Kategoriarkiv: Försvarsberedningen

Tre omedelbara åtgärder

I SVT:s Rakt På igår utlovade Anders Borg ”substansiella uppskalning” av försvarsbudgeten på grund av den nya säkerhetspolitiska situation som vi vaknat upp i. En annan formulering som användes av Borg var ”inte obetydlig förstärkning”, vilket fick Twitter att konstatera att till och med Borg verkar hålla med om att tidigare påstådda höjningar av försvarsbudgeten var obetydliga.

Man kan också konstatera att det är förhållandevis enkelt för Anders Borg att utlova tillskott till försvarsbudgeten nu då mycket pekar på att det inte är han som kommer att få ta ansvar för detta till hösten. Istället kan det vara ett snyggt sätt att lägga över bevisbördan på Socialdemokraterna som eventuellt då blir tvungna att sänka en uttalad, men aldrig genomförd höjning och därmed ge Moderaterna det sista ordet.

Det lönar sig dock inte att vara konspiratorisk utan man bör koncentrera sig på att hantera det nu uppkomna säkerhetspolitiska läget där Sverige och svenskt försvar befinner sig i kraftig efterhand. Att verkställa en budget för Försvarsmakten med omedelbara miljardhöjningar är inte realistiskt och heller ej särskilt genomtänkt. Det finns många hål att stoppa pengarna, men det måste göras med eftertanke och på rätt sätt för att ge effekt och inte bara problem. Långräckviddigt luftvärn behövs exempelvis, men i vilken organisation ska detta stoppas in, hur ska logistiken skötas, materielunderhåll, vilka förband ska bemanna det och så vidare. Detta är dock endast att skrapa på ytan vad gäller komplexiteten vid anskaffning av nya förmågor.

Det finns dock en rad lösningar som snabbt kommer att ge effekt om och som Regeringen kan besluta om redan vid regeringsmötet nästa torsdag.

1. Ekonomiskt tillskott för övningar
På SvD:s debattsida idag skriver försvarsminister Karin Enström om hur framgångsrik den moderata försvarspolitiken är och uttrycker en ståndpunkt avseende utvecklingen i Försvarsmakten som jag har svårt att hålla med om. Det jag verkligen inte känner igen är läget avseende övningar, där 2014 kommer att bli ett mycket knapert år till följd av den trånga ekonomin. Värre än hösten 2013 som också innebar en rad inställda övningar. Den övning Enström framhåller i artikeln har inneburit en väsentlig bantning av det svenska bidraget jämfört med ursprunglig plan på grund av att Försvarsmakten helt enkelt inte har pengar nog för verksamheten. Ett exempel är att den svenska marina komponenten helt utgick ur övningen och att övrigt deltagande reducerades. Detta är något som även drabbar en rad andra övningar som varit planerade under året.

Åtgärd: Anslaget för internationella insatser (1.2) kommer även i år inte att belastas så hårt som det är budgeterat för, även om nu en begränsad insats i Mali ska genomföras. Normalt återlämnar Försvarsmakten miljardbelopp på detta konto. Här kan regeringen besluta om att överföra pengar till anslaget för övningsverksamhet (1.1). Vidare kan även pengar överföras till anslaget för vidmakthållande av materiel (1.4) i syfte att anskaffa reservdelar och ammunition istället för att Försvarsmakten nu när det börjar blåsa snålt ska förlita sig på den just-in-time-lösningen för sådan försörjning som redan nu i djupaste fredstid gör att flygplan står på backen och att fordon inte rullar.

2. Upphäv Regeringsbeslut 5 2013
När Försvarsmakten inlämnat sitt budgetunderlag förra året för den långsiktiga ekonomin fick man med vändande post regeringsbeslut 5, i vilket Försvarsmakten uppdrogs utreda hur man ska spara 500 miljoner kr per år i lönekostnader från och med år 2019. Detta har resulterat i att Försvarsmakten just nu är fullt sysselsatt med att ta fram försvarsmaktsorganisation 2018, vilket är en variant på insatsorganisation 2014, men med betydligt färre tjänster och en betydligt högre andel tidvis tjänstgörande personal. Det är omfattande personalreduktioner som blir resultat och detta får naturligtvis också negativa konsekvenser för Försvarsmaktens operativa förmåga. Ett resultat som är svårt att se vore önskvärt med tanke på dagens omvärldsutveckling.

Åtgärd: Upphäv RB 5 2013 och låt istället Försvarsmakten lägga sin planeringskraft på förslag 3.

3. Planering för beredskapskrediten
I och med antagandet av budgetpropositionen varje år bemyndigar Riksdagen Regeringen att använda 40 mdr kr ur Riksgälden som beredskapskredit i händelse av krig eller annan riksfara. Någon planering för hur denna ska användas på bästa sätt lär ej föreligga i och med att detta ju dessutom skulle innebära en utökning av Försvarsmaktens organisation i händelse av ett krisläge. Vid moderatstämman i höstas avslog också stämman en motion som syftade till att ge Försvarsmakten i uppdrag för att planera för något sådant. Det vore en betydligt vettigare användning av Försvarsmaktens planeringsresurser att planera för hur man bäst använder dessa medel när det kniper istället för att planera för en organisation som kommer att resultera i en lägre operativ förmåga. Likaså bör MSB ges i uppdrag för att planera och se över hur man bäst skyddar vårt idag mycket sårbana samhälle och dess försörjning.

Åtgärd: Uppdra åt Försvarsmakten och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap att planera för hur beredskapskrediten skall användas i händelse av en kris i närområdet, till exempel om Krimkrisen nu skulle sprida sig till Baltikum. Om något sådant skulle inträffa kommer det inte finnas tid att då börja planera.

Dessa tre förslag är alla sådana som Regeringen har möjlighet att fatta beslut om och som kommer att ge en stor effekt i hur väl rustat det svenska försvaret är möta en kris i närområdet.

Vad gäller de större satsningar som behövs för att inta insatsorganisation 2014 och förhoppningsvis utöka den så är det till att börja med en fråga för Försvarsberedningen som har att leverera sin rapport i maj. Att döma av rapporter i media och vad som presterats hittills så är det inte utan att processen börjar framstå som jämförbar med ”Ente Ting” där Enterna efter lång och noggrann diskussion kommer fram till hobbitarna inte är orcher. Allt medan ”omvärldsläget” runt om dem förvärras. Låt hoppas att man likt Ente Ting till slut också kan nå fram till en kraftsamling – om man nu bara kan enas i sin syn på omvärldsläget först.

Media: SvD, SVT, AB
Bloggar: Sjätte mannen, Cornucopia, 2

Emottagande av stöd

Bergrum i Bjugn, Norge. Ett av sex norska bergrumskomplex för förhandslagring av amerikansk materiel. Foto: US DOD

Ett ämne som jag flera gånger försökt belysa här på bloggen är svårigheterna med att effektivt och snabbt ta emot utländskt militärt stöd. Det är en fundamental del av dagens svenska försvar vilket alla, från politiker till Försvarsmakten, är överens om är helt beroende av ett snabbt utländskt ingripande i händelse av kris eller krig.

Det jag har försökt belysa är att det dock är betydligt svårare och mer tidskrävande att effektivt ta emot stöd än vad det är att lämna stöd. Man tenderar nämligen i diskussioner som solidaritetsdeklarationen att faktorera in att Sverige över tiden lämnar militärt stöd i form av internationella insatser till t ex Afghanistan. Hur svårt kan det alltså vara?

Det man då glömmer är att svenska förband i regel alltid (efter månader av förberedelser på hemmaplan) ansluter till en befintlig insats där det mesta av infrastrukturen redan finns på plats och att det handlar om att trygga stabiliteten i ett konfliktområde (oftast intern konflikt) som redan härjats under lång tid. Detta är en diametral motsats mot vad vi förväntar oss på hemmaplan, där vi talar om mycket snabba förlopp, vilket nu senast illustrerats av Krimkrisen. Föregångaren i form av Georgienkriget fick dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors att helt korrekt uttrycka att ”vi ser idag hur ett krig kan vara över på en vecka” (vän av ordning kan då visserligen fråga sig varför vi ska nöja oss med ett försvar där huvuddelen har beredskap understigande 3 månader och ingen del över 6 månader?).

När Turkiet för ett drygt år sedan begärde stöd av NATO med luftvärn för att skydda sig mot syriska kränkningar, tog det drygt 6 veckor innan det första luftvärnsförbandet hade nått grundläggande operativ status. Som jämförelse kunde USA förra veckan förstärka den baltiska incidentberedskapen mindre än en vecka efter att behov uppstått tack vare en förberedd infrastruktur för detta och att man hade delar av förbandet redan på plats i Siauliai, Litauen.

Den norska lösningen
Just nu pågår den stora norska övningen Cold Response i norra Norge. Övningen som i år omfattar 15 000 personer, hålls numera vartannat år och har bland annat som målsättning att öva NATO-länderna i logistiken att genomföra förstärkningsoperationer. ”Som av en händelse” hålls övningen återigen i just den terräng där Norge sedan decennier planerat att bromsa ett sovjetiskt angrepp, även om scenariot idag mer handlar om internationella fredsframtvingande insatser. Sverige deltar i år igen med såväl flygförband som markförband liksom man gjort varje gång sedan 2009. Förra gången deltog Sverige även med marina förband, men detta fick utgå i år. Sålunda kan man säga att Sverige är rätt väl övat i att förflytta förband till Norge och jacka in i multinationella förband under norsk operativ ledning och att operera i norsk terräng. Motsatsen har dock aldrig skett i Sverige, med undantag för ett norskt gästspel med artilleri i Skåne i somras.

Det intressanta i sammanhanget är dock de omfattande förberedelserna som man genom året vidtagit i Norge, vis av erfarenheterna från andra världskriget och de misslyckade brittiska och franska ansträngningarna att stötta Norge. Redan tidigt under det kalla kriget förbereddes bland annat norska flygbaser för att kunna inrymma flygplan från andra NATO-länder, framförallt USA. I början av 80-talet beslutades om några av de mest omfattande förberedelser, nämligen förhandslagringen av materiel och ammunition för en stridsgrupp ur Marinkåren om drygt 13 000 man och 150 stridsflygplan. I förhandslagringen skulle finnas fordon och annan materiel, samt ammunition och underhåll för 30 dygn. Innan en konflikt i Europa bröt ut skulle USA med en luftbro tillföra personalen och stridsflygplanen som då endast skulle behöva ta fram sin förberedda materiel ur förråden och lasta om den för transport till det område i Norge som skulle förstärkas. Av den anledningen färdigställdes sex stora bergrum i Trondheimstrakten för att inrymma materielen och underhållet.

Fortfarande idag är denna förhandslagring aktiv, även om en ansenlig del av materiel tagits ur förråden för användning i Irak och Afghanistan. Under årets upplaga av Cold Response deltar amerikanska marinkåren och man övar då konceptet med förstärkning av Norge. Personal har flugits in till Trondheimsområdet och materiel tagits ur förråden för insats uppe i trakterna av Bardufoss där övningen nu pågår för fullt.

Sverige då?
Fortfarande fem år efter att riksdagen antog den försvarspolitiska inriktningspropositionen som innefattade den svenska unilaterala inriktningspropositionen har inga egentliga förberedelser vidtagit för att möjliggöra ett snabbt och effetkivt utländskt militärt stöd till Sverige i händelse av kris eller krig.

Huvudorsaken är naturligtvis att ingen på politisk nivå kunnat peka ut VEM eller VILKA som ska stå för det militära stödet eller med VAD. Utan att veta detta är det så gott som omöjligt att genomföra en planering för hur ett stöd bäst ska användas.

Tills detta kan genomföras är och förblir det svenska militära försvaret en papperstiger även om nu insatsorganisation 2014 någon gång kan intas. Denna organisation är som bekant från ÖBs uttalande nämligen dimensionerad för att kunna försvara en begränsad del av landet, mot ett begränsat militärt angrepp i en vecka till utländsk hjälp anländer.

Eftersom Sverige än så länge är allianslöst går det inte som i Norge att förhandslagra någon materiel i Sverige. Det är också tveksamt om något land idag skulle vara intresserat av detta med tanke på de investeringar detta skulle kräva i form av extra uppsättningar av materiel. Bergrum för dylik lagring finns det dock gott om runtom i landet även om de i hög takt plomberas. Stöd måste alltså transporteras till Sverige och det är det svåraste och mest tidsödande. Vilket hamnområde har tillräcklig kapacitet och närliggande infrastruktur att ta emot den mängd tonnage som på kort ska ankomma, lastas av, rangeras och vidaretransporteras inom landet? Området måste därtill kunna försvaras mot eventuella angrepp. Här har Johan Wiktorin sedan tidigare föreslagit att man förbereder Halmstad som en logistikbas för tillkommande stöd med tanke på hamn, närliggande flygplats och väg- och järnvägsnät och inte minst att Sveriges enda luftvärnsförband finns i Halmstad.

Utländskt stöd med flyg då? Ja, inte heller detta är gjort i en handvändning, vilket kan illustreras av de långtgående amerikanska förberedelserna i Norge. Även om man snabbt kan flytta själva flygplanen är det en hel del tyngre materiel som bäst fraktas på annat sätt då det annars tar en stor mängd transportflygplan i anspråk. Därefter tillkommer tiden för att få själva förbandet operativt på plats. För den svenska Libyeninsatsen tog detta flera veckor som resultat av man inte hade haft tid att förbereda sig ordenligt för den typ av bas man hamnade på och friktioner i lednings- och sambandskedjan. I Sverige tillkommer de infrastrukturella problemen, vilket jag belyste i somras.

Det är som sagt mycket hög tid att konkreta förberedelser vidtas i Sverige för att ta emot militärt stöd. Jag kan inte låta bli att förvånas över att Sverige gång efter annan, år efter år, ska öva förstärkning av Norge, men att motsvarande aldrig kan genomföras i Sverige. Det här är ett problem den politiska nivån, framförallt försvarsberedningen, måste adressera.

Är Insatsorganisation 2014 fortsatt relevant?

Det var nog både en och annan som blev förvånad när ÖB i torsdags uttryckte att han var nöjd med insatsorganisation 2014 (IO 14) och att den väl motsvarar de operativa behoven. För allmänheten blev detta känt genom nyhetsrapporteringen på torsdagen, men Försvarsmaktens anställda kunde redan dagen innan läsa om detta på intranätet Emilia:

”Omvärlden är föränderlig och vi måste följa med i förändringarna. Försvarsmakten kommer inte att utökas, vi måste slå vakt om den Försvarsmakt vi har. Jag är övertygad om att den operativa förmågan vi nu bygger är helt rätt och det ska vi fortsätta med. Jag kommer också i mina dialoger med våra uppdragsgivare fortsätta att vara tydlig med vikten av att ha balans mellan uppgifter och resurser, det är mitt ansvar. Men alla vi har ett ansvar, vi måste själva göra vägval som innebär förändringar, sa ÖB.”

Jag är en av dem som blev mycket förvånade både över ÖBs uttalande ovan, men även över uttalandet att inga militära förband behöver vara fast placerade på Gotland.

Skälen till ÖBs ståndpunkt kan vara flera och kan heller inte fastställas. Några förklaringsmodeller som diskuterats de senaste dagarna har varit:

1. Vilka är de operativa behoven? Vem har fastställt dessa? Det är fullt möjligt att utifrån de uttryckta politiskt-strategiska målsättningarna tillgodoses de operativa behoven av IO 14. (Därmed skulle den vidare frågan i så fall bli, vilka är de politiskt-strategiska målsättningarna?)

2. ÖB ser sig inte ha manöverutrymmet att utrycka någon annan åsikt än den nu anförda då det ännu inte utryckts någon annan politisk vilja.

3. ÖB vill ha lugn och ro att nu äntligen fullfölja IO 14 som vid förra prognosen skulle kunna vara intagen 2023 och som Försvarsmakten i den senaste prognosen (budgetunderlag 2015) fastställde inte skulle kunna intas utan kraftigt höjda försvarsanslag.

4. ÖB ser inte att det är lönt att argumentera för mer än det han nu tror sig kunna få, nämligen de medel motsvarande ca 5 mdr kr/år som krävs för att kunna inta IO 14.

5. ÖB ser IO 14 som den bästa grunden att bygga vidare på.

6. Försvarsmaktens personal orkar inte med ytterligare en runda av organisationsförändringar, vilket bland annat kunnat skönjas i FM Vind (medarbetarundersökning).

Jag håller varken de ovanstående eller någon annan förklaring för helt otrolig. Till ÖBs uttalande bör också läggas inlägget av chefen för ledningsstaben på Försvarsmakten kommenterar.

Jag instämmer dock inte med ÖB i att den operativa förmåga som byggs med IO 14 är tillräcklig. Inte alls.

IO 14 process
För att bedöma IO 14 måste man dock backa bandet till försvarsbeslutet 2004. Där ändrades Försvarsmaktens huvuduppgifter fullständigt till att koncentreras på internationella insatser långt bortom svenskt territorium i syfte att där dämpa och förhindra uppblossande kriser och konflikter. Av den anledningen skapades en helt ny insatsorganisation (observera att här utgick begreppet krigsorganisation!) för Försvarsmakten. För att understödja den nya insatsorganisationen skapades också en ny grundorganisation och det är formeringen av denna som gjort att svensk militärgeografi ser ut som den gör idag. Vid formeringen var operativa hänsyn i nationellt försvar helt avgränsade. Ingen sådan uppgift fanns ju längre. Istället skulle det avgörande vara förbandens och orternas möjlighet att producera de internationella insatsförbanden där garnisonstänkande och stordrift premierades.  (Läs gärna FOI rapport om tröskelförmåga som bl a tar upp FB 04)

Från invigningen av Förvarsmaktens centrallager i Arboga september 2009. Foto: Försvarsmakten

Ett resultat av ovanstående ser vi nu i Försvarsmaktens centrallager i Arboga, placerat där för att bl a underlätta flygtransporter från Örebro och ut i världen. Ett annat i det faktum att allt svenskt artilleri idag är placerat i Boden, i fel landsände jämfört med var man ska lösa sina huvudsakliga uppgifter. En tredje konsekvens var att Gotland framgent skulle sakna fast militär närvaro. En fjärde konsekvens var att Flygvapnets krigsbassystem avvecklades och endast två basbataljoner behölls, men ominriktades på att kunna verka från hemmabas eller utländsk bas med stöd av där befintliga resurser. Just det sistnämnda exemplet kommer jag att använda för vidare resonemang kring IO 14 fortsatta operativa relevans.

Ytterligare neddragningar på försvaret var sedan planerade av regeringen av ekonomiska skäl. Debatten kring dessa nådde sin höjdpunkt under våren 2008 när ytterligare ca hälften av Försvarsmaktens förband stod inför nedläggningshot. Georgienkriget innebar dock ett bryskt uppvaknande ur denna drömvärld, men istället för ekonomiska tillskott blev resultatet att dåvarande organisation permanentades, men ominriktades i och med den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009. De tilldelade ekonomiska medlen tillät inte ett nytt försvarsbeslut och det blev till att försöka koka soppa på en spik.

Nu skulle Försvarsmaktens även kunna lösa vissa nationella försvarsuppgifter med sin organisation som kom att döpas om till insatsorganisation 2014. Därtill skulle även ett nytt personalförsörjningssystem intas där värnplikten skulle läggas vilande. Det nya systemet skulle istället bygga på anställda soldater i två olika anställningsformer med ett antal och kontraktsformer baserade på internationella insatser. Det stöd för produktionen av insatsorganisationen som tidigare funnits skulle nu också i hög grad ”rationaliseras bort”. Insatsförbanden skulle prioriteras hette det, men i själva verket var det ett sätt att spara in tjänster och prioriteringen av insatsförbanden blev egentligen att dessa utöver att vara insatsförband också skulle lösa sitt eget stöd och utbildning av sig själva och andra.

Det är alltjämt denna verklighet som existerar idag 9 mars 2014, drygt en vecka efter Rysslands ockupation av den ukrainska delrepubliken Krim.

Till ovanstående ska dock också läggas regeringens krav på att Försvarsmakten ska reducera sina lönekostnader inom IO 14 med 500 miljoner kr år 2019 jämfört med 2013. Detta har fått till följd att Försvarsmakten nu planerar för en ”organisation 2018” där antalet befattningar inom insatsorganisationen reduceras kraftigt gentemot det tidigare målet och heltidstjänstgörande byts mot tidvis tjänstgörande. Totalt minskar organisationen med 1550 tjänster. Att detta får operativa konsekvenser påpekar också Försvarsmakten i sina underlag till regeringen (bland annat i Försvarsmaktens budgetunderlag för 2015) framförallt till följd av att den minskade andelen kontinuerligt tjänstgörande personal påverkar beredskapen.

Därav följer också att man måste reflektera över ”vilken” version av insatsorganisation 2014 som ÖB finner vara operativt rätt? Är det den första eller den som byggs utifrån de begränsningar regeringsbeslut 5 medför?

Min ståndpunkt
Jag ställer mig mycket tveksam till den framtida operativa relevansen hos IO 14.

Militärgeografi: Geografiskt har IO 14 till följd av FB 04 flera av sina tyngdpunkter på helt fel ställen. Exempelvis finns inte längre några förband på Gotland. Ett område jag och många bedömare är överens om är ett nyckelområde för samtliga aktörer i vårt närområde. Här hävdar exempelvis regeringen att man ”lätt” kan tillföra militära förband till ön i den händelse det skulle behövas. Det är enligt mig att underskatta de logistiska svårigheterna för en sådan operation och att helt bortse ifrån att just ett sådant drag skulle kunna eskalera en säkerhetspolitisk krissituation jämfört med att förbanden finns utgångsgrupperade. (För en populärversion, läs gärna Johan Wiktorins ”Korridoren till Kaliningrad) Som jämförelse kan också sägas att om det nu är så lätt att förflytta förband till Gotland så borde detsamma gälla även för andra aktörer som därtill förfogar över större logistiska resurser än Sverige. Hösten 2009, samtidigt med den stora ryska övningen Zapad, genomförde Försvarsmakten en beredskapsövning där man koncentrerade tillgängliga förband till Gotland. Det visade sig inte alls vara lätt som man trott.

Ett annat exempel är lokaliseringen av samtliga artilleriförband till Boden, så långt man kan komma från de operationsområden som offentligt utpekats som Försvarsmaktens viktigaste, bl a Stockholm och Gotland. Samma förhållanden gäller även för luftvärnet och ingenjörstrupperna vilket gör övningar av sammansatta förband kostsamma. Ett tredje exempel är att hälften av flygvapnets stridsflyg utgångsgrupperat inom sensortäckning och bekämpningsräckvidd från den enda presumtiva motståndaren i närområdet. Det är troligtvis inte längre möjligt att flytta förbands fredstida lokalisering, men i så fall måste man vidta andra åtgärder för att möta de begränsningar detta medför.

Syfte: IO 14 är fortsatt en organisation dimensionerad och framtagen för internationella insatser oavsett om det gäller personalförsörjning, organisationens sammansättning eller numerär.

Organisatoriska begränsningar: Som illustration avseende IO 14 operativa relevans kan användas flygstridskrafterna. Att flygstridskrafterna är en av grundbultarna i svenskt försvar torde vara oomstritt, men IO 14 ramar blir kraftigt gränssättande för operativ verkan. Till att börja medger IO 14 endast två st basbataljoner som då ska hantera 4 st JAS 39-divisioner. Till skillnad från tidigare basbataljoner är de i IO 14 mycket klent bemannade i jämförelse med sina föregångare. Samtidigt ska de nu var för sig kunna hantera två divisioner istället för en eller en halv. Flygvapnet har traditionellt förlitat sig på att kunna skydda sig från bekämpning genom att sprida sig till flera baser och på varje bas inom större markområden. Kravet på detta utgick i och med FB 04 och målsättningen blir mycket svår att uppnå med IO 14, och än mer så med de än lägre personalramar som sätts upp med org 18. Alternativet till geografisk spridning är att höja skyddsnivån avsevärt på några lämpliga existerande baser utifrån trolig operationsriktning.

Robot 97 med spaningsradar. Ersättare behövs innan 2020, men är ej finansierad. Foto: Försvarsmakten

För att skydda flygbaserna, men även andra förband och infrastruktur från ett hot från luften är man beroende av luftvärn. Även detta är i IO 14 mycket begränsat i och med att det i första hand dimensionerades för internationella operationer. Det har till och med reducerats från 2004 till två bataljoner från tre. Att få dessa att räcka till att skydda både flygbaser, Stockholm och övriga områden som Försvarsmakten har att skydda. Sedan många har successiva försvarsberedningar utpekat att ett av de största militära hoten mot Sverige är insättande av fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar (nu även ballistiska robotar i och med införandet av Iskander i närområdet) med därpå följande krav på försvarsförmåga. En förmåga som Luftvärnet idag saknar med sina robot 97 Hawk och robot 70. Luftvärnet är nu dock planerat att genomföra en materielomsättning av både korträckviddigt luftvärn och införande av ett nytt långräckviddigt system. Frågan är om bägge dessa system ryms inom IO 14 ramar och vilka förmågor de erbjuder mot fjärrstridsmedel?

I media har Försvarsmakten angett Stockholm som huvudsaklig operationsriktning eftersom det är landets huvud. Att avdela markoperativa styrkor till Gotland skulle i så fall innebära en kraftsplittring som IO 14 inte mäktar med. Likväl återstår då ytterligare några operationsområden av mycket stor betydelse för Sverige. Ett exempel är Göteborgsområdet utan vars hamnar och varuflöden Sverige snabbt stannar. IO 14 får ytterst svårt att hantera en situation med ”strategisk pant”, det vill säga att nå avsedd verkan genom att ta ett område i besittning och byta det mot ett annat eller ett önskat handlande. Avdelas styrkor ur IO 14 till Gotland är de sedan fast där och kan ej användas för försvar av huvudstaden. En angripare har mycket goda möjligheter till att genom vilseledning mot ett område nå framgång på annan plats då resurserna ej räcker till samtliga platser och ej heller i ett efterhandsläge.


Beredskap: Hela Försvarsmakten är dock drabbad av friktionerna inom den nya personalförsörjningen innebärande att man även om pengarna fanns inte kan öva hela förbanden och insatsorganisationen innan organisationen någon gång långt bort i framtiden är fullständigt personaluppfylld. De personalrader som ej är fyllda med kontinuerligt och tidvis tjänstgörande soldater och sjömän är tills vidare fyllda med värnpliktig personal. Antingen personer som gjort värnplikten innan 2010 eller personer som valt att avsluta sin anställning som soldat eller sjöman och därför sorterar under pliktlagen. Något inkallande för övning kan här ej ske innan regeringen beslutar att höja beredskapen.


Väljer man nu att höja den svenska beredskapen är IO 14 visserligen ett fall framåt jämfört med FB 04, men målsättningen är fortsatt låg: ”inget förband ska ha lägre beredskap än sex månader. Händelseförloppet i Ukraina förstärker reformens mål om att förbanden ska vara användbara redan från början då ingen kan förutse händelser flera år i förväg”.

Den berättigade frågan är om man ens kan förutse vad som ligger 6 månader bort? Misstänker man till exempel att Ryssland kommer att agera i Baltikum likt man gjort på Krim i september gäller det alltså att beordra beredskapshöjning för dessa förband redan idag. Att någon skulle fatta ett sådant beslut faller på sin egen orimlighet.

Frågan blir därmed hur IO 14 kan vara operativt tillräcklig om det finns en kvalificerad motståndare, vilket är det Försvarsmakten ska vara dimensionerad att möta. Även om man skulle väga in ett stöd av NATO, är frågan motiverad.

IO 14 och framtiden
Förvisso finns det de som menar på att IO 14 är en god språngbräda för framtiden. Här krävs det dock att man vägen in två faktorer. Den första är att IO 14 inte är en utbildningsorganisation, vilket redan idag skapar stora problem när antalet nya soldater som ska utbildas överstiger det antal organisationen klarar av (FM BU 15). Något som kommer att bli än värre i org 18. Väljer man att bortse från detta faktum återstår ändå frågan huruvida IO 14 utgör en tillräckligt bra språngbräda att utgå ifrån för en ny organisation. Hur långt ska man gå innan man tar beslutet att den väg man anträtt inte leder mot målet? Här ligger erfarenheterna från tidigare 20 års försvarsbeslut i ryggsäcken då inget av dessa till fullo hann implementeras. Önskan att därmed hålla fast vid anträdd vägen därmed omedvetet bli större. Skillnaden är att organisationsförändringarna då gjordes mot tron på en säkrare omvärldssituation. Idag föreställer vi oss det motsatta.

Jag befarar att ÖB med sitt uttalande riskerar att låsa positionerna för framtiden. Hur ska man kunna motivera ett framtida ökat anslag eller ökad organisation om man redan idag meddelar att organisationen är relevant trots en radikalt förändrad säkerhetspolitisk situation? Vilken omvärldsutveckling skulle i så fall motivera en förändring? Det är svårt att teckna ett värre scenario än det nuvarande utan att det redan skulle vara för sent för åtgärder att få verkan.

Jag instämmer med dem som utmålat Krimkrisen som ett paradigmskifte gällande vår säkerhetspolitiska situation, vilket i så fall måste få följder även inom vår försvarspolitik. Det kan omöjligen vara så att när den dimensionerande aktören i vårt närområde inte visat sig vara den följsamma och rationella aktör som svensk säkerhetspolitik intecknat så ska försvarspolitiska inriktningar från en betydligt gynnsammare världsutveckling ligga fast – det vill säga det som resulterade i insatsorganisation 2014. För mig står det klart att Försvarsmakten i framtiden behöver en väsentligt högre tröskelförmåga än den som innehas idag och vad som ursprungligen planerats. Den första åtgärden som bör vidtas omedelbart är att regeringen tillskjuter medel så att Försvarsmakten kan genomföra de övningar av nationellt försvar som planerats för 2014, men reducerats till följd av den ekonomiska situationen.

Härnäst har vi att invänta att Försvarsberedningen kommer med sin rapport den 15 maj och se om även denna bedömer IO 14 som innehållande tillräcklig operativ verkan.

Jag vill ge en eloge till chefen för ledningsstaben generallöjtnant Jan Salestrand som var snabb med att kommentera IO 14-frågan på Försvarsmaktens blogg och att han påpekar det faktum att IO 14 med de ekonomiska ramar som fortsatt gäller ej kan intas, men att en större insatsorganisation är välkommen om den finansieras.

Bloggar: Försvarsmakten kommenterar, Skipper, Allan Widman, Staffan Danielsson, Peter Hammarberg

Försvara Gotland, med vad om alls?

Krisen i Ukraina har satt fart på den svenska försvarsdebatten där helt plötsligt alla vill vara med. De flesta talar om höjda försvarsanslag och många om nya mål och uppgifter för FM, men få vill konkretisera sig i termer av anslagsnivåer, förbandtyper eller förmågor. Gott så. Det är nog bäst att invänta försvarsberedningen och sen […]

Gästinlägg: Försvarsmakten behöver en långsiktigt stabil inriktning

Den senaste veckans utveckling i Ukraina visar åter hur snabbt säkerhetsläget i vår omvärld kan förändras. Tidigare händelser såsom Berlin murens fall 1989 och därefter Sovjet imperiets söndervittring, 11 september 2001, Georgien 2008, ”Arabiska våren” för några år sedan med kollapsen i bla Egypten, Libyen och Syrien är tydliga historiska exempel på detta. Därutöver är det viktigt att komma ihåg att det var få eller inga politiker/beslutsfattare, i Sverige eller utomlands, som kunde spå omfattningen eller med vilken snabbhet som ovan redovisade händelser skulle utvecklas.

Under de senaste dagarna har uttryck såsom ”En ny säkerhetsmiljö i Europa” och ”Gör om försvarsberedningens säkerhetspolitiska analys från juni 2013” förts fram av ledande politiker med koppling till försvarsfrågor.

Det är bra att intensiteten i försvarsdebatten tilltar inför ett nytt försvarsbeslut som skall fattas av riksdagen våren 2015. Det är också bra att försvarsberedningen fått mer tid, fram till den 15 maj, att inkomma med en bred parlamentarisk analys och rekommendation till regering o riksdag.

Varken försvarsfrågan eller andra viktiga politiska frågor förtjänar att hanteras som ”särintressen” utan de måste ses utifrån en samhällspolitisk helhet. Analys och debatt behöver hanteras i en parlamentarisk process för att skapa bästa möjliga förankring och beslutsunderlag.

Försvarsförmåga tar tid att utveckla. Erfarenhetsmässigt tar det drygt 10 år från beslut till dess att man får operativ effekt. Det är personal, organisation, teknik, underhåll mm som skall sättas samman till fungerande system. Några exempel; 1982 fattade riksdagen beslut om att utveckla och anskaffa JAS 39-systemet och 1996 var den första divisionen operativ. Våra VISBY-korvetter beslutades att utveckla och anskaffa under 90-talet och den första sjösattes i början av 2000-talet. Därefter fortsatte konstruktion och provtursverksamhet i ytterligare ca 10 år innan detta fartyg bedömdes operativt klart. Det nya personalförsörjningssystemet är ytterligare ett exempel. Detta beslutades gälla från juli 2010 och bedöms vara helt implementerat först 2023.

Låt nu försvarsdebatten föras prestigelöst utifrån den verklighet som präglar vårt närområde. Det är också viktigt att komma ihåg vad våra politiker redovisat under veckan och förhoppningsvis blir inte debatten denna gång en ”dagslända” efter att Ukraina krisen ebbat ut.

Hösten 2012 redovisade Kungliga krigsvetenskapsakademin rapporten ”Kan vi försvara oss” och i förordet kunde man läsa bla följande viktiga budskap;
”Försvarspolitikens närmaste uppgift är att forma grunden för ett försvar som möjliggör att vi praktiskt och tekniskt over tiden behåller en förmåga – låt vara med varierande styrka och beredskap – som förmår att ge oss en trovärdig möjlighet att möta over tiden säkerhetspolitiskt skiftande krav.”

Försvarsmakten och dess personal har under den senaste 15 års perioden genomgått mycket omfattande förändringar med både positiva men också flera negativa operativa konsekvenser som följd . Försvarsbeslutet 2015 behöver ge Försvarsmakten en långsiktigt tydlig och stabil inriktning där uppgifter och resurser står i en trovärdig balans.

Generalmajor Berndt Grundevik

Ny säkerhetsmiljö bör leda till större omtag

Ännu en händelserik dag under Krimkrisen går mot sitt slut. Man kan konstatera att det fortsatt är eftertankens kranka blekhet som råder i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.

Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren tweetade i söndags att imorgon vaknar Europa upp till en ny säkerhetsmiljö.


Detta kan vi alla skriva under på. Jag uttryckte redan i lördags morse när det blev känt att ryska soldater börjat säkra områden på Krim utanför sina baser att det här bör betyda att försvarsberedningens rapport om en månad skjuts upp. Idag kom så också beskedet att så blir fallet. Nytt datum för rapporten är 15 maj.

Enligt min mening är det dock inte nog att senarelägga rapporten. Det är precis som Widegren skriver en ny säkerhetsmiljö och det är vi inte ensamma om att tycka. Folkpartiledaren Jan Björklund vill se ett doktrinskifte i svensk säkerhetspolitik. Statsminister Fredrik Reinfeldt har nu vikit från sin tidigare linje med stängd plånbok och talar även han om ökade satsningar på försvaret.

Reinfeldt har sedan söndagens olyckliga uttalande intagit en mer modererad hållning, närmare sin utrikesministers. Det är dock att beteckna som inget annat än förödande att TV4 fått tag i anteckningar från måndagens EU-möte i Bryssel där Carl Bildt uttrycker att ”det är viktigt att inte spela med Ryssland i frågor som minoritets-frågan”, vilket är precis vad statsministern kan sägas ha gjort med sitt uttalande i söndags. Vidare uttrycker Bildt att han ser Krimkrisen som den värsta situationen vi sett i Europa sedan Pragvåren 1968, vilket därmed också talar för att det är en fullständigt ny säkerhetsmiljö och verklighet vi klivit in i lördagen den 1 mars. Intrycket förstärks onekligen av att 12 h efter att president Putin enligt ryska uppgifter återkallat förbanden i den stora ryska beredskapsövningen till sina baser, så genomförs en testskjutning med en interkontinental ballistik kärnvapenrobot (dock utan skarp laddning).

I Dagens Industri har socialdemokraternas försvarspolitiske talesman Peter Hultqvist idag en debattartikel där han konstaterar att Försvarsberedningens säkerhetspolitiska analys från förra året måste göras om. Det är en åsikt som jag också framförde i min debattartikel i SvD.

Jag tror som sagt att få inte håller med om att det nu är en helt ny säkerhetsmiljö i Europa. Vi har sannolikt just upplevt en vändpunkt i historien. Jag ifrågasätter då starkt om inte hela försvarsberedningens arbete bör tas om. Varför? Är det nu så att vi har en helt ny säkerhetsmiljö, som ingen politiker förutsett och därför inte fattat något beslut för att kunna hantera, så kan omöjligen Försvarsmaktens insatsorganisation 2014 som beslutades av riksdagen då inriktningspropositionen 2009 antogs, vara fortsatt giltig. Den organisationen togs helt enkelt fram för ett helt annat läge.

Därmed faller även regeringens anvisningar till Försvarsberedningen där huvudramen utgörs av följande sats:

”Med utgångspunkt i Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport, Vägval i en globaliserad värld (Ds 2013: 33), ska Försvarsberedningen analysera det svenska försvaret och lämna förslag för perioden efter 2015. Förslagen ska fullfölja den inriktning för försvaret som lades fast av riksdagen 2009.”

Slutsatsen måste därmed bli att Försvarsberedningens arbete måste tas om och nya anvisningar måste ges ut. Inte ens om IO14 nu kan intas till fullo kommer den organisationen att vara tillräcklig för att möta detta nya läge. Jag påminner åter om konstaterandet i försvarsbeslutet 2004. Dessa förutsättningar har ej förändrats.

Avseende de samtalsanteckningar som TV4 fått tag på kan det inte annat än konstateras som förödande inte bara för regeringen och Sverige utan även för EU. Här har nu Ryssland och andra aktörer fått ta del av förstahandsuppgifter inifrån ett möte som ska bestämma hur EU ska agera diplomatiskt i den pågående Krimkrisen. Uppgifter som därmed torde vara klassade som minst hemliga, om inte kvalificerat hemliga.

Dags att höja tröskeln – del 2 Meteor (uppdaterat 1/3 10.35)

I gårdagens inledande inlägg om att skapa tröskelförmåga lovade jag att del 1 skulle avhandla förmågan att neka en motståndare det luftherravälde denne behöver för att genomföra operationer såväl i luften som på havsytan. Det är en förmåga som kommer att kunna åstadkommas med Gripens nya radarjaktrobot Meteor som levereras inom något år. För att man ska förstå vilken tröskelförmåga Meteor medför krävs det att man har vissa grundläggande kunskaper.

Demonstrator JAS 39NG med 4 x Meteor under vingarna. Foto: Saab

Grunder BVR-strid*
Under senare delen av Jaktviggensystemets levnadstid och inför det kommande JAS-systemet anskaffade Sverige den då mest moderna radarjaktroboten AMRAAM till Flygvapnet. Sverige var under första halvan av 90-talet ett av de första länder som USA tillät köpa den då helt nya versionen AIM-120B. Införandet av AIM-120B AMRAAM i Flygvapnet innebar att man för första gången kunde ta upp striden med Su-27 Flanker med roboten AA-10c utan samma antalsöverlägsenhet och stora risk för förluster som varit fallet tidigare med den semi-aktiva radarjaktroboten Rb 71 Skyflash vilken hade bråkdelen så lång räckvidd som AA-10c.

BVR-strid, det vill säga luftstrid på långa avstånd är en komplicerad dans beroende av såväl sensorer, motmedel som inte minst vapen och flygplanprestanda. I grundläget segrar den som kan upptäcka sin motståndare först och skjuta på ett längre avstånd och därtill skicka länkinformation till sitt vapen till dess det träffar eller att vapnets egna målsökare låst på målet. Vägen dit är dock krokig och förenklade grunder redovisas här.

Upptäcktsavståndet är beroende av sensorer och främst radar då det rör sig om mycket långa avstånd (80 km och där bortom).

Skjutavstånd beror på två faktorer. Dels vapnet inneboende räckvidd, men i hög grad också skjutande flygplans höjd och fart. En robot skjuten på 10 000 m höjd går mer än dubbelt så långt som en skjuten på 1000 m höjd. Likaså kan en robot skjuten i Mach 1,5 gå mer än 50 % längre än en robot skjuten i underljudsfart. Jämför gärna med en spjutkastare. Tar kastaren fart kommer spjutet längre. Likaså om spjutkastaren får kasta från en klippavsats ovanför sina medtävlare. Det är inte för inte som F-22 är världens bästa jaktflygplan då man uthålligt kan uppträda på över 15 000 m höjd i Mach 1,5, långt över sina motståndare och skjuta betydligt längre än dessa. Här är det inte den egna robotens fart som är gränssättande när roboten dör utan istället gångtiden för batteri att styra elektronik och roder.

Bild från Ausairpower.net om vikten av höjd och fart vid BVR-strid


Efter skott måste det skjutande flygplanet belysa målet till dess roboten träffar (semi-aktiva radarmålsökande robotar som t ex ryska AA-10, rb 71 Skyflash m fl) alternativt till dess robotens radarmålsökare själv kunnat återfinna målet och låsa på detta (aktiva radarjaktrobotar), vilket benämns ”handover”.

För de aktiva radarjaktrobotarna krävs ändå att skjutande flygplan belyser målet och överför måldata till roboten med datalänk. Detta gör att det skjutande flygplanet fortsatt måste anflyga mot sitt mål för att hålla detta inom radarns sökområde, varvid man snabbt närmar sig sin motståndare och det vapen denne skjutit eller strax kommer att skjuta. Under anflygningen svänger man därför ut så mycket man kan i en ”gimbal-sväng” för att minska närmandehastigheten och i möjligaste mån förneka sin motståndare skjutavstånd.

Här vidtar sedan den stora dansen. Oftast är det inte endast ett flygplan som skjuter på ett annat, utan flera flygplan som uppträder i samma område. Att svänga åt fel håll kan innebära att man istället flyger rätt in i en annan motståndares skjutområde. Ska man sedan våga länka roboten hela vägen till träff/handover eller ska man vidta en undanmanöver mot den fientliga roboten och hoppas på bättre lycka nästa gång? Av just dessa anledningar blir resultatet ofta att mycket långt från varje robot som skjuts är en träff. Ofta hamnar man nedåt mycket låga procentsatser trots fullgod funktion hos robotarna. Nedan följer tre bilder för att utvisa det ovan beskrivna förloppet.

Flygplanet till vänster har motståndaren inom sin sensortäckning och vapenräckvidd och avfyrar en robot innan motståndaren har samma möjlighet

Efter att ha avfyrat roboten svänger flygplanet till vänster vänster så att målet precis kan behållas inom radarns sökområde i syfte att minska närmandehastigheten och därigenom öka avståndet till motståndaren och dennes vapen vid egen robots träff. Motståndaren har precis nått så nära att denne kan avfyra sin robot.

Det vänstra flygplanets robots målsökare har nu nått ett avstånd där den själv kan låsa på målet, medan målet fortsatt måste hålla kurs mot det vänstra flygplanet om bekämpningen ska kunna fullföljas. Resultatet blir att det högra flygplanet blir bekämpat

Det blir därför av yttersta vikt att ha förmåga att skjuta en robot längre än sin motståndare. Har man inte denna fördel och är likvärdig i prestanda får man istället förlita sig på att kunna bära fler vapen än motståndaren och utnyttja dessa offensivt för ”trycka undan” motståndaren. Ett vanligt sätt är då att skjuta så kallade ”pushers”. Robotar skjutna i yttre delen av räckviddsenvelopen med därpå följande låga träffsannolikhet som tvingar motståndaren att reagera och sälja sitt offensiva läge. Detta kräver dock att man har god tillgänglighet på vapen.

I det här fallet har flygplanet till höger agerat på varning från sin varnare och valt att fly undan det vänstra flygplanets robot. Länkningen av måldata till högra flygplanets robot går därmed förlorad och den kommer inte att hitta sitt mål. Det vänstra flygplanet kan därmed fortsätta framåt och har ett övertag inför framtiden. Detta är också ett exempel på hur en ”pusher” kan nyttjas.

Lägg också märke till att det vänstra flygplanet ej längre kan bekämpa det högra då skjutavstånd mot ett flyende mål är betydligt kortare än för ett kommande mål
Efter att ha svängt undan för den första roboten försöker nu det högra flygplanet åter ge sig in i striden. Det vänstra flygplanet skjutavstånd växer därmed åter ut och en robot kan därmed åter skjutas vilket görs med framförhållning i syfte att ge bästa möjliga prestanda. Det högra flygplanet måste fortsätta sin vänstersväng för att dess radars sökvolym ska omfatta det vänstra flygplanet. Detta skulle innebära en manöver rakt in i roboten samtidigt som det vänstra flygplanets robot då kommer att ha öppnat sin målsökare och det vänstra flygplanet kan fly, lämpligtvis med en högersväng då detta skulle försvåra än mer


Defensivt kan man skydda sig med telekrigåtgärder. Här blir alltså plattformstorleken av avgörande betydelse. En fyrgrupp med Su-35 kan bära med sig 4 x 8 st AA-10c medan en fyrgrupp JAS 39C i jaktkonfiguration kan bära med sig 4 x 4 Rb 99 AMRAAM eller ännu färre om man måste hänga extratankar vid krav på uthållighet eller operationer från baser en bit från stridsområdet.

Lastalternativ av jaktrobotar för Su-35 som nyligen börjat levereras och kommer att vara ryggraden i ryska flygvapnet under 2020-talet. 8 st AA-10c kan bäras. RVV-AE är en aktiv rysk radarjaktrobot, men med inte alltför imponerande räckvidd. Bild: KnAAPO



Med införandet av AMRAAM kunde väst för första gången börja mäta sig med den ryska AA-10C. Där AMRAAM kunde uppnå liknande räckvidder som AA-10C hade roboten fördelen av att ha en aktiv målsökare vilket gjorde att det skjutande flygplanet kunde svänga ifrån innan träff, medan AA-10c hade en något högre banfart. Obehagliga odds om två likvärdiga plattformar skulle mötas och man blir i högre grad beroende av andra faktorer för att försäkra sig om egen framgång och överlevnad, t ex stridsledningssystem och telekrigsåtgärder. Väger man in att motståndarplattformen bär fler vapen och har högre höjd och fartprestanda blir detta än viktigare och även val av stridsområde.

Likaså blir också den enskilde pilotens färdigheter och övning av yttersta vikt. Här har Sverige haft ett mycket stort försteg i och med Flygvapnets Luftstridssimuleringsanläggning, FLSC** där svenska piloter i snart 20 års tid har kunnat öva BVR-strid i en realistisk miljö på många sätt mer realistisk än vad man kan öva i luften. I FLSC kan nämligen alla kända parametrar på egna respektive motståndarens vapen och sensorer simuleras, liksom även framtida vapen. Där luftstridsövningar i hög grad handlar om en bedömningssport är verkligenheten i FLSC så brutal den kan vara utan att skarpa vapen avlossas.

Att besöka FLSC när en svensk stridsflygdivision övar BVR-strid där mot ett samtida respektive ett framtida hot borde vara ett måste för Försvarsutskottet respektive Försvarsberedningen, då det ger en förståelse för luftförsvar på ett sätt som inga rapporter eller föredrag kan förmedla. Likväl har det dock aldrig skett.

Meteor

När Rb 99 AMRAAM anskaffades till JAS 39-systemet under 90-talet skedde detta i ett mycket begränsat antal med visionen att roboten på sikt skulle ersättas. Anskaffningen av en ersättare kom också att dra ut på tiden. Sverige var tidigt med i Meteorprojektet där detta materielsamarbete var avsett att beväpna såväl Gripen som Rafale och Eurofighter. Hittills har majoriteten av försöken genomförts med Gripen som varit den enda plattformen tillräckligt tekniskt mogen för uppgiften.

Meteor kommer att introducera många nya förmågor i luftstridsarenan. Det är den första jaktroboten med variabelt motorpådrag. Under anflygning anpassas motorns dragkraft så att roboten ska kunna parera för de kursändringar målet gör. När roboten beräknar att målet manövrar ej längre riskerar ge roboten slut på energi accelererar roboten till toppfart. Roboten har också som en av de första dubbelriktad datalänk vilket bland annat möjliggör att skjutande flygplans måldata jämförs med de robotens egna sensor plockar upp.

Det mest imponerande med Meteor är dock robotens räckvidd. Här kommer Meteor att under ett antal år överträffa alla andra jaktrobotsystem i omvärlden, även om det planeras för mer långräckviddiga system i andra länder.

För svensk del innebär detta att JAS 39 utrustade med Meteor kommer att få en möjlighet att bekämpa alla upptäckta mål långt innan dessa själv har en möjlighet att bekämpa JAS 39. I och med dagens ökade stand-off på attackvapen ges härmed också en ökad möjlighet att bekämpa fällande flygplan innan de hinner leverera sin last. En annan aspekt är att Meteor innebär ett mycket stort hot mot de HVAA-flygplan*** en motståndare är beroende av för att effektivt kunna genomföra luftoperationer, till exempel radarspaningsflygplan och tankflygplan. Kan man inte på erforderligt sätt försvara dessa så kan man heller inte genomföra någon operation.

Meteor kompenserar också JAS 39 låga prestanda vad gäller bärande av vapenlast och fartresurser då träffsannolikhet ökas och man ej i samma grad (än) är beroende av hög fart för att skjuta sin robot längre än motståndaren. För att till fullo utnyttja Meteors prestanda behövs dock uppgraderingen till JAS 39E med betydligt kraftfullare radar med flermålsförmåga och förmåga att upptäcka signaturanpassade flygplan, men även möjligheten att bära fler vapen.

Den nya AESA-radarn hos JAS 39E monterad på ett vridbord möjliggör också betydligt större gimbalsvängar efter skott då radarn i sig kan styra ut loben ca 60 grader och vridbordet möjliggör ytterligare utvridning. Efter skott kan man alltså inta en något flyende kurs och fortsatt uppdatera roboten med måldata. Detta är något JAS 39E kommer att vara först med i världen. En liknande lösning går att återfinna hos ryska PAK-FA/T-50 där man monterat AESA-element även på sidan av flygplanet av samma skäl.

Sidmonterad AESA-radar som kompletterar den framåtvända radarn i nosen. Med dessa tre radarelement kommer PAK-FA att ha radartäckning i hela den främre hemisfären och förmodligen lite till. Enligt vissa uppgifter på nätet finns även element riktade bakåt. Utöver detta lär lågfrekventa radarelement finnas i vingarnas framkanter för att upptäcka andra stealth-flygplan.


Att den AMRAAM-version som Sverige köpte för 20 år sedan i endast 100 exemplar (enligt Flygvapennytt) har passerat bäst-föredatum vad gäller prestanda märker man tydligt när man ser andra länder som använder senare versioner som AIM-120C-5 och C-7 där man dragit nytta av miniatyriseringen för att öka brinntid på motorn och batterikraft. Ser man till perioden bortom 2015 när andra radarjaktrobotar förväntas tas i drift kommer Sverige vara efterseglat om man håller fast vid AIM-120B. JAS 39 löper stor risk att inte ens komma till skott, vilket i så fall gör i princip hela det svenska luftförsvaret obrukbart. En annan faktor är att det enligt det i Flygvapennytt redovisade antalet anskaffade robotar endast finns en robot per JAS 39. Det blir inte många motståndare bekämpade med detta.

Som en bisats kan nämnas att tillkomsten av Meteorgenerationen av jaktrobotar kommer att ställa ytterligare högre krav på flygövningsområden, varvid t ex de övningsområden i Nederländerna och Tyskland som i dagsläget nyttjas för den stora flygövningen Frisian Flag, kommer att vara i minst laget. Sannolikt kommer intresset för övningar i norra Sverige, Finland och Norge att öka markant.

Tröskelförmåga
När det svenska flygvapnet nu inom något år börjar utrustas med Meteor kommer tröskeln för militära operationer mot Sverige involverande flygstridskrafter att ha höjts markant. En motståndare som ej förfogar över liknande vapensystem kan ej påräkna framgång om denne är beroende av luft eller för den delen sjöarenan, vilket man idag är vid i princip alla militära operationer. Tröskeleffekten är alltså mycket stor och jag ställer mig tveksam till om det finns något enskilt materielsystem som kommer att erbjuda en lika stor tröskeleffekt som just införandet av Meteor. Naturligtvis kommer det också att krävas att vapnet anskaffas i en tillräcklig och trovärdig numerär, vilket aldrig lär ha blivit fallet med AMRAAM. I trovärdigheten ligger att ha tillräckliga mängder robotar färdiga direkt i anslutning till Flygvapnets tilltänkta krigsbaser.

Skulle Sverige istället få en regering efter valet 2014 som skulle välja att i sista stund avbeställa Meteor, skulle resultat istället för en tröskel bli en rullist. Knappt märkbart. Det vore utan överdrift helt förödande för svensk försvarsförmåga.

Som understruket i förra delen av denna inläggsserie kräver också tröskelförmågor ett relevant skydd mot hot från andra arenor och indirekta metoder men det återkommer jag till i en senare del. Mycket finns att säga om detta. I nästa del fortsätter jag på flygområdet, men då med offensiv förmåga varvid jag även kommer att glida in på vissa marina områden.

För den som vill ytterligare fördjupa sig i ämnet rekommenderas vidare läsning på www.ausairpower.net som är en av de bästa öppna källor som finns vad gäller just BVR-strid och ryska sensorer och BVR-vapen.

*Beyond Visual Range
**FLSC, är placerat i Kista och tillhör FOI varvid Försvarsmakten alltså får köpa tid hos FOI på samma sätt som andra kunder. FLSC har blivit en mycket populär anläggning hos andra Gripenkunder, vilket vittnar om dess stora användbarhet
***High Value Airborne Asset


Uppdatering 1/3 10.35: Bild på lastalternativ för Su-35.

Dags att höja tröskeln – del 1


FOI publicerade i veckan en riktigt läsvärd rapport om tröskelförmåga och dess krigsavhållande effekt. Det enda förargliga med rapporten är att FOI förekom de inlägg jag planerat om just tröskelförsvar men det är ju en högst personlig aspekt på det hela. Rapporten rekommenderas i alla fall varmt. Precis som författaren Krister Andrén konstaterar har Försvarsmaktens krigsavhållande effekt försvunnit som uppgift sedan millennieskiftet för att istället fokuserar på fredstida produktion och internationella insatser. Något som jag också tagit upp i Prolog-serien här på WW.

I och med det allt mer osäkra omvärldsläget i vårt närområde ökar dock behovet av att ha ett trovärdigt nationellt svenskt försvar med stark tröskelförmåga. Målet med ett försvar av det egna territoriet bör vara att övertyga en motståndare om att chanserna med att lyckas med sina avsikter är alldeles för dåliga och kostsamma för att överhuvudtaget påbörja ett agerande. Där är vi inte idag efter ett antal försvarsbeslut som fokuserat på helt andra områden och med en nuvarande situation där utvecklingen i vårt närområde tyvärr inte verkar gå åt rätt håll samtidigt som Försvarsmakten idag förfogar över en ytterst ringa numerär där kvaliteten är på väg att bli frånåkt av alla andra länder.

Försvarsmakten uttalade i sin perspektivstudie i höstas att man inte längre kan upprätthålla en kvantitativ bredd utan istället bör en satsning på kvalitet göras. Att satsa på något annat än kvalitet låter sig absolut inte göras, men tyvärr finns inte riktigt heller någon kvantitet att växla in efter ett antal successiva försvarsbeslut med just denna ledstjärna. Än viktigare blir det då att höja kvaliteten på det som finns kvar och verkligen satsa på materiel som ger hög avkastning vad gäller tröskelförmåga och jag hoppas innerligt att Försvarsberedningen har insett det när man nu i slutet av mars ska lägga fram sina rekommendation inför försvarsbeslutet 2015.

I sin rapport tar Krister Andén upp några materielsystem som han anser tröskelhöjande. Jag anser dock att han missar vissa bitar. Å andra sidan tror jag inte att Andrén haft för avsikt att vara heltäckande. Vad jag framförallt vill rekommendera läsning av är Andréns resonemang om hur sårbar infrastrukturen är i ett modernt samhälle, särskilt ett högt utvecklat sådant som det svenska. Det är det jag brukar referera till som fallhöjd och som gör att användande av t ex luftmakt inte tillnärmelsevis fungerar lika bra i Afghanistan som det skulle göra på Sverige.

Ser man till förmågor som Försvarsmakten idag fortfarande besitter och som har stark tröskeleffekt så står flygstridskrafterna och ubåtsvapnet ut som två av de främsta. Ej lokaliserade ubåtar, särskilt i Östersjöns hydrologiska förhållanden, riskerar att bli ytterst kostsamma för marina operationer. Stridsflyg med långräckviddiga kryssningsrobotar kommer att ha förmågan att påverka en angripares infrastruktur på ett för denne mycket kostsamt sätt och kompletterar man detta med ubåtsbaserade kryssningsrobotar höjer man tröskeln ytterligare. I fall en angripare har tänkt sig att även genomföra sjö eller markoperationer mot Sverige är denne beroende av luftherravälde i det aktuella operationsområdet. Kan detta luftherravälde förnekas blir det ett oerhört riskspel att genomföra en luftlandsättning eller överskeppning, vilket påvisas av otaliga historiska exempel. På samma sätt som kryssningsrobotar kan utnyttjas för att angripa en motståndares infrastruktur så kan motsvarande uppnås med ett offensivt cyberförsvar.

För att en tröskelhöjande förmåga ska vara relevant måste den överleva till det tillfälle då den kan nyttjas, vilket även Andrén tar upp i sin rapport. För Sverige är detta en klart begränsande faktor. Vi har inte den offensiva småstatens tradition som t ex Israel innebärande att man kan nyttja förmågan redan preventivt när tecknen börjar komma att motståndaren ska påbörja en operation. Istället måste förmågan skyddas och överleva till dess ett avgörande kan anbringas, på samma sätt som mycket stora resurser under Kalla kriget lades på den under ÖB direkt underställda attackeskadern skulle överleva till dess att den kunde sättas in på det mest effektiva sättet.

Jag kommer imorgon att börja inläggsserien med en tröskelförmåga som är enkel att uppnå och även på god väg att realiseras, nämligen med svensk förmåga att förneka en motståndare luftherravälde i det svenska närområdet. Detta är nämligen en förmåga som redan finns planlagd att existera hos Försvarsmakten inom något år i och med införandet av den nya radarjaktroboten Meteor. Införandet av Meteor är den åtgärd som enskilt innebär den kraftigaste förmågeökningen hos det svenska försvaret under överskådlig tid. Mer om detta imorgon, som sagt.

En något mindre stor satsning

Med lite drygt en månad kvar till Försvarsberedningens rapport får försvarsdebatten ny näring genom regeringens besked idag om ”minskad anslagsökning” till myndigheterna, innebärande följande för Försvarsmakten: Allianspartierna, som under den senaste tiden har lutat sig mot oppositionens spretande försvarsbudgetar och Socialdemokraternas besparingsförslag på myndigheterna, får nu tillbaka den heta potatisen i knäet. De små allianspartierna, […]

Norge ointresserat av gemensam nordisk incidentberedskap

Ekot följer upp sin rapportering från i morse om att ”experter sågar flygsamarbetet” (gemensam nordisk incidentberedskap) med att under kvällen berätta att Norge inte är intresserat av gemensam nordisk incidentberedskap. Gemensam incidentberedskap har varit en central fråga för den nuvarande försvarsberedningen, där man i sin rapport från i somras såg detta som en arbetslinje för det nordiska samarbetet.

Den norska inställningen förvånar inte ett dugg. Det finns en rad anledningar till varför konceptet med gemensam nordisk incidentberedskap är orealistiskt vilka jag har beskrivit såväl under våren som hösten (Nordisk incidentberedskap har blivit en prestigefråga). Den av Norge anförda orsaken i Ekots intervju är bara en av flera.

”Att skydda Norges luftrum är en del av Natos grundläggande uppgifter och inget Sverige kan delta i.

 – I dag är luftövervakning en central och integrerad del av Natos kärnfunktion. Det är en fungerande lösning som legat till grund för Natosamarbetet i årtionden och det fungerar bra för Norge i dag, säger Audun Halvorsen, som är politisk rådgivare till norska försvarsministern.”

Detta ska man bära i åtanke för den svenska ”Islandsinsatsen” där avsikten ursprungligen var att tillsammans med Finland och Norge hålla incidentberedskap på Island under en rotation (3 månader). Efter missnöje från vissa NATO-länder ändrades inriktningen till ”övning” istället varvid Norge kommer att stå för incidentberedskapen under hela rotationen.

Som NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen uttryckte det i Sälen förra året:

”Det är viktigt att förstå, och det tror jag alla i Sverige förstår, att det självklart är skillnad om man är medlem eller inte medlem. Man kan inte stå utanför Nato och samtidigt få allt som Nato ger”

Det gäller tydligen åt andra hållet också.

SvD

Nordisk incidentberedskap har blivit en prestigefråga (uppdatering 11/1 2013 09.45)

I onsdags skrev de moderata försvarspolitikerna Cecilia Widegren, ordförande i försvarsberedningen och Hans Wallmark, ledamot av försvarsutskottet tillsammans med sin finska riksdagskollega Illka Kanerva, på SVT Debatt om utveckling av det nordisk försvarssamarbetet.

De flesta punkterna är kända sedan tidigare och bör ses i ljuset av att Sverige och Finland under veckan genomfört försvarspolitiska överläggningar i Stockholm och att marinövningen SWENEX just genomförts med deltagande även från finska marinen.

Ett utvecklingsområde som berörs i debattartikeln är ”att det nordiska flygövningssamarbetet utvecklas vilket också kan omfatta gemensam incidentberedskap”. Frågan har varit uppe på bloggen tidigare sedan Cecilia Widegren redan i våras skrev en debattartikel om gemensam nordiska incidentberedskap tillsammans med nyligen tillträdda norska försvarsministern Ine Eriksen Søreide. Frågan berördes även av ledande socialdemokratiska försvars- och utrikespolitiker under våren som ett ämne för Försvarsberedningen och jag har sedan dess även hört ledamöter uttrycka detta som ”nästa steg som ska tas i det nordiska försvarssamarbetet”.

Försvarsberedningens politiska vilja upphäver dock inte fysikens lagar och ej heller Nordens geografiska förutsättningar. Norges, Sveriges och Finlands intresseområden vad avser incidentberedskap med flygstridskrafter mäter ca 1000 x 700 sjömil, en oerhört stor yta (sjömil, eller nautiska mil, används inom flygvärlden för att ange distans. 1 sjömil = 1,852 km).

De tre länderna ser också olika på var de huvudsakliga intresseområdena för respektive incidentberedskap är, i praktiken där man har beröringspunkter mot Ryssland och rysk flyg- och sjötrafik. Vilka områden det rör sig om ser man snabbt på en karta. För norsk del handlar det om Barents Hav norr om Finnmark. För finsk del handlar det i första hand om en lång landgräns i öster och ett svårnavigerat område i Finska Viken som utgör Rysslands enda passage ut i Östersjön. För svensk del handlar det om Östersjöområdet från Åland ner till Kaliningrad och Polen.

Det är svårt att hitta någon som helst fördel av en gemensam nordisk incidentberedskap. Ytorna är helt enkelt för stora för att de ska gå att täcka med en eller två rotar jaktincident. Som exempel kan tas händelsen härom veckan med det ryska företaget om två eskorterade bombflygplan som kom ut ur Finska Viken (läs gärna Jägarchefens analys av händelserna!). Här vet vi (av rapporteringen i massmedia) att svensk incidentjakt startades från Ronneby när flygplanen var i Finska Viken. För någon form av uthållighet i insatsområdet anflyger jaktflygplan i hög underljudsfart, ca 550 knop. Det ryska företagets fart har ej tagits upp men sannolikt låg denna i samma härad då det rör sig om flygplan med samma eller bättre fartresurser jämfört med JAS 39.

För den svenska incidentroten hade det då tagit drygt 40 minuter att flyga distansen till Tallinn i Finska Vikens inlopp. Att döma av flygbanorna från inslaget i SVT Rapport tog de ryska flygplanen vägen ner längs den baltiska kusten innan anfallslöporna påbörjades. Eftersom de ryska flygplanen redan är i rörelse när larmet går till den svenska incidentberedskapen blir mötespunkten inte i Finska Viken utan istället nere längs den baltiska kusten, gissningsvis i höjd med Rigabukten. En incidentrote baserad i Luleå hade aldrig hunnit fram förrän övningen var över och då dessutom med en sådan bränslenivå att man hade varit tvungen att avbryta mycket snabbt för tankning (se längre ner i inlägget för avståndsuppgifter från olika nordiska baser).

Hade nu fallet varit så att Norge stått för den gemensamma nordiska incidentberedskapen den 28 oktober hade det varit ännu sämre. Från Bodö till Gotland är det drygt 575 sjömil motsvarande en dryg timmes flygväg till vilket ska läggas beredskapstiden. Den ryska övningen hade redan varit över innan den norska roten kom fram. För norsk del hade man sedan suttit i ett trångt läge när ett annat ryskt företag något senare kom ut från Kolahalvön för att följa den norska nordkusten och därefter fortsätta mot Venezuela. Företag som dessa har mycket hög prioritet såväl i Norge som inom NATO i allmänhet. Nu var det ju så lyckligt lottat att det fanns både incidentberedskap i norra Norge och södra Sverige.

Fitkiv gemensam nordisk incidentberedskap 28 okt 2013. Norge har ansvaret denna vecka. Flygbanor enligt SVT. Radarräckvidd generisk markbaserad luftövervakningsradar.


Om några år lär dock läget se annorlunda ut eftersom Norge avser lägga ned flygbasen i Bodö och istället flytta sina kvarvarande stridsflygdivisioner söderut till Örland utanför Trondheim, trots landets nordliga säkerhetspolitiska fokus. Redan nu har luftvärnsförbanden flyttat dit, också trots att insatsområdet huvudsakligen är i norr i anslutning till arméförband och marinbaser. För norsk incidentberedskap innebär det att man inte hinner fram och inte har räckvidd nog för att möta ryskt flyg utanför Finnmark. Den ”incidentbas” för F-35 som enligt tidigare plan skulle byggas på Evenes (väster om Narvik) verkar idag i högsta grad osäker. Det är dåliga nyheter även för Sverige eftersom ett norskt vakuum vad gäller flygstridskrafter och även luftvärn kommer att påverka norra Sverige. Med en gemensam nordisk incidentberedskap skulle i så fall Sverige kunna lösa denna uppgift, men knappast från Luleå utan i så fall ifrån Kiruna – som slutade vara en militär bas för 10 år sedan. Läget skulle i så fall bli att Sverige fick sätta upp ytterligare en incidentrote – för norska ändamål. Knappast görligt när det gäller resurser, ekonomi och arbetstidslagstiftning.

Här bör Sverige snarast verka för att Norge ser till att hålla kvar sin basering av stridsflyg i Bodö istället för att flytta till Örland, då denna flytt kommer att inverka menligt både på det svenska säkerhetspolitiska läget. Flytten kommer därtill också att försämra möjligheterna att i framtiden bedriva den så lyckade Cross-Border Traning North mellan Sverige, Norge och Finland då avståndet till Örland gör det svårt att öva på samma sätt som idag då just avståndet mellan Örland och Rovaniemi blir för långt även om man som idag övar i Sverige. Alternativet blir att landa och tanka någonstans, men då är den stora fördelen med övningsformen borta, nämligen att kunna öva utan större förberedelser och utan några extra kostnader.

För svensk del är även sjöläget i Östersjön högintressant och därför finns en särskild rote i spaningsincidentberedskap, utrustade med spaningskapsel. På norska och finska stridsflygplan finns ej denna förmåga och man har ej heller samma intresse för vad som rör sig på ytan i Östersjön som Sverige har. Norge har däremot av naturliga skäl stort intresse av fartygsrörelser i Barents Hav, både militära sådana och fiskeriverksamhet. För detta ändamål nyttjar man flygplanet P-3 Orion ungefärligen motsvarande svenska Kustbevakningens Dash-8, men med militära förmågor. Att flyga ner dessa exklusiva och långsamtgående flygplan till södra Östersjön för att täcka svenska underrättelsebehov lär inte vara särskilt attraktivt ut norsk synvinkel. Ej heller lär Sverige vara så piggt på att avslöja underrättelsebehov till ett annat land, då spaningsincidenten är omgärdad med om möjligt än högre sekretess än jaktincidenten.

Svensk JAS 39 med spaningskapsel filmad från ryskt landstigningsfartyg

Finland då? Med tanke på landets långa landgräns mot Ryssland och den frekventa flygverksamhet som sker längs den och i anslutning till den lär man inte vara så sugen på att avsätta resurser för att lösa andras behov och samtidigt bortse från det egna.

En bra markradarstation upptäcker mål upp till 400 km bort, vilket är drygt 200 sjömil. Det är en sträcka som stridsflyg flyger på 30 min i hög underljudsfart, vilket därmed blir dimensionerande för var basering av incidentberedskap ska ske. Incidentberedskapen kommer därtill att ligga på efterhand till följd av beredskapstiden, där NATO:s grundberedskap är 15 min från larm till att flygplanen lyfter. Detta medför att från larmet går kommer incidentroten ca 400 sjömil första timmen i högsta underljudsfart, medan det utlösande företaget kommer att ha förflyttat sig uppåt 550 sjömil. Redan från start har man alltså ett efterläge av rang, varvid förvarning är av högsta vikt (därav kommer också det engelska namnet för marksensorer, främst radar för att mildra detta efterläge – Early Warning).

En annan viktigt aspekt är också flygplanens räckvidd. Alla de tre nordiska flygvapnens stridsflygplan har likartad räckvidd och i normalkonfiguration för incidentberedskap är det inte säkert att man tar sig tillbaka till basen om insatsområdet är så långt bort som en timmes flygväg. Vill man prioritera fart och flyga överljud och komma fram 20-30 % snabbare prioriterar man samtidigt bort bränsle och därmed räckvidd och uthållighet, då ingen av flygplanstyperna är designad för uthållig överljudsflygning. Nedan visas avstånd till huvudsakliga intresseområden från en framtida norsk basering på Örland samt motsvarande från svenska flottiljer och de finska flottiljer som har närmast till de andra ländernas intresseområden. Jämför med tids- och fartuppgifter ovan.

Man kan naturligtvis tänka sig en variant med central basering i syfte att minska avstånden något jämfört med ordinarie basering och där de olika länderna roterar ansvaret. En blick på kartan ger då vid handen att en enda baseringsort skulle vara för liten och att det skulle krävas två. Frågan är hur ekonomiskt intressant det är för länderna att över tiden driva detachement i exempelvis Rovaniemi respektive Visby? Om inte ekonomin är drivkraften bakom att hålla en gemensam nordisk incidentberedskap – vad är då drivkraften?

Utöver de rent fysikaliska aspekterna finns även frågan om lagrum. De tre nordiska länderna har alla olika lagrum för att genomföra insatser. Även om man skulle välja att bortse från alla de geografiska nackdelarna och driva igenom konceptet ändå så återstår lagrummet. Kan exempelvis NATO starta en svensk rote för incidentuppdrag utanför den norska kusten såsom man idag gör med en norsk? Utöver denna den för allmänheten mest uppenbara frågeställningen finns en rad andra komplexa frågor som måste redas ut vad avser just lagrum och insatsregler.

Tyvärr är drömmen om en gemensam nordisk incidentberedskap något som bitit sig fast i försvarsberedningen på ett sätt som bara politisk prestige kan göra när all logik talar emot frågan. För skojs skull provade jag för några månader sedan konceptet på flygvapenofficerare från de bägge andra berörda länderna och reaktionen blev den förväntade – Vad skulle något sådant vara bra för? Avstånden är ju alldeles för långa!

Det brukar oftast vara svårt till omöjligt att få till en kursändring i en fråga där det blivit politisk prestige och när det gäller nordiskt försvarssamarbete är det sannerligen laddat med politisk prestige. Att visa på ett fungerande nordiskt försvarssamarbete är snart sagt den enda möjligheten att visa framgång inom försvarspolitiken som annars mest är fylld av bakslag. Frågan är dock som tidigare vilket problem en gemensam nordisk incidentberedskap skulle avhjälpa? Finns det idag ett problem som behöver lösas eller har idén lanserats ”bara för att”?

Den frågan har än så länge inte bevarats och det går heller inte att se att en gemensam incidentberedskap skulle vara just lösningen på något problem alls. Däremot finns det faktiskt ett konkret förbättringsområde inom den nordiska incidentberedskapen som Försvarsberedningen och svenska försvarspolitiker behöver ta tag i. Man bör heller inte begränsa sig till de tre nämnda länderna utan även ta med Danmark, Tyskland och Polen.

Det rör möjligheten för respektive lands jaktincidentberedskap att följa misstänkta flygföretag in på ett annat lands territorium. En fråga som är högaktuell vid exempelvis toppmöten, men även när det gäller passagerarflygplan som har blivit kapade eller kan misstänkas ha blivit kapade när de inte svarar på radioanrop. Här finns konkreta möjligheter att på ett mycket effektivt sätt stärka det nordiska försvarssamarbetet och därmed visa handlingskraft. Inom NATO är detta ett icke-problem, men Sveriges och Finlands ”särskilda säkerhetspolitiska naturer” försvårar i Norden.

Tidigare politiska debattartiklar om gemensam incidentberedskap:
– Cecilia Widegren
– Anders Hansson
– Cecilia Widegren och Ine Eriksen Søreide
– Peter Hultqvist, Åsa Lindestam och Urban Ahlin

Läs även gästinlägget hos Skipper om urspårade försvarssamarbeten – att mängden samarbetsprojekt som Sverige hoppar på överstiger antalet förband som kan delta.


Uppdatering 11/1 2013 09.45: Ekot och SvD rapporterar idag att ”experter sågar flygsamarbetet” (med vilket avses gemensam nordiska incidentberedskap). Jag är inte förvånad.

Gästinlägg från Sverigedemokraterna: Korten har synats

Mikael Jansson

Under de senaste veckorna har nu samtliga partier i riksdagen lagt sina budgetförslag. I Alliansens gemensamma budget höjs försvarsanslagen med 1.4 miljarder kr över en fyraårsperiod år. Detta kan jämföras med Sverigedemokraternas 24 miljarder kr över fyra år utöver Alliansens höjning på 1,4 miljarder kr. Vad innebär då dessa ökningar i praktiken? Det är sedan länge välkänt att prisökningarna på militär materiel går snabbare än den genomsnittliga inflationen. I den nyligen utkomna perspektivplanen diskuteras just detta fenomen. Försvarsmakten gör bedömningen att försvarsanslaget varje år urholkas med ungefär 300 miljoner kronor. När regeringen slår sig för bröstet och hävdar att man förstärker anslaget med strax över 300 miljoner kronor per år så är det alltså i realiteten knappt tillräckligt för att hålla jämna steg med prisutvecklingen. Det hela förvärras av att de anslagsökningar som regeringen har aviserat huvudsakligen läggs på anslaget 1:1 Förbandsverksamhet, medan anslaget för materiel ligger kvar på samma nivå eller till och med sänks något. Detta betyder alltså att försvarsanslagets urholkning fortskrider och att intagandet av IO14 skjuts allt längre fram i tiden.

Trots debattinlägg om höjda försvarsanslag från Fp och Kd händer det alltså ingenting. Statsministern har tidigare sagt att han aldrig hört ett enda ord ifrån något alliansparti i budgetförhandlingar om höjda försvarsanslag. Troligen gäller detta även i årets förhandling.

Från de rödgrönas håll har det varit oerhört tyst och socialdemokraterna har i sin budget lagt sig på samma nivå som regeringen. Försvarsmaktens perspektivplan redogör för en rad brister och visar tydligt att IO 14 och FM org 13 inte kan genomföras med oförändrade anslag. Det är därför ytterst oroande att sittande regering och det största oppositionspartiet i sina budgetförslag inte tilldelar tillräckliga resurser för det försvarsbeslut man bär ansvaret för. Sverigedemokraterna ser försvaret som en av de statens viktigaste uppgifter och vi avsätter i vår budget 3 miljarder kr redan första året för att kompensera för regeringens ofinansierade budget. Under den kommande tioårsperioden är det vår avsikt att tillföra medel som år 2023 motsvarar 2% av BNP, något som är högst rimligt för ett land som Sverige och något som vi hade så sent som 2001.

För att försvara Sverige på ett effektivt vis krävs att försvaret uppnår en tröskeleffekt, något som bäst uppnås med ett ordentligt skalförsvar. På Gotland har regeringen placerat 14 stridsvagn 122A. Det kan understrykas att dessa vagnar inte tillhör de 42 som kommer renoveras. Detta spel för gallerierna utgör inte en grund för skalförsvar utan istället krävs andra typer av materielinvesteringar. Två exempel på materielsystem som verkligen skulle betyda något för försvaret av Gotland är exempelvis tungt kustrobotbatteri 90 och långräckviddigt luftvärn modell Aster-30. Båda dessa system är något vi sverigedemokrater har valt att ta med i vår materielbudget för att utöka möjligheterna att försvara hela Sverige, inklusive Gotland. En återuppsättning av militärkommando Gotland utgör enligt vår mening ytterligare en byggsten i detta skalförsvar. Värnplikt är en förutsättning för att hela Sverige ska kunna försvaras och vi välkomnar därför socialdemokraternas syn om allmän mönstring.

I försvarsberedningens första delrapport klargjordes det att vi ska beakta den ryska upprustningen. Ryssland genomförde nyligen övningen Zapad 2013, där 70.000 soldater ur mark-, sjö- och luftstridskrafterna deltog. I övningen ingick bl.a amfibiska landstigningar och luftlandsättningar. Denna komplexa övning, där Ryssland även övade med sin senaste materiel (som exempelvis attackplanet SU-34 Fullback), har trots detta genererat få kommentarer från alliansföreträdare och påståendena om ”upprustning från en mycket låg nivå” fortsätter.

Spåren förskräcker. Försvarsberedningens fortsatta arbete riskerar att, med tanke på alliansens och de rödgrönas agerande hittills, landa i slutsatser som förvärrar dagens försvarskris istället för att avhjälpa dem. Det är inte vår avsikt att medverka till detta. Vår avsikt är att Sverige skall ha ett försvar av den storlek och med den materiel som krävs för att försvara landet och att detta skall vara finansierat. Vi anser att vi i vårt nu aktuella budgetförslag har presenterat en skiss för hur ett sådant försvar skulle kunna se ut. Det är vår förhoppning att detta kommer att kunna bidra till ett mer välavvägt försvarsbeslut.

Mikael Jansson
Ledamot av Försvarsutskottet och Försvarsberedningen för Sverigedemokraterna

En debatt för närmast sörjande

Det är lätt hänt att man drabbas av tunnelseende när man intresserar sig för försvars- och säkerhetspolitik. Om man t.ex. har skaffat sig ett gediget Twitterflöde genom att följa personer med samma intresse inbillar man sig tillslut att debatten och diskussionen svallar hög i offentligheten. Och så tycker man ju gärna att det inte finns […]

En streckad röd linje

Utvecklingen kring Syriens kemiska vapen är i högsta grad anmärkningsvärd. Det hela har tagit en vändning som få kunnat förutspå tidigare. Vad vi ser nu är ett USA som plötsligt blivit uppsnurrat av Ryssland hur mycket än den amerikanska administrationen försöker få det att framstå som att det nuvarande läget varit det eftersträvade.

Huruvida utrikesminister John Kerrys öppning för Ryssland var en groda eller inte lär vi aldrig få reda. Klart är i vilket fall som helst att det öppnade för Ryssland och president Putin att ta initiativet i Syrienfrågan.

Vad är då det anmärkningsvärda? Jo, att den amerikanska feta röda linjen plötsligt blivit en tunn streckad linje. Användande av kemiska stridsmedel i Syrien har sedan tidigare uttryckts av president Obama som en skarp gräns som skulle trigga en amerikansk militär intervention. Plötsligt är den borta till följd av såväl skickligt ryskt manövrerande, men också en mycket krigstrött amerikansk opinion. Hemmaopinionen har svårt att se på vilket sätt det syriska inbördeskriget och eventuellt användande av kemiska vapen där skulle vara ett hot mot USA eller en moralisk fråga som är värd att offra amerikanska soldaters liv för och att öka på ett redan monumentalt amerikanskt budgetunderskott.

USA har från början målat in sig i ett hörn genom hotet om en intervention, men utan en tydlig politik som underbygger hotet. Precis som Ivar Arpi i SvD och Stephen M Walt i Foreign Policy skriver, är det svårt att motivera en intervention i Syrien utifrån de tydliga kriterier som den så kallade Powell-doktrinen ställer upp. Det finns också all anledning att fundera över vilka kedjereaktioner ett amerikanskt militärt ingripande i Syrien hade medfört.

Oavsett vad nu nästa steg blir, om Syrien destruerar sina kemiska vapen eller ej, så är vad vi hittills bevittnat att en tydlig amerikansk röd linje i utrikes- och säkerhetspolitiken blivit till en streckad linje. Detta är något att fundera över för mindre stater som byggt sin suveränitet på amerikanskt stöd. Hur långt är USA villigt att gå för att stötta ett Ukraina som utsätts för starka ryska insatser med framförallt soft-power eller för den delen en liknande situation i Baltikum? Det samtida USA:s utrikes- och säkerhetspolitiska agerande påminner nu i allt högre grad om 30-talets appeasementpolitik.

Vi har nu nått en situation i Syrienfrågan som Ryssland redan för två år sedan hade kunnat uppnå på egen hand om man hade varit intresserad av en sådan lösning. Den syriska regimen har alltid varit och förblir beroende av ryskt stöd, varvid Putin om han hade velat redan tidigare hade kunnat pressa Assad till att förstöra de kemiska vapnen. I och med den velande amerikanska inställningen fanns dock plötsligt ett gyllene tillfälle som erbjöd hög avkastning i världspolitiken.

Frågan är på vilket sätt de senaste veckorna påverkat Syrienkonflikten, annat än att påvisa att amerikanska röda linjer numera har vissa mellanrum. Detta faktum är något vi måste ta med oss till den svenska säkerhetspolitiska debatten.

Läs gärna Jenny Nordberg i SvD, Johan Wiktorin på Försvar & Säkerhet och gärna också Anders Lindbergs ledare i Aftonbladet om rysk desinformation.

Media: Svd, 2, DN, 2, 3, 4, 5, 6, SVT, 2, SR, 2, 3, 4, GP, 2, 3

Eldsjälar

Få läsare av bloggen lär ha missat generalmajor Berndt Grundeviks gästinlägg i måndags där han efterlyste en intensivare försvarsdebatt och gav förslag på hur han själv skulle vilja se förändringar inom försvaret. Om det är något svensk försvarsdebatt skulle behöva så är det flera framstående och insatta officerare som agerade i försvarsdebatten och tog bladet från munnen medan de fortfarande är aktiva och har full insyn. Alltför få har genom åren gjort samma sak som Grundevik och de som har gjort det har det tyvärr ofta blivit tråkigheter för. Nu har dock Försvarsmakten en uttalad policy om motsatsen, även om många ännu inte vågar lita på den.

Ute i landet finns dock ett litet antal personer som är riktiga eldsjälar och som ger sitt yttersta för att ta försvarsdebatten och försvarsfrågorna till politikerna istället för att som så många andra knyta handen i fickan – eller starta en blogg. Dessa personer skriver såväl debattartiklar som framförallt brev och mejl till såväl politiker som högre chefer i Försvarsmakten. En av dessa, kaptenen i Hemvärnet Jan-Olov Holm, som ofta ses kommentera såväl denna som andra försvarsbloggar. Utöver det allmänheten ser så är Holm flitig med att tillskriva såväl försvarsmaktsledningen och Försvarsmaktens inspektörer, som de svenska försvarspolitikerna. I sin korrespondens är Holm aktiv med att påminna mottagarna om incidenter som händer i omvärlden som kan ha en betydelse för svensk försvars- och säkerhetspolitik och även genom att framföra vad han som medborgare förväntar sig i form av handling. Därmed fångar också Holm essensen i hur en representativ demokrati som den svenska fungerar och ska fungera. Medborgarna ska tala om för sina politiska representanter vad man förväntar av dem. Tyvärr är det alldeles för få som gör det utan istället tror att demokratin endast handlar om att lägga lappar i en låda var fjärde år.

En annan oförtröttlig eldsjäl är Daniel Vikström, löjtnant hemmahörande i Boden. Utöver att Vikström är en flitig kommentator av försvars- och säkerhetspolitik på Twitter så är han även en av landets flitigaste skribenter av debattartiklar i media. En bättre beskrivning vore kanske upphovsman till repliker på debattartiklar i nämnda ämnen. Som säkerligen bekant är det ett vanligt grepp att man som politiker skickar sina debattartiklar på turné i landsortspressen för att behålla greppet om de lokala väljarna. Såväl försvarsminister Karin Enström som Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren är mycket drivna i detta förfarande och för några veckor sedan kunde man genom Cecilia Widegren läsa i såväl Västra Götaland (Widegrens hemdistrikt) som i Norrbotten (då undertecknat tillsammans med lokalpolitiker) hur Regeringen ”satsade en miljard” på försvaret i just tidningens region (namn beroende på vilken lokaltidning artikeln fanns i). Dessa och andra liknande artiklar har Vikström varit mycket snabb att bemöta, vilket är mycket bra då de läsarna med all sannolikhet inte följer försvarsbloggarna och därmed endast får del av ett mycket ensidigt budskap.

Försvarsdebatten behöver fler eldsjälar och vi kan alla ta lärdom av de tre ovan nämnda – så även den här bloggaren, även om han stundom redan gör på de nämnda sätten.

Gästinlägg: Debattera försvarsfrågan hösten 2013 – efter nyår kan det vara för sent !

Nedan följer ett med anledning av gårdagens besked från Regeringen om ”höjd” försvarsbudget rykande aktuellt gästinlägg signerat generalmajor Bernt Grundevik. Att generalmajor Grundevik är så öppen i försvarsdebatten vill jag ge honom en eloge för. Om det är något vi saknar i försvarsdebatten så är det deltagande av högre chefer som ger sin egen syn på situationen. Det är också på sin plats att påminna om detta inlägg från försvarsmaktens informationsdirektör.

/Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Debattera försvarsfrågan hösten 2013 – efter nyåret kan det vara för sent ! 

Den 2 juli 2012 skrev jag på Armébloggen –”Vad händer med försvaret efter 2014”– Ett av budskapen i inlägget var att ”vi har mellan 18-24 månader på oss att sakligt debattera. Därefter måste vi alla respektera och acceptera det beslut som fattas i demokratisk ordning av Sveriges riksdag”

I samma tidsperiod gjorde ÖB sitt utspel under politikerveckan i Almedalen. Hans budskap var att försvaret behöver ca 4 miljarder mer /år för att kunna fullfölja inriktningen i försvarsbeslut 2009, vilket var betydelsefull information.

Vid nyåret 2013 kom nästa utspel från ÖB då han redovisade ”en veckas försvaret”. Sällan har försvarsdebatten varit så intensiv som under våren 2013 och som ”lök på laxen” kom den ryska flygövningen utanför Gotland under påskhelgen att ge ny näring till frågan om nationellt försvar o beredskap. ÖB ska ha en eloge. Hans uttalanden fick verkligen försvars debatten att lyfta till en begriplig nivå för allmänheten.

I Juni 2013 redovisade Försvarsberedningen sin rapport 1, omvärldsanalysen, som skall ligga till grund för politiska bedömningar om hotbild och långsiktig utveckling/trender i vårt närområde.

Efter sommaren 2013 har det enligt min uppfattning varit för lite engagemang i debatten rörande ett nytt försvarsbeslut. Det är under hösten debatten och diskussionen om försvarets framtid behöver ta fart igen om vi tillsammans skall kunna påverka de olika politiska beslutsfattarna och pågående planeringsprocesser innan det är för sent.

Tidsförhållanden

Under hösten arbetar den parlamentariskt tillsatta försvarsberedningen intensivt med att ta fram rapport 2 som i huvudsak syftar till att redovisa förslag till Försvarets fortsatta utveckling, uppgifter, organisation mm. Rapport 2 skall lämnas till riksdagen i slutet av mars 2014.

Det är bedömningsvis åtta månader kvar, efter att rapport 2 har redovisats, innan ett nytt försvarsbeslut fattas av riksdagen under december 2014. Alternativt kan beslutet skjutas fram till första kvartalet 2015. Slutsatser och rekommendationer i försvarsberedningens rapport 2 kommer att vara mycket viktiga som vägledning i fortsatta diskussioner och remissyttranden inom de politiska partierna, i riksdagen och hos andra myndigheter och organisationer.

Under 2014 är det valår och högst sannolikt är det andra frågor än försvarsfrågan som de olika politiska partierna vill lyfta fram i valrörelsen.

Mot denna bakgrund är det troligt att man inom försvarsberedningen (förmodligen mellan alliansen och socialdemokraterna) vill ha en samsyn i försvarsfrågan så att det inte finns fundamentalt olika synpunkter, särskrivningar och avvikande uppfattningar i rapport 2. Det som talar för denna bedömning är att så skedde med rapport 1 där det var många och långa diskussioner avseende beskrivningen av utvecklingen i Ryssland innan man till sist enades mellan de tongivande partierna.

Tiden att utkomma med en försvarspolitisk proposition är kort. Därför är det högst troligt att, parallellt med försvarsberedningens arbete, så skissar regeringen redan nu på ett utkast till ny försvarspolitisk inriktning för att inte komma i tidsnöd efter att försvarsberedningen har levererat sin rapport 2.

Inom försvarsmakten pågår nu BU 15 arbetet, dvs förslag till verksamhet och en budget i balans, för 2015 i detalj och inriktande för 2016 och 2017. För att kunna göra detta arbete erhåller Försvarsmakten så kallade planeringsanvisningar från Försvarsdepartementet. I de fall man saknar anvisningar för man göra antaganden för att planeringsprocessen inte ska avstanna. Försvarsmakten har likt andra myndigheter kravet att kunna lämna in budgetunderlaget senast den sista februari 2014.

När man väger samman ovan redovisade fakta och bedömningar ovan så blir min slutsats följande;

Debattera försvarsfrågan intensivt under hösten 2013- efter nyåret kan det vara för sent!

Om man i försvarsberedningens rapport 2 är överens i stort så bedömer jag att ”manöverutrymmet” för debatt som påverkar processen inför ett nytt försvarsbeslut kan vara mycket litet efter januari/februari 2014!

”Kan vi försvara oss?”

Hösten 2012 utkom Kungliga Krigsvetenskapsakademiens rapport ”Kan vi försvara oss?”.

Rapporten är mycket läsvärd och utgjorde en del av projektet Svensk säkerhet efter 2014. Både som ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien och som officer ställer jag mig helt bakom rapporten som på ett logiskt och pedagogiskt sätt försöker beskriva läget i Försvarsmakten och de utmaningar som finns att hantera.

I rapportens sammanfattning redovisas bl a följande viktiga synpunkter;

 – När man genomför en analys av det slag vi gör är det lätt att problematisera i hög grad. Så skall det naturligtvis vara, men för ordningens skull vill vi inledningsvis lyfta fram och betona att de förändringar som gjorts i huvudsak varit riktiga och att dagens försvar har ett antal positiva sidor men

 – Det är tveksamt om försvaret i en framtid har möjlighet att uppfylla de krav som ställs, framför allt avseende det nationella försvaret i ett säkerhetspolitiskt försämrat läge. För detta krävs det både en förstärkt budget och att vi på ett helt annat sätt än tidigare skapar operativa förmågor tillsammans med de länder vi uttryckt solidaritet med. Vi är i ett läge att antingen tillföra försvaret mer resurser eller minska vår ambition genom att ta bort operativa förmågor, alternativt göra en allmän ambitionsminskning.

  • – Inom alla stridskrafter har vi för få förband för att självständigt kunna ta upp ett försvar av territoriet, även vid ett mycket begränsat angrepp.
  • – Bristen på ett luftförsvarsluftvärn är uppenbar.
  • – För alla stridskrafter gäller att de på mycket länge inte övats i större förbandsenheter och i ett operativt sammanhang i försvaret av det egna landet
  • – Personellt är det nya systemet med frivilligt rekryterade gruppbefäl, soldater och sjömän infört men inte genomfört.
  • – I en 20 års period i behov av att omsätta ett antal tunga materielsystem.
  • – Om vi under kalla kriget hade en logik i vårt försvarssystem, från den säkerhetspolitiska miljön, vår neutralitet och alliansfrihet till det att vi byggde försvar på värnplikt och inhemsk försvarsindustri kan vi konstatera att motsvarande logik inte finns i dagens försvarssystem.

Kungl Krigsvetenskapsakademien anser avslutningsvis att i nedanstående viktigare områden –frågor av strategisk karaktär – behövs ett fördjupat resonemang inför ett nytt försvarsbeslut:

  • – avvägningen mellan olika stridskrafter

  • – personalförsörjningen

  • – investeringsnivån avseende krigsmateriel

  • – den faktiska prisutvecklingen på försvarsspecifik materiel

  • – alliansfrågan

  • – den politiska processen som leder fram till ett nytt försvarsbeslut


De operativa frågorna

Utöver de strategiska frågorna, som Kungliga Krigsvetenskapsakademien anser viktiga att ytterligare debattera, finns det enligt min mening flera och komplexa operativa förmågor/frågeställningar som försvarsberedningen och ytterst riksdagen behöver ta ställning till. Några exempel

  • – Luftförsvaret av befolkningscentra o viktiga samhällsfunktioner/anläggningar och områden

  • – Försvaret av Gotland

  • – Förmågeutveckling/avvägningen av resurser mellan de olika försvarsgrenarna samt balansen av viktiga förmågor inom respektive försvarsgren

  • – Övningsverksamheten både nationellt och internationellt

  • – Nationell ambitionsnivå kontra deltagande i internationella insatser

Luftförsvaret
Det fnns ett stort operativt behov av att skydda befolkningscentra, viktigare infrastruktur, basområden för flygstridskrafterna och de marina förbanden, förflyttningar av markstridskrafter mm. Det är flygstridskrafterna och det markbundna luftvärnets som skall svara för lösandet av luftförsvarsuppgiften.

JAS frågan har tidigare debatterats flitigt och där har regeringen med stöd av socialdemokraterna fattat beslut om vidareutveckling av JAS systemet och en anskaffning av 60 nya plan. Avgränsar mig i detta inlägg och tar ej upp JAS frågan ytterligare.

Bristen på markbaserat luftvärn är mycket stor. Idag finns det bara två luftvärnsbataljoner kvar i försvarsmaktens insatsorganisation. Deras materiel är föråldrad och behöver moderniseras i perioden 2015-2017. Att samtidigt skydda olika basområden för bland annat flygstridskrafterna ,så att dessa kan komma till verkan, samt tillsammans med dessa skydda befolkningscentra och annan viktig infrastruktur är en omöjlig ekvation givet en så liten numerär markbaserat luftvärn

Förhoppningsvis kommer luftförsvarsutredningen att leverera ett underlag som innebär att luftförsvarsfrågan kan hanteras utifrån ett helhetsperspektiv. Politiskt måste man i kommande försvarsbeslut tydligt ta ställning till vilken långsiktig ambitionsnivå som skall gälla för luftförsvaret av Sverige.


Gotland
Förutom öns strategiska betydelse för östersjöområdet och Sverige så har vi ett moraliskt ansvar för försvaret av Gotlands ca 58000 bofasta svenskar.

Givetvis finns en försvarsplanering där man i olika skeden och beredskapssteg kan förstärka Gotland med rörliga förband från fastlandet. Utav sekretesskäl vill jag inte gå in på detaljer om detta.

I sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att på Gotland finns idag mycket få stationära resurser (enligt öppna källor en hemvärnsbataljon om ca 500 personer, en utbildningsgrupp för hemvärnet om ca 10 officerare, en handfull mängd flygvapenpersonal för att hantera klargöring av incidentroten, ett förrådsställt stridsvagnskompani (14 vagnar) samt ett 10 tal personer ur FM logistik ) som kan göra något vid en snabbt uppkommen krissituation.

Enligt min mening har vi i grundberedskapen för få stationära resurser på Gotland. Beroende på händelseutvecklingen kan det uppstå flera slag av friktioner som försvårar eller helt begränsar möjligheten att genomföra planerade förstärkningar från fastlandet.

Olika ambitionsnivåer att förbättra läget kostar pengar. Dock finns det pragmatiska lösningar som kan bli mycket kostnadseffektiva utan att det behöver byggas upp ny infrastruktur, således man kan nyttja det som finns.

Det finns mycket som den politiska nivån borde fatta beslut om när det gäller försvaret av Gotland. Jag anser att den lägsta ambitionsnivån som kan vara ett steg i rätt riktning samt skapar signaleffekt både för befolkningen och omvärlden är exempelvis:

  1. Organisera ett ”Detachement regional ledning Gotland” . Stabspersonal bör omfördelas inom försvarsmakten så att ett antal stabsofficerare, under ledning av en överste, bildar en ledningsresurs med placering i Visby. Enheten bör vara underställd regional ledning i Stockholm. Vid normal beredskap föreslås denna ledningsresurs ägna sig åt civil-militär samverkan samt försvarsplanering. Vid förhöjd beredskap bör denna stabsdel inledningsvis kunna leda tilltransporterade förbandsenheter från fastlandet innan övrig stabsförstärkning anländer och kan fungera.

  2. Flygvapnets incidentberedskap med en jaktrote JAS bör finnas grupperad i Visby under huvuddelen av året.
  3. Marin närvaro med minst ett fartyg typ korvett i farvattnen utanför Gotland under huvuddelen av årets dagar.
  4. Delar av luftvärnsförbandet i Halmstad bör med kompani, i ett roterande schema, genomföra övningsverksamhet på Gotland under huvuddelen av året vilket bidrar till förbättrad beredskap och luftförsvarsförmåga.
  5. Bemanna stridsvagnskompaniet med tidvis tjänstgörande soldater o befäl från Gotland. Dessa personer, ett 80 tal, genomför årligen ca 10 dagars repetitionsutbildning inkluderande stridskjutning.
  6. Ge hemvärnsförbandet möjlighet till bättre eldkraft genom att tillföra 12 cm granatkastare och omorganisera ett av kompanierna till ett granatkastarkompani.



Förmågeutveckling/avvägningen av resurser mellan de olika försvarsgrenarna
Det finns flera utmaningar att hantera när det gäller framtida uppgifter, dimensionering och materielutveckling för de olika stridskrafterna oavsett vilken ekonomisk nivå som tilldelas försvaret. Utöver att det organisatoriskt finns för få förband i respektive försvarsgren så finns det stora materiel- och ”förmågeglapp” att hantera i kommande försvarsbeslut. Låt mig ge några exempel att ta ställning till;

– Armén behöver ett nytt bataljonsartilleri i form av ett nytt granatkastarsystem samt att fler stridsvagnar behöver renoveras än vad som nu är planerat för att få en relevant eldkraft i de mekaniserade förbanden. Därutöver behövs ett nytt stridsbrosystem så att man kan gå över vattendrag och diken.

– Marinen saknar ett robotluftvärn på ytstridsfartygen vilket gör att de fåtaliga fartygen bland annat har en begränsad förmåga till eskort samt är sårbara. Därutöver behöver ubåtsjaktförmågan utvecklas.

– Flygvapnets transportflygplan, C-130 Hercules, är mycket åldersstigna och behöver bytas ut. Därutöver är basförbanden underdimensionerade när det gäller uthållighet och för skyddet av egen gruppering vilket begränsar ett flexibelt nyttjande..



 Övningsverksamheten både nationellt och internationellt
Utan relevant övningsverksamhet så når inte förbanden beslutad kravnivå med resultatet att dessa steg för steg självdör. Övningsverksamheten får heller inte vara en ”budgetregulator” vilket skulle påverka personalförsörjningen mycket negativt, speciellt för tidvis tjänstgörande soldater och sjömän. Dessa kommer idag på frivillig basis till förbanden för att de tillsammans vill utvecklas och lösa uppgifter både nationellt och internationellt. Inställda, bristfälliga eller för få övningar tar död på deras intresse att ställa upp.

Övningsverksamheten är en trovärdighetsfråga för all personal i försvarsmakten samt hos svenska folket. Utifrån ett internationellt perspektiv så är signaleffekten av ett välövat försvar, oavsett dess numerär, också en trovärdighetsfråga av stor betydelse.



 Nationell ambitionsnivå kontra deltagande i internationella insatser
Både i försvarsbeslutet från december 2004 (två större insatser o tre mindre insatser samtidigt) respektive juni 2009 (upp till 2000 soldater/sjömän samtidigt) redovisade riksdagen tydligt kraven på försvarsmaktens förmåga att kunna delta i internationella insatser.

Detta var tydligt och bra men samtidigt saknades tydliga krav på förmåga att kunna verka nationellt, således vilken ambitionsnivå gäller för försvarat av Sverige i Sverige!

Detta är en av de viktigaste uppgifterna för riksdagen att ta ställning i vid nästa försvarsbeslut
Övrigt
Inför ett nytt försvarsbeslut är det viktigt att våra folkvalda tar sitt ansvar och fattar nödvändiga beslut med långsiktig hållbarhet. Men det finns också frågor som försvarsmakten internt skall lösa inom ramen för myndighetens ansvar.

”Uppdragstaktik” dvs ledning genom att tilldela underställda tydliga mål och avdela relevanta resurser för detta, är den ledningsfilosofi som Försvarsmakten valt. Lever organisationen då efter detta? Enligt mitt förmenande är svaret – tveksamt. Jag anser att Försvarsmakten är alltför centralistisk i sin ledning och inte tilldelar förbandschefsnivån den handlingsfrihet som är befogad och som underlättar ledningen. Att inte ”Försvarsgrenscheferna” sitter med som ordinarie ledamöter i FML (försvarsmaktsledningen) och där kan ge råd och ge synpunkter på viktiga beslut är ett annat exempel på vad som internt behöver förändras. HKV har omorganiserats ett flertal gånger och ännu är organisationen inte optimal. Slå ihop HKV/Prod och HKV/Insatsorg till en organisation i HKV så att det är ”ett rör ut och in” till organisationsenheter och förband. Dessutom behöver funktioner såsom pers, info och HRC decentraliseras mera. Därutöver bör den regionala ledningen stärkas och att det finns en brigadgeneral som chef på den regionala nivån, en nivå som rimligen är ett naturligt generalsbefäl.

Sammanfattningsvis bör Försvarsmakten internt;

  1. Decentralisera sin ledning- tillämpa uppdragstaktik i större omfattning

  2. Ge mer befogenheter till förbandschefer o regional ledning
  3. Låt försvarsgrenscheferna vara ordinarie ledamöter i FML
  4. Omorganisera HKV


Avslutning

Försvarsminister Karin Enström skriver så här om framtiden för försvaret på Regeringens hemsida;

” Syftet är att skapa ett modernt försvar som är redo att användas. Vi ska kunna försvara Sverige mot de hot som finns i vår omvärld idag. Försvarsmakten ska också kunna anpassas efter nya hot i en förändrad omvärld”.

Kommande försvarsbeslut blir mycket viktigt för Försvarsmaktens framtida kapacitet och inriktning. Det finns i praktiken fyra scenarier kopplat till den ekonomi som beslutas:

  1. Ett tillskott av mer än 4 miljarder/år för att bryta trenden och skapa möjligheter att ha högre ambition än vad som beslutades 2009.

  2. Ett tillskott på 3.5 till 4 miljarder för att fullfölja försvarsbeslutet från 2009.
  3. Samma ekonomiska ram som idag vilket medför en ytterligare reducering av försvarsmaktens förmåga.
  4. Ännu mindre pengar än idag och ännu större konsekvenser för försvarsmakten än i punkt 3.


Vad tycker du? Vad vill du bidra med i den fortsatta debatten? Hur mycket är vi beredda att betala för den långsiktiga ”försäkringen” som försvaret utgör ?( idag 1.11 % av BNP- förr ca 3.1% !)

Jag anser att det krävs en omfattande debatt som bidrar till ett bra beslutsunderlag inför kommande försvarsbeslut. Historiskt sett har debatten inför försvarsbesluten varit för anonym och ofta handlat om regionalpolitik och vilka förband som kommer att överleva alternativt läggas ner.

En omfattande debatt bidrar också till en ”folkförankring” och större insikt i försvarsfrågan vilket är bra för den demokratiska processen. Debatten måste föras på en begriplig nivå. ”En veckas försvaret” blev förståelig för allmänheten och därför fick utspelet så stort genomslag.

Avslutningsvis vill jag återkoppla till vad Kungliga Krigsvetenskapsakademien skrev i förordet till rapporten ”Kan vi försvara oss?

– ”försvarspolitikens närmaste uppgift är att forma grunden för ett försvar som möjliggör att vi praktiskt och tekniskt över tiden behåller en förmåga – låt vara med varierande styrka och beredskap – som förmår att ge oss en trovärdig möjlighet att möta över tiden säkerhetspolitiskt skiftande krav.”

Generalmajor Berndt Grundevik


En stark rekommendation (uppdaterat 6/8 06.50)

På Försvar och Säkerhet har Johan Wiktorin idag dragit igång sin följetong ”Korridoren till Kaliningrad” och idag publicerades prologen. Det är en start som lovar mycket gott och jag hyser inga tvivel om att följande delar kommer att hålla samma höga standard. Handlingen utspelar sig i våren-sommaren 2015 och berör en säkerhetspolitisk kris i Östersjöområdet. Nästa del publiceras redan imorgon så det gäller att hänga med.

Som jag konstaterat i ett antal inlägg de senaste veckorna har varken försvarsminister Karin Enström eller ordföranden i Försvarsberedningen Cecilia Widegren kommenterat den mycket stora ryska beredskapsövningens följder för svensk försvarspolitik och den rapport som Försvarsberedningen lämnade ifrån sig under tidiga sommaren. Det är svårt att tolka det som något annat än att man försöker nonchalera det faktum att detta var en övning som i högsta grad vänder upp och ner på mycket av det som utgör grunden för rådande försvarspolitik. Som tidigare berättat har Cecilia Widegren haft ett antal debattartiklar i media sedan övningen genomfördes och Karin Enström deltog under helgen i Stockholm Pride. Idag har båda två var sin debattartikel i media (Karin Enström i NWT – ”Fullfölj inriktningen för försvaret” och Cecilia Widegren i Piteå-Tidningen – ”Bostäder viktig förutsättning för försvarets nya medarbetare”. För övrigt samma artikel som i förra veckan fanns i Sundsvalls Tidning i förra veckan). 

Det är med andra ord inte görligt att skylla på ledighet utan slutsatsen får tyvärr bli att man helt enkelt inte vill tala om saken.

Någon som däremot inte tvekat att ta debatten kring den ryska övningen är ledamoten av Försvarsutskottet Staffan Danielsson som skrivit om den och Försvarsberedningens rapport på sin blogg. En eloge till Staffan Danielsson för detta. Ta gärna del av diskussionen mellan oss där.

Uppdatering 6/8 06.50: Försvarsminister Karin Enström hade tydligen även en debattartikel i Norrbottens-Kuriren igår. Sverige ska ha en modern försvarsmakt, vilket är samma artikel som i NWT, men där tidningen satt en annan rubrik.

Dags för ompositionering?

Den kristna tidningen Inblick är den första svenska tidningen att få kommentarer från flera av landets försvars- och utrikespolitiker om den mycket stora ryska beredskapsövningen som genomfördes härom veckan och som vänder upp och ner på mycket av det som uttrycks som grundförutsättningar i dagens svenska försvarspolitik. Först ut att rapportera om Inblicks reportage var Lars Wilderäng (bloggen Cornucopia) och han konstaterar att den försvarspolitiska definitionen på #lågnivå verkar vara ”allt under Sovjets nivå”.

Den som följt med i försvarspolitiken under senare år känner säkerligen igen regeringens och moderaternas retorik där man hela tiden hänvisar till en låg nivå och att moderata försvarspolitiker på frågan hur man ska ställa sig till den massiva ryska upprustningen, ständigt återkommer till att det är en ökning från låg nivå. Syftet med uttalandet är otvivelaktigt att lyssnaren/läsaren ska få intrycket av att det fortfarande handlar om låg nivåer. (Se gärna intervju i denna länk). Som många gånger påpekats så befinner sig de ryska väpnade styrkorna defintivt inte på någon låg nivå.

Det blir därför än mer intressant att läsa Inblicks artikel där man helt plötsligt definierar låg nivå rakt ut, vilket man inte gjort tidigare. Hans Wallmark, moderat ledamot av Utrikesutskottet, har varit en av de flitigaste debattörerna och debattartikelförfattarna när det gäller moderat försvars- och säkerhetspolitik. I Intervjun med en kristen tidning har möjligtvis fått Wallmark att tänka över sina tidigare uttalanden då han nu yttrar sig så här:

”Ledamoten Hans Wallmark (M) konstaterar att försvarsberedningen ägnar ett eget kapitel åt utvecklingen i Ryssland.
– Som vi skriver kan otvivelaktigt ett nytt mönster iakttas. De tidigare nivåer vi hänvisar till är det tidiga 1990-talet. Då var det berättigat att tala om ”låg nivå”. Därifrån har onekligen en hel del skett rent militärt. Men det är långt från kalla krigets-dagar, menar Hans Wallmark.”

Det är ju en i högsta grad nykter slutsats kring läget och något man kan känna igen från Försvarsberedningens rapport. Uttalandet föder dock två nya frågor:

– Varför uttalar sig i så fall Försvarsberedningens ordförande så som hon gör i intervjun i Almedalen när det inte har något alls med ämnet att göra?

– Varför ska man i svensk försvars- och säkerhetspolitik ständigt referera till rysk militär förmåga på Sovjettiden och 90-talet i stället för läget idag och kommande år, när det motsatta gäller för svensk förmåga?

Ett ytterligare åskådliggörande av den sista frågan. Svensk försvarspolitiken fick en delvis ny inriktning 2009 (återkommer till detta i ett kommand inlägg). Rysk försvarspolitik fick en ny inriktning redan vid millennieskiftet. Båda har ungefär samma slutdatum (2019 vs 2020) med skillnaden att det ryska målet endast är ett uttalat etappmål. I Sverige framhålls den svenska försvarsreformen av Regeringen som ett säkert uppfyllande, trots att alla vet att finansieringen av den beslutade insatsorganisationen är sammanlagt runt 75 mdr kr kort. Om den ryska försvarsreformen, som är finansierad så länge energipriserna inte kollapsar på världsmarknaden, uttrycker sig den svenska Regeringen och Moderaterna att den är högst osäker till följd av utvecklingen på energimarknaden, den ryska demografin, sociala förhållanden etc.

Slutligen kan man också fundera över hur långt ifrån ”kalla krigets-dagar” den ryska förmågan är och när den är för nära? Vad har vi tidigare anpassat vår försvarspolitik efter? Det kommer i ett senare inlägg.

Kvällsposten har en i mina ögon mycket duktig ledarskribent i form av Amanda Wollstad. Hon har skrivit flera skarpa artiklar tidigare om situationen i svensk försvars- och säkerhetspolitik och dagens är inte sämre. I dagens artikel lyfter hon just den totala tystnaden från försvarsminister Karin Enström och Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren. I artikeln uppmärksammar också Wollstad ”dimridåerna” kring #lågnivå och sällar sig därmed till andra ledarredaktioner i landet. I de egna moderat leden är det däremot inte helt tyst. I Eskilstuna-Kuriren närmast sågar den moderata riksdagskandidaten Maria von Beetzen från Strängnäs det egna partiets försvarspolitik och talar istället om att det svenska försvaret måste höja sig från den låga nivå som det nu håller och att ett första steg måste bli att höja försvarsbudgeten till samma nivå som våra grannländer, nämligen 1,5 % av BNP. Uppenbarligen finns det i alla fall en kandidat för moderata försvarsvänliga väljare i Sörmland att välja på för dem som vill undvika att byta parti. Låt bara hoppas att von Beetzen slipper bli ett offer för ”Knapptryckarkompaniet” likt Anton Abele och andra moderater.

Det ska bli intressant att se om fler än Urban Ahlin och Hans Wallmark nu ska börja positionera om sig i försvarsfrågorna. Såväl Karin Enström som Cecilia Widegren kanske ägnar semestern åt att i lugn och ro fundera över situationen?