Kategoriarkiv: DDR

Det hemliga Malmö

Wehrmacht på omslaget men det handlar om en rad främmande makters intresse. Snart släpps min nya bok som kan krydda din ”hemester” med 200 platser inom landet med stark koppling till andra världskriget. För att kunna skriva dess avsnitt om Malmö vände…

Stasi-stödda ANO, flygkapningar och nynazister

Trailern för spelfilmen från 2016 om ANO:s mest ökända flygkapning.

Den östtyska bakgrunden till vapengömman vid Arlanda har nu blivit känd och härom dagen lade jag ut några ytterligare foton från mitt forskande. Men många yngre lär inte minnas Abu Nidal-organisationen (ANO).

Med tanke på Arlanda är det viktigt att ha klart för sig att ANO bara något över ett år före vapengömman skapades hade genomfört två samtidiga och synnerligen blodiga attacker mot flygplatserna i Rom och Wien. Därmed dock inte sagt att vapengömmans innehåll enbart var ämnat för en attack mot Arlanda. I princip inget är ännu säkert om målet eller målen för vapengömmans innehåll. Man kan till och med fundera över om vapengömman gjordes enbart för ANO-användning, med tanke på att man skapade en sorts bildguide (filmrullen som Säkerhetspolisen framkallade) som ledde betraktaren av bilderna till vapengömman.

Ifjol (2016) kom den första spelfilmen om ett ANO-terrordåd, kapningen 1986 av Pan Am Flight 73. Men eftersom filmen är indisk är det nog rätt få nordiska läsare som hört talas om den. Den förefaller dock vara sevärd (se trailern ovan) och börjar dyka upp på filmkanaler. Det kan därför vara bra att lägga filmens namn på minnet, ”Neerja”, förnamnet på flightens purser som mördades under det att hon räddade en stor del av planets passagerare. Hon var 23 år gammal och dekorerades sedan postumt med bland annat Indiens högsta militära utmärkelse, Ashoka Chakra.

Som ett resultat av Pan Am Flight 73 kom ANO att flytta sin huvudbas från Syrien till Libyen. När vapengömman skapades nära Arlanda bör ANO-högkvarteret ha legat i Libyen. Som framgick av min artikel i Expressen var även Östtyskland (DDR) vid denna tid ett viktigt land för ANO, för Stasi-utbildning och finanser. Både ANO:s och andra dåtida terroristgruppers band till underrättelsetjänster inom sovjetblocket är ett ämne som nu förhoppningsvis kommer att belysas mer. För det är ju inte så att Sverige som bas för terrorister är något nytt.

Inte heller är östligt stöd till nynazister något nytt för den som följt med i senare års tyska Stasi-debatt. Inte sällan kom aktiva västtyska nynazister också att få militär utbildning i Mellanöstern. För att få läsa böcker om detta idag måste man i princip kunna tyska. Två relevanta författare är Regine Igel och Yury Winterberg.

Mer om vapengömman vid Arlanda

En av vapengömmans sovjettillverkade AKMS. Alla fyra Kalasjnikovs från vapengömman finns kvar och utgör en del av vapendatabasen vid Nationellt forensiskt centrum. FOTO: NFC

I Expressen har jag nyligen tagit upp de tre fynden 1987 av sovjetisk trotyl vid Lidingö och den vapengömma med Semtex, Kalasjnikovs och sovjetiska handgranater som vid samma tid skapades nära Arlanda. Allt fick helt enkelt inte plats i tidningen. Därför kommer det lite mer här.

Först ett förtydligande om den stora bilden med vägskyltarna i Arlanda-artikeln. Den bilden är inte tagen särskilt nära platsen för vapengömman. Anledningen till att den bilden valdes ut av redaktionen var nog helt enkelt för att den var tydligast i kombination med den dåtida också tydliga skyltbilden. I nätversionen av Arlanda-artikeln syns dock den dåtida knappt. Därför de tre bildparen här nedanför. Det är alltså drygt 30 år mellan bilderna.

Specialförbandet som 1985 och 1986 utbildade ANO var alltså östtyska AGM/S, som var så hemligt att det inte hade något eget emblem. Men personalen kom i regel från Stasis elitregemente, vars armbindel förkunnade att det var uppkallat efter KGB:s ”urfader”, Felix Dzerzjinskij. Min bild av deras armbindel fick inte heller plats men kommer här nedanför. Lite mer om AGM/S på svenska finns i Ryska elitförband och specialvapen (2016) och den i år utkomna Stasi av Jens Gieseke.

Armbindeln för Stasis elitregemente. Ja, transkriberingen av Djerzjinskij skiljer sig från den svenska.

Östtysklands roll mot Sverige

Expressens rubrik dagen efter att Bergling inledde sin flykt till Moskva.

Idag är det trettio år sedan en svensk f.d. officer rymde från sitt straff i Sverige till Sovjetunionens konsulat på Åland och därifrån vidare till ambassaden i Helsingfors och sedan själva GRU, Sovjets militära underrättelsetjänst. Hans namn var Stig Bergling. Men låt oss inte bara minnas hans flykt – för Bergling är inte ”bara historia”.

Expressen har idag en bra summering av spionfallet Stig Bergling. Tidningens största rubrik dagen efter hans flykt den 6 oktober 1987 var hyfsat profetisk, det var till Moskva som flykten gick även om det tog en vecka att nå staden. Men, varför ska man 2017 älta en spionhistoria från förra seklet? Därför att först president Gorbatjovs diplomater och militär beskyddade och belönade Bergling, och lögnerna gentemot Sverige upphörde inte i och med Sovjets fall. Tvärtom, det nya Rysslands första regeringar fortsatte avlöna och beskydda Stig Bergling, liksom att låtsas som om de inget visste om honom. Falskspelet tog inte slut efter att Bergling 1994 självmant stack hem till Sverige. Den svenska regeringen protesterade då mot den ryska statens mångåriga beskyddande av en förrymd svensk brottsling. Svaret från den ryska regeringen dröjde en vecka och innehöll inte någon ursäkt och bara ett skrattretande ”medgivande”, att Bergling fått ”hjälp av humanitära skäl”.

Moskva fortsatte alltså att vad gällde sovjetiska GRU-operationer agera och kommunicera på ett rätt sovjetiskt manér. Inte många i Sverige verkade dock då bry sig om detta.

Det finns en till aspekt med Bergling som tål att idag ihågkommas. Han fick sin sovjetiska spionutbildning i Östtyskland (DDR). Hur svenska myndigheter kunde missa hans DDR-resor är givetvis besynnerligt, men det mest intressanta är hur Östtyskland spelade en vital roll för Bergling och hans sovjetiska arbetsgivare. Varför är det intressant? Därför att Sovjetunionen återkommande använde sig av östtyskar som ombud när det handlade om Sverige. För att börja från början blev de sovjetiska officerare som hanterade svenska spetsnaz-frivilliga på 1930- och 40-talet sedermera toppchefer inom DDR:s enorma säkerhetsapparat, Stasi. Chef för NKVD-nätverket i Sverige under andra världskriget var först Ernst Wollweber, som efter kriget blev chef för hela Stasi. Hans svenska organisation var ”det i särklass största nätverket för utförande av sabotage som uppdagats i Sverige i modern tid” enligt professor Wilhelm Agrell. Se vidare Agrells Stora sabotageligan samt Ryska elitförband och specialvapen av Joakim von Braun och undertecknad.

Det saknas inte svenska böcker fokuserade på DDR:s hemliga verksamhet i Sverige, men de är inte många. Jag vill här framhålla Christoph Anderssons Operation Norrsken. Det finns mycket kvar att upptäcka om DDR och Sverige, inklusive några väsentliga pusselbitar. Sedan nyligen finns ett av de tyska standardverken om Stasi på svenska, boken som heter just Stasi av Jens Gieseke. Men den handlar mest om Stasi i DDR och BRD. Alltså, gärna mer svensk Stasi-forskning – eller för att citera Stasi-chefen Erich Mielke (ur Giesekes bok): ”Vi måste få veta allt!”

KGB:s mönsterelev

År 1980 hade KGB:s östtyska klon Stasi vuxit så pass att man då utgjorde den största underrättelse- och säkerhetsorganisationen i världen räknat per capita. Svensk koppling fanns även.

På svenska har det getts ut några böcker som mer eller mindre handlar om Stasi, men ingen av dem liknar denna nya bok, Stasi – Östtysklands hemliga polis 1945-1990. Detta är den första Stasi-boken på svenska som utgör en kompakt historik över hela denna absurt stora säkerhetsorganisation, och därtill sammanfattar senare års Stasi-debatt. Boken är en svensk översättning av 2011 års tyska bok Die Stasi, som först publicerades under titeln Mielke-Konzern.

Märkligt nog visar bokens författare Jens Gieseke att det var först flera år efter Stalins död som Stasi växte rekordartat och likt SS blev en ”totalkoncern för säkrande av makt och förtryck”. Man fick en starkare ställning än KGB hade i Sovjet, eftersom säkerhetsapparaten där var något mer uppdelad. Vad gäller Stasi-personalens anda och självförståelse var den dock extremt samordnad med KGB, så pass att man såg på sig själva ytterst inte som Stasi-män (och Stasi-kvinnor) utan som ”tjekister”, alltså arvtagare till KGB:s första skepnad, Tjekan, och dess kommunistiska superhjälte Felix Dzerzjinskij.

Stalins död och den avstalinisering som därefter inleddes i Sovjetunionen utlöste, för att citera boken, ”[…] avsevärd osäkerhet inom Stasis led”. Därför drog man inom Stasi en kollektiv suck när Sovjet inledde krossandet av den ungerska revolutionen 1956. Äntligen ett motiv för Stasi att fortsätta växa.

Stasis svenska kopplingar står inte i fokus i den nya boken (sådant får nog svenska skribenter själva ta och forska mer om) men dock kommer boken med en nog rätt oväntad skildring av den Stasi-chef som hade högst personliga kopplingar till Sverige, alltså Ernst Wollweber, Stasi-chef 1953-57. Några år före och i början av andra världskriget var Wollweber i sovjetisk NKVD-tjänst och ansvarig för ”[…] det i särklass största nätverket för utförande av sabotage som uppdagats i Sverige i modern tid”, för att citera Wilhelm Agrell. I Giesekes bok framstår Wollweber nästan som sympatisk, i alla fall i jämförelse med sin efterträdare.
Bland det ur svensk synvinkel mest okända i boken är dess avsnitt om Stasis sabotage- och terrorförband (inte olika KGB:s), hjälp till västtyska och arabiska terrorister liksom Stasis ”övriga” utlandsverksamhet – inte minst i Afrika. För att exemplifiera med Etiopien så inrättades 1977 den etiopiska säkerhetstjänstens skola av Stasi.

Till det nästan skrattretande med KGB:s förhållande till Stasi hör att, trots allt intimt samarbete dem emellan, valde KGB att i DDR ha inte bara ett officiellt nätverk av medarbetare (som en viss V. Putin), utan även ett inofficiellt. Man kan alltså säga att KGB hade tre tyska nätverk, ett i Västtyskland och två i Östtyskland.

Även nutiden ingår i boken, ekot av Stasi-samhället. En del Stasi-veteraner har inte lämnat ”tjekismen” eller har moderniserat den.

Boken Stasi innehåller som bonus en del i Sverige rätt okända rön om Gestapo. Den är därför mer än ett referensverk om det klassiska kalla kriget, detta är en bok om avgörande maskineri för 1900-talets diktaturer.

Boken är aktuell i Pennan & Svärdet.

Hemliga föremål för tredje världskrig

Medaljen från tredje världskriget, detta är guldklassen. FOTO: Sven Teschke, Büdingen

I fredags kunde brittiska The Guardian berätta om den första offentliga visningen av en serie sedlar för krigstid – hemliga fram till 2015. Chefen för Polens myntverk framförde vid visningen att det var möjligt att sedlarna vid ett tredje världskrig hade blivit använda av polska soldater i Danmark som betalningsmedel.

I Warszawapaktens krigsplaner ingick nämligen att just Polen skulle ha särskilt ansvar för Danmarks ”befrielse”. Den planläggningen är känd sedan flera år genom både kartor samt skriftliga och muntliga uppgifter. Detta är inte det första avslöjandet i sitt slag eftersom det en tid efter murens fall blev känt att DDR, alltså Östtyskland, hade en hemlig orden och en lika hemlig medalj som också skulle delas ut först vid ett tredje världskrig. Bägge utmärkelserna fanns i tre klasser och var uppkallade efter fältmarskalk Gebhard Leberecht von Blücher. Lustigt nog hade Blücher inte bara varit i preussisk tjänt utan även svensk. Han inledde faktiskt sin militära bana inom det svenska kavalleriet, som sextonåring.

Liksom fallet med de polska sedlarna så var Blücher-ordnarna och -medaljerna en realitet, dvs de tillverkades faktiskt. De blev först efter murens fall kända och är numera dyra samlarobjekt, prismässigt dyrare än många utmärkelser från Tredje riket.

Detta med föremål tillverkade med tanke på ett tredje världskrig är inte unikt, i Sverige tillverkades under det klassiska kalla kriget i stora kvantiteter en rad dagligvaror enbart för ett nytt världskrig (eller annan global katastrof). Men dessa var inte hemliga (möjligen med undantag för svenska krigssedlar?). Kommentera gärna med tips om andra tidigare hemliga föremål för ett tredje världskrig.

Slaget om Berlinmuren

Min egen bild av muren – franska soldater vill föreviga sig vid resterna.

Det blev aldrig något slag vid Berlinmuren, fast många (inklusive undertecknad) antog att det förr eller senare skulle bryta ut ett krig mellan Warszawapakten och Nato. Berlin hade då omedelbart blivit ett slagfält på grund av de amerikanska, brittiska och franska trupper som var stationerade i Västberlin.

Det är nu 25 år sedan Berlinmuren började falla men det var en så pass stor konstruktion att det tog två år för den fysiska muren att rivas tillräckligt mycket för en ny epok i Europas historia. Undertecknad hade ett brinnande intresse för dessa händelser medan de pågick och har därför läst en del om det delade Europa både då och sedermera. Jag besökte även Östeuropa före och kort efter murens fall. Ändå måste jag erkänna att Wolfgang Hanssons nya bok Den döende kommunismen gav mig flera nya inblickar, inte minst i systemen i Östtyskland (DDR), Tjeckoslovakien och Rumänien och deras sammanbrott. Som ingen annan författare jag tidigare läst förmedlar Hansson både 1980-talets märkliga slut och mycket av det som sedermera framkommit men som då inte var känt.

Härliga detaljer om livet som reporter finns med, som hur man ibland var tvungen att öppna telefonjack och mixtra med en schweizisk armékniv (Hansson förklarar exakt hur) för att kunna sända hem text och bilder via telefonledningar.

Men Hanssons bok är inte bara (n)ostalgi, bokens undertitel är Från Berlinmurens fall till kalla krigets återkomst. Wolfgang Hansson var nämligen själv på plats i Ukraina för nu snart exakt ett år sedan och han har hunnit smälta de intrycken han fick då och är väl den förste med att nu komma ut med en bok på svenska om Ukraina vintern 2013/14. Hansson är på plats i Kiev även när kulorna viner. Det är både märkligt och välgörande att redan få kunna läsa i bokform om förra vinterns omvälvande händelser.

Vad menade jag då med att sätta rubriken ”Slaget om Berlinmuren”? Jo jag vill med detta blogginlägg även slå ett slag för dokumentärfilmen ”Slaget om Normandie” som liksom Den döende kommunismen erbjuds i senaste numret av Pennan & Svärdet. Filmen, som är i DVD-format, är faktiskt svensk – den har gjorts av Ki Michael Johansson, en av få svenska filmare som är specialiserad på andra världskriget. ”Slaget om Normandie” innehåller huvudsakligen vittnesmål från tidigare elitsoldater, veteraner från brittiska, tyska och amerikanska förband, mest luftburna förband. För den som gillar att uppleva dem som var med och höra deras egna ord är detta en sevärd dokumentär. Det är engelskt/tyskt tal men med svensk text.

Frivilliga från Tyskland till Ukraina?

Dagens dödssiffra för Ukrainas militär har stigit till 16 sedan detta klipp publicerades.

Idag var den blodigaste dagen hittills för Ukrainas militär, med minst 16 dödade och många sårade. Detta blev resultatet av ett angrepp mot en militär vägspärr. De proryska styrkorna har de senaste dagarna också uppvisat nya vapen inklusive en polsk luftvärnsrobot.

I början av denna vecka antog många att en nedtrappning av konflikten i östra Ukraina skulle ske. Men dagens händelser indikerar inte precis det, liksom de senaste dagarnas uppdykande av nya vapensystem på den proryska sidan, som mycket tunga kulsprutor – se klippet nedan. Det märkligaste exemplet på nya vapen måste vara fyndet av en polsk Grom-luftvärnsrobot.

Nya tunga vapen i aktion hos de proryska styrkorna i Ukraina, pansarvärnsrobot (modell oklar) och kulspruta kaliber 12,7 mm antingen av modell NVS (sovjetisk), KT-12,7 (ukrainsk) eller Kord (rysk).

På personalsidan har den ryske översten (i reserven?) som leder ”Folkrepubliken Donetsks” milis/väpnade styrkor, alltså Igor Strelkov/Girkin, i en öppen intervju kraftigt efterlyst fler frivilliga. Just nya frivilliga för de proryska styrkorna i Ukraina är som av en händelse nu huvudnyhet i en av Rysslands äldsta tidningar, Gazeta Kultura. Tidningen har intervjuat personer bosatta i Tyskland som har det gemensamma att de har tjänstgjort i sovjetiska eller ryska elitförband (mest VDV). Flera av dem uttrycker beredvillighet att ansluta sig till de proryska styrkorna i Ukraina och den ryska tidningen skriver att de kan komma att bilda en ny bataljon ”Thälmann”. Denna bataljon var en av de globalt mest omtalade under spanska inbördeskriget 1936-39 och i dess led stupade bland annat den svenske frivillige Olle Meurling (se Svenskar i krig).

En av de intervjuade, Alexander Kiefel, är en tidigare östtysk medborgare som i DDR tillhörde specialförbandet AGM/S, en motsvarighet till KGB-spetsnaz. Under några år tjänstgjorde Kiefel inom den sovjetiska militären i Afghanistan och i den ryska tidningen, på nedersta bilden, visar han stolt upp sin uniform med medaljer från tiden i Afghanistan.

TILLÄGG 23/5: Jane´s har publicerat denna högintressanta analys av den sannolika bakgrunden till den polska luftvärnsroboten.

Rekryteringen i DDR

Amatörfilm från ett östtyskt GST-läger år 1987.

Med Börje Johansons tillstånd ska jag nu citera ur ett brev från honom angående artikeln ”Soldaterna man inte fick skriva om” i min artikelserie MILITÄRT!

I artikeln berättar jag om hur rekryteringen till de sovjetiska elitförbanden till stor del började i den stora paramilitära sportorganisationen DOSAAF. Börje Johansson berättar hur han fick veta en hel del om GST, Össtysklands direkta motsvarighet till DOSAAF:

”År 1985 arrangerade Sverige och DDR gemensamt det civila världsmästerskapet i skytte (arrangemanget genomfördes i Suhl och Skövde). Organisatoriskt ansvarig i DDR var Vizeadmiral Kutschebauch. Jag hade som vice ordförande i organisationskommittén flera tillfällen till samspråk med amiralen. Det visade sig att han var ordförande i “Gesellschaft für Sport und Technik (GST)”. De grenar som främst stod på deras program var förutom skytte: fallskärmshoppning, segelflyg, simning och kanske några sporter till. För mig, som hade agerat i samband med ubåtskränkningarna åren innan, var det en intressant kombination av militära förmågor och civila kontakter.”

Apropå DDR och Sverige kan jag varmt rekommendera alla skåningar och andra med intresse för Skåne att skaffa den nya boken Ystads historia i kartor, eftersom den bland annat innehåller en fin östtysk karta över kusten mellan Trelleborg och Skillinge. Boken fanns med i senaste Pennan & Svärdet.