Kategoriarkiv: Försvaret

Gästinlägg: Inte gjort i en handvändning

Nedan följer ett gästinlägg av Johan Nilsson som har god insyn i processerna med anskaffning av flygburna system på FMV åt Försvarsmakten. Johan driver också bloggen Väpnaren. Nedanstående redogörelse kan vara värd att ha i åtanke när omvärlden nu förändras i mycket snabb takt och det skriks på snabb försvarsförmåga. Det är bara att konstatera att det tar tid och den förmåga Försvarsmakten har idag är den som beslutades för många år sedan. På samma sätt gäller det att det man fattar beslut om idag är det Försvarsmakten har till förfogande om 5-10 år. Det är ett de grundläggande skälen till att det gäller att vara såväl långsiktig som mycket förtänksam i försvarspolitiken. Något man kan säga återigen har brustit i Sverige.

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Anskaffning av system

Att anskaffa ett system som ubåtsjaktutrustning till helikopter innebär att upphandla och ge förutsättningar att vidmakthålla ett system av system med ingående delar vilket tarvar en hel del beslut och åtgärder. Det övergripande är att systemet ska kunna operas med godkännande av FlygI (Militära flyginspektionen) som har stöd i Regler Militär Luftfart.

För det första måste Försvarsmakten skriva en krigsförbandsspecifikation (Gamla TOEM –Taktisk, Organisatorisk och Ekonomisk Målsättning. Läs gärna Chefsingenjör Björn), som senare omvandlas UTTEM (Utkast till Taktisk, Teknisk och Ekonomisk Målsättning) som gör att vi kan omsätta förmågebehovet till systemdefintioner.

I UTTEM ska som lägsta nivå gränssnitt mot andra system beskrivas, ska helikoptrarna kunna mota sjöläge ifrån en ASC890? Ska helikoptrarna och korvetterna delge information i ett nätverk med JAS39? Det kan vara bra när det gäller ytstrid. Marknaden ska sedan scannas av, en systemanskaffningsstrategi ska upprättas och godkännas. I systemanskaffningsstrategin kan vi välja att rikta upphandling till en eller flera leverantör enligt undantag ifrån lagen om upphandling på försvarsområdet men då krävs ett godkännande ifrån regeringen. När detta är klart lämnas ett förslag till ett Preliminärt TTEM som Försvarsmakten sedan omarbetar till ett riktigt TTEM. Begrepp såsom TOEM, TTEM, Krigsförbandsspecifikation har över tiden varit föremål för omarbetning av begrepp.

Får vi rikta upphandlingarna så tar processen från tanke till avtal ett drygt år men då gäller det att arbeta fokuserat och prioritera bort andra uppgifter. Måste vi gå till konkurrensupphandling så talar vi om något års arbete till.

En del prylar lär behöva köpas genom Amerikanska staten oavsett beslut om direktupphandling eller konkurrensupphandling och där finns det en ledtid på tre år från beställning till leverans. Vapenindustrin har sällan färdiga produkter på någon lagerhylla så det blir nytillverkning. Enkla system har en tillverkningstid på 12 till 18 månader, mer komplexa 18 till 24 månader. I sämsta fallet måste industrin vänta på komponenter ifrån USA som US Government beslutar om försäljning av och då räknar vi med över två år.

När materielen börjar trilla in måste vi leverera helikoptrar och fartyg till industrin för modifiering och validering. När första exemplaren är levererade så tar FMV och FM vid för att verifiera och validera systemet mot TTEM och Krigsförbandsspecifikationen. Ska systemet har förmåga att invisa andra enheter för bekämpning eller ska systemet själv ha bekämpningsförmåga? Om det senare så tar det längre tid, mer omfattande systemsäkerhetsarbete, MSB ska involveras, folkrättsdeligationen ska sättas i arbete, m.m.

Innan Försvarsmakten kan ta över systemet måste de kunna underhålla systemet, dvs de ska ha utbildning ,verktyg reservdelar, dokumentation och en underhållsberedning. Försvarsmakten måste också kunna använda systemet taktiskt, de måste alltså lära sig att använda systemet (hur många minkar tror ni vi hittar vid uppstarten av ett sådant system om det får gå in skarpt ifrån början?)

Om Försvarsmakten ställer kravet på att kunna sätta upp ubåtsuppletningsförmåga med helikopter som bygger på befintliga system kan vi räkna med i bästa fall fyra år ifrån uppdrag till leverans till Försvarsmakten. Ska det vara riktigt ubåtsjaktförmåga så får vi lägga till i bästa fall ett år till. Vi kan byta pengar mot tid och ta fördyringar genom att lämna över ett ofärdigt system såsom att reparationer ska genomföras av industrin. Vi kan låta Försvarsvarsmakten utbilda sig på systemet och driftsätta det med en mängd restriktioner som tar längre tid att avveckla. Ett enkelt system som helikopter 16 tog drygt två år från val av system till leverans, tiden innan hade vi för att finna kandidatsystem och efter leverans sker det än arbete i det fördolda.

Försvarsmakten och FMV måste också kunna testa, utbilda och öva personalen i systemet mot något. Egna system är sällan tillräckliga utan hot och målsystem måste anskaffas eller utvecklas vilket i sig tarvar tid och resurser.

Militära produkter finns som nämnts inte på någon tillverkares lagerhylla, det är Just In Time som räknas och Just In Time är drygt ett år för enkla produkter. System finns sällan produktifierade utan existerar som koncept och måste byggas på befintliga system. Hade vi (1) obegränsat med reurser, (2) ett beslut om direktanskaffning av helikopter med ubåtsjaktförmåga och (3) ett marinsystem med ett färdigt gränssnitt mot en ubåtsjakthelikopter så kan vi räkna med minst tre år från beslut att anskaffa förmågan till vi har verkan under vattnet.

Johan Nilsson

Vidareläsning :
Regler Militär Luftfart 

Metodhandbok för framtagning av TTEM, Johan Fransson, FOI 

Systemsäkerhetskrav TTEM, FMV 

Om konsekvenserna av de senaste 20 årens försvarsbeslut

Ikväll har jag ytterligare en lite längre krönika i Expressen om hur de senaste 20 årens försvarsbeslut påverkat den nationella försvarsförmågan och i synnerhet förmågan att genomföra ubåtsjakt. Grunden till artikeln är de blogginlägg i vilka jag inför Folk och Försvars rikskonferens 2013 sammanfattade dessa försvarsbeslut (Del 1, 2, 3 och 4). Dessa blogginlägg sammanfattade jag sedan till en rapport åt tankesmedjan Frivärld som även återpublicerade blogginlägg inför årets upplaga av rikskonferensen. Utöver dessa inlägg och rapporten skrev jag under våren en uppsats på kandidatnivå där jag identifierade drivkrafterna bakom den svenska försvarsreformen 1994-2004. Kanske inte helt förvånande blev mitt resultat att det var ekonomin och en vilja hos både politisk nivå såväl som Försvarsmakten som var drivkrafterna bakom försvarsreformen. Detta har tyvärr fått mycket allvarliga konsekvenser på den svenska försvarsförmågan idag, inte minst genom de beslut som fattades inom ramen för försvarsbesluten 2000 och 2004.

För den som vill läsa mer om svensk ubåtsjakt genom åren rekommenderar jag varmt Skippers inläggsserie om detta. Här är det första inlägget av många läsvärda.

I Expressen

Istället för att skriva ett inlägg här om den pågående underrättelseoperationen mot misstänkt främmande undervattensverksamhet i Stockholms skärgård, har jag haft möjligheten att göra detsamma i Expressen. Som jag flera gånger påpekat här på bloggen och i andra medier: Med tanke på hur det ser ut i luften över Östersjön – hur ser det då ut under vattnet där det är mycket svårare att övervaka?

Högre sociala kostnader för Försvarsmakten

Den 15 maj i år presenterade Försvarsberedningen sin rapport om det svenska försvarets framtida utformning inför försvarsbeslutet 2015. Redan i slutet av april hade den dåvarande alliansregeringen tjuvstartat och gått ut med att det skulle handla om totalt 27 miljarder kr mer till Försvarsmakten utslaget över 10 år, där de första pengarna skulle falla ut från och med 2015 och därefter i små ökningar. Strax innan valet presenterade Alliansen att man ville lägga ytterligare 1,3 mdr kr på försvaret, vilket Socialdemokraterna mötte med att meddela att man också avsåg lägga mer pengar på försvaret. Vad resultatet i slutändan blir får vi se när den nya regeringen lägger sin budgetproposition.

Vad som dock redan nu verkar vara klart är att regeringen avser slopa den halverade ungdomsarbetsgivaravgiften. Det är en åtgärd som kommer att slå hårt mot en av Sveriges största ungdomsarbetsgivare, Försvarsmakten, där stora delar av personalen är och kommer att förbli ungdomar under 26 år. Denna åtgärd kommer att medföra 150-200 miljoner kr högre lönekostnader för Försvarsmakten, vilket innebär ett kraftigt ingrepp i de medel som finns att öva för. Omsatt i övningsdygn innebär detta att en reducering i övningsverksamheten motsvarande 75 000-100 000 övningsdygn, eller 5-7 övningsdygn per anställd och år (ej civilanställda).*

Resultatet blir med andra ord mycket svidande för Försvarsmakten och av den förstärkning av förbandsverksamheten som presenterades av alliansregeringen i våras och som var på samma summa som Försvarsberedningen, skulle 100 miljoner kr tillföras under 2015. Konsekvensen skulle i sådana fall istället för en förstärkning bli en reduktion på förbandsverksamheten om 50-100 miljoner kr. En märklig situation då förbandsverksamheten har varit den alla partier velat prioritera. Fortsatt råder också osäkerheter om statusen för regeringsbeslut 5 och de 500 miljoner kr i reducerade lönekostnader år 2018 som Försvarsmakten uppdrogs att presentera. Ligger detta sparbeting kvar så handlar det plötsligt istället om 650-700 mkr som ska sparas in i förbandsverksamheten.

Om regeringen inte beviljar undantag för Försvarsmakten att behålla de lägre arbetsgivaravgifterna för unga, kan man konstatera att den nuvarande regeringen fortsätter den förras ekonomiska hantering av försvaret. Vad man säger sig ge med den ena handen tas omedelbart tillbaka av den andra, och gärna lite mer därtill.

Med tanke på den säkerhetspolitiska utvecklingen detta år kan man konstatera i alla fall konstatera en sak. Det har aldrig varit så viktigt som nu att få ut varenda korvöre i övningsverksamheten i reell försvarseffekt.

* Övningsdygn finns i två olika ersättningsnivåer. 988 kr + 8 h ledighet eller 988 kr + 0,023 x I-lön och 4 h ledighet. Här har jag utgått från 2000 kr (inkl sociala avgifter) som ett medelvärde samt att alla militära arbetstagare tar ut övningsdygn. I själva verket är det en högst ojämn fördelning om 0-100 övningsdygn per år beroende på förband och tjänst. 

Det ska också understrykas att ”övningsdygn” endast är ett sätt att hantera arbetstid, vilket möjliggör ett mycket högt arbetstidsuttag på ett dygn och att man kan kringgå EU:s arbetstidsdirektiv. Det är alltså inte samma sak som att man övar under ett dygn även om ett förband som övar utan övningsdygn inte kan öva just dygnet runt utan istället får öva ”kontorstid”. Resultatet kan alltså bli avsevärt mycket mindre övning för de förband som är övningsdygnstunga, som t.ex. jägarförbanden.

Ambitionshöjningen som inte ansågs behövas

När dåvarande finansminister Anders Borg höll sitt tal i Almedalen juli 2007, var vi många som höjde på ögonbrynen då Borg annonserade omfattande besparingar inom försvaret. Ett år marscherade Ryssland in i norra Georgien och att ett nytt säkerhetspolitiskt läge rådde i Europa var för vissa helt klart. Dåvarande regering tryckte dock på snooze-knappen och vaknade inte på nytt förrän den ryska annekteringen av Krim. Strax innan Georgienkriget hade dock den av regeringen tillsatta ”genomförandegruppen” satt tänderna i ett antal försvarsmaterielprojekt där de utlovade besparingarna skulle tas ut. Ett av ledorden var att materielprojekten inte skulle innebära en utökad ambitionsnivå och för det nedan beskrivna materielprojektet, nämligen luftvärnsrobot till korvetterna av Visbyklassen, kan så lugnt sägas ha varit fallet.

Visbyklassen projekterades från början för att utrustas med luftvärnsrobot och var tänkta att bli de första svenska örlogsfartyg som utrustades med luftvärnsrobotar sedan jagarna av Östergötlandsklass utrangerades under 80-talet. Under mitten av 00-talet såg det ut som om fartygen skulle utrustas med den sydafrikanska Umkhonto-roboten som bl.a. Finland utrustat sina robotbåtar av Hamina-klass och minfartyg av Hämeenmaa. Avsikten utgick dock i och med genomförandegruppen, varvid förmågebristen i luftförsvar kvarstod. Redan hösten 2007 hade dock Försvarsdepartement upprättat dödsdomen för luftvärnsrobotarna till Visbyklassen.

Samma år hade dock den svenska korvetten Gävle deltagit i FN-insatsen utanför Libanon och då alltid uppträtt tillsammans med andra fartyg i styrkan beväpnade med luftvärnsrobotar för att hantera det sjömålsrobothot som ansågs föreligga från Hizbollah. Korvett Visby har till skillnad från Göteborg (Gävle) endast en allmålskanon som ska sköta luftförsvaret, samtidigt som Visby dock har en väsentligt bättre signaturanpassning. Att en pjäs blir målmättad mycket snabbare än två vid flera inkommande sjömålsrobotar säger sig självt, även om inte kinetisk verkan är det enda skyddet utan även elektroniska motmedel gör sitt.

Idag har de flesta moderna sjömålsrobotar en eller flera typer av slutfasmanöver inbyggd för att försvåra för eldrörsluftvärn. Eldrörsluftvärn skjuter mot en i förväg beräknad kollisionspunkt och kräver därmed att målet går på rakbana under den tid det tar från inmätning, via beräkning och avfyrning till att granaten briser i eller nära målet. Ett mål som befinner sig under kontinuerlig vinkelförändring som en sjömålsrobot med slutfastmanöver, blir mycket svårare att träffa och tar längre tid att bekämpa – om det nu lyckas. (Svårigheterna med en kontinuerlig vinkelförändring hos luftmål har varit kända sedan innan andra världskriget och gör att ett attackflygplan som uppträder på låg höjd ständigt strävar efter att ha en vinkelförändring, särskild under ett attackanfall då man ser till att ändra vinkel under hela den period man befinner sig över radarhorisionten, med undantag av de få sekunder som ska krävas för att leverera ett vapen)

Har man bara en enda pjäs att bekämpa inkommande robotar med blir man begränsad så fort flera robotar dyker upp när dessa också är tidsatta med samma tid i målet. Nu måste flera robotar bekämpas inom det korta tidsfönster som roboten är inom porté (räckvidd) för luftvärnspjäsen. Detta har Sovjetunionen/Ryssland strävat att ytterligare förkorta genom att den sista biten kraftig accelerera sjömålsroboten till flera gånger ljudhastigheten. En utveckling som inte västvärlden följt med i utan här/där handlar det fortfarande om robotar med underljudsfart.

Ett sätt att hantera detta hot är att ha ett luftförsvar i flera lager, där luftvärnsrobotar svarar för de längre skjutavstånd och de sjömålsrobotar som tar sig igenom detta möts av luftvärnskanoner och eventuellt mer korträckviddiga luftvärnsrobotar. På så sätt skaffar man sig förmåga att bekämpa flera mål samtidigt och upprepade gånger under anflygningen. För Visby kvarstår dock problemet att man bara har en enda pjäs och det är inte för inte som Riksrevisionen i sin granskning av genomförandegruppens arbete kunde konstatera att en förmågebrist/lucka har uppstått och kvarstår.

För två veckor sedan genomförde Ryssland en mycket stor övning östligast delen av landet omfattande förband ur alla försvarsgrenar, Vostok 2014. I övning genomfördes bland annat bekämpning av fientliga sjömål med skarpa sjömålsrobotar, vilket visas i denna film. I filmen skjuts bl.a. SS-N-12 från robotkryssare av Slava-klassen (1:06), samt vad som ser ut som SS-N-22 från fregatt eller jagare (1:00). Därefter skiftas till sekvens filmad mot målet, sannolikt taget från den österrikiska helikopter-UAV som Ryssland sedan något år licensbygger till sina marinstridskrafter (Schibel S-100). Målet utgörs av vad som ser ut att vara ett urangerat passagerarfartyg eller lasarettfartyg nästan i storlek med en Finlandsfärja. Verkan av robotarna (1:23) är ohygglig om man betänker storleken på detta fartyg, men så rör det sig också om drygt 900 kg respektive 300 kg stridsdelar samt kvarvarande drivmedel.

Det som är intressant att se i detta klipp är utöver verkan av de två robotarna, även hur de tidssatts att anlända samtidigt och aspektvinkeln. Båda robotarna anflyger mot fartygets för, vilket är den del av fartyget som ger sämst radarmålyta. Detta är normalt sett svårt för en sjömålsrobot med dess begränsade antennstorlek. Samtidigt gör ett anfall mot fören att man begränsar det antal vapensystem hos försvararen som kan verka. Strax efteråt ser man man anflygningen för en av de två robotarna där denna vid 3:09 påböjars en slutfasmanöver för att försvåra för eldrörsluftvärn.

Det förtjänar att påminnas om att filmen visar ett icke-manövrerande fartyg utan självförsvarssystem. Samtidigt är också en salva om två robotar en mycket begränsad vapeninsats, sannolikt avsedd för att dels validera bekämpning från två olika fartyg med tidssamordning i målet, men också dels för att visa upp rysk förmåga. Ur svensk synvinkel tjänar den också gott till att illustrera verkan av sjömålsrobot och behovet av luftförsvar i flera lager. Två robotar är som sagt en ringa insats. Får man tro den öppna ryska rapporteringen så har man också under senaste året haft tidssamordnad insats med sjömålsrobot, både från fartyg och flyg, som övningsmålsättning. Ett luftvärnsrobotsystem till Visbyklassen hade varit högst önskvärt och är knappast att se som en ambitionshöjning utan snarare som en grundförmåga.

Fil: Bra översikt över ryska sjömålsrobotar

Gamla bekanta från ondare tider

Bloggen Brezjnev uppmärksammar fenomenet med ryska TIR-lastbilar återuppstått. För den som är lite yngre och inte känner till de sovjetiska TIR-lastbilarna som dök upp på alla möjliga platser i landet utom där de borde ha vistats, rekommenderas ett besök hos Sandarnegubben eller Hjak. Det finns all anledning att fundera över ryska TIR-lastbilar och liknande företeelser. Som förhoppningsvis bekant, berättade Säpo i sin årsrapport för 2013 att man identifierat att Ryssland genomför ”krigsförberedelser” mot Sverige, utan att specificera vad det handlade om. Man kan dock sluta sig till att detta i så fall innefattar en omfattande underrättelseverksamhet då kontraspionage hör till Säpos huvuduppgifter.

Härom kvällen länkade jag till Brezjnev inlägg på Twitter och fick inte oväntat respons av personer som i närtid observerat ryska TIR-lastbilar intill militära anläggningar. Nu finns det ju naturligtvis gott om anledningar till ryska lastbilar att färdas genom Sverige, men det är ju inte utan att man lyfter på ögonbrynen när man väljer att parkera precis utanför ett skyddsobjekt istället för det truckstop som ligger i närheten och som har de faciliteter som övriga lastbilschaufförer brukar vilja nyttja.

Nu är det dock inte bara TIR-lastbilarna som dykt upp igen, utan även flera andra företeelser som förknippas framförallt med det kalla krigets 80-tal och det här inlägget syftar till att mana till vaksamhet. Tyvärr kan man redan nu pricka av flera av de företeelser som illustreraras i den kända informationsfilmen ”Förebudet” från slutet av 80-talet, om än vissa i något mer modern tappning. Uppmaningen är därför att ser du som försvarsmaktsanställd något misstänkt, så anmäl det då hellre till ditt förbands säkerhetsavdelning (S2, G2, M2 eller A2) en gång för mycket än för lite. Allra helst också du som inte är försvarsmaktsanställd, vilket du kan göra genom att ringa växeln till närmaste förband och berätta vad det gäller så ska du bli kopplad till rätt handläggare.

Uppdatering på allmän begäran: Det som är intressant att rapportera är enligt de klassiska 7 S:en, det vill säga:
– Stund (när gjordes observationen)
– Ställe (plats för observationen)
– Styrka (hur många var de/det som observerades)
– Slag (vad observerades)
– Sysselsättning (vad gjorde de/det som observerades)
– Symbol (specifika kännetecken på det som observerades, t ex färg, signalement, kläder, bilnummer)
– Sagesman (vem är du och hur når man dig för att få kompletterande uppgifter)

Lite pang för pengarna?

Expressen fortsätter idag att täcka in den svenska incidentberedskap och Rysslands militära förehavanden över Östersjön, där man idag tar upp att den svenska jaktincidentberedskapen i normalfallet endast är beväpnad med automatkanon. Det är en stor skillnad mot grannländer som alltid bär jaktrobotar, i värsta fall bara korthållsrobotar. Detta bör inte vara några nyheter för den politiska nivån eftersom Försvarsmakten berättat detta åtskilliga gånger. För den i allmänheten som velat informera sig har uppgifterna funnits även på Försvarsmaktens sidor på nätet (t.ex. här). Det är sålunda inte något nytt, men definitivt en fråga värd att diskutera. Vilken ambitionsnivå och hur avskräckande ska den svenska incidentberedskapen vara? Vilka möjligheter till insats ska man ha mot kränkningar och för den delen också rogue aircraft liknande 11 septemberdåden? Här bör den politiska nivån snarast lämna ett entydigt och öppet svar. Att döma av reaktionerna nu, liksom i än högre grad efter ryska påsken har tydligen allmänheten haft helt andra förväntningar på sitt försvar än vad som uppvisats.

Foto: US DoD


Frågan om beväpnade flygplan och det alltmer oroande säkerhetspolitiska utvecklingen fick mig att reflektera kring ett pressmeddelande från amerikanska försvarsdepartementet om nattens flyganfall mot IS i Syrien. På bilden nedan syns verkan från 2 st 500 kg gps-styrda bomber fällda av en F-22 mot en byggnad. Bedömt har de varit temperade till inträngningsbrisad (dvs att brisera några millisekunder efter anslag mot taket) i syfte att nå verkan inne i målet. Den mindre carportliknande byggnaden bär spår efter sekundär verkan från den bomb som träffat i den större byggnadens närmaste hörn. Sannolikt skulle man ha löst denna uppgift med de större 1000 kg bomber som används på konventionella amerikanska stridsflygplan, men F-22 kan ej bära dessa i sitt interna bombutrymme.

Här finns utrymme för reflektion kring svensk förmåga med JAS 39. I dagsläget finns inga andra attackvapen mot markmål anskaffade till JAS 39 än 250 kg bomber av vilka man kan bära fyra st per flygplan om man är villig att offra sin egen jaktförmåga. Valet av 250 kg bomb gjordes då detta sågs som det bästa för close air support (direkt flygunderstöd av markförband) i internationella insatser då även risken för collateral damage (skada på tredje part/civila) av förklarliga skäl när verkansdelen är mindre.

Värt att reflektera över är därför vilka måltyper svenska flygplan med 250 kg bomber kan nå verkan mot givet den i sammanhanget rätt ringa verkan som uppnås med 500 kg bomb samt att man liksom här förutsätter inflygning över ett målområde som kan vara försvarat med kvalificerat luftvärn (normalt inte ett problem vid internationella insatser som exempelvis Afghanistan).

Sverige bör följa i Finlands och sedan igår även Polens fotspår och anskaffa flygburna kryssningsrobotar och allra helst också betydligt tyngre bomber än dagens ”kina-puffar”.

Med båda sidors uppmärksamhet


I kommentarerna till det förra inlägget i vilket jag beskrev att Sverige ligger placerat mitt i Europas största säkerhetspolitiska friktionsytor och att detta är en del av bakgrunden till den avsiktliga ryska kränkningen av svenskt luftrum i onsdags, fick jag ett tips om ett nyhetsinslag från amerikanska försvarsdepartementet. Det är ett reportage om en ledningsövning för nästa års NATO Response Force (NRF) och scenariot som övas påminner till del om det vi det senaste halvåret kunnat se utspelas i Ukraina. I övningen Noble Ledger, vilken just nu genomförs i Tyskland (ledningsdelen) och Norge (fysisk del), utgör dock södra Sverige det geografiska området för scenariot och som synes av bilden ovan håller fienden terrängen kring Kalmar, medan egna NATO-förband och allierade håller större delarna av södra Sverige (tyvärr är Gotland skymt i videon).


Som generalmajor Karlis Neretnieks (PA) så korrekt påpekar på Twitter är det ytterst sällsynt att man ägnar stora resurser på att öva ett osannolikt scenario. Vad man dock gör är att man utnyttjar rätt operationsområde, men att övningsscenariot kan skilja en aning. Exempelvis övar Sverige av naturliga skäl ofta diverse scenarier med Gotland som geografiskt nav för att den övade personalen ska vara bekant med området och kunna utnyttja detta vid framtida beslutsfattande.

Av detta skäl är det också intressant att se att övningens fysiska del utspelas i Sydnorge nära svenska gränsen. Här ska NRF öva på att slå tillbaka en invasion där ett större grannland anfallit ett vänligt sinnat grannland. Området är också ett intressant val då man övar tillförsel av förband över hav och att sedan lossa dessa och framrycka till operationsområdet. Själva övningsområdet ligger i anslutning till en av de stora förbindelselederna till Sverige, nämligen E 18 och även järnvägen mellan Oslo och Stockholm. Man kan därtill lätt tänka sig att fartygen i ett skarpt läge skulle kunna angöra Göteborg, Halmstad eller Malmö istället för Brevik och Fredrikstad.

Som flera gånger belysts på denna blogg och andra är Gotland och södra Sverige av mycket stor vikt för såväl Ryssland som NATO i händelse av ett krig eller en konflikt i Baltikum. Från Gotland dominerar man södra Östersjön med luftvärn och kustrobotar och Ryssland har därifrån möjligheten att för NATO omöjliggöra en förstärkningsoperation av Baltikum. Därav följer att Gotland och även vissa andra platser i Sverige är områden man måste behärska senast samtidigt som en operation inleds i Baltikum. Den svenska förvarningen i form av händelser i Baltikum kan därmed i bästa fall bli mycket kort, i värsta fall inte komma alls. För NATO:s del är man beroende av att Sverige (eller NATO) håller Gotland och därtill också helst upplåter luftrum och viss infrastruktur (t.ex. flygplatser och hamnar) i södra Sverige för att understödja operationer i Baltikum och södra Östersjön. Något som har kraftigt accentuerats i och med kriget i Ukraina och de tecken på destabilisering som kunnat skönjas i de baltisk-ryska relationerna. Som exempel kan nämnas boken Deception av brittiske säkerhetspolitiske journalisten Edward Lucas där denne tar upp NATOs krisplanering för Baltikum. Denna planering drogs igång efter den ryska övningen Zapad 2009, där anfall på Baltikum och Polen förövades liksom insättandet av kärnvapen mot bl.a. Warzawa. I Deception berättar Lucas att denna krisplanering innefattar just användandet av svenskt luftrum för att försvara Baltikum. Det är sannolikt inte för inte som NATO 2011 också tog fram ett nytt nordeuropeiskt övningsscenario (SKOLKAN) där det huvudsakliga operationsområdet utgörs av Sydsverige. I sammanhanget är det också värt att reflektera över den anmärkningsvärda luftlandsättningen av en bataljon tyska fallskärmsjägare på Gotland förra hösten.

Det svenska försvaret är därtill idag också helt beroende av utländskt militärt stöd i händelse av ett angrepp på Sverige, enskilt eller i samband med andra grannländer dras in i ett krig. ÖBs uttalande från nyåret 2013 är välkänt, att Sverige endast kan försvara sig i en vecka, på en enda plats mot ett begränsat väpnat angrepp OCH när insatsorganisation 2014 är intagen (i dagsläget prognosticerat till bortom 2020). Vem som ska skynda till vår hjälp är inte satt på pränt, men förhoppningen står till NATO och undertecknandet härom veckan av ett värdlandsavtal för att underlätta övningar och stöd är ett steg i rätt riktning när det gäller just möjligheterna att effektivt ta emot stöd. Fortfarande återstår dock de två väsentligaste komponenterna – att öva och planera för logistiken och inte minst att reda ut ledningsförhållandena. Vem ska för befälet över och leda en gemensam operation Sverige-NATO på svenskt territorium? Sverige eller NATO? Sverige har inte ledningsresurserna och heller ej kommunikationshjälpmedlen för detta. Att NATO skulle leda en insats i Sverige förefaller idag politiskt omöjligt. Ett sätt att lösa samordningssvårigheter är en geografisk uppdelning precis som jag tog upp i ett inlägg i somras om detta ämne, t.ex. att Sverige ansvarar för operationer norr om linjen X och NATO genomför och leder söder om X. Måhända är det också det vi ser på lägeskartan i filmklippet nedan? Att man klart och tydligt på flera kartor kan se just Sverige, är troligtvis inte en slump utan ett riktat budskap, precis som man från rysk sida våren 2013 tydligt visade flygbanorna för de företag som genomfördes under det som i Sverige benämns som ”den ryska påsken”.

Slutsats: Vi vet inte definitivt om det som övas är en förstärknings/försvarsoperation av Sverige och Baltikum som övas i Noble Ledger 2014, men denna övning i sig visar återigen på faktumet att Sverige idag är beläget mitt i det som är Europas nya stora säkerhetspolitiska friktionsyta. Östersjöområdet och Arktis. Detta förhållande måste svensk försvars- och säkerhetspolitik ta större hänsyn till än vad som nu är budgeterat och planerat för i nästa års försvarsbeslut.


Infomationsfolder från norska Forsvaret om Noble Ledger innehållande bl.a. kartor.

Europas nya friktionsyta

Att kränkningen i onsdags av svenskt luftrum är ett resultat av det nya säkerhetpolitiska läget i Europa, förklarar jag i en krönika i Expressen. Det är i vårt närområde de enda landgränserna finns mellan EU/NATO och Ryssland, vilket jag diskuterade djupare i ett inlägg härom veckan så se detta för ett utvecklat resonemang.

Jägarchefen gör en bra analys av läget och pågående övningsverksamhet i Östersjön och bedömer kränkningen som en del av en maktdemonstration i syfte att Sverige ska avhålla sig från ett NATO-medlemskap och att man avsiktligt gör detta i den politiska osäkerheten som råder i Sverige efter valet. Jag vill trycka på en sak i Jägarchefens resonemang och det är delen om Försvarsmaktens perspektivstudie från 2013, vilken förutspådde att Sverige kan utsättas för påtryckningar med militära maktmedel. Om det ser ut på det här sättet när så sker öppet, vad händer då i det fördolda, t.ex. under vattnet?

Jag vill vidare även tipsa om Skippers inlägg om händelsen samt gårdagens diskussion med Johan Wiktorin på Försvarshögskolan inom ramen för Folk och Försvars projekt #ungsäk. Samtalet är ca 30 minuter långt och det är värt tiden att lyssna till Johans resonemang om hur Ryssland genomför komplexa informationsoperationer som stöd för sin krigföring i Ukraina.

I valet och kvalet och Makten framför allt

Då jag idag kom ned till vårt lilla köpcentrum upptäckte jag att de politiska partierna verkligen kraftsamlade så här i elfte timmen. Det var stånd, flaggor och banderoller, godis och ballonger till barnen, kaffe och propaganda till de vuxna. Vissa partier lågmälda och sakliga, andra mera aktivt (m)ånglande, men sammantaget en ganska god bild av […]

Vad är krediten på ett guldkort i NATO?

Utvecklingen i Ukraina
Den säkerhetspolitiska utvecklingen fortsätter i en rasande takt och det tyvärr åt fel håll. I Ukraina har regeringsstyrkorna sedan Ryssland kraftigare inblandning i kriget för drygt två veckor sedan lidit mycket svåra förluster och retirerat ut ur större delar av Donbass-regionen. Det är svårt att tänka sig idag, men för bara tre veckor sedan var de pro-ryska styrkorna i princip inringade i Luhansk och Donetsk. Striderna har också blivit mycket kostsamma för Ryssland och flera ryska media granskar nu öppet de ryska förlusterna i Ukraina. Elitförbandet 76. luftlandsättningsdivisionen uppges ha förlorat ett helt kompani på en gång vid en strid, med upp till 140 döda enligt soldater i förbandet som varit i kontakt med ryska journalister (transkription av samtal med soldater). Den som kan sin krigsvetenskap, vet att skadeutfallet i regel är proportionerligt till dödstalen och sin tur proportionerligt till antalet stridande. 140 stupade skulle i så fall innebära flera tusen stridande ryska soldater. Som av en händelse genomförde det ryska strategiska transportflyget i västra militärområdet en evakuerings- och sjuktransportövning under tre dagar i början av förra veckan. Rysk stats-tv hade idag ett inslag om begravningen av en fallskärmsjägare från 98. luftlandsättningsdivisionen i Kostroma. På semestern hade han begett sig för att strida i Ukraina för en månad sedan och där stupat, enligt rysk tv. Som av en händelse tillhörde han samma regemente som det 10-tal fallskärmsjägare som tillfångatogs i östra Ukraina vid ungefär samma tidpunkt efter att ”ha kört vilse” enligt ryska myndigheter.

Efter de omfattande ukrainska förlusterna och den oväntade motoffensiven givet de pro-ryska styrkornas materiella och personella status, meddelade den ukrainske försvarsministern Valerij Geletey i måndags att de ukrainska styrkorna nu har retirerat ut ur Donbass och att all kraft nu måste fokuseras på att försvara övriga Ukraina. Vidare meddelades att Ryssland under de gångna dagarna hotat Ukraina med kärnvapen. Ett hot som är mycket svårt att verifiera, men som samtidigt skulle vara oerhört effektivt. Vem har råd att syna en motståndare som drar sig till att hota med taktiska kärnvapen? Skulle världens övriga kärnvapenländer initiera ett globalt kärnvapenkrig för att Ukraina blivit utsatt för ett antal mindre kärnvapenladdningar? Knappast.

Den ukrainska lärdomen för världens övriga mindre kärnvapenstater är tyvärr att aldrig ge upp de kärnvapen man har. De garantier om skydd som Ukraina erhöll mot att överlämna sina kärnvapen till Ryssland har idag visat sig värdelösa. Det visar också hur sårbar en stat är som inte har egna kärnvapen eller omfattas av en försvarsorganisation med kärnvapen.

Det återstår nu att se vilka möjligheter som finns att deeskalera situationen i östra Ukraina, där president Putin närmast slår knut på sig sig själv i ambitionen att förhandla fram en vapenvila och samtidigt försöka behålla masken att Ryssland inte alls är en part i kriget. För Rysslands del räcker det gott och väl med att situationen utvecklas till en frusen konflikt med ett permanentat vapenstillestånd. Detta skulle medge att hålla NATO utanför Ukraina, vilket har varit en av Rysslands övergripande målsättningar. Därtill har den lyckade motoffensiven inneburit att de pro-ryska områdena nu till stor del innefattar den för Ryssland kritiska vapenindustrin. Hur man ska säkra försörjningen till Krim är fortsatt ett problem, men kan kanske lösas vid förhandlingsbordet i utbyte mot vissa eftergifter. Den vapenvila som undertecknades i Minsk igår och som skulle träda i kraft under gårdagskvällen, har inte hållit på alla platser. Stalltipset är ändå att de östra delarna av Ukraina är att betrakta som ryska framöver, på samma sätt som Transnistrien, Abkhazien och Syd-Ossetien.

Intresseområden och kolvätefyndigheter i Arktis. Grafik från International Institute for Strategic Studies


Ringar på vattnet
Rysslands annektering av Krim och därefter kriget i Ukraina har av naturliga skäl skapat reaktioner i Europa och lett till en allmänt höjd beredskap i NATO och sanktioner från USA och EU gentemot Ryssland. Det kom därför inte som en överraskning att Ryssland under onsdagen meddelade att man nu kommer att genomföra en revision av sin säkerhetsdoktrin (jag har skrivit om den förra från 2010 här). I årets version kommer USA och NATO att uppgraderas till stora hot mot den globala freden och Ryssland. Likaså säger man i den nya doktrinen att kampen om energiresurser i framtiden kommer att forma de internationella relationerna, vilket kan komma att medföra väpnade konflikter längs Rysslands gränser. Den som har läst Rysslands tidigare säkerhetsdoktriner och doktrin för Arktis, och följt den ryska upprustningen under de senaste åren, vet att upprustningen i hög grad fokuseras mot just operationer i Arktis och Arktis pekas även direkt som fokusområde för den nya doktrinen. Majoriteten av rysk BNP härrör från gas- och oljeexport och under 2020-talet förväntas de nu kända ryska resurserna börja sina och därmed försvinner den ekonomiska basen för den ryska basen. Främst av denna anledning utgör Arktisområdet och dess hittills oexploaterade resurser ett mycket stort ryskt nationellt intresse, vilket 2008 föranledde Ryssland att anta en särskild doktrin för Arktis. I doktrinen stipuleras bland annat målsättningen att använda Arktisområdet som framtida resursbas för att lösa landets socioekonomiska problem. Arktisområdets gränsdefinitioner listas, liksom att de kan komma att förändras genom beslut i Ryssland samt internationella avtal.

I torsdags landade president Obama in i Estland. I sitt tal i Tallinn, vilket utan tvekan kan jämföras med president Kennedys berömda tal i Västberlin 1963 (Ich bin ein Berliner), utlovade Obama att USA alltid kommer att ställa upp till de baltiska staternas försvar och underströk därtill allvaret i NATO-stadgans artikel 5 om kollektivt självförsvar. Vidare hade Obama tidigare under dagen utlovat att USA kommer att basera stridsflygplan i Estland för att bl.a. delta i övningar i Norden och Baltikum. Detta är en för Ryssland högst oönskad händelseutveckling. Jag tror heller inte att detta är den sista förstärkningen NATO genomför i Baltikum. Ryssland ser av naturliga skäl NATO:s förstärkningar som opåkallade, och båda sidor talar om den andres agerande som brott mot avtalet från 1997 om relationerna mellan NATO och Ryssland. Det viktiga är egentligen inte vem som har rätt, utan att meningsskiljaktigerheter råder. Därmed riskerar ytterligare ett samarbetsavtal rörande förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder i Europa att fall.



Implikationer för Sveriges säkerhetspolitiska situation
För svensk del är ovanstående ytterligare nyheter av det dåliga slaget. I svenskt medvetande skulle Sverige efter murens och Sovjetunionens fall befinna sig i den lugnaste avkroken av världen. Nu är istället situationen den att Sverige ligger mitt emellan två av de säkerhetspolitiska tyngdpunkter som existerar mellan Ryssland och övriga nationer. Som påpekat i flera tidigare inlägg är Östersjön av mycket stor ekonomisk vikt då denna utgör transportled för en mycket stor del av Rysslands BNP. Mer bekymrande är att det säkerhetspolitiska läget nu och i framtiden innebär att Östersjöområdet kommer att utgöra den primära friktionsytan mellan EU/NATO och Ryssland. Endast i Östersjöområdet har NATO direkta landgränser till Ryssland och det senaste året har inneburit flera otrevliga kraftmätningar i och över Östersjön och med största sannolikhet även under ytan. För båda aktörer utgör svenskt territorium nyckelterräng, vilket placerar Sverige i ett mer bekymrande läge nu än under det Kalla Kriget då Centraleuropa var huvudskådeplatsen.

Den säkerhetspolitiska situationen i Europa sägs nu av det svenska politiska toppskiktet vara den allvarligaste sedan 1945. Tyvärr finns det inte mycket som tyder på att utvecklingen överhuvudtaget kommer att vända. Denna utveckling har föranlett flera av de svenska politiska partierna att tala om öka försvarsanslag (läs gärna valguiden som är länkade i spalten till höger). I själva verket är de föreslagna ökningarna knappt en puts i marginalen, vilket var något jag uttalade mig om i DN igår. De av Alliansen på DN Debatt i onsdags annonserade ökningarna, handlar om en förstärkning på knappt 0,8 % under perioden fram till 2018. Detta är alltså resultatet av sommarens upptrappning av kriget i Ukraina och det allvarligt försämrade säkerhetspolitiska läget i Europa med tonvikt på Ukraina och Östersjöområdet. För vidare diskussion i anslagsfrågan rekommenderas Försvar och Säkerhet, där Johan Wiktorin indexerar de senaste årens negativa säkerhetspolitiska utveckling mot de svenska försvarsanslagen. Det är ingen vacker syn.

Jag kan konstatera att där en brandslang skulle behövas för att kunna skydda hemmet mot omvärldens bränder så har politiken budgeterat för en blomspruta. Krona för krona. Sverige har dock enligt media fått ett guldkort av NATO som partner. Frågan är vilken kredit ett guldkort har. Uppväger krediten de 0,85 % av BNP som Sverige underskrider den rekommenderade försvarsanslagsnivån?


Övrigt:
Igår påbörjades en märklig händelseutveckling genom kidnappningen av den estniske säkerhetspolisen Eston Kohver vid en gränsstation nära den ryska gränsen, där såväl rökhandgranater och radiostörning uppges ha använts. Initialt lät detta som något som hade med organiserad brottslighet att göra, men som nu visat sig vara en FSB-operation då Ryssland i en kommuniké meddelat att man gripit en estnisk spion på ryskt territorium med pengar, vapen och radio. Bilden bekräftas av att FSB för tre år sedan pekade ut Kohver som en av de främsta underrättelseofficerarna som är aktiva i Pskovs oblast. Därmed kan detta bli en historia som riskerar att dra ut på tiden, där Ryssland nu medvetet provar gränser för hur man kan agera, inte minst efter president Obamas utfästelser till Baltikum.

President Putin har också enligt uppgift en ”personlig relation” till Estland, då hans far som genomförde sabotageuppdrag bakom de tyska linjerna i Estland förråddes av lokalbefolkningen (nämns i bl.a.”Ryska elitförband” samt denna artikel från Moscow Times).


DN

Ett krig i Europa (uppdaterat 31/8 06.10)

Larmet ska inte utlösas 
Situationen i östra Ukraina fortsätter sin nedåtgående spiral och de ryska maktansträngningarna har kraftigt intensifierats de senaste två veckorna, sedan ukrainska regeringsstyrkor sommaren haft stora framgångar. Ryssland med president Putin vid rodret har ansträng,att utnyttja det västerländska politiska systemet och kulturen på bästa sätt. EU, NATO och USA är kraftigt efter i beslutscykeln och begränsas av svårigheter att enas kring en handlingslinje samt att inte vilja acceptera situationen för vad den är. Den ryska desinformationen där man över tiden jobbar med dubbla budskap, fokuserar mot just dessa områden. Typiska exempel är de ständiga motstridiga budskapen från ryska politiker och makthavare, och inte minst hur man den senaste veckan väljer att trappa upp offensiven samtidigt som toppmötet i Minsk ska påbörjas? Det ska förefalla orimligt att ett land som kallar till toppmöte samtidigt väljer att trappa upp sitt militära maktutövande. Det är också på detta sätt vi ska se nattens utspel från Kreml. Ett utspel där president Putin uppmanade milisen i sydöstra Ukraina (i själva verket ryska styrkor) att öppna för ukrainska förband som inringats där att dra sig ur genom en ”humanitär korridor”. Utspelet var sannolikt också tajmat till att presenteras först efter president Obamas rätt intetsägande tal i går kväll. Återigen appellerar Putin till dem i väst som fortfarande vill greppa ett sista halmstrå, medan den faktiska händelseutvecklingen fortsatt kommer att gå en annan väg. Att skapa förvirring i beslutsprocessen är ett mycket effektivt verktyg.

Vad gäller de militära insatserna har man i Ryssland varit mycket noggrann med att inte utlösa den i väst efter invasionen av Krim höjda larmberedskapen för militära aktioner. När den västerländska kritiken blivit tillräckligt stark mot ryska truppsammandragningar längs den ukrainska gränsen, har man helt sonika dragit tillbaka de förband man förnekat funnits där och lite senare upprepat proceduren igen. På detta sätt har man framkallat något av en ”Peter och vargen”-effekt av den västliga retoriken. Under våren tillfördes därför östra Ukraina endast frivillig personal och utan tyngre materiel. Under början av sommaren fördes de första tre stridsvagnarna över gränsen, vilket visade att detta inte var tillräckligt för att utlösa några starkare reaktioner i väst, då det hette att rebellerna tagit över stridsvagnar från ukrainska förråd. Under sommaren fortsatte så tillförseln av tyngre materiel i allt större skala, men i så pass låg grad att det inte utlöste några kraftigare reaktioner i en västvärld som inte ville inse situationen. Ett mycket smart tillvägagångssätt som jag och Oscar Jonsson analyserat i tidigare inlägg under sommaren.

Det enda bakslaget har varit nedskjutningen av Malaysian Airways MH17, som innebar att fokus i för hög grad kom att vändas mot situationen i östra Ukraina. En fokus som annars låg på situationerna i Gaza, Syrien och Ebolautbrottet i västra Afrika. Här kunde ukrainska armén utnyttja situationen till att intensifiera sin offensiv och ta tillbaka stora landområden då det blev tillfälligt avbrott i de ryska förstärkningarna. Samtidigt lyckades den ryska propagandaapparaten till stor del diskreditera den information som pekade ut Ryssland som ansvarigt för nedskjutningen. Den ukrainska offensiven öppnade dock dörren för en möjlighet att spela ut kortet om en förestående humanitär katastrof i östra Ukraina, med möjligheten att ryska fredsbevarande styrkor skulle kunna avhjälpa detta. Förslaget vann dock inget stöd i FN:s Säkerhetsråd.

Konvoj 

Istället lanserade Ryssland en ”humanitär” hjälpkonvoj till östra Ukraina. Av förståeliga skäl motsatte sig Ukraina detta, men gick så småningom med på att släppa in hjälpen om denna lastades om till andra fordon innan gränspassage och eskorterades av Röda Korset. Inspektionen av de ryska lastbilarna visade att många var närmast tomma så när på några få mjölsäckar. Ryssland valde också att köra in konvojen i Ukraina utan bistånd av Röda Korset och på en helt annan plats än den som motvilligt godkänts av Ukraina. Här börjar egentligen det intressanta.

Efter att hjälpkonvojen korsat gränsen satte den kurs på industristaden Lugansk i östra Ukraina, vilken Ryssland utpekat som i stor nöd. I bl.a. Lugansk lastades lastbilarna återigen av utan internationell övervakning, men återvände inte direkt och definitivt inte tomma. Istället påbörjades en extraktion av delar av den för Rysslandkritiska ukrainska krigsindustrin. Under den tid som den ryska konvojen spenderade i östra Ukraina lastades maskineri, delar och produkter från bl.a. en fabrik i Donetsk som tillverkar radar- och telekrigssystem, en fabrik som tillverkar delar till några av de ryska kärnvapenrobotsystemen samt den fabrik som är den enda i f d Sovjetunionen som tillverkar turbinblad till flygmotorer och därtill andra kritiska komponenter till flygmotorer. Dessa industrier är arv från det gamla Sovjetunionen efter vars upplösning industrier kommit att ligga i olika länder, varvid Ryssland till stora delar varit tvunget att importera krigsmateriel till sin upprustning. Konstigt nog höll Ukraina igång exporten av krigsmateriel till Ryssland ända till juni då president Poroshenko beordrade att den skulle avbrytas. President Putin yttrade tidigare under våren att Ryssland inom ett år skulle ha ersatt bortfallet av krigsmaterielimport med egen produktionen. Ett uttalande som förkastades av internationella bedömare. Det var nog dock få som då gissade sig till att plundring skulle vara ett led i detta. Återigen var det en mycket skickligt genomförd operation, genomförd framför näsan på såväl den ukrainska regeringen som resten av världen. I veckor hade Ryssland berättat om denna hjälpkonvoj man vill genomföra till stöd för de nödlidande och hur de hemska ukrainarna försökte förhindra det. Ett snilledrag som innebar vinst för Ryssland på alla plan. Ukraina tvingades rätta sig efter den ryska viljan och man kunde därtill genomföra uthämtningen av krigsmateriel/industri. Inte omöjligt en av världens skickligast genomförda operationer, väl i klass med Glomar Explorer. Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov utlovade under början av veckan också att en ny ”hjälpkonvoj” snart ska skickas.

Satellitbild av ryska lastbilar ur hjälpkonvojen i anslutning till ukrainsk krigsmaterielfabrik
En andra front 
I helgen kom rapporter om stora ryska trupprörelser över gränsen in på ukrainskt territorium och för första gången tillfångatogs under förra veckan personal från ryska reguljära förband. Samtidigt upptäcktes också gravar i Ukraina för soldater från det ryska elitförbandet 76. luftlandsättningsdivisionen i Pskov (en gång i tiden tillmätt så stort värde att svensk beredskap justerades utefter var divisionschefen befann sig). Veckan innan hade också brittiska journalister rapporterat egna observationer om reguljära ryska mekaniserade förband som korsade gränsen in i Ukraina. Under början av denna vecka kom ytterligare rapporter om att stora förband korsat gränsen och att hårda strider stod längs kusten till Azovska sjön, varvid det blev uppenbart att Ryssland öppnat en ny front i kriget.
Denna andra front i söder längs Azovska sjön bedömer jag ha som mål att öppna en landkorridor från Ryssland till Krim. Krim är sedan annekteringen en rysk logistisk huvudvärk då området ej är självförsörjande på el, vatten och livsmedel. Även här har Ryssland offentliggjort en plan bl.a. byggandet av en bro över Kerch-sundet. Detta är dock ett projekt som beräknas ta minst 5 år. Tills dess är försörjningen av Krim mycket osäker och egentligen beroende av ukrainsk välvilja. Sålunda lär det stå högt upp på den ryska agendan att trygga Krims försörjning.


Ryska ekonomiska och industriella intressen i Ukraina
I förrgår kom uppgifter om att ett hemligt möte mellan USA och Ryssland hade hållits i Finland under sommaren för att diskutera en lösning på Ukraina-krisen (även bekräftat från finska myndigheter). Bland de krav som Ryssland lagt fram återfinns också just tryggandet av det ukrainsk-ryska försvarsindustrisamarbetet och försörjningstrygghet för Krim. Jag bedömer också dessa som två av de övergripande strategiska målen med de ryska operationerna i östra Ukraina, liksom att hålla Ukraina utanför NATO (återfinns indirekt i kraven som framfördes i Finland). Bidragande mål är även tryggande av rysk basering i sydvästlig operationsriktning, stärkande av nationell självkänsla och ett försvagande av EU. Troligast bedömer jag är att Ryssland nu fortsätter de militära operationerna längs med Azovska sjöns nordkust med tillägg av ytterligare viss geografisk massa som senare vid ett förhandlingsbord kan lämnas tillbaka medan man behåller en korridor, eventuellt i form av en frusen konflikt med ”ryska fredsbevarare” på marken. Farligast vore fortsatta operationer västerut för att upprätta Novorossija, men det folkliga stödet i Ukraina för något sådant är lågt, varvid det skulle binda stora ryska styrkor för att upprätthålla detta. Besvärande är dock att president Putin i natt talade i termer av Novorossija, vilket han inte gjort förut. För ukrainsk del är frågan när och om man ska utlysa allmän mobilisering. En sådan skulle drabba den redan mycket hårt ansträngda ukrainska ekonomin, vilket sannolikt bidragit till att ett sådant beslut aldrig fattats, trots många förespråkare.

Man ska vidare bära i åtanke att den ukrainska operationen i sig endast är en delmålsättning för Ryssland i ett längre perspektiv (Rekommenderar läsning av min inläggsserie Strategiska Realiteter 1-4 från 2012).

Oviljan att acceptera situationen
Putin har haft initiativet hela vägen sedan invasionen av Krim i början av mars och inte tappat det för ett ögonblick. Inte ens i samband med MH17. Man kan därtill konstatera att de västliga sanktionerna inte ger någon effekt. De hårdare sanktioner som effektuerades efter MH17 var man redan förberedd på i Ryssland och kunde snabbt tillämpa egna motsanktioner som vid första anblicken tedde sig som riktade mot den egna befolkningen. I själva verket har dessa matimportsanktioner visat sig effektiva i att splittra viljan i EU, då man i Ryssland helt korrekt analyserat att EU:s jordbrukspolitik, med en överproduktion som kräver avsättning i andra länder, är en av unionens stora svagheter. Sverige är visserligen inte direkt drabbat av sanktionerna, men kommer att drabbas indirekt när andra europeiska jordbruksvaror nu ska avsättas till låga priser inom unionen. Redan nu protesterar bönder i södra Europa mot de sanktioner mot Ryssland som orsakat motsanktioner, vilka i sin tur gör att böndernas inkomster är i fara. Den västerländska oviljan att tillämpa hårdare sanktioner bevisar återigen att det handelsutbyte som liberal säkerhetspolitik utpekat som krigsavhållande, snarast istället visat sig vara ett hinder för effektiva sanktioner mot en aktör som väljer att inte spela enligt den västerländska regelboken.

Statsminister Fredrik Reinfeldt hör till dem som fortsatt greppar efter det sista halmstrået genom att under eftermiddagen i radio säga att situationen nu är så nära krig man kan komma. För de flesta står det dock fullständigt klart att det nu utspelas ett krig mellan Ryssland och Ukraina och att förlusterna på bägge sidor är kraftigt stigande. ”Premiärministern” i ”Folkrepubliken Donetsk” meddelade idag att hans styrkor har stöd av 3000 ryska soldater. De ryska soldatmödrarna, en intresseorganisation skapad ur Tjetjenienkrigets fasor för ryska soldater, beräknar att Ryssland har ca 15 000 man insatta i Ukraina. Av dessa beräknar man att ca 400 nu har stupat, sårats eller saknas – bara ur de ryska förband som tagit från sydvästra Ryssland. De ryska militära operationerna i Ukraina har nu också tagit sig in i vissa ryska media, bl.a. tv-kanalen Dozdj (regn) som kartlagt ryska soldatgravar, samt tidningen Vedomosti som på ledarplats kräver svar om vilka militära operationer Ryssland just nu genomför i Ukraina.

Hemma i Sverige sker nu över tiden en viss tillnyktring bland svenska politiker som börjat förstå att Europaåterigen går en dyster framtid till mötes. Flera partier börjar nu tala om att återinföraen värnplikt, men att vidta den för stunden absolut viktigaste åtgärden – att omedelbart tillföra Försvarsmakten pengar för att öva, är det ingen som vågar sig på. Den enda ljuspunkten är regeringens beslut om att underteckna ett värdlandsavtal med NATO, men detta måste sedan tröskas igenom Riksdagen där bl.a. Vänsterpartiet lovat motsätta sig avtalet. Hade regeringen agerat tidigare, hade ett riksdagsbeslut redan kunnat vara färdigt innan valet, istället för att man nu ska riskera att Socialdemokraterna ska behöva göra upp frågan med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Vad vi än tycker om utvecklingen just nu bör det påminnas om att Försvarsmakten enligt försvarsbeslutet 2009 behöver upp till 6 månaders förvarning för att höja sin beredskap. Hade regeringen beslutat om höjd beredskap vid invasionen av Krim hade Försvarsmakten kunnat ha den intagen till på måndag. Man kan inte annat än beklaga att det var det systemet som beställdes, men så var det också billigare än reell förmåga. Frågan är dock vilken signal som ska vara tillräckligt kraftig för att föranleda en beredskapshöjning, men samtidigt tillräckligt ofarlig för att ge 6 månader tills operationer i svenskt närområde påbörjas?

Likaså bör man också ställa sig frågan hur en insatsorganisation beställd 2009 ur en numerär och grundorganisation för endast internationella insatser beställd 2004 och därtill inte fullt bemannad och utrustad förrän på 2020-talet (om finansiering tillförs), kan vara fortsatt operativt relevant i ett Europa som nu upplever ett mellanstatligt krig, där angriparen dessutom är ett av våra grannländer.

Som en påminnelse om vårt geografiska läge, vill jag påpeka att det från Stockholm är närmare till Kiev än till Bryssel.
Uppdatering 11.30: Det ryska justitiedepartementet har nu beslutat att organisationen för de ryska soldatmödrarna, ska listas som ”utländska agent”. Ett öde som de nu delar med i stort sett alla andra NGO:er och organisationer för mänskliga rättigheter i Ryssland. De ryska soldatmödrarna har en mycket stark ställning i Ryssland och är en kraft som Kreml hittills undvikit att stöta sig. Organisationen har sedan sin tillkomst 1989 slagits för de ryska soldaternas rättigheter och har blivit mest känd för sitt arbete under det första Tjetjenienkriget, samt kampen mot dedovsjtjina, den kraftiga penalismen inom de ryska väpnade styrkorna. Det torde vara uppenbart att dagens beslut har att göra med organisationens uttalanden angående de ryska styrkorna och operationerna i östra Ukraina.

 Läs mer om de ryska soldatmödrarna på Östgruppen blogg för mänskliga rättigheter i Ryssland

Uppdatering 13.00: Från presidentens råd för mänskliga rättigheter (i Ryssland) kommer uppgifter att vid en och samma händelse i mitten av augusti stupade 100 ryska soldater, sedan den kolonn man färdades i träffades av ukrainskt raketartilleri. Vi får se om Kreml framgent anser sig behöva ett råd för mänskliga rättigheter.



 Uppdatering 30/1 22.50: Till ny ”utrikesminister” för EU valdes idag Federica Mogherini, en vänsterpolitiker från Italien som säger sig tro på mer dialog med Ryssland. Italien har hittills varit ett av EU-länderna som varit minst positiv till sanktioner mot Ryssland. EU är nu ikväll också fortsatt oenigt till hur utökade sanktioner mot Ryssland ska se ut. Uppenbarligen fungerar söndra och härska lika utmärkt som alltid. 

Uppdatering 31/8 06.10: Peter Woodarski har idag en mycket bra ledare i DN där han konstaterar att det pågår ett krig i Europa och att detta måste ta större plats i valrörelsen. Jag Instämmer till fullo. Att det de facto pågår ett krig i Europa måste bli en större fråga i valrörelsen. Detta är inte ett snabbt övergående fenomen utan tyvärr bara början på ett nytt och oönskat skede i historien. Det måste värderas in att här är angriparen och det land som gör allt för att underblåsa konflikten ett av Sveriges grannländer, liksom att tyngdpunkten i framtiden kommer att utgöras av vårt omedelbara närområde, vare sig man avser Östersjön (kort sikt), eller Arktis (lång sikt). Vilket parti som är bäst skickat att hantera detta och förbereda Sverige för en sådan framtid, måste bli en central fråga för väljarna. 



En försvarspolitik fast i år 2004

Baltiska kedjan, 23 augusti 1989. 2 miljoner invånare i de av Sovjetunionen annekterade Estland, Lettland och Lituaen bildar en 600 km lång mänsklig kedja för att manifestera för frihet. En frihet man 2 år senare erhöll, men som nu riskerar att snart vara borta
Baltikum är det nya Berlin.

Så sammanfattar den brittiske journalisten och författaren Edward Lucas det nya säkerhetspolitiska läget i Europa i en artikel i Politico (mycket läsvärd). Lucas har helt rätt. I det nya Europa med dess växande spänningar mellan EU/USA på ena sidan och Ryssland på den andra finns endast ett område där EU och NATO har en direkt landgräns mot Ryssland och det är i Baltikum. Sålunda har även Östersjöns strategiska betydelse ökat flerfaldigt. Som Lucas påpekar måste nu Europa och USA nu inskärpa i Ryssland att Baltikum ej kommer att överges och att även lågintensiva ryska aktioner mot Baltikum kommer att betraktas som ett anfall mot NATO. Det finns en direkt parallell till detta i president Kennedys berömda tal i Berlin (Ich bin ein Berliner), som bidrog till den sovjetiska tron att en väpnad aktion mot Västberlin skulle utlösa ett kärnvapenkrig. Som tur var synades aldrig den handen.

Frågan är nämligen hur beredda länder i framförallt Sydeuropa är att ställa upp för Baltikum. Redan idag drabbar de ryska motsanktionerna det ständigt lika besvärliga europeiska jordbruket och i flera länder har bönder därför protesterat mot EU:s sanktioner mot Ryssland. I Tjeckien, Slovakien och Ungern har man från regeringshåll uttryckt ogillande mot EU:s sanktioner. Serbien, på väg mot EU, har meddelat att landet aldrig kommer att införa sanktioner mot vänlandet Ryssland. Bilden av ett EU splittrat i hur man ska behandla Ryssland är därmed tydlig, vilket är lika tacksamt för Putin som det är oroande för Baltikum.


På efterkälken

Den svenska försvarspolitiken har inte hängt med i den utveckling som skett i Europa sedan 2008 och Georgienkriget. Tecknen på det Rysslands politiska förändring och den massiva ryska upprustningen har varit många utan att några större åtgärder vidtagits. En av förklaringarna kom under SVT:s utfrågning av statsminister Fredrik Reinfeldt i torsdags kväll.

”Jag har att väga många saker hur Sverige ska förhålla sig till sina grannar. Jag har suttit med några av de 400 företag som finns på plats i Ryssland och som ju ser, eller hoppades i alla fall för en tid sedan på ett annat Ryssland, mer i kontakt med sin omvärld.”

Den bild som redovisats av av de militära underrättelseorganen, Totalförsvarets Forskningsinstitut med flera, har alltså statsministern inte brytt sig om utan istället hellre lyssnat till svenska företag som verkar i Ryssland och deras bild av situationen. Den bilden har uppenbarligen varit mycket mer positiv och därför tacksammare att ta till sig, vilket bidrar till att förklara varför så lite hänt i den moderata försvarspolitiken. Statsministern är därmed ytterligare ett exempel på vad som händer när man drabbas av konfirmationsbias. Bekymrande nog verkar insikten ändå inte ha infunnit sig att ”nu är det allvar”, eftersom de ”satsningar” på försvaret som regeringen har presenterat börjar falla ut i pengar först om 4 år för att kulminera 6 år senare då försvarsbudgeten ska ha ökat med 5,5 mdr kr i förhållande till nuvarande nivå. Det är alltså en åtgärd som inte ger den minsta effekt idag eller under kommande mandatperiod och därför lika lätt kan annulleras.

Se gärna hela den utfrågningen av statsministern i försvars- och säkerhetspolitik (1.14 – 1.19). Det är många märkliga svar. T ex verkar Reinfeldt vara den ende som inte trott att Putin inte skulle återinträda som president efter Medvedev.

En annan fråga som ställdes till statsministern, rörde det besked ÖB Sverker Göranson lämnade nyåret 2013 att Försvarsmakten vid intagen insatsorganisation 2014 endast kommer att kunna försvara en specifik del av landet i en vecka mot ett begränsat väpnat angrepp. Därefter måste utländsk militär hjälp ha nått Sverige. Det var ett besked som förvånade många när det levererades och som än idag väcker en hel del uppseende – hur kunde det bli så här? Tyvärr har väldigt få insett att detta ”en-veckasförsvar” inte är aktuellt idag utan först när insatsorganisationen verkligen intagits, där prognoserna idag talar om någonstans år 2020-2023 – om statsmakterna skjuter till det 70-tal miljarder kr som just nu saknas för detta. Med andra ord, mycket långt ifrån den ”satsning” som regeringen presenterat under våren som därtill är en utökad ambition jämfört med den insatsorganisation 2014 som beslutades av riksdagen 2009. Statsministern viftade bort frågan om en-veckasförsvaret med motfrågan ”försvar mot vad?”, varvid man kan fundera på varför vi överhuvudtaget har en försvarsmakt i Sverige.

Försvarsbeslutet 2004

Hur kunde det då bli så att Sverige först på 2020-talet ska kunna ha ett försvar mot ett begränsat väpnat angrepp? Svaret står att finna i försvarsbeslutet 2004, vilket ytterst var en produkt av regeringssamarbetet mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Efter valet 2002 vidtog ett omfattande kompromissarbete mellan dessa partier när Socialdemokraterna skulle säkra stöd för att kunna fortsätta regera i minoritet. Av de 121 punkter som förhandlades, avhandlade en försvaret där överenskommelsen var en bantning av försvarsbudgeten med 6 mdr kr årligen. Till slut blev det dock bara 3 mdr kr som kom att utgöra reduktionen i det följande försvarsbeslutet.

Försvarsmakten fick inför försvarsbeslutet i uppgift att redovisa konsekvenserna av fyra olika anslagsnivåer (+3, ±0, -3 och -6 mdr kr/årligen). Då den ekonomiska situationen efter försvarsbeslutet 2000 redan var mycket allvarlig skulle även +3 mdr kr innebära en omfattande reduktion av försvaret. I riktlinjerna ingick också en fullständig ominriktning av försvaret mot att huvudsakligen genomföra internationella insatser och till mindre del ha förmåga att hävda territoriell integritet (incidentberedskap med mera). Uppgiften att kunna försvara landet mot ett väpnat angrepp utgick då situationen ej ansågs kunna uppstå under det som brukar kallas ”överskådlig tid”.

Inför försvarsbeslutet redovisade Försvarsmakten i sitt budgetunderlag för 2005 konsekvenserna av de fyra olika finansieringsalternativen. Detta är av mycket stort intresse för dagens situation i försvaret, då dagens organisation är densamma som den som beslutades i försvarsbeslutet 2004 och följaktligen lider av de konsekvenser som då redovisades. Så här skrev Försvarsmakten avseende nivån -3 mdr kr:

”Samtliga planeringsalternativ bygger på förmåga att hävda den territoriella integriteten som är avvägd relativt det rådande omvärldsläget. I planeringsalternativ minus 3 är dock kapaciteten begränsad att verka i flera geografiska områden samtidigt. Denna begränsning finns i än högre utsträckning i planeringsalternativ minus 6.”

Vi ser alltså redan här i sammanfattningen att en konsekvens av den kraftigt minskade numerären var att redan den begränsade uppgiften att hävda territoriell integritet (jämför incidentberedskap) innebar att insatsorganisationen skulle ha svårt att verka på flera platser samtidigt.

Vidare kan man under den särskilda redovisningen för -3 mdr kr läsa följande om den nationella förmågan (min understrykning):

”Försvarsmakten skall upprätthålla och utveckla grundläggande kompetens för och förmåga till väpnad strid i samordnade operationer i prioriterade områden och miljöer, samt anpassa personell och materiell kvalitet i förbanden inom ramen för principerna för differentierad beredskap1. Detta ger Försvarsmakten förutsättningar att i händelse av ett försämrat omvärldsläge och efter successiva beslut av statsmakterna kunna utveckla den operativa förmågan att, med begränsningar i uthållighet, möta operationer av begränsad omfattning i ett område.”

Under avsnittet där man utvecklar förmågan att på 10 års sikt, d.v.s. bortom 2014, hantera ett väpnat angrepp mot Sverige finner man ytterligare förtydliganden:

”I planeringsalternativ minus 3 miljarder kronor avvecklas flera moderna förband, som mycket väl skulle kunna vara till nytta i framtiden.

…

Sammantaget medger resurserna möjlighet att verka i ett begränsat område, för att där uppnå förutsättningar att kunna nå gynnsamt avgörande.”

Här ser vi alltså svart på vitt att situationen med det en-veckasförsvar som omtalades av ÖB är just det försvar som Försvarsmakten redovisade som konsekvens för just det handlingsalternativ som sedermera beslutades av riksdagen. Vidare finns många av de allvarliga konsekvenser och oförmågor som det svenska försvaret dras med idag och som många politiker ställer sig oförstående till, redovisade med all önskvärd tydlighet.

Historien slutar dock inte där. Den försvarsmaktsorganisation som beslutades 2004 har sedan dess reducerats då t.ex. antalet artilleribataljoner, säkerhetsbataljoner och mekaniserade bataljoner har minskats. Likaså har den personella numerären inom flera förband minskats avsevärt. Finansminister Anders Borgs utspel i Almedalen 2007 medförde att försvarsbudgeten sedan kom att närma sig det som inför försvarsbeslutet 2004 benämndes alternativ -6 mdr kr, det vill säga den nivå som till och med Miljöpartiet slutligen sett som orealistisk. Under 2008 planerades därför ytterligare förbandsnedläggningar. Dessa kom dock att ställas in som ett resultat av Georgienkriget. Några ekonomiska tillskott för att kompensera för de uteblivna förbandsnedläggningarna gjordes dock inte. Däremot höjde regeringen ambitionen för försvaret rejält genom att beordra att samma organisation som beslutats i försvarsbeslutet 2004 med syfte att enbart genomföra internationella insatser, nu även skulle ha uppdraget att försvara Sverige.

Fast i år 2004

Det ovanstående visar var Sverige står idag avseende försvar. Tecknen har varit många på en allt mer instabil omvärldsutveckling i Europa och Sveriges absoluta omvärldsområde. Hittills har dock inte ett enda av de ”successiva beslut” som omnämns i Försvarsmaktens budgetunderlag för 2005, eller i propositionen för försvarsbeslutet 2004, fattats och som situationen just nu ser ut kan det första tas till våren för att påbörja en effekt från 2018. Med andra ord – fyra år efter att vi började bevittna ett nytt mellanstatligt krig i Europa.

Häromdagen fattade det danska Folketinget beslut om att Danmark ska delta i NATO:s robotförsvar. Visserligen bara med sensorer placerade på fartyg och inte som bas för robotar, men detta kommer ändå att kraftigt höja insatserna i Östersjöområdet. Ryssland har sedan länge varit tydligt med att man kommer att bemöta robotförsvaret med frambasering av Iskanderrobotar, vilket ytterligare talar för en basering av dessa i Kaliningrad. Baltikum är något av en militär munsbit för Ryssland och det är i ljuset av det vi ska se den ökade amerikanska närvaron där, ämnad att avskräcka från ett angrepp. Den ryska övningen Zapad (Väst) 2009 innebar ett scenario där man övade ett angrepp på Baltikum. Övningen fick NATO att återuppta sin försvarsplanering och att påbörja en krisplanering i händelse av ett ryskt angrepp på Baltikum. Sveriges roll i detta scenario är omfattande, framförallt till följd av Gotlands läge, men vad gäller södra Sverige, samt svenskt territorialvatten och luftrum. Enligt Edward Lucas ingår också bruk av det sistnämnda i NATO:s planering, varvid man utan tvivel kan sluta sig till att dessa områden också ingår i rysk planering för att just hindra NATO:s handlingsfrihet. Ur Deception (2012):

”NATO contingency plans now for the first time include the Baltic States, involving the use of Swedish airspace and Polish troops.”


Hösten 2013 hölls en ny Zapad-övning i Östersjöområdet och landytorna närmast Baltikum. I veckan publicerades en finsk rapport som bl.a. avslöjar att övningen i själva verket var flera gånger större än den låga numerär som föranmälts till OSSE. Att Ryssland tillmäter Östersjöområdet stort militärt intresse går inte att ta miste på. Om två veckor hålls NATO:s toppmöte i Wales, där en av huvudfrågorna kommer att vara just förstärkning av Baltikum och Polen och permanent basering av NATO-stridskrafter i dessa länder. Aktioner föder motreaktioner och vad det ryska svaret blir återstår att se.

Medan den säkerhetspolitiska dansens virvlar blir allt snabbare i vårt absoluta närområde, tvingas man dock tyvärr konstatera att svensk försvarspolitik fortsatt sitter fast i år 2004. Mycket lite pekar på att någon förändring står för dörren. Ett misstag som kan få allvarliga konsekvenser när den Europas säkerhetspolitiska brännpunkt numera är lokaliserad till vår bakgård – vare sig vi vill det eller inte. På Dagens Nyheters debattsida skriver jag därför idag tillsammans Johan Wiktorin och Niklas Wiklund (tidigare endast känd som Skipper) om behovet av att stärka den svenska försvarsförmågan på riktigt och hur detta kan åstadkommas.

För den som vill läsa mer om försvarsbeslutet 2004 och den svenska försvarsreformen som ledde till att det svenska försvaret var helt fokuserat på internationella insatser, skrev jag under våren en i uppsats på kandidatnivå vid Försvarshögskolan där jag identifierade drivkrafterna bakom den svenska försvarsreformen åren 1994-2004.


Hur ska Sverige hantera IS?

Igår när jag spenderade större delen av dagen bakom ratten, lyssnade jag bland annat till Studio Ett där Fredrik Malm (fp) och Désirée Pethrus (kd) debatterade svensk vapenexport till kurderna och ett svenskt deltagande i en intervention mot IS. Jag slogs återigen av hur lättvindigt folk ofta uppfattar att det ska gå att framgångsrikt genomföra en militär insats och få stopp på en stundande eller till och med pågående humanitär katastrof. Nu slipper jag dock själv skriva den analys som jag satt och eldade mig för eftersom det problemet har redan Morgonsur löst på ett sätt som jag helhjärtat kan instämma i, så läs gärna den analysen.

I mellanmjölkens förlovade land verkar koncensus än en gång vara att det som vi gör bäst är att stå utanför ett skeende, yttra fördömande ord och kräva att ”någon” ska göra ”någonting” åt problemet, trots att vi själv har vissa medel vi kan använda för påverkan. Gång på gång påpekar debattörerna att nu är det mycket bråttom eftersom en humanitär katastrof står för dörren, för att i nästa andetag ropa på en FN-resolution. En åtgärd som kommer att dra ut på tiden. Sveriges största partier verkar rörande överens om att det handlingskraftigaste alternativet som kan vidtas mot IS framfart är att skriva debattartiklar i frågan i svenska dagstidningar (Svenska Dagbladet respektive Expressen).

Parallellt med detta har SÄPO än en gång pekat på tillflödet av svenska medborgare till IS och andra ”al Qaida-inspirerade grupper”. Man omtalar där 80 bekräftade fall och att ca 20 redan dött. Detta är en statistik som jag anser inte håller och något som Johan Wiktorin redan tidigare i år berört. Med 20 döda av 80 (eller 100?) deltagande skulle förlustsiffrorna vara dubbelt så höga som under första världskriget, vilket förefaller helt orimligt om man betänker den typ av strid som genomförs. Här har man exempelvis i Storbritannien i dagarna redovisat motsvarande förlustsiffror (ca 20) bland brittiska medborgare som rest för att strida för IS. Skillnaden är dock att de brittiska säkerhetstjänsterna talar om 500 tillresta och inte 80. I Frankrike talade man redan i början av året om 20 stupade jämfört med 700 tillresta. De svenska siffrorna förefaller därför vara rejält i underkant och risken är att problemet är betydligt större än vad SÄPO redovisar. (Läs gärna Brix om att ändra lagen för att motverka krigsturism 1, 2)

Att strypa tillflödet av svenska medborgare till såväl IS som andra konflikthärdar runtom i världen, såsom exempelvis Somalia och Ukraina, bör göras till en politisk prioritet och torde vara något som samtliga partier kan ställa sig bakom. I dagsläget är det inte straffbart att strida för en annan nation, milis eller gerillagrupp. Däremot är det straffbart att i Sverige genomföra rekrytering av personer. Dock med mycket lågt straffvärde. Samtidigt bör möjligheten fortsatt finnas kvar för svenska medborgare att tjänstgöra i andra länders försvar, om detta sanktionerats av svenska staten såsom fallet exempelvis var under Vinterkriget. Personer med dubbelt medborgarskap kan även tvingas till värnplikt i sitt andra hemland, där Finland och Turkiet är två exempel.

I dagsläget bedömer jag att det finns mycket små möjligheter för Försvarsmakten att snabbt delta i en internationell insats i Irak. Samtidigt förefaller det också osannolikt att en sådan snabbt skulle kunna komma till stånd, såvida inte en inbjudan kommer från Iraks regering. I Sverige finns dock den politiska traditionen att internationella militära insatser ska grundas i ett FN-mandat. Oavsett om en insats skulle aktualiseras på inbjudan eller genom FN-mandat, kvarstår faktum att en sådan skulle kräva ett riksdagsbeslut. Att regeringen skulle inkalla riksdagen innan valet och riksmötets traditionella öppnande den 30 september är mycket otroligt. Därmed försvinner sannolikt även den moraliskt stärkande åtgärden att liksom USA och Storbritannien från flygplan genomföra fällning av humanitärt stöd till flyktingar.

Att ta steget från vackra ord till handling verkar vara lika svårt denna gång som så många gånger förut i Sverige. Innan man skriker för högt om aktion bör man dock läsa Morgonsur och ställa sig frågan om man är villig att betala priset för omfattande och långsiktigt engagemang. Sverige har just lyckats ta sig ur ett annat mycket långsiktigt engagemang i Afghanistan, där scenariot var liknande det nu aktuella och den politiska kämpaglöden till en början var mycket stark för att sedan falna med åren.

Mer om IS:

Frivilliga en styrka där staten abdikerat från ansvaret (uppdaterat 11/8 00.30)

Under eftermiddagen uppmärksammades jag på att det i Västerås skulle genomföras en akut insamling så att personer som deltar i arbetet med att bekämpa den stora skogsbranden i Västmanland ska kunna klara av helgen. Något som fick mig att baxna. Inte att goda människor ställer upp och samlar inte förnödenheter och materiel, utan att sådant överhuvudtaget ska behövas när det rör sig om de mest grundläggande artiklar för en insats vid samhällspåfrestning. Skogsbranden har nu rasat i 10 dagar och att den skulle fortsätta rasa över helgen lär ingen ha tvivlat på. Frågan man kan ställa sig är var tog det statliga ansvaret vägen? Var är krisberedskapen? Varför ska privatpersoner behöva samla in strumpor, kläder, mat, vatten, madrasser, strålkastare, whiteboard-tavlor med mera till de insatta som arbetar med skogsbranden så att de kan lösa sin uppgift? Hur kan detta överhuvudtaget tillåtas vara ett logistiskt problem?

(Har klippt bort listan om 34 specificerade artiklar punkter då bilden blev för lång)

I Sverige finns inte längre någon försörjningsberedskap. Reduktionen av denna började med regeringen Carlsson 1994 med ett krav på att Jordbruksverket skulle göra en permanent besparing på 200 mkr på beredskapslagren som ej ansågs lika nödvändiga längre efter Sveriges inträde i EU. Året efter följde man upp med ett sparkrav på ytterligare 100 mkr. Så fortsatte det tills beredskapslagren helt avvecklades i och med försvarsbeslutet 2000. Liksom det militära försvaret skulle det civila försvaret istället för att skydda Sverige inrikta sig på internationella insatser. Dock skulle det civila försvaret även kunna bistå samhället vid svåra påfrestningar.

Det skrämmande är att sedan 2002 då 1993 års beredskapsförordning upphävdes har ingen svensk myndighet ansvar för livsmedelsförsörjningen även om Livsmedelsverket sedan 2010 är samordningsansvarig myndighet. Läs gärna denna debattartikel av ordföranden i Civilförsvarsförbundet för att få en bild av hur det annars ser ut i samhället.

Nu är det dock inte tal om någon allvarligare kris som drabbat hela landet utan en omfattande skogsbrand där upp till 1000 människor hittills varit evakuerade och några hundra brandmän, personal från försvaret och frivilliga är sysselsatta med släckningsarbetet. Det är alltså som logistisk utmaning en oerhört mycket mindre påfrestning än en nationell kris eftersom livsmedelsförsörjningen i Sverige nu fortsatt fungerar som normalt. Likväl är tydligen insatsen helt beroende inte bara av frivilligt arbete, utan även av frivilliga donationer.

Ser man till förutsättningar i närområdet för att sköta försörjningen till den insatta personalen, så skulle den inte kunna vara bättre.

Livsmedel: ICA har sitt största lager i Sverige i Västerås, 30 km från Ramnäs. Med god ledning och ansvarstagande kan det alltså råda några som helst bekymmer att under den ringa påfrestning som branden trots allt utgör få fram förnödenheter så att de insatta ska kunna äta och dricka.

Övriga förnödenheter: Knappt 60 km från Ramnäs i Arboga ligger Försvarsmaktens centrallager. Filtar, sängkläder, strumpor, sovsäckar, batterier, vad helst man nu behöver finns att hämta ur detta lager – om man på statlig nivå vill agera.

Utöver de två ovan nämnda finns också Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som är efterträdaren till Räddningsverket. Med tanke på myndighetens uppdrag att bistå vid kriser och naturkatastrofer genom internationella insatser, vore det ju mycket märkligt om inte heller denna myndighet skulle kunna täcka de behov som finns i insatsen.

Försvarsmakten har vidare en logistikbataljon som sätts upp av Trängregementet i Skövde. Hittills har dock resurserna bara tagits i anspråk vad gäller att bistå med drivmedelstransporter i insatsen.



Nu lär inget hända denna helg, men insatsen pågår sannolikt även nästa vecka och helg, om än förhoppningsvis i betydligt mindre skala.

Att frivilliga ställer upp och lägger ner både tid, kraft och sina egna pengar för att hjälpa sina medmänniskor och samhället är en oerhörd styrka och något som vi i Sverige måste förvalta väl. Det visar också vilken styrka det är att ha frivilligorganisationer som Civilförsvarsförbundet och de frivilliga resursgrupper man sätter upp. Att den statliga logistiken och försörjningsberedskapen i händelse av kris ska bygga på donationer av privatpersoner kan dock inte kategoriseras som annat än ett fiasko.

De frivilliga som ställer upp och bistår i arbetet med och kring bekämpningen av skogsbranden är inte annat än hjältar och jag kan bara hoppas att de kommer att belönas därefter. Det finns däremot betydligt mindre trevliga ord att yttra om hur svenska myndigheter har hanterat det hela och framförallt förberett sig för situationer liknande den nuvarande.

Vart tog det statliga ansvaret vägen? Varför ska personal från statliga myndigheter och kommunal förvaltning, men även frivilliga insatta med att släcka Sveriges största skogsbrand i modern tid behöva vara beroende av privata donationer för sin grundläggande funktion?

Ett tack även till Filip Båverud som skrivit uppsats på kandidatnivå på Försvarshögskolan om svensk försörjningsberedskap. Ett ämne som är högst aktuellt.

Vill man bredda sina kunskaper om försörjningsberedskapen vid kris har det skrivits en hel del på Cornucopia (1, 2, 3)

Uppdatering 11/8 00.30: Under sena kvällen lade Länsstyrelsen i Västmanland ut en uppdatering på sin facebook-sida som återigen fick mig att gå i taket. Länsstyrelsen efterlyser där donationer av de mest grundläggande förnödenheter och utrustning.


Som påpekat ovan finns all den här utrustningen att tillgå i Försvarsmaktens centrallager mindre än 60 km från Ramnäs och lite över 60 km från Riddarhyttan ett nytt lager upprättats.

Det kan inte betecknas som annat än ett totalhaveri när en länsstyrelse ej själv mäktar med att få fram så basala förnödenheter som de som här listas. Har man ställt en förfrågan till MSB om att få del av MSB:s förråd för katastrofhjälp? Uppenbarligen inte. Har man ställt en förfrågan till Försvarets Materielverk som numera ansvarar för Försvarsmaktens förråd? Nej, det har man inte meddelar chefen för FMV enhet för förråd, service, verkstäder, Tomas Salzmann. FMV FSV har ändå haft jour hela helgen och Salzmann bekräftar att just den efterfrågade materielen finns att tillgå i Försvarsmaktens centrallager i Arboga.

Uppenbarligen har inte Länsstyrelsen kompetens nog att begära in stöd av andra myndigheter utan vänder sig istället till privatpersoner och företag för donationer. Därmed kan konstateras såväl brist på utbildning som samövning mellan myndigheter och övriga aktörer inom krisberedskapen. Lyssna gärna på Studio Ett från i torsdags och ta del av försvarsminister Karin Enströms synpunkter på krisberedskapen jämfört med programmet andre gäst med erfarenhet av svensk krisberedskap. Kan avslöja så mycket som att försvarsministern betecknar detta som en exceptionell händelse och söker av den anledningen förståelse för arbetet. Vän av ordning frågar sig naturligtvis om inte all krisberedskap syftar till att hantera just exceptionella händelser?

Fungerar det så här illa vid en så pass logistiskt enkel händelse som en stor skogsbrand – hur illa ska det då inte fungera vid en händelse med större samhällspåverkan eller om någon aktivt skapar påfrestningar på samhället? Det finns uppenbarligen väldigt mycket att lära på nytt vad gäller krisberedskap sedan det civila försvaret lades ner parallellt med det militära.

Se även Cornucopia i samma ämne

Ryska UD och svensk sekretess om kränkningar och incidentberedskap (uppdaterat 22.45)

Jag trodde väl aldrig att jag skulle säga att något som kom från det ryska utrikesdepartmentet angående det svenska försvaret var läsvärt, men så är faktiskt fallet denna gång. Detta pressmeddelande från ryska UD visar hur man där tolkar, eller i alla fall vill utnyttja, den sekretessen rörande vilka nationer som kränker svenskt luftrum.

 Ryska UD frågar sig varför Sverige vill undanhålla informationen från sin befolkning att amerikanska flygplan har kränkt landets luftrum och försöka ställa sig in hos USA. Att det amerikanska flygplanet försökt undkomma ryskt luftvärn avfärdar man som nonsens och framhåller att det är USA och NATO som eskalerar situationen i Östersjön. Ett område som enligt ryska UD fram tills nu varit ett område för fred och stabilitet.
Detta är ytterligare ett exempel på det negativa i att inte vara öppen med kränkningar av svenskt territorium och incidentberedskapens verksamhet. Det är en situation som exempelvis Finland inte behöver bekymra sig om eftersom man där i princip omedelbart skickar ut ett pressmeddelande med information om kränkningen och vilket land som ligger bakom. Här har nu det svenska hemlighetsmakeriet istället spelat Ryssland rakt i händerna.

 Dra ifrån förlåten vad avser kränkningar av svenskt luftrum och territorium så att vi slipper liknande situationer som denna igen. Allt i denna händelse har skadat svensk försvarsförmåga och säkerhetspolitik mer än vad det gjort om man från början kört med öppna kort.
Tack för tipset på Twitter. Tyvärr förlorat vem det var ifrån.


Uppdatering 22.45: Om man tyckte att det ovanstående var lite magstarkt så ska man absolut inte läsa denna artikel från rysk statsmedia (RIA Novosti) där finske Johan Bäckman, känd för sina många konstiga ställningstagande för Ryssland och Sovjetunionen, får breda ut sig med sina konspirationsteorier om den aktuella händelsen med den amerikanska kränkningen och läget i Ukraina. Bland annat får läsarna och lyssnarna veta att U 137 i själva verket var en iscensatt provokation för att Sverige och Finland skulle gå med i NATO. Några detaljer om hur Sverige och USA såg till att den sovjetiska ubåten hamnade på grund i Karlskrona skärgård ger dock Bäckman inte. Och ja, det är alltså detta som alltså presenteras som sanningen för den ryska befolkningen av ryska statsmedia.

Se även The XX Committee om kränkningen och ryska UD:s uttalande.

Försummade brister kommer surt igen (uppdatering 18.25)

Branden i norra Västmanland från luften igår kväll samtidigt som brandbekämpningsflygplan fyller på vatten. Foto och upphovsrätt Stefan Forsgren.


Här är det viktigt att skilja på sak. Att rikta kritik mot dem som just nu är insatta i att bekämpa branden och att rädda liv är helt fel. De gör allt de kan utifrån tillgängliga resurser. Däremot finns det all anledning att riktig skarp kritik mot de bristande resurser som finns att tillgå och besluten som lett till denna situation. Faktum kvarstår att de resurser som finns att tillgå idag för att hantera allvarliga påfrestningar på samhället är färre, och i vissa fall betydligt färre, än de var bara för några år sedan.

Sedan 90-talet har det civila försvaret successivt reducerats för att i försvarsbesluten 2000 och 2004 närmast helt avvecklas som statligt intresse, där vissa delar i bästa fall lever vidare som ansvar hos privata aktörer på statligt uppdrag. Jag skrev i tisdags på SVT Opinion om hur Försvarsmaktens förmåga att bistå med stöd till samhället i form av helikoptrar aktivt har minskats under det senaste decenniet, liksom hur avvecklingen av beredskapspolisen gör det svårare för polisen att mäkta med större händelser med längre förlopp. Det är frågor där även Allan Widman (fp) nu hakar på.

Samhällets krisberedskap är dock så mycket mer än bara helikoptrar och poliser. Grundläggande för att kunna hantera en katastrof eller påfrestning är att ha fungerande ledning och samband. Här har den svenska modellen ställts på allvarliga prov under skogsbranden, där ansvaret från början låg på kommunerna som berördes av branden, vilket gjorde det svårare att disponera och leda resurserna rätt. Slutligen övertog istället Länsstyrelsen ansvaret. Där finns det skäl att se tillbaka efter branden och se om detta skulle ha gjorts tidigare. Vittnesmål från boende i brandområdet är beklämmande vad avser den ofta motsägelsefulla information som spridits från ansvariga avseende den aktuella situationen och om man t.ex. ska evakuera eller inte. Det pekar på att mer övning hade varit av goda, men hur hinner man med något sådant när man redan under normalförhållandena är maxbelastad som t.ex fallet för polisen? Vi ska här också komma ihåg att branden i all sin tragedi ändå är en i jämförelse ganska begränsad händelse. För tillfället är det ca 1000 evakuerade och ett antal tusen till i evakueringsberedskap. Som tur är finns inget masskadeutfall eller andra komplicerande faktorer.

Högst beklämmande var dock att se nedanstående tweet på Twitter under morgonen.

Det är utmärkt att myndigheter använder sociala media som komplement för att nå så stor del av befolkningen som möjligt (även om det är mindre klokt att välja ett kontonamn som inte dyker upp om någon skriver ”länsstyrelsen Västmanland i Twitters sökfunktion för konton). Det är däremot högst beklämmande att återigen få se hur sköra myndigheternas samband är vid även förhållandevis små påfrestningar – därtill ”endast” orsakade av naturen och inte av någon med ont uppsåt. På förmiddagen orsakde ett blixtnedslag i Stockholm att många myndigheter står utan mobiltelefoni och att det är svårt att nå polis och räddningstjänst. Nu påeftermiddagen meddelade man också att man flyttar krisinformationen till en annan webbplats p.g.a. den höga belastningen på länsstyrelsens webbplats. I tisdags var webbplatsen överbelastad och man hänvisade istället till information på Facebook(!). Talande är också hur nu myndigheterna måste samverka med en uppsjö aktörer (Telia, Tele2, Skanova m.fl.) för att säkerställa en enda funktion såsom telefonin istället för att det tidigare fanns ett övergripande ansvar för såväl drift som nät.


Bild från Skymningsläge (@skymningslage)


Problemet blir också hur människor ska få del av samhällsviktig information och framförallt kunna ta del av den när det är skarpt läge och telefoni och bredband slutar fungera. Förr fanns sådan information som bilden nedan att tillgå i telefonkatalogen. Nu finns den inte längre där och det finns knappt en telefonkatalog. Finns då informationen att hitta på det allvetande internet? Prova själv att gå in på MSB hemsida och söka efter ”evakuering”.
Samma fenomen som råder inom telefonin återfinns även inom andra samhällskritiska funktioner i vårt alltmer datoriserade samhälle. Exemplen har genom åren varit alldeles för många när strömavbrott, bränder och liknande hos en underleverantör lett till att journalsystem, receptfunktion, bidrag etc. slutat fungera. Man kan ställa hur stora krav som helst på att en myndighet ska tillhandahålla en funktion, men när funktionen då är utlagd med servrar och underservrar hos en rad olika privata företag och dessutom i andra länder, blir systemet mycket sårbart. Inte bara för av naturen orsakade friktioner utan även sabotage och framförallt intrång. Det ska betonas att det inte är den tekniska utvecklingen det är fel på utan på hur nonchalant man från myndighetshåll hanterar redundansen. Ju fler kockar, desto sämre soppa, brukar det heta. Soppan kan naturligtvis bli ännu bättre, men det förutsätter övning och ju fler kockar desto mer övning krävs det när alla ska röra i grytan i rätt sekvens för att höja smaken.
Det finns dock positiva exempel. Ett är det nationella sambandssystemet RAKEL som används av en rad olika myndigheter. Vid stormen Gudrun var allt samband nere i dagar och ordonnanser hade svårt att ta sig fram längs vägarna i området. När Stormen Per senare drabbade Sverige hade RAKEL-systemet införts och sambandet fungerade nästan smärtfritt, medan ordinarie telesystem låg nere.

Statsminister Fredrik Reinfeldt ska nu vara på väg mot branden. Samtidigt meddelas att regeringen ska tillsätta en utredning om Sverige behöver brandflyg. Nu gäller det att genomföra damage control eftersom en valrörelse klassiskt påverkas mest av det som händer i inledningen och det som händer i sluttampen. I förrgår blev jag intervjuad av Aktuellt med anledning av min debattartikel hos SVT Opinion om att den svenska beredskapen för allvarliga katastrofer och samhällsstörningar så som skogsbränder och fartygskatastrofer är betydligt sämre idag än 2008 och än sämre jämfört med början av 90-talet. I studion fanns försvarsminister Karin Enström för att svara på motsvarande frågor (ca 13.45 in i klippet). Vad ministern naturligtvis inte nämnde var att ingen av de 30 moderna helikoptrar som hon omtalar för närvarande är planerad att ha släckförmåga eller förmåga att rädda nödställda vid en fartygskatastrof. Det lär ju inte för inte vara som statsministern i en intervju under förmiddagen när bristen på helikoptrar fördes på tal, hänvisade till att var och en kunde se vilken kapacitet flygplan har i jämförelse med helikoptrar. Det vill säga de flygplan som Sverige inte har, som inte kunnat användas förrän igår och som en inte har några andra användningsområden än just brandbekämpning. Normalt sett är ju annars regeringen starkt för att merutnyttja befintliga resurser, men när man själv medverkat till att reducera just den förmågan blir det naturligtvis svårt. Jag kan bara återigen konstatera att 2008 innan helikopter 4 avvecklades hade Försvarsmakten tillgång till över 20 helikoptrar med förmåga att ta 2000 liter vatten eller mer. Idag lyckas man sätta in tre och då efter att ha skramlat ihop besättningar. Ser man än längre tillbaka var beredskapen ännu bättre, vilket Skipper förtjänstfullt avhandlat i ett blogginlägg.

Försvarsmaktens helikopterburna brandsläckningsresurser 1999. Idag endast 3 helikoptrar tills dessa avvecklats. Bild från Skipper

Det finns all anledning att åter utreda samhällets krisberedskap, precis som nu föreslås, men det vore klädsamt om man denna gång, till skillnad från tidigare gånger, tog fasta på rekommendationerna trots att de kommer att innebära stora utgifter. DN diskuterar nu vad den stora skogsbranden kommer att kosta regeringen i valrörelsen. Det vore onekligen en ödets ironi om försvarspolitiken, som så många inklusive regeringen tidigare dömt ut som politiskt intressant fråga, skulle kosta Alliansens regeringsmakten.

Avslutningsvis vill jag återigen rikta ett stort tack och framförallt ett stort lycka till till alla som är insatta med bekämpa skogsbranden, varav många har fått avbryta sin semester. Vi ska även skänka en tanke till de evakuerade och de som faktiskt tyvärr blivit hemlösa. Av den anledningen är mycket värmande att läsa om alla frivilliga som erbjuder sina hem och resurser till det allmännas bästa.
Någon kanske funderar på hur ser det militära försvaret ser ut just nu om det civila försvaret och Försvarsmaktens möjligheter att stödja det civila samhället reducerats? Tyvärr inte bättre där. Läs gärna dagsfärskt inlägg och Försvar & Säkerhet


SMP, Barometern

Uppdatering 18.25: Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten bringar nu klarhet i läget avseende Försvarsmaktens nuvarande och framtida resurser för att stödja samhället med skogsbrandbekämpning. För närvarande finns 4 st helikopter 10 att tillgå i landet. Hkp 14 kommer att kunna använda samma brandtunna som hkp 10 när bärsystem för dessa är levererade och utprovade. För hkp 16 är nya bärsystem och vattensäckar enligt amerikansk modell beställda men ej levererade.

Avslutningsvis kan man inte låta bli att fundera över vad det är för stolpskott som ondgjort sig över att en hamburgerkedja erbjudit gratis mat till personal insatt i brandbekämpningen.

Felaktiga uppgifter och behovet av öppenhet


Igår uppdaterade jag mitt inläggom den ökade spänningen i Östersjön med ett resonemang kring kränkningarna av svenskt luftrum den 20 juni. Ett resonemang jag förde utifrån de uppgifter som fanns tillgängliga i media, myndigheter och från andra stater. Där framförde jag hypotesen att det skulle kunna röra sig om ett övningsanfall mot östra Gotland eftersom den redovisade flygprofilen var av sådan karaktär. DN följde idag upp med en artikel där mitt resonemang återges.
Utrikesminister Carl Bildt verkar nu ha tröttnat på spekulationerna kring kränkningarna den 20 juni och meddelar att flygplanen var polska och att det sannolikt rör sig om ett rent misstag. Utifrån att flygplanen var polska är det en bedömning jag delar.

Därmed kan man konstatera att mitt tidigare resonemang var felaktigt, och det är felaktigheter jag står för. Som ovan skrivet var det här gärna en fråga jag ville ha fel i eftersom det skulle betyda att även om spänningen i Östersjön är hög så är den inte så hög att man avsiktligt väljer att kränka vårt lands luftrum.

Det jag framförallt vill beklaga är att man inte redan från början kunde vara öppen med att kränkningarna ägt rum och vilken nation som låg bakom istället för att få en debatt kring bristande svensk försvarsförmåga. Carl Bildt skriver vidare att hans bekräftande av flygplanens nationalitet ”begränsar förhoppningsvis okunniga spekulationer”. Ja, det kan man bara instämma i och samtidigt konstatera att hade man varit öppen med nationaliteten redan från början hade det inte blivit några spekulationer alls. Med tanke på alla de olika turer som framkom i olika riktningar kring ryska påsken är det nu som bäddat för att människor kommer att fortsätta tvivla på att flygplanen verkligen var polska. Något man redan kan se resultatet av på Twitter.

Öppenhet är förtroendeskapande – särskilt i oroliga tider av det slag som föreligger i Europa just nu.