Wiseman – Sida 7 – Försvarsbloggare

Julkalender 2014: Lucka 21 – Krigsbasorganisationen

JAS 39A på krigsbas vintertid. Spridd gruppering längs vägar i området för att försvåra anfall från luften

En av de mest märkbara reduktionerna i försvarsbesluten under 00-talet var avvecklingen av Flygvapnets krigsflygbaser. Från att på 90-talet ha haft 24 basbataljoner, återstod efter försvarsbeslutet 2004 endast två med avsikt att bli en enda. I försvarsbeslutet 2004 lades därtill de sista kvarvarande krigsbaserna ner. Istället skulle JAS-divisionerna i händelse av höjd beredskap vara kvar på sina ordinarie fredsflottiljer. Två av de gamla krigsbaserna, Jokkmokk och Hagshult behölls som övningsbaser för att i första hand kunna öva basbataljonerna. Basbataljonerna som sådana genomgick också en stor omvandling. Från att tidigare ha varit kolosser på över 2000 personer kom de senare att innehålla långt färre än 1000 personer. Samtidigt skulle varje bataljon gå från att betjäna en bas till att betjäna flera. Nu skulle basbataljonen istället jacka in i ett internationellt koncept där man i insatsområdet inte skulle behöva stå för alla förmågor själv, utan de skulle lösas av andra aktörer inom ramen för insatsen. De förmågor i basbataljonen som huvudsakligen varit inriktade på hotbilden i det nationella försvaret, såsom t.ex. markförsvar, reducerades kraftigt när en sådan hotbild inte längre var dimensionerande. En annan förmåga var flygfältingenjörerna som på några få timmar skulle kunna få en bombad startbana i flygbart skick.

I och med Georgienkriget blev det alltmer uppenbart att det i försvarsbeslutet 2004 antagna konceptet inte längre var giltigt. Likväl lyckades man dock aldrig häva den pågående processen att avveckla krigsbaserna. Så sent som 2011 höll man på för fullt med att riva upp infrastrukturen på de kvarvarande krigsbaser som man då visste att man egentligen åter behövde. Några pengar fanns dock inte att avbryta processen och heller inga möjligheter att återta den tidigare typen av basorganisation. Istället fick man inrikta sig på att i högre grad nyttja civila flygfält som framtida krigsbaser om Flygvapnet åter skulle behöva spridas för skydd. Här uppstod dock en rad problem i och med att dessa flygplatser inte hade en infrastruktur avsedd för militära ändamål. Var placeras ammunitionen när de förråd som tidigare funnits avvecklats? Vilka skydd finns för personal och viktig materiel? Hur sprids flygplanen på en bas för inte samtliga slås ut vid luftangrepp? Om flygplan och materiel sprids – hur ska de då försvaras på marken mot specialförband? Hur ska man sköta kommunikationen när allt kablage rivits upp? På tidigare militära flygplatser hade det tidigare funnits lösning på detta. Så icke på civila flygplatser. Avvecklingsorganisationen hade varit nitisk.

I dagsläget är Försvarsmaktens förslag till politikerna att lägga ned basbataljonerna och göra om de 4+2 JAS-divisionerna till 3 större divisioner, där vardera F 7, F 17 och F 21 ska ha en division. Som framgår av Försvarsmaktens underlag utgår divisionerna och basbataljonerna som krigsförband och ersätts av flottiljen som krigsförband istället i syfte att redan 2016 inta den organisation som ska användas när Flygvapnet om drygt 10 år består av 60 JAS 39E. I transformationen, som är påkallad av regeringsbeslut 5/2013, reduceras också antalet personer i varje krigsförband, vilket kommer att göra det än svårare bedriva verksamheten.

I den nya organisationen ingår 4 flottiljer och 1 helikopterflottilj. Den fjärde flottiljen utgörs av Luftstridsskolan i Uppsala, som trots sin nedläggning i försvarsbeslutet 2000 fortfarande utgör den viktigaste krigsbasen med dess närhet till Stockholm. Med tanke på organisationen och att man nu ska vända till ett nytt blad kan man ju ställa sig frågan varför man inte tänkte utanför boxen och placerade en fjärde division på just Uppsala/Ärna, då denna bas kommer att vara den viktigaste i såväl ett skymningsläge som i krig och därtill har mycket av den infrastruktur som krävs, t.ex. en berghangar.

Beklagansvärt är att planerna på att göra om Ärna till civil flygplats och därtill anlägga civila köpcentrum i nordöstra delen av området. Dessa planer har sitt ursprung i just försvarsbeslutet 2004 när man inte längre såg ett behov av militärt flyg på Ärna och istället ville att en civil aktör skulle ta över driften. Nu har omvärldsläget och behovet svängt och inte osannolikt kommer man om planerna förverkligas att skapa sig en stor mängd problem vad avser buller och handlingsfrihet när basen nyttjas till militär flygverksamhet.

Det största problemet man skapat sig genom försvarsbesluten utöver nedläggningen av krigsbaserna är bemanningen av desamma. Skär man i bemanningen får det ofelbart en och samma konsekens, nämligen lösandet av Flygvapnets huvuduppgift: Att hålla flygplan i luften så ofta och så länge som möjligt. Detta oavsett om det handlar om piloter, flygtekniker eller den personal som ska hålla igång basen. Där man tidigare hade ett stort fokus på skydd av baserna med upp till 6 närskyddsplutoner, 2 flygbasjägarplutoner och därutöver också hemvärn, är man idag nere på någon enstaka flygbassäkpluton och därutöver vad det lokala hemvärnet kan ställa upp med. Bekymrande, när man betänker att den motståndare man har att möta i skarpt läge är fiendens högst utbildade, nämligen specialförbanden. Det finns dock lösningar för den som vill. Kan man kanske skriva avtal med lokala entreprenörer att de krigsplaceras för att sköta reparationerna på en bas? Kan markförsvaret tillföras mindre ”drönare” för att hjälpa till med spaningen? Kan man återuppta planerna från 90-talet på att tillföra markförsvaret granatkastare i understödet av deras strid?

Oavsett lösning är det med krigsbasorganisationen som med allt annat i julkalendern. Den korta horisonten när besluten en gång fattades, blir mycket kostsam när det visar sig att den framtid man intecknat inte infann sig. Oavsett vilken lösning man väljer kommer att kosta pengar att ha en förmåga och alternativen att inte bekosta detta eller att skjuta besluten på framtiden innebär bara oförmåga och ökad sårbarhet för yttre påtryckningar.

I inlägget skulle även ha kunnat nämnas krigsbasorganisationen för helikopterförbanden och inte minst för Flottan. Det kan garanteras att luckorna inte är mindre där.

Julkalender 2014: Lucka 20 – Ledningssystem

Ledningssystem är de kommunikationssystem och övrig utrustning som krävs för att hålla koll på sitt eget förband och dess verksamhet, att ge order till underlydande enheter och även ta emot order och avlägga rapporter till högre chef. I sin enklaste form utgörs ett ledningssystem av en kartskiss och ordonnanser för att ge vidarebefordra ordrar och rapporter, en metod som nyttjas sedan urminnes tider. Idag kan ledningssystem vara datornätverk med krypterade radioutrustning och direktuppföljning på underlydande enheter med hjälp av GPS-transpondrar. Emedan det förstnämnda alternativet är långsamt så är det även mycket robust och avlyssningssäkert. Det sistnämnda är däremot blixtsnabbt och ger möjligheter att reagera direkt på ny information, men gör samtidigt att förband som är vana vid denna typ av ledningssystem blir handikappade vid störningar eller icke-fungerande system.

Redan i en av de första luckorna berördes hur flygstridsledningen påverkades av 00-talet fokusering på internationella insatser och av tron på den svenska satsningen på ett nätverksbaserat försvar som en helbrägdagörande lösning. Flygstridsledningsdelen var dock bara en mindre del av det nätverksbaserade försvaret vars helhet var just ledningssystemen. Tanken med nätverksbaserade försvaret var helt rätt, men någonstans längs vägen gick det galet. I ett försvar pressat av hårda besparingar och som samtidigt sökte sin själ, blev det projektet med det nätverksbaserade försvaret något av en messias som skulle lösa alla problem. Enorma summor och resurser lades ner på detta utan något konkret resultat i form av nya ledningssystem.

Hade det stannat vid de förlorade pengarna hade det varit en sak. När man samtidigt såg möjligheten att avveckla äldre ledningssystem för att spara pengar eftersom de ”nya” i enlighet med det nätverksbaserade försvaret ändå stod runt hörnet, blev konsekvensen inte annat än en lucka. Hur läget har sett ut på flygavapensidan och på högre nivåer har Peter Neppelberg beskrivit genom åren på denna blogg, en av Försvarsmaktens egna bloggar och nu senast hos Allan Widman.

Det finns egentligen mycket mer att säga om luckan i ledningssystem, men detta får räcka. Motsvarigheterna till ovanstående finns även inom de andra försvarsgrenarna och man kan konstatera att där norska kompanichefer kan ta loss sitt ledningssystem och ta med sig det till ordergivningen för att där i ledningsystemet i 3D direkt kunna reka de anfallsmål man tilldelas. De svenska kollegorna har fortsatt fått nöja sig med papperskartan och fantasin. Bra som backup, men förstahandsalternativet torde ha varit ett annat med tanke på att det system som nu ska börja rullas ut, utlovats sedan millennieskiftet.

Julkalender 2014: Lucka 19 – Övnings- och skjutfält

Försvarsmakten har under 1900-talet haft en stor mängd övnings- och skjutfält över hela landet. Många av dessa har behållits trots förbandsnedläggningarna som blivit följden av de senaste försvarsbesluten. Däremot innebar besparingarna på 00-talet en nedgång i volymen soldater och förband som utbildades, varvid också verksamheten nedgick på många av övnings- och skjutfälten. När verksamheten de senaste åren återupptagits, har det ofta föranlett protester från boende i närheten. Oavsett var man befinner sig i landet har det vanligaste argumentet varit ”ni kan väl öva någon annanstans”. Just nu pågår en rad olika proteströrelser runtom i landet mot övnings- och skjutfältsverksamhet och ofta är det just känsloargumenten som används istället för argument som grundar sig i vetenskap. Ett exempel är aktionsgruppen Rädda Vättern, som motsätter sig att Försvarsmakten använder skjutmålet Hammaren. Man menar på att detta skulle innebära blyförgiftning av dricksvattnet i Vättern medan de utredningar som gjorts menar på att effekten inte ens skulle bli mätbar – till skillnad från effekten av båtmotorer och båtfärger.

I Boden pågår en segdragen process mot Försvarsmakten, sedan man börjat utöka skjutfälten runt staden. När staden huserade 6 regementen övades det i helt andra omfattningar än idag och man sköt regelbundet med artilleri från det ena skjutfältet, över staden till det andra skjutfältet. Idag har ökade räckvidder medfört att man behöver öva på annat sätt och bebyggelse på landsbygden nära det södra skjutfältet berörs i helt andra omfattningar än tidigare.

I Vidsels försöksområde, som är Europas största robotskjutfält över land och det enda utanför USA där man får skjuta jaktroboten AMRAAM, har man också märkt av teknikens framsteg. Man behöver utöka riskområden i och med att luftburna vapen idag har betydligt större räckvidder, vilket naturligtvis stöter på patrull hos enskilda näringsidkare i områdets utkanter.

Listan över liknande friktioner kan göras lång. I Skåne vill dock Länsstyrelsen gärna att Försvarsmakten hade övat mera på övningsfälten med tanke på artrikedomen som gynnats av de sönderkörda sandmarkerna, medan olika intresseföreningar vill att verksamheten ska försvinna från övningsfälten.

Det är dock inte bara Armén och Flygvapnet som drabbats utan även Marinen. Utanför Göteborg pågår det processer mellan Försvarsmakten och Skärgårdsuppropet om det marina skjutfält som tidigare tillhört KA 4. Försvarsmakten använder fortfarande detta skjutfält och ser det som ett riksintresse för att kunna bedriva marin verksamhet även på Västkusten, medan motståndarna vill lägga ned det eller ha den låga verksamhetsnivå som rådit under många år sedan regementet försvann. Ett annat exempel är att i Flottans stora övningsområde i Hanöbukten vill några företag bygga Sveriges största vindkraftpark med 700 kraftverk, vilket då skulle göra det mycket svårt för att Försvarsmakten att öva där.

Försvarsmakten har även sina interna friktioner. I och med omorganisationen till Försvarsmaktsorganisation 2013 prioriterades krigsförbanden på bekostnad av andra befattningar när rationaliseringar skulle genomföras. Det låter ju till förstone som en klok tanke. Problemet är dock att det samtidigt innebär att man tog bort mycket stora delar av den stödpersonal som bistod på övnings- och skjutfälten med dukning av mål, reparationer, bevakning och annat som krävs för att ett förband ska kunna öva effektivt. Detta får som följd att det övade förbandet idag med egna resurser måste duka för skjutning med mera, varvid hela förbandet inte kan övas samtidigt i sin uppgift. Det innebär också att mer tid måste läggas på förberedelser och återställning i förhållande till övningsverksamhet, jämfört med tidigare. Förband idag får det därför också betydligt kämpigare att ta sig till ett mer kvalificerat skjutfält i en annan del av landet och nyttja detta. Som vanligt är det så att de små marginalkostnaderna om i det här fallet några få anställda på övnings- och skjutfälten, innebär ett betydligt större utslag i den totala effekten.

Det verkar som om alla bedömare av den rådande omvärldssituationen och det svenska förvarets förmåga idag är ense om att det som ger mest effekt i försvarsförmåga är just en kraftigt ökad övningsverksamhet, vilket inte är så förvånande. Vi får hoppas att det samtidigt leder till en översyn vad avser övnings- och skjutfältsverksamheten och ett konstaterande att dessa på intet sätt är lokala intressen utan nationella intressen på samma sätt som delar av försvarsindustrin.

Julkalender 2014: Lucka 18 – Luftvärn

I takt med att Försvarsmaktens uppgifter i allt högre grad riktades mot internationella insatser, tilldelades det svenska luftvärnet allt lägre prioritet. Till slut var man i princip ointresserad av andra förmågor hos luftvärnet än den att upptäcka upptäcka ammunition som färdades genom luften, i syfte att kunna förvarna personal på baser i insatsområden för en attack. Det gick dock aldrig så långt att någon verkanskomponent anskaffades.

Från att på 90-talet ha omfattat ett mycket stort antal bataljoner, är det svenska luftvärnet idag nere på endast två bataljoner. Tidigare var varje armébrigad tilldelad en egen luftvärnsbataljon. Utöver detta fanns det medelräckviddiga luftvärnet med robot 77 Hawk som skulle skydda högvärdiga mål. Fristående luftvärnsbataljoner fanns för att skydda annan infrastruktur och inte minst basområden, som t.ex. Flygvapnets baser. I Kustartilleriet, senare Amfibiekåren fanns eget luftvärn med robot 70.

I de stora avvecklingarna försvann för eldrörsluftvärnet i form av 40 mm automatkanoner. Dessa var radarriktade och undergick på 90-talet modifieringar för att få bl.a. även laserasvtåndsmätare. Till skillnad från robot 70, kunde automatkanonerna verka även i mörker och nedsatt sikt emedan robot 70 endast var för dagsljus. En utveckling av robot 70 skedde på 80-talet och infördes i form av robot 90. Här hade skytten flyttats från eldenheten med sikte där han varit utsatt för väder, vind och motverkan, till att istället fjärrstyra lavetter om två robotar från ett fordon. På så sätt ökades uthålligheten kraftigt, samtidigt som införandet av ett IR-kamerasikte gav god förmåga att verka i mörker och dessutom identifiera luftmålen.

I samband med de stora neddragningarna av försvaret i början av 00-talet gick avvecklingen av luftvärnet i rask takt i och med att det yttre hotet mot Sverige ej längre skulle kunna beröra vårt eget territorium. Automatkanonerna överfördes till de baltiska staterna. Robot 90 fick utgå till förmån för den äldre och mindre kapabla robot 70, med tanke på att detta system redan sålts i stora antal till exportkunder. Att mörkerförmågan försvann kompenserades med nattsikten på ett fåtal av de kvarvarande robot 70. Under slutet av 80-talet hade också utveckling påbörjats av ett nytt robotsystem benämnt robot 23 BAMSE som ersättning för automatkanonerna. Detta anskaffades till slut endast som demonstrator i ett lågt antal och lades närmast omedelbart i malpåse.

Kvar blev till slut endast två bataljoner med en blandning av robot 70 och robot 97 HAWK, som under 90-talet genomgått sin andra större renovering och modifiering. När omvärlden blivit mer otrevlig kan man konstatera att det är omfattande luckor i det svenska luftförsvaret vad gäller luftvärn. (Se bild i detta inlägg för jämförelse mellan dagens svenska luftvärns räckvidder och samma antal av modernt långräckviddigt luftvärn)

I och med att robot 70 också börjar gå mot slutet av sin livslängd, anskaffades hastigt ett nytt korträckviddigt luftvärnssystem härom året i form av en markbaserad version av Flygvapnets värmesökande robot 98 IRIS-T. Försvarsmakten har också under flera år påpekat behovet av att ersätta robot 97-systemet. Systemet togs ursrpungligen fram i USA under 50-talet och var bl.a. insatt under Kubakrisen. Nu lutar det återigen mot att Sverige får renovera detta system istället för att anskaffa något mer kapabelt och långräckviddigt system – en faktor som Försvarsmakten satte upp som villkor om Riksdagen endast valde att beställa 60 JAS 39E.

Flera försvarsberedningar har under 00-talet pekat på kryssningsrobotar som ett av de största konventionella hoten mot Sverige. Kryssningsrobot är till följd av sin långa räckvidd svåra att skydda sig mot innan de fälls och roboten har i sig så liten radarmålyta att den är svår att upptäcka och bekämpa. Ser man till den aktivitet som Ryssland genomfört i Östersjön de senaste åren, med bland annat ”ryska påsken” riktad mot Sverige, handlar dessa övningar om bekämpning av markmål med just kryssningsrobotar. Ett annat hot är ballistiska robotar, likt det ryska Iskandersystemet, som konventionellt luftvärn av den typ Sverige idag förfogar över ej kan nå verkan mot.

Mycket talar tyvärr för att luftvärnsluckan fortsatt kommer att vara otätad. Samtidigt kan konstateras att Spanien nyss köpt ytterligare långräckviddigt luftvärn ur det tyska överskottet till mycket lågt pris. Vill man så går det.

Föreslagen ytterligare läsning:
Om förra regeringens högtflygande planer på långräckviddigt luftvärn (idag utdömt av Försvarsmakten som omöjligt till följd av bristande finansiering)
Anskaffning av luftvärnssystemet Patriot

Varför har vi ett försvar?

Varför vi har ett försvar är en fråga som vi alla borde reflektera över, somliga mer än andra. I våra grannländer som haft oturen att under 1900-talet vara hårdare drabbade av krig, är denna fråga mer belyst. En finsk kollega påtalade igår att ”Sverige har bara goda grannar. Tyvärr har inte Finland samma tur”. Här kan det vara värt att påminna om att utan det finska motståndet under andra världskriget hade Sverige haft Sovjetunionen som närmaste granne från 1940 och fram till 1991. Det är en aspekt som få svenskar reflekterar över.

Även i grannländerna behöver man då och då påminna sig om varför landet behöver ha ett försvar. Nedan är en oerhört starkt och välgjorde film från det norska Motståndsrörelsemuséet som visar vad som händer när norsk grundlag inte längre gäller. Demokrati kan aldrig tas för given.

Julkalender 2014: Lucka 17 – samhällsberedskap

Det här en lucka i julkalendern med potential till rejäl lucköppning, nämligen den bristande samhällsberedskapen. I tisdags publicerade Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap en rapport om hur det civila försvaret kan utvecklas och stärkas. Myndigheten fick i somras fick uppgiften att beskriva hur myndigheter och andra aktörer kan utveckla planeringen för det civila försvaret i händelse av krig och hur uppgifterna ska kunna lösas uthålligt.

I sin rapport kommer MSB fram till några smärre förbättringspunkter för att Sverige ska vara bättre rustat att möta en konflikt som berör det egna territoriet.

– Robusta akutsjukhus
– Robusta ledningsplatser
– Robust elförsörjning och telekommunikationer
– Robust transportinfrastruktur
– Robust befolkningsskydd
– Försörjning av livsmedel, läkemedel samt drivmedel och bränsle

Allvarligt talat, så visar rapporten på den fullständiga genomklappningen som det civila försvaret upplevt sedan mitten av 90-talet. Om det militära försvaret har drabbats hårt av försvarsomställningen, så är det bara förnamnet när det gäller det civila försvaret. Det är egentligen inte så konstigt, eftersom detta hade föga användbarhet i de internationella insatser som var huvudfokus fram till härom året.

Punkt 1-4 tror jag inte att man behöver säga så mycket om utan att de flesta känner väl till. Vad avser befolkningsskydd (skyddsrum) fanns tidigare krav på att sådana skulle upprättas i samband med nybyggnationer. Detta utgick dock efter det kalla krigets slut och idag är det upp till byggherren om denne vill bygga in skyddsrum vid nybyggnationer. Vad avser skyddsutrustning (kläder och skyddsmasker) fanns för drygt tio år sedan sådan utrustning till hela den svenska befolkningen. Idag är allt noggrant avvecklat.

Den sista punkten var den största och allvarligaste läxan från första världskriget och som Sverige återupplevde under andra världskriget, men då i mindre grad tack vare erfarenheterna från första världskriget och förberedda åtgärder. ”Vår beredskap är god”, uttryckte statsminister Per-Albin Hansson när det andra världskriget bröt ut, och när det gällde försörjningsberedskapen hade han täckning för uttalandet. Erfarenheterna från världskrigen levde i starkt minne i Sverige under hela det kalla kriget, men i och med Sveriges EG-medlemskap 1994 bedömde den dåvarande regeringen att problemet hade utgått eftersom handelsflöden nu alltid skulle fungera. Tyvärr finns idag ingen garanti för sådant, då sjötransportflödet är alltför lätt att avbryta och Sverige är fullkomligt beroende av framförallt hamnarna på Västkusten. Eftersom Sverige idag endast till ca 50 % är självförsörjande och ingen leverantör har några egentliga lager utom det som redan ligger på hyllorna eller rullar på vägarna mot hyllorna, handar det om en dag innan det är tomt i butikerna och ytterligare en dryg vecka innan landet har helt slut på mat om försörjningen skärs av. Jag tror inte jag behöver orda så mycket om läget för läkemedel och drivmedel.

Låt oss hoppas att vi slipper öppna denna lucka på riktigt.

Julkalender 2014: Lucka 16 – ubåtsjakthelikoptrar

Häromdagen var det lucköppning avseende ubåtsjaktförmåga och då hydrofonbojfartygen som avvecklades år 2004. Dessa hade enligt expertisen varit till ovärderlig hjälp under oktober månads ubåtsjakt i Stockholms skärgård. Erfarenheterna då hindrade dock inte att Försvarsmakten veckorna efteråt fattade beslut att avveckla det sista fartyget som låg kvar i malpåse.

En annan förmåga som hade kunnat fälla ett avgörande var ubåtsjakthelikoptrar. I augusti var det lucköppning avseende de minskade möjligheterna att bekämpa bränder med helikoptrar sedan avvecklingen av Helikopter 4 år 2009. I oktober var det åter dags för lucköppning avseende samma helikoptersystem, men i den här gången i ubåtsjaktrollen.

Vid ubåtsjakt nyttjas såväl passiv som aktiv sonar. Där den passiva lyssnar efter ljud, är den aktiva mer att jämföra med ett avancerat ekolod. Gentemot ett föremål i rörelse får den aktiva sonaren liknande egenskaper som en dopplerjaktradar, d.v.s. mål utan egen hastighet kan diskrimineras. Det innebär också att ubåtar kan vidta samma åtgärder mot aktiva sonarer som flygplan kan göra mot en dopplerradar. Genom att ändra rörelseriktning till att färdas varken mot eller från sonaren kan man gömma sig och istället smälta in i bakgrunden. En ubåt kan med egen passiv sonar följa ubåtsjaktfartygens rörelser och placera sig på bästa sätt för att undgå upptäckt med aktiv sonar, inte bara genom att ändra riktning i sida utan även i djup och då även utnyttja temperaturskikten i vattnet. Här kommer helikoptrarna in som joker i leken då de kan förflytta sig utan att själva följas av ubåten och därigenom också överraska ubåten under dess egen förflyttning. Effekten förstärks ytterligare genom uppträdande i förband om 2 eller helst flera helikoptrar. Helikoptrar kan även snabbt förflytta sig och därigenom snabbare ta upp spaning allteftersom nya observationer inkommer, jämfört med fartyg. Svårigheterna att effektivt jaga ubåt utan bistånd av helikoptrar brukar ofta understrykas av marinofficerare. Man kan därmed konstatera att bristen på helikoptrar gör att den svenska förmågan till ubåtsjakt idag är väsentligt sämre än tidigare. Hur naturligt ovanstående än låter visade det sig i höstas bli en lucköppning för många politiska beslutsfattare.

Tyvärr är det inte bara förmågan till ubåtsjakt som påverkas av frånvaron på ubåtsjakthelikoptrar. Det är även en brist som påverkar våra egna ubåtar då dessas förmåga till dolt uppträdande också är avhängigt möjligheterna att öva mot en realistisk motståndare och när den luftburna hotrepresentationen saknas uppstår kunskapsluckor. Tyvärr har typmotståndaren de senaste åren lagt ner stor energi på att öva just sin förmåga till ubåtsjakt och då med samverkan mellan fartyg och helikoptrar. Med tanke på vilka länder som har ubåtsförmåga i Östersjön är detta samtidigt ett kvalitetsbetyg till våra egna ubåtar.

Tidigast mot slutet av 10-talet kan ersättaren till Helikopter 4, Helikopter 14, finnas operativ med ubåtsjaktförmåga. Tidpunkten är dock beroende av när det finns finansiering att lägga en slutlig beställning på systemet till helikoptern. Tyvärr har endast 5 av 18 helikoptrar beställts i sjöoperativ version och med möjlighet att lösa ubåtsjaktuppdrag. Det innebär att vid en normal underhållscykel så kommer sannolikt en rote (2 st helikoptrar) att finnas tillgängliga jämfört med avsevärt många fler under helikopter 4-tiden. I längden innebär detta att det kommer att finnas ordentliga luckor i förmågan att uppträda över tiden när helikoptrarna måste tankas och underhållas, även under insats.

Precis som f.d. utrikesminister Carl Bildt påpekade tidigare idag på Twitter står det tyvärr inte ett ord om förstärkning av ubåtsjaktförmågan i det underlag som Försvarsmakten igår lämnade till regeringen avseende de ekonomiska möjligheterna i nästa års försvarsbeslut. Som så mycket annat verkar tyvärr den helikopterburna ubåtsjaktförmågan vänta på sig. Som utvecklingen nu ser ut lär tyvärr inte behöva vänta särskilt länge på nästa undervattenskräkning. För övrigt genomfördes förra veckan en omfattande ubåtsjakt utanför Faslane, Storbritanniens största ubåtsbas.

Julkalender 2014: Lucka 15 – granatkastare

Bataljonsartilleriet i Armén har under lång tid varit eftersatt och väntat på förnyelse. Under 90-talets mekanisering av arméförbanden renodlades bataljonsartilleriet mot 12 cm granatkastare och man lämnade de snabb- men kortskjutande 10,5 cm haubitsarna. Dessa hade också en grupperingstid vars längd gjorde dem föga lämpliga att använda i den moderna stridsmiljön, särskilt när det gällde understöd av rörliga mekaniserande förband med högt stridstempo. Att åka ifrån sitt understöd är varken lämpligt vid anfall eller reträtt. 12 cm granatkastarna hade också fördelen att få en ny svensk precisionsammuntion mot stridsfordon (STRIX), vilket möjliggjorde bekämpning av sådana med indirekt eld.

På sikt var avsikten att ersätta 12 cm granatkastarna med en modernare mekansierad 12 cm granatkastare som både skulle kunna förflytta sig i takt med de mekaniserade förbanden, snabbgrupper, ha en hög eldhastighet och framförallt även erbjuda sin besättning skydd. Systemet kom att kallas AMOS (Advanced Mortar System) och utvecklades gemensamt med Finland. Medan den finländska varianten skulle placeras i en vapenhuv på en pansarterrängbil, utvecklades den svenska för stridsfordon 90. Inte nog med detta utan systemet var även avsett att ha dubbla eldrör, vilket gav en mycket hög eldhastighet och dessutom möjlighet till multiple round, simultaneous impact, d.v.s. att granat sköts i rask takt med olika uppsättning (vinkel), men med samma nedslagspunkt och tid. Därtill kunde systemet även avge direktriktad eld med högeldhastighet, vilket gav ytterligare dimensioner i den mekaniserade striden.

Idag har Finland sina AMOS i operativ tjänst sedan många år. Så hade fallet kunnat vara i Sverige också – men den första regeringen Reinfeldt ville annat. Våren 2008 strök Genomförandegruppen en materielprojekt utan att Försvarsmakten eller FMV hade möjlighet att påverka detta. Om denna ”amatörernas afton” har skrivits rätt mycket genom åren på denna blogg och även Riksrevisionen har i hårda ordalag kritiserat detta, då flera av materielprojekten därefter fått läggas tillbaka, både försenade och till avsevärt högre kostnader. När AMOS avbröts av Genomförandegruppen återstod några hundra miljoner kr plus ammunitionsanskaffningen till systemet hade varit infört i organisationen. Riksrevisionen konstaterade dessutom i sin rapport att kostnaderna för att avbryta projektet översteg den besparingspotential som Genomförandegruppen identifierat. Därutöver blev vidmakthållandet av äldre granatkastare kostsammare då underhållet på dessa sedan år avbrutis p.g.a. att de skulle ersättas, samt en bestående merkostnad då mer personal krävs för att operera dessa jämfört med AMOS.

Om vi i Sverige blev sura för att Norge hoppade av Archer-anskaffningen, så kan man ju därtill gissa hur Finland upplevde det när vi i Sverige plötsligt avbröt anskaffningen av AMOS där finsk försvarsindustri var kraftigt inblandad.

För Försvarsmakten blev konsekvensen att markstridsbataljonerna stod utan långsiktigt lösning på bataljonsartilleri och resultatet i den lättrörliga eran med prioritet på internationella insatser blev att utrusta alla förbanden med den lätta 8 cm granatkastare som tidigare varit understödet för jägarförbanden. Ett mycket klent understöd för mekaniserade förband, särskilt betänkt tillgängliga ammunitionstyper. 12 cm granatkastarna behölls dock i malpåse, men skulle inte användas. Ett beslut vi kan vara glada för idag, då dessa nu kan återföras till Arméns bataljoner och nu även Hemvärnet.

Någon mekaniserad lösning på bataljonsartilleriet låter dock vänta på sig, utan det blir fortsatt till att dra granatkastarna efter fordon och sedan gruppera dem på samma sätt som gjorts sedan 1941 då systemet togs fram. Samtidigt står fortfarande 38 specialbyggda stridsfordon 90-chassin i förråd i Hägglunds i väntan på sina vapenhuvar. De lär få vänta och svenska arméförband lär få fortsätta med bataljonsartilleri på samma sätt man gjort sedan 1941.

Numera skrotat försöksfordon för Grkpbv 90 AMOS

Granatkastare m/41

Julkalender 2014: Lucka 14 – sjöräddningshelikoptrar

För ganska jämnt 20 år sedan inträffade en av de största katastroferna i svensk historia när färjan Estonia förliste en stormig höstnatt och 852 människor, varav 501 svenskar, miste livet. Att 147 människor trotsallt kunde räddas i det iskalla och stormiga havet kan tillskrivas den massiva insatsen med räddningshelikoptrar från i första hand Sverige och Finland (104 av 147 överlevande), och senare även andra nordiska länder. Totalt deltog under räddningsarbetet 26 helikoptrar. De flesta av helikoptrarna från andra nordiska länder kom dock tyvärr fram för sent p.g.a. den långa anflygningstiden eftersom människor utan rätt skyddsutrustning snabbt avlider av kyla i kallt vatten (vid riktigt dåliga förhållanden kan det handla om minutrar innan man frusit ihjäl, medan samma förhållanden med räddningsdräkt och underställ kan utsträckas till flera timmar i vattnet).

När Estonia förliste fanns militära helikoptrar ur Flygvapnet och Marinen för flyg- och sjöräddning på följande baser: Luleå, Östersund, Söderhamn, Uppsala, Berga, Såtenäs, Visby, Göteborg, Ronneby. Alla baser hade dock inte beredskap den aktuella natten. Förmågan hos materiel och personal fanns dock på samtliga baser. Helikoptrarna utgjordes av Helikopter 4 och 10. När larmet gick startades helikoptrarna i beredskap och efter hand ringdes personal utan beredskap in till övriga baser. Ute i området erfor flera helikoptrar problem med sina vinschar och fick avbryta räddningsuppdragen. Dessa erfarenheter, liksom många andra som drogs denna natt låg sedan till grund för utveckling inom flyg- och sjöräddningen vad avser materiel och nyanskaffning av sådan.

Under mitten av 00-talet hade Flygvapnet (som övertagit ansvaret för all helikopterverksamhet i Försvarsmakten) börjat reducera antalet helikoptrar i enlighet med planerna vid beställningen av de nya helikoptrarna 14 och 15. Helikopter 14 beställdes i första hand för räddningsuppdrag (oavsett normal eller marin konfiguration), där ett svenskt särkrav med bakgrund i Estonia var den högre kabinhöjden (tvärtemot populär utsago är det ej detta som försenat helikoptrarna). Andra erfarenheter från flyg- och sjöräddningsverksamheten var behovet av avisningssystem för rotorerna för att kunna flyga i dåligt väder, liksom IR-sensor.

Samtidigt med att denna avveckling påbörjats behövde Försvarsmakten spara pengar och även anpassa sin resursanvändning mot internationella insatser. I enlighet med tidsandan ansågs någon annan kunna lösa sjöräddningsuppgifterna som inte ansågs vara ett militärt uppdrag, vilket i förlängningen innebar att denne någon även borde kunna lösa ut flygräddningen med samma resurser. Resultatet blev Sjöfartsverket blev den myndighet som fick ansvaret och tjänsten upphandlades från bolaget Norrlandsflyg som baserade en räddningshelikopter i vardera Göteborg, Ronneby, Visby, Stockholm och Sundsvall.

Efter några år visade det sig att Norrlandsflyg hade svårt att få ekonomin att gå ihop och Sjöfartsverket fick själv överta verksamheten och driver den än idag. Det senaste året har man anskaffat nya helikoptrar vilket gör att man nu har en betydligt bättre förmåga i mörker och dåligt väder än tidigare, och man jobbar även på att skaffa sig förmåga att verka i fjällvärlden. Något som begränsat Flygvapnets övningsflygning sedan Försvarsmakten släppte uppgiften.

Jämför man räddningsresurserna som idag finns tillgängliga med vad som fanns tillgängligt för 20 år sedan ser man snabbt att det är betydligt mindre och för att få ihop det som finns kräver det anflygning. Tyvärr är tid att jämställa med liv när det gäller katastrofer liknande Estonia och jag håller det för troligt att en liknande katastrof idag skulle få en betydligt värre utgång än då eftersom mindre resurser finns att tillgå.

Försvarsmakten har idag inte kvar några ytbärgare och kan därmed inte lösa uppgiften flyg- eller sjöräddning eller ens öva på att lösa den. Ett återtagande av förmågan är tyvärr inte särskilt troligt och det är både en och annan pilot i Flygvapnet som funderat över vem det egentligen är som idag ska komma och plocka upp nedskjutna piloter i händelse av krig.

Det finns många synpunkter att ha på just den lösning som valts idag för flyg- och sjöräddning, men det jobb som Sjöfartverkets helikopterbesättningar gör är av hög kvalitet. Att man är för få är inget dessa kan lastas för.

Låt oss dock hoppas att vi slipper öppna lucka 14 på riktigt.

Julkalender 2014: Lucka 13 – Hydrofonbojfartyg

Även bakom lucka 13 finns det kopplingar till ubåtsjaktförmågan och även idag pågående avvecklingen av densamma.

Backar man bandet 40 år konstaterades i 1972 års försvarsbeslut att man ej fullt ut skulle ersätta den kvalificerade ubåtsjaktförmågan. Istället skulle detta lösas ”med andra medel än militära” enligt den dåvarande regeringen. En av följderna blev att när undervattenskränkningar ökade markant under slutet av 70-talet och under 80-talet så var Marinen illa rustad att möta detta hot. Huvudvapnet utgjordes av sjunkbomber från andra världskriget (Så är även fallet idag. Dock har ubåtsjakttorped tillkommit).

På sensorsidan fanns brister inom passiva sonarer. Dessa fanns fartygsmonterade eller fast monterade i anslutning till minlinjer. Bojar kunde även läggas ut från flygplan eller helikoptrar. Arbete påbörjades därför på att anskaffa bättre sensorplattformar för att akustiskt kunna upptäcka undervattensverksamhet. Ett antal hydrofonbojfartyg* anskaffades därför. Dessa kunde lägga ut ett större antal sonarbojar och samtidigt som man lyssnade genom dessa kunde man visuellt och elektromagnetiskt (radar) övervaka samma område. På så sätt kunde man även snabbt bedöma om ett ljud orsakades av föremål på ytan.

De sonarbojar som nyttjades av bojfartygen var av en mycket nyare och modernare typ med större känslighet än tidigare bojar. Fartygen togs i drift 1992 och det var strax efter detta som Försvarsmakten kunde konstatera att man nu kunde mäta in även simmande minkar. Inspelningar innan denna tidpunkt liksom efter upptäckten är alltså inte berörda eftersom man då inte hade den förmågan respektive hade identifierat felkällan.

2004 togs beslut om att ta bojfartygen med endast 12 år på nacken ur drift med tanke på den ändrade hotbilden och de ekonomiska förutsättningarna. Fartygen har därefter legat i malpåse och i november, det vill säga efter den underrättelseoperation som genomfördes i oktober där man konstaterade kränkning av minst en miniubåt, fattades beslut om slutlig avveckling av det sista av fartygen. De övriga hade då överlåtits till andra myndigheter. Hade fartygen fortsatt varit i drift hade de enligt uppgift utgjort en mycket bra till avgörande resurs vid den nämnda operationen och andra dylika som genomförts.

Läs gärna även Skipper om hydrofonbojfartygen. Vill man veta mer om fartygens tillkomst, deras nyttjand och minkhistorien rekommenderas den nyutkomna boken ”Omöjlig Ubåt” av Nils-Ove Jansson. Mycket läsvärd.

*Tidigare benämnde Försvarsmakten passiv och aktiv sonar som ”passiv och aktiv hydrofon”, där passiv innebär att man endast lyssnar, medan aktiv kan jämföras med ett ekolod (dock med vissa andra mer avancerade egenskaper)

Julkalender 2014: Lucka 12 – pansarvärnsrobotar

Ryggraden i den svenska armén när det gällde att bekämpa stridsvagnar var utöver just egna stridsvagnar pansarvärnsrobotar. Den första riktiga pansarvärnsroboten som Försvarsmakten anskaffade var robot 53 Bantam från Bofors i mitten av 60-talet. Roboten hade en räckvidd på upp till ca 2 km och anskaffades i tiotusental. Systemet avvecklades i början av 1990-talet. I början av 80-talet anskaffades även robot 55 TOW från USA (där benämnd BGM-71). Detta var en tyngre robot och med räckvidd upp till 3750 m och används än idag i Försvarsmakten. På senare tid har den levererats i stort antal (förmodligen av USA eller vänligt sinnat land vid Persiska Viken) till syriska rebellgrupper och där använts med stor framgång. System är dock tungt och otympligt vilket gör att det är bäst hanterat från fordon.

När rb 53 närmade sig slutet på sin livslängd och utvecklingen av mer kvalificerat skydd på stridsvagnar hade börjat gå om robotens verkan, inleddes utvecklingen av en ny buren pansarvärnsrobot för Armén. Resultatet blev robot 56 Bill som arméförband utrustades med från och med 1988. Det revolutionerande med rb 56 var att den var takslående. Stridsvagnar har sitt kraftigaste pansarskydd i fronten och därefter på sidorna. I regel har alltid taket varit den mest sårbara punkten. Här skulle rb 56 flyga strax över stridsvagnen och vid passage slå igenom pansaret med sin stridsdel med riktad sprängverkan. På så sätt kunde även de tyngsta stridsvagnarna i världen från relativt långa avstånd slås ut med en i sammanhanget billig och rätt enkel pansarvärnsrobot.

Eftersom robot 56 innebar en så god förmåga att bekämpa stridsvagnar köptes den i mycket stora antal till den svenska armén. Att systemet var lättrörligt och bärbart gjorde det lämpligt inte bara för infanteriförbanden utan det kunde även användas av jägarförband som skulle göra eldöverfall och även fordonsmonteras. Medel föder motmedel och vice versa. När reaktivt pansar blev vanligare på stridsvagnar som skydd mot stridsdelar med riktad sprängverkan, blev ”motmedlet mot motmedlet” att ge robotarna ytterligare en liten stridsdel. Denna skulle detonera det reaktiva pansaret och så skulle den egentliga stridsdelen få fritt fram några millisekunder senare. Sålunda var infanteristens pansarvärnsrobot återigen ett lika kraftigt hot mot stridsvagnen. Robot 56 med dessa tandemstridsladdningar kallades Bill-2 och infördes även den på bredd i Armén, liksom IR-sikten som gav god möjlighet att verka i mörker och även se igenom rök.

Så här långt in i julkalendern borde de flesta läsare kunna gissa sig till fortsättningen. Under 00-talets inriktning mot internationella operationer, kombinerat med en mycket trång ekonomisk ram fattades beslut att avveckla robot 56. Den tilltänkta fienden utgjordes huvudsakligen av motståndare i konfliktområden i Afrika och Asien med låg teknologisk utvecklingsnivå och i regel utan stridsvagnar och stridsfordon. Användbarheten för rb 56 var vid dylika operationer mycket ringa och genom att avveckla systemet skulle man kunna spara pengar för underhåll och lagerhållning.

Följaktligen påbörjades under mitten av 00-talet därför en total avveckling av robot 56. En avveckling som ska ha fullföljts så sent som 2013. Försvarsmakten fick lämna ifrån sig sina robotar till industrin, där en del modifierades och såldes till Saudi-Arabien. Resultatet är vid det här laget välkänt som ”Saudi-affären”. Ingen journalist har mig veterligen dock gjort kopplingen till vad detta innebar för det svenska försvaret. En rimlig fråga att ställa är också hur mycket betalt Försvarsmakten fick för alla dessa tusentals fullt fungerande och toppmoderna pansarvärnsrobotsystem? För industrin har det utan tvivel varit det bästa av affärer. Först säljer man vapensystemet en gång till Försvarsmakten och får fullt betalt. Därefter får man näst intill gratis tillbaka vapnen och kan sedan sälja dem för fullpris en gång till.

För svenskt försvar innebär detta idag att den enda kvalificerade förmågan att slå ut fientliga stridsvagnar på längre avstånd än 600 m utgörs av egna stridsvagnar och det fåtal robot 55 som finns kvar. På avstånd under 600 m finns numera den nya robot 57 med god förmåga, men som sagt med kort räckvidd. Samma begränsningar gäller för bekämpning av fientliga stridsfordon, men dessa kan även bekämpas med egna stridsfordon. Här är dock en begränsning att en av Arméns bataljoner nu utrustas med pansarterrängbilar där man medvetet valt bort vapensystem med förmåga mot andra stridsfordon då målbilden var just internationella operationer.

Idag lever alltså Försvarsmakten med att större delen av organisationen inte kan rå på fientliga stridsvagnar som befinner sig bortom 600 m avstånd eftersom några sådana inte fanns med i planerna under 00-talets strategiska time-out. Vill man avhjälpa den bristen blir det till att anskaffa ett nytt pansarvärnsrobotsystem – och det lär varken bli billigt eller finns utrymme för ekonomiskt.

Läs mer om robot 56 hos SoldF.com

Julkalender 2014: Lucka 11 Krisberedskap och brandbekämpningshelikoptrar

I augusti var det en rejäl lucköppning i den svenska krisberedskapen när norra Västmanland drabbades av en stor skogsbrand.

Branden fick med de starka vindarna ett mycket häftigt förlopp och de civila mindre helikoptrarnas vattenbekämpningsförmåga räckte inte till långt. Försvarsmakten ställde upp med vad man kunde, vilket visade sig vara tre st Helikopter 10 vilket då var den enda militära helikoptern som fortfarande kunde bära brandtunna. Helikopter 4 är avvecklad sedan några år och därmed även deras förmåga att bistå vid skogsbränder. Ersättaren Helikopter 14 har precis nått förband för att personalen ska kunna börja flyga in sig och tidigast sommaren 2015 finns brandtunnor att tillgå till dessa. Till Helikopter 16 som snabbt köptes in för att användas i Afghanistan, köptes aldrig någon brandbekämpningsutrustning. Sådan ska dock anskaffas nu.

Sverige fick alltså söka bistånd ute i Europa och brandbekämpningsflygplan från Italien och Frankrike visade sig kunna ställa upp. Denna insats blev dock fördröjd med några dygn, p.g.a. dåligt väder längs färdvägen och andra friktioner. Som befarat visade det sig att den hjälp man snabbt behöver och tror sig kunna köpa in från någon annan, inte alltid blir så snabb även om den finns att tillgå.

Logistiken för delar av de inblandade i insatsen visade sig också fungera dåligt sedan största delarna av civilförsvaret avvecklats under 90- och 00-talen, varvid frivilliga fick ställa upp med donationer av rätt enkla förnödenheter och utrustning. Att det finns en vilja till frivilliginsatser är en styrka, men samtidigt är en oerhörd svaghet när inte staten kan ombesörja de mest basala behoven till de som frivilligt väljer att ställa upp och hjälpa till att släcka branden.

På ett seminarium om skogsbranden fick en av de ansvariga för insats fråga vad har man hade lärt sig från tidigare stora skogsbränder? Ingenting, blev svaret. En av anledningarna till det är att den svenska modellen bygger på att den myndighet eller instans som i normala fall skulle hantera frågan, även i händelse av kris eller katastrof gör det. Av den anledningen ramlar ansvaret i första hand ner på respektive kommun – och därmed är det även så erfarenheter följs upp och senare ska omsättas.

Dåvarande försvarsministern Karin Enström summerade lucköppningen i krisberedskapen bra i en intervju i Aktuellt med att ”Vi måste komma ihåg att det här är en exceptionell händelse”.

De flesta torde vara överens om att det är just för exceptionella händelser som man har en krisberedskap. Nästa sommar lär dock beredskapen för skogsbränder vara högre än på flera år och ett större antal brandtunnor av och vattensäckar till helikoptrar finnas tillgängliga.

Julkalender 2014: Lucka 10 – Antiubåtsgranater

Under 80-talet ökade den främmande undervattensverksamheten i svenska vatten markant och därmed kraven på att genomföra ubåtsjakt. Ursprungligen var insatsreglerna sådan att en ubåt skulle tvingas upp till ytan. Marinen saknade vid den här vapensystem med graderad verkan. De sjunkbomber, antiubåtsraketer, torpeder och minor som fanns att tillgå var alla att betrakta som sänkande vapen, anskaffade för att nå erforderlig verkan i krig. Projektering påbörjades därför för ett vapensystem som skulle ha sådan verkan att det kunde tvinga en ubåt till ytan vid träff.

Resultatet blev antiubåtsgranaten ELMA som med riktad sprängverkan skulle kunna slå ett litet hål på ubåtens bägge skrov och därmed tvinga ubåten att inte ytläge. Granaterna skulle avfyras i salva och täcka ett större område med förhoppningen att någon skulle träffa ubåten. En fördel utöver yttäckningen var att det bekämpande fartyget ej behövde färdas över ubåten för att släppa sjunkbomber utan granaterna kunde skjutas några hundra meter. Systemet kom sedan att användas från 1985. Redan i början av 90-talet efter att insatsreglerna ändrats till att medge verkanseld utan att tvinga till ytläge, beställdes en modifiering av systemet med tyngre granater för att medge sänkning. Senare skedde även modifiering med rörliga granatkastare liksom helikoptermonterade fällarsystem.

Under 00-talet avvecklades dock ELMA-systemet eftersom behovet ansågs ha utgått. Redan från början hade ett liknande, men mer avancerat system planerats för Visby-korvetterna. Den största skillnaden var utöver att granaterna i Alecto-systemet var större, även att de var målsökande. Redan i mitten av 00-talet ströks dock Alecto från anskaffningsplanen eftersom de operativa behoven minskat och ekonomin tillät inte en anskaffning. Det råder inget större tvivel om att såväl ELMA som Alecto hade kommit väl till pass nu när ubåtsjakt åter är högaktuellt.

Informationsfilm om ASW-601, en av de sista versionerna av ELMA-systemet

Julkalender 2014: Lucka 9 – Målubåt

Utifrån erfarenheter från 1970- och framförallt 1980-talets ubåtsjakter beställde Marinen en miniubåt att använda som mål vid ubåtsjaktövningar. Då merparten av undervattensintrången på svenskt vatten under 80-talet bedömdes ha orsakats av miniubåtar, avsåg man med den egna miniubåten kunna öva ubåtsjakt på ett mer realistiskt sätt. Den svenskbyggda miniubåten kom att döpas till Spiggen II efter den ursprungliga miniubåten Spiggen som varit i tjänst från 1958-1970 som plattform för attackdykare.

Spiggen II gjorde god tjänst under 1990-talet och början av 00-talet och fyllde helt och hållet sitt syfte som realistiskt mål och bidrog även till taktikutvecklingen. Det är i mångt och mycket lärdomar från denna epok som Marinens förmåga till ubåtsjakt idag bygger på.

Under 00-talet såg man inte längre något större behov av att jaga ubåtar i Sverige – åtminstone inte ekonomiskt. Sålunda avvecklades Spiggen II och lades ett tag i malpåse. Så sent som på försommaren tillhörde ubåten fortfarande Försvarsmakten – ända tills den skänktes till Kalix kommun som museiföremål för att minna om ubåtsjakten i Törefjärden 1983. Föga visste man väl då att ubåtsjakt skulle komma i högsta ropet redan samma höst? (Helt oväntat lär det inte ha varit eftersom Försvarsmakten insatschef Anders Grenstad vid höstens underrättelseoperation berättade att det de senaste åren skett flera liknande händelser)

Nu är Marinen utan lämplig miniubåt att öva ubåtsjakt mot. I brist på sådan lär en lösning kunna bli att hyra in någon av de eventubåtar som finns. Representationen lär dock bli lidande med tanke på de på intet sätt är byggda för samma syfte som en militär. Att köpa tillbaka och iordningställa Spiggen II lär kosta motsvarande summa som att beställa en ny ubåt. Knappast något för Marinens mycket hårt ansträngda materielbudget.

Det är inte första gången Sverige går i fällan att avveckla ubåtsjaktförmåga. Samma misstag gjordes även på 70-talet när man parlmentariskt bestämde att Sverige skulle säkra fartygsskyddet med andra medel. Vilka medel lär aldrig ha klarlagts, varvid det på 80-talet fanns en lucka i Marinens förmåga just när det gällde ubåtsskydd. Redan för fyra år sedan uppmärksammades Marinens utdöende ubåtsjaktförmåga här på bloggen. Så rätt skribenten skulle komma att få. Vem vet, vi kanske hittar andra delar av den listan i kommande luckor?

Spiggen II vid dess ankomst till Töre hamn. Foto: okänd

Se gärna Göran Frisk tala om sina upplevelser av ubåtsjakterna på 80- och 90-talen och även höstens operation. Det är ord och inga visor och jag rekommenderar varmt att man lägger några minuter på att se hans framförande.

Lägger in en brasklapp om att lucka 10 kan komma att mycket sent eller också tillsammans med lucka 11.

Julkalender 2014: Lucka 8 – Kustrobot

Under den modernisering som skedde av Kustartilleriet under 80-talet började man planera för en landbaserad variant av den framgångsrika svenska sjömålsroboten robot 15. Erfarenheterna från de fartygs- och flygplansavfyrade versionerna var mycket goda och en montering av robotarna på lastbil skulle kunna ge Kustartilleriet möjlighet att verka på betydligt större avstånd (> 100 km) än vad man kunnat med sitt eldrörsartilleri (≈ 25 km) och tidigare kustrobotsystem. Man skulle därtill också uppträda rörligt och därigenom öka överlevnadsmöjligheterna jämfört med de fasta anläggningarna.

I mitten av 90-talet var det enda batteriet levererat och förbandet uppsatt. Det blev dock inte långlivat utan lades tillsammans med det övriga kustartilleriet ned i försvarsbeslutet 2000 eftersom det inte längre fanns något invasionshot över havet. Grannlandet Finland som har sina största problem med den långa landsgränsen mot Ryssland, köpte också robotsystemet eftersom det lämpar sig mycket väl till att behärska Finska Viken och man har det fortsatt i drift.

Som nämndes i gårdagens lucka har en viss eftertankens kranka blekhet uppstått kring Gotland tio år efter att Riksdagen beslutade av lägga ner samtliga förband på ön. På samma sätt som den aktör som behärskar Gotland, kan behärska luftrummet över Östersjön med ett markbaserat långräckviddigt luftvärnssystem, kan man även behärska havet med ett långräckviddigt kustrobotsystem. Det gäller så klart även Sverige. I sin rapport från i våras beskriver Försvarsberedningen problematiken med Gotland och talar åter om ett behov av kustrobotar och då på Gotland.

”Försvarsmakten bör också analysera och pröva möjligheten samt den operativa effekten av att det inom ramen för anskaffning av en ny sjömålsrobot kan vara möjligt att del av denna blir tillgänglig som markbaserad förstärkning på Gotland i form av kustrobot. En kustrobotvariant för basering på Gotland bör tillföras under förutsättning att det bedöms effektivt”

Liksom behovet av markstridskrafter på Gotland, togs frågan om kustrobotar på Gotland upp av försvarsministern i hans högtidstal på Kungliga Krigsvetenskapsakademien i onsdags där han anknöt just till ovanstående passage.

Läs gärna vidare hos Skipper om robotsystem 15KA samt om förslag på återtagande av kustrobot.

Julkalender 2014: Lucka 7 – Det gotländska vakuumet

I Försvarsbeslutet år 2000 avvecklades mycket stora delar av det svenska försvaret. Till del handlade det om att kompensera den underfinansiering på ca 12 miljarder kr som rådde efter det föregående försvarsbeslutet 1996, men även att regeringen med stöd av Centerpartiet såg möjligheter att omfördela 4 miljarder kr per år till vården. Möjligheter fanns att med det nya omvärldsläget hämta ut denna ”fredsutdelning” ur försvarsbudgeten och samtidigt fortsätta omställningen av försvaret mot internationella uppgifter. Bland de många nedläggningar som genomfördes runtom i landet, blev Gotland av med alla sina militära förband utom det mekaniserade regementet P 18. Försvann gjorde kustartilleriregementet KA 3 i Fårösund, luftvärnsregementet Lv 2 och artilleriregementet A 7 i Visby.

Respiten för P 18 skulle dock inte bli långvarig. I försvarsbeslutet 2000 hade man inte vågat avveckla alla förband på Gotland utan istället betonade man vikten av att markstridsförband fanns kvar där. I försvarsbeslutet 2004 lades dock regementet ner tillsammans med ungefär hälften av de förband som hade överlevt försvarsbeslutet 2000. Det hade visat sig att den omställning i försvarsbeslutet 2000 som skulle göra försvaret billigare, i själva verket inte blivit så billig. Därtill skulle nu ytterligare 3 miljarder kr sparas per år i försvarsbudgeten enligt överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Fokus skulle nu närmaste helt och hållet vara internationella insatser och dimensionerande var då främst övningsfält. Ett förbands betydelse för ett eventuellt framtida behov av nationellt försvar tillhörde därför inte urvalskriterierna. Därmed blev Gotland helt utan fast militär närvaro med undantag för bastroppen på Visby flygplats och de ca 600 hemvärnssoldaterna. Det är förmodligen ingen idag som rakryggat skulle uttrycka åsikten att om man skulle bygga ett helt nytt svenskt försvar från grunden så skulle Gotland vara utan militära förband, men så ser situationen ut just nu. Resonemanget gäller för övrigt stora delar av den övriga lokaliseringen av militära förband, vilket är ett resultat av försvarsbeslutet 2004.

Historien ville som sagt annorlunda och tre år efter att P 18 lagts ner inträffade kriget på Georgien och det militärstrategiska faktum som varit känt sedan människan började korsa Östersjön – den som kontrollerar Gotland har också möjlighet att kontrollera havet och påverka de omgivande staterna. Sedan början av 1900-talet har människan också intagit den tredje dimensionen varvid nu Gotland inte bara är väsentligt för att kontrollera det omgivande havet, utan också luftrummet. I takt med den negativa omvärldsutvecklingen har detta blivit allt tydligare och för de baltiska staterna utgör en svensk kontroll av Gotland en förutsättning för att NATO ska kunna förstärka dem i händelse av en kris. Den svenska markering som hittills gjorts var att förrådsställa ett stridsvagnskompani på ön och efter kriget i Ukraina, förstärka övningsverksamheten på ön.

När försvarsminister Peter Hultqvist i onsdags höll sitt högtidstal på Kungliga Krigsvetenskapsakademien kan vi konstatera att mycket har hänt sedan 2004. I talet återkom Hultqvist flera gånger till Gotland och öns militära betydelse – en skarp kontrast till den förra regeringen. Gotlands betydelse var även något Försvarsberedningen framhöll i sin rapport i våras. Hultqvist berättade vidare att den första fråga han mötts av vid besöken i alla de tre baltiska staterna var hur Sverige avsåg att trygga Gotland eftersom Gotland är av så strategisk betydelse för ländernas fortsatta oberoende. Hultqvist uteslöt därför inte en framtida ”basplatta” på Gotland med återigen permanent militär närvaro.

Man kan konstatera att tiderna förändras och att det i många fall är just det vi nyss avvecklat (eller för den delen håller på att avveckla) som återigen behövs.

Jag rekommenderar vidare läsning om Gotlands betydelse hos generalmajor Karlis Neretnieks, Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

Julkalender 2014: Del 6 – Robot 75

Till Attackviggensystemet anskaffades i slutet av 70-talet en ny attackrobot för anfall mot markmål och fartyg. Roboten var den amerikanska AGM-65 Maverick och kom i Sverige att kallas robot 75 efter det år då den beställdes. Versionen som beställdes var den första av de många versioner som sedan skulle komma av AGM-65. Målsökaren var en TV-målsökare som innan skott låstes på det tilltänkta målets kontraster och därefter skedde avfyring och roboten sökte sig själv fram till målet och flygplanet kunde undanmanövrera. Då robotens målsökare själv ledde roboten mot målet kunde målet är vara rörligt och typmålet kan sägas vara en stridsvagn. Stridsdelen utgjordes i grundversionen av en drygt 50 kg laddning med riktad sprängverkan, vilket är något för reaktivt pansar att försöka motverka. I Sverige utvecklas även varianten Robot 75T (som i tung) med en tyngre minstridsdel (briserar efter inträngning), avsedd för fartyg, byggnader, brofästen etc.

Rb 75 infördes redan från början på JAS 39-systemet och gav möjlighet att bekämpa fordon och stridsfordon, mindre fartyg och mindre byggnader. Bekämpning kunde ske av rörliga mål och dessutom medgavs ett låghöjdsuppträdande där piloten i målområdet gjorde en upptagning från lägsta höjd (under radartäckning och med flygning på sådant sätt att korthållsluftvärn hade svårt att verka) under de sekunder det krävdes att låsa in målet och avfyra roboten, för att därefter göra undanmanöver och dra sig ur på lägsta höjd igen. Roboten gick dock att använda från högre höjder också. Det här gjorde att man också var mindre väderkänslig för lägre molnbaser vilka är frekventa i Sverige. Tyvärr intregrerades aldrig Rb 75T på JAS 39 eftersom historien hade tagit en ny vändning vid den avsedda tidpunkten då de sista Viggen gick ur organisationen.

I mitten av 00-talet blev istället fokus på internationella insatser och försvarsbudgeten krympte markant. Flygvapnet kom då att istället satsa laserstyrda bomber av typen GBU-12 som bättre skulle passa i internationella insatser och var det som de flesta NATO-länder använde. GBU-12 var därtill den minsta av de laserstyrda bomberna vilket gav lägre risk för ”collateral damage”, men betyder samtidigt en kraftig begränsning i de mål som kan bekämpas. För internationella insatser skulle detta inte vara något problem. Ej heller det faktum att man måste belysa målet från fällning till träff. Detta skulle antingen göras av markförband eller genom att man flög över luftvärnet, då de potentiella insatsområden inte skulle innebära något värre markhot än korträckviddiga luftvärnssystem. Robot 75 kom därmed aldrig att integreras på JAS 39C och därmed hade man också avsagt sig förmågan att kunna verka mot rörliga mål och reducerat förmågan att verka mot stridsvagnar och andra hårda mål, då stridsdelen på en GBU-12 är mindre än den på Maverick och ej avsedd för just hårda mål. Ska man vara ärlig så var heller inte målsökare på robot 75 så mycket att hurra för då den byggde på 70-talsteknologi. Exportkunden Ungern valde dock att köpa och integrera andra mer moderna versioner av Maverick på sina JAS 39 och använder dem med gott resultat idag.

Vid ungefär samma tidpunkt som beslut fattades om att ej låta robot 75 leva vidare i JAS-systemet hade Sverige fått ett erbjudande av robotens tillverkar om modifiering av befintliga robotar med moderna digitala tv-målsökare med valbar zoom och även IR-målsökare, vilket man dock tackade nej till trots utmärkt funktion hos dessa. Laserstyrda bomber bedömdes räcka för de insatstyper man såg som troliga, samt givet de ekonomiska ramarna.

Lucka 6 var alltså en lucka mellan verktygen i verktygslådan – även den uppkommen för att framtiden var utstakad. Hade det inte varit för att Thailand köpte JAS så hade även sjömålsroboten robot 15F varit försvunnen då en avveckling var planen under mitten av 90-talet. Ibland har man tur.

Nedan några klipp ur filmen Hotet, där en robot 75 får spela rollen som en störkapsel. Därutöver snygga bilder på en av målplatserna på Vidsel och än snyggare bilder på flygning med nu likaledes avvecklade helikopter 9 (och även helikopter 10 som just nu avvecklas i väntan på Hkp 14).

Julkalender 2014: Lucka 5 – Beredskapspolisen

”Polisen utgör en betydelsefull resurs även vid ett väpnat angrepp. Polisens beredskap måste därför vara god och förmåga finnas att snabbt höja beredskapen ytterligare. Polisens uppgifter i dessa sammanhang är främst att genom intensifierad ytövervakning och spaning begränsa sabotageförbandens rörelsemöjligheter och att genom rörlig övervakning utöva tillsyn av samhällsviktiga anläggningar samt i vissa fall svara för bevakning och försvar av dessa.”
…
”Vid all polistjänst bör inriktningen vara att – vid sidan av andra arbetsuppgifter – insamla underrättelser angående angriparens verksamhet. Polisens insatser är av stor betydelse för totalförsvaret, särskilt när det gäller att under en krisutveckling få fram underlag för beslut om beredskapshöjningar. De iakttagelser angående säkerhetshotande verksamhet som görs av allmänheten torde i allmänhet först komma till den öppna polisens kännedom. De är därför viktigt att dess samverkansvägar med Säkerhetspolisen och berörda militära myndigheter hålls öppna och aktuella.”

Ur Rikspolisstyrelsens författningssamling FAP-artikel 132-1

Jag skulle egentligen kunna citera flera paragrafer ur det dokument varifrån ovanstående citat är taget. Detta inlägg rör nämligen polisen och närmare bestämt Beredskapspolisen och Särskilda Beredskapspolisen och särskilda påfrestningar på samhället.

Förordning (2008:1097) om beredskapspolisen:

”1 § Beredskapspoliser ska kallas in till polismyndigheterna under höjd beredskap eller då regeringen har beslutat om tjänstgöring enligt 4 kap. 8 § lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt.

2 § Beredskapspoliser som har ingått avtal med Rikspolisstyrelsen om tjänstgöring får också kallas in till en polismyndighet vid allvarliga eller omfattande störningar på samhället från ordnings- eller säkerhetssynpunkt, eller vid risk för sådana störningar.

3 § Beredskapspoliser får delta i polisverksamhet som bedrivs med anledning av en sådan situation som avses i 1 eller 2 §.”

Enligt förordningen om beredskapspolisen från 1986 fick beredskapspoliser tas i anspråk då samhället har utsatts för eller riskerar att utsättas för särskilt svåra och påfrestande situationer. Från 1996 skedde också komplettering med den särskilda beredskapspolisen. Från början tänkt att omfatta 8000 personer, men senare reducerad till 1500 poliser. Till skillnad från beredskapspolisen skulle den särskilda beredskapspolisen kunna tas i anspråk även i fredstid och kom att användas skarpt två gånger, nämligen efter stormen Gudrun 2005 och vid fågelinfluensan 2006. Vid tillkomsten var det tänkt att den särskilda beredskapspolisen när så behövdes skulle komplettera de 16000 ordinarie poliser som då fanns.

2009 avvecklades beredskapspolisen, men den särskilda beredskapspolisen levde vidare till 2012, starkt motarbetad av rikspolisstyrelsen och polisfacket, men uppskattad av länspolismyndigheterna som försökte få använda resurserna vid ett antal särskilda tillfällen utan att få gehör (efter att den tidigare beredskapspolisen avvecklats, kom den särskilda att byta namn till just beredskapspolisen, men benämningen ”särskilda” används fortsatt i inlägget).

Grundutbildningen av en särskild beredskapspolis omfattade endast 19 dagar, vilket var en del av kritiken. För att få behörighet att söka utbildning var man tvungen att ha genomgått värnpliktsutbildning. Den korta utbildningen vägdes dock upp med att man uppträdde gruppvis och att gruppchefen utgjordes av en ordinarie polis. Vid starten satsades stora resurser på den särskilda beredskapspolisen och man utvecklade även en särskild automatkarbin för dessa poliser i form av CGA 5 (en något kortad AK 5, men med möjlighet endast till enkelskott). Den årliga kostnaden för de 1500 poliserna låg på mellan 10 och 20 miljoner kr så det var inga stora kostnader.

2012 ansåg dock regeringen att den särskilda beredskapspolisens roll var överspelad. 1996 fanns 16000 poliser i Sverige och 2012 ca 20000.

Den stora fördelen med den särskilda beredskapspolisen var att dessa hade samma befogenheter som en ordinarie polis, till skillnad från Försvarsmaktens personal som i fredstid endast kan vara skyddsvakter (militärpolis undantaget). Vid särskilda påfrestningar på samhället kunde de särskilda beredskapspoliserna med andra ord utgöra en god förstärkningsresurs till samhället – utan att man behövde belasta polisens resurser i andra delar av landet eller tvingas till omprioritering från andra uppgifter regionalt. Ett exempel är den skogsbranden i Västmanland i somras där ordinarie poliser från de omgivande kommunerna fick lösa en rätt långdragen bevakningsuppgift istället för att lösa de ordinarie uppgifter som fortsatt behövde lösas i hemkommunen. Den dåvarande Krisberedskapsmyndigheten (numera MSB) var också sin rapport 2008 om beredskapspolisen mycket positiv efter erfarenheterna från stormen Gudrun och rekommenderade ökad användning av resursern.

Det större och mer oroande exemplet utgörs av krigföringen i gråzonen av den typ som Sverige förberedde sig på under 80-talet i form av det strategiska överfallet med sabotageförband som första våg (en av bakgrunderna till den särskilda beredskapspolisen), men framförallt den krigföring som Ryssland använt sig av i Ukraina, nämligen den lågintensiva hybridkrigföringen. I denna gör man sitt yttersta för att agera med så kraftiga medel som möjligt i fredstid, utan att bryta gränsen för att folkrätten ska betrakta situationen som väpnad konflikt. För Sverige innebär detta mycket stora problem. Ådalen 1931 lever fortsatt starkt kvar i svensk lagstiftning, vilket gör att en situation motsvarande den på Krim eller för den delen östra Ukraina under våren, skulle bli en fråga för polisen och inte Försvarsmakten. Om detta vittnade i somras Försvarsmaktens insatschef i Almedalen som kallt konstaterade detta faktum.

Onekligen är just gråzonen mellan krig och fred i svensk lagstiftning en mycket stor sårbarhet som ger en motståndare mycket stor handlingsfrihet att agera. Den särskilda beredskapspolisen hade i detta fall utgjort en mycket god förstärkningsresurs. Eftersom regeringen 2012 inte på något sätt lyckades ta till sig den redan då allt värre utvecklingen i Ryssland, så var det heller inte så märkligt att man inte kunde förutspå något framtida behov av en förstärkningsresurs för polisen. Jag tror inte någon har undgått informationen om polisens allmänna belastning idag och det är inte svårt att förutspå hur den belastningen skulle se ut i händelse av ett gråzonsskede. Liksom fallet för krigssjukvården lär den inte ha blivit mindre.

Spegeltänk och förkrigstillstånd

Spegeltänk
Omedvetet gör vi alla oss själva otjänsten att tänka in vår egen logik och rationalism hos andra människor. Hade världen fungerat såsom vårt undermedvetna lurar oss att tro, hade vi aldrig hamnat i fejd med grannen om tvättstugan och antalet krig i världen hade varit ringa.

Tyvärr fungerar inte världen så. Vi är alla fångar i vår egen förförståelse och kultur. Här i Sverige är de flesta av oss på det klara med att det både är ett fruktansvärt brott att slå barn och därtill också kontraproduktivt som uppfostran. Vi behöver dock inte resa långt för att träffa människor som är fast övertygade i åsikten och logiken att om man inte slår barn när de gör fel, hur ska de då lära sig vad som är rätt och fel? Vad som är rationellt avgörs av våra tidigare erfarenheter – inlärda eller självupplevda.

Exakt samma grundproblem återfinns i säkerhetspolitik och internationella relationer. När andra världskriget bröt ut 1939 efter att Hitler invaderat Polen kom det som en kalldusch i Berlin. Bedömningen var att Storbritannien och Frankrike inte skulle göra någon stor sak av Polen. Istället bröt det stora kriget ut åratal innan den tyska upprustningen var klar – som tur var. På samma sätt som Chamberlain hos Hitler trodde sig se en resonabel man som skulle kunna nöja sig med vissa eftergifter som plåster på såren för Versaillesfreden, trodde sig Hitler senare veta att Storbritannien och Frankrike skulle böja sig. Det hade man ju gjort tidigare.

Vi ser spår av detta fenomen inom internationella relationer även idag i det pågående kriget i Ukraina och Krimkrisen med den påföljande annekteringen. Vid ockupationen av Krim uttryckte statsminister Reinfeldt stor förvåning över att Ryssland och presidenten Putin och premiärministern Medvedev hade agerat på detta sätt. Det var ju emot all rim och reson när det gällde handel och Reinfeldt hade inte kunnat skönja några signaler åt detta håll vid de tillfällen han träffat de bägge. Likaså hade ingen av de svenska företagare som verkar i Ryssland informerat honom om någon utveckling som tydde på att händelser liknande Krim skulle inträffa. Varför gjorde de då så här? Man kan även konstatera en viss konfirmationsbias då regeringen tydligen hellre lyssnade på svenska företagare som de facto hade något att förlora själva vid en otrevligare utveckling i Ryssland, än rapporterna från FOI, Försvarsmakten och Säkerhetspolisen som varnade för det allt sämre läget. Man ser helst de tecken man vill se. Men Reinfeldt hade faktiskt i viss mån rätt. Ur vår synvinkel där vi premierar ekonomisk utveckling och ser handel som det viktigaste instrumentet för detta är det ju fullständigt vansinnigt att med militärmakt flytta gränser i Europa och på kuppen rasera sin egen ekonomi.

För Putin med flera är uppenbarligen det rationella valet ett helt annat, eftersom man har valt att handla på det sätt vi nu sett sedan i februari. Det går därför inte annat än beklaga när utrikesminister Margot Wallström från sitt besök i Kiev säger att ”Putin är irrationell”. Ja, med våra glasögon så är agerandet irrationellt, och det är förmodligen också avsett att framstå som irrationellt. Vi ska i sammanhanget inte glömma bort att Putin och hans närmaste krets samtliga är utbildade under Sovjetunionen för att verka mot Väst, i flera fall också med erfarenhet av att verka och bo i Väst. De har därför en mycket god inblick i hur våra samhällen och våra kulturer i Europa och USA fungerar, och vad våra svagheter är. Samtidigt finns det idag inte någon ledande politiker i Europa eller USA som har motsvarande erfarenheter av Ryssland och hur det ryska samhället fungerar. Gissa vem som därmed har övertaget i beslutsprocessen.

Förkrigstillstånd
Allt oftare dyker nu ordet ”förkrigstillstånd” upp i diskussionen kring Ryssland och dess relationer med omvärlden. En uppfattning som när den uttalas i Sverige säkerligen ses som alarmistisk, men i SvD kunde man under onsdagen läsa ett tänkvärt reportage om hur man i Ryssland upplever situationen efter införandet av sanktionerna. En av de intervjuade ur S:t Petersburgs medelklass talar just om att det nu känns som ett förkrigstillstånd, där handeln sjunker, företag får slå igen och folk har inte råd att resa.

Den nuvarande ryske generalstabschefen Valerij Gerasimov skrev i februari 2013 i den ryska militära tidskriften Vojenno-Promyshlennij Kurjer (Militär-Industriella Kuriren) om hur han såg på dagens och framtida krig mellan-statliga krig utifrån att ha studerat den arabiska våren. Gerasimov konstaterade där att icke-militära medel idag är mycket mer effektiva än klassiskt militära medel för att uppnå politiska och militära målsättningar. I artikeln illustrerade Gerasimov sina tankar kring hur ett framtida krig förlöper med den följande skedesindelningen. Lägg märke till hur Gerasimov värderar vikten av informationsoperationer som 4 till 1 gentemot rent militära medel och fundera över de enorma satsningar som Ryssland just nu gör på internationella tv-kanaler.

Gerasimovs operationslinjal i FOI:s översättning

Det är alltså på detta sätt den ryske generalstabschefen ser dagens mellan-statliga konflikter och krigföring framför sig. Som synes av bilden på operationslinjalen kommer de klassiska militära medlen först till användning i mitten av linjalen medan andra medel har satts in långt tidigare. FOI publicerade i våras en intressant rapport om annekteringen Krim där man bland annat just tog upp Gerasimovs tankar och det är lätt att se en spårbarhet i hur Ryssland agerat på Krim. Sannolikt är det så här som Ryssland nu ser på den spänning som finns mellan EU, USA med flera på ena sidan och Ryssland på den andra sedan oroligheterna i Ukraina började för ett drygt år sedan. Även om vi själv inte upplever utvecklingen på detta sätt är det i högsta grad relevant att försöka förstå hur Ryssland upplever den och vart den är på väg – och det ser inte positivt ut.

I slutet av september publicerade Johan Wiktorin en mycket intressant analys på Kungliga Krigsvetenskapsakademiens blogg av var vi befinner oss enligt Gerasimovs operationslinjal. Det är ingen trevlig läsning, men definitivt tillnyktrande. Det tydligaste exemplet torde vara just de ekonomiska och politiska sanktionerna.

Johan Wiktorins analys den 25 september 2014 av läget enligt Gerasimovs operationslinjal

För svensk del kan det också vara intressant att titta på organizing political opposition eftersom det bland annat är så Ryssland uppfattar Sveriges agerande med det bistånd i form av demokratistöd som genomförs. Det är dessutom en post som regeringen har haft för avsikt att öka.

State of the nation
Under torsdagsförmiddagen höll Putin sitt årliga tal till den federala församlingen. Den som hade förväntningar på deeskalation och upptinande i relationerna fick sina förhoppningar grusade. Istället utgjordes kärnan i Putins tal av att det existerar en konflikt mellan Ryssland och västerländska intressen. Hade inte Ukraina inträffat hade Väst hittat en annan förevändning att straffa och avskärma Ryssland. Ryssland står dock starkt med en ljus framtid och alla fiender som tidigare har gett sig på Ryssland har fått betala därefter. Se gärna denna sammanställning av citat från talet som Russia Today lagt ut (talet finns utskrivet på engelska här). Frågan är hur långt framåt vi har gått på operationslinjalen i och med detta tal, morgonens märkliga terrorattentat i Tjetjenien och inordnandet den 24 november av den abkhaziska utrikespolitiken och de abkhazisiska väpnade styrkorna under rysk kontroll.

Så fortsätter alltså utvecklingen sin nedåtgående spiral och hur den ska hävas är det svårt att se. Den ryska ekonomin är på väg att krackelera även om president Putin utlovade en ljus framtid för den med en lång rad ekonomiska åtgärder. Frågan är dock vilka reella möjligheter Putin har att påverka ekonomin med tanke på såväl sanktionerna och oljepriset. Att backa är inte ett godtagbart alternativ eftersom det samtidigt skulle innebära en förlust av makten. Samtidigt har den ryska finansministern omtalat för två veckor sedan att i dagsläget kostar oljepriset och den fallande rubeln Ryssland 140 miljarder USD om året och en av premiärminister Medvedevs tidigare ekonomiska rådgivare, Sergej Guriev har nyligen talat om en rysk ekonomisk härdsmälta inom två år. Lyckas man inte förändra grundförhållandena till dess är hela regimen hotad, anser Guriev.

I den svenska riksdagen ställde Allan Widman i förra veckan en interpellation till försvarsministern där Widman konstaterar att Europa befinner sig i ett förkrigstillstånd och undrar vad försvarsministern avser vidta för omedelbara åtgärder för att stärka Sveriges försvar och säkerhet. Frågan är välmotiverad, givet omvärldsutvecklingen. Den nu pågående regeringskrisen är också mycket allvarlig då handlingskraft och starka mandat att agera nu behövs. Därtill kommer arbetet med den nya inriktningspropositionen för försvaret att kollidera med vårens extra val, vilket riskerar att fördröja processen.

Det finns god sannolikhet för att 2015 blir ett än mer spännande år än 2014. Riksdagen har tyvärr nyss antagit en försvarsbudget som inte tagit höjd för det. Händelseutvecklingen kanske är för irrationell med svenska ögon.

Julkalender 2014: Lucka 4 – Logistiken

Vad passar väl bättre i luckan för den 4 december än logistik då siffran 4 står för just logistikfunktionen i en stabsstruktur. En vanlig kommentar när det inte går som det ska är ”hur blev det så här?” och inom logistiken har det de senaste åren alltför ofta varit lucköppning.

I takt med införandet av New Public Management i Sverige och transformationen från ”förrådsställt invasionsförsvar” till ett ”insatsförsvar”, reformerades också Försvarsmakten kraftfullt. Från att Försvarsmakten tidigare hade varit en samlad aktör, överfördes ansvar på andra eller nya myndigheter, såldes ut till företag eller lades ut på andra funktioner. Där en order att genomföra en uppgift tidigare hade en adressat i form av ett förband, ska nu samma order skickas till ett stort antal aktörer – inte sällan över 20 st och i vissa fall även privata sådana. Plötsligt är det inte längre Försvarsmakten som har nycklarna till ammunitionsförrådet utan en person anställd av en annan myndighet och underhållet av viss anläggning som ska användas sköts av ett civilt företag. Så fortsätter det. Inte nog med att antalet berörda varierar med uppgiften och därmed inbjuder till misstag i form av att man missar någon. Det ställer naturligtvis även krav på beredskap och inte minst också krigsplacering av alla dessa aktörer. Något som nu åtgärdas då de nämnda kraven inte fanns på den tiden när den enda urskiljbara framtiden utgjordes av internationella insatser.

Ett annat nytänk från samma tidsera hämtades från den privata företagssektorn. Lagerkostnader skulle kunna minsaks genom att centralisera lager och även satsa på ett ”just-in-time”-koncept, där varor skulle utlevereras till förband när så behövdes istället för att ligga i ett förråd någonstans i Sverige. Civila storföretag som IKEA, El-Giganten med flera har inga krav på sig att fungera i händelse av krig eller kris till skillnad från en försvarsmakt. Likväl var det från liknande företag man hämtade inspiration och kunskap om den nya logistiken. Med målbilden internationella insatser passade det väl in med ett stort centrallager i nära anslutning till väg- och järnvägsnät och större flygplats, varvid merparten av förråden ”någonstans i Sverige”, utspridda i händelse av krig, kunde avvecklas. Samtidigt som det nya stora centrallagret utanför Arboga stod klart, började omvärldsutvecklingen ändra riktning och idag har det åter gått så långt att man ser behovet av att åter ha lokala förråd för att ha materielen snabbt greppbar. Även om centrallagret inte innehåller all viktig materiel så utgör det ändå en stor sårbarhet i händelse av ofred då många ägg lagts i samma korg. Ett exempel på fördelarna för ett nationellt försvar med framskjuten förrådsställning och lagring, är den nyligen genomförda övningen på Gotland där det räckte med att flyga in personal och plocka materielen ur förrådet och sedan påbörja lösandet av uppgifter. Det är närmast motsatsen till det som varit grundtanken med insatsförsvaret, att hämta ut all materiel på hemmaförbandet och sedan ta sig till operationsområdet.

Hur fungerar då ”just-in-time”-leveranserna av det som finns i förråden? Det råder delade meningar om detta, men den förhärskande inom Försvarsmakten är i enlighet med detta inlägg från David Bergman: ”Just too late”. Ett annat omfattande problem i logistiken sedan dess reformation har varit bristen på reservdelar och utbytesenheter som gjort att stora mängder av flygplan och fordon har stått och väntat på mycket enkla delar såsom o-ringar eller kablar för att dessa inte beställts i tid av de centrala funktionerna. Här har dock förbättring till viss del skett.

Återigen ser vi resultatet av hur den ”billigare och bättre lösningen” grundad i en helt säkrad framtidsutvecklingen, kommer med betydligt lägre flexibilitet och stora omställningskostnader för att återställa grundförmåga och flexibilitet. Såsom vi sett så många gånger inom järnvägssektorn – delat ansvar är ingens ansvar, eller hur tågresenärer?

Logistiken är närmast den största anledningen till varför det är så viktigt att genomföra en beredskapsövning med hela Försvarsmakten för att testa organisationen. Utan logistik, ingen strid. Har man aldrig provat organisationen, känner man heller aldrig bristerna och vet inte vad som behöver rättas till.

Det finns även andra aspekter på logistikområdet som kommer att föräras egna luckor framöver…