Agenten Jan Seger blir en nyckelperson när Finlands frihet hotas 1948.Genom den så kallade Pragkuppen 1948 grep det Moskva-styrda kommunistpartiet makten i Tjeckoslovakien. Varför skedde inte samma sak i Finland samma år? Kring detta har Patrik Berghäl…
Kategoriarkiv: Finland
Hitlers största arktiska projekt
Org. Todt-chefen Albert Speer (till höger) med general Eduard Dietl på okänd arktisk flygplats 1943. Bundesarchiv, Bild 183-J16636/CC-BY-SA 3.0Tack vare en norsk vän blev jag inbjuden till en krigsminneshelg bredvid Hitlers största arktiska projekt, en…
Kalla krigets största spionhistoria
Ännu ett bevis för att verkligheten överträffar dikten.När jag läste undertiteln för Ben Macintyres nya bok Spion och förrädare tänkte jag spontant ”Hm, kalla krigets största spionhistoria – det är väl ändå Kim Philbys?” Det är svårt att jämföra den hi…
Svenska gerillapiloternas attack 50 år
Några av Sveriges tidigaste fallskärmsjägare, den stående är Thore Samuelsson. BILDKÄLLA: TS/FJSDrygt 60 år senare tog jag denna bild av Thore Samuelsson i samma typ av plan, en Dakota.Den 22 maj 1969 blev en handfull svenskar av stort medialt intresse…
Svenska och norska SS-frivilliga i finsk studie
Trots titeln tar den nya studien upp även svenska SS-frivilliga på flera sidor.En hel del har rapporterats i Finlands medier om rapporten The Finnish SS-volunteers and Atrocities 1941–1943 av professor Lars Westerlund vid Riksarkivet (Finlands). Betydl…
NYA Elitförband i Norden
Den uppdaterade nyutgåvan innehåller en stor mängd nya uppgifter och bilder.En av de absolut mest efterfrågade böckerna jag skrivit är Elitförband i Norden, som första gången utgavs 2009. Denna efterfrågan och fortsatt samlande av fakta och foton har m…
Mest läsvärda under 2018
En bild jag tog under hemvärnsinsatsen i Jokkmokk sommaren 2018.När jag blickar tillbaka på 2018 tänker jag spontant på skogsbränderna, sannolikt eftersom jag själv fick uppleva något av dem inom hemvärnet. Men, vilka böcker under året var hetast? Inom…
Sigvard stred mot Hitler och lever ännu
Sigvard Johnson under US Armys vinterutbildning i Colorado. Bildkälla: Erik WiborgGoda nyheter hör julen till och här kommer en som jag inte hade väntat mig att kunna berätta om. I min bok ”Svenskar i strid mot Hitler” ligger fokus på de över 1,500 sve…
Skorpion-kpistarnas återkomst
Den tjeckiska kpisten CZ Scorpion Evo 3. Foto: CostasEnligt uppgifter till finska Yle har den finska polisen bestämt sig för CZ Scorpion Evo 3, en tjeckisk kulsprutepistol, för att ersätta MP5 från Heckler & Koch.En del läsare av denna blogg kanske rea…
Samiska jägarsoldater och renar
Kompanichefens amatörfilm från finska vinterkriget finns nu på internet.Samiska jägarsoldater med renar, liksom ett märkligt slagsmål och sovjetiska ställningar med försåtsmineringar – det är några av ingredienserna i den amatörfilm från svenska frivil…
I Lapplandskrigets spår 2018
Författaren Mika Kulju (till höger) med undertecknad testar krigsspelet ”Tornio ´44”.Finlands kamp mot tyska trupper i finska Lappland 1944-45 kallas ibland för ”barnkorståget”, eftersom den finska regeringen på grund av sovjetiska krav tvingades använ…
Norden under andra världskriget
Danskar betraktar den tyska invasionen 1940. BILDKÄLLA: BundesarchivTre nyligen publicerade böcker som kan rekommenderas har en sak gemensamt – mycket utspelar sig i Norden.Norden under andra världskriget är en ny antologi (red. Anders Frankson) som in…
Sovjetisk flyghistoria av högsta klass
Över två tusen (!) amerikanska P-40 levererades till Sovjetunionen. FOTO: USAF
Antalet biografier på svenska om sovjetiska krigsdeltagare är inte överväldigande, kanske ett halvt dussin totalt? Ingen av de tidigare utgivna har, vad jag vet, fokuserat på en sovjetisk stridsflygare. Men nu finns en sådan bok och den sammanfattar på ett fint sätt även flygkriget över Nordkalotten.
Den nya och välillustrerade boken Boris Safonov av Jurij Rybin tecknar med hjälp av både sovjetiska, tyska och andra källor plus författarens logiska resonemang en ny och övertygande bild av det i Ryssland välkända flygaresset Boris Safonov. Boken inleds med ett sovjetiskt ID-kort för den brittiske Hurricane-piloten ”Tim” Elkington, eftersom det mycket läsvärda förordet är skrivet av honom – en av de idag ytterst få (den siste?) av RAF-piloterna som flög från baser i Sovjet.
I bokens centrum står Boris Safonov och det märks att författaren har vänt på varenda sten på Kolahalvön, där Safonovs stridsinsatser skedde, och kommunicerat med alla relevanta veteraner och flyghistoriker, för att berätta om Safonov. På köpet får man en ofta överraskande bild av flygstriderna längst i norr och de särskilt i början extremt hårda levnadsförhållandena på marken för flygarna och deras familjer.
Boris Safonov var den förste av de sovjetiska piloterna att flyga en brittisk Hurricane, närmare bestämt den 26 september 1941. Men innan dess har man som läsare fått en god bild av hur de sovjetiska I-16 stod sig gentemot andra plan – överraskande bra får man säga. Safonov uppskattade Hurricane men fick senare byta till en amerikansk P-40 och därmed kommer författaren in på hur de många planen från de västallierade har skildrats på olika sätt i rysk litteratur, beroende på bokens årgång.
Kort sagt är Jurij Rybins biografi Boris Safonov en höjdarbok för den med intresse för flyghistoria och/eller Nordkalotten.
Förresten, hette P-40 Tomahawk, Warhawk eller Kittyhawk? Svaret är alla tre. Warhawk var standardnamnet i USA för alla varianter av P-40. De brittiska och sovjetiska flygarna använde däremot namnet Tomahawk för P-40B & P-40C och kallade senare versioner för Kittyhawk.
FInland: ”Vi kommer inte att kompromissa”
Finlands utrikesminister ser ingen gräns för försvarssamarbete med Sverige.
Mer försvarssamarbete både med Sverige och inom EU – det signalerade igår Finlands utrikesminister på ett ovanligt tydligt sätt med sin DN-debattartikel ”Sveriges sak är vår”.
Artikeln tål verkligen att läsas i sin helhet men av särskild vikt torde det vara att utrikesminister Timo Soini skriver ”Det finns orsak att vara orolig över utvecklingen i Ryssland” samt ”…vi kommer inte att kompromissa på Ukrainas eller Europas bekostnad, folkrätten ska följas ovillkorligen”.
Starka är även Soinis ord om EU: ”Det är viktigt att EU:s försvarspolitiska samarbete utvecklas eftersom Europa är tvunget att satsa mer på sin egen kapacitet”.
Om Finlands och Sveriges förhållande till USA skriver Soini: ”Det är av stor vikt att vi försöker påverka Förenta staternas politik och jag tror att vi når bättre resultat genom att agera tillsammans som nordiska länder.”
Bakgrunden till att dessa markeringar av Finlands utrikesminister gjorts offentligt och vid denna tidpunkt kan man fundera över.
Finland, Sverige & Det stora kriget
En av två aktuella böcker som man bör ha nära till hands under 2018.
The Great War – så kallar britter ibland första världskriget. Vad gäller antalet dödade britter var ju första världskriget värre än andra världskriget, medan det motsatta förhållandet gäller ur rysk synvinkel. I och med att vi nu har inträtt i året för hundraårsminnet av första världskrigets slutår kan man utifrån den senaste litteraturen om hur kriget berörde Norden reflektera över Finlands och Sveriges läge 1918 och 2018.
Ett grymt krig utspelade sig 1918 i Finland, med moderna ögon präglat av krigsförbrytelser under själva kriget, illdåd och terror utförd av både ”röda” och ”vita” aktörer – många krigsdeltagare var snarare beväpnade civila än soldater (barnkrigare förekom även, på båda sidorna). När den vita sidan segrat fortsatte illdåden, men då enbart utförda av de vita. Krigets namn var under decennier kontroversiellt men sedan några år är finska inbördeskriget det allmänt accepterade och så heter även Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs nya bok om det. Författarna levererar en modern historik över själva krigsförloppet samtidigt som de visar hur detta krig – ungefär som spanska inbördeskriget – var både ett inbördeskrig och en del av andra konflikter. Vilka andra konflikter i detta fall? Både första världskriget och ryska revolutionen med det direkt påföljande ryska inbördeskriget.
De stater som mest var delaktiga i olika militära handlingar i Finland 1914-18 var Ryssland, Tyskland och i viss mån även Sverige. Men Berglund & Sennerteg presenterar även bakgrunden till Finlands ställning och interna klimat 1914, de sammanfattar alltså Finlands ryska period 1809-1914, på ett välskrivet och intressant sätt. Det finska motståndet mot ryska imperialistiska åtgärder i Finland var inledningsvis passivt och leddes av den hemliga organisationen Kagalen. Mer handlingsinriktade rörelser uppstod, inte minst på grund av de så kallade kosackkravallerna i Helsingfors och den påföljande ryska diktaturförordningen.
Från att ha varit ett lugnt hörn av Ryska imperiet ville allt fler i Finland, särskilt studenter, se en total frigörelse från imperiet. Oväntat hög fart fick denna process genom den geografiskt avlägsna serbiska underjordiska rörelsen Svarta handen, som ytterst låg bakom mordet på kronprins Franz Ferdinand av Österrike-Ungern – attentatet som användes som förevändning för utlösandet av första världskriget. Författarna tydliggör alltså hur avgörande första världskriget var för krigshandlingarna i Finland, men också hur intimt kopplat inbördeskriget i Finland (eller om man så vill: kriget i Finland) var med de kvarvarande ryska trupperna i landet. Liksom undertecknad (i boken Ryska elitförband och specialvapen) lyfter författarna fram den ryske översten Michail Svetjnikov. Formellt leddes den röda sidan i Finland av Eero Haapalainen, men från och med slutet av februari 1918, var det dock, för att citera Berglund & Sennerteg, ”…Svetjnikov som ledde de militära operationerna under resten av inbördeskriget”. Vapnen på den finska röda sidan var också till stor del gåvor från ryska soldater och dessa var inte bara observatörer, en stor del av dem blev liksom Svetjnikov krigsdeltagare. Berglund och Sennerteg ger exempel på hur ryska soldater konkret understödde den finska röda sidan flera månader före det officiella krigsutbrottet den 27 januari 1918.
Men författarna skildrar också utförligt den tyska inblandningen i Finland, som främst syftade till att förbättra läget för Tyskland på första världskrigets östfront. I dessa avsnitt finns dock ett sakfel som författarna borde rätta i kommande upplagor (som boken förtjänar). Det står nu nämligen att den tyska sabotageräden med biologiska vapen (mjältbrand i sockerbitar) mot ryska transporter längs Tornedalen misslyckades. Men som både undertecknad (i Svenskar i krig 1914-45) och K-G Olin (i sin bok Tärningskast på liv och död) har visat så hann dock de tyska sabotörerna (som var svenska och finska frivilliga) döda ”ett par hundra hästar” för att citera en dåtida svensk/rysk källa. Detta fel och ett annat uppvägs dock av en stor mängd viktiga analyser, inte minst om svenska frivilliga och den dåvarande svenska synen på Åland.
Brittiska ubåtsoperationer i Östersjön 1915 i konkret form, en rest av E19:s offer.
Liksom Finska inbördeskriget behandlar den nya antologin Sverige och första världskriget: Maritima perspektiv svensk syn på Åland, men på ett ännu mer välillustrerat sätt, i Thomas Roths kapitel ”Den svenska Ålandsexpeditionen 1918” som nog bättre än någon tidigare bok klargör hur Sverige militärt intervenerade på Åland, främst på grund av geografiska och militära skäl, men också med lokalbefolkningens goda minne. Detta är en dramatisk episod i Sveriges och särskilt svenska flottans och KA 1:s historia (och därmed Amf 1:s). Roth och grafikern bakom boken levandegör Ålandsexpeditionen 1918. I ett annat av bokens kapitel, av Anna McWilliams, får vi nu för första gången en utförlig och snyggt illustrerad historik över kollisionen på svenskt vatten som blev döden för besättningen ombord den kränkande ryska ubåten Som (ja, ubåten hette just så, det betyder mal). Hon skriver även så att resterna av ett av den brittiska ubåten E19:s offer i Östersjön, bevarade på Marinmuseum i Karlskrona, borde få en mer framträdande plats i muséet. Bokens alla författare och grafiker är att gratulera, men redaktören skulle i en kommande upplaga kunna rätta transkriberingen av den 25-årige ryske ubåtskaptenens namn samt ta upp vad lasten av ”kärleksgåvor” innebar.
Vid läsningen av dessa böcker om händelser för 100 år sedan faller det sig naturligt att jämföra med senare lägen, som dagens. Geografin är ju konstant, rätt styrande, och ryska politikers, militärers och författares uttalanden om Finland och baltstaterna gör det hela inte mindre angeläget. Förresten, det kanske inte är så märkligt att 1980-talets ubåtsoperationer ännu är diffusa, med tanke på att viss oklarhet om en ubåtskränkning 1916 återstår. Minns även att det tog decennier till dess att det blev klarhet om den sovjetiska ubåtsattacken på den gotländska passagerarbåten Hansa, som resulterade i 84 dödade.
Okänd soldat & Vägen mot undergången
Författaren av ”Okänd soldat”, Väinö Linna. FOTO: Väinö Linnan seura
Här följer en recension av den nya filmversionen av Okänd soldat och direkt därefter en recension av Vägen mot undergången del I och II. Dessa recensioner innehåller rätt få spoilers – så att du bör kunna läsa detta blogginlägg före du tagit del av verken ifråga.
Vad skulle Väinö Linna (1920-1992) ha tyckt om tjugohundrasjuttons filmversion av hans tredje publicerade bok, Okänd soldat (1954)? Igår såg jag filmen i en fullsatt biograf i Luleå och jag kan bara säga att jag är osäker på om Linna hade varit nöjd. Inte därför att den skulle vara dålig (det är den definitivt inte). Utan därför att filmen klippts ner rejält för biopubliken utanför Finland, från 179 minuter (längden i finska biografer) till 133 minuter. Att få till uppgift att klippa bort så mycket från en färdig film var nog inte roligt och jag undrar verkligen varför det ansågs vara nödvändigt. Visst är redan 133 minuter en lång film, men både jag själv och min mycket filmintresserade vän i biosalongen tyckte spontant att den inte kändes som en ovanligt lång film. Men det som däremot märktes, var att det saknas stora bitar av flera karaktärers liv. Min gissning är därför att Linna hade blivit besviken på den utländska versionen av filmen.
Det kommer att finnas en ännu längre version inom en nära framtid, eftersom man filmade mycket mer än vad som behövdes för en biofilm – det kommer en TV-version bestående av fem avsnitt om femtio minuter, med andra ord 250 minuter. TV-versionen blir alltså mer än en timme längre än den finska bioversionen.
Men, om man då bortser från att filmen känns väldigt nedklippt? Ja, då återstår ändå en oerhört snyggt filmad produktion, med delvis starka skådespelarinsatser och ett maffigt ljud. Alla kläders, vapens etc utseende var också toppen. Realismen i vissa scener med T-34:or var väl tveksam, men det är väl sådant som filmmakare ”tvingas” göra.
Helheten då, är ”Okänd soldat” av Aku Louhimies årets bästa krigsfilm? Inte riktigt, även om den finska, längre versionen nog är något bättre än den utländska versionen. Men varför inte bäst? Därför att Christopher Nolans ”Dunkirk” är både ett mästerverk och mer originell.
När vi nu redan varit inne på östfronten under andra världskriget, som fortsättningskriget och därmed Okänd soldat utgjorde en del av, känns det rätt logiskt att fortsätta med en recension av Vägen mot undergången (på engelska Into Oblivion) del I & II av Jason D. Mark. Liksom Okänd soldat är det en grupp soldater som står i fokus, en stor grupp eftersom det är en tysk pionjärbataljons historia från Charkov till slaget om Stalingrad. Detta är också en modern förbandskrönika medan Linnas bok var en roman baserad på hans egna krigsupplevelser.
Det ska direkt sägas att Vägen mot undergången är rik på intressanta detaljer om de tyska soldaternas tillvaro på östfronten, liksom brevutdrag. Här följer ett som jag särskilt markerade, från 15 juni 1942, skrivet av fänrik Ludwig Beigel: ”Jag tror att kriget snart är slut. I dag berättade en desertör att de inte hade fått något att äta på fem dagar”.
Tankar i brev och dagböcker, liksom de dagliga bestyren, skildras på ett ovanligt bra sätt. Bildmaterialet är unikt och rikligt. Man får klart för sig vilken viktig roll Hiwis (Hiwi = Hilfswillig dvs hjälpvillig) kom att spela för tyska förband, alltså sovjetiska krigsfångar som av olika skäl blivit mer eller mindre frivilliga på tysk sida. Alltså inte bara för byggnation långt bakom fronten utan även vid frontförband som den rätt genomsnittliga bataljon som man får följa genom dessa böcker. Främst användes Hiwis för annat än stridande uppgifter men frigjorde därvid vanliga tyska soldater inom underhåll, fältarbeten etc så att dessa kunde ersätta stupade skyttesoldater.
Det finns flera imponerande och trovärdiga stämningsbilder i Vägen mot undergången och överhuvudtaget lyser det igenom att författaren gjort en fenomenal research. För den med intresse för östfronten och särskilt för Stalingrads sanslöst hårda strider är Jason D. Marks böcker helt enkelt ett måste.
Vill man dock bara läsa en bok om östfronten och är mer inne på att följa en soldat än ett förband, då ska man läsa Dagbok från östfronten av Hans Roth.
Två svenska hjältar och tsarfamiljen
Jan Danielsen med norrman iklädd samma uniform som han bar vid Narvik.
Idag för 70 år sedan kan ha varit Raoul Wallenbergs sista. Idag för 100 år sedan föddes Jan Danielsen. Samma datum året därpå blev det sista för Rysslands tsar Niklaj II med hustru och barn.
Sovjetiska myndigheter uppgav 1957 att Raoul Wallenberg avlidit tio år tidigare, den 17 juli 1947, i den sovjetiska säkerhetstjänstens förvar. Av en hjärtattack i sin cell. Medan dödsorsaken sedan dess har betvivlats så framstår det som möjligt att Raoul Wallenberg dog den 17 juli eller omkring det datumet. Antingen genom att han giftmördades eller sköts av den sovjetiska säkerhetstjänsten, beroende på vilken sovjetisk/rysk källa man vill sätta mest tilltro till. För att citera den sovjetiske generalen Pavel Sudoplatov om Raoul Wallenberg:
”Tidigt i juli 1947 hade man nått ett dödläge i fallet Wallenberg. [Han] hade vägrat samarbeta och eliminerades därför, samtidigt som våra ledare fortsatte att hävda för svenskarna att de ingenting visste om hans öde.” (ur Sudoplatovs Direktoratet)
Vidare uppgav Sudoplatov att Wallenberg sannolikt injicerades med ett gift från ett laboratorium tillhörigt MGB, som säkerhetstjänsten då hette.
Undertecknad har i bokform bara ytligt beskrivit Raoul Wallenberg, men desto mer har jag skrivit om Jan Danielsen, som föddes den 17 juli 1917. Det var en stor förmån att flera gånger få träffa honom och skriva om hans konkreta ställningstagande mot både Stalin och Hitler.
Nästa år denna dag kommer det att bli en särskild uppmärksamhet kring den siste regerande tsaren Nikolaj II – eftersom han sköts tillsammans med sin hustru och barn den 17 juli 1918, varefter liken förstördes och gömdes så grundligt att de först kunde hittas och identifieras i samband med Sovjets fall.
Gästinlägg: Finlands veteraner uppmärksammas i P1
Finland utkämpade två krig mot Sovjetunionen under andra världskriget. Efter hårda strider slutade både vinterkriget och fortsättningskriget med landavträdelser men Finland behöll sin självständighet. Några av de finländare som slogs för sitt lands självständighet och därmed också för Sveriges skull flyttade till Sverige. Tänk om Finland hade hamnat inom Sovjetunionens sfär i enlighet med Molotov-Ribbentrop-paktens tilläggsprotokoll. Några krigsveteraner har intervjuats av Sveriges Radios Soili Huokuna. Programmet gick i P1 den 6 juni klockan 7.03 och 23.07. Det finns på http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/902309?programid=2702
Per Westerlund
”Europas största flygövning”
Huvudnyheten i Norrbottens-Kuriren den 22/5.
Svenska medier har förmedlat sakfel om den av Finland ledda flygövning som ännu pågår över Norrbotten. Och vad sägs om lite kontext?
Förra gången något liknande hände var i ifjol, då bägge kvällstidningarna i stora artiklar spred sakfel om en övning i Norge. Då kunde de skylla på att deras grundkälla, CNN, förväxlat två norska orter (som ligger 90 mil bilväg från varandra). Nu kan dock slarvande medier i Norrbotten inte skylla på utländska medier.
Den 22 maj hade Norrbottens-Kuriren som största nyhet ”Ifrågasatt övning slår alla rekord”. Fakta är dock att vad gäller antalet flygplan i övningen är det i år inte fler utan färre. Jag skickade in min reaktion och släppte därefter ämnet och kopplade av under några sköna dagar i Norge som jag kommer att blogga om senare.
Norrbottens-Kuriren hade inte möjlighet att publicera min reaktion förrän idag, men bättre sent än aldrig. Nu finns mitt debattinlägg att läsa på Kurirens hemsida.
Nu ser jag att sakfelen i förra veckans rapportering om övningen inte tog slut med ”rekord-artikeln”. Dagen därpå publicerade NSD artikeln ”Planen: ACE ska växa ännu mer” i vilken man kunde läsa: ”Arctic challenge exercise har sedan premiären 2013 vuxit varje gång övningen har ordnats. 2015 var ACE Europas dittills största flygövning – och i år har den ännu fler deltagare.”
Antalet deltagande länder har ökat, ja. Två länder har tillkommit i år. Men, övningen innehåller i år cirka åtta färre deltagande flygplan än vad ACE 2015 hade – i år ca 107 plan mot då 115. Vad gäller påståendet ”2015 var ACE Europas dittills största flygövning” så lät Moskva enligt dess egna uttalanden genomföra en övning 2013 med 130 flygplan, en 2014 med 632 flygfarkoster, en oanmäld övning 2015 med 220 flygfarkoster samt ytterligare en oanmäld övning samma år (2015) med 170 flygfarkoster.
För att något avdramatisera de ryska övningarna så skedde den med 632 flygfarkoster inte i den europeiska delen av Ryssland. Men även om man tar bort den övningen så återstår flera övningar med fler flygfarkoster än de som nu övar här uppe.
Vad gäller påståendet i Kuriren den 23 maj ”Europas största flygövning i år” stämmer det inte heller, eftersom Kreml i februari detta år körde igång en oanmäld övning med 45,000 man och 150 flygfarkoster. Vilket man kunde läsa direkt i ryska statsmedier och sen även i flera västmedier.
Tidningarnas felaktiga påståenden spreds sedan vidare av public service. ”Europas största flygövning i Luleå” var nyhetsrubrik hos Sveriges Radio Norrbotten den 24 maj och i den tillhörande brödtexten står att läsa: ”Övningen, som är den största i Europa”. Förutom att storlekspåståendena i radions text inte stämmer görs de också utan tidsbegränsning och kontext.
Sammanfattningsvis har bägge länstidningarna och lokalradion missat både antalet deltagande flygplan 2017 jämfört med 2015, liksom kontexten – som flera större övningar i öst och det ännu inte avslutade kriget mot Ukraina.
Bevisligen behöver inte lokala medier vara så slarviga som i förra veckan. Under flera år under 1990-talet hade både NSD, SVT och Radio Norrbotten en rätt god bevakning av Norrbottens närområde dvs övriga Nordkalotten. Man kan väl inte kräva att den ofta krisande lokalpressen återupptar den bevakningen, men vad med public service? Talar inte själva omvärldsläget för att vara extra noga med fakta och ta med kontext?
Mest läsvärda böckerna från 2016
En ovanligt läsvärd bok om svenska soldater och konflikter i modern tid.
Eftersom Ett halvt år, ett helt liv både utgör gripande militärhistoria och en ovanligt lyckad självbiografisk bok anser jag att den är den mest läsvärda nya boken i mina hyllor. Jag tror också att intresse för militärhistoria INTE behövs för att kunna läsa Magnus Ernströms bok med stor behållning. Mer exakt varför boken är synnerligen lyckad kräver en poddintervju med författaren – och en sådan kommer också under 2017 genom Pennan & Svärdet.
Vad gäller nästa bok, Vid dödens portar av Patrik Berghäll, så tänker jag helt enkelt citera ur den – det och författarens förra bok (I fjärrpatrullerna) bör räcka som motivering:
”…patrullen vandrade närmare 500 kilometer och överlevde i 20 dagar utan proviantpåfyllning […] livnärde sig på svamp och bär samt på två karelska vildrenar som de lyckades fälla. Enligt patrullrapporten gick stövlarna sönder efter 300 kilometer. Uniformsjackorna höll för slitaget, men inte byxorna.”
Tilläggas bör bara att Vid dödens portar inte handlar om de ”vanliga” finska fjärrpatrullmännen utan om det finska flygvapnets fjärrpatrullavdelning, Avdelning Hartikainen. Bildmaterialet är också fantastiskt, och aldrig tidigare publicerat.
På delad tredjeplats kommer som av en händelse två böcker som bägge utspelar sig i nutiden och den nära framtiden (men relevant militärhistoria tas upp i böckerna). Björn Anderssons och Tommy Jeppssons Bricka i ett stort spel beskriver på ett kusligt initierat sätt ett hotscenario med fokus Gotland, medan Stefan Olssons Vilseledning är en oundgänglig bok för den som vill förstå den krigföring som var ständigt aktuell under 2016 och sannolikt lär bli lika viktig under 2017. För beslutsfattare inom medier och försvaret borde läsning av dessa två böcker vara högprioriterad.
Under 2016 utkom det enligt min åsikt ovanligt många högintressanta militärhistoriska böcker men här syns bara mina topp tre.