till att man har valt att lägga ett marint styrkebidrag sent under året kan vara för att kunna analysera hur utfallet av övriga åtaganden ser ut innan regeringen fattar ett slutgiltigt beslut.
Men än så länge så kan man nog alla sitta lugnt i båten. Något beslut om marin insats är inte fattat ännu, och kommer nog så inte heller att ske på den här sidan årsskiftet.

Dock ska man inte alls bli förvånad om det blir en ny insats i Adenviken under 2014, eller att det redan nu spekuleras runt ämnet då det är en del av Försvarsmaktens uppgifter i det insatta insatsförsvaret.

WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Jag ger bort miljoner

TV-serien ”Bletchley Circle”, föregångare för en svensk TV-succé 2015.

Nu på söndag den 10 november kl 14:03 sänds P3-dokumentären ”Operation Stella Polaris och signalspaningen”. Det är bara att lyssna och sedan sätta sig ner och skriva manus för antingen en TV-serie eller spelfilm i stil med ”Bletchley Circle” (se ovan).

Sen är det bara att vänta på att miljonerna börjar trilla in på ditt konto. Du kan tacka mig i eftertexterna.

En ny normalbild över Östersjön

Tjänsteförrättande flygtaktiske chef visar i SVT Rapport på en av anföllslöporna mot södra Sverige

Till min stora glädje såg jag nu på kvällen att Försvarsmakten offentligt gått ut med förra veckans uppdrag med jaktincidenten mot en rysk övning i Östersjön med strategiskt bombflyg. Att Försvarsmakten nu öppnar upp mer och mer kring just incidentberedskapen är välkommet. Som tidigare nämnts finns det nämligen bara en enda aktör som verksamheten hållits hemlig för och det är den svenska allmänheten. Den aktör vars flyg eller fartyg incidentberedskapen genomför insatser mot vet utan tvekan om det, liksom var man flugit/uppehållit sig och detsamma gäller övriga stater i närområdet som har motsvarande sensortäckning som Försvarsmakten.

Försvarsmakten säger inget i SVT om vilka ryska flygplan det rörde sig om eller hur många. Informationen tillhandahålls dock av det lettiska försvarsdepartementet via Twitter (tack till Observationsplatsen). Den 28 oktober flög två ryska Tu-22 bombflygplan ut ur Finska Viken tillsammans med 2 Su-27 jaktflygplan och ett A-50 radarspanings/ledningsflygplan. Det sistnämnda används för att framförallt för att leda offensiva flygföretag bortom egna markradarstationers och radiosändares räckvidd. I intervjun med SVT ser man klart och tydligt vilken rutt flygföretaget hade och hur man genomförde anfallslöpor mot såväl södra Sverige (man ska inte stirra sig blind på just första kuststräckan som i detta fall är Öland), liksom Litauen och Polen innan man återvände via Finska Viken. Man kan dock konstatera att Försvarsmakten i alla fall lärt sig en hel del från den ryska påsken, där dagens reportage med SVT bara är en del.

När ”ryska påsken” inträffade för ett halvår sedan förvånades jag bland annat av att så gott som alla journalister och därmed även allmänheten utgick från att detta var en singulär händelse. Att så ej är fallet torde framgå nu och vän av ordning och öppet sinne bör ställa sig frågan om liknande inträffat vid fler tillfällen.

Vad är syftet?
Utöver att fundera över frekvensen bör man ställa sig frågan vad syftet med dessa aktiviteter är? Som jag skrev redan i våras om ryska påsken har svenska media inga problem med att identifiera att amerikanskt bombflyg som flyger utanför Nordkorea är ett säkerhetspolitiskt budskap till Nordkorea. När motsvarande verksamhet genomförs i Östersjön verkar inga som helst slutsatser dras.

Till SvD säger försvarsminister Karin Enström idag så här:

”Försvarsminister Karin Enström (M) ser inget direkt hot från Ryssland.
– Man ska komma ihåg att man har rätt att öva på internationellt luftrum. Det har inte skett någon kränkning, säger hon till TT.
Enligt Enström är Sverige det land som genomför flest flygövningar över Östersjön.
– Vi ser en ökad verksamhet i Östersjöregionen sedan en tid tillbaka, även Ryssland har utökat sin verksamhet. När jag träffade min ryske kollega i somras beskrev han att de skulle genomföra flera övningar, säger hon.”

Här ska man komma ihåg att Ryssland är ett oerhört stort land med enorma ytor och framförallt otrafikerad luftvolym. Övningar med stridsflyg där övningen är övergripande syfte genomförs bäst på hemmaplan, på samma sätt som Sverige genomför övningar över svenskt territorium och i svensk flyginformationsregion över Östersjön, varvid verksamheten samordnas med civil flygtrafik. Det bekymrar mig att försvarsministern tar så lättvindigt på det här vilket utan tvekan ses som en allvarlig friktion i uppmålandet av en framgångsrik moderat försvarspolitik.

Sverige övar utan tvekan mest över Östersjön av östersjöländerna, vilket faller sig naturligt. Finland har sina bekymmer österut och därtill väldigt lite östersjö att öva över. De baltiska staterna har inga flygvapen med stridsflyg. Polen har sina starkaste säkerhetspolitiska intressen österut längs markgränsen och fokuserar därmed framförallt på luftförsvarsuppgifter och anfall mot markmål. Ryssland har en del flygstridskrafter i Kaliningrad som i viss mån övar i Kaliningrads flyginformationsregion men även till stor del över land. Däremot är det mycket, mycket sällsynt att något land övar oanmält i annan nations flyginformationsregion. Befinner man sig ej föranmält i annan nations flyginformationsregion gör man det för att man har en uppgift att lösa. Till skillnad från vad försvarsministern antyder i intervjun med SvD är det mycket stor skillnad på att öva i internationellt luftrum i egen flyginformationsregion och att göra det i en annan nations och därtill oanmält.

Nytt säkerhetspolitiskt läge
Vad var då uppgiften för detta ryska flygföretag? Vad var syftet med flygningen? Denna vecka genomför NATO sin största övning sedan 2006 – övningen Steadfast Jazz. Övningen är en nystart på att öva kollektivt självförsvar och verksamheten har återupptagits efter påtryckningar från de baltiska staterna och Polen och genomförs av det skälet också i nämnda länder i år (nästa år i Portugal). Även Sverige, som under sensommaren annonserade deltagande i NATOs krishanteringsstyrka NRF, deltar i Steadfast Jazz men endast med en handfull stabsofficerare. Inte så konstigt då det i och med införandet av det nya personalförsörjningssystemet råder brist på bemannade krigsförband så länge mobilisering ej genomförs. Svenskt territorium har i skarpt läge också en nyckelfunktion vid varje NATO-stödoperation för Baltikum. Sålunda lär det knappast vara någon slump att anfallslöporna lades mot just södra Sverige, Litauen och Polen dagarna innan Steadfast Jazz inleddes. Tilläggas kan också att vi inte vet hur det ser ut på östra sidorna av de baltiska staternas och Polens gränser. Flygs samma profiler där också med anfallslöpor rakt mot gränsen men i ryskt luftrum?

Från moderat håll har gång efter annan betonats att den ryska militära uppbyggnaden är från en låg nivå – sagt på ett sådant sätt att man lätt kan tolka det som att den låga nivån är bestående. Efter sommarens massiva ryska beredskapsövning ändrades dock budskapet till att den låga nivån låg någonstans på 90-talet. Exakt vilken nivå de ryska väpnade styrkorna har idag eller än mer intressant, vilken nivå den svenska försvarsmakten har idag, vill man aldrig svara på.

Förra veckan kom dock öppna uppgifter på att tillgängligheten hos de ryska flygstridskrafterna var runt 50 %. Några dagar tidigare hade Dagens Industri skrivit att tillgängligheten på tyska Eurofighter var 50 %, vilket landet såg som ett stort problem. Återigen börjar man fundera på hur det står till i Sverige avseende tillgängligheten, särskilt då media rapporterat om att flygplan står på backen till följd av teknikerbrist och redan tidigare till följd av införandet av datasystemet PRIOs logistikfunktioner. Här är det också mycket bekymrande att Försvarsmakten i år återigen tvingats dra i handbromsen och stryka eller reducera en rad övningar under hösten och även nästa år, vilket i förlängning betyder att insatsorganisation 2014 blir än mer försenad – samtidigt som den ryska upprustning pågår i mycket rask takt.

En utveckling där Sverige ej hänger med
I kvällens SVT Aktuellt kunde man ta del av en mycket bra intervju med överste Jan Mörtberg vid Försvarshögskolan. Fokus under intervjun låg på den ryska militära upprustningen. Mörtberg menade på att den svenska försvarsförmågan inte alls hängt med i den ryska utvecklingen då försvarsbesluten 1996, 2000 och 2004 reducerat det svenska försvaret med argumentet att Ryssland inte har den förmåga som man idag åter börjat uppvisa. Mörtberg bedömde också situationen som att vi nu har en helt ny normalbild för rysk militär verksamhet jämfört med för bara några år sedan.

Jag håller helt och fullt med Mörtberg i det han säger i Aktuellt, men skulle ändå vilja lägga till och betona en sak. Försvarsbeslutet 2004 inriktade Försvarsmakten på internationella uppgifter i första hand med en förbandsnumerär anpassad för detta. I skenet av Georgienkriget fick Alliansregeringen lappa och laga utifrån försvarsbeslutet 2004, vilket bland annat fastställde att det skulle krävas ”flera och successiva riksdagsbeslut” för att återta en nationell försvarsförmåga. Alliansregeringen kokade då soppa på en spik. Man var ej villig att avsätta mer pengar till försvaret, samtidigt som man ville kunna säga att man hade ett nationellt försvar. Lösning blev då att Försvarsmakten uppdrogs att utifrån den organisation och numerär som slagits fast i försvarsbeslutet 2004 (anpassad för internationella insatser) planera för ett nationellt försvar. Därav blev det inte heller något försvarsbeslut 2009 utan en inriktningspropostion för att ominrikta Försvarsmaktens uppgifter. Som lök på laxen drev Regeringen också 2009 igenom ett personalförsörjningssystem anpassat för just internationella insatser. Det säger sig självt att det här allvarligt hämmar det svenska försvarets möjligheter att just försvara Sverige, oavsett vilken av grundförmågorna man ser till.

Försvarsberedningen, som våren 2014 ska komma med sina rekommendationer för försvarsbeslutet 2015, har inte fått mindre att tänka på.

Övriga media: SR, GP, SvD

Karin Enström är oss ett svar skyldig – ännu en gång och än mer angeläget!



Riksdagsledamoten Peter Jeppsson har levererat ytterligare en skriftlig fråga till regeringen. Den här gången en ännu viktigare fråga än den föregående. Ärendet är av sådan dignitet att fortsatta uteblivna svar från försvarsministern kommer att påverka vår redan anorektiska numerär av stridsfartyg i en negativ riktning och således även vår försvarsförmåga. 

För att hålla i sär de olika projekten så kan det vara på sin plats med en kort redogörelse avseende skillnaderna mellan Jeppssons två frågor. Den första som han ställde för någon vecka sedan och som han av ministern erhöll ett ”icke-svar” på berörde ombyggnaden av två befintliga och sedan länge avrustade fartyg (HMS Kalmar och HMS Göteborg) till vedettbåtar. Dessa två ska ersätta sex bevakningsbåtar samt den nu 40 år gamla vedettbåten HMS Jägaren. Här saknas fortfarande regeringsbeslut och et saknas trots en tydlig fråga, fortfarande svar från regeringen när man avser besluta om dessa materielåtgärder.

Den fråga som Peter Jeppsson i dag ställer till försvarsministern handlar i stället om att säkerställa att Sverige kan innehålla riksdagens beslut om att Försvarsmakten ska ha sju operativa korvetter. 

den 6 november 

Fråga 

2013/14:100 modifiering av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall 

av Peter Jeppsson (S) 

till försvarsminister Karin Enström (M) 

Min föregående skriftliga fråga till statsrådet daterad 2013-10-24 handlade om varför regeringen inte fattar nödvändigt beslut avseende ombyggnad av korvetterna HMS Göteborg och HMS Kalmar till vedettbåtar för att säkerställa att Försvarsmakten även fortsättningsvis kan upprätthålla rikets territoriella integritet. Ministern svarade då att Försvarsmakten ska genomföra detta med samma fartyg som ska avvecklas. En ekvation som inte går ihop. 

Jag vill påminna statsrådet att det är regeringen som har beslutat att Försvarsmakten ska hemställa hos regeringen om materielanskaffningar överstigande 200 miljoner. 

Den 16 juni 2009 i samband med den försvarspolitiska inriktningspropositionen biföll kammaren utskottets betänkande ”2008/09:FöU10 Försvarets inriktning”. Där framgår att Försvarsmaktens insatsorganisation ska bestå av sju (7) korvetter. Efter 2014 då de två korvetterna av Stockholmsklassen avvecklas innebär det i praktiken att det är korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall som ska utgöra dessa sju korvetter tillsammans med fem Visbykorvetter. 

För att möjliggöra för Försvarsmakten att innehålla riksdagens beslut krävs det vissa materiella åtgärder i samband med det som benämns regeringsärende 12/2. HMS Gävle är sedan december 2012 avrustad i väntad på regeringsbeslut avseende denna nödvändiga modifiering. 

Min fråga till försvarsministern blir härmed:
När avser regeringen att fatta beslut avseende modifiering av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall så att riksdagens beslut om sju korvetter kan innehållas?

Jeppsons fråga står för sig själv, och den springande punkten är givetvis att regeringen genom fortsatta ”icke-beslut” i detta ärende i praktiken omöjliggör för Försvarsmakten att kunna innehålla riksdagens tidigare direktiv om att hålla sju korvetter operativa i insatsorganisationen.
Försvarsministerns svar kommer givetvis att bevakas och rapporteras här på bloggen. Låt oss hoppas att det inte blir samma typ av ”svar” som efter Jeppssons tidigare fråga.

(Det kan vara på sin plats att tillägga att ett av dessa två fartyg, HMS Gävle har legat avrustad sedan i början på december 2012 i väntan på dessa materielåtgärder. Där ligger fartyget fortfarande.)

Bloggar: Commander

Replik: Thomas Engevall

Flottiljamiral Thomas Engevall skrev för några dagar sedan ett gästinlägg i egenskap av KÖMS ordförande med rubriken ”Att önska sig en försvarsdebatt – och att ta den när den kommer”. Tyvärr genererade inte inlägget någon större diskussion om försvarsdebatten som både undertecknad och gästskribenten hade hoppats på. I stället kom många frågor om system PRIO upp tillsammans med en hel del annat (av mindre vikt).


Thomas svar blev för långt för att publicera som kommentarer, och av den anledningen så publiceras hans svar istället i ett nytt inlägg. Börja gärna med att läsa ursprungsinlägget med kommentarer via länken här ovan.

/ Skipper
—————————–

Nu har det gått några dagar sedan mitt gästinlägg på Skipper publicerades och flera av kommentarerna har efterfrågat en respons, och att jag inte ”fegar ur” när det hettar till. Jag väljer att svara i någorlunda kronologisk ordning på de inlägg som kommit men kanske inte på det sätt som alla önskar.

Skattebetalaren 31/10 19:23;

Mitt inlägg handlade inte om PRIO:s förtjänster eller tillkortakommanden och jag skrev inte heller inlägget i rollen som PRIO-chef utan i rollen som ordförande i KÖMS. Jag tänker därför inte besvara alla PRIO-frågor här men däremot ha dem i minne till ett kommande inlägg på FM egna bloggar kring månadsskiftet november/december då jag kommer att beröra alla de frågor som kommit in hitintills i PRIO-hänseende. Men eftersom du var först ska du få ett svar i alla fall. Nej, jag kan hålla med om att det kanske inte var det smartaste vi gjort att gå ut med devisen ”det är inte PRIO som ska anpassas till FM – det är FM som ska anpassas till PRIO”. Det fyllde dock en funktion och det är att reta upp en massa folk i onödan. Det hade varit bättre och säga att vi ”inte i onödan ska göra egna anpassningar av PRIO utan så långt möjligt nyttja standardfunktionaliteten i systemet – vilket innebär att verksamheten i många fall kommer att få anpassa sig till systemet. När det verkligen behövs kommer vi dock att justera i systemet.” Att argumentet ändå använts beror på att alla specialjusteringar av systemet som vi gör vid varje uppdatering måste betalas igen och igen. Det blir därför väldigt dyrt att ha för många speciallösningar i systemet och de länder som slagit in på den vägen, bl.a. Danmark, har avrått oss å det kraftigaste för att göra samma misstag. De har därför en klart sämre lösning än vad vi har det i en rad aspekter, tro det eller ej.

Gustav 31/10 21:05

Du sätter fingret på något som jag faktiskt anser är centralt för frågeställningen kring varför man mycket sällan ser aktiva företrädare för FM ge sig in i debatten på bloggarna. Det handlar inte om att dra med svansen mellan benen, det känner jag väldigt få som faktiskt gör, men, det är faktiskt måttligt inspirerande att debattera på kommentarsfälten med anonyma individer, som ofta men inte alltid, i princip idiotförklarar den som ger sig in i debatten, beskyller en inkompetens, ryggradslöshet eller använder andra invektiv. Jag har lättare att ta att bli ”idiotförklarad” av någon som står för det öppet. Även om jag inte blivit förklarad mindre vetande (än i vart fall) av hemvärnskapteten Jan-Olov Holm så har han min fulla respekt för att han alltid står för sin åsikt, oaktat om jag håller med honom eller inte i den enskilda frågan.

När det gäller de seriösa bloggarna i sig som Skipper, Wiseman och några till har jag, som jag skrev en förståelse för att man håller sig anonym, mest för att det bibehåller interesset och låter argumenten tala snarare än att argumenten bedöms efter vem ”Skipper” egentligen är. Det spelar därför ingen roll om ”Skipper” är en fänrik, en kommendörkapten eller amiral.

Men, kommentatorerna hade i mitt tycke vunnit på att uppträda under eget namn. Det skulle säkert också rensa upp i den allmänna tonen och helt säkert underlättamöjligheterna att få in politiker, medarbetare på alla nivåer i FM, m.fl. i debatten.

Ibland far även ”Skipper” iväg. Inläggen kring Cecilia Widegren och Karin Enström vinner inga poäng hos någon av dem och de lär aldrig ens överväga att ge sig in debatten på just denna blogg. Ju högre skrik – desto lägre sannolikhet. Att ”bita märke” i någon är sällan konstruktivt och läsarna är tillräckligt kunniga ändå för att kunna dra sina egna slutsatser om vad som är riktat till den egna väljarkåren alternativt en del av den politiska verkligheten i övrigt och vad som är mer ”på riktigt”.

Commander

Tack och bra att du inte somnat in helt. Ska kolla i min STM (Signaltabeller Marinen) i morgon och återkommer.

Anonym 1/11 07:13 (m.fl.)

Oklart om det är mig du menar men det är ju ändå viss humor i att påstå att någon är feg när man inte vågar stå med eget namn…

Anonym 1/11 10:35

Inga kommentarer, går i linje med mitt inlägg. Hur att nå ut är frågan, där mottas tacksamt goda förslag. En annan att nyttja i info-sammanhang är ju Henrik Hjelt som också är RO, men han kanske är bränd mht den PRIO-film han gjorde för många år sedan…

Trident 1/11 16:48

Har missat ”Robotmålet i Arboga”, vad är det? När det gäller konstruktiv debatt så är såväl Kungl. Krigsvetenskapsakademien som Kungl. Örlogsmannasällskapet utmärkta forum för att säga sin mening även i känsliga frågor. Du är alltid välkommen att komma med raka debattinlägg till Tidskrift i Sjöväsendet, dock under eget namn. Det finns flera sådana där, bland annat det jag hänvisar till av Bo Rask i TiS nr 2/2013.

Tack också för positiv feedback i slutet av inlägg 2.

Bygdemajorens inlägg

Svar kommer på FM blogg i kommande månadsskifte enligt ovan.

Teaterdirektören 3/11 00:45

Först, jag ingår inte i Försvarsmaktsledningen (FML). Det finns för övrigt ingen som helst anledning för FML eller FM i övrigt att ge sig in i en debatt kring en fråga mellan en riksdagsledamot och Försvarministern. Är inte Peter Jeppsson nöjd med svaret kan han ju precisera frågan själv, det finns inget som hindrar honom i det.

Min egen erfarenhet från framläggningar för FML (de senare åren kring PRIO av naturliga skäl) är att det visst blir en bra och konstruktiv debatt men att den inte alla gånger förs öppet och publikt. Men, med viss insikt från mina jämnåriga kollegor i civila företag och på andra platser, så förs debatt inför och efter föredragningar oftare ute i FM än i de flesta större företag och andra myndigheter.

Kommentaren om vad jag anser om yngre kollegor begriper jag inte. Vad jag anser om anonyma kommentatorer har du uppfattat helt korrekt.

Har du en kopia på bilden på C-G Fant kan du ju skicka över den på lämpligt sätt.

Anonym 3/11 10:00 med kommentarer

Inga ytterligare kommentarer

Skipper
Väl i kommentarer för mig för denna gång. Forsatt lycka till med bloggandet!

GMY

Thomas Engevall

——————————————

Föredelen med egen blogg är att man kan besvara saker direkt, och det avser jag att göra med anledning av den förvisso ringa men ändå sakliga kritik som riktas mot den här bloggen och det som berör försvarsminister Enström och försvarsberedare Widegren.
Bloggen skriver inte OM Enström och Widegren som privatpersoner eller ens generellt som politiker. Det som däremot ofta tas upp på denna plats är i stället vad de säger och vad de skriver i sina roller som främsta företrädare för nuvarande försvarspolitik. Karin Enström är försvarsminister och således rikets främsta företrädare för Sveriges försvarspolitik. Cecilia Widegren har tre centrala roller. Vice ordförande i försvarsutskottet, Moderaternas försvarspolitiska talesperson samt inte minst som ordförande i försvarsberedningen som ska lägga grunden och inriktningen för vårt framtida försvar.

Jag har precis som Engevall konstaterar riktat mycket skarp kritik mot dessa båda damer i sina roller inom försvarspolitiken vid ett flertal tillfällen. Det tänker jag fortsätta att göra så länge deras uppfattning samt framför allt deras uttalanden går stick i stäv med min egen uppfattning.  Jag anser att deras upprepande skönmålning av läget har gått alldeles för långt, så långt att det i bland kan tangera att betraktas som lögn. Detta kommer jag aldrig att acceptera!

Jag har inga föreställningar om att dessa två kommer att ta en debatt på någon försvarsblogg, inte heller tror jag att de läser några försvarsbloggar. Johan Wiktorin gjorde för KKrVA räkning ett tappert försök genom sin intervju med försvarsministern. Men när svaren på frågan om vad ministern tycker är det sämsta beslutet som tagits istället besvaras frågan med vad hon tycker man gjort bra…. Ja, då är det ridå!

Dessa båda damer (och även flera andra försvarspolitiker) skulle vinna respekt om de bara sa som det var, att regeringens prioriteringar (läs ekonomi) inte medger mer, och att det är ett medvetet val man gör att inte satsa på FM. Nu säger man en sak och gör en annan. Det kan jag som försvarsvän och försvarsbloggare aldrig sitta still och bara acceptera. Det är bland annat därför vi försvarsbloggar existerar. Glöm aldrig det!

/ Skipper 

Finns alltid mer att göra

Bland annat mot bakgrund av det svenska Hemvärnet med de nationella skyddsstyrkornas möjligheter att stärka sin roll inom Host Nation Support har jag idag ställt förljande fråga till försvarsministern:

 Skriftlig fråga till statsrådet Enström: Hemvärnets samarbete med US National Guard.
Flera av Sveriges grannländer samarbetar sedan lång tid med US National Guard inom ramen för The State Partnership Program.
Norge samarbetar med Nationalgardet i Minnesota, Estland med dito i Maryland, Lettland med Michigan, Litauen med Pennsylvania och Polen med Illinois.

Samarbete är inte reserverat för Natomedlemmar. Sydafrika samarbetar med nationalgardet i delstaten New York och Thailand med dito i Washington, Israel med National Guard Bureau och Jordanien med Colorado.

– Vad avser statsrådet vidta för åtgärder, så att Hemvärnet med de nationella skyddsstyrkorna kan inleda ett samarbete inom The State Partnership Program med US National Guard?

Allan Widman

Grattis alla GRU-veteraner!

Missa inte specialfordonen, vissa som hämtade ur en science fiction-film.

Det var inte många dagar sen den årliga spetsnaz-dagen, men icke desto mindre firar Ryssland idag militära spanardagen som är en högtid för alla GRU-veteraner och firas sedan år 2000. Är det inte lite märkligt?

Förklaringen är att en stor mängd personer inom Rysslands olika militära spanings- och underrättelseenheter inte tillhör spetsnaz-förband, men även de uppskattar naturligtvis att bli firade. Nu är jag dock lite hädisk och väljer att som dagens filmklipp visa en ny dokumentärfilm om FSB:s spetsnaz. Du kanske redan har sett många ryska filmklipp, men detta är verkligen snäppet över det mesta som hittills har visats. Dessutom är det textat på engelska. Sen finns det numera ett direkt samband mellan FSB:s spetsnaz och de de olika militära spetsnaz-förbanden, för som Joakim von Braun och undertecknad visar i Ryska elitförband så finns sen början av detta år specialförbandet SSO, som efter behov tar in både GRU- och FSB-veteraner.

Klart bakåt?

Försvarsberedningen kom så äntligen till Baltikum. Under två dagar besöktes både Riga och Tallin. Såväl parlamentariker som regeringsföreträdare för länderna hade två råd till Sverige som ständigt upprepades; gå med i Nato och försvara Gotland.

Ett svenskt, och även finländskt, Natomedlemskap skulle förvisso gynna de baltiska länderna. Det strategiska djupet skulle öka, liksom säkerhetsnettot i alliansen. Samtidigt skulle balterna bli mer seniora medlemmar. Ingen vill vara sist, eller i detta fall, näst sist in.

Ett militärt försvar av Gotland ligger också i baltiskt intresse. Ända sedan den ryska påsken har försvarsministrar från andra sidan Östersjön varnat för att grannen i öster vill kunna skära av dem och hindra undsättning. Och så är det naturligtvis att den osänkbara ”luftförsvarskryssaren” Gotland har stor, potentiell betydelse för samtliga aktörer i norra Europa.

Man kan med fog säga att de ”råd” som våra baltiska grannar gav försvarsberedningen var högst egoistiska. Det hindrar emellertid inte att även svensk säkerhet skulle stärkas om vi följde dem. Till detta lär vi återkomma.

I övrigt finns det mycket gott att förtälja om utvecklingen i österled. Denna vecka tar Steadfast Jazz ordentlig fart, med viss svensk medverkan. Den 1 januari får även Lettland euron som valuta och inom kort lär Litauen följa efter.

Kanske allra viktigast de kommande veckorna blir vilken väg Ukraina väljer politiskt och ekonomiskt. EU lockar med ett frihandels- och associeringsavtal och Putin med den euroasiatiska tullunionen. Vid toppmötet i Vilnius i slutet av månaden faller av allt att döma avgörandet. Om Ukraina väljer Europa måste Julia Timoshenko släppas fri, vallagarna liberaliseras och de ryska påtryckningarna uthärdas.

Till de handelsrestriktioner som Putin redan lagt på Ukraina lär med all säkerhet också höjda gaspriser fogas – när vintern väl kommer. EU bör nu fundera på hur landet – på samma sätt som Moldavien – kan hjälpas när trycket från Ryssland ökas.

Ukrainas befolkning uppgår till över fyrtio miljoner och landets yta är större än Tysklands. Vladimir Putins makt och inflytande beror inte så lite på vilket val som detta land nu gör.  

Allan Widman

 

   

Gästinlägg: Konsten att svara men ändå inte!

Publicerar ett gästinlägg med anledning av försvarsminister Karin Enströms ”ickesvar” på Peter Jeppsson (s) skriftliga fråga angående avsaknad av regeringsbeslut som berör ombyggnad av två av marinens fartyg till vedettbåtar. Ett ämne som tagits upp här på bloggen tidigare.

/ Skipper   
————————————-

Hmmm.. Hur ska jag inleda?! Ska jag börja ”God dag Yxskaft” eller kanske ”Hallå personalen” eller ska jag nöja mig med ”God morgon fru försvarsminister”.
Jag klev upp ur sängen på morgonen, drog rutinmässigt fram ”paddan” för att scanna av det senaste nyhetsflödet och givetvis även Skippers blogg. Skipper hade sent kvällen innan lagt ut ett inlägg med rubriken ”Bedriver Karin Enström försvarspolitik i en annan galax?” Man log lite inombords åt rubriken, och såg fram emot ett stycke rolig läsning. Tyvärr tog det roliga slut där.

När man kommer till kärnan av inlägget, som är Karin Enströms replik på Peter Jeppsson (S) fråga avseende marinens personal- och rustningsplan, vänder morgonkaffet i strupen.

Repliken är inte så lång, man läser den med lätthet under en minut. Kort och koncist är alltid bra så länge innehållet är tillräckligt. Men nu är det så att det har gått några dagar sedan jag läste repliken första gången, och trots idogt letande i texten har fortfarande inte hittat svaret på Peter Jeppssons fråga.

Karin Enström inleder med texten ”Svar på fråga…” . Jag vägrar medvetet skriva att försvarsministern givit svar på frågan, därför använder jag mig av ordet ”replik” istället. Varför? Därför det inte går att hitta några svar i det hon skriver. Det hon gör är att skicka en text med massa politiska floskler om att Försvarsmakten ska bidra till nationell säkerhet, suveränitet och stöd till samhället etc. Ja, ni vet de där vanliga beskrivningarna av försvarets uppgifter som alla lärde sig redan som beväringar. Detta lyckas hon linda in i några välformulerade rader adresserat Peter Jeppsson.

Peter Jeppsson är själv gammal beväring. Han är dessutom marinofficer och sedan lång tid tillbaka engagerad i försvarsfrågor. Ursäkta mig fru försvarsminister, men jag är tämligen säker på att Peter Jeppsson inte är i behov av en förklaring av Försvarsmaktens syfte och uppgifter.

Lite lättvindigt skriver hon vidare att 

”Försvarsmakten ska med befintlig förmåga och resurser bistå det övriga samhället och andra myndigheter vid behov. Myndigheten har ett antal fartyg som bidrar till att lösa uppgiften. Bevakningsbåtarna och vedettbåten Jägaren vid bevakningsbåtskompaniet är några av dem”

Ok! Jag tolkar det som att ministern anser att Försvarsmakten har tillräckligt med befintliga resurser, ett antal fartyg som löser dessa uppgifter även om vi avrustar bevakningsbåtarna, Jägaren, korvetterna Stockholm och Malmö.

Vilka är då det där antalet fartyg? Kvar har vi Visbykorvetter, minjakter av Kosterklass och ubåtar. Ubåtar är en unik resurs men ersätter inte det som i sammanhanget efterfrågas. Minjakter har viss potential, men med tanke på deras fartresurser ersätter inte heller de vad som efterfrågas. Kvar har vi Visbykorvetter, som i många avseenden istället är överkvalificerade och med hänsyn till drift och personalkostnader är allt för kostsamma att nyttja över tiden för att upprätthålla sjötrafikkontroll, militär närvaro och beredskap vid och omkring vårt territorialhav.

Men vänta nu, har jag glömt något. Jag vill ju minnas att moderaterna deklarerade en satsning på stridsbåtar för ett tag sedan. I den satsningen kanske ingår ombyggnation så att dessa klarar två meters vågor, tillförsel av ett ledningssystem och en hyfsad spaningsradar. Nöjda sitter nu försvarsministern och hennes trogne påhejare Cecilia Widegren och tänker att saken är biff!

Skämt åsido, detta är allvarligt! 

Karin Enström, jag kan meddela att vi inte löser det du efterfrågar utan att göra kraftfullt avkall på kvalificerad övningsverksamhet. Du skriver att 

”Det är Försvarsmaktens ansvar att inom ram för tilldelade medel avdela personal och bemanna förbandet så att ansatt beredskap kan upprätthållas och uppgiften lösas”. 

Jag måste vänligast be ministern höja blicken och åtminstone försöka förstå! Förstå att vi i sammanhanget inte diskuterar tilldelade medel och vad som ska lösas inom denna ram. Förstå att vi står inför ett konkret faktum, en fysisk omöjlighet att lösa ställd uppgift på ett trovärdigt sätt och om ens överhuvudtaget! Detta för att ni av någon outgrundlig anledning vägrar ta beslutet om materiella åtgärder och livstidsförlängning av vedettbåtarna Göteborg och Kalmar. Försvarsanslag i all ära, ni kan ge oss hur många miljarder som helst, men utan fartyg gör vi ändå ingen nytta! Det blir som Peter Jeppsson uttrycker det, ett förmågegap avseende uppdraget territoriell integritet.
Peter Jeppsson ställer egentligen två frågor. 

”åtgärder […..] för att säkerställa att personalen kan behållas samt att beredskapen kan garanteras”

Den första frågan besvaras med mörtljud, dvs inte alls, och den andra med nonsens. En minister måste, oavsett partifärg, erfarenhet, kunskap och hänsyn till eventuell tidsbrist, kunna svara bättre än så här. Det är pinsam läsning och man blir rent ut sagt ursinnig när man läser vad Karin Enström skriver i sitt ”svar”.

Jag är ledsen om jag i min ingress använder uttryck som kan tyckas vara på gränsen till idiotförklarande. Men detta bleknar i jämförelse med den indirekta idiotförklaring Enström gör av Jeppsson genom sitt svar fyllt av nonsens. Han må vara socialist och politisk fiende till ministern, men han är ingen idiot. Respektlöst!

Blir det inte bättre än så här så återstår bara att säga God natt fru försvarsminister.

//SeaBear

Åter i tjänst!

Sinuhe anmäler härmed att han är åter i tjänst. 

Resan till landet Punt är avslutad och jag hoppas kunna publicera inlägg med någorlunda regelbunden periodicitet.

Det första ämne som jag vill beröra är ett ämne som är oerhört viktigt – nämligen hur Försvarsmakten i realiteten hanterar sin tidvis tjänstgörande personal. IO14, vad den än är värd numera, har ju ett stort antal befattningar som ska bemannas med t-personal (som kategorin får benämnas enligt FM PersI).

En god vän till mig har just kommit hem efter att ha tjänstgjort i en internationell militär insats. Till sin stora förvåning fick hon inte genomföra tjänstgöringen inom ramen för sin redan existerande tillsvidareanställning som reservofficer, utan ”erbjöds” i stället en extra anställning som tidsbegränsat anställd med stöd av lag (2010:449) om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser.

Lagen stipulerar i 2 § att ”Den som ska tjänstgöra i en internationell militär insats och inte har en anställning i Försvarsmakten får anställas särskilt för tjänstgöring i en sådan insats”.

Skrivningen är uppenbarligen avsedd för att vara verktyg för de fall där Försvarsmakten måste direktrekrytera för att kunna fylla upp i de fall som det inte finns redan anställd personal. Men – och detta är ett stort men – hon har redan en anställning i Försvarsmakten och hennes extra anställning torde därför strida mot skrivningen i § 2.

Rent praktiskt har detta fått till följd att hon gått miste om över 10 000 kr i skattefritt traktamente –  hon anställdes nämligen i det område där insatsen genomfördes och kunde inte räkna hemmet som skattemässigt tjänsteställe.

Hon har dessutom framhållit att hon inte ser någon som helst mening att vara reservofficer om det är så att reservofficersanställningen inte används när hon ska tjänstgöra. Man kan också fråga sig varför reservofficerarna påtvingades den internationella arbetsskyldigheten för om själva tjänstgöringen ändå ska ske inom ramen för en helt annan anställning.

Jag lämnar fältet fritt för kommentarer – om någon överhuvud taget läser detta.

GMY

Sinuhe