Debuterade med nedanstående gästinlägg på SvD:s nya blogg ”säkerhetsrådet” idag.
Allan Widman
Sveriges bästa försvarsbloggar, i ett flöde. En tjänst av Johan Althén.
Debuterade med nedanstående gästinlägg på SvD:s nya blogg ”säkerhetsrådet” idag.
Allan Widman
av Herman Fältström Sverige måste kunna svara upp mot sina åtaganden såväl vad gäller nationella som internationella insatser. Sverige skall kunna bidra till frihet och säkerhet i första hand i vårt närområde men också i Europa och i världen som helhet. Bidragen skall i första hand avse resurser som efterfrågas för att hävda svenskt territorium och integritet samt skydd av svenska intressen. Vi […]
Sverige står nu inför den största säkerhetspolitiska utmaningen på 80 år. Det är svårt att förstå varför så många svenska politiker, och för all del journalister, just nu tänker och talar på ett så djupt historielöst sätt.
Vi skall nedan försöka redogöra för några händelser som är av särskild vikt när man som politiker vill förstå dagens säkerhetspolitiska situation.
När första världskriget bröt ut 1914 var Gustaf V kung över Sverige. Hans valspråk löd Med folket för fosterlandet. På den tiden existerade inte Sovjetunionen, det fanns inga kommunistiska stater alls men det hade ingen större betydelse för den svenska aversionen mot det ryska grannlandet. Sverige och Ryssland har krigat av och till sedan Gustav Vasa. När Hitler slöt den baksluga pakten med Stalin den 23 augusti 1939 var det en och annan historiker som förskräckt betraktade den svenska allianslösheten som en vandring längs knivens egg.
Så sent om lite drygt hundra år tidigare hade Sverige utkämpat Finska kriget mot en allians bestående av Ryssland, Frankrike och Danmark m fl. Sverige hade klokt nog allierat sig med Storbritannien. Som alla vet förlorade Sverige Finland i detta krig men utan alliansen med britterna hade vi mycket väl kunnat förlora stora delar av Sverige till Ryssland med tanke på hur kriget utvecklade sig och hur trupperna stod vid stilleståndet i Frostkåge. Royal Navy utgjorde en viktig faktor då Tsar Alexander tog beslut om att acceptera villkoren i Fredrikshamn den 17 september 1809.
Men allra viktigast är slutsatsen som Finland måste dra. Att ha en svag ”allierad” med en svag ledning mot en stor och stark fiende som dessutom ingår i en stor och stark allians är inget bra utgångsläge. Efter freden i Fredrikshamn blev Finland sig aldrig mer likt. Det var nu de facto en del av Ryssland, något som kom att prägla den finska säkerhetspolitiska miljön i nästan 200 år fram till 1991 med undantag av kortare perioder under andra världskriget. Inget sagt om att livet under den svenska överhögheten var ett underbart tillstånd.
Även om finnar (och svenskar samt tyskar) dog för Finlands sak under 40-talet så slutade trots allt Finlands granne som en segrarmakt efter freden 1945 vilket satte minst lika stark prägel på det finska samhället som under tiden som storfurstendöme. Under mellankrigstiden härjades Finland av motsättningar mellan röda och vita och den Sovjetiska påverkan (på de röda) var en destabiliserande faktor.
Efter andra världskriget blev Gustav VI Adolf kung i Sverige och tog sig valspråket Plikten framför allt. Detta valspråk kan tjäna som fond till den säkerhetspolitik som Sverige drev under hotet av en invasion från öster. Vi vet idag att Sovjetunionen och Warszawa-pakten hade detaljerade invasionsplaner för Sverige, inte bara för taktiska eller operativa bruk utan för att inlemma Sverige i Östblocket så väl politiskt som kulturellt. Detta var väl etablerat efter kriserna i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968.
Sverige såg sig med rätta som ett land med en mycket stark krigsmakt vilket var den yttersta garanten för fred och frihet. Utan den hade vi inte kunnat föra någon säkerhetspolitik värd namnet. Men den politiska klassen vägrade att ens prata om en anslutning till en allians. Skälen till detta är ännu idag inte otvetydigt vederlagda. Mycket klarnar när man läst Mikael Holmströms bok ”Den dolda alliansen” och vem som helst har kunnat räkna ut att Sverige i praktiken inte var alliansfria under några längre perioder av det Kalla kriget. Många vill också se Olof Palmes liv, gärning och död som ett offer för vår skenbara alliansfrihet.
När vår nuvarande kung Carl XVI Gustaf blev kung 1973 tog han valspråket För Sverige i tiden. Syftet var att slå an en ton av modernisering och framåtblickande vilket säkert var naturligt efter industrialisering, rymdålder och svensk tillväxtexplosion. Under 1970-talet var Sverige ledande i världen på rad tekniska områden men hade också en egen kulturexport. Initialt mest ”den svenska synden” men ABBA, Björn Borg och Ingemar Bergman var världsstjärnor som mätte sig med sina motsvarigheter i England, USA och resten av världen.
Samtidigt hade Sovjetunionen börjat inse att de alltid skulle vara näst bäst på teknik. De förlorade rymdkapplöpningen och deras exportvaror var inte gångbara annat än inom WP. De var inte alls lika duktiga som USA och Israel på underrättelsetjänst särskilt när tekniken gjorde sitt intåg även inom detta område. Dessutom hade deras officerare en tradition av att studera Sun Tzu snarare än Fredrik den Store, Moltke eller Clausewitz.
De tog då ett beslut som visade sig vara synnerligen klokt. De valde att släppa mycket av det traditionella spioneriet till förmån för påverkan och subversion. Just det året som Tjabo blev kung så hade USA utvecklat nästa generation ”Surface-to-surface guided missile”, nämligen Pershing II. När USA 1975 fick klart för sig att man tappat det strategiska överläget över WP i Europa efter att Sovjet introducerad SS-20 började en tio-årig kapplöpning där alla medel var tillåtna. Båda sidor excellerade i desinformation och vilseledning och båda sidor försökte dölja sina egentliga avsikter.
I början av 80-talet hade Sovjet förstått att USA var på god väg att fullfölja sitt beslut att gruppera Pershing II i Västtyskland satte de igång och placera ut SS-20 i hundratal. När det gick upp för dem att detta inte påverkade USA:s beslut (varför skulle det?) och de därmed också förstört alla vidare diplomatiska möjligheter så återstod endast subversion och desinformation.
Under den första halvan av 1980-talet började KGB-agenter att infiltrera den västtyska fredsrörelsen. Man försåg dem med kunskap och pengar utan att någon förstod var resurserna kom ifrån. Framåt 1985 lyckades rörelsen (med KGB:s hjälp) att mobilisera 300 000 demonstranter i tio tyska storstäder. Den största demonstrationen genomfördes i Heilbronn där avskjutningsplatserna fanns, hela 30 000 personer samlades där. Även i England och Italien demonstrerades det. Men trots att demonstrationerna var riktade mot båda blocken så fanns det inte ett spår av demonstrationer i Sovjetunionen eller i något annat WP-land. I samband med demonstrationerna kan man misstänka att KGB också tänkte försöka genomföra sabotage. Flera bomber exploderade i Tyskland i samband med protesterna. Detta lyckades dock inte.
Efter detta (samt en del andra händelser av liknande karaktär) insåg KGB att detta var framtidens melodi. Genom att indirekt påverka grupper av människor i de länder som de avsåg att besegra så skulle inte ett skott behöva avlossas och inte ens ett tal behöva hållas. Människor som på olika sätt kunde påverka makten, var en del av makten eller kunde destabilisera samhället så att det kunde förändras i en riktning som var gynnsam för Sovjet ringades in och identifierades. I det här läget insåg alltså KGB att det var fullkomligt ovidkommande om dessa grupper sympatiserade med sovjetkommunismen. Bara de direkt eller indirekt kunde bidra till att öka Sovjetunionens makt över landet i fråga så var allting frid och fröjd.
Under hela Kalla kriget identifierade Sovjet också länder utanför WP-sfären som redan var instabila och som av olika skäl inte hade något till övers för USA, Israel eller Västeuropa. Sådana länder var t.ex. Egypten, Syrien, Irak, Libyen, Sudan, Chile, Uganda, Nicaragua, Mocambique och Angola. Dessa länder fick ekonomiskt bistånd, köpa vapen billigt, tekniköverföring och politisk rådgivning. Ofta blev ledarna i dessa länder oändligt rika och mäktiga t ex. Saddam Hussein, Muammar Khadaffi och Hafez Al-Assad.
När WP och Sovjetunionen kollapsade 1989-91 så var det inte på något sätt så att KGB tappade bort dessa strategier. Det enda som hände var att pengarna tog slut. Övertygelsen om att idéerna var mycket användbara var orubbad.
Vladimir Putin var vid Kalla krigets slut rådgivare till Leningrads borgmästare. 1991 bytte staden namn till St. Petersburg. Vid den tidpunkten hade han arbetat totalt 16 år i KGB. Han slutade officiellt med graden överstelöjtnant den 29 augusti 1991. Därefter följde en inte helt spikrak politisk karriär i St. Petersburgs politiska liv och därefter i Moskvas spindoctor-värld från 1996.
Men den 25 juli 1998 utnämndes Putin till chef för FSB. FSB är som bekant arvtagaren till KGB:s andra direktorat – alltså inrikes säkerhetstjänst. Denna position hade han fram till dess att han svors in som Rysslands president den 7 maj 2000. Men redan den 7 mars 2005 blev FSB direkt underställda presidenten – Vladimir Putin var återigen chef för den ryska säkerhetstjänsten. Och om någon undrar är det Putin som utser SVR:s högsta chef och denne rapporterar direkt till Putin (SVR = utrikes underrättelsetjänst). Som tidigare beskrivits ingår numera gamla FAPSI (signalunderrättelsetjänst och cyberkrigföring) i FSB och som alla vet vid det här laget så kontrolleras i stort sett alla nyhetsbyråer i Ryssland av staten.
Av ovanstående kan man dra slutsatsen att Ryssland idag leds av en f.d. KGB-officer som har skaffat en rejäl erfarenhet av subversion och desinformation under 16 år på fältet för KGB. Hans huvudsakliga hemvist under den perioden var dessutom Östtyskland med uppgifter i Västtyskland. Därutöver har han lärt sig politik den hårda vägen, främst under en period när Ryssland aktivt närmade sig väst och hade nära kontakter med amerikanska aktörer som senare lett fram till det omfattande samarbetet med t.ex. PR-byrån Ketchum. Ketchum har haft t.ex. Delta Airlines, Kodak, IBM, HP, World Economic Forum, Philips och Roche som kunder. Denna byrå har arbetat aktivt men anonymt för att stärka en positiv bild av Putin och den ryska regeringen världen över med den ryska staten som kund.
När Carl XVI Gustaf tog valspråket För Sverige i tiden kanske han inte trodde att världsordningen skulle ändras så många gånger som den gjort. Under hans (pågående) regim blev Kalla kriget iskallt men tog sedan slut, fred utbröt inklusive strategisk timeout och nu har det ersatts av ett förkrigsstadium som kan bli ett nytt kallt krig men definitivt ett varmt krig – en storskalig väpnad konflikt i Europa.
Den här veckan avgörs Europas öde för decennier framöver. Och i allra värsta fall slutar ett misslyckande i en global katastrof i form av ett kärnvapenkrig mellan USA och Ryssland.
Del 2 av ”För Sverige i tiden” kommer att beröra vad Sverige kan och bör göra i det läge som nu uppstått givet den historiska kontexten ovan.
För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato.
Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I Den senaste tidens diskussioner kring den pensionerade överstelöjtnanten Sven-Olof Kvimans bilder av misstänkt ubåt den sista oktober i fjol fick ny näring igår när DN publicerade två nya vittnens utsagor om upplevevelser i samma område och tidsrymd. Från läktaren är det naturligtvis svårt att värdera detta och slå fast […]
I natt rapporterade DN om ytterligare ett vittne till den ubåt som pensionerade officeren Sven-Olof Kviman såg på eftermiddagen den 31 oktober förra året långt inne i Stockholms skärgård, och därmed också innanför de numera avvecklade inre försvarsspärrarna i området runt Vaxholm.
Utifrån videointervjun så bedömer jag uppgifterna som trovärdiga, och det finns som jag ser det ingen anledning att tvivla längre. Till skillnad från andra observationer som gjorts så var uppgiftslämnaren själv ute med sin båt och såg ubåten på mycket nära avstånd. Med tanke på de måttuppgifter som anges så handlar det bedömt om en mindre ubåt.
Det här är ett ytterst grovt övergrepp mot Sverige, och vi står med byxorna nere vid knävecken samtidigt som någon gör precis som de vill på våra vatten. Som ÖB uttryckte det i oktober. ”Det är rent ut sagt för jävligt!”
Försvarsmakten deklarerade den 19 januari att man nu kommer att byta strategi under 2015 genom att genomföra fler underrättelseoperationer. Hur detta ska hindra inkräktarna är oklart eftersom de som befinner sig här inte ens anser att det nödvändigt att uppträda dolt över tiden. Att bara en vecka efter den största ubåtsjakten sedan kalla kriget välja att gå ända in till Stockholms stad, dessutom till del i ytläge, tyder på att man inte bekymrar sig nämnvärt om vår förmåga att lokalisera och bekämpa. Detta borde oroa oss mest av allt, och det borde rimligtvis leda till att vi vidtar kraftfulla åtgärder.
Konteramiral Anders Grenstad var i januari tydlig med att peka på allvaret runt det som händer. Han är sjöofficer, har varit med förr och kan därmed dra relevanta slutsatser.
– Det här är synnerligen välplanerat, det kränker vårt territorium och det finns en tanke bakom den här verksamheten som någon håller på med. Det är inte bara övningsverksamhet, tar man den här risken så är man beredd att göra väldigt mycket för att lösa sin uppgift, vad det nu är, säger Anders Grenstad.
DN har i dag efter att den senaste informationen framkommit intervjuat en rad politiker som uttrycker stor oro över vad som händer. Man anser att det krävs utökade resurser för ubåtsjakt. Slutsatser som är helt korrekta med tanke på vårt prekära läge. Vi har avvecklat ubåtsjaktförmågan inte bara en gång utan två gånger i Sverige. Den första gången i samband med försvarsbeslutet 1972 då ubåtsjakt ”skulle lösas med andra medel än militära”. Den andra gången i samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 då i stort sett hela det nationella försvaret försvann ut med badvattnet, inte minst ubåtsjakt och i synnerhet ubåtsskyddsförmågan.
Även om politiker alltid vill lösa alla problem när det har hänt något för att några veckor senare glömt allt så noterar jag ändå att man från politisk nivå tycks vara mer bekymrad över vad som händer än från Försvarsmaktens sida där man mer eller mindre lagt locket på. Åtminstone utåt sett. Personligen kan jag till och med skönja en viss irritation när frågan om behovet av en utökad ubåtsjaktförmåga kommer på tal. Jag påstår inte att det är så, men det är en magkänsla jag har. Jag hoppas dock att jag har fel.
Johan Wiktorin skriver i dag en mycket läsvärt artikel i ämnet där han diskuterar öppenheten enligt Försvarsmaktens egen devis ÖRA där Ö står för öppenhet. Jag instämmer i bedömningen att det verkar som att Försvarsmakten nu väljer att frångå det man utlovade för en tid sedan rörande ökad öppenhet. Det här innebär att allmänheten inte blir upplyst om vad som har skett, och därmed kommer allmänhetens förståelse för att det krävs prioriteringar rörande att öka vår marina förmåga att minska. Inte bra.
Johan Wiktorin tar i sin artikel också upp brister i ubåtsjaktförmågan, något som diskuterats under flera år, men utan att det skett några förbättringar. I stället avvecklas fartyg avsedda för bl.a. ubåtsjakt som Wiktorin beskriver. Brist på såväl personal som på pengar att nyttja och underhålla fartygen är anledningarna.
Från Försvarsmaktens sida anser man inte att ubåtsjaktförmågan ska prioriteras högre än något annat. Det framgår av den korta notis som publicerades den 5 februari där orden förmodligen vägts på guldvåg.
Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.
Personligen anser jag att ubåtsjaktförmågan är en delmängd i att kunna möta ett väpnat angrepp och inte något som står i motsatsförhållande till förmågan att möta ett väpnat angrepp. Dessutom krävs ubåtsjaktförmågan för att kunna hävda och värna svenskt territorium, en av Försvarsmaktens huvuduppgifter. Jag är övertygad om att resurser snarast hade omfördelats till Flygvapnets incidentberedskap om svenskt luftrum hade kränkts under lång tid och på djupet av vårt territorium. Att vi har besökare under ytan är ännu allvarligare eftersom det sker över lång tid och där någon typ av verksamhet dessutom sker. Att Försvarsmakten inte anser att detta skall prioriteras högre än i dag, och att resurser snarast bör omfördelas (i väntan på att de politiska besluten om resursförstärkningar kommer) är för mig obegripligt. Vi har konstaterat att vi har ubåtar i våra vatten här och nu. Då krävs det också att vi gör något här och nu.
”Det är fullkomligt oacceptabelt, vi ska inte ha någon främmande undervattensverksamhet i våra vatten. Vi kommer att stärka vår förmåga att upptäcka och identifiera dom som är ute i olagliga ärenden i våra vatten på svenskt territorium. Vi kräver att Sveriges gränser respekteras”
Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I Den senaste tidens diskussioner kring den pensionerade överstelöjtnanten Sven-Olof Kvimans bilder av misstänkt ubåt den sista oktober i fjol fick ny näring igår när DN publicerade två nya vittnens utsagor om upplevevelser i samma område och tidsrymd. Från läktaren är det naturligtvis svårt att värdera detta och slå fast […]
Bild 1. ”Det nära utlandet”. |
För att dels kunna ta till sig det Ryska synsättet dels förstå kommande händelser, måste vi först och främst acceptera det faktum att Ryssland förefaller anse sig vara i en geopolitisk/-strategisk konflikt med USA och därmed även NATO, oaktat hur vi i Väst ser på saker så anser Ryssland att de är i en konflikt.1
Bild 2. Grafisk representation av Gerasimov, Chekinov & Bogdanov teoribildning. |
Gerasimov, Chekinov och Bogdanovs tankar och förklaringsmodeller kring det moderna kriget korrelerar väl med varandra, där Gerasimov har mer generella tankar har Chekinov och Bogdanov mer detaljerade och ingående förklaringar oftast på operativ nivå. Vilket i sig är rätt naturligt då Gerasimov som Generalstabschef skall tänka/se övergripande, medan Chekinov och Bogdanov kan fördjupa sig i de operativa detaljerna.
Bild 3. Grafisk representation av Sivkovs hypotetiska scenario. |
Därefter menar Sivkov att den offentliga förvaltningen kommer tappa kontrollen över Rysslands nukleära förmåga, varvid specialförband även utnyttjas för att förstöra ledningsstrukturen för de strategiska avskräckningstrupperna. Detta kommer föranleda att FN och andra internationella organisationer kommer kräva en intervention i Ryssland för att säkerställa att dess kärnvapen ej utnyttjas i felaktiga syften.
Under veckan har två av mina krönikor med lite mer militärteoretisk inriktning publicerats. Den första var för Officerstidningen (sida 22) där jag applicerar General Rupert Smith’s teori om “kriget bland folket” för att bättre förstå varför det ryska agerandet var … Continue reading →
I fredagens SvD skrev jag i min kolumn om mitt besök i Ryssland 2005 samt det faktum att NATO nu vill återinföra den röda direktlinjen till den ryska generalstaben i Moskva. Läs min kolumn här.
När det kommer till örlogsbesöket i Baltijsk så var det ett minst sagt intressant besök. Läget var ett helt annat då jämfört med idag. Jag var hade förmånen att få göra örlogsbesök där två år i rad. Det första som jag känner till från modern tid genomfördes med HMS Stockholm 1998, då var jag själv inte med. Därefter genomförde vi som jag skrev i min kolumn ett besök med ett antal robotbåtar och patrullbåtar 2005. Jag var även där året efter, 2006 med tre korvetter. HMS Stockholm, HMS Malmö och HMS Kalmar.
Vad jag fortfarande så här 10 år efteråt tyckte var ytterst anmärkningsvärt var att vi svenskar fick röra oss helt fritt inne på de ryska marinbasen på såväl dagtid som nattetid. Vi fick till och med fotografera, vilket innebär att det finns ett ordentligt fotoarkiv bevarat från dessa besök. Vi blev även erbjudna en båttur inne i det stora hamnområdet där vi fick se allt. Svävarramperna för de stora Pomorniksvävarna, alla fartyg, ubåtar och övriga anläggningar.
Baltijsk är en stängd stad. D.v.s. det fanns då inga gränser eller stängsel mellan den civila befolkningen och den militära anläggningen. Folk rörde sig fritt överallt. När vi förtöjde kom en gammal gumma på säkert 80 år fram och ville sälja ström till oss från ett elskåp(!) Detta hade vi blivit förvarnade om, och hade därför med oss en officer med en stadig kontantkassa. Jag noterade också den utbredda alkoholismen. På nattestid strök det runt påtagligt berusade människor runt våra svenska fartyg, många mycket provocerande. Det blev givetvis påfrestande för våra svenska vakthavande officerare och våra värnpliktiga som stod med skarpladdade kulsprutepistoler på däck. Men detta hanterades givetvis exemplariskt av alla inblandade. Sällan har jag sett sådan professionalism när det kommer till vakttjänst.
Jag gick själv som jourkapten under ett av besöken, d.v.s. jag hade ansvaret för all bevakning av våra egna fartyg samt ansvarig för kontakten mot de ryska förbindelseofficerarna samt den dagliga rapporteringen hem till Sverige. Jag minns särskilt att jag blev uppring av den ryska förbindelseofficeren som var mycket orolig för ett antal av våra svenska värnpliktiga som trots förmaningstal hade hamnat på helt fel ställe, och ryssen var märkbart skärrad och bekymrad. Han var övertygad om att de skulle råka illa ut. Anledningen var att de hands hamnat på en inofficiell ”krog” på en av bakgatorna som disponerades av soldaterna ur 336. marininfanteribrigaden. Han tyckte vi genast skulle sätta ihop en grupp för att hämta hem våra värnpliktiga innan de skulle bli halvt ihjälslagna.
Sagt och gjort så skickade vi ut en svensk ”patrull” under ledning av en rysk officer. Men de försvunna värnpliktiga hittades inte och oron steg givetvis. När sökpatrullen väl var tillbaka ombord igen så kom de försvunna värnpliktiga inramlandes, påtagligt berusade. En av dom minns jag hade en blå- och vitrandig rysk sjömanströja på sig under sin uniform. De hade klarat sig bra genom att generöst göra av med alla pengar de hade genom att bjuda på starkdryck och i gengäld fått en tröja..
Mitt eget besök under lunchbjudningen som jag skrev om i min SvD kolumn var även det mycket spännande förutom att det var vodka i stor mängd, och det var inte läge att tacka nej. De första tre glasen skulle dessutom drickas i ett svep, det hörde till traditionen fick vi veta av den svenska attachén som hade förberett oss på besöket och hur det skulle gå till.
Mest intressant var under vilka förhållanden de ryska sjömännen levde ombord. De gjorde värnplikt under två år och hade rätt till en månads permission under hela tiden. Den förlades av de flesta till slutet av året och kortade ner tjänstgöringen från 24 månader till 23. När fartygschefen visade runt i fartyget, den ena gången i en Tarantul III så var han noga med att påvisa att sjömännen hade tillgång till färskt vatten i sin hytt. Arrangemanget bestod av en stor tunna, bedömt på 100 liter och en träskopa. I sjömännens mäss, som enbart bestod av bord och långbänkar utan dynor så satt allehanda rysk (sovjetisk) propaganda uppsatt på skotten. Dessutom det ryska alfabetet. På frågan om varför fick jag klart för mig att de flesta sjömännen kom från Ural och var inte läskunniga när de kom till flottan, något man ville åtgärda i flottans regi. De som gjorde värnplikten vid den här tiden var tydligen de som inte hade råd att köpa sig fria.
Vi fick dessutom se hela stridsledningscentralen och dessutom även roboteldledningen för överljudsroboten SS-N-22 som var mycket omtalad i svenska flottan vid den här tiden. Det dimensionerade robotsystemet.
Med oss vid besöken hade vi givetvis en svensk chefsgrupp med ett antal kommendörer och de svenska divisions- och fartygscheferna. De hade ett särskilt program med ett antal visiter, middagar och rundturer. Med under hela besöket som varade under tre dygn hade de en rysk tolk som följde gruppen hela tiden och tolkade mellan ryska och engelska. När vi på måndagmorgonen skulle kasta loss och lämna Baltijsk så stod cheferna uppställa på kajen för ta farväl. Alla tackade och tog i hand och sade givetvis något artigt. Jag har fått återberättat för mig att den ryska tolken stod sist i kön och när det var hans tur att ta farväl så gjorde han det, till mångas förvåning på klanderfri svenska…
Vi har givetvis haft ryska fartyg på motsvarande besök i Sverige vid ett flertal tillfällen, och vi har själva varit i Ryssland sedan dess. 2010 hade vi två ryska attackkorvetter av typen Nanuchka på besök i Karlskrona. I juni 2013 hade vi ryska korvetten (fregatts storlek) Steregusjtjiji på besök innen i Stockholm och i augusti 2013 var ett antal svenska minröjningsfartyg på örlogsbesök i St Petersburg.
Men i dag är dessa besök helt otänkbara. I april förra året deklarerade försvarsminister Karin Enström att allt militärt samarbete med Ryssland avbryts. Det skulle förvåna mig väldigt mycket om det kommer att kunna återupptas igen. Ryssland har som sagt valt att gå en helt annan väg.
Koalitionsflygplan genomför anfall mot IS i trakten av Mosul |
Ett prejudikat
Redan här har regeringen gjort ett avsteg från praxis. Det är mig veterligen första gången som Sverige genomför en internationell insats utan något FN-mandat. Normen i svensk säkerhetspolitik har varit att internationella militära insatser som Sverige ska ha delta i ska ha ett mandat från FN:s säkerhetsråd som grund. Enligt lag (2003:169) om väpnad styrka för tjänstgöring utomlands har regeringen själv möjlighet att utan Riksdagens specifika medgivande fatta beslut om svenskt militärt deltagande i fredsbevarande insatser beslutade av FN (d.v.s. enligt FN-stadgans kapitel 6) eller OSSE. För fredsframtvingande insatser krävs ett riksdagsbeslut.
Vad gäller den kommande svenska utbildningsinsatsen i Irak finns inget FN-mandat att luta sig tillbaka mot och det är som sagt mig veterligen första gången Sverige använder sig av den andra öppning som FN-stadgan medger för militära insatser på annat lands territorium, nämligen på inbjudan av det landets regering. Det intressanta här är att Sverige ska utbilda den kurdiska Peshmerga i norra Irak att strida mot IS. Det är alltså inte de irakiska regeringsstyrkorna som ska utbildas och Kurdistan har heller inte en folkrättslig status som medger att man kan bjuda in andra statliga aktörer att använda sina militära resurser på det egna territoriet.
Vi bevittnar alltså här ett nytt prejudikat i hur svenska militära insatser kan genomföras. Det som förvånar är att det är en socialdemokratisk regering som driver det hela eftersom det är just Socialdemokraterna som hårdast drivit linjen att det måste finnas ett FN-mandat i botten för en svensk militär insats ska kunna bli aktuell. Uppdatering 23.00: Det svenska deltagandet i EU:s insats i Makedonien 2003, Operation Concordia, skedde också på begäran av landets regering och utan FN-mandat. Mycket lite finns bevarat på nätet om denna insats och om jag förstått det hela rätt var EU-insatsen ett förlängning av en NATO-insats med FN-mandat, på den makedonska regeringens initiativ. Sverige deltog med totalt 10 observatörer, där hela insatsen utgjordes av 400 personer.
Vad man kan konstatera är att utbildningsbehovet hos de aktörer som strider mot IS har funnits länge. Först till våren väntas regeringen lägga fram en proposition om insatsen och förhoppningsvis kan riksdagen fatta ett beslut innan sommaruppehållet. Det har då gått nästan ett år sedan IS påbörjade sin storoffensiv som gjort att man lagt under sig stora delar av Syrien och Irak och förorsakat ett oerhört lidande bland de befolkningsgrupper och religioner man inte tolererar. Bilderna från den misär de flyende yazidierna fått utstå på berget Sinjar under förra sommaren eller berättelserna från kvinnor och flickor som tillfångatagits av IS och sedan fått utstå fasansfulla övergrepp, bör ha chockat oss alla. Vad som i lika grad bör chockera oss svenskar är att en större mängd svenska medborgare reser ner till detta krig för att strida för IS och aktivt delta i de övergrepp organisationen begår, där man får leta djupt i historieböckerna för att hitta motstycken.
Under förra året antog FN:s säkerhetsråd ett antal resolutioner om situationen i Syrien och Mellanöstern, varav några var riktade mot IS framfart. Mer offensiva resolutioner har i Säkerhetsrådet i närmaste vanlig ordning blockerats av Ryssland och Kina. Därmed har de stater som velat ta striden mot IS fått göra det antingen på inbjudan av Irak eller genom att ta saken i egna händer. De resolutioner som Säkerhetsrådet lyckats anta sedan sommaren uppmanar medlemsstaterna att agera kraftfullt för att förhindra tillströmningen och rekryteringen av personer till IS. Det är svårt att sätta någon godkänt-stämpel på den svenska hörsamheten mot dessa resolutioner. Det är fortfarande fullt lagligt att som svensk medborgare åka till området och strida för IS. Det enda som är straffbart med mycket lågt värde på straffskalan är att rekrytera personer, men det är närmast omöjligt att bli straffad för. Att återvända efter att ha stridit för IS är att betrakta som riskfritt. De som drabbats av IS är knappast i stånd att vittna och för att något åtal ska bli aktuellt lär personen i fråga också behöva ta sig till Sverige och stöta på förövaren. I övrigt rekommenderar jag Morgonsur i dessa frågor.
Svensk officer utbildar maliska soldater inom ramen för EUTM Mali |
Ett nationellt intresse
Vad hade då Sverige kunnat göra? Med tanke på att praxis avseende internationella insatser nu ändå ska brytas, hade möjligheten funnits till ett mer aktivt bidrag. Ett flertal västländer, däribland grannlandet Danmark, har sedan tidiga hösten genomfört flygoperationer mot IS. Några få länder, däribland Storbritannien och Kanada, har satt in specialförband på marken för att samla in de underrättelser som krävs för att genomföra flyganfallen med någon som helst effekt. Tvärtemot vad många tror är flygoperationer ineffektiva i den här typen av krigföring. Visst, det är enkelt att sända iväg en insats och därigenom framstå som handlingskraftig men vad som krävs är att det finns korrekta underrättelser för att identifiera mål och framförallt förband på marken som kan hålla terrängen och skapa och upprätthålla stabilitet. Långsiktigt är det sedan naturligtvis en fråga om demokratiskapande och därmed en fråga för civila insatser.
Ett av de stora behoven för att nå framgång i striderna är som nämnt just underrättelser. De flygstridskrafter som sedan i höstas bekämpar IS är i stort behov av målunderlag för att kunna genomföra anfall mot IS, inte minst för att minimera risken att träffa civila mål. Här är bildunderrättelser av stor vikt, varvid t.ex. Frankrike och Kanada satt in flygstridskrafter med spaningsförmåga. Operationsområdet är dock större än de resurser man förfogar över. Liksom fallet vid Libyeninsatsen hade svenska JAS 39 här kunnat göra en mycket god insats med den för internationella insatser utmärkta spaningsförmåga som Flygvapnet förfogar över. Man hade därtill kunnat delta i en kinetisk roll med anfall mot markmål.
Det bidrag som kunnat åstadkomma en ännu högre effekt är just det förband som Sverige nu sätter in i Mali, nämligen underrättelsebataljonen. Underrättelsebataljonen är Sveriges mest kvalificerade underrättelseresurs när det gäller att hämta in underrättelser av den typ som är aktuella i Mali och i Irak. Skillnaden mellan Mali och Irak är dock att kampen mot IS i betydligt högre grad är ett nationellt svenskt intresse än Mali. Sverige har mycket få invandrare från Mali och inga egentliga nationella intressen i området. Det största intresset lär utgöras av att samla internationell good-will för att kunna ta en plats i FN:s säkerhetsråd. Al Qaida i Mahgreb (som verkar i Mali) är ingalunda ofarligt, men ur en svensk synvinkel vill jag hävda att kampen mot IS ett mycket större nationellt intresse. Sverige har 100 000-tals invandrare med rötter från Kurdistan, Syrien och Irak. Vi har därtill ett icke obetydligt problem med ”resenärer” i form av svenska medborgare som reser till området för att slåss för IS. Sverige är också ett av de största mottagarländerna i Europa vad avser flyktingar från området.
Karta över MINUSMA:s förband. Sverige kommer att basera utanför Timbuktu |
Det ska också nämnas att den typ av underrättelser som underrättelsebataljonen hade kunnat samla in i Irak hade kommit till betydligt bättre användning i Irak än i Mali. Det råder inget tvivel om att MINUSMA (FN-insatsen i Mali) behöver deltagarländer som Sverige, men den stora frågan är fortsatt vem som ska agera på de kvalificerade underrättelser som Sverige samlar in i Mali. De enda länder som har håller hög militär kvalitet i MINUSMA är Nederländerna och Sverige. Frankrike är också aktivt i Mali, men med en nationell insats utanför MINUSMA. I övrigt består MINUSMA mest av länder med låg militär kvalitet som får svårt att effektivt agera på de underrättelser som Sverige kan bistå med. Det finns t.ex. inga kvalificerade flygstridskrafter i MINUSMA utöver de nederländska attackhelikoptrarna, som dock är aktiva inom en annan del av landet än den svenska insatsen. I fallet med Irak finns istället gott om förband som kan agera på underrättelser som samlas in och därmed uppnå en effekt hos motståndaren annat än att kartlägga vad denne gör.
Svenska möjligheter och farhågor
I och med att man redan bryter praxis och utnyttjar folkrättens möjlighet att agera på inbjudan av en stat för att skicka en insats med militär personal för att utbilda Peshmerga, skulle man lika gärna på samma sätt som Danmark kunna skicka flygstridskrafter och underrättelseförband.
Den som följt mig på Twitter vet dock att jag varnat för att sätta in Nordic Battle Group, NBG, i en insats nu under första halvåret då förbandet står i beredskap. NBG är det mest kvalificerade markförband som Försvarsmakten förfogar över och har därtill en rad komponenter från även andra delar av Försvarsmakten. Sätts NBG in är dessa resurser indisponibla för det svenska försvaret under minst den månad det tar att ta hem förbandet om behov skulle uppstå på hemmaplan. Kombinationen med att ha delar av underrättelsebataljonen ute är än mindre lyckad eftersom detta också är ett av Försvarsmaktens mer välutbildade och välutrustade förband. Att sända ut ett flygförband internationellt skulle också vara en nationell risktagning, om än mindre då tiden för att ta hem ett sådant förband handlar om dagar istället för en månad.
En annan farhåga är vilken polarisering som kommer att uppstå i det svenska samhället till följd av insatsen i Irak. Redan Afghanistan-insatsen innebar viss förhöjd risknivå, men var i mindre grad kopplad till terrorism samt med ett fåtal svenskar som reste till området för att slåss för ”saken”. Det finns redan nu flera 10-tal svenska medborgare som återvänt från att ha krigat för IS och detta är utan tvivel ett hot mot det svenska samhället som kommer att förstärkas när Sverige börjar ta en aktivare roll i kampen mot IS.
Hittills har det svenska engagemanget mot IS mest kännetecknats av det som med ett fåtal undantag varit ett signum för svensk säkerhetspolitik sedan 1939 – strategisk obeslutsamhet.
av Lars Holmqvist Sommarens stora skogsbrand i Västmanland ledde till en del frågor om hur det står till med samhällets förmåga att hantera kriser. Olycksutredningen som följde gjordes av Nerikes Brandkår och i utredningens sammanfattning kan bland annat läsas (detta är ett urval av punkter): ”Före skogsbranden krävs planering, utbildning och övning av alla de […]
http://allanwidman.blogspot.com/2015/02/ukrainas-sak-ar-ocksa-var.html
Att Nato inrättar nya, mindre kommandocentraler i östra och centrala Europa, och att USA nu överväger att leverera vapen till ukrainarna, får Moskva att hota med inget mindre än krig. Putin vill pröva den västerländska demokratin. Han anar att den klemat bort oss, att folklig oro ska få främst EU-ländernas ledare att tveka, om inte annat så av omvalsskäl.
Det är nu en prövningens tid. I den bästa av världar hade säkerhetsrådet i FN redan beslutat om en kapitel 7 insats och uppmanat alla medlemmar att ställa militära resurser till förfogande för ett land som drabbats av efterkrigstidens mest tydliga folkrättsbrott. Men FN – och särskilt dess säkerhetsråd -är till sin natur dysfunktionellt.
Min tro är att det inte blir lättare sedan. Det är nu som väst måste sätta hårt mot hårt. Eftergifter ökar bara insatserna när Ryssland tar nästa steg. Jag hoppas att USA går från ord till handling ifråga om materiellt stöd till Ukraina. Vi kan naturligtvis inte bidra i samma utsträckning, men vi kan stödja principen om att varje fri och självständig stat har rätt till självförsvar.
När vi under finska vinterkriget här hemma utbrast att ”Finlands sak var vår” handlade det inte bara om våra gamla band. Det var också ett uttryck för att vi kunde drabbas på samma sätt som våra bröder, oaktat proklamerad neutralitet. I den meningen är Ukrainas sak just nu också vår.
Allan Widman
Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Fredsekonomiskt kontra insatsrationellt
Som Niklas ”Skipper” Wiklund skriver har detta inlägg kunnat publiceras på egen blogg men av principen för sammanhållen debatt väljer jag också att skriva ett gästinlägg här. Som vanligt för oss bloggare med signatur och egen plats är detta den egna personliga uppfattningen och inte en myndighets eller del av en myndighets åsikt
Chefen för FSV skriver i sin artikel på FMVs hemsida om pågående diskussion gällande ”Försvarslogistik”. Min erfarenhet är att det fredsekonomiska produktionsperspektivet alltid trumfar över det insatsrationella, speciellt inom flygvapnet har detta varit tydligt.
Mitt första exempel är hur det fredsrationella produktionskravet omöjliggör att öva mot krigsförbandsspecifikation för att bli duglig i insats. Krigsförbandsspecifikation beskriver vilka förmågor och konster ett förband har och kan utföra, detta omsätts i ett TTEM-dokument som beskriver materielbehov i form av antal och utformning. Att stå på en linje och klargöra flygplan för utbildning i fred vid en flygflottilj är något helt annat jämfört med att öva för krig på en flygbas. Det överordnade kravet i militär flygverksamhet är att upprätthålla ett säkert uppträdande för egen personal men också mot ”tredje man”, denna säkerhet säkerställs i stor utsträckning genom att följa lagar, regler och upprätthålla luftvärdighet. Luftvärdighet upprätthålls genom att underhålla och klargöra flygfarkoster enligt gällande regler, instruktioner, rätt utrustning och rätt utbildning. I andra hand kommer krigsduglighet och förmåga. Den utrustning som anskaffas kommer då som i lägsta antal att anskaffas för att möta kraven på att upprätthålla luftvärdighet i underhåll och klargöring i daglig verksamhet vid flygunderhållskompanier och flygverkstäder, principen har varit att det är insatsorganisationens behov som har varit behovstaket. Flygverkstäderna har sedan länge stått utanför krigs/insatsorganisation men har haft behov av verktyg och utrustning. Därefter har vi exportkunder av Gripen som också har behov av verktyg och utrustning. Till sist har vi också ett rent produktionsförband och skolor för JAS 39 i Sverige som också har behov av flygunderhållsutrustning
I syfte att hålla nere kostnader har Försvarsmaktens flygunderhållskompanier därför fått uppsättningar av verktyg och utrustningar uthyrda till exportkunder och utlånade till flygverkstäderna och skolor/produktionsenheter. Konsekvensen av detta är att övningsverksamhet och samtidig produktion blir en prioriteringsfråga, även en insats som incidentberedskap utanför flygflottiljerna eller Operation Karakal påverkar den ordinarie verksamheten. Man kan ju tycka i konsekvensens namn att nu när flygverkstäderna har lämnat försvarsmakten att verktyg och utrustningar som är lånade ifrån insatsförband också ska återlämnas.
Mitt andra exempel följer i linje med det första nämligen hur reservdelar och utbytesenheter (reparerbara underenheter) har anskaffats i en ringa mängd med prioritering för fredstida produktion. I samband med att flygplan har hyrts ut till utländska operatörer har också reservdelar och utbytesenheter sålts ifrån svenska förråd till de utländska operatörerna, nu har de utländska operatörerna betalat för att få tillgång till dessa men Försvarsmakten har valt att inte återanskaffa den materielen i tillräcklig mängd. Det här förhållandet leder till att Försvarsmakten måste hushålla med sina resurser. Flygplanen blir också flygande förråd, något som också uppmärksammades i samband med bytet av stödsystem till PRIO en händelse som ytterligare satte press i bristsituationen. Detta har till del lindrats av att det funnits flygverkstäder på flygflottiljerna. Flygplan som står en längre tid för underhåll på både verkstäder och inne på flygunderhållskompanierna har fått släppa till apparater som sedan monterats in i flygplan som ska flyga. Ett flygplan på verkstad kan i dagens läge innebära skillnaden mellan en lyckad vecka eller en vecka där inga flygplan kan flygas av en division.
För F 17 kommer avvecklingen av flygverkstaden i Ronneby att bli kännbar då det inte kommer att finnas ett ”handförråd” av utbytesenheter nära. I fredsekonomiska termer är det vansinne att hålla en verkstad öppen när vi nu har en sådan överkapacitet av verkstadsplatser att det finns tillräckligt antal flygplanplatser vid två verkstäder att genomföra det planerade underhåll som den planerade flygtiden ifrån F 7, F 17 och F 21 genererar.
Mitt tredje exempel när rationalitet och förmåga värderas olika är påståendet att vi inte ska göra dubbelarbete och spara in dubbelkompetenser utan vi ska ha tydliga gränser mellan beställare och utförare. För att beställa något så komplext som ett flygsystem ska försvarsmakten kravställa vad de vill kunna göra med flygplanet. FMV som ska leverera systemet ska ha smarta ingenjörer som främst ska ha kompetens att omsätta Försvarsmaktens krav till testbara krav och beställa det ifrån leverantören. När det gäller systemförståelse och kunskaper om angränsade delsystem är det något som finns som organisatoriskt minne, det är inget som det aktivt arbetas med. Leverantören har inget ekonomiskt incitament till att göra annat än det som beställs, upphandlaren får inte arbeta med mer konkret än övergripande delsystemlösningar och beställaren ska kravställa på en hög abstraktionsnivå. Nu har vi varit fredsekonomiska och inte skapat organisationer som har samma eller likartade kompetenser men vad blir reslutatet?
Slutsatsen blir att dagens syn på logistik är att logistiken primärt ska hushålla med den ekonomi som enkelt kan redovisas, inte att rationellt stödja våra insatsförband. Logistiken har blivet ett fokusområde som studeras för dess egen skull, inte vad den ska stödja och möjliggöra.
J.K Nilsson
Bild 1. Rysslands geostrategiska triangel. |
Hotbilden mot Ryssland utifrån dess skrivningar i sin militära doktrin, kan sammanfattas till tre huvudområden, Militära faror, Militära hot och Subversiva hot. Kategoriseringen faror och hot är gjord av författaren till inlägget. Där de militära farorna är allmänt skrivna dvs. skeden som kan försvaga Rysslands ställning, medan de två andra områdena ger konkreta exempel på vad Ryssland kan uppfatta som hot. Vad som kommer beröras är enbart de hot som Ryssland kan se från antingen allianser eller enskilda stater, terrorism, extremism o dyl. har utelämnats i detta inlägg, likväl är texten en sammanfattning.
Bild 2. Exempel på faktorer som sammantaget blir ett hot. |
En faktor man belyser är om en kraftig försämring av den politisk-militära situationen sker i de mellanstatliga relationerna, vilket kan skapa förutsättningar för användning av militärt våld, skall det ses som ett hot. Denna faktor får man, bedömt, se i två dimensioner, dels handlar det bedömt om retorik som kan skapa förutsättningar för användning av militärt våld dels kan det röra sig om incidenter eller aggressivt övningsmönster som misstolkas och ger en försämrad politisk situation, vilket därmed kan ge upphov till förutsättningar för utnyttjandet av militärt våld.5
Under eftermiddagen idag publicerades två filmreportage från ryska nyhetskanaler samt pro-rysk media att man skjutit ned Tochka-U som därefter störtat i en stad i östra Ukraina.
Det kan inte råda några tvivel om Rysslands aktiva del i kriget.
Stridsvagnen T-28 debuterade i vinterkriget mot Finland för 75 år sedan. Folkmassorna i slutet torde vara i Leningrad i mars/april 1940.
Det är i dagarna precis 75 år sedan Svenska Frivilligkåren (SFK) sattes in under finska vinterkriget, först den flygande delen F 19 och sen markstyrkorna, med fokus på Salla-området i finska Lappland. Få känner dock till det ”spionkrig” som förebådade vinterkriget.
Undertecknad har de senaste veckorna varit rätt sysselsatt med lanseringen av Jan och Nordens frihet, som handlar om den ännu högst levande Jan Danielsen . som först var frivillig i SFK och därefter även frivillig för Norge och kom att uppleva det verkliga fjällkriget uppe i Narvikområdet. Min bok tar även upp en del av förspelet till dessa händelser eftersom Jan var utsänd till baltstaterna (mest Lettland) före andra världskriget, för att fastställa vilken förmåga man egentligen hade mot Röda arméns då aktuella stridsvagnar, exempelvis T-28 (klippet ovan mycket sevärt).
Vad min bok inte berör är Finland före krigsutbrottet, men det är något som man kan inhämta från en annan synnerligen aktuell bok av en finlandssvensk författare, K-G Olin. Denne har utkommit med Spionkriget, som liksom min bok nu återfinns i Pennan & Svärdet.
Varför gick inte Finland Stalin till mötes och bytte landområden med Sovjet och förhindrade därmed vinterkriget? Förutom att de finska områden som Stalin ville ha i högsta grad var bebodda och innehöll viktiga finska försvarsanläggningar blir bilden av Finlands läge inkomplett om man inte känner till den omfattande sovjetiska underrättelseverksamhet och subversion som Sovjet bedrev i Finland under 1920- och 1930-talet. Böckerna på svenska som belyser denna verksamhet är få, men nu finns alltså Olins Spionkriget och det är inte bara jag som finner den riktigt läsvärd. Det gör även recensenten i den största tidningen här uppe i norra landsändan, NSD. Under rubriken ”Norrbotten skulle bli en sovjetisk republik” berättar recensenten Jan Bergsten om bokens uppgifter om sovjetiska planer för Norden och sovjetiskt spionage i både Finland, Sverige och flera andra länder. Bergsten avslutar med att han gärna hade sett boken uppdelad i två böcker men att han bortsett från denna anmärkning anser att boken kommer med en hel del för nu levande svenskar okända uppgifter om mellankrigstiden.
Undertecknad håller inte riktigt med Bergsten om behovet av uppdelning i två böcker men är i övrigt överens och kan tillägga att den sovjetiska underrättelseorganisation som boken i hög grad handlar om är GRU, alltså den militära underrättelsetjänsten.
Den första delen i denna serie definierade i grova drag förutsättningarna för en idé för stridsflyg 2030. Denna del kommer att förklara den operativa och skalbara delen, Neural. Det är en UCAV inte olik nEUROn. Delar för denna artikelserie om stridsflyg 2030: Förutsättningar Neural – UCAV med värdflygplan Flygbassystem 2030 Simulerad strid och utvärderingssystem 2030…