Kategoriarkiv: Försvaret

Drönarna – Luftförsvarsdebattens stickspår (uppdatering 15/7 10.15)

Försvarspolitisk Arena höll efter lunch igår seminariet: ”Luftförsvar: Ny teknik – nya hot?”, vilket skulle avhandla hur ett modernt och relevant luftförsvar ska utformas för att kunna möta ny teknologi som drönare och kryssningsrobotar. Deltagande i panelen var Johan Wiktorin, Dan Jangblad från Saab samt riksdagspolitikerna Allan Widman (fp) och Anna-Lena Sörenson (s). Vad ComHems Judit här ovanför har med det att göra avslöjas senare i inlägget.


Your browser does not support iframes.

Sammanfattning av seminariet

 Johan Wiktorin inledde seminariet med ett antal minuters exposé över framtida utvecklingstrender inom luftstridsarenan med allt från sensorer och telekrig till sensorfusionering och bistatiska anfall. En bra grund för debatt i en viktig fråga då detta område utgör en grundpelare i svenskt försvar och därtill det största utgiftsområde vad gäller krigsmateriel.

Johan följdes sedan av Dan Jangblad från Saab som berättade om drönarutvecklingen, något som han gjorde varmt och med inlevelse. Tyvärr fick detta följden att resterande del av seminariet enbart kom att avhandla drönare. Det är ett problem som jag tidigare flaggat för, då drönarna tack vare den omfattande användningen i asymmetriska konflikter av den typ vi sett det senaste decenniet i Irak och Afghanistan blivit närmast synonymt med modern krigföring. Det är en farlig avgränsning då denna typ av krigföring är väsensskild från vad det svenska luftförsvaret har för behov. Med anledning av att resten av seminariet kom att fokusera på endast drönare så blir så även fallet för detta inlägg.

Efter Dan fick Allan Widman och Anna-Lena Sörenson diskutera ämnet ur ett politiskt perspektiv. Allan var sin vana trogen skeptisk till att köpa icke färdig och beprövad teknologi, medan Anna-Lena, linköpingsbo som hon är, framhöll hur långt fram på området Sverige var och att det var rimligt att vara en spjutspets. Dan Jangblad var också tydlig med att den stat som är först att utforska områdets yttre gränser och mest kreativt skulle få ett stort försprång i krigföringen och drog paralleller till kulsprutans breddinförande där vissa stater ändå höll fast vid kavalleri ända in i andra världskriget.

Här vill jag ge Allan Widman allt stöd i hans uppfattning. Det är ett område som är långt ifrån moget och där Sverige inte har vare sig de ekonomisk eller tekniska resurserna att ta någon ledartröja. Jag ser starka paralleller med dagens vurm för drönare och den närmast sekteristiska vurm som för tio år sedan rådde för alla möjliga avarter inom det som bär samlingsnamnet Nätverksbaserat försvar. Ett område som kostade Försvarsmakten många miljarder i utvecklings- och materielkostnader men som hittills inte har levererat någonting som inte redan fanns. Tyvärr till och med tvärtom.

Kvalificerade drönare vs flygplan

När man diskuterar drönare måste man först påpeka att detta är ett samlingsnamn, precis som flygplan. Något som de som protesterar mot drönare (en rätt aktiv lobby i Almedalen faktiskt) inte verkar förstå. Det finns drönare som är stora som trafikflygplan och det finns drönare som är små som en handflata. Gemensamt för dem är de inte har någon besättning ombord på plattformen och de kallas därför, oftast felaktigt, för obemannade system. I verkligheten är det så att systemen i allra högsta grad är bemannade så länge de är aktiva, men från en annan plats. Det finns helt autonoma system, men de utgör en mikroskopisk andel. Sålunda är det mer korrekt att tala om fjärrstyrda system. Förvisso är den internationellt vedertagna benämningen numera UAV eller UAS (Unmanned Aerial Vehicle/System) så det är vad som ska användas, men det är ändå viktigt att ha med sig hur verkligheten ser ut när man diskuterar drönare.

Vidare så måste man beakta vilken typ av drönare det rör sig om. Är det ett system för ren spaning eller är det en vapenplattform? Om det är för spaning, är det då ett stridstekniskt system med räckvidd på någon km och en nyttolast om en kamera på några gram eller handlar det om ett strategiskt system som kan flyga flera hundra km och med högupplöst radar spana från extremt höga höjder i ett dygn? Är det en spaningsplattform som även har en laserutpekare för att kunna leda in vapeninsatser?

Det finns som sagt alla möjliga varianter så att uttrycka åsikten att Sverige måste köpa drönare är något naiv. Jag håller dock med om att Sverige fortsatt ska ha och köpa drönare.

Vurmen för drönare bygger till stor del på att drönare anses billigare och så klart då också bättre än motsvarande flygplan då de inte behöver ha en pilot. Låt oss då bryta ned detta i specifika områden. Avgränsning sker här till drönare som har möjlighet att bära och använda attacklast och som kan utgöra alternativ till flygplan när det gäller kvalificerade spaningsuppgifter.

Prestanda: Prestanda är ett brett område. För de drönare som idag är operativa och väntas vara operativa inom de närmaste åren är prestanda betydligt lägre än för flygplanen. Marschfart för drönarna ligger här runt mach 0,3 (ca 300 km/h), medan stridsflygplan flyger i mach 0,8-0,9. Vad man saknar i hastighet tar drönarna dock igen i räckvidd och uthållighet. Hastighet är dock en fundamental parameter för såväl överlevnad som för att kunna genomföra luftstrid.

MQ-1 Predator, det system som förmodligen de flesta får bilden av när man säger drönare. Maxfart ca 300 km/h.  Det stora ”huvudet” rymmer all sambandsutrustning som krävs. Bild från Wikipedia

Ofta tar man också upp aspekten att då man inte behöver plats ombord för besättning och system för dessa kan man man minska vikt och öka manöverprestanda. Detta är något som har låtit vänta på sig då vikt och utrymme för besättningen upptas av minst samma vikt av för sambandssystem för kontroll. Ej heller har den strukturella hållfastheten nått i närheten av vad som krävs för att kunna genomföra flygning mer avancerad än trafikflygplan.

Uthållighet: Drönarnas stora fördel gentemot stridsflygplanen ligger i uthållighet då många system kan vara i luften ett halvt dygn eller mer – i alla fall när det gäller systemen som framförallt ska användas för spaning. Vad man ska bära i åtanke är att uthålligheten även ska inkludera anflygning och hemflygning. Har man 15 h uthållighet och det tar 4 h att flyga till målområdet (ca 100 mil pga stigning till höjd), blir det 7 h kvar i området. Utmärkt om man ska spana mot ett mål en längre tid eller bekämpa ett hastigt uppdykande och försvinnande mål där man inte vet när bekämpningsfönstret finns, t ex chefspersoner.

Flygplanen tar sig till området betydligt snabbare, men behöver i regel lufttanka en gång per timme man ska uppehålla sig över målområdet. Handlar det istället om ett målområde i en non-permissive environment dvs där det finns luftvärn eller jakthot vill man inte vara där mer än någon minut, varvid uthållighet byts mot räckvidd och fart. Egenskydd blir då av högsta vikt.

Egenskydd: Drönarnas mycket låga fart gör dem oerhört sårbara för såväl luftvärn som andra flygplan. Amerikanska flygvapnet eskorterar till exempel sina drönare i Persiska Viken med jaktflyg med anledning av iranskt jaktflyg vilket får en att fundera över ekonomin i det hela.

Dagens drönare kan ej operera utan eget luftherravälde. Har motståndaren den ringaste möjlighet att bestrida luftherraväldet med luftvärn och än värre med jaktflyg är drönaren närmast förlorad. Hittills har ingen drönare vunnit en luftstrid mot ett flygplan. Däremot finns det åtskilliga exempel på motsatsen, vilket framförallt har med vapen- och sensorsystemen att göra.

Stridsflygplan byggs för att verka i stridsområden och att skydda sig själva och andra. Något sådant har vi ännu inte sett på drönare. Hittills har ingen drönare utrustats med självförsvarssystem, då detta är kostsamt och framförallt tar vikt och plats från annan nyttolast. Ett enda undantag finns och det är RQ-4 Global Hawk som faktiskt har radarvarnare och egenstörare. Kostnaden för en Global Hawk är det skäl att återkomma till senare.

En annan parameter av största vikt för överlevnad är fartresurser. Utan fart minskar möjligheten att fly utanför maxräckvidden för fiendens robotar. Utan fart spelar det ingen roll hur många G man tar, då vinkelförändringen som krävs för den annalkande roboten är mikroskopisk till minimal.

Resultatet är att man varken idag eller under de närmaste åren (kan utan problem sträcka mig ett decennium i detta) har möjlighet att verka i områden där man saknar luftherravälde eller lokal luftöverlägsenhet. Ett naturligt alternativ för att skapa sig förmåga att uppträda i en hotmiljö är signaturanpassning, dvs att ge drönaren stealthegenskaper. Exempel på sådana system är amerikanska RQ-170 Sentinel, X-47 och fransk-svenska Neuron. Förvisso går det att minska radarsignaturen kraftigt, men det för med sig två andra oönskade följder: dyrare pris samt sambandssvårigheter.

Smygtagen bild på RQ-170 Sentinel på flygbasen i Kandahar, Afghanistan. En av få riktiga bilder som finns. Bild från bloggen Deep Blue Horizon

Samband: Som nämndes i början är det yttersta få drönare som är avsedda för autonoma operationer, det vill säga att drönaren programmeras med ett uppdrag och därefter utför det på helt egen hand. Anledningarna till det är både att man inte riktig kan lita på systemen, men framförallt att man vill ha feedback från dem och kunna påverka händelseförloppet. Ett spaningssystem som ligger på plats i 7 h över ett intressant område är inte mycket att ha om det sedan ska ta 5 h i hemflygning innan man kan börja ladda ur informationen. Likaså har inte drönaren någon egen förmåga att själv urskilja när det avsedda målet uppenbarar sig och då ge sig själv ett eldkommando. Ofta sitter det ett helt batteri med bildtolkar, underrättelseofficerare och jurister på plats för att följa sådana uppdrag.

Sambandssystem är därför av yttersta vikt för drönarna. Medan ett flygplan har en pilot som kan fatta beslut helt på egen hand radiotyst, alternativt i värsta fall motta uppdateringar passivt via radio, är drönarna beroende av sina sambandssystem. Dessa är ofta i form av satellitlänkar för att möjliggöra långa räckvidder och också för att i möjligaste mån dölja dem för fiender på marken. Det är därför oerhörda mängder data som ska förmedlas, både för styrning, status, position etc, men framförallt i form av sensorinformation.

Som jämförelse kan nämnas att en enda av de mer kapabla amerikanska drönarna tar i anspråk lika mycket bandbredd som hela koalitionen gjorde under Operation Desert Storm. Den som någon gång spelat datorspel över internet vet hur beroende man är av en bra uppkoppling med snabba responstider för att inte drabbas av det som kallas ”lagg”, dvs då styrkommandon och spelets händelser inte överensstämmer till följd av fördröjning i uppkopplingen. Samma problem finns naturligtvis för drönare. Det är inte svårt att föreställa sig kraven på bandbredd för att i realtid ifrån Nevada, USA kunna följa vad som händer på marken i Afghanistan för att därefter skjuta en laserstyrd robot mot ett mål, där man som operatör kontinuerligt måste hålla riktpricken på målet som kanske är en bil och rör sig i 70 km/h. Som Comhem-reklamen för bredband uttrycker det – det får inte vara fjösigt!

Sambandet är också en av drönarnas svagaste länkar. Det blev stora rubriker när USA i december 2011 förlorade en RQ-170 stealthdrönare över Iran. Uppgifterna har gått isär om vad som hände där vissa talar om att USA förlorade kontrollen över drönaren, medan Iran hävdar att man lyckades störa ut kontrollen med telekrigresurser. Faktum är dock att en RQ-170 förlorades över Iran, även om de bilder som publicerats i Iran på ”vraket” inte känns helt trovärdiga. I en annan incident härom året förlorade man kontrollen över en MQ-9 Reaper i Afghanistan, varvid en F-15E Strike Eagle fick jaga ikapp den för att sedan skjuta ner den med en jaktrobot. Strax därefter ska operatören ha återfått sambandet med drönaren, men som sagt för sent. Sambandet är en svag länk hos drönarna.

Dessa krav på samband och framförallt högkvalitativ bandbredd gör att det krävs ett omfattande sambandsnätverk för att kunna genomföra operationer av detta slag och att operera drönarsystem med långa räckvidder. Att detta är oerhört kostsamt behöver sannolikt inte förklaras närmare.

RQ-4 Global Hawk. Strategisk spaningsdrönare med såväl SAR-radar som elektrooptiska sensorer. Kan även förses med signalspaningsutrustning. Avsevärt större storlek än JAS 39 och med spännvidd större än Boeing 737. Kostnad motsvarande F-22. Precis som på Predator ett tydligt ”huvud” för att inrymma all sambandsutrustning. Bild från Wikipedia

Kostnader: Att hålla ett omfattande nätverk av kommunikationssatelliter kräver sin ekonomi. Kommunikationssystem för stridsflyg är naturligtvis inte heller gratis, men här kan man begränsa behoven av att sända omfattande bilddata och man slipper bandbredden för styrning, flygsystem etc.

Även om man bortser från kostnaderna för stödssytem och bara ser de enskilda farkosternas kostnad så är det mycket långt från så billigt som det ofta låter i debatten. Ser man till de mest kapabla systemen så är kostnaden för en enda RQ-4 Global Hawk över en miljard kr. Faktiskt ungefär samma summa som en enda F-22, vilket är världens dyraste stridsflygplan. Detta har lett till att USA endast haft råd att köpa knappt 40 st. Den mest kapabla ”attackdrönaren” MQ-9 Reaper är inte heller helt gratis. Erfarenheter från krigföringen i Mali under vintern och våren ledde till att Frankrike nyligen lade en order på 16 st inklusive marksystem till en kostnad av ungefär tio miljarder kr. Som jämförelse kan nämnas att värdet på den JAS 39C som våren 2007 havererade i Vidsel var i ca 270 miljoner kr. Frågan är om drönare verkligen är så ”expendable” som man gärna låter påskina?

En fördel med drönare som gärna framhålls är att avsaknaden av pilot och besättning ombord skulle göra dem billigare, men inte heller detta stämmer.


Personal: Bara för att man tar bort piloten ur flygfarkosten behöver det som sagt inte betyda att det inte finns någon pilot. Ofta är det tvärtom. Då drönaren som ovan redovisat tar god tid på sig att överhuvudtaget nå till målområdet och har en lång uthållighet, krävs flera piloter för att genomföra ett enda uppdrag. Piloten kompletteras sedan med minst en operatör som sköter sensorer. Därutöver tillkommer bildtolkar som kontinuerligt ska analysera den information som skickas tillbaka. Ett enda uppdrag kan därmed omfatta flera skift med personal bara för att hålla drönaren flygande. Dessa sitter ofta på baser i det kontinentala USA, medan drönarna är baserade i operationsområdet tillsammmans med underhållspersonal och personal för att styra dem vid start och landning.

Sålunda är alltså drönarna mer besättningskrävande än flygplanen även om det är så att besättningen sitter i kontrollrum i USA och inte i flygplanet. Risken för personella förluster över fientligt territorium är därmed noll. Ser man till flygunderhållsorganisationen så ska enligt uppgift den amerikanska UAV-kontingenten med MQ-1 Predator och RQ-4 Global Hawk på Sigonellabasen under Operation Unified Protector ha varit 30-50 % större än den svenska Gripenkontingenten trots att det rörde sig om ett liknande antal flygfarkoster och att man befann sig på en amerikansk bas, varvid den svenska kontingenten bestod av en rad förmågor man hade kunnat minska vid operationer i Sverige. (Läs för övrigt denna artikel om arbetsförhållanden för contractors som klargör och underhåller drönare i operationsområdet)

Å andra sidan

Den kritiske misstänker säkert nu att alla de här områdena var utvalda för att visa hur dåliga drönare är. Så är dock inte fallet, utan alla är mycket relevanta när man ska utvärdera flygsystem. Finns det då inga områden där drönare är bättre eller är mer användbara än konventionella flygplan och helikoptrar?

Naturligtvis finns det sådana. Drönarnas stora styrka ligger i att kunna utföra uppgifter som är monotona och tidskrävande, t ex just långräckviddiga spaningsuppdrag eller i framtiden förhoppningsvis flygtransporter och lufttankning. Redan nu har man i USA börjat skissa på en småskalig demonstrator för just lufttankning. För att inte monotonin bara ska flyttas från plats A till plats B, vilket nu är fallet även med de mest kvalificerade drönare som står att uppbåda idag, krävs det dock att systemen blir mer autonoma så man hela tiden slipper ha ett antal personer som sitter i sin container för att övervaka att allting fungerar precis på samma sätt som man hade gjort om man suttit i flygplanet.

Ett annat område där jag ser en stark framtid för drönare och det i närtid är i form av rotor-drönare baserade på fartyg. Redan nu har tyska flottan korvetter där man ersatt de traditionella helikoptersystemen med just rotor-drönare. Samma sak har skett i den amerikanska flottan. För korvett Visby vars hangar blev alldeles för liten för att vara användbar till någon helikopter som brukas i Försvarsmakten vore detta ett ypperligt koncept. Dock krävs det att nyttolasten på dessa system ökar så att de kan bara med sig sonarer för ubåtsjakt, torped alternativt en militär radar för målinmätning av ytmål. I dagsläget är dessa förmågor icke-existerande till i bästa fall begränsade. Användbarheten i dylika applikationer överlåter jag med varm hand till någon marin bloggare att uveckla.

Drönarnas stora styrka ligger dock i förmågan att med små system möjliggöra för chefen på marken, oavsett om det är en gruppchef eller en bataljonchef, att ”se bortom kullen” och inhämta underrättelser innan man genomför sin framryckning eller anfall eller för den delen att skydda egen gruppering. Det är i dessa applikationer Försvarsmakten idag använder de stridstekniska och taktiska drönarna i Afghanistan och med stor framgång trots några haverier. Häri ligger idag och under överskådlig framtid den största nyttan med drönare och här bör Försvarsmakten fortsatt se till att hålla sig väl framme och öka ambitionen till att få ner drönarsystem på ännu lägre organisationsnivåer i Armén.

Här nedan en film tagen av en turkisk civilperson med en kommersiell ”leksak” med fäste och styrning för världens mest köpta sport/hjälmkamera, GoPro. Filmen illustrerar mycket tydligt vilken förmåga man ges för under 10 000 kr så länge man håller sig till enkla och beprövade system.


FOOTAGE FROM RC DRONE THAT WAS SHOT DOWN BY POLICE / Polis Tarafindan Dusurulen Helikopter [HD] from Jenk K on Vimeo.

Luftförsvar mot drönare

För att så efter en oerhörd massa text återgå till seminariets huvudfråga, luftförsvar mot ny teknik och nya hot. Om man ska avgränsa sig till det seminariet kom att handla om nämligen drönare så finns det i dagsläget och under överskådligt tid inget bättre luftförsvar mot drönare än det klassiska luftförsvaret mot flygplan, helikoptrar, kryssningsrobotar och allt annat som motståndaren slänger upp i lufthavet. Kanske inte så förvånande eftersom drönare inte är något hokus-pokus utan flygfarkoster som på samma sätt som alla andra. Det var av den anledningen jag skickade in just frågan på vilket sätt kräver ett luftförsvar mot drönare andra förmågor än bemannade system. Det verkar som Dan Jangblad som fick frågan höll med om resonemanget att ett traditionellt luftförsvar med jaktflyg och luftvärn hanterar även kvalificerade drönare.

Det Jangblad lyfte var dock risken med de mindre (stridstekniska) systemen som genom sin målinmätning kan orsaka stor skada, men vara kostsamma att bekämpa. Vi ser ju t ex på filmen ovan hur det slutar i att den turkiska polisen skjuter ner drönaren. Må så vara. Man ska dock komma ihåg att dessa system har i sammanhanget extremt korta räckvidder och därför kräver operatörer i omedelbar anslutning till systemen på samma sätt som eldledare. Återigen är också sambandet en gränssättande faktor då dess räckvidd också kraftigt begränsas av plattformens storlek. Här är förmodligen telekrigsåtgärder effektiva om än inte lika effektiva som exempelvis en luftvärnskanonvagn 90.

Slutsatser

Drönare i den form vi ser idag och under kommande decennium, sannolikt ytterligare ett tag, är inte något hokus-pokus som kräver en radikalt ändrad organisation eller materielanskaffning för de svenska luftstridskrafterna. På samma sätt som anskaffningen av jaktflyg och kvalificerat luftvärn med tillhörande sensorser ger förmåga att möta signaturanpassade stridsflygplan med stealthegenskap, erhålls förmåga att möta drönare med motsvarande egenskaper och uppdrag. Vi är fortfarande mycket långt från att få uppleva drönare med prestanda ens i närheten av dagens stridsflygplan. Exempelvis talar man i USA om att man inte förrän tidigast på 2030-talet har drönare med överljudsprestanda.

Jag ser som sagt en oerhörd risk i den svenska försvarsdebatten att drönare på samma sätt som nätverksbaserat försvar av okunnighet blir en slags ny väckelserörelse där mycket knappa ekonomiska resurser satsas på något som aldrig kommer att bära frukt. De miljarder kronor som kastades på olika avarter inom NBF kostade Försvarsmakten en rad andra materielsystem. Exempelvis försvann den krypterade talradion, datalänkarna tog 5 år extra att införa, ledningssystem avvecklades i förtid i väntan på ersättare som aldrig och reduktioner fick genomföras inom andra områden för kompensera förluster – exempelvis splitterskyddade granatkastarsystem.

Det är av yttersta vikt att man höjer blicken från drönarna och istället koncentrerar sig på luftstridskrafterna som helhet och de brister som finns här och nu i även luftförsvaret. Exempelvis luftvärnssystem med förmåga att bekämpa det som vi i 20 års tid sett som dimensionerande hot, nämligen kryssningsrobotar. Allt detta hade en luftförsvarsutredning kunna avslöja och lägga grunden till att avhjälpa, precis som Liberala ungdomsförbundet ordförande Linda Nordlund förtjänstfullt framhöll vid morgonens utfrågning hos Försvarspolitisk Arena – om man inte av (industri)politiska skäl valt att förlägga luftförsvarsutredningen till en tidsperiod (bortom 2040) där den inte gör någon nytta.

Läs gärna också inläggsserien om svenska lufstridskrafter idag och imorgon ur ett luftmaktsperspektiv

Uppdatering 23.30: Läs gärna denna intressanta artikel om besök på Creech Air Force Basen, varifrån merparten av de amerikanska drönaroperationerna kontrolleras. Ger en viss inblick i hur personalintensiva drönaroperationer är.

Uppdatering 15/7: DN har besökt den amerikanska utbildningen för drönarpiloter.

Fullspäckad dag i Almedalen toppad med drönarattack

(Ber om ursäkt för långt inlägg med mycket text och lite bilder)

Ännu en fullspäckad almedalsdag i försvars- och säkerhetspolitikens tecken är till ända. Under dagen har en mängd intressanta seminarier avhandlats. Utöver Försvarspolitisk Arena och Säkerhetspolitiskt Sommartorg så höll Swedbank ett tyvärr slutet seminarium om den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöregionen, Journalistförbundet höll ett seminarium om hur öppet försvaret ska vara och Moderaterna höll ett eget säkerhetspolitiskt seminarium kallat ”Nya hot – nytt försvar”. Det sistnämnda var faktiskt inte alls dåligt och Carl Bildt var i högform. Att seminariet framstod som så bra och budskapet så trovärdigt och faktiskt försvarsvänligt kan förstås ha att göra med delar publiken. Mer om detta i slutet av inlägget.

Morgonpass

Precis som tidigare dagar inledde Försvarspolitisk Arena med en halvtimmes utfrågning av två partier. Dessa var idag Moderaterna respektive Socialdemokraterna, båda intervjuade av Allmänna Försvarsföreningens ordförande Stefan Ring. Jag brukar inte tycka att dessa är så intressanta, men eftersom det nu var de två största partierna blev det undantag. För Moderaterna deltog Cecilia Widegren och Erik Bengtzboe, ordförande i MUF. Jag tyckte Widegren skötte sig rätt bra, medan Bengtzboe framstod som att han råpluggat det moderata reglementet för försvarsfrågor. Man kan undra om han ens själv förstod vad han pratade om. Den enda gången Widegren riktigt hamnade ute på hal is var när Ring började ställa frågor om PARP-rapporten, varvid hon fick göra sitt yttersta för att undvika att rakt ut säga som det var att rapporten avhandlar en målsättning och inte en faktisk status.

En positiv överraskning var sedan motsvarande utfrågning med Socialdemokraterna med Peter Hultqvist och Gabriel Wikström, ordförande i SSU. Med anledning av (s) ja till svenskt deltagande i NATO Response Force så utgjorde NATO en naturlig del av utfrågningen. Den stora positiva överraskningen utgjordes av Wikström som verkade väl påläst i ämnet och med egna teser och analyser. Det bekräftar i viss mån intrycket att från tidigare i våras att (s) satsar i försvarsfrågorna, då SSU hade en försvarspolitisk debattartikel i Uppsala Nya Tidning.

Markoperativ FN-insats i Afrika?

Säkerhetspolitiskt sommartorg inledde dagen med en diskussion mellan försvarsminister Karin Enström, Försvarsmaktens insatschef Anders Silwer och FN-förbundets Aleksander Gabelic om Afrika som nästa insatsområde för det svenska försvaret och då under FN-ledning. Seminariet kom av naturliga skäl att kretsa kring Maliinsatsen. En intressant nyhet var att insatschefen talade om att det nog behövs en markoperativ insats också. Jag håller det för troligt att Försvarsmakten under FN-flagg snart antingen deltar med markförband i Mali eller på annan plats i Afrika. Den politiska viljan för liknande är mycket tydlig samtidigt som Försvarsmakten tyvärr behöver något nytt för att ”hålla igång” personalen efter Afghanistan.

Gå med, eller inte? Gå med, eller inte?

Härnäst på agendan stod ett seminarium om NATO där deltagarna var Peter Hultqvist, Allan Widman, Karl Engelbrektson och Karlis Neretnieks. Detta måste jag säga var ett av de bästa seminarierna hittills, där debatten gick varm mellan Hultqvist och Widman om varför Sverige inte ska gå med, respektive gå med NATO. Sådant behöver den svenska säkerhetspolitiska debatten mer av. Karlis Neretnieks var också oerhört tydlig och bra när han gav svar på publikfråga rörande vad ett svenskt NATO-medlemskap skulle innebära för NATO.

Mest intressant var dock moderatorn Stefan Rings direkta fråga till Karl Engelbrektson, där Engelbrektson var tvungen att kliva något utanför det normala svängrummet eftersom frågan var så detaljerad. Frågan rörde det svenska deltagandet med stridsflyg på Island där uppgiften från början var att genomföra air policing, det vill säga motsvarande incidentberedskap. Under hösten ändrades dock detta till air surveillance, vilket inte är en uppgift för stridsflyg, men där andemeningen senare ändrats till att genomföra en längre samövning mellan de norska, svenska och finska flygvapnen motsvarande de som på veckobasis genomförs i norra Sverige. Frågan som ställdes tvingade Engelbrektsson att erkänna att övningsriktningen istället för en insats kommer sig av att flera NATO-länder nu motsätter sig att Sverige ska glida med i NATO på alla fördelar utan att själv behöva göra några åtaganden. Här kan man också dra en parallell till vad NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen sade i Sälen om ett svenskt NATO-medlemskap. Sverige kan inte påräkna ett automatiskt stöd i händelse av ett angrepp och man omfattas inte av det kollektiva självförsvaret. ”Antingen är man gravid eller också är man det inte” och så förhåller det sig även med ett NATO-medlemskap. (Informerande artikel i amerikansk media om Islandsövningen)

Denna redogörelse från Engelbrektsson var intressant att ta med sig till Säkerhetspolitiskt Sommartorgs seminarium om Försvarsberedningens omvärldsanalys, där Cecilia Widegren bland annat talade om hur NATO vill bygga partnerskap. Att sammanfoga Fogh Rasmussens, Engelbrektsons och Widegrens uttalanden ger en något oklar bild. Hur mycket partner kan Sverige bli?

Det var en gång en försvarsminister, en soldat och en sjöman

och allihop deltog de i Försvarspolitisk Arenas seminarium om det nya personalförsörjningssystemet. Seminariet kom till stor del, precis som väntat, att handla just hur soldaterna/sjömännen uppfattar arbetet i Försvarsmakten, hur länge man tänker sig att stanna, rekrytering av kvinnor. Vad jag saknade i seminariet var deltagande av personal som slutat i Försvarsmakten för att få den bilden också. Nu kunde soldaten och sjömannen rätt bra svara upp på detta i alla fall, men det skulle vara ännu trovärdigare att höra det direkt. Tyvärr var det precis som väntat att ingen verkar vilja stanna de sex år som grunden för att det nya personalförsörjningssystemet ska gå ihop. Att det måste till ytterligare krafttag i personalfrågorna är tydligt.

Försvarsmakten och öppenheten

Vid lunch drog också journalistförbundet igång sitt seminarium om öppenheten i Försvarsmakten (finns att lyssna på som pod – gick tyvärr ej att bädda in). Det var väldigt synd att inte journalistförbundet gjort gemensam sak med Försvarspolitisk Arena kring seminariet om öppenhet i Försvarsmakten. Det var nämligen mycket bra och styrkan var förmodligen att Försvarsmakten inte hade någon egen representant i det utan att deltagandet var Officersförbundets ordförande Lars Fresker och Folk och försvars förre generalsekreterare Lars Ekeman. Dock måste man ändå säga det var mycket konstigt att inte Försvarsmakten bjudits in att själv kommentera. Nu hade dock Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten tagit sig dit i alla fall och kunde som frågeställare ta till orda och kommentera i seminariets slutfas.

Fresker och Ekeman tecknade under en halvtimme en bild av Försvarsmakten som en myndighet som allt mer slutit sig vad gäller information där anställda uppvisar en allt mindre vilja att uttala sig offentligt. Officersförbundet hade till och med sökt efter en officer som kunde uttala sig med anledning av en medlemsundersökning där en mycket stor andel av officerarna upplevde problem med att nå fastställda målsättningar för förbandet. Av de flera tusen som svarat instämmande var det ingen som ville ställa upp. Ekeman jämförde med sin tid i Försvarsmakten under 90-talet där han bl a både jobbade på Högkvarteret och i Försvarsdepartementet att det rådde en mycket mer aktiv dialog mellan media och Försvarsmakten samt att officerare inte räddes att skriva debattartiklar och berättade även om det så kallade översteupproret från 2001 som han ansåg vara det som definitivt satte stopp för ett starkt deltagande i debatten.

Lagersten tog som sagt till orda mot slutet och även om jag håller med honom i vissa aspekter, tycker jag att han var fel ute när han kritiserade Ekeman och avvisade dennes redogörelser med det jag skulle vilja kalla modern försvarspolitiks härskarteknik 1A, nämligen att säga att det är enorm skillnad mot idag och för 20 år sedan och därmed implicit uttrycka att vederbörande inte har de kunskapsmässiga förutsättningarna att uttrycka sig. Min uppfattning är att Ekeman i mångt och mycket var helt rätt ute. Lagersten svarade dock mycket bra på frågorna rörande sekretess och en eventuell ny sekretesslagstiftning.

Avslutningsvis kontrade Ekeman med att komma in på försvarsbloggandet och tog då bland annat upp denna blogg och såg det anonyma försvarsbloggandet som ett symptom på att något är fel i debattkulturen. Innan Almedalen och våren skulle jag ha varit mer böjd att säga att utvecklingen var på väg åt rätt håll, men efter framförallt de senaste dagarnas händelser är jag tveksam. Det känns tyvärr alltmer som att Försvarsmakten åter är på väg att glida ner i skönmålningen i syfte att inte vara politiskt kontroversiell då polariseringen inom försvarspolitiken är så hård mellan skönmålande Moderater och svartmålande Socialdemokrater (och för den delen andra partier också). Ännu en gång tvingas man ställa frågan – vem gynnar detta agerande?

Apropå svartmålning och bloggande så finns det alla skäl att understryka en kommentar från gårdagen. Som bekant har försvarsbloggarna genom åren fått utstå mycket kritik för svartmålning, negativism och andra liknande uttryck. Att verkligheten allt som oftast visat sig stämma med vad som veckor, månader eller år skrivits på försvarsbloggarna har dock allt fler blivit medvetna om. Signaturen Teaterdirektören fångade styrkan i försvarsbloggarna mycket bra:

” Jag kan dock konstatera att det nästintill är omöjligt att svartmåla eller komma med annat än riktiga fakta inom bloggvärlden. Det finns alltid någon som har de exakta siffrorna och senaste uppdateringen. Denne hör snart av sig!”

Det stämmer mycket bra.

Andra citat från dagen:

Twitter:
Carl Bildt: Det har varit tidsödande möda att få socialdemokraterna att ge upp sitt motstånd mot Nato:s snabbinsatsstyrka. Men bättre sent än aldrig.

Johan Wiktorin: @CBildt: Bra jobbat! Erfarenheter? Jag och @wisemanswisdoms försöker med tidsödande möda få moderaterna att satsa mer på försvaret.

­­–––

Brigadgeneral Dennis Gyllensporre på Swedbanks seminarium om säkerhetspoltik i Östersjöområdet, återgivet på Twitter:

”Det viktiga är inte Rysslands fö-budget utan övningarna de genomför. ”

Johan Wiktorin: Oj, vi som hade sista FMÖ 1993!

–––

Carl Bildt: [när Ofog-aktivister som tidigare satt på främsta bänkraden ramlat ihop framför scenen, döda i en ”drönarattack”. Talar om att man behöver kunskap, kontakter och kapacitet] ”… till exempel så att man kan bära ut folk, då måste man ha kontakter på ett eller annat sätt …” och lite senare till publiken som står längst bak ”… och det finns lediga platser här framme om ni vill”, samt i slutet av seminariets frågestund när en av aktivisterna återkommit och sittandes på en stol ska ställa en fråga: ”välkommen upp på stolen”.

Carl Bildt är helt enkelt fantastisk.

Skönmålare och svartmålare (uppdaterat 14.55)

I söndags fanns SVT på plats på F 17 Gotland (den militära delen av Visby flygplats) för att direktrapportera när överbefälhavare Sverker Göranson landade in i en Tp 84 Hercules. Man kunde däritll samtidigt rapportera att incidentroten just landat in för att tanka. Det alla förväntade sig och ville ha svar på var naturligtvis om Försvarsmakten hade något nytt på gång med tanke på att det var i Almedalen förra året ÖB började ta bladet från munnen och meddelade att om försvarsbudgeten ej stärks markant efter 2015 så kan man tvingas avveckla en hel försvarsgren.

ÖB levererade dock inte några nya ”scoop” i intervjun med SVT. Istället fokuserade ÖB på två budskap. Det ena var att han har en mycket bra relation till sin minister. Det andra var att framhålla Försvarsmaktens insatta personal som gör ett mycket bra jobb såväl i de internationella insatser som Afghanistan och Adenviken, som den prövade nationella beredskapen till följd av den höga aktiviteten över och på/under Östersjön. Det var en linje ÖB höll fast vid så fort han ställdes inför andra vinklingar på frågorna.

I skrivande stund har ÖB medverkat i ett antal intervjuer i Almedalen. Vad som är ÖB och myndighetens ”media lines” är tydligt. Den ena är att gräva ner stridsyxan med Försvarsdepartementet genom att hänvisa till den goda relationen till ministern. Den andra är att visa att Försvarsmakten levererar, vilket görs genom det mest klassiska knepet i media – att hänvisa till den vanliga människan. I det här fallet görs det genom att uttrycka stolthet för och berätta hur duktig personalen i Försvarsmakten är. Det stämmer också väl överens med den ”hashtag” på Twitter som Försvarsmaktens infomationsdirektör Erik Lagersten nyttjade under våren vid referenser till verksamhet i insatser: #stolthet.

Försvarsmaktens personal i insatserna och beredskap är självklart också de som ska hyllas. Inget ont i det. Det är alldeles utmärkt och något som man gärna får utveckla än mer. Det var också oerhört skickligt att själv föra frågan om verksamheten i Östersjön på tal. På så sätt desarmeras ämnet visavi journalistkåren och risken för oönskade frågor minskar. Vad Försvarsdepartementet och Försvarsmakten minst av allt vill ha just nu är en upprepning av ”ryska påsken” – något som förmodligen slagit ner lika hårt på Försvarsmakten som nyårets ”en-veckasförsvaret”. Vare sig det ena eller det andra något som myndigheten egentligen är att lasta, utan snarare de politiska styrningarna. Så är det också så att i dagens tidevarv är det åtskilligt viktigare att framstå som effektiv än att vara det. Därav blir det också så geggigt när det visas att man effektiviteten inte finns annat än på powerpoint.

ÖB medverkade under måndagseftermiddagen i en intervju med Annika Nordgren-Christensen på Försvarspolitisk Arena i Almedalen. De nämnda budskapen upprepades återigen och det blev än tydligare att det under våren sannolikt skett någon form av taktikomläggning. Plötsligt är alla Försvarsmaktens brister och problem som bortblåsta. De som tidigare figurerat refererades till som att man diskuterar i olika tidsperioder, att det är skillnad mellan idag och om några år och det är så man ska se på ”utmaningarna”.


Your browser does not support iframes.

Det som var mest slående var ÖB:s uttalande efter ca 25 min, när materielbrister, personalsituation och den stora skillnaden berördes mellan den officiella bilden och den som förmedlas i delar av media och av förvarsbloggare.

”Saknas det materiel här och där? Ja, det gör det, men det saknas ingen avgörande materiel därför vi har också valt att prioritera därute. Alltså dom som går i skarp insats oavsett om det är i Östersjön, i Afghanistan eller utanför Somalia.”

Det är bra att Försvarsmakten vill skapa en stolthet för den verksamhet som bedrivs och hos personalen. Jag bedömer det dock som stor risk för att det blir bakslag.

Vad vi nu ser är att förtroendeklyftan återigen förskjuts från Försvarsdepartementet/Försvarsmakten till att spänna mellan hög och låg nivå inom Försvarsmakten. ÖB har under vintern och våren hyllats av sin personal som en sanningssägare som vågat stå upp för sin personal och sin myndighet gentemot mycket märkliga pålagor från Försvarsdepartementet. När ÖB talar om att det inte finns några brister avseende avgörande materiel är det ett påstående som är oerhört lätt att syna för personalen i Försvarsmakten som, precis som det sägs i intervjun ofta har helt andra åsikter om situationen i Försvarsmakten, men som dock viftas bort av ÖB att det handlar om andra tidsperspektiv. Visst det må vara så att det i Försvarsmaktens planerade insatser inte finns några större materielbrister.

Man måste dock skilja mellan de enstaka spjutspetsarna och helheten. Att diskutera brister inom det ÖB refererar till som avgörande materiel är helt inte möjligt av sekretesskäl, vilket därför kraftigt hämmar försvarsdebatten. För att begränsa sig till de brister som varit uppe till offentlighetens ljus så påverkar exempelvis den kompletta bristen på artillerisystem Försvarsmaktens förmåga att lösa sin grunduppgift, att försvara Sverige och indirekt att verka för svensk säkerhetspolitik, mycket negativt.

Det som jag bedömer som Försvarsmaktens nya kommunikationsplan riskerar att föra försvarsdebatten två år bakåt i tiden, där det åter blir en polarisering mellan det som departementsrådet Michael Moore på måndagsförmiddagen beskrev som ”skönmålare” och ”svartmålare”. Som synes av debatten kring ryska påsken finns det två fraktioner som gynnas av detta. Den ena är regeringen och försvarsdepartementet som är beroende av en bild av en framgångsrik försvarspolitik. Den andra är en eventuell framtida motståndare som bara har att tacka och ta emot för alla glapp som målats upp som ifyllda. Att det även finns en politisk önskan om att hellre tala om saker och ting som fungerar istället för glapp var tydligt under eftermiddagens seminarium om hur Försvarsmakten kan göras krigsavhållande, där Johan Forssell (m) efterlyste diskussion om det som fungerar bra istället för det som fungerar dåligt.

Man måste kunna diskutera både och –framförallt vad gäller den skarpa verksamheten. Det är det man ska vara stolt över, men då räcker det inte med lite glättiga bilder och korta blogginlägg om postgången i Mazar-e Sharif. Berätta om den skarpa verksamheten som pågår. Berätta om patrullerna i Afghanistan. Berätta om operationer tillsammans med ANA och ANSF. Berätta om spaningsuppdrag i Adenviken. Berätta vad det är som händer i och över Östersjön – inte bara att något händer. Allt detta är sådant som allmänheten har rätt att få veta, för det som händer är den verkliga säkerhetspolitiken och det är utövandet av den som vi i Försvarsmakten, såväl som allmänheten, ska vara stolta över.

Det för återigen in ämnet på svagheter, svartmålning, halvtomma glas eller vad man nu vill kalla det. Allan Widman adresserade frågan rätt bra när han under seminariet sade:

”Det handlar om hur omvärlden uppfattar det”

Tyvärr är det så att omvärlden sannolikt har betydligt bättre uppfattning om huruvida det svenska glaset är halvfullt eller halvtomt än vad den svenska allmänheten har, och det är ett allvarligt bekymmer. Ett lika stort bekymmer är att våra försvarspolitiker inte har mycket mer information, vilket Mikael Oscarsson (kd) vittnar om i en intervju med Hallandposten:

”Apropå påskincidenten så framkom det uppgifter att det var första gången på elva år som försvarsutskottet hade fått en incidentberedskapsrapport från Försvarsmakten, stämmer det?

– Jag kan inte blicka tillbaka i elva år i försvarsutskottet, men jag kan blicka tillbaka femton år i riksdagen. Men jag har bara varit i försvarsutskottet i tre år.


Och du har inte tidigare fått en sådan?
– Nej.

Hur kommer det sig att ni inte har begärt att få en sådan?

– Ja, du. Det är väl som en del i försvarsutskottet har sagt, för vi var nämligen en hel del på Kungliga Krigsvetenskapsakademien, och bland annat Karlis Neretnieks som talade, och så en hel del efteråt ”men en sån här slags rapport har vi ju aldrig fått i försvarsutskottet”, så det finns ju en del förbättringspotential, om man säger så, i Försvarsmaktens tydlighet.”


Ute i organisationen blir det krigsförbandscheferna och de så kallade första linjens chefer (plutonchefer med flera) som får uppgiften att stå för den nya linjen, gentemot deras yngre befäl och soldater som är mycket väl medvetna om vilka brister som finns och att det inte enbart är handskar, stridsvästar och annat som gärna kastas som tillhyggen i debatten.

Klyftan förskjuts. Det man lagar i relationen mellan departement och myndighet riskerar istället att leda till en ny ruptur inom myndigheten. Det kommer inte att förbättra rekryteringen, hur mycket man än använder det nya ledordet ”stolthet”.

Vi ska vara stolta över de uppgifter som Försvarsmakten och dess personal löser skarpt, ofta under mycket stora umbäranden för såväl insatt som dennes familj och utan tillräcklig erkänsla och stöd. Lika viktigt är det dock för vår försvarsförmåga, här och nu, men även i framtiden att man är tydlig med vilka brister som egentligen finns och hur situationen egentligen ser ut.

Klockan är nu kvart över midnatt på det som är Moderaternas dag i Almedalen och som även är försvarsminister Karin Enströms första dag på plats i år. Det är 6 år sedan Anders Borg på egen hand reducerade försvarsbudgeten. Det ska bli intressant att se vad som meddelas i år.

Se även: Jägarchefen, Skipper

 Uppdatering 08.15: Johan Wiktorin skriver om de halvfull glasen och konstaterar tyvärr liksom jag gjorde härom dagen på Twitter att när glaset faktiskt börjar närma sig pinsamt tomt så är det bara att såga av det upptill så närmar det sig halvfullt igen.

 Förtjänstfullt tar han upp DN:s artikel om bristerna i Gotlands försvar, i vilken försvarsministern kommenterar situiationen så här:

”Försvarsminister Karin Enström (M) säger att hon ser ett behov av att höja försvarsanslagen i höstens budgetproposition, men hon ser inga särskilda behov just på Gotland.

– Vi har flexibelt rörliga förband, vi har hemvärnet, som finns på Gotland. Försvarsmakten övar i och på och runt om Gotland. Att urskilja Gotland … Jag ser inte det på samma sätt. Vi har en insatsorganisation som ska kunna röra sig mellan olika delar av landet, självklart också till Gotland, säger hon.”

Ska man vara diplomatiskt korrekt kan man uttrycka det som att det märks att det var ett tag sedan försvarsministern var aktiv officer och att hon kanske glömt bort hur logistikens krav. Märk också ordvalet ”ska kunna” istället för kan. Frågan är vilket datum som Försvarsmakten ska ha den förmågan (och med vilken materiel kan frågas) eller om det rentav är som så att hon anser att myndigheten misslyckats.

Glädjande nog för svensk försvarsförmåga har Socialdemokraterna nu sagt ja till deltagande i Nato Response Force. De förband som avdelas för detta kommer inte att ha någon möjlighet att falla igenom vad gäller utrustning och övning, något som därför skulle behövas för hela Försvarsmakten.

Media: SVT, DN, DN2, DN3, SR, DN4, DN5

Uppdatering 14.55: Även SvD uppmärksammar nu den livliga försvarsdebatten. Händelserik dag än så länge så det blir ett blogginlägg till kvällen.

Carl Bildt och Jonas Sjöstedt diskuterade NATO-frågan i SVT. DN, SvD

Läsvärt från Almedalen

Hos Kungliga Krigsvetenskapsakademin diskuterar Lars Wedin Sverige som ett hot mot stabiliteten och också mycket intressant i skenet av den brittiska rapporten på ungefär samma tema. Rekommenderas.

För Hallandspostens räkning bloggar Csaba Bene Perlenberg från Almedalen om säkerhets- och försvarspolitik. Han har hittills publicerat ett antal intervjuer med Mikael Oscarsson och Allan Widman, vilka också är mycket läsvärda. Allan Widman förnekar sig inte och konstaterar att det idag är mer än 10 år sedan det sköts med en haubitsbataljon.

På DN Debatt ifrågasätter Mike Winnerstig om Jorden är platt och skjuter i sank fem myter om NATO. Liksom allt fler vill Winnerstig se en utredning om vad ett svenskt NATO-medlemskap skulle innebära. Tyvärr är det många som känner sig hotade av att Jorden kanske inte är platt i alla fall och ifrågasätter att en utredning skulle behövas? Alla vet ju redan att Jorden är platt!

Under dagen genomförs flera intressanta seminarier, bl a om personalförsörjningen och JAS 39E. Vi får se vad dagen för med sig.

Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv – del 4

Nedan följer del 4 i serien Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv. Del 1 avhandlade grunder om luftmakt och gårdagens svenska luftstridskrafter. Del 2 och del 3 avhandlade dagens situation och hur baser och personal respektive teknik och taktik påverkar möjligheterna att utöva luftmakt. Denna del kommer att avhandla slutsatser avseende luftmakt för svensk del och åtgärder för att i framtiden kunna utöva luftmakt. Inlägget går förmodligen stick i stäv med Försvarsmaktens officiella linje eftersom ÖB i Almedalen nyss konstaterat att Förvarsmakten ”inte saknar någon avgörande materiel”. Ett påstående som av säkerhetsskäl är mycket vanskligt att motsäga, men det blir en fråga att återkomma till i ett annat inlägg.

 Samma disclaimer som gällde för del 1 gäller även för denna och övriga delar.
Summering för 2010-talet och framåt:

Den svenska debatten om luftförvar och luftstridskrafter hamnar lätt på sidospår, t ex drönarfrågan. Drönare är ur perspektivet svenskt nationellt försvar ovidkommande, såvida man inte talar om mindre drönare, de så kallade stridstekniska systemen som exempelvis Falken. Har man möjlighet att hålla eget luftherravälde eller effektivt bestrida motståndarens luftherravälde finns få möjligheter för denne att använda mer avancerade drönare. Alla de konflikter vi idag har sett drönare användas framgångsrikt har användarsidan haft eget luftherravälde. För Georgien gick det inte särskilt bra att använda drönare 2008 då det till största delen var Ryssland som hade kontroll över den tredje dimensionen.

Istället behöver man lyfta perspektivet och se hur svenska luftstridskrafter på ett bättre sätt kan bli en stödjande del till den svenska säkerhetspolitiken i närområdet genom möjligheten att utöva just luftmakt.

John Warden skulle sannolikt inte fälla några positiva kommentarer över den svenska tillämpningen av luftmakt idag och kommande år. Hade han varit diplomatisk och för samtiden politiskt korrekt hade han sett framtiden som ”full av utmaningar”.

För framtiden måste Sverige på samma sätt som Finland resa sig från ”fall 3” till ”fall 1” där även den presumtive motståndarens basområden och vitala resurser befinner sig inom räckvidd, samtidigt som man minskar sårbarheten för egna resurser.


Baser: En ny basorganisation och personalorganisation som stödjer denna måste intas istället för den limbo som Flygvapnet idag befinner sig där man varken kan få skydd genom spridning över ytan eller fortifikatoriskt. Krigsbaser bör i högre grad vara placerade utanför den presumtive motståndarens primära vapen- och sensorräckvidd för att möjliggöra handlingsfrihet med egna resurser och försvåra för motståndaren att initialt få luftherravälde. Understödjande organisation såsom transportflyg och logistik måste vara dimensionerat för att snabbt kunna få ut förbanden till krigsbaser om dessa ej är densamma som fredsgrupperingen. Baserna, alternativt andra baser måste också vara förberedda för att ta emot det stöd utifrån som samtliga är överens om att vi är helt beroende av. Att svenska baser förbereds för att ta emot stridsflyg från andra nationer är även något som gynnar det nordiska försvarssamarbetet, då exempelvis det finska stridsflyget är beroende av ett operativt djup, såsom bör ha framgått av kartan i förra inlägget.

I dagsläget kan basområdena svårligen luftförsvaras då det svenska luftvärnet har alldeles för ringa numerär och korta räckvidder för att kunna täcka såväl baser som befolkningscentra och andra skyddsobjekt. Sedan 90-talet har försvarsberedningar och andra studier konstaterat fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar som det primära militära hotet mot Sverige. Likväl har ingen anskaffning eller ansträngningar gjorts för att neutralisera detta hot. Här krävs nytänk och nyanskaffningar inom luftvärnsområdet på helt andra nivåer än regeringens nyligen tagna beslut om IRIS-T i luftvärnsversion.


Stridsflyg: Numerären måste anpassa utifrån att både kunna bestrida motståndarens luftherravälde samt att kunna avdela en erforderlig reserv för att vid avgörande tidpunkt kunna sätta in ett motanfall mot motståndarens kritiska sårbarheter och flygbaser. (Jämför gärna med Johan Wiktorins anförande på Folk och försvar hösten 2012 respektive Försvarsmaktens presentation av det utökade budgetunderlaget inkluderande förmågelyft JAS 39 våren 2012, där man angav siffran 60-80 JAS 39E som en lägstanivå för att i en vecka kunna möta ett begränsat militärt angrepp mot Sverige)


Utbildning och personal: Ju mer träning ju bättre hockeyspelare och detsamma gäller inom luftmakten. Ju bättre övad personalen är, ju mer det flygs vid övningar, ju bättre presterar man när det är skarpt. Är man underlägsen i både numerär och övning så blir inte resultatet bra. För tio år sedan kunde man skratta åt att ryska flygvapnet flög ca 30 h per pilot när svenska viggenpiloter fick drygt 120 h per år i en, eller max två roller. Idag flyger det ryska flygvapnet enligt den öppna rapporteringen väl över 100 h per år medan svenska JAS-piloter förra året totalt flög 10 300 h – i tre roller. Det blir mindre än 100 h per pilot. Det säger sig själv att man behöver öka denna siffra för att bli lika bra. Det är inte för inte som NATO har ett krav som vida överstiger den nämnda siffran. (Observera att siffran i nästa stycke gäller stridsflygdivisionerna. Därutöver finns en stor organisation med andra JAS 39 piloter för att sköta utbildning, utveckling, provflyg och även i staber vilka ska dela på den årliga tilldelningen flygtid, men med lägre målsättningar om färdighet)

För att generera ett stort antal flygföretag en fast antal flygplan krävs ett större antal piloter och teknisk personal för att man ska kunna operera uthålligt. IO 14 behöver här ersättas med en mer funktionell organisation som verkligen är anpassad för insats ”här och nu” och inte utifrån andra prioriteringar. 72 piloter på 100 flygplan, eller som möjligtvis i framtiden, 72 piloter på 60 flygplan förslår inte långt om man vill kunna genomföra flygoperationer kontinuerligt flera dygn i sträck. Detsamma gäller naturligtvis teknisk personal för flygunderhåll, flygstridsledare och så vidare.


 ”Enablers”: Sverige kommer ensamt aldrig att kunna nå den numerär som exempelvis Ryssland kommer att ha. Det gäller dock att kunna neutralisera numerär med överlägsenhet på andra områden precis som tidigare, genom exempelvis teknisk överlägsenhet, överlägsenhet på telekrigsområdet och en förmåga att flytta striden till motståndarens område. En ökad satsning krävs på telekrigsområdet liksom en anskaffning av kvalificerade attackvapen såsom kryssningsrobotar och eventuellt signalsökande robotar, för att bemöta det inledande luftherravälde som den presumtive angriparen kan komma att ha i och med bland annat luftvärnssystemet S-400.

För ett litet flygvapen som det svenska med begränsade resurser finns det gott om möjligheter att skaffa sig enablers och därmed gå utanför den berömda boxen vad gäller uppträdande och förmåga. Ett exempel kan vara MALD, Miniature Air Launched Decoy, som kan kallas en liten drönare som fälls från ett stridsflygplan för att flyga in framför eget flyg. Den kan programmeras att flyga egna banor. Den kan uppträda som ett jaktflygplan och imitera ett jaktflygplans radar och därtill ha radarmålyta som ett jaktflygplan. För en motståndare som med radar och andra sensorer mäter in MALD är detta ett jaktflygplan varvid åtgärder måste vidtas i form av bekämpning eller manövrer. Systemet är anskaffat av USA och flera NATO-länder är på väg att anskaffa det.

MALD under provflygning på F-16 (de röda cylindrarna i näst yttersta balklägen). Bild från Wikipedia.

Här var inte avsikten att grotta ner sig i detaljer utan att visa på att det finns gott om lösningar på stridsteknisk nivå för att kompensera underlägsenhet i antal och andra taktiska nackdelar såsom att motståndaren förfogar långräckviddiga luftvärnsystem. Däremot kvarstår faktumet att ju fler komplicerade system man lägger på den stridstekniska nivån, desto mer tid måste läggas på övning att handha dem. Likaså är de noll och intet värda om man inte har ett fungerande bassystem med tillhörande logistik och även förmågan att ta striden till motståndaren och gå till offensiven.

Genom förverkligandet av en ny doktrin för svensk luftmakt höjs tröskeln för våldsanvändning i svenskt närområde, precis på samma sätt som Flygvapnets och E 1:s förmåga gjorde under det kalla kriget. På ämnet så kunde SvD idag rapportera om en brittisk rapport som ser den otydliga svenska försvarspolitiken och det svenska försvaret som en riskfaktor i norra Europa. Läs gärna också Försvar och Säkerhets inlägg ”Sweden – becoming a failed state?”

Under tisdag lunch diskuteras i Almedalen på Försvarspolitisk Arena JAS 39E under rubriken ”Vad vet du om Sveriges nya stridsflygplan?” och på torsdag håller man seminariet ”Luftförsvar: Ny teknik – nya hot?”. Båda seminarierna går att följa live på webben om man inte befinner sig i Almedalen. Då kan det vara skäl att ägna en tanke åt luftmakten och denna inläggsserie.

Gästinlägg: Sverigedemokraternas försvarspolitiska vardagsrum (uppdaterat 09.20)

Idag måndag är det Sverigedemokraternas dag i Almedalen och med anledning av detta arrangerar partiet ett ”försvarspolitiskt vardagsrum”, där bland annat ÖB deltar. För mer information om detta hänvisas till inlägget om detta på partiets försvarspolitiska blogg samt hashtaggen #fsr13 på Twitter.

Senare ikväll publiceras den sista delen i inläggsserien ”Sveriges luftstridskrafter idag och imorgon ur ett luftmaktsperspektiv”. Därtill kommer det sannolikt bli en hel del kommentarer på Twitter om de försvarspoltiska frågor som dryftas i Almedalen

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Mikael Jansson

Seminarium i samtalsform, öppet för publikfrågor

Sedan försvarschefen, Överbefälhavare Sverker Göransson, väckt debatten om försvaret, dels förra Almedalen – ”Måste en försvarsgren avvecklas?” – dels i vintras – ”en veckas försvaret!” – har intresset för försvarsfrågorna ökat snabbt.

Efter kalla kriget har Europa nedrustat kraftigt och Sverige är bland de som nedrustat mest. Den säkerhetspolitiska tyngdpunktsförskjutningen mot Asien, Rysslands kraftiga upprustning och USA: s budgetproblem har gjort den globala säkerheten mer oviss.

Försvarsberedningen i Sverige har lämnat en säkerhetsrapport som tydligt visar att den ryska upprustningen påverkar vårt närområde,

Människor som trott att vi haft ett försvar för Sverige men som nu undrar driver fram en debatt där försvarspolitiker och andra bör visa sina kort. Man frågar sig, vart leder regeringens säkerhets- och försvarspolitik?

Frågor om allianser, samarbeten och förmågebredd utvecklas fort utan föregående nationell debatt.

Högre försvarsanslag är en absolut förutsättning för en stark säkerhetspolitik. Sverigedemokraterna ensamma driver frågan om kraftigt höjda försvarsanslag. Vi behöver stöd, har du tagit ställning?

Seminariet kommer ta upp detta och men också naturligtvis det Sverigedemokratiska alternativet. Temapunkterna är personalförsörjning och försvarsmaterielförsörjning.

Välkommen att ställa raka frågor!

Mikael Jansson, försvarsutskottet (SD)


Uppdatering 09.20: SD meddelar nu att ÖB ej kommer att delta vilket tidigare angavs på partiets försvarspolitiska blogg.

Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv – del 3

Nedan följer del 3 i serien Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv. Del 1 avhandlade grunder om luftmakt och gårdagens svenska luftstridskrafter. Del 2 inledde avhandlingen om dagens situation och hur baser och personal påverkar utövandet av luftmakt. Samma disclaimer som gällde för del 1 gäller även för denna och övriga delar.

Teknik och taktik

Andra sätt än större antal personal än flygplan för att uppväga antalsunderlägsenhet i plattformar och vapen är taktik, telekrig och stridsteknik. Sverige utvecklade under 80-talet sitt försprång i flygburna datalänkar till att införa ”indirekt samverkan” mellan jaktflygplan i syfte att kontra de överlägsna sovjetiska jaktflygplanen (och därigenom kunna komma åt de viktigare transport- och attackflygplanen och skydda egna attackflygplan). Genom att ha en överlägsen i situationsuppfattning genom elektroniska kartor och datalänkar kunde jaktviggar till stor del uppträda med avslagna radarer och sprida ut sig och stöta mot motståndaren så att något flygplan till slut kunde komma innanför skjutavstånd. Uppträdandet påminner till stor del om hur rovdjur som vargar och lejon anfaller kraftigare bytesdjur som älgar och giraffer, vilka en mot en utan problem skulle döda rovdjuren. Detta är dock en stridsteknik som kräver mycket övning för att den ska fungera och som beskrivs av exemplet ovan krävs också en teknisk överlägsenhet i prestanda på andra områden.

På samma sätt medger en överlägsenhet på telekrigsområdet en möjlighet att neutralisera en överlägsenhet hos motståndaren i sensorer eller vapenräckvidder, något som också Israel varit mycket duktigt på och senast uppvisat vid anfallet på en syrisk kärnvapenanläggning 2007. Även det svenska flygvapnet låg långt framme på detta område, tills störflygförmågan avvecklades med SK 37E Viggen i mitten av 00-talet. När Libyeninsatsen inleddes vårvintern 2011 som Operation Odyssey Dawn var det inte amerikanska stealthflygplan som var först in i Libyen. Inte ens kryssningsrobotar mot de många libyska luftvärnsrobotsystemen eller ledningscentraler. Det var franska Rafale-flygplan som tack vare sina mycket avancerade telekrigssystem kunde gå in över bland annat Benghazi och anfall regeringssidans tätförband. Här kunde man med andra ord hoppa något i sekvensen och börja med att försäkra sig om kontrollen över den tredje dimensionen. Direkt efter dessa anfall återgick man dock till den normala sekvensen att säkra kontrollen över den tredje dimensionen för att på längre sikt och med alla resurser kunna verka över Libyen.

Underlägsenhet i prestanda eller numerär förutsätter alltså att man kan vara överlägsen på andra områden såsom exempelvis stridsteknik eller telekrig. Är man däremot underlägsen på flera områden eller alla, ser det mycket mörkt ut.

Vad avser taktik är detta något som också berörs av Warden där denne liksom så många andra luftmaktsteoretiker trycker på vikten av reserver. Med reserver menas att man över tiden inte sätter in alla sina tillgängliga flygplan utan att man sparar ett stort antal till den tidpunkt där man har möjlighet att nå ett avgörande. För svensk del återfinner vi denna tanke redan för 50 år sedan med E 1, första attackeskadern som levde kvar direkt underställd ÖB ända fram till början av 90-talet då den lades ner. Varför direkt underställd ÖB? För att omedelbart kunna sättas in i det avgörande ögonblicket och för att ingen annan chef skulle kunna slösa på dessa dyra resurser.

Samma måste gälla även idag och imorgon. För att framgångsrikt lyckas som försvarare måste man i rätt ögonblick kunna vända och gå till offensiv mot mål är vitala för motståndarens krigsansträngning. Häri ligger pudelns kärna för svenska luftstridskrafter. En enbart defensiv användning av luftstridskrafter är som sagts ovan dömd att misslyckas och ingen har vunnit ett luftkrig på ett renodlat försvar (diskuterar gärna detta i kommentarerna). Axiomet för markstrid att försvaret är den starkaste formen av strid, gäller inte för luftkriget.

Att kontinuerligt avdela de få svenska flygplanen för att försöka skydda markmål från anfall skulle otvivelaktigt leda till mycket stora procentuella förluster så till den grad att man sedan aldrig kan vända till offensiv när möjligheten ges. Det är den tragiska realiteten vad gäller ett luftförsvar med endast 60 flygplan och inget långräckviddigt luftvärn. Det må blir svårt att förklara för skattebetalarna, men för att ha någon möjlighet att vinna hela kriget blir man tvungen låta en hel del mål och städer i Sverige bli bombade i syfte att spara resurserna till när det verkligen gäller.

Angriparen som möter ett renodlat defensivt luftförsvar möter den fastbunda boxaren och har fritt att välja mål, tid och metod för angrepp utan att själv riskera mer än insatsen. Här har svenska luftstridskrafter en stor utmaning framför sig om man ska resa sig från Wardens fall 3. Hur tar man striden till motståndaren?

För det första måste man ha de plattformsmässiga förutsättningarna i form av framförallt räckvidd, men även självförsvarssystem i form av såväl telekrigssystem som moderna långräckviddiga jaktrobotar. Dessa förutsättningar bör redan vara inkorporerade i och med den nya plattformen JAS 39E och den nya radarjaktroboten Meteor. Frågan är dock hur man ska kunna påverka den presumtive motståndaren.

För sjömål har Sverige sedan tidigt 90-tal förlitat sig på inhemska robot 15 vilken utan tvekan varit en av världens bästa sjömålsrobotar. Dessa kommer dock snart att falla för åldersstrecket och kommer att behöva ersättas om Sverige fortsatt ska ha förmåga att bekämpa sjömål. En viktig förmåga för ett land med 270 mil kust. Mer bekymrande är dock den renodlat offensiva förmågan som behövs för ett offensivt luftförsvar. Ser man till anskaffningen av attackvapen för JAS 39 har detta helt och fullt koncentrerats kring vapen för direkt flygunderstöd (förmodligen mer känt under sin engelska beteckning Close Air Support), vilket är en uppgift som är gångbar i expeditionära operationer likt Afghanistan och där eget luftherravälde redan finns. De vapen som anskaffats är de lätta bomberna GBU-12 och GBU-49 med laser- respektive laser- och GPS-målsökare och nu i nära framtid den ännu lättare GBU-39 Small Diameter Bomb. Alla tre bra vapen, men med i sammanhanget mycket små stridsdelar. GBU-39 har en mycket god räckvidd, över 70 km, men en så liten stridsdel att det gissningsvis krävs en träff inom någon enstaka meter från avsedd träffpunkt för att uppnå erforderlig verkan. Räckvidden medger därmed att man fäller vapnen utom räckvidd för många moderna luftvärnssystem, men frågan är ändå hur man ska få fram tillräckligt bra målunderlag för att möjliggöra träff i rätt mål och på rätt ställe i målet? 

JAS-39C med en extratank, en GBU-49 och en korträckviddig jaktrobot IRIS-T. Foto Försvarsmakten


En jämförelse bör göras med vårt östra grannland. Finland levde under efterkrigstiden med kraftfulla sovjetiska begränsningar vad avser vilka vapen landet fick köpa. Sålunda var det av största vikt att så fort Sovjetunionen upplösts och Ryssland försvagats att snabbt teckna kontrakt på kvalificerad krigsmateriel som tidigare ej varit möjlig att köpa. Det är i skenet av detta man ska se köpet av 64 amerikanska F-18C Hornet och raketartillerisystemet M-270 MLRS. Finland var under hela efterkrigstiden förbjudet att ha ett flygvapen med attackförmåga. Det var också något man prioriterade bort under de inledande 15 åren med Hornetsystemet.

I och med vitboken 2004 (motsvarande försvarsbeslut i Sverige) fattade dock Finland beslut om att ta sig från den nordiska bottnen av utövande luftmakt till toppen. Man fattade beslut om att till 2016 ha en kvalificerad attackförmåga med F-18 och begärde av USA att få köpa kryssningsroboten AGM-158 JASSM, tillsammans med den gps-styrda bomben JDAM. USA gick dock inte med på att sälja JASSM till Finland då systemet sannolikt ansågs vara ett alldeles för avancerat vapen som ur amerikansk synvinkel kunde påverka den säkerhetspolitiska situationen i området på ett ofördelaktigt sätt.

Tonen ändrades dock efter Georgienkriget och förra året godkändes affären. JASSM med dess signaturanpassning och räckvidd på nästan 400 km möjliggör för Finland att slå mot mål långt utanför dess gränser, varvid man vid ett krig med Ryssland skulle kunna slå mot såväl ledningscentraler som flygbaser och andra fasta mål. Finland har med ens höjt tröskeln för vad ett ryskt angrepp mot landet skulle kunna innebära, då mål långt inne i Ryssland plötsligt skulle vara sårbara. För att inte lägga alla ägg i en och samma korg har Finland därtill anskaffat kryssningsroboten ATACMS för sitt raketartilleri.

Illustration från den finska rapporten ”Not just another arms deal” om anskaffningen av JASSM. Illustration av Kauko Kyöstiö

Insikten om vikten av att kunna ta striden till motståndaren har hittills saknats i Sverige, eller snarare har insikten funnits, men man har under de senaste decennierna varit oförmögen att ta sig från insikt till realitet. Visserligen flygprovades JASSM europeiska motsvarighet KEPD 350 på JAS 39 i början av 00-talet, men försvarsbeslutet 2004 satte effektivt stopp för en anskaffning. Förmågan att slå mot motståndarens egna basområden och de understödjande funktionerna som ledningscentraler, radarstationer och logistik lyser med sin frånvaro. Att genom anfall på djupet stänga en hamn är betydligt effektivare än att försöka sänka ett välförsvarat landstigningsföretag och tusentals gånger effektivare än med direkt flygunderstöd slå ut en fientlig stridsvagn som redan är i stridskontakt med egna markförband. Alla riskerar lika många av det fåtal flygplan som finns att tillgå, men vinsten är skiljer kraftigt i förhållande till insatsen.

Slutsatserna blir alltså här att man måste ha ett trumfkort kvar att spela ut när det gäller. För det krävs både att man har resurser kvar och framförallt något att ladda trumfkortet med. Att enbart hålla uppe garden leder i slutänden till att man blir mosad. David må ha varit åtskilligt mindre och svagare än Goliat, men han hade ändå sitt trumfkort kvar. Det gäller att liksom Finland ha en slunga, men också att kunna ta sig in på sådant avstånd att man kan nå verkan med slungan.

Därmed föregrips i någon mån nästa del som kommer att avhandla slutsatserna för svensk del vad gäller användning av luftmakt. Preliminärt kommer denna del imorgon eftermiddag/kväll. Under förmiddagen imorgon kommer ett gästinlägg från Sverigedemokraterna, då det imorgon måndag är Sverigedemokraternas dag i Almedalen.

SvD

Kristdemokraternas försvars- och säkerhetspolitiska rapport

Idag söndag är det kristdemokraternas dag i Almedalen och partiet kommer då även att frågas ut kring sin avsikt med försvars- och säkerhetspolitiken. Som säkerligen bekant släppte partiet under förra veckan sin försvars- och säkerhetspolitiska rapport där partiets försvars- och säkerhetspolitiske talesperson Mikael Oscarsson har haft god hjälp av generalmajor Karlis Neretnieks (PA). Rapporten presenterades också av Mikael Oscarsson här på WW i ett gästinlägg.

Rapporten är ett slag i ansiktet på den av Regeringen nu förda försvarspolitiken då man starkt kritiserar den rådande situationen inom försvaret och hur dagens försvar ser ut.

Rapporten är välformulerad och strukturerad på ungefär samma sätt som Försvarsberedningens rapporter, vilkens slutsatser den av förklarliga skäl går något utanför och på ett spetsigare sätt. Det första en läsare förmodligen skulle reagera är att Kristdemokraterna i rapporten starkt förespråkar en NATO-anslutning, inte minst för att stärka det nordiska försvarssamarbetet. Det är en uppfattning jag delar. Det är svårt att se att ett djupare samarbete ska gå att realisera när två länder redan är så hårt uppbundna i dessa existerande strukturer och då det skulle krävas stora ekonomiska ansträngningar för att etablera ett parallellt nordiskt system.

Mest anmärkningsvärt är dock förslagen på en ambitiös upprustning av det svenska försvaret. Armén föreslås utökas till tre brigader och därtill separata förband för försvaret av Stockholm och Gotland om en brigadstridsgrupp respektive en bataljonsstridsgrupp. Det handlar alltså om ungefärligen en dubblering av Arméns storlek jämfört med idag.

För Marinens del handlar om en ökning av antalet fartyg så att man kan lösa stridsuppgifter på Ostkusten samtidigt som man skyddar de viktiga importhamnarna på Västkusten och därmed även håller öppet möjligheterna för en utländsk förstärkning av det svenska försvaret, vilket torde innebära en dubblering även av Marinen.

För Flygvapnet vill man behålla 100 JAS 39, vilket i så fall skulle innebära att ytterligare JAS 39E beställs. Bassystemet ska möjliggöra spridning och även skydd på marken. Transportflygsförmågan föreslås behållas på samma nivå som nu och antalet radarspaningsflygplan ökas. Vidare vill man att kvalificerade långräckviddiga luftvärnssystem anskaffas för att skydda vital infrastruktur. Man vill även överväga anskaffning av stridshelikoptrar. Mycket positivt är att man vill tillföra flygstridskrafterna förmåga till långräckviddig precisionsbekämpning av markmål (något som jag kommer att beröra i nästkommande delar av Svenska luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv).

Sammantaget ställer detta helt andra krav på personalförsörjning än IO 14 då man ser att organisationen behöver ökas från ca 54 000 personer till 65 000. Kristdemokraterna konstaterar också att personalförsörjningen idag inte fungerar och man vill för att öka attraktionen bland annat slopa kravet på utlandstjänstgöring för tidvis tjänstgörande soldater och införa en ordentlig utbildningspremie för genomförd GMU i syfte att locka fler. Man vill också se en översyn av förmånerna, veteranpolitiken och officersutbildningssystemet (vilket det för övrigt kommer att följa gästinlägg om inom en snar framtid).

Den organisation som beskrivs av Kd är förmodligen vad som skulle krävas för ett trovärdigt svenskt försvar. En gotländsk bataljonsstridsgrupp skulle till exempel reducera en stor del av den säkerhetspolitiska osäkerheten i Östersjöområdet. Man bör dock komma ihåg att det vi placerar på Gotland i händelse av krig aldrig kommer att komma därifrån och aldrig kommer att kunna förstärkas. Det är alltså av yttersta vikt att det är ett så komplett förband som möjligt med omfattande eget underhåll och luftvärn. Komplettering bör också ske med kustrobotar, vilket i så fall skulle bli ett återtagandebehov i Försvarsmakten eftersom denna förmåga avvecklades för drygt ett decennium sedan. Jag tror också på den föreslagna arbetsordningen att först satsa på ett förverkligande av IO 14 som grundplatta och därifrån gå vidare mot den föreslagna ”IO 25”. De utredningar som rapporten föreslår, bl a konsekvenser av ett svenskt NATO-medlemskap, ligger också helt rätt i tiden. Viktigast är förmodligen uppdraget till Riksrevisionen att årligen granska och rapportera de militära förbandens status och operativa förmåga i syfte att ge en mer rättvisande bild och att öka öppenheten. Detta bör verkställas omgående.

Rapporten nämner inga siffror på vad kostnaden uppskattas till, dock anser man att den nya organisationen borde kunna vara intagen till 2025. Min egen uppskattning är att den nya organisationen skulle kräva en budgetförstärkning på ca 20-30 mdr kr, varvid Sverige inte skulle hamna långt från NATO:s två-procentsmål.

Det ska bli mycket intressant att se hur Göran Hägglund ska dra detta i regeringen och mot de avogt inställda moderaterna. Rapporten är som sagt en skarp kritik till den hittills förda försvarspolitiken och kan utan tvivel ta en hel del gammelmoderata försvarsvänliga röster. Att döma av läget i Försvarsmakten finns det idag närapå ingen anställd som kommer att rösta på Moderaterna igen, men däremot en stor andel som känner sig partilösa där Kristdemokraterna då kan fånga de röster man så väl behöver för att hålla sig kvar i Riksdagen. Med de anställdas röster följer i regel också deras respektives. I en tid då samtliga partier placerat sig kring mitten i de stora frågorna kan det vara nog så viktigt att våga sticka ut i andra frågor.

Enligt Expressen kommer Hägglund i dagens tal att kräva ett femte jobbskatteavdrag, vilket kommer att kräva sin finansiering genom minskningar av de statliga utgifterna på andra håll. Det återstår alltså att se om Hägglund mäktar att hålla den försvars- och säkerhetspolitiska linjen i kommande budgetförhandlingar – om nu partistyrelsen antar den ovan redovisade rapporten. Det blir också intressant att se vad Folkpartiet ska komma med i sin motsvarande rapport. Vad som tydligt kan konstateras är att i regeringen blir Moderaterna allt mer ensamma i sin vacklande inställning till NATO.

 Missa inte att följa de försvars- och säkerhetspolitiska seminarierna i Almedalen via nätet. Det är dels Försvarspolitisk Arena och Säkerhetspolitiskt sommartorg som båda erbjuder livesändningar via nätet. På Twitter kan man också följa det hela, där det som utspelas och sägs på seminarierna kommer att kommenteras live av åhörarna och andra under hashtaggarna #svfm (Förvarsmakten), #föpol, #säkpol och #sommartorg.


Senare under dagen kommer också del 3 av Svenska luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv.

Media: SvD, SVT, SR, DN, GP, Aft, 2, 3

Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv – Del 2 (uppdaterat 17.00)

Fortsättning i inläggsserien om svenska luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv. Samma disclaimer och konstaterande som för del 1 är gällande.

 Dagens och morgondagens svenska luftstridskrafter

Ur en wardensk synvinkel ter sig situationen för morgondagens svenska luftförsvar problematisk, eller full av utmaningar som man bör uttrycka sig om man ska vara käckt politiskt korrekt.

00-talets strategiska time-out för det svenska försvaret innebar en stor identitetskris för hela Försvarsmakten och därmed även luftstridskrafterna. Nästan allt luftvärn avvecklades, så till den grad att det idag inte på långa vägar finns luftvärn att försvara såväl basområden som markstridskrafter, befolkningscentra och andra viktiga mål. 00-talets inriktning för luftstridskrafterna hade territoriell integritet (incidentberedskap) som huvudsaklig fokus och internationella insatser som sekundär uppgift. Sålunda försattes hälften av stridsflygdivisionerna i en mycket låg beredskap där kravet inte var högre än att förbanden på tre år skulle kunna återta stridsduglighet, vilket var helt i linje med försvarsbeslutet 2004 och föregående försvarsberednings rapporter. Krigsbaser skulle inte längre behövas utan uppträdande skulle ske från fredsflottiljerna, vilket möjliggjorde krigsbassystemets avvecklande med undantag av ”övningsbaserna” Jokkmokk och Hagshult. Krigsbassystemet avvecklades med en skrämmande effektivitet och så sent som förra året pågick arbetet med att avveckla det sista av den sista av de gamla krigsbaserna, Gunnarn utanför Storuman. Som synes av Försvarsmaktens hemsida så kom t ex Jokkmokk aldrig att nyttjas mellan 2006 och 2013.

Även om Regeringen och Riksdagen fattade ett beslut om gradvis återtagande i och med den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009 återstår mycket lång väg för luftstridskrafterna liksom Försvarsmakten i helhet. ”Utmaningarna” är oändliga sedan värden för tiotals miljarder skrotats under 00-talet bara för att några år senare upptäcka att man åter har behov av just det som man har avvecklat.

Till att börja med kan man konstatera att Wardens ”fall 3” gäller fortfarande och i än högre grad även om den förre flygvapeninspektören inte drog sig för att kalla sitt flygvapen ”ett av världens bästa i sin storleksklass”. Fastän personalen är mycket duktig måste man se till de större sammanhangen. Flygvapnet idag har en likvärdig eller sämre förmåga att påverka motståndarens basområden (dessa har flyttats bakåt i och med Baltikums självständighet respektive befinner sig under starkare luftvärnsparaplyer även om Gripen har en ökad räckvidd). Den stora skillnaden utgörs istället av Flygvapnets egna baser. I dagsläget är de fyra svenska stridsflygdivisionerna baserade på två platser, Ronneby respektive Luleå, vilket är på ca 330 respektive 380 km avstånd från ryskt territorium.

Räckvidd för Iskander baserad i Kaliningrad. Bild från Wikipedia-artikel om Iskander

Detta är väl inom räckvidd för såväl luftvärnssystemet S-400 som den konventionella ballistiska roboten Iskander. Av öppna källor vet vi att idag finns Iskander liksom S-400 baserade i Kaliningrad och har därmed räckvidd in över södra Sverige. Iskander finns även fredsgrupperad i trakten av St Petersburg men har därifrån inte räckvidd in över svenskt territorium i nuvarande variant. Till detta skall även läggas flygburna kryssningsrobotar burna av exempelvis Tu-22M, kända från långfredagen 2013, där räckvidden uppgår till 300-3500 km beroende på vapenmodell. Stridsdelarna är dock begränsade till ca ett halvt ton vilket i sammanhanget är rätt litet, men fullt tillräckligt vid ett statiskt uppträdande där målläget inte förändras. Precis som JK Nilsson påpekade i kommentarerna till första delen trycker Warden på att det bästa sättet att vinna kontrollen över den tredje dimensionen är inte att slå ut motståndarens flygplan när de befinner sig i luften. Det är att slå ut dem på marken. Så mycket enklare då när flygplanen står parkerade snyggt och prydligt på ett fåtal platser.

För svenska luftoperationer i den södra landsändan i händelse av krig (särskilt i inledningen) är detta en allvarligt begränsande faktor. Bidragande är också sensortäckning då räckvidden mot mindre luftmål på en modern spaningsradar idag ligger runt 400 km. Norra Sverige gynnas i detta fall av att Finland ligger som mellanliggande buffert med allt vad detta innebär i form av radarskugga, men även som luftförsvarsområde.

Det är inte utan att man kan konstatera att tankarna kring ”attackschlätta”, det vill säga koncentrationen av svenskt attackflyg till baser på västgötaslätten utom primär räckvidd för sovjetiskt flyg, var helt korrekt för 50 år sedan. Ett liknande tänk behövs idag, när ca hälften av de svenska baserna lär ligga under rysk direkt sensorräckvidd och flera även inom räckvidd för luftvärn och Iskander. Sett ur ett luftmaktsperspektiv var försvarsbesluten 2000 och 2004 felaktiga. De flottiljer som skulle ha behållits borde ha varit de mer tillbakadragna och skyddade, till exempel F 4 i Östersund, samtidigt som man behöll framskjutna baser som Uppsala och Ronneby för incidentuppdrag i fred och skymningsläge och som snabbtankningsbaser i krig.

Bild från hjak.se utvisande attackeskaderns utgångsgruppering genom åren

Baser och personal

Allvarligast bland de svenska luftstridskrafternas utmaningar är bassituationen och personalnivåerna. Från att tidigare betjäna varje stridsflygdivision med två basbataljoner på två krigsflygbaser ska i dagsläget fyra stridsflygdivisioner, helikopterflottiljens helikoptrar och transport- och specialflyget alla betjänas av sammanlagt två basbataljoner. Bägge tillsammans med samma numerär som en av de tidigare då personal numera är mycket dyrt. Problemet fördjupas då det gamla krigsbassystemet där skydd genom spridning var ledorden numera är nedlagt. Om man nu ska sprida resurserna, vart ska man då ställa dem? Vilken infrastruktur finns och vilket skydd kan man där påräkna, såväl fortifikatoriskt som i form av markförsvar och luftvärn? Sverige valde tidigare vägen skydd genom spridning med stora krigsbasområden (personalintensiva) till skillnad från NATO som valde fortifikatoriskt skydd i form av bergrum och betongvärn för enskilda flygplan.

Visa större karta
Norsk civil flygplats (Narvik), tillika krigsbas

Detta var i sin tur en lärdom som drogs från Sexdagarskriget när det israeliska flygvapnet under krigets inledande timmar slog ut de egyptiska, syriska, jordanska och irakiska flygvapnen på marken och därmed försäkrade sig om kontrollen över den tredje dimensionen. Medan NATO-lösningen utnyttjade sig av fortifikatoriskt skydd och skyl för att förneka motståndaren underrättelseläget för att kunna bekämpa flygplanen på marken så utnyttjade Sverige ett på baserna rörligt uppträdande där flygplanen kontinuerligt flyttades runt över stora ytor så att ett endast timmar gammalt underrättelseunderlag var helt föråldrat när insats kunde beordras. För bägge lösningarna var startbanorna den kritiska sårbarheten. Såväl NATO som Sverige valde att ha omfattande banreparationsresurser grupperade i närheten, varvid en utslagen bana kunde repareras till operativ status på ett fåtal timmar. I Sverige kompletterades detta även av att varje krigsbas huvudbana kompletterades med en eller flera kortbanor på vägar. (För vidare läsning om svenska bassystem rekommenderas denna rapport från FortV och sidan flygbas.se)

Konceptbild på BAS 90 ur svenskt reglemente ANBAS 88. Huvudbana, kortbanor och (fåtal) uppställningsplatser syns, liksom de underjordiska kommandocentralen och bascentralen

Sålunda befinner sig Sverige idag i en situation där man har varken eller vad avser bassystem. De fyra svenska stridsflygdivisionernas flygplan står snyggt parkerade i fyra byggnader i Luleå respektive Ronneby, väl synliga på Google Maps med koordinater och allt. Var flygplanen ska placeras i händelse av skarpt läge kan man bara fundera över. Pengar finns sannolikt inte för att återta det gamla bassystemet samtidigt som det inte finns pengar att bygga betongvärn kors och tvärs över Sverige på diverse civila flygfält som fallet är i Norge och andra NATO-länder.

Det är också skäl att fundera över var tilltransporterade utländska förband (ni vet de som ska komma efter en vecka) ska baseras, då ingen svensk bas i enlighet med svångremsprincipen är dimensionerad för mycket mer än den egna verksamheten.

Regeringen fattade i höstas beslut om att anskaffning endast skulle ske av 60 st JAS 39E istället för de ca 100 som idag ska ingå i krigsorganisationen (alla är inte byggda och vissa kommer att lånas ut till Schweiz). Det blir en kraftig nedgång i numerären och därmed förmågan eftersom en antalsskillnad blir exponentiell, inte minst räknat i antal vapen. En fyrgrupp JAS 39E som möter en fyrgrupp SU-35 blir i antal långräckviddiga jaktrobotar 24 mot 48 (16 mot 48 för JAS 39C). Tvingas JAS 39 att bära mer bränsle sjunker antalet ytterligare. Uppdragsförlängande åtgärder som t ex lufttankning spelar mindre roll om vapnen redan är slut. I luftstrid är det sällan ”ett skott, en träff” utan ett flertal robotar kan behöva skjutas för att uppnå rätt geometri och avstånd för att slutligen få in en träff när det handlar om strider på långa avstånd (BVR-strid). Detta är värt att lägga på minnet när teknik och taktik ska diskuteras vidare i kommande del.

En mindre numerär kan kompenseras på andra sätt, framförallt genom ökat antal uppdrag. Det var något Gripen ursprungligen designades för i det tidigare BAS 90-systemet. Snabbt ner på en av otaliga krigsbaser efter ett kort uppdrag för snabb tankning och omladdning och eventuellt byte av pilot. Även detta är något som Warden trycker på och som bl a Israel varit duktigt att utnyttja. Genom att ha betydligt fler piloter och teknisk personal än antalet flygplan kan man uppnå en mycket högre effekt än en motståndare som har längre till sina basområden. Tyvärr är insatsorganisation 2014 inte alls dimensionerad för detta, då Försvarsmaktens personalbehov vida överstiger dess ekonomiska förutsättningar. Vad konsekvenserna blir och vad man hoppas att uppnå med dessa begränsningar, beskrevs mycket bra av Johan Wiktorin vid höstens seminarium om JAS 39E i Folk och Försvars regi.

 ”Fall 3” ter sig alltså än allvarligare för dagens svenska flygstridskrafter än för 20 år sedan. Att liksom tidigare satsa på seger genom att med små kumulativa förluster för motståndaren ter sig inte möjligt för ett flygvapen med så små numerärer och sårbara baser som det svenska har idag och verkar ha imorgon.

I nästa del avhandlas hur teknik och taktik påverkar möjligheterna att utöva luftmakt och att ta kontrollen över den tredje dimensionen

 Uppdatering 17.00: Som av slump så publicerade Hans Jakobsson på sin blogg hjak.se ett oerhört läsvärt inlägg om just ”attackschlätta” och E 1 genom tiderna. Rekommenderas varmt! (uppdaterar också ovan med en bild stulen därifrån)

Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv – Del 1

En disclaimer som egentligen inte borde behövas. Detta och följande inlägg i serien bygger helt och hållet på öppna uppgifter. De flesta tillgängliga på nätet, andra ifrån tryckta källor. 

Detta inlägg är den första i en serie inlägg om svensk tillämpning av begreppet luftmakt. Det är därför en mycket omfattande textmassa. Ska man dock bemöda sig att ha synpunkter om något som kommer att kosta svenska skattebetalare över 100 miljarder kronor de kommande 30 åren bör man kunna klara av att läsa dessa inlägg.

Inledande om luftmakt

Frågan vad luftmakt är har sysselsatt framförallt flygvapenofficerare och militärteoretiker sedan nästan 100 år. Trots det fortsätter det att vara ett diffust begrepp. En enkel tolkning kan vara användandet av den tredje dimensionen (luften) för att genomföra militära operationer. Dessa kan i sin tur syfta till att understödja andra militära operationer eller verka direkt mot motståndarens tyngdpunkt, enskilt eller tillsammans med ”mer civila verktyg” som diplomati, ekonomiska åtgärder och informationsoperationer. Spännvidden är alltså allt från Rambouilletavtalets gradvisa påtryckningar till Irakkrigets ”Shock and awe” eller Andra Världskrigets insättande av kärnvapen.

Luftmaktsteoretiker är precis som de flesta andra teoretiker sällan överens. Två saker är man dock i det närmaste överens om och det är att luftmakten per definition är offensiv och att luftmaktens primära mål är motståndarens luftmakt. Den som först använder sin luftmakt framgångsrikt mot motståndarens luftmakt har tillkämpat sig möjligheten att framgent använda den tredje dimensionen för understödjande operationer och för anfall direkt mot motståndarens tyngdpunkter. Kan man effektivt bestrida motståndarens luftherravälde, försvårar man också möjligheten till understödjande operationer. Varför är flygstridskrafter så effektiva som understöd i scenarier som Afghanistan, Irak och Mali? För att motståndaren ej har förmågan att ta egen kontroll över luften varvid operationer med helikoptrar och drönare möjliggörs. Drönare som nytt vapen som det ofta framställs i media kan därmed sägas vara en icke-fråga för stater som har möjlighet att bestrida en motståndares ambition att skapa eget luftherravälde och därmed något som under kommande decennier är av liten vikt för svensk debatt om nationellt försvar.

Till luftstridskrafternas stora fördelar hör att mycket snabbt kunna förflytta sig tvärs över jordklotet och att slå direkt mot strategiska mål djupt inne på motståndarens territorium. Något som åskådliggjorts inte minst genom amerikanska bombflygsuppdrag från amerikanska mellanvästern direkt till centrala Libyen, Irak och Serbien. Det är uppgifter mark- och sjöstridskrafterna inte kan lösa utan användande av kryssningsrobotar eller i enstaka fall specialförband. Det finns dock moderna exempel på där man hoppat i sekvensen vilket berörs närmare i en senare del. Genom att nyttja luftarenan möjliggörs också den vertikala omfattningen där man dels snabbt kan förflytta markstridskrafter med t ex helikopter, men också samordnat nyttja vapeninsats från luften samtidigt som vapeninsatser på marken eller till sjöss. Motståndaren måste därmed skydda sig i dimensioner samtidigt, vilket är mycket svårt. Den sida som förlorat kontrollen över luften har alltid därefter behövt skydda sig från både attacker på ytan såväl som från luften.

I en högkonflikt med konventionella stridsmedel är det idag närmast omöjligt att ta striden till motståndarens territorium utan att själv förfoga över den tredje dimensionen. Visst har stater lyckats att vinna krig, eller snarare undvika att förlora, utan att förfoga över den tredje dimensionen, men detta till oerhört höga pris. Ur svensk synvinkel lär ett pris liknande det som Afghanistan (80-talet) eller Vietnam fick betala aldrig vara acceptabelt. Vårt samhälle är därtill alldeles för högt utvecklat för att klara liknande påfrestningar. Vi är istället än mer sårbara för användning av luftmakt, andra fjärrstridsmedel och IT-angrepp (som för övrigt har stora likheter med luftmakten).

Av de moderna luftmaktsteoretikerna ses John Warden III som en av de främsta. Warden var bland annat en av arkitekterna bakom luftkriget under 1991 års Gulfkrig, där han fick möjlighet att omsätta sina teorier i praktik. Litterärt är Warden mest känd för sin bok ”The Air Campaign” som ingalunda är heltäckande, men för svenskt vidkommande ändå tar upp en hel del intressanta aspekter. Boken finns i två upplagor, där den nyare har delar skrivna efter Gulfkriget och den äldre är utgiven 1988. Det verkar dock som att endast den äldre finns tillgänglig på nätet som public domain. Wardens tankar i The Air Campaign utgör en god grund för att analysera Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv.

Svensk doktrin för luftstridskrafter av igår

I Försvarsmakten existerar publikationen Doktrin för luftoperationer från 2005. Denna är vid det här laget gravt föråldrad och var väl egentligen så redan vid dess publikation då den beskrev förmågor Sverige inte kan anses förfoga över utan som snarare förfogas av en stormakt. Den officiella doktrinen är dock under förnyande liksom Försvarsmaktens övriga doktriner. Förhoppningsvis kommer detta framgent att ske kontinuerligt med täta mellanrum då doktriner annars snabbt blir ifrånsprungna av politisk och teknisk utveckling.

I detta stycke avses dock inte den officiella doktrinen för luftoperationer då denna säger mycket lite om hur svenska luftstridskrafter ska nyttjas, men mer om hur luftstridskrafter allmänt kan nyttjas.

Under det kalla kriget förde Sverige en defensiv doktrin för luftstridskrafterna fokuserande på att göra det mycket kostsamt för en angripare (läs Sovjetunionen) att anfalla Sverige. Doktrinen gick ut på att med jaktflyg ”ta tull” på varje sovjetisk anfallsvåg i luften. Genom att i varje anfallsvåg plocka ett antal sovjetiska flygplan skulle till slut förlusterna bli så stora för angriparen att denna måste avbryta sitt anfall. Offensiva operationer skulle främst utgöras av anfall med attackflyg mot fiendens landstigningsoperationer, helst samordnat i tid med flottans ytattack. Detta var doktrinens aktiva del. Den passiva delen, som tillika var den viktigaste, var att genom att påvisa en så trovärdig förmåga som möjligt för att lösa dessa operationer skulle det svenska försvaret verka avskräckande och krigsavhållande.

Värt att notera i detta är att de svenska luftstridskrafterna var organiserade för ett passivt försvar. Motståndaren skulle komma till Sverige och påverkas på vägen. Svenska stridskrafter skulle inte ha förmågan att ta striden till motståndaren, inte ens när kriget väl var ett faktum.

Framförallt två typer av operationer fordrar eget luftherravälde. Landstigningsoperationer och luftlandsättningar. Har man inte luftherravälde över det aktuella området är dessa operationer närmast dömda att misslyckas, vilket otaliga historiska exempel påvisar. Just den svenska möjligheten att bestrida ett sovjetiskt luftherravälde för landstigning och att därtill kunna påverka de sovjetiska sjöstridskrafterna under gång från Baltikum och Kaliningrad till svenskt territorium var i sig kraftfullt avskräckande. Det var inte för inte som svenskt attackflygs tekniska förutsättningar och uppträdande byggdes utifrån detta scenario och att den första attackflygeskadern, E 1 vars uppgift det var att slå mot landstigningsoperationer, lydde direkt under ÖB och inte någon mellanliggande ledningsnivå.

Analyserar man då kalla krigets svenska luftförsvar ur Wardens modell finner man att det måste kategoriseras som det Warden benämner ”fall 3”: Blå flygstridskrafters baser och bakre områden kan nås av röda flygstridskrafter, men ej tvärtom och båda sidor har möjlighet att påverka varandras övriga stridskrafter vid fronten oavsett om denna är på land eller till sjöss. Vad vi ser här är det man kan jämföra med den bakbundne boxaren eller den fastbundna vakthunden. Motståndaren har med sin rörlighet och möjlighet att välja tidpunkt alltid möjligheten att välja tid och plats för strid och därmed även möjligheten att genom vilseledning och skenoperationer trötta ut försvararen. Det är inte för inte som Warden klassar detta fall som det absolut farligaste där den blå sidan har minimala chanser till seger.

Det kalla krigets luftförsvar försökte adressera detta problem genom ett avancerat baskoncept, vilket var görligt då motståndarens underrättelsekedja var lång och dåtidens konventionella vapen saknade den precision och räckvidd som krävdes för att slå mot basområdenas vitala delar. Därtill skyddades baserna av ett närluftförsvar som kunde nå god verkan då dåtidens teknik endast möjliggjorde framgångrika anfall från lägre höjder och med visuell kontakt med målet. Genom taktiken med skydd genom spridning där Flygvapnets flygplan mycket snabbt skulle spridas vind för våg över landets otaliga krigsbaser och därtill regelbundet rangeras om inom det flera kvadratkilometer stora basområdet, skulle motståndaren ha mycket svårt att med konventionella stridsmedel slå ut det svenska luftförsvaret på marken. Även detta var i sig avskräckande, då det skulle försvåra för angriparen att få erforderlig kontroll över luften och därmed kunna genomföra luftlandsättnings- respektive landstigningsoperationer mot svenskt territorium.

Hotet om insättande av kärnvapen var något Sverige och Försvarsmakten avgränsade redan tidigt. Att dimensionera ett fungerande försvar utifrån detta hot skulle kosta för mycket och man nöjde sig med att konstatera att Sverige föll under det västliga kärnvapenparaplyet.

Så fungerade den svenska doktrinen för luftoperationer i praktiken fram till millennieskiftet och den ”strategiska time-outen” när alla släppte allt vad de hade för händer. I nästa del, som publiceras under morgondagen, avhandlas dagens ”utmaningar” för de svenska luftstridskrafterna i den nationella kontexten.

Så är det

I tisdags talade utrikesminister Carl Bildt vid NATO:s strategiska partnerkonferens i Stockholm. Det var ett intressant tal som målade upp den svenska säkerhetspolitiska historien såväl som delar av Nordens säkerhetspolitiska historia. När ministern så närmar sig våra dagar blir det mycket tydligt hur dagens svenska säkerhetspolitik fungerar. Genom att ställa upp i internationella insatser hoppas Sverige att andra länder i händelse av krig och kris ska ställa upp för Sverige. Vad avser den ursprungliga insatsen i Bosnien har Bildt tidigare varit tydlig med att detta var Sveriges biljett in i EU. Med tanke på de stora förbehåll Sverige skickat sina militära insatser oavsett om det gällt FN eller NATO, får vi hoppas att inte andra länder resonerar på samma sätt.

Mot talets slut kommer den mest intressanta passagen:

”While not a member, we see the Article V commitment of NATO to all its member countries as of profound importance to the security of our part of Europe.”

Även som icke-medlem ser Sverige NATO:s artikel 5 som fundamental för säkerheten i vår del av Europa. Smaka på de orden.

De är nämligen helt sanna. NATO:s artikel 5, som innebär det kollektiva självförsvaret där övriga medlemsstater åtar sig att stötta en medlem som utsatts för ett militärt angrepp, är vad som utgör den stora bufferten i Sveriges territoriella försvar och vad som ytterst verkar dämpande på den säkerhetspolitiska situationen i Nordeuropa. Fram till de baltiska staternas självständighet hade Sverige en lång sjögräns mot Sovjetunionen vilket ställde mycket stora krav på det svenska försvaret.

De baltiska staterna har inte tillbringat många av sin historia under självstyre och starka krafter vill se dem och deras stora andel medborgare av rysk härkomst, återinförlivade i Ryssland. Som tur var tog Estland, Lettland och Litauen möjligheten att bli NATO-medlemmar när fönstret var öpppet, dvs när Ryssland var som säkerhetspolitiskt svagast. Det är inte osannolikt att vi annars i modern tid skulle ha sett en variant på händelserna i Georgien i vårt eget närområde.

Nu verkar de baltiska staternas NATO-medlemskap som en kraftig tröskel för eventuell aggression. Territoriellt sett har Sverige sällan haft ett så säkert läge som idag där vi har förmånen att vara omgivet av NATO-medlemmar, alla förbundna att försvara varandra och i nordöst Finland med dess starka territoriella försvar.

Ja, Carl Bildt har alltså helt rätt i sitt tal avseende vikten av artikel 5 för säkerheten i vårt närområde. Det är bara att beklaga att vi själva inte har modet att själva vara en aktiv del av detta istället för snyltgäster när vi faktiskt fortfarande har möjligheten. Det är också värt att fundera över de övriga av de sista raderna i talet och vad de säger om Sveriges situation just nu. (Retoriskt är det detta som en talare vill ska fastna och att lyssnarna ska ta med sig)

För övrigt vill jag åter slå ett slag för inlägget om att försvarsbloggosfären eller snarare Försvarsmakten blivit fattigare. 

Leden decimeras

Skaran av försvarsbloggare minskar igen. Ikväll meddelar Cynisk officiellt att han lämnar Försvarsmakten till förmån för det civila. Läs själv varför. Jag bedömer att han inte är ensam om denna eller liknande situation, utan känner igen det från många andras beskrivningar. Högst beklagligt är det dock. Lyckligtvis avser dock Cynisk att stanna kvar som reservofficer.

En Parpersprodukt

Försvarsdepartementet och Regeringen som helhet har under veckan slagit sig för bröstet och basunerat ut att ”NATO ger Sveriges försvar högt betyg”. Det är en sanning med modifikation. Orden skulle lika gärna kunna ha yttrats 1939 om 1936 års försvarsbeslut som skulle förbereda Sverige på andra världskriget och som kom att vara intaget först i början av 50-talet. Vad utvärderingen nu åsyftar är nämligen de försvarspolitiska målsättningarna från 2009 rörande uppsättandet av insatsorganisation 2014, vilket i vissa avseenden bär tråkiga likheter med försvarsbeslutet 1936.

Rapporten Regeringen refererar till är från PARP. NATO:s Planning And Review Process, PARP som när den inrättades 1995 i samband med Partnership For Peace syftade till att förbereda länder som ännu inte var medlemmar i NATO för att uppnå standarderna för ett medlemskap. PARP har sedan levt vidare som ett verktyg för att tillse att NATO:s partnerländer strävar mot de standarder som gäller för att med interoperabilitet framgångsrikt kunna delta i internationella insatser. Deltagandet i PARP är frivilligt och utvärderingar genomförs vartannat år utifrån de uppgifter deltagarländerna lämnar ifrån sig avseende försvarsplanering (avser här försvarspolitiska beslut och inte operationsplanering).

PARP är därmed i hög grad en utvärdering av målsättningar och i liten grad en utvärdering av faktisk förmåga. Veckans publicerade utvärdering bygger liksom 2011 års utvärdering på den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009 med målsättningen insatsorganisation 2014, en organisation som härom året tidigast skulle vara klar 2019, men som i vintras avslöjades kunna vara klar tidigast 2023 om problemen med personalförsöjrningen fortsätter. Vilka uppgifter som lämnats från Försvarsdepartementet till PARP är inte känt, liksom vad den riktiga PARP-utvärderingen i original säger då Försvarsdepartementet endast erbjuder en översatt och sammanfattad bedömning. För den som känner till sakförhållanden är det inga problem att mellan raderna utläsa helt andra nyanser än vad som målas upp.

Rapporten bygger närmast helt på inlämnade uppgifter och till en försvinnande liten del på faktiska besök och tester av förband. På sidan 6 omnämns de enda evalueringarna som gjorts, där NATO-evaluerare (särskild utbildning) utvärderat ett antal svenska förband mot de krav och målsättningar som NATO har för förband som ska kunna ingå internationella insatser. Detta är typexemplet på ett stycke där den med bakgrundskunskap kan läsa mellan raderna, målsättningen har varit att utvärdera samtliga svenska förband som är anmälda till internationella styrkeregister.

En av de största frågorna de senaste åren i försvarsdebatten har varit personalförsörjningen sedan värnplikten lades vilande sommaren 2010. I PARP-rapporten finner man det intressanta stycket:

”Sveriges omställning till ett helt igenom frivilligt försvar tycks fortlöpa utan större problem. Rekryteringen av tillräckligt många frivilliga, antingen till stående förband eller kontraktförband eller som aktiv personal ur förbandsreserven, för att fullt ut bemanna försvarsstrukturen har hittills inte inneburit några större problem. ”

Det här är förmodligen en beskrivning få anställda i Försvarsmakten känner igen. Förvisso har rekryteringssiffrorna goda på pappret, särskilt då sättet att räkna sökande har varit något konstruktivt. Rekryteringen av tidvis tjänstgörande personal har däremot inte alls gått väl då många av de basala förutsättningarna som t ex avtal, saknats. Det stora problemet är dock att få personalen att stanna. För att  personalförsörjningssystemet ska fungera som avsett krävs det att soldater och sjömän i snitt stannar sex år i Försvarsmakten. Alla erfarenheter hittills visar på att den siffran är betydligt lägre, vilket är en av anledningarna till att IO 2014 nu bedöms kunna intas tidigast år 2023. Därtill förskräcker rekryteringen till officersutbildningen som aldrig varit på så låga nivåer som i år med mindre än tre sökande till varje plats.

Skillnaden är avsevärd mellan verkligheten och PARP-rapporten som redan i början omtalar hur Sverige redan år 2014 har infört den nya organisationen. Har någon sekreterare tolkat IO 14 som att denna automatiskt är införd 2014 eller vet man helt enkelt inte bättre på Försvarsdepartementet? Intrycket förstärks också några rader längre ner på sidan 1 där man omtalar att

”Sedan 2010 är värnpliktssystemet vilande och helt ersatt av frivillig personal, vilket ger fler utbildade soldater och sjömän som är redo att delta i insatser utomlands, eller insatser som mer direkt rör Sveriges säkerhet”
Sannolikt menar man att värnpliktssystemet som helhet byts ut mot anställd personal. Det är dock lätt att få intrycket att en fullkomligt rotation redan skett. Det har den som bekant inte och det är också ett orosmoment. Till dess organisationen helt uppfyllts med anställd personal kvarstår värnpliktiga som krigsplacerade i förbanden – dock utan att någonsin repetitionsövas. Det innebär att många förband aldrig helt kommer att kunna övas förrän 2019, 2023 eller när personalen slutligen blir fullt uppfylld. Förmågan hos förbanden blir därefter.

Att Sverige redan nästa år kontinuerligt skulle kunna ha 2000 personer insatta i nationella och internationella insatser skulle jag gärna vilja läsa mer om. Framförallt få förklarat hur det ska gå ihop ekonomiskt då att ha ca 700 personer ute över tiden kostar ca 2,5 mdr kr. Varifrån ska resten av pengarna tas?

Rapporten i den form Försvarsdepartementet publicerar den (översatt och utan några som helst referenser eller ens ett sidhuvud) ger ett förvirrat intryck där begrepp blandas vilt och beskriver en verklighet där problem och ”utmaningar” saknas (prova själv att söka på problem och utmaning i rapporten). Det förtjänar än en gång att understrykas att rapporten är en pappersprodukt utifrån uppgifter som lämnats in till PARP – inte något som tillkommit genom utvärderingar av faktiska förband på plats i Sverige.

Vem man ska rikta kritiken mot för rapportens innehåll bör det inte råda några tvivel om.

Gästinlägg: Roligt att Archertexten väcker uppmärksamhet

Nedan ett gästinlägg från Daniel Skoglund, Officerstidningen med anledning av den senaste tidens debatt om Sveriges prekära situation med total avsaknad av långskjutande artilleri och diskussionerna här på WW om projektets ekonomi. Gästinlägget har också en stark bäring på den likaledes aktuella försvarssekretessen. För vem sätts hemligstämpeln?

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Roligt att Achertexten väcker uppmärksamhet

Avseende ekonomin. Riksdagsramen om 1,3 mdr är en uppgift till undertecknad.

Enligt FM budgetunderlag för nästa år (BU 14) har utfallet hittills varit drygt 1,2 miljarder.

Enligt samma dokument (BU 14) kommer ekonomin i projektet att omfattas av sekretess f r o m 2013. Det gör att det ska bli spännande att försöka göra en kostnadsuppföljning vid leverans…

I Propen 2005/06:132(och riksdagsbetänkandet) som beslutade om ombyggnation av H77B till Archer är kostnadsramen hemlig. Men vissa riksdagsledamöter krävde vid tillfället ökad öppenhet om kostnadsramen när avtal väl slutits med industrin.

Jag har dock i arbetet med artikeln inte hittat riksdagsdokument med ramen, utan gått på erhållen uppgift och ekonomiskt utfall hittills.

I min journalistiska gärning är det frustrerande med hur sekretessen (framförallt affärssekretessen 31 kap 16§ OSL) ofta försvårar en rimlig granskning av alltifrån JAS/E till utkontraktering av SK60, med mera. Att använda Sipri som källa till svenska vapeninköp känns ju ibland lite udda. (Inte för att jag har något emot dem, de är en trovärdig och bra källa är min uppfattning, men däremot kännas det rimligt att svenska myndigheten borde kunna leverera dessa uppgifter.)

(En annan rolig/tragiskt upplevelse var när jag intervjuade en mycket kunnig officer om ett antal vapensystem för en, ännu ej publicerad, text om beväpningen i vissa delar av FM. Han sade: ”Jag får inte ge dig uppgifterna på vad systemen kostar, men kolla på de här hemsidorna för de här försvarsmakterna/försvarsdepartement/tillverkarna så kan du se det, för där är det öppet.” Då infinner sig frågan vem vi hemligstämplar för. Men det är klart, om de kunskapsinhämtare vi vill försvåra för endast talar svenska, når vi ju vårt mål.)

Jag har förståelse för behovet av sekretess, fast min upplevelse är att sekretessen idag ökar och försvårar insyn och debatt. Detta gagnar i längden inte försvaret eller Sverige.

Sedan, för att återgå till Archer-kostnaden, är ekonomiska ramar och utfall alltid trixiga att jobba med (som framhålls i artikeln).

Vad inkluderas i siffran, bara pjäsen, eller kringutrustning och underhåll, etc, vilka påslag för valutakurser finns, eller annat?

Om någon har koll på när (och om) en exakt ramsiffra beslutats av riksdagen får ni gärna meddela denna, samt kända avgränsningar.

The truth is out there…

Med vänliga hälsningar

Daniel Skoglund, Officerstidningen

Gästinlägg: Mikael Oscarsson om kristdemokraternas försvarspolitiska rapport

Nedan följer ett gästinlägg av Mikael Oscarsson, kristdemokraternas försvarspolitiske talesperson och ledamot av försvarsutskottet med anledning av att partiet idag presenterar sin försvarspolitiska rapport. Det blir förhoppningsvis tillfälle i helgen att närmare kommentera rapportens innehåll och vi får sannolikt se och höra mer av den under Almedalsveckan. Kort sagt är det en rapport som i mina ögon går starkt på tvären mot Regeringens nuvarande försvarspolitik.

 Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Gästinlägg av Mikael Oscarsson, Kristdemokrat och ledamot av försvarsutskottet

Kristdemokraternas försvarspolitik ska revideras. Den ska bli mer konkret. Den ska utgå ifrån att Sverige ska försvaras som nation. Och med detta som mål ska Försvarsmakten dimensioneras. Allt detta enligt Rikstinget, kristdemokraternas högsta beslutande organ.

Så såg uppgiften ut som jag fick för ca ett år sedan och som nu utmynnat i en kristdemokratisk förvars- och säkerhetspolitiskt rapport. Då denna blogg vid flertalet tillfällen efterfrågat en mer genomtänkt försvars- och säkerhetspolitik så är det med glädje jag idag har möjligheten att i korthet presentera vår rapport här på Wiseman.

– 0 –

Kristdemokratisk politik kommer alltid att syfta till en trygg och värdig tillvaro för alla människor. Förmågan att möta såväl inre som yttre hot utgör där två grundläggande förutsättningar. Förutsättningarna som låg till grund för försvarsbeslutet 2009 har till stora delar förändrats. Programmet analyserar vilka omvärldsfaktorer som kan påverka Sverige, vår förmåga att möta de utmaningar och eventuella hot dessa kan innebära samt ger förslag på åtgärder för att vi ska kunna hantera denna förändrade och föränderliga omvärld. Nedan är ett försök till sammanfattning av programmet som i sin helhet kan läsas här.

Det finns inga skäl att frångå de övergripande försvars- och säkerhetspolitiska inriktningar som gavs i försvarsbeslutet år 2009. Förutsättningen för att de angivna målen ska kunna nås är dock ett avsevärt utökat samarbete med NATO vad gäller planering, informationsutbyte, övningar och praktiska förberedelser. Men det är tveksamt om detta är genomförbart utan att Sverige blir medlem i försvarsalliansen. Denna fråga bör snarast utredas grundligt.

Försvarsmaktens förmåga att lösa nationella uppgifter – att försvara Sverige – är och kommer att vara otillräcklig om inte medel tillförs och delar av verksamheten ominriktas. Den planerade strukturen har avsevärda brister, och bl a saknas långräckviddiga luftvärnssystem för att skydda t ex flygstridskrafternas baser och befolkningscentra. Organisationens förmåga att genomföra kvalificerad väpnad strid är otillfredsställande i brist på övning för såväl officerare som förband. Antalet förband räcker inte till för att ens försvara de allra mest prioriterade områdena.

Den långsiktiga inriktningen för Försvarsmaktens utveckling bör vara att den ska ha förmåga att samtidigt möta begränsade angrepp mot två områden på fastlandet och på Gotland. Efter kraftsamling ska Försvarsmakten ha förmåga att återta viktig terräng i en riktning. Vid en ogynnsam händelseutveckling ska Försvarsmakten kunna försvåra en angripares verksamhet under så lång tid att vi kan ta emot hjälp. Försvarsmakten ska därutöver, med delar, ha god förmåga att delta i internationella operationer.

Grovt sammanfattat innebär det att markstridskrafterna bör bestå av tre allsidigt användbara brigader, samt därutöver speciellt organiserade enheter för försvaret av Stockholm och Gotland.

Marinen bör utökas så att den kan säkerställa skydd av importsjöfart och mottagande av (eventuell) utländsk hjälp i anslutning till Västkusten samtidigt som den kan genomföra sjöstridsföretag på Ostkusten. Flygstridskrafterna bör bibehållas på nuvarande nivå avseende stridsflygplan och ges förmåga att kraftsamla till alla delar av landet genom att basorganisationen förstärks. Hemvärnets och frivilligorganisationernas roll bör förstärkas. Det totala logistiksystemet, Försvarsmakten och Försvarets Materielverk, bör ominriktas att främst tillgodose de krav som nationella försvarsoperationer kräver.

Försvarsmakten är dess personal. För att säkerställa tillräcklig rekrytering och för att bidra till att utbildad personal stannar i Försvarsmakten bör en tydlig incitamentsstruktur skapas. Genom att organisationen till del består av yngre korttidsanställd personal krävs att Försvarsmakten får möjlighet att i avsevärt större utsträckning än i dag stödja de anställda med t ex bostäder och andra sociala behov. Det senare är speciellt uttalat för personal som kan ha drabbats av skador i samband med internationella insatser, eller när de korttidsanställda ska övergå till civil verksamhet.

Den framtida strukturen måste säkerställa att det finns goda möjligheter att utveckla personalens kompetens. De viktigaste faktorerna i detta avseende är att möjligheterna att öva med förband säkerställs och att officersutbildningen tydligt tar sikte på att utveckla en officers kärnkompetens – att leda väpnad strid eller därmed förknippade verksamheter.

I dag har huvuddelen av det svenska folket mycket begränsade möjligheter att på ett rimligt enkelt sätt bilda sig en uppfattning om vad Försvarsmakten kan eller inte kan. Detta är ett demokratiproblem. Riksrevisionen bör därför årligen genomföra, och offentliggöra, en bred analys av Försvarsmaktens förmåga.

De i programmet föreslagna åtgärderna bör genomföras i flera steg. Ett antal åtgärder kan till låg kostnad genomföras omedelbart, t ex förslaget om omstruktureringen av officersutbildningen. Nästa steg är att genomföra nödvändiga åtgärder för att förverkliga försvarsbeslutet från 2009, dock med en tydligare inriktning på nationellt försvar. Med det som grund genomförs den i programmet föreslagna organisationsutökningen med inriktning att den ska vara genomförd inom tio år.

Mikael Oscarsson, (KD)
Ledamot av försvarsutskottet

Media: Göran Hägglund på SvD Brännpunkt, GP

Inte en haubits när industrin ska prioriteras

DN, SvD, Aft, 2, SVT uppmärksammar nu Officerstidningens ”avslöjande” att landet står helt utan kvalificerat artilleri. Något som varit känt för stora delar av officerskåren sedan länge. Archerupphandlingen har annars hyllats av våra försvarspolitiker som ett lysande exempel på hur gemensam nordisk upphandling ger stora fördelar och är kostnadsbesparande. Siffran 400 mkr har flera gånger nämnts från regeringshåll.

Vad dessa 400 mkr ska jämföras med är dock något oklart. Norge har som sagt valt en klokare approach att fasa ut sitt tidigare artillerisystem först vid leverans av Archer, medan Sverige står med hela risken då Försvarsmakten varit tvungen att lämna ifrån sig samtliga haubits 77B för modifiering till Archer, vilket nu resulterat i att Försvarsmakten står utan artilleri ett bra tag framöver. Efter leverans tar det också tid att utbilda personalen på systemen och att öva upp hela förbanden innan man kan anse dem operativt användbara.

Haubits 77B var en modifiering av haubits 77 avsedd för exportmarknaden och såldes till Indien och Nigeria. De 51 pjäser som hamnade i Försvarsmakten var ett resultat av den så kallade Boforsaffären, mutskandalen med Indien. Dessa var i delserie 2 till Indien och istället för att levereras dit beslutade den dåvarande svenska regeringen att Försvarsmakten skulle ta över dem. För Archersystemet innebär detta en återvändsgrän om man i framtiden skulle besluta sig för att Sverige behöver flera Archer än de 24 beställda. Haubits 77B tillverkas av förklarliga skäl inte längre och Försvarsmakten har inga fler kvar. I sådana fall skulle man tvingas köpa tillbaka pjäser från Indien eller Nigeria, vilket i så fall skulle bli fallet om de utländska intressenterna skulle göra allvar av sina intressen – såvida man inte väljer att sälja svenska pjäser.

Som skattebetalarna blir man naturligtivs upprörd över att Försvarsmakten tvingas lämna ifrån sig pjäser innan man överhuvudtaget fått någon fungerande pjäs levererad. Den enda hittills leverade förseriepjäsen är belagd med skjutförbud då för höga halter krutgas hamnar i kabinen vid eldgivning och brandsläckningssystemets funktion är opålitlig. Försvarsmakten och svenska skattebetalare står med risken och oförmågan för att kompensera industrins brister och man kan heller inte ställa för hårda krav gentemot industrin då den i så fall riskerar att gå omkull, vilket leverantören till omladdningsystemet redan gjort. Hade Försvarsmakten inte överlämnat de resterande pjäserna till industrin utan försökt behålla dem för att bibehålla kompetens hos personalen och viss operativ förmåga hade Försvarsmakten hotats av vite(!).

En direkt parallell står att finna i beslutet om en enhetsflotta om 100 JAS 39C/D Gripen som Riksdagen fattade för några år sedan. Även här var avsikten att den operativa påverkan skulle bli minimal när ett antal JAS 39A skulle modifieras till JAS 39C/D. I själva verket kom sedan påbud om att sakta ner leveranserna av modifierade JAS 39C/D för att längre kunna hålla liv i Saabs tillverkningslinje då exportorder har låtit vänta på sig. Dock flyttades aldrig slutdatumet för avveckling av JAS 39A/B varvid ett tapp i antal operativ flygplan infallit. Frågan är om man nu någonsin kommer att nå upp till 100 flygplan då Regeringen skrivit kontrakt med Schweiz om att från 2015 disponera motsvarande en division flygplan (12 st) och man därtill påbörjar modifiering till JAS 39E. Återigen så prioriteras svensk försvarsförmåga absolut lägst och pengar ur försvarsbudgeten går till rent och skärt industristöd.

En intressant ekonomisk aspekt som skulle vara intressant få mer utredd är vad som skrivs i en kommentar under dagen till ett tidigare inlägg i frågan. Den tyska motsvarigheten till Archer, Panzerhaubitze 2000 som testades av Försvarsmakten under 90-talets slut, kostar enligt uppgiftslämnaren motsvarande 4,5 miljoner dollar medan Archer enligt Officerstidningen kostar 8,3 miljoner dollar per pjäs att modifiera. En klar skillnad kan tyckas för likvärdiga prestanda. Andra uppgifter talar om att Qatar som är den senaste kunden för Pzh 2000 i år betalade 6,9 miljoner dollar per pjäs för sina 24 pjäser. Fortfarande en viss skillnad. Uppdatering 18/6 17.15: Oklarheter råder om beloppet i Officerstidningen gäller endast den svenska ordern eller den sammanlagda. Enligt DI så är den totala ordern till Bae Systems på ca 1,4 mdr kr.

Sista ordet lär inte vara sagt i den här röran. Frågan kvarstår. Jämfört med vad har Sverige sparat 400 mkr och hur värderas det i operativ förmåga? Nåväl. Som man konstaterat i diverse tidningar under dagen: Sverige ska ju ändå inte vara i krig under överskådlig tid.

Man kan också i kommunikationsstrategernas förlovade tid se det från den ljusa sidan precis som signaturen @Aktieingenjören föreslår på Twitter:

Se även Skipper som drar paralleller till den helikopterburna ubåtsjaktförmågan

Nya aspekter på SvD och ryska påsken

Justitiekanslern har fortfarande inte kommit med sitt beslut rörande ärendet med Svenska Dagbladets artikel om ”ryska påsken”. Idag skriver SvD:s redaktionschef Ola Billger om publiceringen av den ursprungliga artikeln. Billger påpekar att det material som tidningen publicerat redan är känt såväl i andra länder som i öppna källor. Så långt inget nytt. Däremot gör Billger ett förtydligande som är värt att omnämna, nämligen:

”Ingenstans i artikeln hänvisas till några andra källor inom Försvarsmakten. Mikael Holmström, Sveriges tveklöst bäste försvarsreporter, nämner ”militära källor” men inte deras nationalitet. Det står ingenstans att någon källa skulle vara anställd av Försvarsmakten eller annan svensk myndighet.”

Ett intressant och viktigt påpekande som kan stjälpa hela ärendet om så verkligen är fallet. Vi är nog många som gjort oss skyldiga till att tolka in den förutfattade meningen i artikeln att artikeln har svenska källor.

Läs gärna också Skyttedoktoranden om att fasaden idag betyder allt i politiken oavsett om det rör Afghanistan, PRISM eller i det svenska fallet – tillkortakommanden hos svenskt försvar och svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Hög aktivitet över Östersjön

Som skrevs i gårdagens inlägg kränkte ett ryskt flygföretag i början av veckan finskt luftrum. Företaget var utifrån beskrivningen av ungefär samma sammansättning som långfredagens nattliga företag då ingen svensk jaktincidentberedskap fanns att tillgå.

David Cenciotti som är en mycket aktiv flygbloggare publicerade under eftermiddagen ett inlägg med bilder från franska flygvapnet på vad som förefaller vara just detta flygföretag. Frankrike står för tillfället för den baltiska incidentberedskapen sedan man under våren avlöst Danmark. Frankrike har tidigare visat sig vara mycket öppet med verksamheten över Östersjön och har vid tidigare tillfällen publicerat bilder på den svenska incidentberedskapens JAS 39.

Från svenskt håll har som vanligt inte någon öppen information släppts kring veckans aktiviteter över Östersjön. Däremot berättar franska flygvapnet att svensk incidentberedskap fanns på plats tidigare i det ena fallet respektive anlände något senare i det andra. Det är glädjande att höra att den svenska beredskapen är aktiv, men samtidigt ytterst beklagligt med det omfattande hemlighetsmakeriet.

Just nu pågår i Baltikum övningen Sabre Strike där NATO övar försvar av de baltiska staterna. Det är sannolikt en anledning till den ryska aktiviteten. Den andra lär vara den beredskapskontroll som initierades i början av veckan där attackflygplan från Kolahalvön ombaserades till Besovetsbasen i Karelen. Från ryskt håll meddelades också igår att de täta beredskapskontrollerna som genomförts under våren kommer att fortsätta. Utan tvekan är detta en signifikant ändring gentemot det som för några år sedan var normalbild över Östersjön och i svenskt närområde.

Sammansättningen av de ryska företagen är högst intressant då strategiskt bombflyg i form av Tu-22M eskorteras av långräckviddigt jaktflyg (Su-27). Vid en tidigare incident handlade det om attackflygplan Su-24 som eskorterades av Su-27 och därtill kontrolleras av medföljande A-50 Mainstay radarövervakningsflygplan. Uppenbarligen ville man även ha med sig ledningsresurser ut över Östersjön. Inte osannolikt för att just kunna hålla kolla på strandstaternas incidentberedskap. Enligt fransmännen har åter ryskt signalspaningsflyg varit aktivt, vilket inte är så konstigt med tanke på NATO:s övning i Baltikum.

Beröm till franska flygvapnet för fina bilder. Återstår att se om någon svensk information dyker upp. Sannolikt inte.

Id-bild från fransk Mirage F1 ur baltisk incidentberedskap. Närmast i bild Su-27 beväpnad med 4x IR jaktrobot AA-11 och i vingspetsarna störkapslar. Längre bort strategiskt bombflyg Tu-22. Att döma av vinkel för fotot försöker Su-27 hindra Mirage F1 att närma sig Tu-22. Foto: franska flygvapnet

Franska försvarsministeriets blogg om incidentuppdragen
Franska försvarsministeriets hemsida (ungefär samma innehåll)

Uppdatering 23.00: Precis som Skipper så klokt påminner i kommentarerna så pågår utöver Sabre Strike även den marina NATO/PfP-övningen Baltops just nu i Östersjön. Ryssland drog sig för övrigt utan förvarning ur Baltops i veckan.

Några lästips tills vidare

Som säkert har märkts har det inte blivit mycket till blogginlägg på sistone av en rad skäl. Framförallt för att dygnet tyvärr bara har 24 timmar. Sannolikt bör intensiteten öka något kommande veckor.

Försvars- och säkerhetspolitiken tar dock ingen hänsyn till det. Aktiviteten i Sveriges närområde fortsätter att vara hög samtidigt som NATO i Baltikum bedriver övningen Sabre Strike råkade Ryssland kränka finskt luftrum med Tu-22 bombflygplan eskorterade av Su-27 jaktplan, det vill säga samma konstellation som under ”Ryska påsken”. Läs gärna Observationsplatsens och Jägarchefens öppna redogörelser för utvecklingen i närområdet under våren.

Vad avser ”Ryska påsken” så har justitiekanslern ännu inte meddelat sitt beslut avseende Svenska Dagbladets och Sveriges Televisions publicering av uppgifter rörande det inträffade. En konsekvens lär dock bli en ökad slutenhet inom Försvarsmakten. I det senaste numret av Officerstidningen, utkommet i veckan, återfinns en artikel med anledning av den av Försvarsmakten inlämnade anmälan. Nils Funcke, sekreterare i Yttrandfrihetskommittén, reder ut besticken avseende meddelarfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet.

Officerstidningens senaste nummer som helhet rekommenderas varmt. Ledaren skriven av Officersförbundets 1:e vice ordförande Jonas Mård, är en skarp redogörelse för konsekvenserna av försvarsmaktsorganisation 13 och de konsekvenser regeringsbeslut 5 riskerar att medföra. Jag brukar säga om Org 13 att Försvarsmakten aldrig varit så uppfylld med personal på pappret, men aldrig så tom i verkligheten. Verkligen innebär stora vakanser till följd av kommenderingar då samtliga förband lider brist på personal för att lösa sina uppgifter. Brister som avhjälps genom att andra förband och enheter, som i sin tur lider brist, beordras att stötta annan verksamhet. Regeringsbeslut 5 vill se en ökad användning av tidvis tjänstgörande personal, såväl soldater som officerare istället för kontinuerligt anställda i syfte att reducera personalkostnader. Vad detta innebär för Försvarsmaktens beredskap att med kort varsel lösa skarpa uppgifter behöver man sannolikt inte förklara.

Vidare finns i Officerstidningen en mycket intressant artikel som svart på vitt meddelar det många av oss redan vet, men inte velat omskriva av samma anledning som SvD och SVT nu anmälts – Sverige har idag inget artilleri. Det av försvarspolitikerna så haussade Archersystemet (det anses spara 400 mkr) dras med allvarliga förseningar, varvid Sveriges enda artilleriregemente om två bataljoner helt saknar artilleripjäser. Återigen har man lyckats skapa ett allvarligt förmågeglapp på samma sätt som tidigare med flygstridskrafternas stridsledningssystem och helikoptrar. Ett axiom avseende konventionell markstrid är att indirekt eld orsakar 85 % av förlusterna. Sverige står nu näst intill utan indirekt eld bortsett från granatkastarsystemen som utgör bataljonsartiller.

I artikeln beskrivs hur regementet in i det längsta dröjt med att lämna ifrån sig sina två sista haubits 77B intill att man hotats av vite från industrin, då Archer bygger på att äldre haubits 77B modifieras till Archer. Leverans av användbara pjäser dröjer dock. Den enda förseriepjäsen som levererats är belagd med skjutförbud. Företaget som levererar omladdningssystemet till omladdningsfordonet har gått i konkurs. Norge, som också väntar på leverans av 24 Archer (48 st Archer konstrueras genom att Försvarsmaktens 48 st haubits 77B modifieras), har dock inte samma problem då man behåller sina äldre M109 bandhaubitsar till dess Archer levererats. En betydligt försiktigare och klokare väg, till skillnad från den svenska där man ännu en gång har valt att såga av den gren man sitter på.

På Twitter ställde militärhistorikern och journalisten, tillika bloggaren Lars Gyllenhaal utrikesminister Carl Bildt mot väggen och föreslog sarkastiskt att landets enda artilleripjäs skulle kallas ”rikspjäsen”, varpå utrikesministern anklagade honom för att svartmåla försvaret.

Här ges vi åter prov på en bekymrande situation. Är landets utrikesminister av uppfattningen att Sverige i dagsläget har ett fullgott och insatsberett artilleri? Vem har i så fall gett honom dessa uppgifter? Vilken uppfattning har Försvarsdepartementet? Verkligheten sammanfattas dock bra av chefen för Artilleriregementet i Norrbottens-Kuriren som uppmärksammat artikeln i Officerstidningen: ”Internationellt är signaleffekten att vi är ett land utan artilleripjäser större än vi kanske tror.”

Återigen ser vi också den stora rävsaxen. Att påstå att Försvarsmakten har en förmåga som inte finns är riskfritt. Något som vissa försvarspolitiker är duktiga på. Däremot kan man inte offentligt meddela hur det egentligen ligger till då man i så fall skulle avslöja brister i försvaret som somliga anser sekretesskyddade. Vad detta i längden innebär för svensk försvarsförmåga torde det inte råda några tvivel om. Däri har vi försvarsdebattens gordiska knut som Mikael Holmström och Ewa Stenberg gjort kvalificerade försök att hugga itu. Visserligen finns det ett före och ett efter ”Ryska påsken” i försvarsdebatten, men är det tillräckligt?

Läs gärna Skipper om ett land som inte har demokrati som destination. De läsare av denna blogg som ännu inte skaffat sig ett Twitter-konto rekommenderas att göra så för att följa den mycket livliga och intressanta försvars- och säkerhetspolitiska debatten under hashtaggarna #svfm, #föpol och #säkpol. Till sommaren och Almedalsveckan kommer Twitter åter att explodera i dessa ämnen.

Den tveeggade hemligstämpeln

Idag meddelades att Försvarsmakten polisanmäler såväl Svenska Dagbladet som Sveriges Television för publicerande av uppgifter i anslutning till det som kommit att kallas ”ryska påsken”, det vill säga den nattliga ryska flygövning med strategiskt bombflyg som genomfördes under långfredagen i svensk flyginformationsregion och där SvD kunde meddela att Sverige inte hade någon jaktincidentberedskap tillgänglig. I fallet med SvD gäller anmälan lämnande av uppgifter till journalisten Mikael Holmström och med SVT gäller det uppgifterna att Sverige endast har incidentberedskap med jaktflyg ca 60 timmar i veckan (dagtid enligt SVT Aktuellt ikväll). I samband med anmälan har Försvarsmakten enligt SvD gått igenom en rad olika media och däribland försvarsbloggarna, så man kan nog lugnt utgå från att denna blogg är en av dem som granskats.

Att anmälan görs kommer inte som en överraskning. Jag skrev redan i det första inlägget om ryska påsken att jag höll det för troligt att en anmälan skulle komma att ske just med tanke på hur viktig den svenska incidentberedskapen är för rikets säkerhet.

Tyvärr blir ofta hemligstämpeln missbrukad. Försvarsmakten har en policy om att inte tala om incidentuppdragen, vilket är högst olyckligt då det är en oerhört central del av svensk försvars- och säkerhetspolitik. Det är genom incidentuppdragen vår säkerhetspolitik ytterst manifesteras och det är genom incidentuppdragen som Sverige bygger en stor del av kunskapen om vad som händer i närområdet och där man upptäcker förändringar i det som kallas normalbilden. Normalbilden är den verksamhet som normalt bedrivs av våra grannländer och andra aktörer som har intressen i vårt närområde – till exempel Östersjön. Vilken beredskapsgrad svenska stridsflygplan har för tillfället är av naturliga skäl omgärdat med sträng sekretess och det gäller naturligtvis också vilken beredskap man har i framtiden.

Utifrån vårt agerande i Sverige bygger våra grannländer och andra aktörer sin normalbild av Sverige precis på samma sätt som vi gör i Sverige om dem. Det sker företrädesvis genom radar- och signalspaning.

Sålunda är det ingen större hemlighet för våra grannländer, inklusive Ryssland vilken beredskap Sverige normalt har med sitt jaktflyg. Man har med största sannolikhet en mycket god uppfattning om det. De enda som inte har haft någon kännedom om hur beredskapen sett ut är de som är betjänta av den – det vill säga svenska folket. Det är ett tillstånd som är högst olyckligt.

Att döma av opinionen och det oerhörda mediala trycket efter SvD:s artikel har det också varit så att såväl allmänhet som politiker levt i fullständig okunnighet om vad deras försvar egentligen levererar och kan leverera. Uppenbarligen hade man en helt annan bild och det är sannolikt också därför frågan inte har dött. Det är också en fråga som har svängt opinionen i försvarsfrågan. Över en natt skedde mycket stora förändringar i opinionssiffrorna kring frågor som försvar och NATO. De som drabbats hårdast av detta är Moderaterna som under sin regeringstid gjort allt för måla upp en bild av försvaret som många av de försvarsanställda har mycket svårt att känna igen sig i.

Samvetsfrågan är då vilket som orsakat störst men för Sverige – att för allmänheten låta påskina att det finns en beredskap som inte finns eller att berätta det som andra länder och deras försvarsmakter redan vet – att beredskapen inte alls ser ut som man offentligt gjort gällande.

Det är en fråga som var och en bör fundera över. Likaså bör man som del i källkritiken ställa sig frågan om långfredagen var en engångshändelse eller om det är något som inträffat flera gånger. Frågan man defintivt bör ställa sig är om SVT:s uppgifter om endast 60 h jaktincidentberedskap per vecka stämmer, vilket man nog kan utgå ifrån att de gör med tanke på anmälan, vilket skydd har Sverige i så fall mot exempelvis terrordåd liknande 11:e september 2001? Min gissning är att ”ryska påsken” kommer att få betydelse som Georgienkriget för svenskt försvar. Det finns ett före och ett efter i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.

Vi får se var justitiekanslern landar i sin bedömning avseende den anmälan Försvarsmakten gjort till Säkerhetspolisen och som chefsåklagare Thomas Lindstrand lämnat till justitiekanslern. Måhända kommer även justitiekanslern fram till att det rör sig om information som framförallt varit PH. Pinsamt Hemlig.

Det lär bli anledning att återkomma i denna fråga.

Media: SvD, SvD ledarblogg, SvD Ledare, SR, 2, SVT, Aft, Aft ledarkrönika GP, Resumé

Läs även Skipper om läckor inifrån Försvarsmakten där han berör vilken information man använder på försvarsbloggar. Läs även den första artikeln som beskrev att Sverige inte har jaktincidentberedskap dygnet runt.

Bloggar om anmälan: 6:e mannen, Skipper om FM anmälan