Kategoriarkiv: säkerhetspolitik

Märkliga och osynliga nyheter

Emblemet för United States Army Europe (USAREUR).

Hur många brigader har egentligen US Army i Europa och hur många ska under 2017 tillföras? Härom veckan kunde man bland annat i Aftonbladet läsa en märklig TT-artikel om saken. Samtidigt haltar åter svensk rapportering om rysk upprustning.

Under rubriken ”USA rustar upp i Östeuropa” kunde man läsa att ”Den nya beväpnade brigaden planeras vara på plats i början av nästa år och blir USA:s tredje fullt bemannade i regionen”. Det är svårt att inte tolka ordet ”regionen” som något annat än Östeuropa. I själva verket har dock US Army idag två armébrigader i hela Europa. En är baserad i södra Tyskland (Vilseck): 2. kavalleriregementet; en i italien (Vicenza): 173. luftburna brigaden.

Från och med nästa år ska alltså en till amerikansk brigad (för att vara petig: förstärkt brigad) finnas i Europa, vilket innebär att summan då blir tre. I sammanhanget hade det kunnat vara på sin plats att ta upp det aktuella respektive förväntade antalet ryska divisioner och brigader i västra Ryssland (med delar på ukrainsk mark). I februari blev det ju klart att bland annat Första gardesstridsvagnsarmén (stridsvagnsarmé = ca 500 strv) har uppställts, vilket jag tidigare skrev om skulle ske.

En annan aspekt av Rysslands upprustning är kärnvapnen och trots att det även handlar om ökning i svenskt närområde verkar följande nyhet på engelska från norska Barents Observer ännu inte ha nått fram till svenska medier: ”87 nuclear warheads more today than in September”.

Kartor, spioner och vidrig mat

Från en av de sovjetiska militärkartorna över Stockholm, tryckt 1986. I månadens film är fokus dock mer på Norrköping.

Andra världskrigets kodknäckare, de sovjetiska militära kartorna över Sverige och finska Högkvarterets elitförband är tema som belyses i två nya böcker och en dokumentärfilm.

Den stridsvagnstyp som undertecknad utbildades på, den tornlösa stridsvagn 103, pryder omslaget för den nyproducerade dokumentärfilmen ”Kalla kriget 1963-1980” som första gången erbjuds i det färska numret av Pennan & Svärdet. Jag har just sett filmen och kan intyga att manusförfattaren m m Einar Lyth presenterar massor av arkivfilm som jag aldrig sett förr samt nyinspelade intervjuer med till exempel en östtysk officer som berättar initierat om den ständigt höga grundberedskap som DDR:s militära styrkor hade, liksom övningar med Jylland som mål. Lyth intervjuar även en svensk militär kartexpert om de sovjetiska militärkartorna över Sverige. Genom intervjun med denne får man klart för sig hur pass ingående exempelvis Norrköping kartlades.

En ytterst hemlig del av Finlands militära styrkor under andra världskriget får man nya inblickar i genom den nya boken Fånge, spion, partisan av Matti Putkinen och Mikko Porvali. Denna bok har jag int kunnat läsa ännu men jag vet att Mikko Porvali skrivit två böcker tidigare av hög kvalitet. Detta är hans tredje om finska Högkvarterets fjärrpatruller och man kanske därför undrar varför en tredje? Jo, därför att nu gäller det ett mycket speciellt öde inom fjärrpatrullerna, en sovjetisk spion som gick över till Finland och blev en del av eliten, fjärrpatrullerna. När fjärrpatrullmannens söner (i Norrköping!) fick läsa Porvalis två tidigare böcker beslöt de sig för att överlämna faderns opublicerade anteckningar till Porvali och de har utgjort grunden för Fånge, spion, partisan som nu erbjuds i Pennan & Svärdet.

En annan bok i nya Pennan kan jag säga mer om eftersom jag hunnit få den, Kodknäckarnas hemliga liv i Bletchley Park av Sinclair McKay. Denna bok handlar om både män och kvinnor som knäckte ”perfekta” tyska koder under andra världskriget. Förutom att boken ger härliga inblickar i livet som kodknäckare – inklusive vidrig mat – får man många tankeställare om underrättelsearbete och tystnadsplikt. Det finns också norska inslag i boken genom kodknäckarnas bidrag till operationerna mot de väldiga tyska örlogsfartygen Scharnhorst och Tirpitz. Läs i boken även om den unge örlogskaptenen Ian Fleming (ja, James Bonds pappa) och hans ”Operation Ruthless”.

Inför Rikskonferensen

På söndag drar Folk och Försvars årliga Rikskonferens igång. Första gången jag deltog var som ledamot i Försvarsutskottet, år 1995 – en annan tid. Detta är dock ett lindrigt tidsperspektiv om man jämför med det faktum att det iår är precis 70 år sedan den allra första Rikskonferensen gick av stapeln (1946 i Ånn). Om man […]

Konsten att inte överraskas

Budskap från Skåne för ökat krismedvetande, med typisk (?) lokal dialekt.

Den 7 december är ett datum som i några länder associeras med överraskning modell större (minns du inte varför: Pearl Harbor). Apropå överraskning – vad gör nu svenska myndigheter för att förbättra krisberedskapen? En viktig rapport har skickats ut – men hur många har nåtts av innehållet?

Minnesgoda läsare minns kanske att jag bloggade i oktober om att viss ny aktivitet för ökat beredskapsmedvetande har kommit igång. Sedan dess har som bekant läget i Syrien försvårats med mera. Det visar sig nu att vår riksdags försvarsutskott tagit ett initiativ för att stimulera till ökad medvetenhet om behovet av en bra krisberedskap. Här är det svårt att opponera sig, oavsett var man står politiskt.

Men distributionen av denna för allmänheten verkligen viktiga information? Försvarsutskottets nya rapport om vikten av medborgarnas eget ansvar vid en kris – hur ska rapportens budskap konkret sprida sig till oss alla? Jo, rapporten ”…skickas nu ut till myndigheter, kommuner och organisationer för att de i sin tur ska sprida kunskapen”. Här kan man fråga sig hur infospridandet nu går. För hittills har det inte blivit så många avtryck i medierna. Framförallt kan man väl fråga sig varför inte det varit mer i public service (SR och SVT), då denna typ av info verkligen berör samtliga medborgare. En sektion av SR har dock snappat upp och spritt vidare infon – men kanske inte den sektion man skulle kunna förvänta sig. Det är inte de vanliga SR & SVT-nyhetsredaktionerna utan SR:s utlandssändningar på svenska som hittills tagit upp vikten av bättre beredskap inom Sverige. Läs först artikeln ”Svenskarna har dålig krismedvetenhet” med både viktiga grundfakta och minnesvärda citat. Samma dag (3 december) publicerades ”Svenskar riskerar bli utan mat vid allvarlig kris” som kan jämföras med dessa nya uppgifter från lantbrukarna själva.

En som inte väntar på att ”de stora” nyhetsredaktionerna ska sätta igång med att informera och ställa frågor är Patrik Oksanen, som nyligen satt igång ”Podd72”, en ny och högaktuell podd om både civil beredskap och säkerhetspolitik. Det är bara att lyssna när det passar dig – via datorn eller mobilen. Nu är premiäravsnittet utlagt på flera sätt.

Läget är farligare, men…

Vissa steg har tagits för att förbättra kristänkandet, här med en intressant tillbakablick på 1960-talets Sverige.

Den säkerhetspolitiska utvecklingen går inte åt rätt håll och vidden av problematiken för svensk del framgår sällan i vanliga medier. Läs Johan Wiktorins senaste blogginlägg för mer ingående aktuell analys. Samtidigt som det alltså finns skäl att med större allvar fundera igenom konsekvenserna för landet och egen del finns det också en positiv sak som till stor del missats av svenska medier.

Vad skulle då det positiva vara? Sveriges nye ÖB Micael Bydén signalerade vid sitt tillträde direkt att han fäster stor vikt vid totalförsvaret, ett begrepp (kort sagt: civilt + militärt försvar) som till nyligen var på väg att skrotas. Detta skapade inga rubriker i media men uppenbarligen planerar numera inte bara våra militära myndigheter i linje med återtagande av totalförsvarstänkandet. Läs mer om det här på Försvarsmaktens egen webbplats.

Hultqvistdoktrinen

Det började med en debattartikel av socialdemokraterna Åsa Lindestam (S) och Olle Thorell (S) i VLT den 18 augusti. En ny S-linje i Nato-frågan lanserades lite försiktigt, med ledamöterna i Försvars- och utrikesutskottet som förtrupp. De slog direkt mot moderaternas kvardröjande akilleshäl: Det som hände respektive inte hände under den moderatledda regeringen: Regeringen utvecklar samarbetet […]

Priset i usel psyops

M1 Abrams under eldgivning (inte den nämnda bilden). FOTO: USMC

Kremls propaganda mot Ukraina blir – av någon anledning? – nu både intensivare och av sämre kvalitet. För att bara ta två exempel så upprepade den officiella ryska militära TV-kanalen nyligen påståendet om att amerikanska Abrams-stridsvagnar finns på den ukrainska fronten och två dagar senare påstod man att 90 procent av Ukrainas soldater vill byta sida.

Som en del läsare kanske minns så påstod Zvezda, den ryska militärens egen TV-kanal, i april att amerikanska Abrams hade satts in i strid nära Mariupol. Detta illustrerades med en bild från Texas 2013 med ett fejkat ukrainskt emblem på tornet. Man skulle kanske tro att den nivån inte gick att ”slå” men härom dagen påstod alltså samma officiella TV-kanal ungefär samma sak men använde nu en Abrams-bild tagen före 2006 (exakt datum och plats ännu okänd) och ett ”ögonvittne”.

Priset i usel psyops bör dock kanske tilldelas redaktören ansvarig för Zvezda-inslaget med den rekordlånga rubriken ”90 % av de ukrainska militärerna är redo att förråda moderlandet och övergå till att tjänstgöra i folkuppbådet”. Med folkuppbådet menas (pro)ryska milisförband. Påståendet faller på sin egen orimlighet.

För övrigt vill jag rekommendera dagens DN (20/8) i pappersform, eftersom DN på nätet (ännu) inte innehåller den analys av Mikael Holmström som återfinns på papper. Kort sagt presenterar Holmström nya uppgifter om Olof Palmes dubbla säkerhetspolitik. En del av det Holmström berättar har han tagit upp i sin omfattande bok Den dolda alliansen, men en del är nytt och ytterst läsvärt.

Ubåtens öde och Rysslands försvarsminister

Dagens Nyheters rubrik den 25 maj 1916.

Det finns flera missförstånd och oklarheter kring den ryska ubåten Som (på svenska Malen). En del förklaringar följer här nedanför. Rysslands försvarsminister har nu också själv signalerat intresse för ubåten.

Idag (29/7) publicerade DN en artikel av Mikael Holmström som på flera sätt placerar ubåten i ett historiskt sammanhang. Holmström skriver exempelvis att ”Både ryska och brittiska ubåtar opererade nämligen 1915 från Åland mot tysk järnmalmtrafik på svenskt territorium (längs Sveriges syd- och västkust opererade tyska ubåtar).” samt att: ”Den nu återfunna ubåten patrullerade in på svenskt vatten och skulle kanske också försöka sänka malmfartyg på väg till Tyskland.”

Men Mikael Holmström har, liksom jag själv helt nyligen, angett fel datum för ubåtens sista livstecken, alltså kollisionen med Ångermanland (i flera ryska källor felaktigt kallad Ingermanland, ett historiskt landskap söder om Finska viken). Detta med datumet spelar stor roll för att finna mer information. Det var inte den 16 maj krocken skedde, men däremot är den 10 maj delvis sant. Vid denna tid följde Ryssland ännu den gamla julianska kalendern och enligt den var det den 10 maj. Men i Sverige var det samtidigt den 23 maj…

Hur upplevdes krocken egentligen 1916, vad hette den svenske fartygschefen och vilken last hade hans fartyg – tysk last eller? Dessa frågor fann jag idag delvis svar på i det digitala DN-arkiv som man kan få tillgång till som prenumerant. Men söker man där på dagarna just efter den 10 maj finner man inget – man måste känna till det svenska datumet, alltså den 23 maj. I nästa dags DN (24/5) kan man läsa den första nyheten under rubriken ”Ubåtskatastrof i Ålands hav?”:

En egendomlig kollision, om vars utgång för den ena parten man ingenting har sig bekant, inträffade natten till tisdagen i Ålands hav. Sveabolagets ångare Ångermanland råkade nämligen kollidera med en U-båt, som helt plötsligt skar dess kurs. Ångermanland erhöll inga skador. Däremot svävar man i ovisshet om U-båtens öde.

Dagens Nyheter har haft ett samtal med Ångermanlands befälhavare, kapten Abrahamsén, vilken själv befann sig på kommandobryggan då olyckan inträffade. Ångermanland kom från Mäntyluoto, medförande bl.a. 28,665 kolli kärleksgåvor till Tyskland.

Här måste förklaras vad som menas med ”kärleksgåvor till Tyskland”. Av samtida artiklar är det tydligt, nämligen paket till ryska krigsfångar i Tyskland. Bara ett exempel på en annan artikel som förklarar detta tydligare, ur DN den 27 maj 1916: ”Stor last av kärleksgåvor från Ryssland […] Sveabolagets ångare Hudiksvall, som hitkom på fredagen från Raumo, medförde 23,000 postpaket, utgörande kärleksgåvor till ryska krigsfångar i Tyskland och Österrike.”

Men låt oss nu återvända till den första artikeln om kollisionen:

Man hade passerat genom Öregrunds skärgård och kom vid 4-tiden på tisdagsmorgonen ut i Ålands hav vid Svartklubben. Färden fortsattes söderut inom territorialgränsen. Kort efter det ångaren passerat Svartklubben fick rorsmannen syn på ett periskop från en undervattensbåt som uppehöll sig på svenskt område. Undervattensbåten som alltså var i sänkt läge, rörde sig – att döma av periskopet – i ångarens riktning. Plötsligt ändrade den kurs och gick till havs, varvid den kom att skära Ångermanlands kurs. Ombord på ångaren slogs genast back, men det var för sent. Man märkte en svag stöt och ett krasande ljud hördes då kollisionen inträffade. Periskopet försvann, och ehuru fartyget låg kvar en halvtimme på platsen för att bringa hjälp, om så skulle vara behövligt, märkte man intet av U-båten. På vattenytan syntes icke heller något som kunde antyda att båten var läck och höll på att förolyckas.

Kaptenen höll för troligt att U-båten fått en mycket svag törn, som endast skadat periskopet, men icke båten i övrigt. Ångermanland hade icke fått den minsta läcka.

Enär U-båten kom i riktning från land, synes det icke uteslutet att det kan ha varit ett svenskt fartyg. I marinstaben och på sjöfartsdepartementets kommandoexpedition meddelas det att rapport icke ingått om någon olycka. Man trodde icke heller att någon svensk U-båt uppehållit sig på den angivna platsen då kollisionen skulle ha inträffat.

Följande dag, den 25 maj, kunde DN berätta mer under rubrikerna ”Sveaångarens äventyr med ubåten” och ”Ubåten torde själv bära skuld till kollisionen”:

Den uppseendeväckande händelsen i Ålands hav, då Sveabolagets ångare Ångermanland enligt uppgift skulle ha kolliderat med en U-båt, har givetvis föranlett undersökning från de svenska marinmyndigheternas sida.

På förfrågan av Dagens Nyheter meddelar också sjöförsvarsdepartementets kommandoexpedition att det är uteslutet att någon svensk undervattensbåt skulle ha blivit påseglad av Ångermanland på dess senaste resa till Stockholm.

Kapten Abrahamsén på Ångermanland har i anledning av meddelandena i pressen velat fästa uppmärksamhet på att ångaren icke ens ofrivilligt medverkat till någon kollision med U-båten. Då man fick syn på periskopet lät kaptenen i enlighet med rederiets order stoppa fartyget, och detta låg stilla, då U-båten ändrade kurs och styrde rakt mot Ångermanland. För att hindra kollision slog kaptenen back och denna rörelse hade just börjat då U-båten, vilken uppenbarligen sökte gå under ångaren, gick till havs. Om någon skada skett, måste alltså U-båtens chef bära ansvaret härför. Då båten gick fram för att skära Ångermanlands kurs, såg man från ångaren hur periskopet gradvis sänktes. Vid kollisionen låg det endast ett par decimeter över vattenytan mot först omkring 1 meter.

För den som vill veta mer om ubåten Soms sista befälhavare, löjtnant Chrisanf (inte Chrisan) Bugurajev född 1891 i Donkosackernas land i nuvarande staden Belaja Kalitva, så kommer här hela hans namn på ryska: Хрисанф Константинович Бугураев. Det finns mycket mer att berätta om honom och flera (arkiv)uppgifter finns om honom på ryska sidor, även utlagda för flera år sedan.

Vad gäller nutida reaktioner har det under dagen blivit känt genom ryska statsmedier, även på engelska, att Rysslands försvarsminister Sergej Shoigu uttalat sig för en ”gemensam expedition”, alltså med svenskar, till ubåten. Vilket är en rätt stor omsvängning jämfört med det förlöjligande av Sverige som ryska statsmedier först kom med.

För övrigt kan man studera vad som skedde i Östersjön sommaren före Soms kollision med Ångermanland, alltså sommaren 1915. En benämning är slaget vid Gotland.

Alliansfriheten har tjänat oss väl

Att alliansfriheten har tjänat Sverige väl är något som framförallt vänstern klämmer in vid tillfälle och som socialdemokraterna även skriver på sin sajt. På senare tid har det även blivit ett huvudargument i NATO-motståndet. Huruvida Sverige genom historien verkligen varit alliansfria – och i kris och krig neutrala – avhandlar Wiseman i ett tidigare inlägg.…

”Snabbare än vad lagen kräver”

Från en nylig övning med Finlands gränsförsvarsstyrkor.

Rysslands riksåklagare har inlett en utredning för att undersöka om det var lagligt av Sovjet att erkänna baltstaternas självständighet. Detta har inte missats av svensk press men däremot verkar varken SR eller SVT ännu ha tagit upp detta ifrågasättande av våra nära grannar. Noll svenska medier verkar ännu ha uppmärksammat avslöjandet i finsk press att Finland vidtar extraordinära försvarsåtgärder.

Det är mot denna allvarliga bakgrund och nya uppgifter om rysksvenska flygincidenter som det kommer ett blogginlägg mitt i den ljuva sommaren.

Den ryske riksåklagaren har ännu inte kommit med sitt svar om Sovjets erkännande av baltstaterna, något som har begärts av två parlamentariker från Putins parti Enade Ryssland. Men man kan konstatera att detta utspel passar in i ett mönster av att i vår tid beivra ”brott” mot Sovjetunionen. Förra sommaren begärde Ryssland faktiskt att Litauens riksåklagare skulle utreda ett antal litauer för att de deserterat från den sovjetiska armén efter att Litauen förklarat sig vara självständigt. Litauen såg sig därför i höstas tvunget att rekommendera de berörda medborgarna (flera hundra personer) att avstå från resor till länder utanför EU eller Nato.

SR, SVT och de flesta svenska tidningar missade i våras att rapportera om att höga företrädare för Kreml pekade ut Finland som ett hot och ifrågasatte Norges syn på Svalbard. Hur är det möjligt att public service kan missa så viktiga nyheter från våra allra närmaste grannländer? Den frågan är svår att inte åter ställa sig när det nu gått två dagar sedan Finlands största tidning, Helsingin Sanomat, avslöjade att viktiga finska företag har uppvaktats av finska staten om beredskapsåtgärder, vilket tidningen anser ligger i linje med att det i förra veckan blev offentligt att det finska försvaret under våren har skapat nya beredskapsstyrkor som ska vara ”snabbare än vad lagen kräver”. YLE skrev vidare om de nya styrkorna:

De här snabba styrkorna, som ännu inte har något officiellt namn, ska kunna sättas in till exempel vid hot från fientliga specialförband. En central roll vid ockupationen av Krim i fjol hade de så kallade ”gröna männen”, som plötsligt dök upp och som efterhand visade sig vara ryska elitstyrkor.

Vad svenska medier dock har tagit upp stort under senare tid är den stora oanmälda ryska beredskapsövning i mars – som då det begav sig till stor del missades. Intressant är dock att det hittills, vad jag kunnat se, bara är en svensk redaktion som uppmärksammat att den övningen snabbt växte, från 38,000 till 80,000 personer, enligt ryska statsmedier.

En viktig del av alla större ryska beredskapsövningar är inslagen av VDV, luftlandsättningstrupper, och spetsnaz, specialförband. För den som vill ha en lättläst genomgång om VDV och spetsnaz kan jag rekommendera en tidning som nu finns att få tag på i större kiosker, Specialförband. Det rör sig om ett specialnummer av Militär Historia med fokus på flera av världens mest intressanta elitförband (mest specialförband men även några som strikt taget inte är det, som VDV). Artiklarna har publicerats i tidigare nummer av Militär Historia men är delvis uppdaterade.

Inför partiledartalen i Almedalen: Läget är känt – föreslå åtgärder!

Idag skriver Peter Wolodarski en krönika i DN under rubriken ”Vad gör Sverige om det otänkbara inträffar?”. Han avslutar där han borde ha börjat, nämligen med frågan hur vi ska skyddas oss mot detta hot och minska risken för en konflikt eller ett felsteg, vilket han helt riktigt hävdar borde vara den centrala frågan i svensk […]

”Osynliga” övningar och Tu-22:ornas budskap

Höjdpunkter från Vostok-2014, som inkluderade 632 flygfarkoster.

Fler uppgifter om Rysslands igår inledda oanmälda flygövning kommer nu. Men först, hur kunde föregående ryska storövningar till stor del missas och vad hände med analysen av förra veckans ryska militära demonstration mot Sverige med bombflyg?

I bilradion hörde jag igår en P3-reporter använda ”megaövning” för att beskriva den pågående nordiska flygövningen ACE 2015. Det är väl inte i samma klass som TV4:s grovt missvisande påstående om att ACE 2015 skulle vara ”världens största militärövning”. Men om nu 3,600 personer och 115 plan, som utgör kärnan av ACE 2015, är en megaövning… Vad skall man då säga om den ryska beredskapsövningen i mars som växte så att den till slut enligt Kremls egna medier omfattade 80,000 pers och 220 flygfarkoster? Eller övningen Vostok-2014, som jag glömde nämna i gårdagens blogginlägg. Enligt statliga nyhetsbyrån TASS omfattade den till slut 155,000 pers och 632 flygfarkoster. En snygg visuell sammanfattning finns i filmklippet ovan. Hur skulle man med P3-språk beskriva en så stor övning? Tja, supermegaövning kanske?

Men, vad är orsaken till att de flesta svenska journalister som nu rapporterar om ACE 2015 har så dålig koll på de senaste årens ryska militärövningar? Kan det möjligen vara så att man litar på att det räcker med att söka igenom vad SR, SVT, TV4 och de fyra stora svenska tidningarna rapporterat? Visserligen har dessa medier flera gånger nämnt att Ryssland övar mera, men de har bara sällan berättat om själva övningarnas innehåll och ingående vapensystem. Vostok-2014 blev vad jag minns bara helt kort omnämnd i en av de sju stora riksmedierna (SvD).

Den stora ryska beredskapsövningen i mars missades inte helt, exempelvis hade SvD artikeln: ”38,000 soldater i rysk övning i Arktis”. Men det var en väsentlig sak med den övningen som enligt vad jag kan se då helt missades av alla de sju stora medierna, nämligen att övningen efter ett par dagar mer än fördubblades och slutligen omfattade 80,000 pers och 220 flygfarkoster.

Att det kan vara de största mediernas tidigare rapportering som utgör ”researchen” indikeras av gårdagens TV4-inslag och dagens Expressen – bägge uppgav att marsövningen ”bara” omfattade 38,000 pers (Expressens Niklas Svensson tog även upp de 41 örlogsfartygen).

Flygövningar i all ära – varför har inga svenska ledarskribenter ännu (vad jag vet) analyserat förra veckans ryska flygaktion mot Öland/Småland med bombflygplan konfigurerade för kärnvapen. Ett dylikt ”provocerande nära” agerande är inget som två bombplansbesättningar (det sitter 4 pers i en Tu-22M3) hittar på själva. Har ni tunghäfta, eller?

Slutligen, SvD har idag en mycket läsvärd artikel om ACE 2015 i ljuset av den oanmälda ryska beredskapsövning som även inleddes igår. Försvarshögskolans Peter Mattsson kommer i artikeln ”Så pass stora att de inte går att dölja” med en seriös analys som rimmar med den kungörelse som ryska försvarsministeriet igår publicerade. Givetvis kan ett militärt organ desinformera men i detta fall finns det knappast några skäl att göra det. Den ryska militärledningen uppger alltså att den nya övningen med 250 flygfarkoster är en förövning inför den kommande strategiska övningen ”Tsentr-2015”. Väl att märka är att förbanden som i förövningen övas främst finns i Rysslands centrala militärdistrikt, alltså inte intill Norden. Detta förefaller i alla fall vara läget sent på kvällen den 26 mars…

Håll (rätt) gräns!

Sakta steg statsminister Löfvens uttalanden i Sydsvenskan förra veckan mot den nationella scenen och med stigande förvåning – för att inte säga bestörtning – sjunker resonemanget in. Trots en samfälld borgerlig begäran om att åtminstone utreda ett medlemskap sade regeringen tvärt nej. – Den frågan är digital. Vi ska vara militärt alliansfria. Vi ska inte gå […]

Vi skiter i grannarna!?

Norsk gränsjägare vid gränsen medan det ännu var sovjetiska soldater på den andra sidan. FOTO: LG

Finländare pekades i mars ut som ett hot av en av Rysslands säkerhetstoppar. Det blev i Sverige ingen debatt kring detta. När nu Norges syn på Svalbard av ryska UD kallas ”absurd” är det åter igen noll offentlig debatt i Sverige.

Dmitrij Rogozin är rysk vice statsminister samt ansvarig för Rysslands militära upprustningsprogram. Svenska medier har inte missat hans utspel på norska Svalbard. Men var finns uppföljningen? Man får söka sig till norska medier för att få veta att Leonid Kalasjnikov – ja, han heter så – därefter uttalat sig nedvärderande om själva den norska suveräniteten över Svalbard. Till saken hör att Sverige är en av undertecknarna av det viktigaste avtalet om Svalbard, den så kallade Svalbardtraktaten.

Får man hoppas att även om våra medier till stor del verkar skita i våra närmaste grannars säkerhetspolitiska problem så har svenska myndigheter bättre koll?

För sju år sen missade svenska medier ett rejält avslöjande om ett av Norges mest dramatiska ögonblick under det klassiska kalla kriget – då sovjetiska pansarstyrkor vid norska gränsen uppträdde så att de norska gränssoldaterna trodde att tredje världskriget stod för dörren. Det är dock inte för sent att se det norska TV-reportaget om denna nedtystade händelse: ”32 tysta timmar”. Det kanske mest lärorika med det reportaget var att en av de deltagande soldaterna på den sovjetiska sidan (sedermera toppolitiker i Murmansk) aldrig slutat tro på den sovjetiska mediaversionen, att utländsk trupp övade ”bokstavligen intill gränsen”. I själva verket genomfördes Nato-övningen av hänsyn till Sovjetunionen inte ens i det län som var på andra sidan gränsen (Finnmark fylke), utan i Troms – fyrtio mil från den sovjetiska gränsen. En illustration av hur desinformation kan fungera.