Kategoriarkiv: Ukraina

Krigare under främmande flagg

Låt av David Miles som inspirerats av den militärhistoriska deckaren ”Det 19:e Fabergéägget”.

Som samlare av uppgifter om svenskar i diverse krig stöter jag ibland på väldigt osannolika historier, som dock kan visa sig stämma. Exempel: en svensk kan väl knappast ha hunnit kriga under 13 fanor, eller?

Plus kopplingar till Tarzan-legenden så låter det väl som värsta sortens rövarhistoria… Men som Lennart Westberg och jag berättade i Svenskar i krig 1914-45 så har det funnits en sådan svensk, född i Stockholm som Ivar Thord Hallström. Minnesgoda läsare minns kanske att jag ifjol bloggade om honom med anledning av hans uppdykande i Det 19:e Fabergéägget av Claes Ericson, som utspelar sig både under ryska inbördeskriget och i det nutida Ryssland. Nu har Ericsons mycket verklighetsbaserade deckare släppts i pocket och med tanke på äggtemat passar den väl extra bra att läsa under påsken.

Även invasionsdagen den 9 april 1940 närmar sig med stormsteg, alltså dess 70-årsminne, och den dagen kommer mina tankar att till stor del ägnas åt Norge och den frivillige svenske fänriken där, Jan Danielsen, som jag lärde känna i samband med Svenskar i krig och ännu mer då jag ifjol skrev hans biografi, Jan och Nordens frihet. Härom dagen fick jag högst oväntat en bekräftelse på att Jan och hans frivilligkamrater kämpat väl. Då jag letade efter något annat i regementshistoriken över Västerbottens regemente (I 20) råkade jag nämligen finna en SS-officers ord – ord som jag aldrig sett tidigare. Anledningen till att de letat sig in i en bok om I 20 var att en av bokens författare, Vilhelm Hetta, hade vaktat gränsavsnittet närmast Kongsvinger, och tyskarna på andra sidan hade stött på finlandsfrivilliga (som Jan och de andra svenskarna i Norge var) när det var fullt krig i Norge. Om dem sade SS-officeren till Hetta att: ”De var de enda som presterade något verkligt motstånd, till exempel vid Hönefoss och Elverum”.

Trakterna mellan Elverum och Kongsvinger – det var där Jan först stred i Norge.

Apropå att strida under främmande flagg vill jag slutligen rekommendera en nyutgiven bok som jag redan haft på originalspråket, tyska. På svenska heter den nu Hitlers okända soldater och författaren Rolf-Dieter Müller är professor i militärhistoria vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Nu tänker någon: ”Nej, inte ännu en Hitlers-bok!” men här talar vi om en bok som faktiskt fyller en lucka – för detta är den första boken på svenska som tar ett helhetsgrepp om fenomenet utländska medborgare på tysk sida (både frivilliga och värnpliktiga) och det är verkligen hög tid eftersom, för att citera boken: ”En av tre som stred för Hitler på östfronten var inte från Tyskland”. Vi pratar här alltså om hundratusentals soldater, främst ryssar och ungrare men också betydande grupper från Kaukasien, Ukraina och Nederländerna. Jag har invändningar mot några formuleringar men helheten är dock en oumbärlig bok för den med gediget intresse för östfronten och Tredje riket. Boken finns nu i Pennan & Svärdet.

Ryska SSO firar och nytt svenskt utspel

Klippet inleds med kuppen mot parlamentet på Krim den 27 februari ifjol.

Den 27 februari ifjol genomförde rysk militär kuppen mot parlamentet på Krim och kunde snabbt hissa den ryska flaggan på byggnadens tak. Den som minns detta blir inte helt förvånad över att Vladimir Putin idag förkunnat att den 27 februari från och med idag skall firas som ”Specialoperationsstyrkornas dag”.

Att det var rysk militär som gjorde allt av vikt i samband med ”återbördandet av Krim” (operationen inleddes den 20 februari enligt Krim-medaljernas text) framgick direkt av den materiel som användes, som ovanlig personlig utrustning och nya Tigerpansarbilar. Men eftersom president Putin förnekade och spetsnazsoldaterna instruerats att klä sig extra brokigt och alla deltagande soldater beordrats ta bort sina märken pågick i över en månad en förnekelsefas (eller om man så vill: fars). Denna fas tog först slut i och med att Putin i slutet av mars erkände att soldaterna var hans i samband med att han tackade dem högtidligt för deras personliga mod.

Man kan idag i en av de viktigaste ryska tidningarna påminnas om förnekandet respektive erkännandet av invasionen – detta i samband med att det idag blev känt att den 27 februari hädanefter skall firas som ”Specialoperationsstyrkornas dag”. Hur går detta ihop med att det redan finns en årlig spetsnazdag den 24 oktober och en spanardag den 5 november? Kommer de dagarna nu att avskaffas? Det skulle man ju kunna tro om man läser dagens brittiska The Telegraph eftersom journalisten ifråga kallar den nya dagen ”Special Forces Day”. Att detta inte är helt korrekt är inte obetydligt. Det korrekta namnet på engelska borde vara ”Special Operations Forces Day” och det signifikanta är att det handlar om en ny formation, på ryska förkortad SSO, vars existens först blev känd 2013. Vad SSO är för något tar min medförfattare och jag upp i boken Ryska elitförband men nu kan man tack vare dagens artiklar i rysk press lägga till att det nu är tydligt att SSO spelade den viktigaste rollen den 27 februari 2014 och att namnet på SSO:s huvudsakliga skapare är överste Oleg Martjanov, numera inte längre så hemlig eftersom han övergått från att vara SSO-chef till att vara en av de högst ansvariga för VPK, den militärindustriella kommissionen. Nu på den första SSO-dagen någonsin lär han dock gissningsvis vara tillsammans med förbandsmedlemmar.

Sist men inte minst kan det konstateras att det nu finns en ny aktör i svensk nutida försvarsdebatt, LO, som idag gjort ett utspel om svensk värnplikt. Litauen meddelade härom dagen att värnplikt ska återinföras. Estland har behållit sin värnplikt, liksom Finland. Norge och Danmark har sedan flera år blandsystem.

P.S.
Detaljer i filmklippet längst upp behandlas i detta blogginlägg.
D.S.

Seminarium: Rysk propaganda

Idag kommer jag att medverka på ett seminarium på Försvarshögskolan om Rysk propagandaförmåga arrangerat av Svenska Psyopsförbundet och Försvarsutbildarna. Uppställningen ser ut som följande: Första halvlek: 1700-1800 ca Oscar Jonsson, doktorand i krigsvetenskap, King’s College London – Propagandan i konflikteorin Joakim … Continue reading →

Lokala gruvarbetare ur minoriteten vann kriget?

Förra måndagen skrev jag om deltagandet med reguljära ryska förband i kriget i östra Ukraina och då striderna kring staden Debaltseve som de ukrainska styrkorna sedan dess retirerat från. En stor förändring sedan förra måndagen är att benämningarna i delar av svenska media samt hos regeringen svängt till att nu tala om ryska förband istället för ”pro-ryska separatister”. Tydligast var utrikesminister Margot Wallström.

Russian-backed separatists&Russian forces commit flagrant violation of ceasefire in #Debaltseve confirmed by @OSCE. Aggression unacceptable.
— Margot Wallström (@margotwallstrom) 18 februari 2015

Senare under veckan publicerade den ryska tidningen Kommersant ett reportage från Debaltseve där reportern beskrev hur ryska soldater förstärkte frivilligförbanden. Till skillnad från sensommaren när hela förband sattes in i Ukraina, tillämpar man nu även metoden att dela upp förbanden i små enheter och låta dem korsa gränsen separat för att sedan assimileras i frivilligförbanden. De reguljära enheter får sköta huvuddelen av stridandet och därefter får frivilliga ta över och tala med journalisterna. (Engelska versioner: International Business Times, The Examiner)

De senaste veckorna har det mycket riktigt också visat sig att en stor minoritet av syd-sibirier jobbar i gruvorna i Donbass precis som herrarna på bilden nedan. Man skulle annars lätt kunna få för sig att det rör sig om soldater ur ryska armén med tanke på att en av dem bär en AK-74M automatkarbin med fällbar kolv på ryggen. En automatkarbin som började tillverkas 1991 och som aldrig använts av ukrainska armén (AK-74 med träkolv). Det är dock standardvapnet i ryska armén.

Russian fighters from south Siberia in #Debaltseve pic.twitter.com/jC8KhBCtnJ by @aa_borodulin #Ukraine
— Bojan Pancevski (@bopanc) 21 februari 2015

Vissa ur den lokala minoriteten vill dessutom skicka sina hälsningar hem sedan frihetskampen nu påbörjats. (Ja, texten kan innehålla vissa inslag av ironi)

Andra blir sura på ”turister från Moskva” som nu börjat längta hem.

Frågan är hur länge den nuvarande låga intensiteten i striderna håller i sig. Finns det någon som på allvar tror att det nya Minsk-avtalet kommer att hålla ens i den form det tagit efter att Ukraina givit upp Debaltseve? De här grabbarna i Belgorod (2 mil från ukrainska gränsen) från ett förband i Samara tror i alla fall inte det. De tror att de ska till Ukraina och panga.

Bekräfta närvaro av misstag eller med vilje?

Under slutet av förra veckan visade USA upp en rad satellitbilder på ryska förband i Ukraina, vilket som vanligt motsades av Ryssland. Bland annat visades bilder på ryska förband kring Debaltsevegrytan där de hårdaste striderna stått under februrari.

1/3 Debaltseve. We are confident these are Russian military, not separatist, systems pic.twitter.com/RLX3z8hQZn
— Geoffrey Pyatt (@GeoffPyatt) 14 februari 2015

2/3 Russian military also has air defense systems deployed near Debaltseve. pic.twitter.com/ZV0qGqOEqM
— Geoffrey Pyatt (@GeoffPyatt) 14 februari 2015

3/3 Russian units along the border are preparing a large shipment of supplies to ”seps” fighting in eastern Ukraine pic.twitter.com/h5jnP5EARF
— Geoffrey Pyatt (@GeoffPyatt) 14 februari 2015

Information från satelliter är alltid svår att tolka om man inte kan bekräfta den genom andra sensorer eller genom andra källor. Det för yrkesmän tydligaste beviset på Rysslands kraftiga inblandning och stöd till kriget i östra Ukraina är logistiken. Mekaniserade förband och artilleri behöver enorma mängder underhåll i form av framförallt ammunition och drivmedel för att överhuvudtaget kunna fungera. Det är hundratals fordon om dagen för att hålla igång en krigsapparat av det slag vi bevittnat de senaste månaderna i östra Ukraina. Enklare för lekmannen att identifiera är förekomsten på pro-rysk sida av materiel som är exklusiv för Ryssland. Jag har i två tidigare inlägg tagit upp två av dessa materielsystem, nämligen stridsvagn T-72B3 som började tillföras den ryska armén 2012, samt luftvärnssystemen SA-15 och Pantsir-S.

De senaste veckorna har det kommit allt mer material på internet i form av foton och filmer tagna av privatpersoner och journalister på exklusivt rysk materiel och materiel med ryska förbandsbeteckningar.  Igår dök återigen bilder på T-72B3 upp på nätet då en brittisk ”journalist” med starkt pro-rysk böjelse (går klädd i rysk uniform med Novorossija-märken på ärmen. Känner man inte till personen från början så finns det mycket att läsa om honom och hans ”journalistik”) i ett av sina videoreportage filmade en pluton T-72B3 vid Debaltseve. Återigen en förekomst som inte går att bortförklara.

Tydligaste id-punkterna på T-72B3 är avsaknaden av IR-strålkastare och tillkomsten av det franska IR-siktet (Sosna-U i rysk benämning). Andra id-punkter som skiljer T-72B3 från andra modeller är tillkomsten av väderstation för ge siktet meteorologiska data, bandaggregat, typ av reaktivt pansar.
Mer om T-72B3 – använd Google Translate eller liknande

Vad som är intressant att reflektera över i videoklippet är den centrala roll som stridsvagnarna spelar i sekvensen. Filmas de för att fotografen har ett stridsvagnsintresse, för att de utgör en tacksam bakgrund eller för att de är just ryska stridsvagnar?

Här är för övrigt några exempel på den uppmärksamhet man får på Twitter om man påtalar förekomsten av exklusivt rysk materiel:

@wisemanswisdoms Не научил вас дураков пример короля Карла, Наполеона, Гитлера?
— Венседеста (@Rongbay7) 16 februari 2015

@wisemanswisdoms det är inte T-72 B3, det är T-72 M Ukrainsk arme fick massor T-72 ihöstas http://t.co/LW8qNcZwFU
— Loise Lane (@HLoiselane005) 16 februari 2015

@HLoiselane005 @wisemanswisdoms Om du nu är rysk informatör Loise så tycker jag det är bra att du informerar våra försvarsbloggare direkt XD
— Eva Berglund (@Eva_M_B) 16 februari 2015

@Eva_M_B @wisemanswisdoms jag är ingen införmatör. Majoren som vanligt citerar trash-media http://t.co/hCw3BmpjAo som hela nätet skrattar åt
— Loise Lane (@HLoiselane005) 16 februari 2015

@HLoiselane005 @wisemanswisdoms Personligen tycker jag att det är bra om ryssarna och svenska försvarsbloggarna har direktkontakt
— Eva Berglund (@Eva_M_B) 16 februari 2015

.@Eva_M_B snälla Eva, jag har sett hur sv journalister som skriver om ”nyanserad” bild blivit behandlade och tystade @wisemanswisdoms
— Loise Lane (@HLoiselane005) 16 februari 2015

.@Eva_M_B majoren #CarlBergqvist är #NATO lobbyist och gör stor skada för sv försvaret @wisemanswisdoms
— Loise Lane (@HLoiselane005) 16 februari 2015

"Separatister" med robotförsvar

I lördags skrev jag en analys om de kvalificerade ryska luftvärnssystem som synts på bild under januari i östra Ukraina. I slutet av januari omtalades också att ”folkrepublikerna” beskjutits med SS-21 Scarab (Tochka-U på ryska) av ukrainska armén, men att robotarna ”sönderdelats i luften” innan de kunde nå sina mål. Min slutsats utifrån förekomsten av bilderna och uppgiften var att robotarna i själva verket skjutits ned, samt att förekomsten av kvalificerat luftvärn i området visade på vad som utgör tyngdpunkten i den pro-ryska offensiven med understöd av ryska stridskrafter.

Under eftermiddagen idag publicerades två filmreportage från ryska nyhetskanaler samt pro-rysk media att man skjutit ned Tochka-U som därefter störtat i en stad i östra Ukraina.

Det kan inte råda några tvivel om Rysslands aktiva del i kriget.

Observationer och tyngdpunkter

SA-15 och Pantsir-S1 är två av Rysslands nyaste och mest kvalificerade luftvärnssystem. De är inte lika allmänt kända som SA-21 (S-400) som ofta förekommer i den säkerhetspolitiska debatten runt Östersjön av den enkla anledningen att de är korträckviddiga system. Dock mycket kapabla sådana och utan direkta motsvarigheter.

SA-15

SA-15 utvecklades under 80-talet som nytt korträckviddigt luftvärn till de ryska väpnade styrkorna. Systemet är radarbaserat och utnyttjar kommandostyrning för att leda in roboten och räckvidder på omkring 12 km i sida och 6 km i höjd. Redan från början gavs förmåga mot svårbekämpade precisionsvapen som kryssningsrobotar och styrda bomber, varvid bekmämpningsförloppet i hög grad automatiserats. Som ofta på ryska system finns en optronisk sökare som backup i störda miljöer. (För övrigt meddelades i veckan att SA-15 som skyddade OS i Sotji hade avvärjt flera försök till terroristattacker med drönare. Trovärdigheten kan man fundera över)

Pantsir-S1

Pantsir-S1 är ett betydligt nyare system än SA-15 och nyttjar en kombination av 30 mm automatkanoner och robotar för att bekämpa luftmål. Systemet har en ännu bättre förmåga mot inkommande precisionsvapen än SA-15 och är framst avsett att närskydda högvärdiga mål. Eldledningsradarn nyttjar den lilla lucka i K-bandet där en radar kan verka utan att snabbt dämpas ut. Detta ger flera fördelar, både i upplösning men också då mycket få motmedelssystem ännu har förmåga i K-bandet, allra minst störsändare (som kuriosa kan nämnas att det svenska rbs 23 BAMSE som avbeställdes i mitten av 00-talet, också nyttjade K-bandet). Bekämpningsförloppet är högt automatiserat med tanke på den typ av mål som är prioriterade. Räckvidden på automatkanonerna uppges till ca 4 km, medan robotarna kan bekämpa mål upp till 15 höjd och 20 km i sida. Hade jag fått välja fritt och utan förbehåll så hade jag faktsikt valt Pantsir-S1 som luftvärnparaply åt de svenska flygbaserna och liknande objekt just med tanke på systemets förmåga mot precisionsvapen.

Detta är som sagt två mycket kapabla system med mycket högt underrättelsevärde, inte minst Pantsir-S1 med dess avancerade radar.

Förekomst i Ukraina
Varför då detta inlägg om ryska korträckviddiga luftvärnssystem? Under januari har ett antal bilder dykt upp på just dessa två system i östra Ukraina. Redan under hösten har hittats robotrester som skulle kunna komma från Pantsir-S1, men bilder har saknats på systemen i sig. Den första är en SA-15 med omladdningsfordon som sågs i Shakhtersk, öster om Donetsk den 20 januari.

För några dagar sedan dök även bilder upp på nosen på en 9M331, d.v.s den luftvärnsrobot som används. Den här gången ska bilden ha varit tagen i Nizhnyaya Krynka.

Nose is marked 9M331, fins & other markings confirm is TOR which indicate TOR system fired in Nizhnyaya Krynka @OSINT pic.twitter.com/yvGbT04FbB
— Nathan J Hunt (@ISNJH) 26 januari 2015

Нижняя крынка. Предположительно ЗУР от ЗРК ”ТОР-М1” pic.twitter.com/BeiRGgqLHe
— Kirjali (@Kirjali) 26 januari 2015

Nosen kan jämföras med denna bild på SA-15 i avfyrningsögonblicket

Den senaste veckan har även Pantsir-S1 börjat figurera bild. Först i form av bilder inifrån Ryssland nära den ukrainska gränsen, där systemet på en bild faktiskt har de klassiskt övermålade beteckningarna som är normalprocedur för rysk materiel som sänds in i Ukraina (söker man vidare på de bilder som finns i nedanstående tweets, hittar man även en bild i serien med en soldat stående på bandaggregatet till en SA-15). Vkontakte-profilen (VKontakte = ”I kontakt” är den ryska motsvarigheten till Facebook) där bilderna först publicerades, är nu raderad.

Российские зенитно-ракетные комплексы ”Панцирь” и ”Тор” у границы с Украиной. pic.twitter.com/UNzwc9g7Su
— Askai (@askai707) 23 januari 2015

Only 300 meters away from the Ukrainian border: ’Panzir-S1 air and missile defense’. #Russia pic.twitter.com/KRiwrWuQfe
— Onlinemagazin (@OnlineMagazin) 23 januari 2015

«Панцирь С-1», «Тор» и чурки приехали к нам в гости. Подлежат уничтожению. pic.twitter.com/qeUBIDkyvH
— DEN (@kmtznk) 24 januari 2015

Den vänstra bilden i tweeten ovanför har flera gånger omnämnts som tagen i Shakhtersk, men skulle lika gärna kunna vara tagen där de föregående tagits. För några dagar sedan dök det även upp en bild tagen i trakten av Donetsk på en Pantsir-S.

Панцирь-с1 в #макеевка pic.twitter.com/qIUH7kRpiX
— Дно Макеевки (@MordorOutdoor) January 29, 2015

Enligt de ursprungliga uppgifterna skulle bilden vara tagen i Makeevka, dit den också geolokaliserats.

ЗРПК ”Панцирь-С1” російських загарбників в #Макіївка(локація-> @ZORDEXXX) https://t.co/bqJZNl8Am4 pic.twitter.com/lfrweHyJMe
— Антирежим Йолки (@murderotica_) 28 januari 2015

Why is one of most modern RU army air defense systems in Makeevka? http://t.co/z4VYyOI1Po pic.twitter.com/2wNFDfxPur via @Conflict_Report
— Robert Paul (@RobertPaul1) 30 januari 2015

Värdet av observationerna
Varför är då dessa observationer så intressanta? Som beskrevs i inledningen så är dessa system av mycket högt värde för Ryssland och att skulle tekniken hamna i ett annat lands händer skulle det vara en nationell katastrof eftersom det då sannolikt till slut skulle hamna i amerikanska händer. Som jämförelse erbjöd CIA mycket stora summor pengar under 80-talet till UNITA-gerillan för att få tag på SA-8, den dåtida motsvarigheten till SA-15 och som Sovjetunionen hade satt in i Angola för att få den fälttestad.

Syftena med att sätta in SA-15 och Pantsir-S1 i Ukraina kan vara två. Det första är just att få dem fälttestade på riktigt, på samma sätt som man i somras satte in den senast levererade stridsvagnsmodellen T-72B3 och en rad andra nyligen levererade system. Testade mot vad är en rimlig frågeställning, som besvaras längre ner.

Det andra syftet är att man bedömer luftförsvarsuppgiften och framgångarna i östra Ukraina som så viktiga att de kräver ett kapabelt luftförsvar. När bilderna först dök upp på SA-15 och Pantsir-S1 i Ukraina gjorde jag bedömningen att de skulle kunna använda som indikator på huvudriktning. Med tanke på systemens art och värde lär detta ske i det man utsett som huvudriktning för den pågående offensiven eftersom är system man knappast vill sprida alltför mycket med tanke på förlustrisken/konsekvenserna. 

Med tanke på att det ukrainska flygvapnet inte längre flyger, sannolikt både till följd av Minsk-avtalet och av logistiska skäl, har det varit ett frågetecken varför Ryssland skulle sända in så pass kvalificerat luftvärn i Ukraina, och varför man under januari ska har skjutit SA-15 en bra bit inne på pro-ryskt territorium.

Liksom det ukrainska säkerhetsrådet publicerar lägeskartor varje dag över situationen, så gör även den pro-ryska sidan det och framförallt genom bloggen dragon_first_1. Till namnet låter det som en amatörblogg, men sett till kvaliteten på lägeskartorna är det knappast det. De är mycket detaljerade och uppdateras mycket regelbundet och väl överensstämmande med de ukrainska. Likaså är den underrättelseinformation som skrivs ut om de ukrainska förbanden mycket detaljerad och har stämt mycket väl. 

I torsdags publicerades denna lägeskarta, där punkten 13 i dygnets händelser var av synnerligt intresse.


Tochka-U, eller SS-21 Scarab som den kallas av NATO, är det vassaste av ukrainska arméns kvarvarande vapensystem. Det är en korträckviddig ballistisk robot avsedd mot högvärdiga mål av typen stabsplatser, underhållsförband, truppkoncentrationer etc. Ursprungligen framtagen för kärnsstridsdelar finns roboten även med konventionell stridsdel om ca 500 kg. Med tanke på den mediokra träffsäkerhet (≈ 70 m) är det inte mycket att komma med, men i salva kan god effekt uppnås. Det är dock ett dyrbart vapen och sätts därför endast in mot mål av mycket högt värde. I början av augusti satte Ukraina in systemet för första gången, vilket väckte stora rubriker och fick ryska medier att gå i spinn med konstruktiva filmer på hur befolkningen terrorbombades. Sedan dess ska systemet ha använts ytterligare någon gång enligt den pro-ryska sidan. Med tanke på situationen kring Debaltseve är det inte otänkbart att ukrainska armén satt in SS-21 mot högvärdiga mål som kunnat identifieras. Den intensitet i striderna som föreligger där innebär en hög ammunitions och drivmedelsåtgång för de mekaniserade förbanden och likaså artilleriet, varvid logistikförband blir mycket viktiga förband att bekämpa.

Som synes av lägeskartan, samt denna sida (publicerad efter kartan) ska robotarna ha ”sönderdelats i luften” och därför inte träffat sina mål. Det är en synnerligen intressant företeelse när det inte bara händer en robot utan flera.

Det verkar därmed onekligen som om det i närheten finns luftvärn som har förmåga att inkommande robotar. Det är bara att gratulera folkrepublikerna Donetsk och Lugansk till att man trots ett mycket trångt ekonomisk läge lyckats skaffa sig en förmåga som det svenska försvaret enligt Luftförsvarsutredning 2040 aldrig kommer att lyckas anskaffa på egen hand. Nu är det på inget sett bekräftat att det skulle vara just SA-15 eller Pantsir-S1 som skjutit ned Tochka-U. Båda systemen figurerar nämligen som närförsvar åt mer kvalificerat luftvärn som SA-11 och S-300/400 vilka har förmåga mot ballistiska robotar. De sistnämnda skulle till och med kunna ha genomfört bekämpning inifrån ryskt territorium.

Slutsats
Det kvalificerade luftvärnsskyddet i området gör att jag stärks i min tidigare bedömning att Debaltseve är tyngdpunkten för den ryska sidan i deras pågående offensiv i östra Ukraina. I samband med att striderna kring flygplatsen i Donetsk intensifierades, bröt strider även ut längs hela frontlinjen. Sedan dess har den ryska sidan lagt stor energi för att skapa en inringning runt staden Debaltseve och de ukrainska förband som finns där. Fullbordas inringningen (vilket sannolikt sker inom något dygn att döma av den information som sprids) kommer det att sannolikt att innebära ett nytt Illovajsk för Ukraina med förluster som blir mycket svåra att hantera psykologiskt. Tillsammans med förlusten av flygplatsen i Donetsk med mycket högt symbolvärde, skulle detta kunna skapa den obalans som behövas för att nå framgång på ett annat frontparti. Beroende på hur stora förband som Ukraina kan lyckas rädda från Debaltseve kan det till och med innebära att man får ge upp kriget.

Det är för övrigt intressant att se på lägeskartorna hur fronten legat närmast stilla de senaste månaderna till dess att offensiven sattes igång på allvar mot flygplatsen i Donetsk. Jämför valfri karta på dragon_first_1 från hösten (18 november, kanske?) med någon av de senaste dagarnas. Lägg gärna också märke till utvecklingen den senaste veckan. 


Se även uppföljning 2/2

Frivilliga självförsvarsstyrkor

Svenska frivilliga har förstört en sovjetisk stridsvagn längs vägen Kemijärvi-Märkäjärvi under Vinterkriget
Den 30 november 1939 anfölls Finland av Sovjetunionen sedan Finland nekat till de territoriella eftergifter som Sovjetunionen krävt. Sedan 3 månader rasade i Europa det som skulle bli det andra världskriget sedan först Tyskland och därefter Sovjetunionen anfallit och annekterat var sin del av Polen i enlighet med den pakt man tecknat i slutet av augusti. Sovjetunionen hade därefter fortsatt med att annektera Estland, Lettland och Litauen på motsvarande sätt som användes på Krim förra året. De baltiska staterna ockuperades och ”folkomröstningar” genomfördes med resultaten att de tre staterna önskade bli upptagna i Sovjetunionen. Något som självfallet beviljades.

Om Molotov-Ribbentroppakten var en rejäl kalldusch för Sverige och dess illa rustade krigsmakt, så var Vinterkriget att strö salt i såren. Det svenska försvaret var i ett mycket dåligt skick sedan det ödesdigra försvarsbeslutet 1925. Under 30-talet hade viss upprustning påbörjats, men resultaten kom ideligen att försenas av krav på nya utredning från olika politiska partier. Följden blev ett omodernt och illa övat svenskt försvar vid krigsutbrottet 1939, där mobiliseringen var ett stort kaos.

Inte heller krigsplanläggningen hade hängt med utan stommen i krigsplanläggningen var från 1927, med viss revidering från 30-talet. De två krigsfall som förberetts var mot ett sovjetiskt anfall genom Finland, respektive ett anfall från någon av västmakterna i väster. Någon krigsplanläggning mot Tyskland existerade inte. När så Vinterkriget bröt ut fann sig Sverige stående med önskemål från Finland att verkställa det gemensamma försvar av Åland som förberetts så att den finska armén kunde koncentreras i öster. Regeringen vägrade och utrikesminister Sandler avgick i protest. En ambivalens infann sig också huruvida Sverige skulle förklara sig neutralt eller gå med i kriget på finsk sida. Beslutet blev att avvakta och se hur Danmark och Norge gjorde. Från Norge kom snabbt beskedet att man inte tänkte förklara sig neutralt. Sverige höll fortsatt inne med neutralitetsförklaringen.

Försvarsstabschefen (ÖB om några dagar efter som ÖB då inte fanns i fredstid) vill genomföra Ålandsplanen enligt den krigsplanläggning som fanns samt omedelbart mobilisera två fördelningar för att gruppera i Tornedalen om Röda Armén snabbt skulle bryta igenom norra Finland. Regeringen ville bara gå med på en fördelning, då farhågan fanns att det kunde verka aggressivt och därtill ansåg vissa statsråd det farligt att ha för många soldater som var sysslolösa. Från Finland kom nya propåer om materiellt stöd och även militärt. Den avgående utrikesministern som förespråkat detta meddelade statsministern att han själv kunde meddela den finska regeringen att hans löfte från tidigare under hösten om Åland inte skulle bli av.

Stödet för Finland var starkt hos den svenska befolkningen och inte minst Högerpartiet. Den socialdemokratiska regeringen kände sig till slut tvungen att gå med på ett stöd till Finland med pengar, materiel och en statligt sanktionerad frivilligkår (redan från krigsutbrottet hade frivilliga satt upp ett värvningskontor i Stockholm). Vid Lucia kunden en samlingsregering bildas och besluten fattas. Samtidigt började rapporter komma från svenska förband i norr att det kunde röra sig om dagar innan sovjetiska trupper nådde Torne älv om inte de trängda finska förbanden höll stånd. ÖB fick till slut mobilisera ytterligare en fördelning.

Något senare meddelade Finland att man nu sökt stöd hos Storbritannien och Frankrike, vilket dessa ställt sig positiva till. Det tog skruv i Stockholm där regeringen plötsligt insåg att man nu var hotad från tre håll. Sovjet i öster, Tyskland i söder och Storbritannien i nordväst, där farhågan var stark att en transitering av brittisk förband till Finland genom Sverige samtidigt skulle medföra en ockupation av malmfälten. Det skulle i sin tur tvinga Tyskland att anfall Sverige för att åter öppna upp malmtransporterna. De noter som togs emot från Storbritannien och Frankrike vid jul gjorde dock att regeringen kunde dra en lättnadens suck. Det ställdes inga krav på transitering utan endast uppmaningar till ökad svenskt stöd till den finska kampen, vilket ytterligare ökade incitamenten för ett svenskt agerande. Sverige måste hållas utanför kriget!

Den svenska hjälpen till Finland kom att bli mycket omfattande och insättandet av den svenska frivilligkåren i norra Finland avlastade de hårt trängda finska förbanden och fick den sovjetiska anfallskraften att avta. Ser man till siffror så medgav den svenska regeringen till slut att totalt 12000 värnpliktiga och 660 officerare skulle få delta i kriget i Finland, temporärt avskedade från Krigsmakten. Avseende materiel överfördes mycket stora delar av det den illa rustade svenska Krigsmakten förfogade över vintern 1940, däribland:
– En tredjedel av alla jaktflygplan (12/36)
– En dryg fjärdedel av artilleriet (144/544 pjäser)
– Nästan hälften av luftvärnet (100/244 pjäser)
– Två tredjedelar av pansarvärnet (92/145 pjäser)
– 347/1800 kulsprutor
– 135 000 gevär
– 51 miljoner(!) patroner

Regeringen gav till en början noggranna förhållningsregler för att försvåra för Sovjetunion att anmärka på det omfattande svenska stödet till Finland. De första 4000 man som skulle utgöra frivilligkåren skulle utrustas med en helt ny uniformsmodell som ännu inte tagit i bruk av Krigsmakten. Från all materiel, framförallt flygplanen skulle svenska beteckningar tas bort. Det visade sig dock till slut att Sovjetunionen hade svårt att anmärka på det svenska deltagande. Sovjetunionen ansåg sig nämligen inte som en part överhuvudtaget utan att man deltog i en intern finsk konflikt bistod den ”lagliga” finska regeringen i den karelska semesterorten Terijoki.

Så gick det alltså till med det svenska deltagandet i Vinterkriget, där det svenska stödet inte på det minsta sätt var försumbart även om det satt långt inne och anlände sent. Sverige klarade sig dock undan kriget och Finland klarade sig förhållandevis lindrigt undan i freden i mars 1940 jämfört med de ursprungliga krav som ställts.

Med ovanstående i åtanke återstår två frågor:

– Var de svenskar som slogs i frivilligkåren svenska soldater utsända för att genomföra svensk säkerhetspolitik?

– Om ja, vad säger då det om de ryska soldater som ”under tjänstledighet” strider i östra Ukraina med materiel ur ryska armén och övermålade markeringar?

BPM-97 alternativt Dozor-N pansarterrängbil i Lugansk. Enda brukare: Ryssland. Video. Se även Bellingcat för fler bilder

Tid 0:20. Grad-K raketartillerisystem infört i ryska armén 2012 framrycker efter eldgivning. Fotografen tar upp kameran lite för tidigt.


Inlägget om Vinterkriget bygger på följande böcker: Neutralitetens uppgång och fall (Ove Bring), Per-Albin och kriget (Alf W. Johansson), Sveriges militära beredskap 1939-45 (Wangel), Solidaritet på prov (Erik Carlquist), Det kringrända Sverige (Gunnar Hägglöf), Politiska anteckningar september 1939-mars 1943 (K.G. Westman), Spelaren Christian Günther (Henrik Arnstad), Den bräckliga barriären – Finland i svensk säkerhetspolitik 1948-1962 (Olof Kronvall), Finlands sak (Alf Johansson), Mellan Hitler och Stalin (W.M. Carlgren).

Gästinlägg: Behovet av fungerande folkrätt

Igår skrev jag ett kortare inlägg för att uppmärksamma de grova folkrättsliga övergreppen mot ukrainska krigsfångar och framförallt den aktiva roll som ryska media tar i detta (film tillgänglig i förra inlägget). Glädjande nog har saken även uppmärksammats av Sveriges Radio och även Radio Free Europe/Radio Liberty. RFE/RL tar även upp en annan incident som jag inte ville uttala mig om eftersom det är mer oklart av materialet exakt vad som har hänt där. Det man däremot kan säga är att fångarna tillhandahålls inte den vård de skyndsamt har rätt till utan förödmjukas istället. Se reportaget på egen risk.

Nedan följer ett gästinlägg av signaturen Security Sanity i samma ämne.

 Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––

Behovet av fungerande folkrätt

Dagen jag skriver detta inlägg högtidlighålls 70-årsdagen av befrielsen av Auschwitz-Birkenau, koncentrations- och förintelselägret som kommit att bli en av de starkaste symbolerna för ett av världshistoriens största övergrepp på mänskligheten.

De som överlevde förintelsen och som fortfarande finns med oss har alltsedan kriget tog slut gång på gång försökt inpränta budskapet ”aldrig igen” för oss som inte erfor detta den hårda vägen. ”Aldrig igen” tycks även de allra flesta av världens länder stämt in i när Genévekonventionerna kom till 1949, i vart fall när det gäller mellanstatliga aggresionshandlingar. Vad gäller interna angelägenheter har istället den så kallade non-interventionsprincipen vunnit stark auktoritet, vilket innebär att varje land måste reda ut sina egna interna problem, vilket av suveräna nationer ibland har ansetts angenämt eftersom andra stater inte kommit och lagt näsan i blöt när den egna befolkningen mördats av de styrande. Denna princip har på senare tid luckrats upp något genom så kallad responsibility to protect, men kan inte på något vis sägas utgöra den härskande folkrättsliga principen, vilket vi kan se uppenbart i en rad konfliktzoner.

Den traditionella synen inom folkrätten, och den absolut härskande meningen, är att Genévekonventionerna är tillämpliga i mellanstatliga krig, och vissa betydligt färre regelverk tillämpas i icke-internationella väpnade konflikter, just eftersom hoten efter andra världskrigen främst ansågs komma utifrån.

Det videoklipp som Wiseman länkade till till i sitt inlägg den 26 januari visar på ett tydligt sätt hur fullkomligt vidriga krigsbrott begås i det öppna utan att detta ifrågasätts i tillräcklig grad av de västmedier som bevakar konflikten. Ryska medier spelar krigsförbrytarna i händerna i ett välregisserat propagandespel där Ukrainska soldater skändas och blir därmed medgärningsmän. Likaså visar videoklippet på den minimala konsekvensrisk den som bryter mot folkrättsliga regler tar, trots bred publik spridning av brottet och att brottet i sig är tydligt utan en egentlig problematik kring att identifiera tillämpliga folkrättsliga regelverk.

Detta inlägg tar avstamp i den tredje Genévekonventionens artikel 13:

”Krigsfångar skola städse behandlas med humanitet. Varje otillåten handling eller underlåtenhet från den kvarhållande maktens sida, som medför krigsfångens död eller allvarligt äventyrar krigsfångens hälsa, är förbjuden och skall anses såsom svår överträdelse av denna konvention. I synnerhet må krigsfånge icke underkastas fysisk stympning eller vetenskapligt eller medicinskt experiment av vad slag det vara må, annat än om detta rättfärdigas av läkarbehandling av fången och företages i hans eget intresse. Krigsfångar skola vidare städse skyddas särskilt mot våldshandlingar eller hot, förolämpningar och allmänhetens nyfikenhet. Repressalieåtgärder gentemot dem äro förbjudna.”

Artikeln är närmast i sin helhet tillämpbar på videoklippet, med undantag för det som sägs om medicinska experiment. Rörande medicinska experiment tog för övrigt artikel 13 ursprungligen bland annat sikte på att förhindra alternativt sanktionera de typer av medicinska övergrepp som gjordes av nazistisk medicinsk personal där Josef Mengele eller ”dödsängeln” gjort sig till en föga smickrande symbol.

Grundtanken skulle vara ”aldrig igen”. I varje fall inte när det kommer till mellanstatliga konflikter.

Båda sidor, men tveklöst främst den ryska, spelar på denna villfarelse kring att Genévekonventionerna inte skulle vara tillämpbara närmast i sin helhet i icke-internationella väpnade konflikter. Och media spelar tyvärr villigt med som synes i det länkade klippet.

Det stämmer inte att Genévekonventionerna som togs fram för mellanstatliga konflikter inte måste respekteras fullt ut i Ukraina, oavsett om man som de flesta i Sverige anser att konflikten är internationell till sin karaktär, eller om man anammar det ryska offficiella synsättet att konflikten är icke-internationell.

Folkrätten utgörs av två ”ben”, varav det ena utgörs av det traktaträttsliga och det andra av det som benämns allmän folkrätt eller sedvanerätt.

Traktaträtt tillkommer genom överenskommelser mellan folkrättsliga subjekt som undertecknar dessa i form av avtal, eller traktat. Långt ifrån all folkrätt utgörs dock av sådana kodifierade regelverk. I själva verket utgörs lejonparten av folkrätten av sedvanerätt som inte går att slå upp i en lagbok.

Förenklat kan det sägas att en sedvanerättsligt bindande regel tillkommer på ett paradoxalt vis, och utgörs av statspraxis i kombination med en rättsövertygelse. Alltså måste en part tro sig vara bunden av en regel (som inte behöver vara det) och handla som om denna vore bunden för att sedvanerätt ska uppstå.

2005 genomförde internationella röda korset en mycket omfattande sedvanerättsstudie som både tog sikte på vilka regler som måste anses sedvanerättsligt bindande (dock publicerades ingen uttömmande lista), och slog fast en metod för att identifiera nyuppkommen sedvanerätt. Artikel 13 diskuterades ingående och fastslogs gälla fullt ut med samma rättstyngd både under icke-internationella och internationella väpnade konflikter. Det duger alltså inte för männen i klippet att göra som de gör eftersom de själva inte tror sig vara bundna eftersom dessa regler redan skapats genom andras övertygelse och handlande.

Vad som visas i klippet utgör således krigsbrott oavsett om man tillämpar Genévekonventionerna på ett traditionellt ”mellanstatligt” vis, tillämpar det magrare tilläggsprotokoll två, artikel 7, eller Genévekonventionerna såsom sedvanerättsligt gällande i icke-internationella väpnade konflikter.

Den stora problematiken utgörs av att sedvanerätt är svårare att sanktionera, eftersom bestämmelserna inte alltid står att finna i var förbands folkrättsmanualer. Likväl gäller de och skall respekteras och om detta inte görs så skall handlingarna sanktioneras. Det är hög tid för världssamfundet att finna en duglig sanktionsmekanism som tar sikte på lagföring av enskilda som bryter mot sedvanerättsliga regleringar i syfte att förhindra att de krigsövergrepp som återigen sker i Europa. Det är uppenbart att folkrättsbrott begås i ett många gånger förvirrat töcken kring vilka folkrättsliga rättsregler som egentligen gäller.

Kodifiera mer bindande sedvanerätt och lagför de som bryter mot denna mer effektivt.

Det är ingen dålig, eller orealistisk, önskan för att hedra minnet av alla de miljoner som till oss yngre 70 år senare fortfarande basunerar ut ”aldrig igen” så slipper vi själva göra det om ett antal år enbart med den skillnaden att vår konflikt startades av små gröna män.

Security Sanity

"Journalismen", oberoendet och folkrätten

Följande videoklipp är inte så trevligt att titta på eftersom det involverar övergrepp på hjälplösa personer. 

I denna video misshandlas och förnedras tillfångatagna ukrainska soldater och paraderas sedan inför civilbefolkningen där dessa ges möjlighet att fortsätta slå dem. Deltar i videon och paraderandet gör också ledaren för ”Folkrepubliken Donetsk”, Alexander Zachartjenko, som dagen efter det inspelade beordrar att inga ukrainska fångar längre ska tas som hämnd för de döda i beskjutningen av en buss i Donetsk.

Det är illa nog att ”krigets banditer” ignorerar folkrätten och begår dessa övergrepp. Det som är allvarligare och något man måste reagera mot, oavsett om man tycker att den ena sidan är värre än den andra i konflikten, är att ryska nationella tv-kanaler deltar i förnedringen och sedan använder materialet i ”nyhetsreportage”. 

 Ryssland säger sig stå utanför konflikten i östra Ukraina och borde då agera därefter. Likaså torde det ligga i den journalistiska etikens grund att inte göra sig till brottsling enligt Génèvekonventionernas skydd för krigsfångar och personer som ”upphört att delta i fientligheterna” eller ”på annat sätt berövats sin frihet” (III:e Génèvekonventionen alternativt Tilläggsprotokoll II till Génèvekonventionerna beroende på om man anser att det pågår en mellan-statlig eller intern väpnad konflikt i Ukraina).

Det man får se i filmklipppet är att jämföra med hur Saddam Husseins tv-kanaler filmade och ”intervjuade” misshandlade allierade krigsfångar under Gulfkriget. Det är oerhört svårt att tänka sig att SVT eller TV4 någonsin skulle få för sig att börja ställa frågor till fångar som nyss misshandlats, men det är just det som tre av de ryska tv-kanalerna gör i detta filmklipp.

Vad i helvete krävs?

Finns Finland? Tveksamt om man utgår från dagens svenska tidningar.

Vad måste Finlands president göra för att få uppmärksamhet i svenska medier?

För fyra dagar sedan ringde presidenten i Finland upp presidenten i Ryssland. Enligt helt öppna källor var Finlands president först och främst mån om att tala med den store grannen om Ukraina. Resultatet av samtalet framgår indirekt av president Sauli Niinistös nyårstal, som nu även finns att läsa på svenska i sin helhet. Talet börjar direkt med Ukraina och säkerhetspolitiken och något mer allvarligt nyårstal om säkerhetspolitik har knappast hållits av en nordisk statschef på flera decennier.

Om Ukrainakriget sade presidenten bland annat ”Krig är inte bara nyheter från fjärran land, nu är det verklighet i Europa”. Sedan blev det ännu mer klarspråk:

”Vi fördömde Rysslands olagliga annektering av Krim genast efter att det hänt och därefter Rysslands agerande i östra Ukraina. Vi har gjort detta tillsammans med EU, men också i våra egna direkta kontakter med Ryssland. Vi fördömer de olagliga annekteringarna, det olagliga bruket av vapenmakt och försöken att begränsa staters självbestämmanderätt.”

Om effekterna av detta för oss i norra Europa sade presidenten: ”Den ökade spänningen avspeglar sig även på Finlands närområden, även om vi inte själva är hotade”.

Om Finlands försvar sade Niinistö bl a:

”Finland har, som ett av få europeiska länder, även efter kalla kriget sett en militär konflikt som en möjlig hotbild och bevarat den försvarsförmåga som detta kräver. Detta har varit en hållbar lösning. Utmaningen ligger dock i att säkerställa ett trovärdigt försvar som samtidigt motsvarar det förändrade läget och även överraskande hotbilder. Det är inte möjligt utan betydande extra satsningar.”

Därefter tog presidenten upp försvarssamarbete med Sverige, men inte bara Sverige. Läs hela talet själv, klicka bara på dessa ord, och försök sedan finna några svenska rapporter om presidentens ord. Därtill har våra medier även missat Niinistös telefonsamtal till Putin, som rimligen var avgörande för flera av talets viktigaste formuleringar. Försvann Finland bara från alla svenska kartor i slutet av 2014?

Så här sammanfattade YLE:s svenskspråkiga redaktion nyårstalet.

Medias bristande förståelse för den egna rollen i informationskriget

Tidigare i veckan framkom det att holländsk åklagare har fotografier som ska visa på rökplymer efter luftvärnsrobotskott från Snizhnetrakten i östra Ukraina mot MH17. Sannolikt föranledde detta att man i Ryssland i veckan drog igång en ny omfattande desinformationskampanj kring MH17. Förra gången använde man sig av ett fejkat satellitfoto som lätt kunde skjutas i sank vid en grundläggande granskning. Den här gången säger man sig ha ett vittne från en ukrainsk flygbas som sett en ukrainska Su-25 lyfta den 17 juli med bl.a. R-60 jaktrobotar i lasten för att senare komma tillbaka utan dessa robotar. Vittnet fortsätter sedan med att berätta vem piloten var. Detta ska enligt Komsomolskaja Pravda utgöra bevis för att MH17 sköts ned av en ukrainsk Su-25. Knappast något som skulle hålla i en rättegång, men det duger utmärkt som desinformation där receptet är att ta något som påminner om sanningen, lägga till en egen version som inte ens behöver förefalla vara helt sann, men som ändå skapar tillräckligt mycket brus och tvivel runt sanningen. Mest beklagligt och något som påvisar just lucka 23 i WW julkalender (Dagens brist på ett psykologiskt försvar) är att Dagens Nyheter nu juldagskväll ogenerat kör Komsomolskaja Pravdas story, vilket jag återkommer till i slutet av inlägget.

Som stridspilot kan jag nämligen helt och hållet avfärda Komsomolskaja Pravdas uppgifter bara baserat på Su-25 och R-60. Lite grundläggande fakta.

Su-25 vid flyguställning. På robotbalken längst ut på varje vinge kan hängas en R-60

Su-25
Su-25 är ett attackflygplan från 70-talet avsett för bekämpning av framförallt stridsvagnar och andra mål bland motståndarens markförband och därför aerodynamiskt och motormässigt optimerat för flygning på lägsta höjd. Flygplanet kan ses som en motsvarighet till den amerikanska A-10 med huvuduppgift markunderstöd. Det är alltså inget jaktflygplan avsett att skjuta ner andra flygplan med och den enda jaktbeväpningen utgörs av två jaktrobotar R-60 för självförsvar mot jaktflygplan och helikoptrar. Som attackflygplan saknar det också radar och har därför ingen möjlighet att upptäcka andra flygplan annat än med pilotens ögon och eventuellt genom invisning av med radio. På grund av dess uppgifter för markunderstöd är flygplanet också kraftigt bepansrat som skydd mot luftvärnseld, vilket ytterligare försämrar flygegenskaperna på högre höjder. På tillverkaren Sukhoi:s hemsida kan man läsa att tjänstetopphöjden för Su-25 är 7 km utan vapenlast – en höjd man förmodligen efter viss kamp skulle kunna nå med begränsad vapenlast. Toppfarten utan vapenlast anges till M0.82. Toppfarten anges av flygplanstillverkare som den fart flygplanet inte får passera. Detta är särskilt viktigt för underljudsflygplan eftersom de aerodynamiska förändringarna i olika fartspektra är mycket större i underljudsfart än vad de är när ljudhastigheten är passerad. I regel nås också bara en toppfart i underljud genom dykning såvida man inte har mycket starka motor i förhållande till flygplanets vikt. Det har inte Su-25. Min bedömning är att med vapenlast ligger Su-25 toppfart i planflykt någonstans runt M0.7 och det är en fart man då når i lägre höjdspann.

Jaktrobot R-60. IR-målsökaren avsedd för spektrat 3-5 µm syns tydligt i nosen


R-60
R-60 är en sovjetisk jaktrobot från 70-talet, med modifiering av målsökare i början av 80-talet och det är den modifierade som kommer att avhandlas här eftersom de äldre robotarna inte finns kvar. Roboten har en kyld IR-målsökare av äldre generation, vilket ger den en mycket begränsad förmåga att låsa på mål i framsektor (ca 20 gr framför rak sida anges på ryska öppna sidor) och roboten är istället begränsad till att låsa på mål i baksektorn där motorutblåset är mer tydligt (IR-målsökare ser värmen i ett mål). Prestanda för R-60 målsökare är därmed inget man behöver bekymra sig över i framsektor som motståndare, särskilt inte om man sitter i flygplan med dubbelströmsmotorer (det första fläktsteget i motorn låter en stor mängd av luften passera utanför brännkammaren och den agerar därmed även som kylning) och än mindre om man dessutom använder ett lågt motorpådrag. Vad som skiljer R-60 från de flesta andra jaktrobotar är dess vikt. Den är i jämförelse ytterst lätt med sina 45 kg, men den låga vikten gör samtidigt att dess stridsdel är oerhört lätt – endast 3,5 kg med funktionen continuos-rod (kan ses som ett expanderande kedjelod avsett att såga sönder en flygplansmotor eller vinge). Som jämförelse kan nämnas att en robot 98 IRIS-T som fyller samma funktion på en JAS 39 väger drygt 90 kg och har en stridsdel på mer än 10 kg. Räckviddsmässigt motsvarar R-60 andra korthållsjaktrobotar från 70-talet med ca 3-5 km praktisk skottvidd. Denna ökas vid hög fart, hög höjd och kommande mål med högt motorpådrag till möjligtvis det dubbla, medan den i baksektor och fart motsvarande målets behöver avfyras från ca 1 km håll uppskattar jag. R-60 är med andra ord en högst medioker jaktrobot och dess enda styrka ligger egentligen i dess mycket korta inre skjutavstånd och möjlighet till avfyring under hög egen belastning, vilket gör den lämplig för användning i kurvstrid med andra jaktflygplan där också den lilla stridsdelen kan komma till sin rätt.

Möjligheterna för en Su-25 att skjuta ned MH17
MH17 var en tvåmotorig Boeing 777 som vid tiden för nedskjutningen befann sig på en höjd av 33 000 fot (ca 10 km) och en fart av Mach 0.82, enligt den preliminära haverirapporten baserad på uppgifter från det kraschsäkra minnet. Båda motorerna gick på marschvarvtal. Vädret vid platsen för nedskjutningen var molnigt med ett heltäckande molntäcke som sträckte sig från relativt låg höjd upp till 10 000 fot. Man hade nyss kommit ut ur ett område där molnen sträckte sig upp till de höjder där MH17 färdades och sannolikt också med åskmoln eftersom MH17 begärde kursändring just på grund av molnigheten. Öster om haveriplatsen fanns också ett större område med tjocka moln. Från normal flygning gick det på ett ögonblick till MH17 hade brutits sönder i två större delar och ingen reaktion från cockpit har kunnat identifieras vare sig på radioinspelningar eller i de kraschsäkra minnena.

Möjligheterna att med en R-60 träffa MH17 skulle bedömt kräva ett anfall i baksektor eller på sin höjd kl 4-5/7-8 för att robotens målsökare skulle få låsning. Denna målvinkel innebär för ett flygplan som saknar fartöverskott att avfyringsavståndet blir mycket kort, sannolikt ner till en kilometer i baksektor ut till två kilometer vid större dragning åt sidan. För att placera sig i denna vinkel skulle det skjutande flygplanet behöva anflyga framifrån och därefter genomföra ett kurvanfall, vilket samtidigt skulle innebära en fartförlust. Skulle man lyckas skrämma upp en Su-25 på den höjd MH17 flög på skulle den redan i planflykt ha mycket låg fart till följd av sin aerodynamik och sina motorer. Att genomför en sväng för kurvanfall skulle förmodligen göra att man samtidigt tappade flygläget och jag bedömer det som överhuvudtaget inte genomförbart.

Skulle nu någon mot all fysisk rim och reson ändå ha lyckats ta sig till ett läge där en Su-25 hade kunnat avlossa en jaktrobot R-60 mot MH17 hade roboten sökt sig mot någon av de två heta punkterna på MH17, nämligen motorerna. Robotens stridsladdning hade varit nog för att slå ut en motor och eventuellt också vingen, men inte mer än så. Den hade inte gett det snabba haveriförlopp som var fallet med MH17. Den preliminära bedömningen från haveriutredarna var att haveriet initierade av att MH17 träffades i cockpit och främre delen av en stor mängd små föremål i hög hastighet vilka sedan fick flygplanet att brytas sönder i luften. Det är varken skador som åstadkoms av en R-60 eller ett område R-60 söker sig mot. Däremot skulle de vara typiska för en BUK luftvärnsrobot som har en stridsdel på 70 kg med en mycket stor mängd förfragmenterade splitter – avsedd att nå verkan mot stora bombflygplan och även kryssningsrobotar trots nära miss.

Tittar man tillbaka historiskt finns det faktiskt minst två fall där R-60 skjutits mot civila flygplan. Det första exemplet är en 4-motorig Boeing 707 från Korean Airlines där flygplanet flugit vilse in över Sovjetunionen och där besköts av sovjetiska jaktflygplan. En av två avfyrade R-60 träffade och slog av en vingspets. Piloterna lyckades därefter nödlanda flygplanet på en frusen sjö efter länge ha sökt efter en flygplats. 

Korean Air Lines 902 efter nödlandning på en frusen sjö på Kolahalvön. Yttersta delen av vänster vinge saknas efter att ha träffats av en R-60


Det andra exemplet är en businessjet med den botswanske presidenten som träffades av en R-60 avfyrad från en angolansk Mig-23 varvid högermotorn slogs ut. Även här lyckades man nödlanda flygplanet. Det är som synes ingen större kraft i en R-60, men tillräcklig för att bekämpa andra stridsflygplan.

Botswanske presidentens Bae 125 efter träff av en R-60

Med andra ord kan man därigenom helt avfärda den senaste ryska utsagan om hur MH17 sköts ned bara utifrån uppgifterna att det skulle handla om en Su-25 beväpnad med R-60 jaktrobotar.

Varför denna desinformation?
Varför har man då valt att basera desinformationen på en Su-25? I det här fallet är det en fortsättning på uppgifter från den ryska generalstaben i somras där man plötsligt sade att man inte kunnat detektera några ukrainska luftvärnsrobotskott, men att man hade radaruppgifter som pekade på en Su-25 som skulle ha varit i närheten av MH17. Dessa uppgifter synade jag redan i somras och uppgifterna är inte mer trovärdiga de som nu släppts. Desinformationen syftar heller inte alltid till att presentera en version som framstår som sann, utan i lika hög grad att få målgruppen att börja ifrågasätta sanningshalten i all information som presenteras – även den korrekta.

Den senaste kampanjen var från början inte riktad mot extern publik är min bedömning eftersom den inte skedde i form av ett samordnat släpp i ryska nationella media och de kanaler som är avsedda för internationell publik. De nådde dock dit så småningom, men har inte följts upp lika hårt som tidigare versioner. För den inhemska publiken är MH17 tacksam att referera och att upprätthålla en statlig version. Långt över 90 % av den ryska befolkningen hämtar sina nyheter från statliga tv-kanaler enligt Levada-institutets undersökningar. Endast 1 % av befolkningen surfar på det internationella internet och där innebär också språket en grundläggande barriär. Skulle någon vilja söka sig mer information om MH17 kommer man inte att skriva in MH17 på yandex.ru eller google.ru, utan боинг
(Boeing) eftersom det är så händelsen kallas i ryska media. De sökträffar man får upp då är antingen den ryska statliga versionen av händelseförloppet eller också träffar rent generellt om flygplanstillverkaren Boeing och dess flygplan. Bidragande till namnvalet för händelsen är säkert också att bokstaven H inte finns på ryska, vilket ju också gör det svårare att söka.


Tyvärr noterade jag nu på kvällen att Dagens Nyheter fallit för den ryska desinformationen och publicerat en artikel baserat på informationen som Komsomolskaja Pravda spridit. Anledningen till DN:s publicering är förmodligen att brittiska The Guardian publicerat en liknande artikel. Tyvärr har detta flera gånger tidigare använts som ursäkt när svenska tidningar vidarebefordrat propagandaartiklar: ”Tidningen XX har ju skrivit om det och vi tog vår information därifrån”. Tyvärr duger inte det som ursäkt för att inte göra sin källkritik, särskilt inte när det handlar om ren och skär desinformation. Bara för att en annan tidning begår ett stort misstag så friar det inte en själv. Så länge som man inte själv värderar informationen och tydligt skriver att det handlar om desinformation så bidrar man också till målsättningen med desinformationen – att diskreditera sanningen genom att prestera alternativa versioner av den. Till slut får man målgruppen att tvivla på alla versioner. Något som passar rätt bra om det någon dag framkommer bevis på att det var just en rysk BUK luftvärnsrobot som sköt ner MH17. Varför skulle det vara sant när det inte var sant att det var en ukrainsk Su-25?

Som påpekat i inledningen så framstår bristen på ett psykologiskt försvar i Sverige mycket tydligt när informationskriget rasar runt omkring oss och DN:s publicering är bara ytterligare ett i raden av exempel på detta.

Uppdatering 23.45: Den ursprungliga DN-artikeln har nu reviderats. Vissa nya uppgifter har lagts till, The Guardian har slopats som källa till förmån för AFP. Samtidigt har artikeln också tagits bort från förstasidan.

Spegeltänk och förkrigstillstånd

Spegeltänk
Omedvetet gör vi alla oss själva otjänsten att tänka in vår egen logik och rationalism hos andra människor. Hade världen fungerat såsom vårt undermedvetna lurar oss att tro, hade vi aldrig hamnat i fejd med grannen om tvättstugan och antalet krig i världen hade varit ringa.

Tyvärr fungerar inte världen så. Vi är alla fångar i vår egen förförståelse och kultur. Här i Sverige är de flesta av oss på det klara med att det både är ett fruktansvärt brott att slå barn och därtill också kontraproduktivt som uppfostran. Vi behöver dock inte resa långt för att träffa människor som är fast övertygade i åsikten och logiken att om man inte slår barn när de gör fel, hur ska de då lära sig vad som är rätt och fel? Vad som är rationellt avgörs av våra tidigare erfarenheter – inlärda eller självupplevda.

Exakt samma grundproblem återfinns i säkerhetspolitik och internationella relationer. När andra världskriget bröt ut 1939 efter att Hitler invaderat Polen kom det som en kalldusch i Berlin. Bedömningen var att Storbritannien och Frankrike inte skulle göra någon stor sak av Polen. Istället bröt det stora kriget ut åratal innan den tyska upprustningen var klar – som tur var. På samma sätt som Chamberlain hos Hitler trodde sig se en resonabel man som skulle kunna nöja sig med vissa eftergifter som plåster på såren för Versaillesfreden, trodde sig Hitler senare veta att Storbritannien och Frankrike skulle böja sig. Det hade man ju gjort tidigare.

Vi ser spår av detta fenomen inom internationella relationer även idag i det pågående kriget i Ukraina och Krimkrisen med den påföljande annekteringen. Vid ockupationen av Krim uttryckte statsminister Reinfeldt stor förvåning över att Ryssland och presidenten Putin och premiärministern Medvedev hade agerat på detta sätt. Det var ju emot all rim och reson när det gällde handel och Reinfeldt hade inte kunnat skönja några signaler åt detta håll vid de tillfällen han träffat de bägge. Likaså hade ingen av de svenska företagare som verkar i Ryssland informerat honom om någon utveckling som tydde på att händelser liknande Krim skulle inträffa. Varför gjorde de då så här? Man kan även konstatera en viss konfirmationsbias då regeringen tydligen hellre lyssnade på svenska företagare som de facto hade något att förlora själva vid en otrevligare utveckling i Ryssland, än rapporterna från FOI, Försvarsmakten och Säkerhetspolisen som varnade för det allt sämre läget. Man ser helst de tecken man vill se. Men Reinfeldt hade faktiskt i viss mån rätt. Ur vår synvinkel där vi premierar ekonomisk utveckling och ser handel som det viktigaste instrumentet för detta är det ju fullständigt vansinnigt att med militärmakt flytta gränser i Europa och på kuppen rasera sin egen ekonomi.

För Putin med flera är uppenbarligen det rationella valet ett helt annat, eftersom man har valt att handla på det sätt vi nu sett sedan i februari. Det går därför inte annat än beklaga när utrikesminister Margot Wallström från sitt besök i Kiev säger att ”Putin är irrationell”. Ja, med våra glasögon så är agerandet irrationellt, och det är förmodligen också avsett att framstå som irrationellt. Vi ska i sammanhanget inte glömma bort att Putin och hans närmaste krets samtliga är utbildade under Sovjetunionen för att verka mot Väst, i flera fall också med erfarenhet av att verka och bo i Väst. De har därför en mycket god inblick i hur våra samhällen och våra kulturer i Europa och USA fungerar, och vad våra svagheter är. Samtidigt finns det idag inte någon ledande politiker i Europa eller USA som har motsvarande erfarenheter av Ryssland och hur det ryska samhället fungerar. Gissa vem som därmed har övertaget i beslutsprocessen.

Förkrigstillstånd
Allt oftare dyker nu ordet ”förkrigstillstånd” upp i diskussionen kring Ryssland och dess relationer med omvärlden. En uppfattning som när den uttalas i Sverige säkerligen ses som alarmistisk, men i SvD kunde man under onsdagen läsa ett tänkvärt reportage om hur man i Ryssland upplever situationen efter införandet av sanktionerna. En av de intervjuade ur S:t Petersburgs medelklass talar just om att det nu känns som ett förkrigstillstånd, där handeln sjunker, företag får slå igen och folk har inte råd att resa.

Den nuvarande ryske generalstabschefen Valerij Gerasimov skrev i februari 2013 i den ryska militära tidskriften Vojenno-Promyshlennij Kurjer (Militär-Industriella Kuriren) om hur han såg på dagens och framtida krig mellan-statliga krig utifrån att ha studerat den arabiska våren. Gerasimov konstaterade där att icke-militära medel idag är mycket mer effektiva än klassiskt militära medel för att uppnå politiska och militära målsättningar. I artikeln illustrerade Gerasimov sina tankar kring hur ett framtida krig förlöper med den följande skedesindelningen. Lägg märke till hur Gerasimov värderar vikten av informationsoperationer som 4 till 1 gentemot rent militära medel och fundera över de enorma satsningar som Ryssland just nu gör på internationella tv-kanaler.

Gerasimovs operationslinjal i FOI:s översättning


Det är alltså på detta sätt den ryske generalstabschefen ser dagens mellan-statliga konflikter och krigföring framför sig. Som synes av bilden på operationslinjalen kommer de klassiska militära medlen först till användning i mitten av linjalen medan andra medel har satts in långt tidigare. FOI publicerade i våras en intressant rapport om annekteringen Krim där man bland annat just tog upp Gerasimovs tankar och det är lätt att se en spårbarhet i hur Ryssland agerat på Krim. Sannolikt är det så här som Ryssland nu ser på den spänning som finns mellan EU, USA med flera på ena sidan och Ryssland på den andra sedan oroligheterna i Ukraina började för ett drygt år sedan. Även om vi själv inte upplever utvecklingen på detta sätt är det i högsta grad relevant att försöka förstå hur Ryssland upplever den och vart den är på väg – och det ser inte positivt ut. 


I slutet av september publicerade Johan Wiktorin en mycket intressant analys på Kungliga Krigsvetenskapsakademiens blogg av var vi befinner oss enligt Gerasimovs operationslinjal. Det är ingen trevlig läsning, men definitivt tillnyktrande. Det tydligaste exemplet torde vara just de ekonomiska och politiska sanktionerna.

Johan Wiktorins analys den 25 september 2014 av läget enligt Gerasimovs operationslinjal


För svensk del kan det också vara intressant att titta på organizing political opposition eftersom det bland annat är så Ryssland uppfattar Sveriges agerande med det bistånd i form av demokratistöd som genomförs. Det är dessutom en post som regeringen har haft för avsikt att öka.


State of the nation
Under torsdagsförmiddagen höll Putin sitt årliga tal till den federala församlingen. Den som hade förväntningar på deeskalation och upptinande i relationerna fick sina förhoppningar grusade. Istället utgjordes kärnan i Putins tal av att det existerar en konflikt mellan Ryssland och västerländska intressen. Hade inte Ukraina inträffat hade Väst hittat en annan förevändning att straffa och avskärma Ryssland. Ryssland står dock starkt med en ljus framtid och alla fiender som tidigare har gett sig på Ryssland har fått betala därefter. Se gärna denna sammanställning av citat från talet som Russia Today lagt ut (talet finns utskrivet på engelska här). Frågan är hur långt framåt vi har gått på operationslinjalen i och med detta tal, morgonens märkliga terrorattentat i Tjetjenien och inordnandet den 24 november av den abkhaziska utrikespolitiken och de abkhazisiska väpnade styrkorna under rysk kontroll.

Så fortsätter alltså utvecklingen sin nedåtgående spiral och hur den ska hävas är det svårt att se. Den ryska ekonomin är på väg att krackelera även om president Putin utlovade en ljus framtid för den med en lång rad ekonomiska åtgärder. Frågan är dock vilka reella möjligheter Putin har att påverka ekonomin med tanke på såväl sanktionerna och oljepriset. Att backa är inte ett godtagbart alternativ eftersom det samtidigt skulle innebära en förlust av makten. Samtidigt har den ryska finansministern omtalat för två veckor sedan att i dagsläget kostar oljepriset och den fallande rubeln Ryssland 140 miljarder USD om året och en av premiärminister Medvedevs tidigare ekonomiska rådgivare, Sergej Guriev har nyligen talat om en rysk ekonomisk härdsmälta inom två år. Lyckas man inte förändra grundförhållandena till dess är hela regimen hotad, anser Guriev.

I den svenska riksdagen ställde Allan Widman i förra veckan en interpellation till försvarsministern där Widman konstaterar att Europa befinner sig i ett förkrigstillstånd och undrar vad försvarsministern avser vidta för omedelbara åtgärder för att stärka Sveriges försvar och säkerhet. Frågan är välmotiverad, givet omvärldsutvecklingen. Den nu pågående regeringskrisen är också mycket allvarlig då handlingskraft och starka mandat att agera nu behövs. Därtill kommer arbetet med den nya inriktningspropositionen för försvaret att kollidera med vårens extra val, vilket riskerar att fördröja processen.

Det finns god sannolikhet för att 2015 blir ett än mer spännande år än 2014. Riksdagen har tyvärr nyss antagit en försvarsbudget som inte tagit höjd för det. Händelseutvecklingen kanske är för irrationell med svenska ögon.

Slaget om Berlinmuren

Min egen bild av muren – franska soldater vill föreviga sig vid resterna.

Det blev aldrig något slag vid Berlinmuren, fast många (inklusive undertecknad) antog att det förr eller senare skulle bryta ut ett krig mellan Warszawapakten och Nato. Berlin hade då omedelbart blivit ett slagfält på grund av de amerikanska, brittiska och franska trupper som var stationerade i Västberlin.

Det är nu 25 år sedan Berlinmuren började falla men det var en så pass stor konstruktion att det tog två år för den fysiska muren att rivas tillräckligt mycket för en ny epok i Europas historia. Undertecknad hade ett brinnande intresse för dessa händelser medan de pågick och har därför läst en del om det delade Europa både då och sedermera. Jag besökte även Östeuropa före och kort efter murens fall. Ändå måste jag erkänna att Wolfgang Hanssons nya bok Den döende kommunismen gav mig flera nya inblickar, inte minst i systemen i Östtyskland (DDR), Tjeckoslovakien och Rumänien och deras sammanbrott. Som ingen annan författare jag tidigare läst förmedlar Hansson både 1980-talets märkliga slut och mycket av det som sedermera framkommit men som då inte var känt.

Härliga detaljer om livet som reporter finns med, som hur man ibland var tvungen att öppna telefonjack och mixtra med en schweizisk armékniv (Hansson förklarar exakt hur) för att kunna sända hem text och bilder via telefonledningar.

Men Hanssons bok är inte bara (n)ostalgi, bokens undertitel är Från Berlinmurens fall till kalla krigets återkomst. Wolfgang Hansson var nämligen själv på plats i Ukraina för nu snart exakt ett år sedan och han har hunnit smälta de intrycken han fick då och är väl den förste med att nu komma ut med en bok på svenska om Ukraina vintern 2013/14. Hansson är på plats i Kiev även när kulorna viner. Det är både märkligt och välgörande att redan få kunna läsa i bokform om förra vinterns omvälvande händelser.

Vad menade jag då med att sätta rubriken ”Slaget om Berlinmuren”? Jo jag vill med detta blogginlägg även slå ett slag för dokumentärfilmen ”Slaget om Normandie” som liksom Den döende kommunismen erbjuds i senaste numret av Pennan & Svärdet. Filmen, som är i DVD-format, är faktiskt svensk – den har gjorts av Ki Michael Johansson, en av få svenska filmare som är specialiserad på andra världskriget. ”Slaget om Normandie” innehåller huvudsakligen vittnesmål från tidigare elitsoldater, veteraner från brittiska, tyska och amerikanska förband, mest luftburna förband. För den som gillar att uppleva dem som var med och höra deras egna ord är detta en sevärd dokumentär. Det är engelskt/tyskt tal men med svensk text.

Informationskrigföringens roll i modern rysk krigföring

Ikväll skriver jag åter i Expressen och denna gång om hur Ryssland nyttjar desinformation och informationskrigföring som medel i sin krigföring. Förhoppningsvis väcker det lite tankar hos läsarna och det blir säkert en del höjda ögonbryn.

Tyvärr finns inga länkar i artikeln så nedan finns därför en youtubelänk till den motorcykelshow som nämns. Vill man se Krimmedaljen finns det snygga bilder här. Jag tar också upp min granskning av den ryska generalstabens version av nedskjutningen av MH17. Den återfinns här.

Försvarspodden III: Lärdomar från Ukraina, implikationer för försvaret

Till det tredje avsnittet av försvarspodden medverkar Johan Wiktorin från Kungliga Krigsvetenskapsakademin och temat är “Lärdomar från Ukraina, implikationer för försvaret”. Vi diskuterar olika aspekter av kriget i Ukraina och vad det har för betydelse för hur vi ska tänka kring … Continue reading →

Fippla inte med materielen!

Fippla inte med materielen!

En order som många svenska soldater genom åren känner igen alltför väl. På allmänsvenska betyder det att man ska hålla ordning på sina grejor så att de inte går sönder eller försvinner.

Fortfarande finns det vissa som envist tror att Ryssland inte deltar/deltagit aktivt i kriget i Ukraina eller förser de pro-ryska styrkorna med utbildning och materiel. Mängder av redogörelser från såväl ryska soldater som deras foton och videor visar på motsatsen liksom rapporter från journalister och därtill också fordonsvrak på slagfältet. Här följer dock en något annan historia som visar på krigets friktioner och osäkerhet.

För ca en månad sedan kom de första rapporterna om att större förband börjat gå över den ryska gränsen in i Ukraina. Den ukrainska krigslyckan vände mycket snabbt i östra Ukraina efter att man tidigare haft Donetsk och Lugansk närmast helt inringade. På några dagar vände situationen helt och de tidigare helt överlägsna ukrainska styrkorna började retirera. Den som följde läget via t.ex. http://liveuamap.com kunde se en inringning börja ta form runt staden Illovajsk (det går utmärkt att använda sidan datum-funktion för att backa tillbaka och följa utvecklingen dag för dag). De ukrainska styrkorna drog sig dock aldrig ur i tid. I förhandlingarna i Minsk i slutet av augusti som ägde rum parallellt med motoffensiven i östra Ukraina uppmanade Putin till en humanitär korridor för ukrainska trupper ut ur Illovajsk. När reträtten till slut inleddes genom den påstådda korridoren visade den sig vara allt annat än humanitär med stora förluster som följd för de ukrainska styrkorna.

Här är ett tv-reportage från ett tyskt tv-team som följde den sista ukrainska bataljonen in i Illovajsk och vars bil blev det enda fordonet att ta sig ut ur Illovajsk.

Här är ett annat klipp från ett av utbrytningsförsöken från inringen filmat från ukrainsk hjälmkamera.

Det här reportaget av VICE News visar tydligt den enorma förstörelsen som plötsligt drabbade de ukrainska styrkorna. Notera de mångaelevers eldrören på de utslagna vagnarna. Det är den vedertagna internationella signalen för att man är icke-stridande ung. motsvarande parlamentärflagg. VARNING för mycket obehagliga bilder!

Under striderna i området rådde som ofta i krig viss förvirring i form av krigets friktioner där information inte alltid går fram som den ska, materiel går sönder, fienden dyker upp på oväntade platser och situationer misstolkas. En ukrainsk överste redogjorde nyligen för sina upplevelser i samband med ett av utbrytningsförsöken, där han fann sig opererandes en ny rysk stridsvagn av typen T-72B3. Den som har bra minne, minns att i augusti blev det visst rabalder när brittiska reportrar såg ett kolonn med ryska reguljära stridsfordon köra över den ukrainska gränsen på natten. Runt denna tidpunkt filmades en annan kolonn inne i Ukraina med ett antal T-72 stridsvagnar, där den sista var av just T-72B3 variant med det modernare reaktiva pansaret Kontakt-5, som är mycket lätt igenkänt på sin speciella spetsiga form. En modifiering som ukrainska armén inte har på sina stridsvagnar. T-72B3 är nämligen endast något år gammal och är ett resultat av den ryska krigsmaterielimporten från Västeuropa då vagnen bland annat har uppgraderats med nya IR-sikten för vagnchef och förare. Siktena benämns Sosna-U och tillverkas i Vitryssland, men med komponenter från franska Thales.

Den ukrainske överstens förband lyckades enligt hans uppgifter skadskjuta en T-72B3 i strider med ryska förband och när dessa retirerade övergav de den aktuella vagnen, som ukrainarna då lyckades reparera hjälpligt även om vissa systemkomponenter slagits ut. Tv-kanalen Espresso TV gjorde detta reportage om händelsen där de ukrainska soldaterna visar upp diverse ryska dokument man funnit i vagnen. Reportaget har fått kritik på ryska bloggar för att vara felaktigt, men i kommentarerna återfinns också kommentarer som pekar på detaljer som tyder på att vagnen skickats direkt från fabrik till striderna i Ukraina.

Under utbrytningsförsöket ska den ukrainske översten ha använt just denna stridsvagn då han var en av få med T-72 erfarenhet. Vagnen fick sedan åter överges under utbrytningen sedan den skadats. När man först läste historien kändes den stimulerande, men kanske inte nödvändigtvis sann och det behöver den fortfarande inte vara.

Dock dök igår denna video upp från den pro-ryska sidan där pro-ryska soldater stolt klättrar på sitt ukrainska krigsbyte som de nu försöker reparera och vad syns på videon om inte just en T-72B3 där man till och med filmar Sosna-U siktet inne i vagnen, vilket därmed bekräftar den som rysk. Det behöver dock inte vara samma vagn som den ukrainska översten beskrev.

Vad videon gör är dock att den bekräftar att ryska stridsvagnar av en modell som bara funnits något år finns inne i Ukraina där de vita igenkänningsstrecken på sidorna visar att vagnen dessutom hunnit vara i ukrainska händer. Det är därmed inte helt omöjligt att det är överstens vagn eller åtminstone en på filmen ovanför.

Slutsats: Det gäller att personalen inte fipplar med materielen om man ska kunna upprätthålla fasaden att Ryssland inte deltar aktivt i kriget i Ukraina.

Mer om T-72B3 inkl detaljerade bilder på bl.a. Sosna-U

Så här tyckte för övrigt ett av mina mest aktiva ryska troll om att jag twittrade om denna T-72B3.