Månatliga arkiv: december 2014

Julkalender 2014: Lucka 9 – Målubåt

Utifrån erfarenheter från 1970- och framförallt 1980-talets ubåtsjakter beställde Marinen en miniubåt att använda som mål vid ubåtsjaktövningar. Då merparten av undervattensintrången på svenskt vatten under 80-talet bedömdes ha orsakats av miniubåtar, avsåg man med den egna miniubåten kunna öva ubåtsjakt på ett mer realistiskt sätt. Den svenskbyggda miniubåten kom att döpas till Spiggen II efter den ursprungliga miniubåten Spiggen som varit i tjänst från 1958-1970 som plattform för attackdykare.

Spiggen II gjorde god tjänst under 1990-talet och början av 00-talet och fyllde helt och hållet sitt syfte som realistiskt mål och bidrog även till taktikutvecklingen. Det är i mångt och mycket lärdomar från denna epok som Marinens förmåga till ubåtsjakt idag bygger på.

Under 00-talet såg man inte längre något större behov av att jaga ubåtar i Sverige – åtminstone inte ekonomiskt. Sålunda avvecklades Spiggen II och lades ett tag i malpåse. Så sent som på försommaren tillhörde ubåten fortfarande Försvarsmakten – ända tills den skänktes till Kalix kommun som museiföremål för att minna om ubåtsjakten i Törefjärden 1983. Föga visste man väl då att ubåtsjakt skulle komma i högsta ropet redan samma höst? (Helt oväntat lär det inte ha varit eftersom Försvarsmakten insatschef Anders Grenstad vid höstens underrättelseoperation berättade att det de senaste åren skett flera liknande händelser)

Nu är Marinen utan lämplig miniubåt att öva ubåtsjakt mot. I brist på sådan lär en lösning kunna bli att hyra in någon av de eventubåtar som finns. Representationen lär dock bli lidande med tanke på de på intet sätt är byggda för samma syfte som en militär. Att köpa tillbaka och iordningställa Spiggen II lär kosta motsvarande summa som att beställa en ny ubåt. Knappast något för Marinens mycket hårt ansträngda materielbudget.

Det är inte första gången Sverige går i fällan att avveckla ubåtsjaktförmåga. Samma misstag gjordes även på 70-talet när man parlmentariskt bestämde att Sverige skulle säkra fartygsskyddet med andra medel. Vilka medel lär aldrig ha klarlagts, varvid det på 80-talet fanns en lucka i Marinens förmåga just när det gällde ubåtsskydd. Redan för fyra år sedan uppmärksammades Marinens utdöende ubåtsjaktförmåga här på bloggen. Så rätt skribenten skulle komma att få. Vem vet, vi kanske hittar andra delar av den listan i kommande luckor?

Spiggen II vid dess ankomst till Töre hamn. Foto: okänd

Se gärna Göran Frisk tala om sina upplevelser av ubåtsjakterna på 80- och 90-talen och även höstens operation. Det är ord och inga visor och jag rekommenderar varmt att man lägger några minuter på att se hans framförande.

Lägger in en brasklapp om att lucka 10 kan komma att mycket sent eller också tillsammans med lucka 11.

Politikerutfrågningen 1/9: Stig Henriksson (v)


I lördags skrev jag ett inlägg där jag bland annat konstaterade att vi har bytt ut mer än hälften av ledamöterna i försvarsutskottet. Av den anledningen har jag har ställt tio frågor till dessa nya ledamöter i syfte att få höra var de står i dessa mycket centrala och viktiga frågor som de har att hantera i sitt nya och mycket viktiga ämbete.

Från och med i dag kommer jag att påbörja publiceringen av svaren och först ut blir Stig Henriksson som representerar Vänsterpartiet och som ersatt Torbjörn Björlund i försvarsutskottet.

Stig Henriksson är född 1955 i Yrttivaara, Gällivare kommun men representerar i dag Västmanlands län.  Stig är riksdagsledamot sedan valet 2014 och har tidigare varit kommunalråd och kommunstyrelseordförande i Fagersta kommun. Han var ledamot i Vänsterpartiets partistyrelse 2004–2006 och är det ånyo sedan 2014.

Här nedan redovisas Stig Henrikssons svar på mina tio frågor.
—————
Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?

IO14 är operativt relevant men lider stor brist på personal. Innan den är uppfylld kommer den inte att kunna lösa sina uppgifter. Dessutom hävdar vi att den måste kompletteras med ett modernt och troligen större dimensionerat Hemvärn för att uppgifterna ska kunna lösas. IO14 är anpassat efter ett rörligt försvar men utan ett kompletterande territoriellt försvar så får den svårt att lösa sin uppgift. I annat fall måste den dimensioneras till betydligt fler uppgifter.
De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?
Numerären i Marinen är troligen för liten idag. Exakt hur den ska dimensioneras är svårt att svara på, men man bör överväga frågan om ubåtar och amfibiestyrkor.
Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?
Vi har ju motsatt oss köpet av JAS 39E, det är en väldigt dyr affär. JAS C/D har förmågor, med någon uppgradering, som täcker våra behov några år till. Vid ett skarpt läge behöver vi nog ha minst 50-60 plan operativa samtidigt. Det är en stor kostnad men den är ändå mindre än vad inköp av JAS 39E innebär.
Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?
Gotland behöver i första hand ett utökat och mer modernt Hemvärn som är stationerat där. Om dessutom IO14 övar mer runt och på Gotland så räcker det. Då har vi kvar flexibiliteten samtidigt som det territoriella försvaret ger ett utrymme i tid.
Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?
Vi ser i första hand ett samarbete med de andra nordiska länderna. Vi har idag inlett ett djupare samarbete med Finland och även Norge är positiva, trots deras Nato-medlemskap. Det ger också bättre självständighet och fler möjligheter att samarbeta utifrån den aktuella situationen. Vi behöver också framhålla andra lösningar än det rent militära och då är ett utökat nordiskt samarbete mindre kontroversiellt än andra konstellationer.
Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?
Trycket på Nato-medlemskap hat ökat p.g.a. händelserna i Ryssland, men det är framför allt orsakat av politiska orsaker och inte rent försvarsmässiga. Situationen har, menar vi, utnyttjats av politiker och vissa politiska partier, för att lyfta fram ett mer ideologiskt perspektiv. När vi dessutom vet att Ryssland inte har ens 15% av USA:s försvarsbudget så blir bilden ännu tydligare. I debatten har det låtit som om vi har ryssarna stående på tröskeln, därav ropen på ett Nato-medlemskap, men det är långt till ett ryskt anfall på just Sverige. Vi behöver titta på samarbeten, vilket görs idag, men vi ska ta tid på oss och lyfta fram fler perspektiv. Därför ser vi inte något akut behov av att utreda just ett Nato-medlemskap nu. Men det behövs en breddad diskussion om vad ett medlemskap egentligen innebär. Nato har ju t.ex. medlemmar som innehar kärnvapen, vad innebär det för oss t.ex.
Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?
Den absolut viktigaste frågan är personalförsörjningen. Vår inställning är den att vi inte kommer att lösa det om vi inte på allvar börjar prata om att införa värnplikten igen. Det tillsammans med mer övningsverksamhet är det som måste prioriteras. Materialsidan är problematisk, men där kan vi upprätta en längre planering så att vi kommer i fas. Då behövs dock en ordentlig genomlysning av vilka prioriteringar vi behöver göra. Därav problemet med JAS 39E. Vi hade behövt lyfta andra frågor, t.ex. frågan om framtidens luftvärn.
Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)
Vi behöver framför allt omprioritera. Resonemanget om % av BNP är inte fruktbart, det är behoven som ska styra och då är BNP ett alldeles för grovt begrepp. Om vi idag ligger på 1,1 – 1,2 % så kan det innebära att vi kommer upp i 1,3 – 1,4 % men det är inte så relevant – vi ser det som en anpassnings efter Natos krav.
Var står du när det gäller RB 5? (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013 innebär att Försvarsmakten är anvisade att skära ned på personalkostnderna med 500 miljoner kronor årligen)
Viss relevans i RB 5. Det stora problemen kvarstår dock. Hur löser vi personalförsörjningen? Vilken material behöver prioriteras? Vilka samarbeten är acceptabla? 
Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?
Vi har idag en alldeles för låg uthållighet. Framför allt behöver civilförsvaret utökas och utvecklas. Vi har funderingar på att jämsides med den militära värnplikten införa någon slags civil värnplikt. ”Enveckasförsvaret” och ÖB:s utspel var ju egentligen en varningssignal. Vi behöver naturligtvis ha en tillräcklig uthållighet för att kunna försvara oss själva helt och hållet. Hur länge det behövs är ju svårt att sia om, men minst 3 månader är nog en försiktig gissning. Helst ska vi ha en framför hållning på ett halvår, beroende på hotbilden. Ansvaret ligger naturligtvis på det politiska planet, även om det i första hand blir Försvarsmakten, MSB och ett utökat Civilförsvar som sedan ska utveckla den verksamheten mot ett uthålligare försvar. Vi vet t.ex. att vi idag inte löser mer än 50% av vår livsmedelsförsörjning inom landet, vilket är alarmerande.

——————-
Därmed tackar jag Stig för svaren. I morgon publicerar jag ett nytt inlägg och då med svaren från Cecilia Widegrens/Annicka Engbloms avlösare, nämligen moderaten Lena Asplund.

Julkalender 2014: Lucka 8 – Kustrobot

Under den modernisering som skedde av Kustartilleriet under 80-talet började man planera för en landbaserad variant av den framgångsrika svenska sjömålsroboten robot 15. Erfarenheterna från de fartygs- och flygplansavfyrade versionerna var mycket goda och en montering av robotarna på lastbil skulle kunna ge Kustartilleriet möjlighet att verka på betydligt större avstånd (> 100 km) än vad man kunnat med sitt eldrörsartilleri (≈ 25 km) och tidigare kustrobotsystem. Man skulle därtill också uppträda rörligt och därigenom öka överlevnadsmöjligheterna jämfört med de fasta anläggningarna.

I mitten av 90-talet var det enda batteriet levererat och förbandet uppsatt. Det blev dock inte långlivat utan lades tillsammans med det övriga kustartilleriet ned i försvarsbeslutet 2000 eftersom det inte längre fanns något invasionshot över havet. Grannlandet Finland som har sina största problem med den långa landsgränsen mot Ryssland, köpte också robotsystemet eftersom det lämpar sig mycket väl till att behärska Finska Viken och man har det fortsatt i drift.

Som nämndes i gårdagens lucka har en viss eftertankens kranka blekhet uppstått kring Gotland tio år efter att Riksdagen beslutade av lägga ner samtliga förband på ön. På samma sätt som den aktör som behärskar Gotland, kan behärska luftrummet över Östersjön med ett markbaserat långräckviddigt luftvärnssystem, kan man även behärska havet med ett långräckviddigt kustrobotsystem. Det gäller så klart även Sverige. I sin rapport från i våras beskriver Försvarsberedningen problematiken med Gotland och talar åter om ett behov av kustrobotar och då på Gotland.

”Försvarsmakten bör också analysera och pröva möjligheten samt den operativa effekten av att det inom ramen för anskaffning av en ny sjömålsrobot kan vara möjligt att del av denna blir tillgänglig som markbaserad förstärkning på Gotland i form av kustrobot. En kustrobotvariant för basering på Gotland bör tillföras under förutsättning att det bedöms effektivt”

Liksom behovet av markstridskrafter på Gotland, togs frågan om kustrobotar på Gotland upp av försvarsministern i hans högtidstal på Kungliga Krigsvetenskapsakademien i onsdags där han anknöt just till ovanstående passage.

Läs gärna vidare hos Skipper om robotsystem 15KA samt om förslag på återtagande av kustrobot.

Betydelsen av Gotland

 

När jag var chef för Gotlands regemente och Gotlandsbrigaden i mitten på 90-talet sa jag ofta till mina medarbetare ”så länge det finns tre regementen kvar i Sverige så kommer Gotlands regemente vara ett av dem.  Allt annat vore vansinne. Jag fick fel i min prognos om vilka regementen som skulle bli kvar, dock helt rätt när det gäller hur begåvat det var att avrusta Gotland. Nedan försöker jag beskriva varför. Förutom att ge en beskrivning av Gotlands betydelse och hur ön skulle kunna försvaras kanske inlägget också bidrar till några funderingar hos läsaren avseende komplexiteten i militära operationer – det är en svår konst

(Inlägget har till sin huvuddel tidigare publicerats på KKrVa blogg)

Inlägget består av två delar (båda återfinns nedan). Första delen beskriver varför Gotland har en så stor strategisk och operativ betydelse, och också i vilka skeden av en kris ön skulle kunna vara hotad. Den andra delen siktar främst på att se på hur olika operativa faktorer påverkar försvaret av Gotland.

 

Del 1 Varför Gotland så viktigt, när i en kris eller konflikt är ön hotad

Gotlands betydelse

Paradoxalt nog har Gotlands militära betydelse ökat med de baltiska staternas Natointräde, men också på grund av den vapenutveckling som skett de senaste tjugo åren.

Att de baltiska staterna blev medlemmar i Nato 2004 innebär att alliansen har åtagit sig att försvara våra grannar på andra sidan Östersjön. För att det skall vara möjligt krävs att man kan operera fritt i östersjöområdet, främst då med flyg- och sjöstridskrafter. Under det Kalla kriget fanns det visserligen stora fördelar för Nato med att kunna genomföra operationer på och över Östersjön, men det var inte en absolut nödvändighet. Baltikum var ju då en del av Sovjetunionen. Nu är Nato förpliktigat att försvara de baltiska staterna. Kravet på att ha operationsfrihet i östersjöområdet har därmed blivit ett måste.

Den militärtekniska utvecklingen ger idag, och än mer i morgon, starkt ökade möjligheter att utnyttja Gotlands läge mitt i Östersjön. Tidigare, bara för ett trettiotal år sedan, så hade olika vapensystem som luftvärn och kustartilleri grupperade på Gotland en räckvidd på ca trettio kilometer ut från ön. Man kunde utan större risk flyga eller segla runt ön. Dagens moderna luftvärnsrobotar och sjömålsrobotar kan bekämpa mål på i storleksordningen 300-400 kilometers avstånd.

Den som kan gruppera sådana system på Gotland kommer att kunna göra det mycket svårt för en motståndare att operera på och över Östersjön. Från Bornholm i söder till Åland i norr, från det svenska fastlandet i väster till Baltikum i öster.

I händelse av en allvarlig kris, eller en konflikt i Östersjöområdet, kommer Gotland därför vara ett extremt attraktivt mål för alla inblandade parter. För Rysslands del skulle det vara en möjlighet att hindra Nato från att ingripa till stöd för de baltiska länderna genom att placera långräckviddiga luftvärns- och sjömålsbekämpningssystem på Gotland. Ett ryskt innehav av Gotland skulle också avsevärt försvåra Nato marina verksamhet i Östersjön, t ex ubåtsjakt.

Ur Natosynvinkel gäller det därför att se till att Ryssland inte kan skapa denna ”skyddsmur” för eventuella operationer i Baltikum. Men också, precis som i det ryska fallet, säkerställa egen operationsfrihet till havs och i luften för att kunna genomföra marina operationer i Östersjön i skydd av, eller understödda av, system grupperade på Gotland. D v s hindra ryska stridskrafter att kunna uppträda på och över Östersjön.

Att det vore en fördel att ha olika sensorsystem grupperade på Gotland säger sig självt.

Vi får heller inte glömma vad det skulle betyda för svensk operationsfrihet, främst då med våra flyg- och marinstridskrafter, om ön var i någon annans (ryska) händer. Vi skulle då ha det svårt att verka t o m i svenska kustnära områden, än mer på och över Östersjön. Vad skulle det innebära t ex för möjligheterna att omgruppera sjöstridsförband från södra till mellersta Sverige, eller att bedriva ubåtsjakt eller minröjning i våra kustnära områden? Om vi själva däremot hade långräckviddiga system på ön, luftvärn och kustrobotar, så skulle vi i ha en liknande ”skyddsmur” för fastlandet som Ryssland eftersträvar för eventuella operationer i Baltikum. Det skulle också vara svårt att starta operationer mot det svenska fastlandet utan att ta Gotland först. Även för vår del innebär möjligheten att ha sensorer på ön en avgjord fördel när det gäller förvarning om olika typer av företag riktade mot Sverige.

Till detta bör läggas den inte helt oväsentliga fördelen med att om en angripare är tvungen att ta Gotland, innan han kan genomföra mer omfattande operationer mot fastlandet, så ger det oss tid till förberedelser, t ex mobilisering och uppmarsch. Det behovet har inte på något vis bortfallit med en nya försvarsmaktsorganisationen, om nu någon trodde det.

När är Gotland hotat

En faktor, den kanske viktigaste, som måste vägas in när det gäller hur utforma försvaret av Gotland är att ett akut hot mot ön inte behöver uppstå först i samband med att en konflikt utbrutit i vårt närområde. Hotet finns redan i händelse av en kris, där såväl Nato som Ryssland befarar att krisen eventuellt kan leda till en konflikt. För båda parter kan det då vara frestande att tidigt gardera sig mot att den andre tar Gotland, i det fall krisen skulle övergå till en väpnad konflikt.

Frestelsen att ta ön och nervositeten över vad den andre eventuellt kan tänkas göra kommer att vara speciellt stor om ön är ett militärt vakuum – det kostar ju då så lite, både i tid och resurser, att förbättra sitt eget läge. I allra värsta fall kan denna önskan att gardera sig mot en presumtiv motståndares eventuella framtida intentioner vara det som utlöser en militär konflikt i östersjöområdet.

Här måste man också överväga hur ett tidigt ryskt innehav av Gotland skulle kunna påverka Nato:s vilja att överhuvudtaget ingripa till försvar av de baltiska staterna. Kan det uppstå en situation där Nato på grund av det ser det som omöjligt att i tid göra något militärt substantiellt innan det uppstått ett ”fait accompli” i Baltikum? Startar då Nato (USA) ett storkrig för att då återerövra de baltiska staterna? Tveksamt.

Sammantaget talar därför mycket för att vår förmåga att försvara Gotland kan ha en avgörande betydelse för inte bara Sveriges säkerhet, utan också för säkerheten och stabiliteten i hela Östersjöområdet.

 

Del 2 Styrande principer för försvaret av Gotland

Bli inte förförd av skenbart enkla lösningar

Oberoende av hur en kris eller en konflikt uppstår och utvecklar sig så kommer Gotland med stor sannolikhet alltid att vara ett förstahandsmål för alla inblandade. Att då, som den svenska planeringen ser ut idag, förlita sig på att vi skulle få tid och möjlighet att skapa en rimligt avskräckande militär närvaro på ön genom att tillföra resurser från fastlandet innebär en extrem risktagning.

Man kan undra över hur stor riskvilligheten kommer att vara när det gäller att lasta någon av våra fåtaliga bataljoner, med nödvändiga stödfunktioner, på en gotlandsfärja när det föreligger ett ubåtshot. Ett hot som kan vara mycket reellt redan innan en öppen konflikt utbrutit. Vem sänkte färjan? Beskyllningarna och motbeskyllningarna kommer att vara många – bevisen få.
Att i ett senare skede när konflikten är ett faktum försöka transportera större enheter till ön vore inte bara att ta stora risker – det vore ren dumdristighet.

Ska man dessutom dra erfarenheter av den pågående Ukrainakrisen så står det klart att Rysslands förmåga att dolt förbereda, och sedan genomföra, ett strategiskt överfall redan idag är god, den lär inte bli sämre. Hur lång tid kommer det att finnas för att mobilisera och samla resurser från hela Sverige, artilleri från Boden, luftvärn från Halmstad, mekaniserade förband från Skövde, och därmed skapa den styrka som kan skeppas till Gotland? Kommer vi ens ha information nog, och hinna fatta beslut, om att sätta flyg- och marinstridskrafterna på krigsfot innan något händer? Det kan vi bara spekulera i – några säkra svar finns inte – det måste också finnas med i med i kalkylen.

Påståenden om att de på Gotland uppställda fjorton stridsvagnarna snabbt skulle kunna komma till verkan, om så behövdes, är obegripliga. Redan i början av det andra världskriget stod det klart för alla att rena stridsvagnsförband utan stöd av infanteri, artilleri, ingenjörer mm hade en mycket begränsad verkan. Det gäller även idag. Dessutom, att i dagens stridsmiljö försöka sätta in mekaniserade förband utan luftvärnsskydd är en orimlighet om man själv inte har en total luftöverlägsenhet – en mycket osannolik situation när det gäller Gotland.

Att en ökad övningsverksamhet på och kring Gotland skulle bidra till att stärka försvaret av ön är sant. Det skulle ge berörd personal ökade kunskaper om hur ön kan och bör försvaras. Man kommer att ha tänkt igenom hur olika faktorer hänger ihop, och också praktiskt övat t ex hur flygstridskrafterna kan samverka med fartygsförband vid sjömålsbekämpning, hur flygstridskrafterna kan kraftsamlas för att möta ett luftlandsättningsföretag mm. Den typen av övningar bör därför genomföras. Men det löser inte det grundläggande problemet – att försvara Gotland. Såväl flygsystemet som marinens ytstridskrafter verkar i huvudsak intermittent – hög effekt under begränsade tidsperioder – det räcker inte. Mer om det nedan.

En ökad ubåtsförmåga, som vissa föreslagit, vore också en viktig komponent i att försvåra, och därmed avskräcka från, överskeppningsföretag riktade mot Gotland. Ubåtssystemet är dock inget ”snabbreaktionssystem”. Det kommer bäst till sin rätt när det rör sig om utdragna operationer där motståndaren är tvungen att över längre tid tillföra resurser av olika slag: underhåll, förstärkningar etc. Om en motståndare tvingas till att genomföra en mer omfattande operation mot Gotland (eller någon annan del av Sverige) kommer systemet vara av mycket stort värde.

Att i alla lägen, eller ens några lägen, ha tillräckligt stora markstridsförband på Gotland för att enbart med dessa avvärja ett angrepp, där angriparen sannolikt är beredd att satsa ganska mycket m h t de stora strategiska och operativa vinster som står på spel, är inte möjligt. Dock, om finns de där så krävs det att angriparen sätter in tillräckliga resurser för att slå dem, och det tar tid.

Marin- och flygstridskrafter kan alltid för en kortare tid bli ”undanträngda” från ett operationsområde om en angripare kraftsamlar sina (överlägsna) resurser i tid och rum. Likaså kan t ex robotanfall mot våra flygbaser eller minutläggning i fartygsleder, från ubåtar eller från luften, försena insatserna. Det kan ge angriparen tid för luftlandsättningar eller landstigningar. Om vi kan vidta lämpliga motåtgärder, t ex snabba banreparationer och minröjning av leder så uppnår angriparen dock bara en fördröjningseffekt. Likaså så kan inte en motståndare, lika lite som vi, hålla stora mängder flygplan i luften under en längre tid. Våra flyg- och marinstridskrafter kan komma igen, om stödfunktionerna finns, och är rätt utformade.

Jag tänker här inte gå in på olika typer av vilseledningsoperationer som t ex” pyromanmodellen”. Det är viktigt att vi inte öppnar upp för möjligheten att snabbt besätta ön medan ”brandkåren”, flyg och marin, är på en annan plats. Inte heller har jag diskuterat olika kuppvarianter vid inledningen av en kris. Beväpnade ”turister” som anlänt dagarna innan, ”nödlandande” civilt flygplan, stort fartyg som fått ”haveri” och löper in i en gotländsk hamn. Situationer som inte kan mötas med jaktrobotar, torpeder eller genom att förband skall skeppas till ön.

Det finns ingen enkel modell där man med något, eller några, enstaka system kan skapa ett rimligt starkt, avskräckande, försvar av Gotland – men det finns lösningar.

Lösningen

Det operativa problemet är: ön kan inte försvaras med bara markstridskrafter, det samtidigt som risken är stor att flyg- och marinstridskrafter kan ha problem att ingripa i tid (en angripare kommer göra sitt bästa att så är fallet), och att vissa system (ubåtarna) verkar bäst över en längre tidsperiod. Lösningen bör därför sökas i att försöka skapa en situation där en angripare tvingas till en så omfattande, och över tiden utsträckt, operation så att våra flyg- och marinstridskrafter kan utveckla den mycket stora potential som finns i systemen.

Tidigare, under det Kalla kriget, var detta inget större problem (allting är relativt). Vi räknade med att få en viss förvarning. Det krävdes omfattande förberedelser för att starta en så stor operation som det skulle behövts för att anfalla Sverige, även om vi inte heller då inte kunde bortse från kuppartade inledande insatser, men de hade en angripare varit tvungen att följa upp med stora förstärkningar genom luften och på havet. Vi hade därför ett mobiliseringssystem där vissa förband (ett tjugotal bataljoner, delar av KA mm) redan var gripbara redan inom 24 timmar, de övriga kvalificerade förbanden (brigaderna) inom senast 96 timmar.

För att organisera försvaret av Gotland rådde liknande tidsförhållanden. Flyget och marinen hade dessutom generellt sett högre beredskap än armén. Det skulle ha krävts stora resurser och lång tid att för att genomföra en operation i Sverige. Flyg- och marinstridskrafterna skulle därmed haft många möjligheter att komma till verkan.

Problemet idag är att det är de kuppartade insatserna som är det primära hotet – en angripare som snabbt vill kunna ”låna” begränsade delar av vårt territorium – inte den över tiden långdragna storinvasionen.

Här kan vi nu se konturerna av ett koncept för försvaret av Gotland. Om en angripare alltid, oberoende av hur överraskande ett angrepp genomförs, måste räkna med att möta kvalificerade markstridsförband på ön så tvingas han att sätta in tämligen stora resurser för att snabbt och med rimlig säkerhet kunna erövra ön. En luftlandsättnings- eller landstigningsoperation blir därmed så omfattande och så tidskrävande att våra marin- och flygstridskrafter kan komma till verkan, även om de inledningsvis p g a angriparens motåtgärder haft svårigheter att utveckla full effekt.

En viktig bieffekt är att förberedelser för en så omfattande operation eventuellt också upptäcks. Det skulle ge oss tid för att sätta Försvarsmakten på ”krigsfot” – det tar ett antal dagar. Här spelar även snabbt gripbart eget luftvärn på ön en avgörande roll då det täcker upp de tidsperioder där flygstridskrafterna inte kan komma till verkan. Därmed bidrar de, förutom att de försvårar luftlandsättningar och attackföretag, också till att framtvinga en förbekämpning som ökar andra systems verkan, främst då flygstridskrafternas. Försvaret av Gotland är i alla avseenden en gemensam operation – det finns inga enkla patentlösningar där något enskilt system kan lösa problemet.

En intressant option, eller snarare ett viktigt komplement, till försvaret av Gotland skulle vara anskaffning av flygplansburna långräckviddiga attackvapen för bekämpning av markmål. Med sådana skulle man kunna minska effekterna av ”undanträngning”. Vapnen kan sättas in på mycket långa avstånd mot anläggningar som en angripare använder för sin styrketillväxt, t ex Visby flygplats och Slite. I en efterhandssituation skulle vi med sådana vapen också kunna påverka de system som en angripare grupperat på ön. Mot alla typer av vapen finns det dock motmedel, även mot dessa. Men det skulle framtvinga ytterligare ett varv i den för oss gynnsamma spiralen – angriparen måste tillföra ytterligare system till ön, operationen blir större, vi får längre tid och fler möjligheter att påverkaverka honom. Långräckviddiga markrobotar avfyrade från fastlandet skulle delvis fylla samma funktion.

Ett tänkesätt som jag ibland stött på, men som inte framförs offentligt av tämligen uppenbara skäl (gotlänningarna skulle tycka det är mindre roligt och det skulle kunna skapa tveksamheter avseende Sveriges vilja att försvara ön), är att resurser som placeras på Gotland är ”förlorade” och därmed inte finnas tillgängliga för att försvara fastlandet. Förutom att det är en moraliskt förkastlig ståndpunkt så har den också mist all relevans i dagens strategiska läge, vilket borde ha framgått av mina tidigare resonemang.

 

Avslutning

Sammantaget så innebär dagens situation att försvaret av Gotland borde vara en mycket högt prioriterad uppgift – en av de högst prioriterade. Försvarskonceptet bör utformas på ett sådant sätt att en angripare tvingas sätta in stora resurser, och att ön inte kan tas snabbt i ett tidigt skede av en kris eller konflikt. Det som framtvingar en stor resursinsats hos en angripare är att han kan förvänta sig motstånd på ön – kvalificerade markstridsförband. De utgör samtidigt ett trovärdigt kuppförsvar. Finns där även långräckviddigt luftvärn och kustrobotar som måste elimineras blir kravet att ta ön nästan tvingande, om han planerar en operation mot fastlandet. Genom att angriparen tvingas att genomföra en större och över tiden utsträckt operation skapas möjligheterna att utnyttja den höga effekt som våra flyg- och marinstridskrafter kan utveckla.

Är vårt totala koncept trovärdigt kanske vi också kan uppnå det som måste vara det övergripande målet, avskräcka från ett angrepp. Hur mycket resurser kan han i slutändan avdela – vi har eventuellt höjt tröskeln till en nivå där han avstår.

Försvaret av Gotland är en gemensam uppgift för alla delar av Försvarsmakten där de olika systemen förstärker varandras möjligheter att verka. Banreparationstjänsten på Ärna, minröjningsförmågan i Hårsfjärden, likaväl som luftvärnskompaniet som mobiliserar inom ett fåtal timmar i Hemse är delar av försvaret av Gotland. Att avstå från en eller flera komponenter i detta ”system av system” innebär att effekten i alla delsystem nedgår.

För den som vill läsa om hur ett försvarskoncept för Gotland skulle kunna se ut mer i detalj se: http://kkrva.se/gotland-ibland-kravs-speciella-losningar/

 KN                                                             

Uppdaterat: Rysk advent!

Vi har ett nytt läge – igen! När vi svenskar satt hemma i stugvärmen och tände andra adventsljuset och värmde på glöggen så passade Ryssland istället på att sända politiska budskap till alla västländer runt Östersjön. Klockan 15.00 flög det ryska strategiska bombflyget in över Östersjön med totalt sex bombflygplan varav två stycken Tu-22 M3 samt fyra stycken Tu-95 Bear.

Att Ryssland numera regelbundet flyger med bombflygplan av typen Tu-22 M3 över Östersjön börjar tyvärr bli något av en ny normalbild. Det var dessa flygplan som flög in över Östersjön under händelsen som numera är mer känd som ”ryska påsken” där man bedömt övade kärnvapenanfall mot svenska mål.

Ryska påsken innebar ett nytt läge, och nu ser vi ett nytt läge igen där nivån har höjts ytterligare ett steg då man nu även tar in fyra flygplan av typen Tu-95. Frågan är om Ryssland någonsin tidigare flugit med den flygplanstypen över Östersjön? Förmodligen inte.

Troligtvis flög man med Tu-22 och Tu-95 redan under gårdagen, då i närheten av Finland. Det gick rykten om detta men kunde aldrig bekräftas fullt ut. Det intressanta och samtidigt mycket oroväckande är att Finland igår firade sin självständighets dag efter att landet år 1917 förklarade sig självständigt från Ryssland. I går kom även rapporter från Norge att det Norska flygvapnet flugit överljud och orsakat en ljudbang. Detta gör man i normalfallet enbart när man har mycket, mycket bråttom till att hinna ifatt något som är av stort intresse.

Det unika med att Ryssland i dag flyger med Tu-95 över Östersjön är dels att flygplanet har en mycket lång räckvidd och dels att den är avsedd för att bära kärnvapenladdade kryssningsrobotar av typen Kh-55 (NATO AS-15 Kent) med en räckvidd på upp till 3000 kilometer och med en nukleär laddningsvikt på 200 kiloton.

Men det mest anmärkningsvärda är att det egentligen bara finns en enda anledning för dessa flygplan att flyga här överhuvudtaget. Räckvidden på robotarna är så pass stor att det inte finns någon anledning att flyg ut över Östersjön för att bekämpa mål i området. Av detta kan man bara dra en slutsats, nämligen att det enbart handlade om att sända politiska signaler!

Flygföretaget som omfattade totalt sex strategiska bombflygplan uppvaktades av flera olika länders incidentberedskap. Bland annat från den Baltikum, Danmark,  Finland samt från minst ytterligare ett land.

Först ut att rapportera detta var en av Sveriges civila signalspanare @uascan som ofta är först ut med den här typen av nyheter. Jag är djupt imponerad av precisionen i den realtidsrapportering som levereras. Utan denna rapportering så hade denna händelse förmodligen passerat relativt obemärkt förbi även om den något senare även bekräftades detta även via Lettiska försvaret.

NATO Baltic Air Policing QRA F-16 jets on 7 DEC scrambled to intercept RU Armed Forces 4x Tu-95; 2x Tu-22 over the Baltic Sea.
— NBS (@Latvijas_armija) 7 december 2014

Vi ser nu en markant förändring i beteendet från rysk sida och det där med att Östersjön av Sovjetunionen har omnämnts som ”Fredens Hav”är intressant…. Om våra politiker mot alla odds är av den uppfattningen så är det nu hög tid att revidera den.

Någon normalbild kan vi snart inte relegera till eftersom den numera ständigt förändras.

Uppdaterat 17:00: 
Nu rapporterar även Expressen om händelsen, dock utan att nämna detaljerna om Tu-95. Från Försvarsmaktens sida kommenterar man det så här när Expressen ringer upp.

Det handlar om en marin övning på internationellt vatten som Ryssland genomför, säger Therese Fagerstedt, vakthavande informatör på Försvarsmakten.

– Jag vet faktiskt inte om vi har information om den här övningen sedan innan. Den har varit pågående i några dagar. Vi har följt den och det har inte varit några konstigheter. Vi har inte blivit kränkta, säger Therese Fagerstedt.

Uppdaterat 17:43
Nu har även Aftonbladet nåtts av nyheten.

Rysk advent!

Vi har ett nytt läge – igen! När vi svenskar denna söndag satt hemma och tände andra adventsljuset och värmde glöggen så passade Ryssland på att sända politiska budskap till alla västländer runt Östersjön. Alldeles nyss flög man in över Östersjön med sex strategiska bombflygplan varav två stycken Tu-22 M3 samt fyra stycken Tu-95 Bear.

Att Ryssland numera flyger med Tu-22 regelbundet över Östersjön börjar tyvärr bli en ny normalbild. Det var dessa flygplan som flög in över Östersjön under händelsen som numera är mer känd som ”ryska påsken”och där man bedömt övade kärnvapenanfall mot svenska mål.

Men i dag har vi ett helt nytt läge då man även tar in fyra flygplan av typen Tu-95. Frågan är om Ryssland någonsin tidigare flugit med den flygplanstypen över Östersjön? Förmodligen inte.

Förmodligen flög man med Tu-22 och Tu-95 redan under gårdagen i närheten av Finland. Det gick rykten om detta men kunde aldrig bekräftas. Intressant är att Finland igår firade sin självständighets dag sedan man 1917förklarade sig självständigt från Ryssland.

Det unika med att Ryssland flyger med Tu-95 över Östersjön är dels att flygplanet har en mycket lång räckvidd och dels att den är avsedd för att bära kärnvapenladdade kryssningsrobotar. Men det mest anmärkningsvärda är att det bara finns en enda anledning för dessa flygplan att flyga här. Räckvidden på robotarna är så stor att det inte finns någon anledning att flyg ut över Östersjön för att bekämpa mål i området. Av detta kan man bara dra en slutsats, nämligen att det enbart handlade om att sända politiska signaler!

Flygföretaget som omfattade totalt sex strategiska bombflygplan uppvaktades av flera olika länders incidentberedskap. Bland annat från den Baltikum, Danmark,  Finland samt från minst ytterligare ett land.

Först ut att rapportera detta var en av Sveriges civila signalspanare @uascan som ofta är först ut med den här typen av nyheter. Jag är djupt imponerad av precisionen i den realtidsrapportering som levereras. Utan denna rapportering så hade denna händelse förmodligen passerat relativt obemärkt förbi även om den något senare även bekräftades detta även via Lettiska försvaret.

NATO Baltic Air Policing QRA F-16 jets on 7 DEC scrambled to intercept RU Armed Forces 4x Tu-95; 2x Tu-22 over the Baltic Sea.
— NBS (@Latvijas_armija) 7 december 2014

Vi ser nu en markant förändring i beteendet från rysk sida och det där med att Östersjön har omnämnts som ”Fredens Hav”är intressant…. Om inte våra politiker redan har gjort det, så är det nu hög tid att revidera den uppfattningen.



Uppdaterat: 
Nu rapporterar även Expressen om händelsen, dock utan att nämna detaljerna om Tu-95.

Julkalender 2014: Lucka 7 – Det gotländska vakuumet

I Försvarsbeslutet år 2000 avvecklades mycket stora delar av det svenska försvaret. Till del handlade det om att kompensera den underfinansiering på ca 12 miljarder kr som rådde efter det föregående försvarsbeslutet 1996, men även att regeringen med stöd av Centerpartiet såg möjligheter att omfördela 4 miljarder kr per år till vården. Möjligheter fanns att med det nya omvärldsläget hämta ut denna ”fredsutdelning” ur försvarsbudgeten och samtidigt fortsätta omställningen av försvaret mot internationella uppgifter. Bland de många nedläggningar som genomfördes runtom i landet, blev Gotland av med alla sina militära förband utom det mekaniserade regementet P 18. Försvann gjorde kustartilleriregementet KA 3 i Fårösund, luftvärnsregementet Lv 2 och artilleriregementet A 7 i Visby.

Respiten för P 18 skulle dock inte bli långvarig. I försvarsbeslutet 2000 hade man inte vågat avveckla alla förband på Gotland utan istället betonade man vikten av att markstridsförband fanns kvar där. I försvarsbeslutet 2004 lades dock regementet ner tillsammans med ungefär hälften av de förband som hade överlevt försvarsbeslutet 2000. Det hade visat sig att den omställning i försvarsbeslutet 2000 som skulle göra försvaret billigare, i själva verket inte blivit så billig. Därtill skulle nu ytterligare 3 miljarder kr sparas per år i försvarsbudgeten enligt överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Fokus skulle nu närmaste helt och hållet vara internationella insatser och dimensionerande var då främst övningsfält. Ett förbands betydelse för ett eventuellt framtida behov av nationellt försvar tillhörde därför inte urvalskriterierna. Därmed blev Gotland helt utan fast militär närvaro med undantag för bastroppen på Visby flygplats och de ca 600 hemvärnssoldaterna. Det är förmodligen ingen idag som rakryggat skulle uttrycka åsikten att om man skulle bygga ett helt nytt svenskt försvar från grunden så skulle Gotland vara utan militära förband, men så ser situationen ut just nu. Resonemanget gäller för övrigt stora delar av den övriga lokaliseringen av militära förband, vilket är ett resultat av försvarsbeslutet 2004.

Historien ville som sagt annorlunda och tre år efter att P 18 lagts ner inträffade kriget på Georgien och det militärstrategiska faktum som varit känt sedan människan började korsa Östersjön – den som kontrollerar Gotland har också möjlighet att kontrollera havet och påverka de omgivande staterna. Sedan början av 1900-talet har människan också intagit den tredje dimensionen varvid nu Gotland inte bara är väsentligt för att kontrollera det omgivande havet, utan också luftrummet. I takt med den negativa omvärldsutvecklingen har detta blivit allt tydligare och för de baltiska staterna utgör en svensk kontroll av Gotland en förutsättning för att NATO ska kunna förstärka dem i händelse av en kris. Den svenska markering som hittills gjorts var att förrådsställa ett stridsvagnskompani på ön och efter kriget i Ukraina, förstärka övningsverksamheten på ön.

När försvarsminister Peter Hultqvist i onsdags höll sitt högtidstal på Kungliga Krigsvetenskapsakademien kan vi konstatera att mycket har hänt sedan 2004. I talet återkom Hultqvist flera gånger till Gotland och öns militära betydelse – en skarp kontrast till den förra regeringen. Gotlands betydelse var även något Försvarsberedningen framhöll i sin rapport i våras. Hultqvist berättade vidare att den första fråga han mötts av vid besöken i alla de tre baltiska staterna var hur Sverige avsåg att trygga Gotland eftersom Gotland är av så strategisk betydelse för ländernas fortsatta oberoende. Hultqvist uteslöt därför inte en framtida ”basplatta” på Gotland med återigen permanent militär närvaro.

Man kan konstatera att tiderna förändras och att det i många fall är just det vi nyss avvecklat (eller för den delen håller på att avveckla) som återigen behövs.

Jag rekommenderar vidare läsning om Gotlands betydelse hos generalmajor Karlis Neretnieks, Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

Utfrågning av våra nya försvarspolitiker



I samband med det senaste riksdagsvalet fick vi som bekant en hel del nya politiker i riksdagen. Därmed blev det också en omsättning i riksdagen olika utskott. Försvarsutskottet var ett av utskotten som fick många nya ledamöter och därför tänkte jag genom ett antal inlägg hjälpa er läsare att ta reda på var dessa nya försvarspolitiker står i ett antal högaktuella frågor som de har att ta ansvar för inom sitt nya förvärv.

Försvarsutskottet består av 17 ledamöter. En del av dessa känner vi sedan tidigare. Försvarsutskottets nya ordförande Allan Widman (fp) är förmodligen den mest kända inom försvarskretsarna. Kvar i utskottet från tidigare mandatperiod sitter förutom Allan Widman även följande ledamöter.

Hans Wallmark (m)
Johan Forssell (m)
Åsa Lindestam (s)
Peter Jeppsson (s)
Kent Härstedt (s)
Mikael Oscarsson (kd)
Mikael Jansson (sd)


Nya Ledamöter

Men nu är det inte de gamla, utan istället de nya ledamöterna och deras åsikter runt försvarsfrågan som vi ska fokusera på. Omsättningen i utskottet har som sagt varit stor och det är inte alltid positivt i tider då det verkligen behövs kontinuitet och stabilitet inom försvarspolitiken.
Men nu förhåller det sig ändå som så att vi har nio nya ordinarie ledamöter vilket innebära att mer än 50% av utskottet är utbytt. Med tanke på det allvarliga läget i omvärlden samtidigt som vårt eget försvar inte bara är anorektiskt avseende storlek och numerär, samt att behovet av materielomsättning är enormt så finns det all anledning att ta pulsen på våra nya ledamöter då det är dessa individer som ska utskottsbereda alla ärenden som har direkt bärighet på vårt framtida försvar.
De nya ledamöterna i försvarsutskottet är nedanstående:
Stig Henriksson (v)
Daniel Bäckström (c)
Roger Richtoff (sd)
Jan R Andersson (m)
Lena Asplund (m)
Jakop Dalunde (mp)
Alexandra Völker (s)
Mattias Ottosson (s)
Paula Holmqvist (s)
Samtliga ledamöter fick i slutet av november tio korta frågor att besvara. Frågor som är minst sagt högaktuella och av den karaktären att ledamöterna ofrånkomligt kommer att tvingas sätta sig in i dessa inom ramen för utskottets arbete. 
De flesta har svarat mycket utförligt vilket är bra! Någon har svarat kortfattat, och några har inte svarat överhuvudtaget (ännu) vilket givetvis är olyckligt då det i värsta fall kan uppfattas som att intresset för det nya politikområdet är svalt. 
Jag har informerat de ledamöter som inte har svarat om att de fått utsträckt tid till söndag då jag avser påbörja redovisning av svaren här på bloggen från och med måndag.

Frågeställningar:

  • Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?
  • De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?
  • Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?
  • Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?
  • Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?
  • Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?
  • Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?
  • Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)
  • Var står du när det gäller RB 5 (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013)?
  • Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?

Först ut blir Vänsterpartiets nya utskottsledamot Stig Henriksson som har ersatt tidigare ledamoten Torbjörn Björlund. Henrikssons svar kommer att publiceras på måndag.

Julkalender 2014: Del 6 – Robot 75

Till Attackviggensystemet anskaffades i slutet av 70-talet en ny attackrobot för anfall mot markmål och fartyg. Roboten var den amerikanska AGM-65 Maverick och kom i Sverige att kallas robot 75 efter det år då den beställdes. Versionen som beställdes var den första av de många versioner som sedan skulle komma av AGM-65. Målsökaren var en TV-målsökare som innan skott låstes på det tilltänkta målets kontraster och därefter skedde avfyring och roboten sökte sig själv fram till målet och flygplanet kunde undanmanövrera. Då robotens målsökare själv ledde roboten mot målet kunde målet är vara rörligt och typmålet kan sägas vara en stridsvagn. Stridsdelen utgjordes i grundversionen av en drygt 50 kg laddning med riktad sprängverkan, vilket är något för reaktivt pansar att försöka motverka. I Sverige utvecklas även varianten Robot 75T (som i tung) med en tyngre minstridsdel (briserar efter inträngning), avsedd för fartyg, byggnader, brofästen etc.

Rb 75 infördes redan från början på JAS 39-systemet och gav möjlighet att bekämpa fordon och stridsfordon, mindre fartyg och mindre byggnader. Bekämpning kunde ske av rörliga mål och dessutom medgavs ett låghöjdsuppträdande där piloten i målområdet gjorde en upptagning från lägsta höjd (under radartäckning och med flygning på sådant sätt att korthållsluftvärn hade svårt att verka) under de sekunder det krävdes att låsa in målet och avfyra roboten, för att därefter göra undanmanöver och dra sig ur på lägsta höjd igen. Roboten gick dock att använda från högre höjder också. Det här gjorde att man också var mindre väderkänslig för lägre molnbaser vilka är frekventa i Sverige. Tyvärr intregrerades aldrig Rb 75T på JAS 39 eftersom historien hade tagit en ny vändning vid den avsedda tidpunkten då de sista Viggen gick ur organisationen.

I mitten av 00-talet blev istället fokus på internationella insatser och försvarsbudgeten krympte markant. Flygvapnet kom då att istället satsa laserstyrda bomber av typen GBU-12 som bättre skulle passa i internationella insatser och var det som de flesta NATO-länder använde. GBU-12 var därtill den minsta av de laserstyrda bomberna vilket gav lägre risk för ”collateral damage”, men betyder samtidigt en kraftig begränsning i de mål som kan bekämpas. För internationella insatser skulle detta inte vara något problem. Ej heller det faktum att man måste belysa målet från fällning till träff. Detta skulle antingen göras av markförband eller genom att man flög över luftvärnet, då de potentiella insatsområden inte skulle innebära något värre markhot än korträckviddiga luftvärnssystem. Robot 75 kom därmed aldrig att integreras på JAS 39C och därmed hade man också avsagt sig förmågan att kunna verka mot rörliga mål och reducerat förmågan att verka mot stridsvagnar och andra hårda mål, då stridsdelen på en GBU-12 är mindre än den på Maverick och ej avsedd för just hårda mål. Ska man vara ärlig så var heller inte målsökare på robot 75 så mycket att hurra för då den byggde på 70-talsteknologi. Exportkunden Ungern valde dock att köpa och integrera andra mer moderna versioner av Maverick på sina JAS 39 och använder dem med gott resultat idag.

Vid ungefär samma tidpunkt som beslut fattades om att ej låta robot 75 leva vidare i JAS-systemet hade Sverige fått ett erbjudande av robotens tillverkar om modifiering av befintliga robotar med moderna digitala tv-målsökare med valbar zoom och även IR-målsökare, vilket man dock tackade nej till trots utmärkt funktion hos dessa. Laserstyrda bomber bedömdes räcka för de insatstyper man såg som troliga, samt givet de ekonomiska ramarna.

Lucka 6 var alltså en lucka mellan verktygen i verktygslådan – även den uppkommen för att framtiden var utstakad. Hade det inte varit för att Thailand köpte JAS så hade även sjömålsroboten robot 15F varit försvunnen då en avveckling var planen under mitten av 90-talet. Ibland har man tur.

Nedan några klipp ur filmen Hotet, där en robot 75 får spela rollen som en störkapsel. Därutöver snygga bilder på en av målplatserna på Vidsel och än snyggare bilder på flygning med nu likaledes avvecklade helikopter 9 (och även helikopter 10 som just nu avvecklas i väntan på Hkp 14).

Att göra om samma misstag gång efter annan?



Igår flög Helikopter 10 Super Puma för sista gången i 3. Helikopterskvadronen regi enligt Helikopterflottiljens egen facebooksida. Att helikoptrarna har varit föremål för att fasas ut har varit på gång under en längre tid, men i dag är det ett faktum. Men gör Försvarsmakten om samma misstag nu som man tidigare gjort gång efter annan då materiel avvecklats i förtid? 

Det är förvisso så att alla materielsystem någon gång kommer att nå en punkt där avveckling är ofrånkomligt och där det inte är försvarbart att fortsätta flyga av antingen ekonomiska eller personella anledningar.
Skräckexemplet är Helikopter 4 (Vertol) som avvecklades någon gång runt 2008 då den nya Helikopter 14 (NH 90) skulle komma som ersättare. Men så blev det inte och ett enormt förmågeglapp uppstod. Nu ska även Hkp 10 avvecklas då den än en gång ska ersättas av samma Helikopter 14 som fortfarande inte är levererad i slutlig operativ version.
Hkp 14 har ännu inte kapacitet att genomföra vinschning i nuvarande konfiguration, inte heller kan den bära vattentunna för att släcka skogsbränder. Att den inte kan jaga ubåt eller för den delen inte heller kan använda radar för att lokalisera sjömål är vid det här laget allmänt känt. Den förmågan kommer kanske runt 2020.

Frågan som ändå måste ställas är huruvida det är rätt att avveckla Helikopter 10 här och nu? Det finns parametrar som berör personalfrågan. D.v.s att besättningarna som i dag flyger Hkp 10 ska börja flyga in sig på den nya Hkp 14. Men det är ett resultat av att bemanningsläget i Försvarsmakten är extremt ansträngt och inget annat.

Det naturliga vid införande av nya materielsystem är att ett system fasas ut först det det nya är utprovat och operativt, samt att de flygande besättningarna successivt växlas över till ett nytt system. Så har man förvisso till del gjort i detta fallet, men personligen anser jag ändå att man ur ett samhällsperspektiv än en gång tar en för stor risk med denna förtida avveckling.

Vi kan ta exemplet skogsbranden i Västmanland. Nästa sommar kommer det inte att finnas några Super Pumor att rekvirera från Kallinge så som man gjorde i somras. Förhoppningsvis har Hkp 14 fått sina brandtunnor och att besättningarna har hunnit med att utbildas på brandsläckning, men det är långtifrån en självklarhet eftersom det finns mängder med saker som måste återtas.

Utöver detta så kan vi hoppas på att det inte händer någon större färjeolycka på Östersjön likt Estonia, för då kommer läget att bli ytterst problematiskt. Som bekant var det Försvarsmaktens alla helikoptrar som såg till att så pass många ändå överlevde den katastrofen. I dag kan vi i bästa fall få ut fem helikoptrar från Sjöfartsverket som är spridda över hela landet. Men sen blir det nog inte så mycket mer.

Som kuriosa så erbjöds Sjöfartsverket att överta dessa sjöräddningshelikoptrar till sin sjöräddingsverksamhet för något år sedan, men man ville hellre köpa nytt..

Sjöfartsverkets beslut att köpa in nytillverkade helikoptrar har fått mycket kritik, då Försvarsmaktens helikoptrar av typen Superpuma (Helikopter 10) kunde ha fyllt behovet enligt flera riksdagsledamoter och experter. 

Serien … levererades till Försvarsmakten mellan åren 1988 och 1995. Superpuma är en medeltung helikopter som i första hand används för flyg- och sjöräddningsuppdrag, transport, övervakning och som i Sveriges fall ambulansflyg.

Enligt helikopterexperter inom Försvarsmakten som Ekot talat med är de i bra skick och kan användas under många år. Men nu får Försvarets materielverk försöka sälja eller skrota dem.

Att Hkp 10 nu avvecklas kommer innebära konsekvenser den dagen ännu en stor skogsbrand drabbar Sverige. Vad en ny färjeolycka kommer innebära vågar jag inte ens tänka på.


Julkalender 2014: Lucka 5 – Beredskapspolisen

”Polisen utgör en betydelsefull resurs även vid ett väpnat angrepp. Polisens beredskap måste därför vara god och förmåga finnas att snabbt höja beredskapen ytterligare. Polisens uppgifter i dessa sammanhang är främst att genom intensifierad ytövervakning och spaning begränsa sabotageförbandens rörelsemöjligheter och att genom rörlig övervakning utöva tillsyn av samhällsviktiga anläggningar samt i vissa fall svara för bevakning och försvar av dessa.”
… 
”Vid all polistjänst bör inriktningen vara att – vid sidan av andra arbetsuppgifter – insamla underrättelser angående angriparens verksamhet. Polisens insatser är av stor betydelse för totalförsvaret, särskilt när det gäller att under en krisutveckling få fram underlag för beslut om beredskapshöjningar. De iakttagelser angående säkerhetshotande verksamhet som görs av allmänheten torde i allmänhet först komma till den öppna polisens kännedom. De är därför viktigt att dess samverkansvägar med Säkerhetspolisen och berörda militära myndigheter hålls öppna och aktuella.”

Ur Rikspolisstyrelsens författningssamling  FAP-artikel 132-1

Jag skulle egentligen kunna citera flera paragrafer ur det dokument varifrån ovanstående citat är taget. Detta inlägg rör nämligen polisen och närmare bestämt Beredskapspolisen och Särskilda Beredskapspolisen och särskilda påfrestningar på samhället.

Förordning (2008:1097) om beredskapspolisen:

”1 § Beredskapspoliser ska kallas in till polismyndigheterna under höjd beredskap eller då regeringen har beslutat om tjänstgöring enligt 4 kap. 8 § lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt. 

 2 § Beredskapspoliser som har ingått avtal med Rikspolisstyrelsen om tjänstgöring får också kallas in till en polismyndighet vid allvarliga eller omfattande störningar på samhället från ordnings- eller säkerhetssynpunkt, eller vid risk för sådana störningar. 

 3 § Beredskapspoliser får delta i polisverksamhet som bedrivs med anledning av en sådan situation som avses i 1 eller 2 §.”

Enligt förordningen om beredskapspolisen från 1986 fick beredskapspoliser tas i anspråk då samhället har utsatts för eller riskerar att utsättas för särskilt svåra och påfrestande situationer. Från 1996 skedde också komplettering med den särskilda beredskapspolisen. Från början tänkt att omfatta 8000 personer, men senare reducerad till 1500 poliser. Till skillnad från beredskapspolisen skulle den särskilda beredskapspolisen kunna tas i anspråk även i fredstid och kom att användas skarpt två gånger, nämligen efter stormen Gudrun 2005 och vid fågelinfluensan 2006. Vid tillkomsten var det tänkt att den särskilda beredskapspolisen när så behövdes skulle komplettera de 16000 ordinarie poliser som då fanns.

2009 avvecklades beredskapspolisen, men den särskilda beredskapspolisen levde vidare till 2012, starkt motarbetad av rikspolisstyrelsen och polisfacket, men uppskattad av länspolismyndigheterna som försökte få använda resurserna vid ett antal särskilda tillfällen utan att få gehör (efter att den tidigare beredskapspolisen avvecklats, kom den särskilda att byta namn till just beredskapspolisen, men benämningen ”särskilda” används fortsatt i inlägget).

Grundutbildningen av en särskild beredskapspolis omfattade endast 19 dagar, vilket var en del av kritiken. För att få behörighet att söka utbildning var man tvungen att ha genomgått värnpliktsutbildning. Den korta utbildningen vägdes dock upp med att man uppträdde gruppvis och att gruppchefen utgjordes av en ordinarie polis. Vid starten satsades stora resurser på den särskilda beredskapspolisen och man utvecklade även en särskild automatkarbin för dessa poliser i form av CGA 5 (en något kortad AK 5, men med möjlighet endast till enkelskott). Den årliga kostnaden för de 1500 poliserna låg på mellan 10 och 20 miljoner kr så det var inga stora kostnader.

2012 ansåg dock regeringen att den särskilda beredskapspolisens roll var överspelad. 1996 fanns 16000 poliser i Sverige och 2012 ca 20000.

Den stora fördelen med den särskilda beredskapspolisen var att dessa hade samma befogenheter som en ordinarie polis, till skillnad från Försvarsmaktens personal som i fredstid endast kan vara skyddsvakter (militärpolis undantaget). Vid särskilda påfrestningar på samhället kunde de särskilda beredskapspoliserna med andra ord utgöra en god förstärkningsresurs till samhället – utan att man behövde belasta polisens resurser i andra delar av landet eller tvingas till omprioritering från andra uppgifter regionalt. Ett exempel är den skogsbranden i Västmanland i somras där ordinarie poliser från de omgivande kommunerna fick lösa en rätt långdragen bevakningsuppgift istället för att lösa de ordinarie uppgifter som fortsatt behövde lösas i hemkommunen. Den dåvarande Krisberedskapsmyndigheten (numera MSB) var också sin rapport 2008 om beredskapspolisen mycket positiv efter erfarenheterna från stormen Gudrun och rekommenderade ökad användning av resursern.

Det större och mer oroande exemplet utgörs av krigföringen i gråzonen av den typ som Sverige förberedde sig på under 80-talet i form av det strategiska överfallet med sabotageförband som första våg (en av bakgrunderna till den särskilda beredskapspolisen), men framförallt den krigföring som Ryssland använt sig av i Ukraina, nämligen den lågintensiva hybridkrigföringen. I denna gör man sitt yttersta för att agera med så kraftiga medel som möjligt i fredstid, utan att bryta gränsen för att folkrätten ska betrakta situationen som väpnad konflikt. För Sverige innebär detta mycket stora problem. Ådalen 1931 lever fortsatt starkt kvar i svensk lagstiftning, vilket gör att en situation motsvarande den på Krim eller för den delen östra Ukraina under våren, skulle bli en fråga för polisen och inte Försvarsmakten. Om detta vittnade i somras Försvarsmaktens insatschef i Almedalen som kallt konstaterade detta faktum.

Onekligen är just gråzonen mellan krig och fred i svensk lagstiftning en mycket stor sårbarhet som ger en motståndare mycket stor handlingsfrihet att agera. Den särskilda beredskapspolisen hade i detta fall utgjort en mycket god förstärkningsresurs. Eftersom regeringen 2012 inte på något sätt lyckades ta till sig den redan då allt värre utvecklingen i Ryssland, så var det heller inte så märkligt att man inte kunde förutspå något framtida behov av en förstärkningsresurs för polisen. Jag tror inte någon har undgått informationen om polisens allmänna belastning idag och det är inte svårt att förutspå hur den belastningen skulle se ut i händelse av ett gråzonsskede. Liksom fallet för krigssjukvården lär den inte ha blivit mindre.

Spegeltänk och förkrigstillstånd

Spegeltänk
Omedvetet gör vi alla oss själva otjänsten att tänka in vår egen logik och rationalism hos andra människor. Hade världen fungerat såsom vårt undermedvetna lurar oss att tro, hade vi aldrig hamnat i fejd med grannen om tvättstugan och antalet krig i världen hade varit ringa.

Tyvärr fungerar inte världen så. Vi är alla fångar i vår egen förförståelse och kultur. Här i Sverige är de flesta av oss på det klara med att det både är ett fruktansvärt brott att slå barn och därtill också kontraproduktivt som uppfostran. Vi behöver dock inte resa långt för att träffa människor som är fast övertygade i åsikten och logiken att om man inte slår barn när de gör fel, hur ska de då lära sig vad som är rätt och fel? Vad som är rationellt avgörs av våra tidigare erfarenheter – inlärda eller självupplevda.

Exakt samma grundproblem återfinns i säkerhetspolitik och internationella relationer. När andra världskriget bröt ut 1939 efter att Hitler invaderat Polen kom det som en kalldusch i Berlin. Bedömningen var att Storbritannien och Frankrike inte skulle göra någon stor sak av Polen. Istället bröt det stora kriget ut åratal innan den tyska upprustningen var klar – som tur var. På samma sätt som Chamberlain hos Hitler trodde sig se en resonabel man som skulle kunna nöja sig med vissa eftergifter som plåster på såren för Versaillesfreden, trodde sig Hitler senare veta att Storbritannien och Frankrike skulle böja sig. Det hade man ju gjort tidigare.

Vi ser spår av detta fenomen inom internationella relationer även idag i det pågående kriget i Ukraina och Krimkrisen med den påföljande annekteringen. Vid ockupationen av Krim uttryckte statsminister Reinfeldt stor förvåning över att Ryssland och presidenten Putin och premiärministern Medvedev hade agerat på detta sätt. Det var ju emot all rim och reson när det gällde handel och Reinfeldt hade inte kunnat skönja några signaler åt detta håll vid de tillfällen han träffat de bägge. Likaså hade ingen av de svenska företagare som verkar i Ryssland informerat honom om någon utveckling som tydde på att händelser liknande Krim skulle inträffa. Varför gjorde de då så här? Man kan även konstatera en viss konfirmationsbias då regeringen tydligen hellre lyssnade på svenska företagare som de facto hade något att förlora själva vid en otrevligare utveckling i Ryssland, än rapporterna från FOI, Försvarsmakten och Säkerhetspolisen som varnade för det allt sämre läget. Man ser helst de tecken man vill se. Men Reinfeldt hade faktiskt i viss mån rätt. Ur vår synvinkel där vi premierar ekonomisk utveckling och ser handel som det viktigaste instrumentet för detta är det ju fullständigt vansinnigt att med militärmakt flytta gränser i Europa och på kuppen rasera sin egen ekonomi.

För Putin med flera är uppenbarligen det rationella valet ett helt annat, eftersom man har valt att handla på det sätt vi nu sett sedan i februari. Det går därför inte annat än beklaga när utrikesminister Margot Wallström från sitt besök i Kiev säger att ”Putin är irrationell”. Ja, med våra glasögon så är agerandet irrationellt, och det är förmodligen också avsett att framstå som irrationellt. Vi ska i sammanhanget inte glömma bort att Putin och hans närmaste krets samtliga är utbildade under Sovjetunionen för att verka mot Väst, i flera fall också med erfarenhet av att verka och bo i Väst. De har därför en mycket god inblick i hur våra samhällen och våra kulturer i Europa och USA fungerar, och vad våra svagheter är. Samtidigt finns det idag inte någon ledande politiker i Europa eller USA som har motsvarande erfarenheter av Ryssland och hur det ryska samhället fungerar. Gissa vem som därmed har övertaget i beslutsprocessen.

Förkrigstillstånd
Allt oftare dyker nu ordet ”förkrigstillstånd” upp i diskussionen kring Ryssland och dess relationer med omvärlden. En uppfattning som när den uttalas i Sverige säkerligen ses som alarmistisk, men i SvD kunde man under onsdagen läsa ett tänkvärt reportage om hur man i Ryssland upplever situationen efter införandet av sanktionerna. En av de intervjuade ur S:t Petersburgs medelklass talar just om att det nu känns som ett förkrigstillstånd, där handeln sjunker, företag får slå igen och folk har inte råd att resa.

Den nuvarande ryske generalstabschefen Valerij Gerasimov skrev i februari 2013 i den ryska militära tidskriften Vojenno-Promyshlennij Kurjer (Militär-Industriella Kuriren) om hur han såg på dagens och framtida krig mellan-statliga krig utifrån att ha studerat den arabiska våren. Gerasimov konstaterade där att icke-militära medel idag är mycket mer effektiva än klassiskt militära medel för att uppnå politiska och militära målsättningar. I artikeln illustrerade Gerasimov sina tankar kring hur ett framtida krig förlöper med den följande skedesindelningen. Lägg märke till hur Gerasimov värderar vikten av informationsoperationer som 4 till 1 gentemot rent militära medel och fundera över de enorma satsningar som Ryssland just nu gör på internationella tv-kanaler.

Gerasimovs operationslinjal i FOI:s översättning


Det är alltså på detta sätt den ryske generalstabschefen ser dagens mellan-statliga konflikter och krigföring framför sig. Som synes av bilden på operationslinjalen kommer de klassiska militära medlen först till användning i mitten av linjalen medan andra medel har satts in långt tidigare. FOI publicerade i våras en intressant rapport om annekteringen Krim där man bland annat just tog upp Gerasimovs tankar och det är lätt att se en spårbarhet i hur Ryssland agerat på Krim. Sannolikt är det så här som Ryssland nu ser på den spänning som finns mellan EU, USA med flera på ena sidan och Ryssland på den andra sedan oroligheterna i Ukraina började för ett drygt år sedan. Även om vi själv inte upplever utvecklingen på detta sätt är det i högsta grad relevant att försöka förstå hur Ryssland upplever den och vart den är på väg – och det ser inte positivt ut. 


I slutet av september publicerade Johan Wiktorin en mycket intressant analys på Kungliga Krigsvetenskapsakademiens blogg av var vi befinner oss enligt Gerasimovs operationslinjal. Det är ingen trevlig läsning, men definitivt tillnyktrande. Det tydligaste exemplet torde vara just de ekonomiska och politiska sanktionerna.

Johan Wiktorins analys den 25 september 2014 av läget enligt Gerasimovs operationslinjal


För svensk del kan det också vara intressant att titta på organizing political opposition eftersom det bland annat är så Ryssland uppfattar Sveriges agerande med det bistånd i form av demokratistöd som genomförs. Det är dessutom en post som regeringen har haft för avsikt att öka.


State of the nation
Under torsdagsförmiddagen höll Putin sitt årliga tal till den federala församlingen. Den som hade förväntningar på deeskalation och upptinande i relationerna fick sina förhoppningar grusade. Istället utgjordes kärnan i Putins tal av att det existerar en konflikt mellan Ryssland och västerländska intressen. Hade inte Ukraina inträffat hade Väst hittat en annan förevändning att straffa och avskärma Ryssland. Ryssland står dock starkt med en ljus framtid och alla fiender som tidigare har gett sig på Ryssland har fått betala därefter. Se gärna denna sammanställning av citat från talet som Russia Today lagt ut (talet finns utskrivet på engelska här). Frågan är hur långt framåt vi har gått på operationslinjalen i och med detta tal, morgonens märkliga terrorattentat i Tjetjenien och inordnandet den 24 november av den abkhaziska utrikespolitiken och de abkhazisiska väpnade styrkorna under rysk kontroll.

Så fortsätter alltså utvecklingen sin nedåtgående spiral och hur den ska hävas är det svårt att se. Den ryska ekonomin är på väg att krackelera även om president Putin utlovade en ljus framtid för den med en lång rad ekonomiska åtgärder. Frågan är dock vilka reella möjligheter Putin har att påverka ekonomin med tanke på såväl sanktionerna och oljepriset. Att backa är inte ett godtagbart alternativ eftersom det samtidigt skulle innebära en förlust av makten. Samtidigt har den ryska finansministern omtalat för två veckor sedan att i dagsläget kostar oljepriset och den fallande rubeln Ryssland 140 miljarder USD om året och en av premiärminister Medvedevs tidigare ekonomiska rådgivare, Sergej Guriev har nyligen talat om en rysk ekonomisk härdsmälta inom två år. Lyckas man inte förändra grundförhållandena till dess är hela regimen hotad, anser Guriev.

I den svenska riksdagen ställde Allan Widman i förra veckan en interpellation till försvarsministern där Widman konstaterar att Europa befinner sig i ett förkrigstillstånd och undrar vad försvarsministern avser vidta för omedelbara åtgärder för att stärka Sveriges försvar och säkerhet. Frågan är välmotiverad, givet omvärldsutvecklingen. Den nu pågående regeringskrisen är också mycket allvarlig då handlingskraft och starka mandat att agera nu behövs. Därtill kommer arbetet med den nya inriktningspropositionen för försvaret att kollidera med vårens extra val, vilket riskerar att fördröja processen.

Det finns god sannolikhet för att 2015 blir ett än mer spännande år än 2014. Riksdagen har tyvärr nyss antagit en försvarsbudget som inte tagit höjd för det. Händelseutvecklingen kanske är för irrationell med svenska ögon.

Logiska saltomortaler!

av Carl Bergqvist och Mike Winnerstig Trots ambassadörerna Mats Bergquists och René Nybergs långa erfarenhet av internationell säkerhetspolitik lyckas de i söndagens SvD begå ett antal logiska kullerbyttor. Dels verkar de mena att dagens situation i allt väsentligt är identisk med det kalla krigets, eftersom de säkerhetspolitiska linjer som Sverige och Finland då förde är […]

Vem sköt ned MH17?

av Stefan Forss Vem sköt ned det malaysiska passagerarplanet MH17? Den synnerligen viktiga frågan är alltjämt obesvarad. Men visst är det Kreml som bär ansvaret. Vid APEC-mötet i Beijing i november krävde Australiens premiärminister Tony Abbott både en formell ursäkt av Putin och ekonomisk ersättning från Ryssland till de drabbades familjer. Abbott avslöjade för Putin […]

Julkalender 2014: Lucka 4 – Logistiken

Vad passar väl bättre i luckan för den 4 december än logistik då siffran 4 står för just logistikfunktionen i en stabsstruktur. En vanlig kommentar när det inte går som det ska är ”hur blev det så här?” och inom logistiken har det de senaste åren alltför ofta varit lucköppning.

I takt med införandet av New Public Management i Sverige och transformationen från ”förrådsställt invasionsförsvar” till ett ”insatsförsvar”, reformerades också Försvarsmakten kraftfullt. Från att Försvarsmakten tidigare hade varit en samlad aktör, överfördes ansvar på andra eller nya myndigheter, såldes ut till företag eller lades ut på andra funktioner. Där en order att genomföra en uppgift tidigare hade en adressat i form av ett förband, ska nu samma order skickas till ett stort antal aktörer – inte sällan över 20 st och i vissa fall även privata sådana. Plötsligt är det inte längre Försvarsmakten som har nycklarna till ammunitionsförrådet utan en person anställd av en annan myndighet och underhållet av viss anläggning som ska användas sköts av ett civilt företag. Så fortsätter det. Inte nog med att antalet berörda varierar med uppgiften och därmed inbjuder till misstag i form av att man missar någon. Det ställer naturligtvis även krav på beredskap och inte minst också krigsplacering av alla dessa aktörer. Något som nu åtgärdas då de nämnda kraven inte fanns på den tiden när den enda urskiljbara framtiden utgjordes av internationella insatser.

Ett annat nytänk från samma tidsera hämtades från den privata företagssektorn. Lagerkostnader skulle kunna minsaks genom att centralisera lager och även satsa på ett ”just-in-time”-koncept, där varor skulle utlevereras till förband när så behövdes istället för att ligga i ett förråd någonstans i Sverige. Civila storföretag som IKEA, El-Giganten med flera har inga krav på sig att fungera i händelse av krig eller kris till skillnad från en försvarsmakt. Likväl var det från liknande företag man hämtade inspiration och kunskap om den nya logistiken. Med målbilden internationella insatser passade det väl in med ett stort centrallager i nära anslutning till väg- och järnvägsnät och större flygplats, varvid merparten av förråden ”någonstans i Sverige”, utspridda i händelse av krig, kunde avvecklas. Samtidigt som det nya stora centrallagret utanför Arboga stod klart, började omvärldsutvecklingen ändra riktning och idag har det åter gått så långt att man ser behovet av att åter ha lokala förråd för att ha materielen snabbt greppbar. Även om centrallagret inte innehåller all viktig materiel så utgör det ändå en stor sårbarhet i händelse av ofred då många ägg lagts i samma korg. Ett exempel på fördelarna för ett nationellt försvar med framskjuten förrådsställning och lagring, är den nyligen genomförda övningen på Gotland där det räckte med att flyga in personal och plocka materielen ur förrådet och sedan påbörja lösandet av uppgifter. Det är närmast motsatsen till det som varit grundtanken med insatsförsvaret, att hämta ut all materiel på hemmaförbandet och sedan ta sig till operationsområdet.

Hur fungerar då ”just-in-time”-leveranserna av det som finns i förråden? Det råder delade meningar om detta, men den förhärskande inom Försvarsmakten är i enlighet med detta inlägg från David Bergman: ”Just too late”. Ett annat omfattande problem i logistiken sedan dess reformation har varit bristen på reservdelar och utbytesenheter som gjort att stora mängder av flygplan och fordon har stått och väntat på mycket enkla delar såsom o-ringar eller kablar för att dessa inte beställts i tid av de centrala funktionerna. Här har dock förbättring till viss del skett.

Återigen ser vi resultatet av hur den ”billigare och bättre lösningen” grundad i en helt säkrad framtidsutvecklingen, kommer med betydligt lägre flexibilitet och stora omställningskostnader för att återställa grundförmåga och flexibilitet. Såsom vi sett så många gånger inom järnvägssektorn – delat ansvar är ingens ansvar, eller hur tågresenärer?

Logistiken är närmast den största anledningen till varför det är så viktigt att genomföra en beredskapsövning med hela Försvarsmakten för att testa organisationen. Utan logistik, ingen strid. Har man aldrig provat organisationen, känner man heller aldrig bristerna och vet inte vad som behöver rättas till.

Det finns även andra aspekter på logistikområdet som kommer att föräras egna luckor framöver…

Eskalering

I ett för Alliansen måhända oförmånligt läge kommer expeditionsministären Löfven att kalla till extraval den 22 mars.

På mitt politikområde har de rödgröna ännu inte riktigt behövt bekänna färg. Peter Hultqvist säger rätt saker och utstrålar desamma. Att han indirekt minskar FMs budget med 150 Mkr nästa år till följd av slopade rabatter på ungdomsarbetsgivaravgifter har inte riktigt trängt in. Inte heller att
Finansdepartementet avser att ta FXMs anslag och springa. Med följden att FM, inom ram, återfår ansvaret för exportstödet.

Visst, det är några ynka hundra miljoner, men som alla vet är FMs rörliga kostnader begränsade. Effekten på övningsverksamhet och incidentberedskap kommer att bli betydande.

Den nu sittande regeringen har haft begränsad tid. Det medges. Likväl har den på utgiftsområde 6 så här långt bara inneburit ytterligare sten på bördan. Retoriken till trots.

Extraval innebär med all sannolikhet ett stando. Försenad inriktningsproposition. Radioskugga över de föga valvinnande försvarsfrågorna. Och totalt förakt för en växande Nato-opinion.

Ja, nu blir det återigen Ni som avgör.

Allan Widman

Lysande framträdande av försvarsministern vid Kungl. Krigsvetenskapsakademiens sammankomst i kväll (onsdag 3 dec)

 

Snabbreferat av försvarsminister Peter Hultqvist anförande vid Kungl. Krigsvetenskapsakademiens sammankomst i kväll (onsdagen den 3 december).

Detta är endast några snabbt nedkastade anteckningar. Ursäkta mindre lyckad struktur, dålig grammatik, eventuella oklarheter etc.

Försvarsministern var utomordentligt tydlig att det ryska agerandet i Ukraina var helt oacceptabelt och farligt. Den nya dimension det tillfört den säkerhetspolitiska bilden var klart oroande. Det förstärks av den oro som de baltiska länderna idag, med all rätt, känner. Detta i kombination med den pågående kraftiga ryska upprustningen måste leda till åtgärder även hos oss.

Möjligheterna att stödja de baltiska staterna och samverkan med våra nordiska grannar måste utvecklas. T ex borde de baltiska länderna knytas närmare till Nordefco. Angående Finland (och Norge) såg han stora möjligheter till ett fördjupat samarbete, han pekade på den gemensamma flygövningsverksamhet som redan pågår. Det borde kunna utvecklas även till andra områden. Det var såväl av övningsmässig som operativ betydelse. Nordisk samverkan är inte alltid enkel, det går upp och ner, dock den senaste tidens utveckling hade klart ökat motivationen att nå resultat.

Hoten var inte bara rent militära. ”Påverkansoperationer” var ett hot som måste tas på djupaste allvar, och medel och metoder måste utvecklas för att möta sådana hot.

Arbetet med vårens inriktningsproposition skulle ha försvarsberednings betänkande som utgångspunkt. Dock gav ministern intrycket att det borde vara utgångspunkten för ytterligare åtgärder, mer om det nedan. Att det kommer att bli ett extraval till våren borde inte påverka propositionsarbetet.

Försvarsministern hymlade inte med de problem som fanns och pekade på områden som bristande personaluppfyllnad, ”materielberget” och underhåll av befintlig materiel.  Han kopplade detta till att basorganisationen måste fungera för att få en fungerande helhet.

När det gällde konkreta åtgärder i Sverige nämnde han bl a:

–          Gotlandsproblematiken är inte löst, visserligen genomförs fler övningar, frambasering av incidentberedskap etc. Det var bra, men det krävs nog ytterligare åtgärder (han framhöll Gotland som ett ämne som hans baltiska kollegor alltid tog upp vid gemensamma möten).

–          Beredskapen i närtid måste ökas, främsta medlen där var ökad övningsverksamhet och förstärkt incidentberedskap. Det senare gällde framförallt marin- och flygstridskrafterna.

–          På personalsidan lyfte han fram problemet med att alltför många GSSK slutade i förtid, vilket gav bristande stabilitet i organisationen. Här övervägs olika åtgärder, han vill återkomma i frågan, men det måste åtgärdas. Avseende GSST pekade han på rekryteringsproblemen och att det inte är acceptabelt med att vänta till 2023 med att få organisationen uppfylld och övad. Här måste sannolikt åtgärder vidtas för att kunna öva även tidigare värnpliktig personal – repetitionsövningar. Exakta modellen måste övervägas närmare.

–          Ministern ställde sig också tvekande till att dagens numerär är tillräcklig. Nämnde i detta sammanhang Norge, Danmark och Estland som länder vilka man bör titta på för eventuella kombinationer av värnplikt och stående förband. Framhävde också att Försvarsmakten är en del av ”samhällsbygget” får inte vara en egen liten ö skild från samhället i övrigt. Dessutom motivation, känslan att bidra och att man löser en viktig uppgift, minst lika viktig som modern materiel.

Kommentar: när ministern framförde dessa sina tankar på en tänkbar utveckling (han bestämmer inte alltid själv, det finns ju även andra parter inblandade) så var hans entusiasm påtaglig – intrycket är att han verkligen han vill få ordning på organisationen och öka dess operativa förmåga.

Ministern pekade också på den centrala roll som internationell samverkan har i svensk säkerhetspolitik. ”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” är en död princip. Svensk säkerhet bygger på solidaritet. FN är ett viktigt instrument, men har sina klara begränsningar. EU, PfP och nordisk/baltiskt samarbete, men inte minst den transatlantiska länken är grundläggande för vår säkerhet. Samarbetet med Nato ska utvecklas. Host Nation Support kommer vara en viktig komponent tillsamman med Enhanced Opportunity Program ”Guldkortet” som skall utnyttjas för att öka samverkansförmågan med alliansen och för att bygga kompetens. Förband kommer att avdelas till NRF. NATO-medlemskap är inte aktuellt.

Även hotet från IS(IS)n ämndes. Sverige kommer där bidra till att denna organisation kan bekämpas. Beklagligt att Ryssland försvårar för FN att agera. Dock EU, stöd till Irak och fördjupad dialog med Turkiet kan vara några medel.

Kommentar: Referatet är lite tamt jämfört med framförandet, men de applåder han fick från en hårdflörtad, luttrad, församling som genom åren hört det mesta och sett det mesta var de starkaste jag hört på länge, mycket länge. Ingen tvivlade på hans vilja att ta tag i problemen.

KN

Julkalender 2014: Lucka 3 – Officersutbildningen

Bakom lucka 3 döljer sig ett stort problem för det svenska försvaret och även det svenska samhället. I och med värnpliktens avskaffande minskade ansökningarna radikalt till officersutbildningen. I och med att färre ungdomar fick insyn i Försvarsmaktens verksamhet, minskade helt naturligt också ansökningarna till officersutbildningen dramatiskt. Bidragande var också att den marknadsföring som gjordes av Försvarsmakten var gentemot anställning som soldat. Resultatet har blivit att enbart något hundratal ungdomar numera söker officersutbildningen, där årets antal sökande om drygt 500 var det högsta på flera år. Trots ett mycket större behov kunde endast drygt 110 ungdomar i höstas officersutbildningen på Karlberg, då det inte blev fler som slutligt svarade ja och hade genomfört antagningstesterna med godkänt resultat. Framöver behöver det dubbla antalet utbildas, vilket minst sagt kommer att bli en utmaning vad avser rekryteringen.

Det brukar heta att Försvarsmakten har alldeles för mycket höga officerare, men jag har hittills inte mött någon som kunnat peka på vilka befattningar det är som ska avvecklas eller om det löser något problem att kalla dessa personer något annat än officerare. Istället brukar diskussioner sluta i att man istället kan påvisa bemanningsbrister.

Oavsett om man tycker det är för många eller för få så kommer det inom något år att bli brist på officerare och framförallt officerare med högre utbildning, det vill säga majorer och uppåt, inte minst med tanke på de stora pensionsavgångar som är på väg. I dagsläget utbildas i snitt ca 60 majorer/örlogskaptener och 30 överstelöjtnanter/kommendörkaptener om året vid Försvarshögskolan. Utöver att dessa blir chefer för krigsförband och ska inneha viktiga befattning i staber är det också ur denna pott Försvarsmaktens framtida chefer ska väljas.

Betänker man då de kraftiga rekryteringssvårigheterna som ger utbildningskullar på drygt 100 officerare om året, att ur dessa 100 ska ca 30 st 15-20 år senare gå den högsta utbildningen (till vilken man tidigare gjort ett mycket selektivt urval) och de naturliga avgångarna längs vägen (både under officersutbildningen och yrkesväxling till det civila), faller det sig inte osannolikt så att alla som påbörjat officersutbildningen och stannar i Försvarsmakten måste bli överstelöjtnanter/kommendörkaptener för att fylla platserna på utbildningen. Tyvärr räcker inte ens detta antal till att bemanna den justerade Försvarsmaktsorganisation 2018 som tillkommit efter Regeringsbeslut 5/2013 som syftade till att reducera Försvarsmaktens personalkostnader.

Vad konsekvenserna av detta personalstrategiska problem blir om 20-30 år i form av förmåga, kunnande och kultur, vill man helst inte tänka på.

Som kommer att synas av flera andra luckor, går det fort att göra fel när man tror sig veta den framtida utvecklingen och säljer sin flexibilitet till förmån för något som utlovats vara både ”billigare och bättre”. I det här fallet en icke förväntad konsekvens av att värnplikten gjordes vilande till förmån för ett yrkesförsvar.

Sök officer

Gästinlägg: Slutreplik till inlägget ”Långsiktighet” – om svensk ubåtskonstruktion


Fredrik Granholm, författaren till inlägget ”Långsiktighet” som publicerades här på bloggen för en vecka sedan skriver i kväll en slutreplik med anledning av de många kommentarerna som strömmat in. Inlägget handlade i stora drag om den nya svenska ubåten A26 är rätt väg att gå nu när det nationella försvaret återigen står i fokus.

/ Skipper
————————–

Tyvärr lider idag den svenska försvarsmaktens organisation av långt gången anorexia och tragiskt nog finns ingen utökad näring i sikte, eventuellt marginellt större brödranson framåt 2018? (skrovmål tycks vi kunna glömma). Varje krona som idag spenderas på någon högt prioriterad förmåga inom FM, gör det på en annan högt prioriterad förmågas bekostnad – krona för krona. 

Att då gå vidare och bygga en ubåt som inte är helt optimerad för FM behov, här och nu, ser jag som tjänstefel gränsande till grovt sådant.

Huvudsakliga argumenten för att utveckla svenska ubåtar är att de skall vara specifikt utvecklade för svenska behov och kostnadseffektivare än utländska ubåtar. Men nuvarande A26 är inte specifikt Sverige-anpassad och om man dessutom endast beställer två stora ubåtar så blir de i princip lika dyra att producera som de utländska konkurenterna. D.v.s. med nuvarande upplägg blir det svårt att rättfärdiga varför FM skall satsa på två A26 av annat än industripolitiska skäl.

Hur man sedan försöker argumentera för att bygga stort – skulle vara kostnadseffektivt – blir inte trovärdigt. Det är inte enbart ”stål och färg” som tillkommer för att bygga en större ubåt. Den större ubåten fordrar ett kraftigare maskineri (dyrare). Det större maskineriet kräver mer energi i bl.a. fler/större batterier (dyrare).

En större ubåt kräver kraftigare elkraftomformare och elsystemet kräver fler km kabel med fler kopplingslådor och elscheman (dyrare). Även ett hydraulsystem på en större ubåt får fler ventiler, fler skarvar et.c. samt mer tryckluft i fler/större kärl o.s.v. (dyrare). Slutligen blir produktionskostnaden en liten andel av totalkostnaden när man endast bygger två ubåtar – ingen serieeffekt. Det är ett av skälen till varför fler mindre/enklare ubåtar ger så mycket mer pang för pengarna när man ändå måste bära utvecklingskostnaden.

Det bästa vi kan göra idag för att komma ikapp det försämrade omvärldsläget vore nog att lägga A26 ”långt bort i stan” konceptet åt sidan och ”damma av” den senaste ubåtskonstruktionen som projekterades för svenska Marinens behov här i Östersjön, nämligen Ubåt 2000. Ubåt 2000 som projekterades under 1990-talets andra hälft var tänkt att efterfölja A19. Ubåt 2000 var ett koncept som studerades i flera mer eller mindre innovativa varianter, bl.a. med stealth-form, mycket litet, eller t.o.m. inget torn och Stirling som huvudmaskineri. Tyvärr gick det inte att vara så innovation tillsammans med Norge och Danmark och det mesta svenska ”nytänket” i Ubåt 2000 överlevde inte Viking-projektet. Nu är det läge för att bli svenskt innovativa igen då A26 tyvärr varken är innovativ, prisvärd eller i riktning med Försvarsmaktens behov nu idag.

…och 6-9 myror ÄR fler än 4-5 elefanter!

//Fredrik Granholm