Författararkiv: Lars Gyllenhaal

”Världens största militärövning” och verkligheten

Två ryska Tu-22M3, bombflygplan kända från ”ryska påsken”, flög i torsdags mot Ölands södra udde.

Idag startar flygövnigen ACE 2015, av TV4 imorse presenterad med orden ”Världens största militärövning inleds i Norrland”. Varför sprids sådana felaktiga påståenden och vad var det som ryska bombflygplan gjorde över Östersjön i torsdags?

Det felaktiga påståendet ”Världens största militärövning inleds i Norrland” är själva rubriken för TV4:s inslag imorse om ACE 2015. Påståendet är felaktigt både vad gäller antalet deltagande personer och flygplan. Fakta är att den i mycket god tid föranmälda svensk-norsk-finska övningen, som nu hålls för andra året, omfattar 3,600 personer och 115 flygplan, inkluderande tankflygplan och ledningsflygplan. Personalen och planen kommer från nio stater inklusive det synnerligen neutrala Schweiz. De deltagande nationerna är utöver Sverige är Norge, Finland, Schweiz, Storbritannien, USA, Frankrike, Tyskland och Nederländerna.

Övningsscenariot är inte nytt utan en internationell fredsfrämjande krishanteringsinsats under FN-mandat.

Jämför ACE 2015 med de geografiskt närmaste ryska Zapad-övningarna (Zapad betyder väst). Den senaste växte från de anmälda 13,000 man till mellan 50,000 och 70,000 soldater. Den övningen var ändå mindre än samma års stora ryska beredskapsövning, som enligt ryska statsmedia omfattade 160,000 personer som använde bland annat 1000 pansarfordon och 130 flygplan (därmed var övningen troligen den största sen Sovjets storövning 1967).

Om man tittar enbart på den senaste tidens ryska oanmälda beredskapsövningar i Nordens närområde så körde den ryska militären i december ifjol en oanmäld övning omfattande 9,000 soldater med bland annat 600 stridsfordon och 41 flygplan. I mars i år satte president Putin igång ännu en oanmäld beredskapsövning till stor del intill Norden. Den omfattade först ”bara” 38,000 soldater men växte efter ett par dagar till 80,000 pers och 220 flygfarkoster.

ACE-övningens 115 plan och 3,600 personer är alltså långt från att vara ”världens största militärövning” och de muntliga inledningsorden i TV4-inslaget om ”Ja idag inleds världens största flygövning” är också missvisande med tanke på äldre övningar men särskilt de 220 ryska flygfarkosterna som övade i mars detta år. Visst är 115 plan dock imponerande, men de flygplanen kommer inte från ett land utan från nio, varav tre icke-Natomedlemmar. Alla plan kommer inte heller att vara i luften samtidigt. Inga svenska skjutövningsområden kommer heller att användas under ACE 2015.

TV4-inslaget innefattade även ordet ”alliansneutral” från en TV4-reporter. Sverige började dock lämna neutraliteten redan i början av 90-talet. Neutralitetsoptionen slutade användas av svenska regeringar år 2002 och 2009 kom två steg bort från den då kvarvarande alliansfriheten – detta dels genom den svenska regeringens solidaritetsförklaring och dels genom solidaritetsklausulen i EU som genom Lissabonfördraget 2009.

Johan Wiktorin gjorde i TV4-inslaget sitt bästa för att upplysa om verkliga förhållanden och apropå honom är hans eget blogginlägg i förra veckan ”Med lögnen som vapen” synnerligen läsvärt. Även om den intervju han skriver om även den var oproffsig kan svaren som gavs kanske ses som ett nytt ryskt kvitto på Gotlands betydelse. Därför bör det inslaget ses både en och två gånger (länk finns på Wiktorins blogg).

Det var också intressant att följa hur det i svenska medier rapporterades om det kommande övningsbesöket av två amerikanska B-52-plan. DN hade en missvisande rubrik på papperstidningens framsida: ”USA-plan släpper minor i Sverige” (själva artikelns rubrik var ”USA släpper minor över svenskt vatten”), som i den digitala versionen dock blev bättre: ”B-52-plan ska släppa minor över Östersjön”. Ett antal hundratusen läsare lär dock ha läst papperstidningens påstående både på framsidan och i artikeln om att B-52:or ska ”släppa minor på svenskt territorium”. Det verkliga förhållandet, att det på svenskt område inte ska släppas vare sig skarpa minor eller övningsminor (det ska däremot simuleras minfällning) framkom inte i pappers-DN men dock i de rättade digitala DN-artiklarna. Samma dygn, den 21 publicerade DN nämligen en till artikel om B-52.

I den allmänna debatten, på radio etc, föll det också bort att det inte är någon nyhet att amerikanska B-52 bombflygplan flyger över Östersjön. Detta skedde så sent som vid förra årets Baltopsövning. Vid Baltops 2012, då Ryssland var Baltopsdeltagare, eskorterades ryska landstigningsfartyg av just amerikanska B-52.

Är då de två B-52:orna en total icke-nyhet? Nej, eftersom detta att simulera minfällning på svenskt område är ett nytt inslag. Men istället för att diskutera varför den svenska regeringen ser det som nödvändigt att knyta starkare band till USA har vi fått en debatt som utgår från att Baltops med B-52 är något nytt.

Jämför slutligen rapporteringen om de två amerikanska bombflygplan som ännu inte har anlänt (och är inbjudna av svenska staten) med rapporteringen om de två ryska bombflygplan av typen Tu-22, känd från ”ryska påsken” 2013, som i torsdags flög mot södra Ölands udde och enligt ÖB Sverker Göranson var ”provocerande nära”. Det är inte så att svenska medier teg om Tu-22:orna (som är konfigurerade för kärnvapen), men var det lika många som intervjuades om dem (varför inga talespersoner för Kreml??) och vart tog överhuvudtaget uppföljningen vägen? Jo, Expressen kom sedermera, i lördags, med dessa uppgifter: ”Ryskt mål: en flygplats i Småland”. Två citat ur den artikeln: ”Expressen kan, genom flera samstämmiga källor, berätta att den småländska flygbasen var det andra målet” samt ”Det finns information som bekräftar att de ryska bombplanen var bestyckade med kärnvapen”. När sedan Jan Leijonhielm, tidigare chef för Rysslandsstudierna vid Totalförsvarets forskningsinstitut, tycker att det förmodade övningsscenariot är sannolikt – då kan man verkligen fråga sig varför inte fler svenska medier, särskilt då public service, intresserar sig för syftet med den nya och högst oinbjudna ryska flygaktionen mot Sverige. Särskilt då den sker mot bakgrund av att Ryssland sedan början av 2014 för krig mot Ukraina, gör spektakulära aktioner specifikt mot baltstaterna och att de ryska flygstyrkorna markant ökat sina flygningar, oftast utan transpondrar, intill och ibland över andra länders gränser.

Rapporteringen i våra stora medier om vår yttersta gemensamma försäkring, landets säkerhetspolitik och försvar (inte minst civilförsvar) är, kort sagt, i stort sett undermålig. Fler allvarliga väpnade konflikter hotar att bryta ut respektive utvidgas. Att förbättra rapporteringen om vår gemensamma säkerhet är inte kärnfysik. Redaktionschefer, kontakta Försvarsutbildarna och Försvarshögskolan.

Okänd poliskår mot sabotage

En särskild poliskår inrättades mot sabotage. Denna skylt kommer från en av veteranerna.

I det nummer av Soldat & Teknik som just nått kioskerna (3/2015) berättar jag om krigsårens numera i stort sett okända extra poliskår. Denna hade sabotage och spionage som huvudfokus. De samtida ”polistrupperna” uppmärksammans i helgen.

I helgen genomförs två speciella historiska evenemang. Både ”polistrupper” och mer kända allierade, svenska och tyska förband uppmärksammas på olika sätt under den Militärhistoriska helgen i Skåne på Beredskapsmuséet.

Utanför norska Narvik blir det på lördag en fjällvandring till platsen där en av de svenska frivilliga 1940 stupade för Norge.

Spår av de allierade i Sverige

”Lucky Strike”, dokumentärfilmen om de amerikanska flygarna i Sverige.

Den 8-9 maj är det exakt 70 år sen andra världskrigets formella slut i Europa, och det kommer att märkas både på TV och mer fysiskt i vårt nordligaste län, Norrbotten.

För den som igår missade den nya dokumentärfilmen om de norska ”polistrupperna” så kan jag berätta att den i flera dagar till går att se valfri tid här på SVT Play. Det är gott om bilder som jag aldrig sett förr och ett starkt vittnesmål även från en av de amerikanska flygarna som var baserad i Luleå på F 21.

Fler veteraner från US Army Air Forces (USAAF) som var i Sverige under kriget dyker upp i rutan nu på fredag den 8 maj i SVT2 kl 18:00. Filmen heter i SVT:s tablå ”Världens Fakta: När amerikanerna kom till byn” (ursprungligt namn ”Lucky Strike”, se affischen ovan) och är gjord av författaren till boken Lucky Strike, Jan-Olof Nilsson. Filmen visas igen redan samma kväll på Kunskapskanalen kl 21:30. Repris den 9 maj SVT2 kl 08:00 samt på Kunskapskanalen den 10 maj kl 20:00. Den kommer även att ligga på SVT Play under 30 dagar med start från 8 maj.

I Luleå kommer fredag den 8 maj att bli helt speciell och särskilt i den lilla ”förorten” Karlsvik, där de största så kallade tyskmagasinen finns kvar och ännu ser ut som de gjorde under kriget. Intill dem förlades drygt 25,000 sovjetiska f.d. krigsfångar en tid efter krigsslutet. Spåren av dem har varit mycket få, ingenting påminner om dem på platsen. Men nu blir det ändring på den saken genom invigningen av ett monument till deras minne. Platsen blir alltså Karlsvik, ungefär mitt emot ”gamla skolan”. Den offentliga minneshögtiden börjar kl 12. Bland det mest ovanliga lär bli att några av deltagarna kommer vara några av de barn (dåtida barn) som åtföljde de sovjetiska soldaterna och kvinnliga slavarbetarna. Det är första gången någon är tillbaka i Luleå sen 1945 – de allra flesta av de f.d. krigsfångarna och civila slavarbetarna blev bestraffade vid hemkomsten, många skickades till Gulag.

Under fredagens minnesevenemang kommer lottor att servera ärtsoppa med ryska piroger och kaffe. Då det begav sig stod försvaret för både tält och mat. Ett tips är att komma i god tid då det kan ta lite tid gå från parkeringsplatserna. Mycket nära platsen ligger det lokala Järnvägsmuseet som råkar ha järnvägsvagnar från kriget. De f.d. krigsfångarna kom med tåg från Narvik och Karlsvik har god förbindelse med järnvägsnätet.

Vi kanske ses i Karlsvik?

En stor svensk gåta

”Norska trupper från Sverige” dyker upp i denna journalfilm från 1945. Nu kommer en dokumentär om hur de norska förbanden i Sverige blev till.

Det är en av 1900-talets största svenska gåtor: hur kunde historieskrivningen om Sverige under andra världskriget i decennier till stor del utelämna att det från 1943 fanns allierade baser på svensk mark och att drygt 20,000 norrmän fick militär utbildning genom Sverige?

Först på 1990-talet blev de brittiska och amerikanska underrättelse- och sabotagebaserna i Sverige, som började upprättas 1943, mer ingående skildrade i svenska böcker. År 2011 blev baserna mer kända men ännu har det inte sänts någon TV-dokumentär eller spelfilm med fokus på dem. Detta trots att det slutligen, från årsskiftet 1944/45, även blev två amerikanska flygbaser i Sverige, i Bromma och framförallt Luleå. Det är uppenbarligen bara thrillers/deckarböcker och TV/film som riktigt kan nå ut i samhället eftersom andelen som läser faktaböcker (och bloggar) är begränsad. Nu kommer dock SVT2 att imorgon onsdag 6 maj kl 18:00 att i alla fall visa en ny dokumentär om en verksamhet som hänger ihop med både underrättelse/sabotagebaserna och flygbaserna. Dokumentären ”Den svensknorska truppen” handlar nämligen om de så kallade polistrupperna i Sverige 1943-45. De började som polisförband men blev efter hand mer tungt beväpnade och en betydande del av det norska försvaret i exil, slutligen utrustade även med artilleri. Från 1944 skickades en del av dem till underrättelse/sabotagebaserna i svenska fjällen och från januari 1945 flögs 1500 av dem till den del av Nordnorge som intagits av Röda armén, där en del av dem hamnade i strid med tyska patruller. Detta skedde i samförstånd med den sovjetiska ledningen men också med det underliggande uppdraget att markera norskt territorium. Sverige hjälpte alltså Norge att – med hjälp av amerikanskt transportflyg – på ett konkret sätt återta kontrollen över sin nordliga landsända.

Jag har själv ännu inte sett ”Den svensknorska truppen” men vill hoppas att den kommer att lyckas sprida kunskapen om de ännnu rätt okända insatser som Sverige gjorde för Norge under andra världskriget. Det ska här sägas att det inte är den allra första TV-dokumentären som SVT sänt om polistrupperna. Det sändes en för drygt 20 år sedan som jag har bandad på VHS, men om jag minns rätt sändes den på en konstig tid. Den nya dokumentären sänds som sagt kl 18 och för den som missar den går den i repris i SVT2 torsdag 7 maj kl 08:00. Den 7 maj var för övrigt den dag 1945 som norrmännen, amerikanerna och F 21-personalen i Luleå firade freden med en rejäl fest.

”Jag stannar tiden”

Huvudpersonen i ”Jag stannar tiden” följde det sovjetiska marininfanteriet, även kallade ”svarta döden”, så nära som möjligt.

Om några dagar är det 70 år sen andra världskriget tog slut i Europa. Detta kommer att märkas även i TV-utbudet. SVT1 sänder nu på måndag den 4 maj kl 22 en ny svensk dokumentär av Gunilla Bresky om andra världskriget. En dokumentär som undertecknad bidragit en smula till och min hustru Ann-Sofie desto mer.

”Jag stannar tiden” handlar på ett sätt mest om den sovjetiske krigsfotografen Vladislav Mikosja, som filmade striderna på östfronten ovanligt närgånget. Men filmen växer efter hand till att även bli en berättelse om hela andra världskriget, Stalin och… klart oväntade personer som jag här inte tänker nämna för att inte förstöra överraskningsmomentet.

Filmen har hunnit vinna fyra priser, bl a bästa svenska dokumentär på Tempofestivalen 2014.

Svetlana Aleksijevitjs starka bok om kvinnor som soldater på östfronten, Kriget har inget kvinnligt ansikte, kommer också att skildras av Gunilla Bresky under den kommande veckan, i Sveriges Radio P1 fredag 8 maj kl 19.30.

Men till att börja med, missa inte ”Jag stannar tiden”.

Hitlers död och nya färgbilder från 1945

Amerikansk soldat spelar Hitler, från en av de första journalfilmerna om Berlins fall. I ovanlig skärpa eftersom det inte är en kopia av en kopia.

Det är idag exakt sju decennier sen Hitler begick självmord i sin bunker. Det är intressant att se och lyssna på journalfilmen ovan hur Hitlers död omtalades kort efter krigsslutet i Europa. Ännu märkligare är de färgbilder från 1945 som senaste numret av Populär Historia (5/2015) innehåller.

Det är märkligt att se bildreportaget ”Tid för glädje, tid för hämnd” i det senaste numret av Populär Historia. En hel rad nya bilder från Danmarks befrielse 1945 – dessutom äkta färgbilder och alltså inte kolorerade svartvita (vilket kan vara trevligt att se men som sällan ser helt äkta ut). Exempelvis får man se en bild av soldater ur Danska brigaden, utrustad och utbildad av svenska armén, just efter att de gått iland i Helsingör den 5 maj. Detta är starka bilder som får mig att direkt tänka på några ord av den svenske frivillige Erik G:son Lewenhaupt som han skrev i sin anteckningsbok också den 5 maj: ”Landade i Köpenhamn, Kastrup kl 16.05. Lätt jobb. Firades vansinnigt av danskarna”. Lewenhaupt hade flera hårda strider i Normandie och Tyskland bakom sig och han beskrivs närmare i Svenskar i krig 1914-1945.

USA:s och Sovjets soldater i Vietnamkriget

”Vi är solidariska med dig Vietnam!” säger denna sovjetiska affisch från Vietnamkriget, som dock inte visar någon sovjetisk soldat.

Imorgon är det 40 år sedan Vietnamkrigets slut. Priset blev enormt för Vietnam med över en miljon stupade stridande och sannolikt minst lika många civila dödsoffer. Över 58,000 amerikanska soldater stupade. Bilden av Vietnamkriget förändrades något i Ryssland i början av 1990-talet, men detta har inte riktigt nått fram i västliga skildringar av kriget.

När det var exakt 40 år sedan D-dagen befann jag mig i Normandie och tänkte att fyrtio år, det var oerhört länge sedan. Imorgon är det alltså samma tidsavstånd till Vietnamkrigets slut. En märklig känsla. DN inledde idag sin rapportering om 40-årsminnet med flera starka artiklar. En sak som dock inte tas upp i artiklarna (det är fler i papperstidningen) är att även Sovjetunionen skickade sin militär till kriget. För Sovjets del inleddes dess hemliga militära insats i Vietnam på 1950-talet i form av rådgivare under Frankrikes krigföring och därefter genom KGB-utbildning av Vietnams gränstrupper. År 1961, samma år som USA stationerade en större mängd militära rådgivare i Vietnam, började Sovjet att dolt stationera personal i landet. Då USA 1965 i stor skala började kriga i Vietnam så ökade även den hemliga sovjetiska militära närvaron.

Den första striden mellan sovjetisk och amerikansk militär i Vietnam inträffade sannolikt den 24 juli 1965 (alltså snart 50 år sedan) då sovjetiska luftvärnare besköt amerikanska flygplan. Det var framförallt luftvärnsrobotar som de sovjetiska soldaterna skötte. Men det förekom även att amerikanska piloter kom i luftstrid med sovjetiska flygare, utan att vara medvetna om motståndarens nationalitet. Även den sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU hade personal på plats både som rådgivare och dykare. Dessa fakta blev offentliga i Ryssland först efter Sovjets fall, liksom antalet deltagande och stupade sovjetiska militärer. Totalt under 1961-1975 kom över tio tusen sovjetiska militärer att tjänstgöra i Vietnam. Man skulle kanske kunna tycka att dessa uppgifter, som publicerats i en lång rad ryska medier inklusive flera TV-program, borde vara mer allmänt kända i väst idag, men veterligen finns det bara en bok på svenska som tar upp dem och vad gäller artiklar på svenska om Sovjet i Vietnam får man söka sig till artikelserien MILITÄRT.

Vi skiter i grannarna!?

Norsk gränsjägare vid gränsen medan det ännu var sovjetiska soldater på den andra sidan. FOTO: LG

Finländare pekades i mars ut som ett hot av en av Rysslands säkerhetstoppar. Det blev i Sverige ingen debatt kring detta. När nu Norges syn på Svalbard av ryska UD kallas ”absurd” är det åter igen noll offentlig debatt i Sverige.

Dmitrij Rogozin är rysk vice statsminister samt ansvarig för Rysslands militära upprustningsprogram. Svenska medier har inte missat hans utspel på norska Svalbard. Men var finns uppföljningen? Man får söka sig till norska medier för att få veta att Leonid Kalasjnikov – ja, han heter så – därefter uttalat sig nedvärderande om själva den norska suveräniteten över Svalbard. Till saken hör att Sverige är en av undertecknarna av det viktigaste avtalet om Svalbard, den så kallade Svalbardtraktaten.

Får man hoppas att även om våra medier till stor del verkar skita i våra närmaste grannars säkerhetspolitiska problem så har svenska myndigheter bättre koll?

För sju år sen missade svenska medier ett rejält avslöjande om ett av Norges mest dramatiska ögonblick under det klassiska kalla kriget – då sovjetiska pansarstyrkor vid norska gränsen uppträdde så att de norska gränssoldaterna trodde att tredje världskriget stod för dörren. Det är dock inte för sent att se det norska TV-reportaget om denna nedtystade händelse: ”32 tysta timmar”. Det kanske mest lärorika med det reportaget var att en av de deltagande soldaterna på den sovjetiska sidan (sedermera toppolitiker i Murmansk) aldrig slutat tro på den sovjetiska mediaversionen, att utländsk trupp övade ”bokstavligen intill gränsen”. I själva verket genomfördes Nato-övningen av hänsyn till Sovjetunionen inte ens i det län som var på andra sidan gränsen (Finnmark fylke), utan i Troms – fyrtio mil från den sovjetiska gränsen. En illustration av hur desinformation kan fungera.

Oroväckande oproffsig rysk propaganda

Den ”förbättrade” bilden av en M1A2 Abrams som den ryska militära TV-kanalen använder. Notera vapenskölden på tornet.

Under rubriken ”Amerikanskt pansar beskjuter Mariupols omgivningar” har de ryska väpnade styrkornas officiella TV-kanal Zvezda publicerat bilden ovan. Det tar bara några sekunder att hitta originalbilden.

Här är originalbilden av den amerikanska M1A2 Abrams som man ”berikat” med ett blågult ukrainskt statsemblem på tornet. Den är alltså tagen i Texas 2013. Allt detta togs upp på Twitter för en vecka sedan, då Zvezda publicerade ”nyheten”. Jag förutsatte att i alla fall någon tidning skulle ta upp saken eftersom det var en så pass allvarlig anklagelse – amerikanska stridsvagnar vid fronten. Därtill inte från vilken källa som helst, Zvezda lyder under Rysslands försvarsdepartement. Jag trodde fel, eftersom detta inte verkar ha nått vanliga medier.

Betyder denna ovanligt oproffsiga propaganda något?

Flygvapnets hjälte den 9 april

Skandinavien var på väg att angripas men regeringen sade nej till ÖB:s begäran om mobilisering. Låt oss dock inte glömma denne man.

Som Wiseman igår påminde oss om är det nu 75 år sedan ÖB varnade regeringen för att Skandinavien stod inför ett enormt överfall. Regeringen i huvudmålet, Norge, fick också flera varningar, något som jag tar upp i min senaste bok. Men i Sverige fanns det dock en major som kunde fatta bättre beslut.

Det är lätt att bli nedstämd av den norska regeringens oförmåga att mobilisera trots mycket tydliga varningssignaler före den 9 april 1940, liksom av den svenska regeringens beslut att påbörja svensk mobilisering först den 11 april. Men varför har ingen – i alla fall på nätet – tagit upp vad major Fredrik Adilz gjorde den 7 april? Adilz var då ställföreträdande chef för Västmanlands flygflottilj (F 1) i Västerås. Han blev varse tecken på den tyska operationen och försökte därför få tag på flottiljchefen Axel Ljungdahl. När detta inte lyckades så utfärdade han på eget bevåg order om beredskapshöjning. Det var ett mycket svårt beslut, men Adilz valde inte att, som vi så ofta gör i Sverige (särskilt numera), skjuta upp beslutet.

Med tanke på allvaret i beslutet borde han kanska ha avvaktat till dess att chefen hittats. Men efter några dygn stod det klart för alla att Fredrik Adilz hade fattat ett mycket passande beslut, som blev inledningen till flygvapnets största beredskapsinsats. Vad jag vet fick Adilz inget erkännande i dåtida press utan det skulle dröja decennier till dess att ett par flyghistoriska verk nämnde hans beslut – vilket delvis kan förklara varför Adilz är så bortglömd idag. Flygvapnet visade sin hållning genom att befordra Adilz, han blev några månader efter händelsen utnämnd till chef för F 21 (f.ö. förbandets första chef).

Tack vare en släkting till Adilz, Ann-Catrin Klint, blev jag själv medveten om honom. Hon har även berättat för mig om hans bakgrund, han föddes i Småland 1890 och blev tidigt fångad av det förunderliga i att flyga. Han fick sitt flygcertifikat redan 1919 och året därpå var han den som flög planet vid den första fallskärmshoppningen i Sverige, den 9 juni 1920.

Varför är Adilz så okänd? Tja, varför tog det flera veckor till dess att svensk press uppmärksammade när Allan Mann avled? Varför skrev inte en enda rikstidning om William Anderson när han avled?

Vinterkriget och angreppsplaner mot Sverige

Via Sverige fick Finland bland annat jaktplan av denna typ, Morane Saulnier M.S. 406.

Fler belägg kommer nu för att vapenhjälpen från Sverige till Finland under vinterkriget 1939-40 var större än vad som är känt i Sverige. Samtidigt kommer det nu fler uppgifter både om Tysklands och Sovjetunionens angreppsplaner mot Sverige 1943 respektive in på 1980-talet.

Det är chefen för Militärhistoriska avdelningen vid Försvarshögskolan, Per Iko, som i det nummer av Militär Historia (4/2015) som i dagarna når kioskerna berättar något som inte tidigare omtalats i breda svenska medier – att de flesta av de nästan 200 plan som Finland fick respektive köpte utomlands under vinterkriget antingen monterades i Sverige eller mellanlandade i Sverige. Detta är en så gott som okänd del av den nordiska flyghistorien. Jag nämner denna hjälp i Tyskar och allierade i Sverige (eftersom det var frågan om plan från de allierade), men hade när jag skrev den boken inte klart för mig att omfattningen var så pass stor. Flygskolan i Eskilstuna för Finland var helt okänd för mig till dess att jag fick nya numret av Militär Historia.

I det nummer av Expressen som publiceras idag (30/3) kan man i bilagan ”Hotet mot Sverige” läsa lite om Christer Bergströms och Peter Björns kommande bok Anfallsplan Sverige, som mest handlar om de tyska planerna mot Sverige. Men även de sovjetiska och brittiska nämns och jag intervjuas främst om de senare. Det är väldigt trevligt att tidningens veteranreporter Knut-Göran Källberg lyfter fram militärhistoria. Lite sorgligt dock att bildredaktören missat att Pressens bild och TT har försett tidningen med två bilder som inte föreställer det bildtexterna påstår. Jag syfter på bilden av den tyska ”permittenttrafiken” genom Sverige. Liksom bilden av ”Engelbrecht-divisionen” 1941. I själva verket föreställer bägge bilderna tyskar som blivit krigsfångar och är på väg hem genom Sverige. Jag hittade efter sökande under flera års tid originalnegativet till den mest klassiska bilden och därtill kan var och en se att ingen av tyskarna på bilderna bär örnar på sina vapenrockar. Detta att de saknar sina viktigaste märken är ett typiskt kännetecken för tyskar som blivit krigsfångar. Jag går igenom alla detaljer i bilderna i Tyskar och allierade i Sverige. Det är bra märkligt att bildbyråerna fortfarande säljer dessa bilder med felaktiga bildtexter.

Vad gäller sovjetiska anfallsförberedelser mot Sverige fram till 1980-talet så släpper SMB/Pennan & Svärdet inom kort den mest intressanta boken hittills i ämnet, Sovjetisk invasion av Sverige. I boken presenteras en stor mängd tidigare okända uppgifter om den sovjetiska militära kartläggningen av Sverige. Jag har läst bokmanuset under redigeringsskedet och kan särskilt rekommendera boken till alla i hemvärnet eftersom den innehåller ett sovjetiskt ”kvitto” om att även det svenska hemvärnet togs i beaktande.

Krigare under främmande flagg

Låt av David Miles som inspirerats av den militärhistoriska deckaren ”Det 19:e Fabergéägget”.

Som samlare av uppgifter om svenskar i diverse krig stöter jag ibland på väldigt osannolika historier, som dock kan visa sig stämma. Exempel: en svensk kan väl knappast ha hunnit kriga under 13 fanor, eller?

Plus kopplingar till Tarzan-legenden så låter det väl som värsta sortens rövarhistoria… Men som Lennart Westberg och jag berättade i Svenskar i krig 1914-45 så har det funnits en sådan svensk, född i Stockholm som Ivar Thord Hallström. Minnesgoda läsare minns kanske att jag ifjol bloggade om honom med anledning av hans uppdykande i Det 19:e Fabergéägget av Claes Ericson, som utspelar sig både under ryska inbördeskriget och i det nutida Ryssland. Nu har Ericsons mycket verklighetsbaserade deckare släppts i pocket och med tanke på äggtemat passar den väl extra bra att läsa under påsken.

Även invasionsdagen den 9 april 1940 närmar sig med stormsteg, alltså dess 70-årsminne, och den dagen kommer mina tankar att till stor del ägnas åt Norge och den frivillige svenske fänriken där, Jan Danielsen, som jag lärde känna i samband med Svenskar i krig och ännu mer då jag ifjol skrev hans biografi, Jan och Nordens frihet. Härom dagen fick jag högst oväntat en bekräftelse på att Jan och hans frivilligkamrater kämpat väl. Då jag letade efter något annat i regementshistoriken över Västerbottens regemente (I 20) råkade jag nämligen finna en SS-officers ord – ord som jag aldrig sett tidigare. Anledningen till att de letat sig in i en bok om I 20 var att en av bokens författare, Vilhelm Hetta, hade vaktat gränsavsnittet närmast Kongsvinger, och tyskarna på andra sidan hade stött på finlandsfrivilliga (som Jan och de andra svenskarna i Norge var) när det var fullt krig i Norge. Om dem sade SS-officeren till Hetta att: ”De var de enda som presterade något verkligt motstånd, till exempel vid Hönefoss och Elverum”.

Trakterna mellan Elverum och Kongsvinger – det var där Jan först stred i Norge.

Apropå att strida under främmande flagg vill jag slutligen rekommendera en nyutgiven bok som jag redan haft på originalspråket, tyska. På svenska heter den nu Hitlers okända soldater och författaren Rolf-Dieter Müller är professor i militärhistoria vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Nu tänker någon: ”Nej, inte ännu en Hitlers-bok!” men här talar vi om en bok som faktiskt fyller en lucka – för detta är den första boken på svenska som tar ett helhetsgrepp om fenomenet utländska medborgare på tysk sida (både frivilliga och värnpliktiga) och det är verkligen hög tid eftersom, för att citera boken: ”En av tre som stred för Hitler på östfronten var inte från Tyskland”. Vi pratar här alltså om hundratusentals soldater, främst ryssar och ungrare men också betydande grupper från Kaukasien, Ukraina och Nederländerna. Jag har invändningar mot några formuleringar men helheten är dock en oumbärlig bok för den med gediget intresse för östfronten och Tredje riket. Boken finns nu i Pennan & Svärdet.

”Hotet” från Finland

Ryska luftburna styrkor (VDV) har under den oanmälda övningen omgrupperats norrut. Inslag från början av denna vecka.

Ryska arktiska Franz Josefs land, intill Svalbard, framhävs under beredskapsövningen. Missa inte detta klipp.

Putin satte i måndags igång en oanmäld beredskapsövning, till stor del intill Norden, som hunnit fördubblas och nu omfattar bland annat 80,000 soldater och 220 flygplan och helikoptrar. Samtidigt pekas finländare ut som farliga för ryska Karelen.

Hittills verkar inga svenska medier ännu ha uppmärksammat det nydanande med den ännu inte avslutade oanmälda ryska övningen. Förutom storleken och dubbleringen är det påfallande hur man i stor skala, sannolikt oöverträffat, med inget (?) varsel alls uppenbarligen har lyckats omgruppera stora delar av flera luftlandsättningsförband till olika platser i Arktis. Man har i norska staber antagligen särskilt noterat betoningen på Franz Josefs land, den ryska ögrupp som ligger öster om den norska ögruppen Svalbard.

Det som står klart om norsk hållning till övningen är att man från högsta ort i Norge nu är öppet negativ till den, särskilt hur den har växt. Norska myndighetspersoner har vid tidigare ryska övningar varit sparsamma med offentlig kritik.

Om vi växlar till relevanta finska nyheter på svenska så finns det en högintressant SvD-artikel, ”Rysk säkerhetstopp varnar för Finland”. Men artikeln saknar en uppgift som verkligen borde ha varit med. Känner man inte till vem Nikolaj Patrusjev är skulle man kanske kunna tro att han är pensionerad, eftersom det bara står att han är före detta FSB-chef (FSB = säkerhetstjänsten). Patrusjev är dock i högsta grad i arbete – han är sedan 2008 den som håller ihop Rysslands säkerhetsråd. Putin hade samma position fram till dess att han blev tillförordnad president.

För den som vill läsa om när det senast var fullskaligt krig i Norden rekommenderas den nya boken Churchills elitsoldater av Ross Kemp, som lyfter fram särskilt två brittiska operationer i Norge, ”Archery” och ”Gunnerside”. Den senare var mot Hitlers kärnvapenprogram och värdet av operationen överskattas av Kemp. Men värdet av kapitlet om ”Archery” och flera andra kapitel gör att boken dock är mycket läsvärd för den som är intresserad av våghalsiga operationer. Boken går nu att skaffa genom Pennan & Svärdet.

Finland, Sverige och Moskvafreden

Min farfars bror Gunnar i en sovjetisk bombkrater den 13 mars 1940.

Den 13 mars 1940 var en mörk dag i Finlands historia. ”Moskvafreden” som då trädde i kraft avslutade visserligen vinterkriget och Finland kunde tack vare sitt motstånd undgå att bli ”folkrepublik”. Men priset var högt – och är högaktuellt.

Med perspektiv framstod det som en historisk prestation att Finland lyckades behålla sin självständighet och större delen av sitt territorium. Men då det begav sig fokuserade man av rätt naturliga skäl mer på det höga priset och att Moskvafreden sannolikt skulle följas av ett nytt angrepp, förr eller senare.

Förutom de för lilla Finland enorma mänskliga kostnaderna och alla förstörda hus, infrastruktur med mera så blev landet genom Moskvafreden tvunget att lämna ifrån sig stora områden inklusive landets näst största stad, Viborg. Man fick 400,000 hemlösa att ta hand om – smaka på den siffran.

Hela omfattningen av Sveriges stöd till Finland under vinterkriget har i det allmänna medvetandet nog aldrig fått fäste. Efter en viss tvekan tog den svenska regeringen stora risker för Finland. Att man tillät och på flera sätt hjälpte Svenska Frivilligkåren (SFK) för Finland var bara en del (en bra bit av Sveriges flygvapen lånades ut till SFK). En av SFK:s få ännu levande veteraner, Jan Danielsen, porträtteras nu i detta TT-reportage med interaktiv karta. Sverige bidrog också med rent enorma krediter och flera svenska förråd tömdes. Stor civil hjälp lämnades även både under och efter vinterkriget.

Vad spelar då allt detta egentligen för roll idag? Först ett citat från Wiseman´s Wisdoms senaste inlägg: ”Faktum är att inte mindre än 8 gånger konstaterar regeringen i propositionen att det är den takt som ekonomin medger som ska styra det framtida svenska försvarets utveckling”.

Vad ekonomin medger var (är) alltså pudelns kärna i landet Sverige. Ekonomin anses stå över självständighet och kontroll över eget territorium – viktigare än landets frihet och ett liv i fred. Kanske är det i denna grundläggande värdering som en ny och bredare försvarsdebatt behöver ta avstamp? Kanske även finansministrar skulle kunna ta och räkna på vad en ”preventiv aktion” mot (delar av) svenskt territorium skulle kosta. Inte billigare att göra den där aktionen för dyr? Inte billigare att lära av Finlands och Norges erfarenheter av 1940? Kanske är det till och med så att kontroll över ekonomin förutsätter kontroll över territoriet?

Sovjets elitgeneral stred mot svenskar

Patrullchefen Torbjörn Öjstad, den förste att stupa mot Margelov, står i främsta ledet i centrum, och till vänster om honom Jan Danielsen som ännu lever. I bakgrunden Karlbergs slottstrappa där fotot togs.

Den 2 mars 1940, under finska vinterkriget, råkade en svensk frivilligpatrull om 8 man ut för ett bakhåll på Sallafronten. Idag kan man för första gången läsa i en vanlig svensk tidning om vem det var som utförde bakhållet, Vasilij Margelov som sedermera var chef för hela VDV, Sovjets fallskärmstrupper, mellan 1954 och 1979.

Bilden ovan består av två, en svartvit bild med den stupade patrullchefen Torbjörn Öjstad i centrum och i bakgrunden platsen där bilden togs, i nutid. Tänk att 2015 så lever ännu mannen direkt till vänster om Öjstad, Jan Danielsen. Bilden kommer från honom (tack Jan!) och jag ställde mig där fotografen stod och knäppte denna bild för några dagar sedan.

Frivilligkårens förste stupade i markstrid

Magnus Dyrssen stupade den 1 mars 1940.

En sovjetisk granatskärva avslutade överstelöjtnant Magnus Dyrssens liv den 1 mars 1940. Därmed blev han den förste att stupa i markstrid inom Svenska Frivilligkåren i Sovjets vinterkrig mot Finland 1939-40.

Magnus Dyrssen föddes i Karlskrona 1894 och var som officer i Sverige bland annat lärare vid Krigshögskolan i Stockholm, en tid var han dess tillförordnade chef. Dyrssen var en av initiativtagarna till Svenska Frivilligkåren (SFK) för Finland. Han stupade på Sallafronten helt kort efter att SFK tagit över frontavsnittet. En man som bar hans kista är kvar i livet, Jan Danielsen, vars anteckningar ligger till grund för min senaste bok.

Vila i frid Magnus Dyrssen.

Ryska SSO firar och nytt svenskt utspel

Klippet inleds med kuppen mot parlamentet på Krim den 27 februari ifjol.

Den 27 februari ifjol genomförde rysk militär kuppen mot parlamentet på Krim och kunde snabbt hissa den ryska flaggan på byggnadens tak. Den som minns detta blir inte helt förvånad över att Vladimir Putin idag förkunnat att den 27 februari från och med idag skall firas som ”Specialoperationsstyrkornas dag”.

Att det var rysk militär som gjorde allt av vikt i samband med ”återbördandet av Krim” (operationen inleddes den 20 februari enligt Krim-medaljernas text) framgick direkt av den materiel som användes, som ovanlig personlig utrustning och nya Tigerpansarbilar. Men eftersom president Putin förnekade och spetsnazsoldaterna instruerats att klä sig extra brokigt och alla deltagande soldater beordrats ta bort sina märken pågick i över en månad en förnekelsefas (eller om man så vill: fars). Denna fas tog först slut i och med att Putin i slutet av mars erkände att soldaterna var hans i samband med att han tackade dem högtidligt för deras personliga mod.

Man kan idag i en av de viktigaste ryska tidningarna påminnas om förnekandet respektive erkännandet av invasionen – detta i samband med att det idag blev känt att den 27 februari hädanefter skall firas som ”Specialoperationsstyrkornas dag”. Hur går detta ihop med att det redan finns en årlig spetsnazdag den 24 oktober och en spanardag den 5 november? Kommer de dagarna nu att avskaffas? Det skulle man ju kunna tro om man läser dagens brittiska The Telegraph eftersom journalisten ifråga kallar den nya dagen ”Special Forces Day”. Att detta inte är helt korrekt är inte obetydligt. Det korrekta namnet på engelska borde vara ”Special Operations Forces Day” och det signifikanta är att det handlar om en ny formation, på ryska förkortad SSO, vars existens först blev känd 2013. Vad SSO är för något tar min medförfattare och jag upp i boken Ryska elitförband men nu kan man tack vare dagens artiklar i rysk press lägga till att det nu är tydligt att SSO spelade den viktigaste rollen den 27 februari 2014 och att namnet på SSO:s huvudsakliga skapare är överste Oleg Martjanov, numera inte längre så hemlig eftersom han övergått från att vara SSO-chef till att vara en av de högst ansvariga för VPK, den militärindustriella kommissionen. Nu på den första SSO-dagen någonsin lär han dock gissningsvis vara tillsammans med förbandsmedlemmar.

Sist men inte minst kan det konstateras att det nu finns en ny aktör i svensk nutida försvarsdebatt, LO, som idag gjort ett utspel om svensk värnplikt. Litauen meddelade härom dagen att värnplikt ska återinföras. Estland har behållit sin värnplikt, liksom Finland. Norge och Danmark har sedan flera år blandsystem.

P.S.
Detaljer i filmklippet längst upp behandlas i detta blogginlägg.
D.S.

Spionkriget före vinterkriget

Stridsvagnen T-28 debuterade i vinterkriget mot Finland för 75 år sedan. Folkmassorna i slutet torde vara i Leningrad i mars/april 1940.

Det är i dagarna precis 75 år sedan Svenska Frivilligkåren (SFK) sattes in under finska vinterkriget, först den flygande delen F 19 och sen markstyrkorna, med fokus på Salla-området i finska Lappland. Få känner dock till det ”spionkrig” som förebådade vinterkriget.

Undertecknad har de senaste veckorna varit rätt sysselsatt med lanseringen av Jan och Nordens frihet, som handlar om den ännu högst levande Jan Danielsen . som först var frivillig i SFK och därefter även frivillig för Norge och kom att uppleva det verkliga fjällkriget uppe i Narvikområdet. Min bok tar även upp en del av förspelet till dessa händelser eftersom Jan var utsänd till baltstaterna (mest Lettland) före andra världskriget, för att fastställa vilken förmåga man egentligen hade mot Röda arméns då aktuella stridsvagnar, exempelvis T-28 (klippet ovan mycket sevärt).

Vad min bok inte berör är Finland före krigsutbrottet, men det är något som man kan inhämta från en annan synnerligen aktuell bok av en finlandssvensk författare, K-G Olin. Denne har utkommit med Spionkriget, som liksom min bok nu återfinns i Pennan & Svärdet.

Varför gick inte Finland Stalin till mötes och bytte landområden med Sovjet och förhindrade därmed vinterkriget? Förutom att de finska områden som Stalin ville ha i högsta grad var bebodda och innehöll viktiga finska försvarsanläggningar blir bilden av Finlands läge inkomplett om man inte känner till den omfattande sovjetiska underrättelseverksamhet och subversion som Sovjet bedrev i Finland under 1920- och 1930-talet. Böckerna på svenska som belyser denna verksamhet är få, men nu finns alltså Olins Spionkriget och det är inte bara jag som finner den riktigt läsvärd. Det gör även recensenten i den största tidningen här uppe i norra landsändan, NSD. Under rubriken ”Norrbotten skulle bli en sovjetisk republik” berättar recensenten Jan Bergsten om bokens uppgifter om sovjetiska planer för Norden och sovjetiskt spionage i både Finland, Sverige och flera andra länder. Bergsten avslutar med att han gärna hade sett boken uppdelad i två böcker men att han bortsett från denna anmärkning anser att boken kommer med en hel del för nu levande svenskar okända uppgifter om mellankrigstiden.

Undertecknad håller inte riktigt med Bergsten om behovet av uppdelning i två böcker men är i övrigt överens och kan tillägga att den sovjetiska underrättelseorganisation som boken i hög grad handlar om är GRU, alltså den militära underrättelsetjänsten.

Bombplan mot Norrbotten

Trailern för storpocketversionen av min senaste bok.

Den 14 januari blir det exakt 75 år sedan tre sovjetiska Ijusjin DB-3-bombare flög in över Norrbotten mellan Luleå och Piteå. Flera omständigheter talar för att deras mål var Boden men det blev ett ruskigt snöoväder efter att man passerat Luleå…

De sovjetiska flygarna över Norrbotten den 14 januari 1940 hade en kurs som pekade på Boden men vände planen när de var över Lule älv, vid byn Avan. De lämnade dock inte Norrbotten utan att bomba, de släppte tio brand- och sprängbomber intill och på vad som kan tolkas som ett andrahandsmål – Kallaxön. Varför de släpptes där och vad som hände med planen och besättningarna? Det är det som bokens bonuskapitel (skrivet 2014) till stor del handlar om. Pennan & Svärdet erbjuder boken till specialpriset 79,-, vilket är oslagbart men förutsätter att man beställer minst en produkt till.

Som av en händelse släpps om någon dag ett sorts PS till boken i Soldat & Teknik 1/2015. Jag har en artikel och en notis i numret, som bägge knyter an till bokens tema. Rubrikerna är ”Polistruppernas Volvo” (ett tungt garagefynd) och ”Mer om den tyska bunkern i Sverige”.