Zapad och jägarchefen

Senaste ryska höjdarklippet visar ett nytt spetsnazförband direkt under försvarsministern. Viss mtrl har amerikanskt och danskt (?) camomönster.

Huvudsyftet med den kommande storövningen ”Zapad-2013” (”Väst-2013”) blir enligt estniska försvarsexperter att ”hålla Nato-förstärkningar borta från regionen”. Tre verktyg nämns för detta: luftvärnssystem, ryska baltflottan och markrobotar.

Dessa uppgifter har på något sätt missats i den senaste vågen av svensk säkerhetsdebatt. Lite trist, eftersom nästa drag i Östersjön kanske borde vara viktigare än att ”Sverige har tappat ansiktet”. Andra uppgifter som svenska medier hittills (rätta mig om jag har fel) inte tagit upp är denna om Zapad-2013 och Öresund (svårt tro på den, men att Öresund tas upp – vad innebär det?) och etableringen av en första rysk flygbas i Vitryssland/Belarus med start i år.

Rysk TV om etableringen av rysk flygbas i Vitryssland/Belarus med start i år plus överföring av mer luftvärn. Klippet har engelsk textning, som dock behöver aktiveras under bilden.

Sist men inte minst vill jag uppmärksamma att det finns en ny högintressant blogg i listan till höger, Jägarchefen.

Svenska frivilliga till Egypten

Denna brittiska krigsschlager från 1956 ska enligt uppgift vara delvis svensk, någon som vet mer?

Göthe Svensson har hört av sig med ett bra tips. I november 1956 utgick ett meddelande i Sveriges Radio om att armén behövde 340 frivilliga för en fredsbevarande styrka till Egypten. Det blev den första svenska FN-bataljonen, som hamnade i en kris som inkluderade både flera västländer och Sovjetunionen. Göthe Svensson var med.

Tipset från Göthe är att han startat Suezbataljonen, en blogg om sin till stor del bortglömda bataljon. Förutom att berätta om dramat i Egypten visar Göthe upp en mängd bilder som jag aldrig tidigare har sett. Mitt förslag är att du börjar läsa bloggen från dess första inlägg.

Tack för tipset Göthe, och trevligt att du läser min artikelserie!

Drönare och framtida krigföring

Efter en del debatt om drönare (till och med ”attackdrönare” och ”dödsplan” som dödar i kontrast med alla andra vapen?) är det min tur att försöka bena lite i vad användandet av obemannade flygplan (hädanefter drönare) betyder för krigföringen samt om och hur det kan vara ett hot mot internationell säkerhet  Det målas det ofta en … … Läs mer

Att skicka och uppfatta signaler

Igår lät man från amerikanskt håll meddela internationella medier att B-2 Spirit stealthbombflygplan flugit från sin hemmabas i Missouri till Sydkorea för att där delta i en övning och fälla barlastade bomber mot mål på ett skjutfält och sedan återvända hem. Tidigare under månaden meddelades från amerikanskt håll att äldre, men likafullt kapabla B-52 bombflygplan deltog i andra flygövningar över Sydkorea.

Avsikten med gårdagens amerikanska pressmeddelande om stealthbombflygplanen torde vara klar för var och en. Det krävs inga större mått av kunskaper i internationella relationer för att förstå syftet. Signalen till Nordkorea är att man med kort varsel kan sätta in mycket kraftfulla resurser med förmåga till konventionell precisionsbekämpning som Nordkorea har mycket svårt att rå på. Det är militärt kraftspråk som en förlängning av politiska ansträngningarna, där man försöker komplettera de diplomatiska och ekonomiska medel som redan använts i försöken att reducera det nordkoreanska hotet.

Lika lättolkat och uppmärksammat i svenska media som det nu aktuella kraftspråket kring den koreanska halvön är, lika förvånande är oförmågan i svenska media att uppfånga liknande signaler i vårt eget närområde. När ryska försvarsministeriet i somras, på samma sätt som nu det amerikanska, lät meddela att man flugit Östersjön runt med strategiskt bombflyg beväpnade med kryssningsrobotar uppmärksammades det inte i Sverige. Onekligen vill man från ryskt håll sända ”någon” en signal, med tanke på pressmeddelandet och det faktum att man specificerade att flygplanen bar skarp last.

Även bloggen Observationsplatsen uppmärksammar att ”Långtbortistandoktrinen” bitit sig fast i svenska media på ett sätt som gör att man missar det som händer precis framför näsan. Man berättar om den av president Putin snabbt beordrad beredskapsövningen i Svarta Havet, men har helt missat att en ny, samtidig, övning genomförs med det ryska strategiska bombflyget. Det återstår att se om några nya pressmeddelande skickas från denna. Än intressantare är den stora flygövningen som just nu genomförs i Karelen, nära den finska gränsen och endast ca 70 mil från Stockholm med upp till 80 flygplan.

DN, 2Aft, 2, 3, 4, 5SvD, 2, 3SR, 2SVT, 2, 3, 4GP

Steiners brittiska SS-frivilliga

SS-generalen Felix Steiner framkallar känslor i filmen ”Undergången”.

Flera nya uppgifter om SS inklusive dess mer militära gren Waffen-SS publiceras nu för första gången på svenska i SS – en ny historia av Adrian Weale. Jag har läst boken och kan utlova både nyheter och tänkvärd analys.

Den brittiske underrättelseofficeren och författaren Adrian Weale lyckas i sin nya bok beskriva hela den komplicerade och mytomspunna SS-organisationen på ett både givande och nytt sätt. Nytt genom att han själv forskat fram flera nya uppgifter och genom att hans analys av Waffen-SS lär bli citerad många år framöver.

De drygt 60 brittiska SS-frivilliga får särskild belysning av Weale. Bland den miljon män som bar SS-uniform var de brittiska frivilliga en droppe i havet men icke desto mindre är det synnerligen läsvärt och med lite svensk koppling, eftersom de under en tid tillhörde samma kompani som flertalet svenskar i division ”Nordland”. Bland SS-britterna fanns både en tidigare medlem av RAF och specialförbandet SAS. Weale kommer även med kontroversiella uppgifter om britternas chef och beskyddare under krigets sista dagar, general Felix Steiner. Jag har diskuterat uppgifterna med några författarkollegor och vi finner dem vara möjliga, fortsättning följer.

Som om SS-britterna inte var nog bisarra presenterar Weale även nya rön om den handfull amerikaner, inte bara av tysk börd, som kom med i SS. Två var till och med från samma delstat, Missouri.

SS – en ny historia kostar som månadens premiebok 98,- inom SMB. Premiebok förutsätter att man beställer en till bok/film/pryl.

Nordkoreas nya drömkrig

Både fallskärmstrupper och nya stridsvagnar ingår i den nya nordkoreanska krigsvideon.

I februari släppte Nordkorea en video om ett nordkoreanskt kärnvapenangrepp mot en amerikansk stad. Nu har man just släppt en ny video, men nu om ett konventionellt krig med Sydkorea och USA.

Förutom stort fokus på Nordkoreas massiva artillerikår och dödsföraktande fanbärare ingår i filmen mer intressanta och ovanliga glimtar, exempelvis av Nordkoreas fallskärmstrupper och nyare stridsvagnar. Som framgår av min artikel om Nordkoreas pansar i serien MILITÄRT! är det dock inte så mycket modernt ens med Nordkoreas senaste stridsvagnar.

Hotbilden IV: Rysslands Utrikespolitiska Mål

I tidigare inlägg argumenterade jag att nyttan av rysk militärmakt måste utvärderas från dess koppling till politiken. Där nämnde jag som hastigast de övergripande målen i rysk utrikespolitik. I och med att utrikespolitiska konceptet precis uppdaterades förra månaden och i förhållande till det tidigare inlägget, kommer en djupare analys här. Tre övergripande teman återfinns i … … Läs mer

Den syriska knallgasen

Igår startade president Obama sin resa i Mellanöstern med start i Israel. Det är i ett mycket prekärt läge som besöket sker, men fullt logiskt eftersom det verkar vara en naturlag att amerikansk president ska försöka lösa den djupa konflikten mellan Israel och det palestinska folket. Då detta är en aktivitet med små möjligheter till […]

Inställt firande

Idag är det 10 år sedan USA inledde ”befriandet” av Irak. Den militära operationen gick mer eller mindre smärtfritt och kunde slutligen krönas med att Saddam Hussein togs till fånga och senare avrättades av den nya regimen.

Syftet med operationen var att stoppa Iraks möjligheter att nyttja ”massförstörelsevapen” samt att förhindra att organisationer som Al Qaida skulle ha en frihamn att operera från. Sedan visade det sig att det aldrig fanns några massförstörelsevapen och att Al Qaida aldrig opererat ut ur Irak.

Ett ytterligare argument för att invadera Irak vore att civilbefolkningen skulle bli av med en tyrann. Men fick Iraks befolkning verkligen det bättre? Tja, de led under Saddam Hussein, de led under krigen mot USA och de lider under det inbördeskrig som startat mellan Sunni- och Shiamuslimer. Det exploderar bomber mer eller mindre dagligen och 10-årsfirandet lär innebära fler bomber snarare än fyrverkerier. 

Hur har livet för en familj varit under fyra krig (Iran, USA, USA och inbördeskrig)?

Today, three years after most American soldiers withdrew from Iraq, we see that the whole country is on the brink of another round of sectarian war. Once again there are assassination campaigns by killers using silenced weapons, threats to force Sunni and Shiite families from their neighborhoods, and car bombs striking here and there all around the country. As the political quarrel among Iraqi leaders continues, I cannot help but think how similar it all is to the 2006-7 civil war.

Each political group in Iraq has its own accusing tune. Sunnis are always complaining about what they called marginalization and exclusion from power, while on the other side we see the Shiite-led government calling everyone that opposes it a terrorist. As for Kurds, they are trying hard to establish a Kurdish nationality separate from the Arabs, without missing any opportunity that may lead to the establishment of their own state. Within those three major players, the other Iraqi minorities have been lost.

Before the American withdrawal, the majority of Iraqi people and leaders blamed the American presence as the only reason behind all the instability in Iraq, but now I do not know who can be blamed for what is happening.

I saw all these wars, lived through them and finally came to the realization that Iraq is not a decent place for my family. We left in 2010, moving to a place where we could bring up children in an environment away from sectarian violence and power struggles.

I have no plans to return anytime soon.

Ingen upplyftande läsning och knappast något som motiverar USA:s insats.

Frågan är bara hur västvärlden ska bedriva liknande operationer i framtiden? Gör de militära insatserna verkligen nyttja, eller skapar de bara nya problem?

I Irak så slog man ut kommunikation, elkraft och vattenförsörjning i försök att slå ut ledningen i landet utan att direkt döda civila. En lovvärd tanke, men tyvärr så har det varit svårigheter att bygga upp dessa funktioner efter kriget vilket lett till ökad barnadödlighet m.m. Detta skapade ett hat bland civilbefolkningen mot ”befriarna”. Polisen och militären som tidigare stöttat Saddams regim fick gå hem och bli arbetslösa, vilket gav en stor grogrund till terrorism då de var tränade att använda vapen och missnöjda med tillvaron. Vapen och sprängämnen fanns i mängder. Alla ingridienser som behövs fanns på plats för att starta ett inbördeskrig.
Saddam Hussein sade i en intervju att ”ett land som Irak krävde en härskare som honom”. Utan hans järnnäve skulle landet rasa ihop. Tja, kan man säga annat än att han delvis hade rätt? Hans hårda styre tryckte ner befolkningen, men höll också de religiösa motsättningarna i schack.
Irak är heller inte det enda exemplet. Titta på Libyen. Khadaffi behandlade Libyens befolkning på samma sätt som Saddam behandlade Iraks. Omvärlden reagerade, anföll och Khadaffi mötte sitt slut i ett dike.utanför staden Sirte. Resultatet blev att stora mängder vapen som tidigare var under Khadaffis kontroll kom på avvägar och nu bl.a. finns i händerna på rebellerna i Mali som har kopplingar till Al Qaida. Rebellrörelsen i Libyen, som omvärlden stöttade, har band till islamistiska terrorister. Khadaffi slog tidigare ner hårt på dessa typer av religiösa terrorgrupper inom Libyen. Nu finns det tyvärr klara möjligheter för islamistisk terrorism att växa sig stark i Libyen.

Titta på Syrien. Regeringen behandlar befolkningen illa och de lider. Det finns indikationer på att kemiska stridsmedel har använts mot civila. Men om västvärlden ingriper, vilka ska vi stötta? Rebellgrupperna har liksom i Libyen kopplingar till Al Qaida. Risken är att när regimen faller skapas exakt den grogrund för islamistisk terrorism som västvärlden vill stoppa.
Titta på forna Jugoslavien. Det var ett land som enbart hölls ihop av Tito. När han dog och sedan Warsavapakten störtade samman (Jugoslavien var i och för sig aldrig medlem i Warsavapakten, men de fick stöd) så fanns det inget som höll de olika regionerna och befolkningsgrupperna samman. Västvärlden hade även här problem. Skulle man t.ex. förse Bosnier och Kroatier vapen? Serberna har utmålats som de stora skurkarna under kriget, men handen på hjärtat så var de övriga aktörerna i krigen inte helt utan skuld. Insatserna under Kosovokriget fick slut på de öppna stridshandlingarna, men det har tagit tid att stabilisera landet och det är fortfarande en hel del kvar att göra. Här har EU snarare än NATO de rätta verktygen i form av ekonomiska och politiska påtryckningar.

Tyvärr så är det nog så att det bästa vi kan göra under en insats är att visa terrorgrupperna att de inte har någonstans att gömma sig. Att helt slå ut dem är mer eller mindre omöjligt, de byter bara operationsbas. Civilbefolkningen kommer att lida under insatserna och de kommer att lida när vi drar oss därifrån då risken är stor att infrastrukturen i deras samhälle slagits ut. Den viktigaste delen av en insats är därför inte den inledande militära delen för att få stopp på våldet, utan den eferföljande humanitära för att bygga upp landet i fråga. Allt för ofta satsas det för lite på steg två och därmed så ger steg ett inget långsiktigt resultat.
Tyvärr är det därmed också mycket svårt att se vilken nytta vi gör med våra militära internationella insatser. Minskar vi verkligen lidandet för civilbefolkningen? I Irak lär i varje fall ytterst få fira idag att USA lade sig i händelseutvecklingen år 2003.

SvD

Afghanistan – nya strategier igen?

Av Johan Larnefeldt, statsvetare [Red anm – Denna artikel skulle ha publicerats förra veckan, men blev glömd i mailen. Jag beklagar detta.] NATO:s tillbakadragande från Afghanistan blir allt mer definitivt, men en politisk lösning på konflikten tycks vara ungefär lika avlägsen som vanligt. President Hamid Karzai meddelade nyligen att samtal mellan USA och den afghanska […]

Distansarbete

I en debattartikel i dagens SvD ifrågasätts behovet av bemannat stridsflyg efter 2030. Tyvärr så verkar författaren ha gått på flera av myterna i dagspressen avseende UAV/UCAV – Obemannade stridsflygplan (med den dåliga svenska översättningen ”drönare”).

Ett obemannat system ställer också mycket mindre krav på en basorganisation, flygfält, räddningshelikoptrar osv. En stridspilot är dyr att utbilda, kräver en kvalificerad utbildningsorganisation, simulatorer och så vidare. I fält behöver han en förläggning med möjlighet till mat och sömn. Han kräver baspersonal.

För det första är själva begreppet ”obemannat” fel. I t.ex. Storbritannien så används begreppet RPV – ”Remotely Piloted Vehicle”. För det rör sig inte om farkoster som är ute på egen hand och fäller bomber. Så långt har dagens AI – Artificiella Intelligenser inte kommit. I stället så sitter piloten på distans och gör samma sak som han skulle göra i ett stridsflygplan. Fördelen är att han kan gå på toaletten om det behövs! Detta innebär att det fortfarande finns en pilot med i loopen som kräver utbildning som knappast är gratis. T.ex. kräver USAF att de piloter som hanterar större system, som t.ex. MQ-9 Reaper eller RQ-4 Global Hawk, har en riktig pilotutbildning för att de ska ha situationsmedvetande och förstå hur världen ser ut kring en RPV. I många fall rör det sig t.o.m. om piloter som tjänstgjort ett antal år på en stridsflygdivision med t.ex. F-16, för att senare ta tjänst på en RPV-division. US Army har liksom svenska Armén en annan syn på det hela, men där rör det sig ofta om mindre farkoster enbart för övervakning med lägre fart- och höjdprestanda.

Underhållsorganisationen är heller inte mindre än motsvarande för ett stridsflygplan. Tvärtom så pekar bl.a. britternas erfarenheter på att en Reaperdivision är betydligt större än motsvarande för stridsflygplanet Tornado. En RPV är nämligen inte något litet flygplan. För att få uthållighet och kunna bära samma stridslast som ett stridsflygplan så hamnar man ofta på ungefär samma storlek som ett stridsflygplan. En Reaper är i samma storlek som en F-16 och en Global Hawk som en Focker F-28. Detta kräver en underhållsorganisation av motsvarande storlek som en stridsflygplansdivision. Dessutom tillkommer särskilda komponenter som t.ex. satellitkommunikationsenhet och landningsenhet (det går inte att landa ett flygplan via sattelitlänk p.g.a. tidsfördröjningar, utan ofta finns det en lokal enhet i stridszonen som sköter detta).

Flygfält behövs också för en RPV om det är meningen att den ska fälla vapen. En Repaer eller Global Hawk har samma behov av banlängd, bandbredd och banytbeskaffenhet som en F-16. Möjligtvis så är de något mindre känsliga för skräp på banorna, s.k. FOD – ”Foreign Object Damage”, än en F-16. En mindre RPV, som t.ex. den svenska UAV 03 ”Örnen” skjuts upp från lastbil och kan landa med fallskärm eller fångstnät, vilket gör att den kan baseras i närheten av arméförbanden. Dock så väger liknande RPV-system bara ett par 100 kg och kan inte bära vapen.

Helt riktigt så sparar man in vikt i en UAV jämfört med ett stridsflygplan då det inte behövs system för att hjälpa piloten överleva. Men, i stället så behövs ofta en komplicerad satellit kommunikationsutrustning för att piloten/operatören, som kanske sitter i USA, ska kunna kommunicera med en RPV över Afghanistan. Detta ökar givetvis vikten. Denna videolänk är också mycket känslig. Om kommunikationen av någon anledning går ner så kan inte uppdraget genomföras, utan då får RPV:n via automatik avbryta uppdraget.

Olyckfrekvensen är hög för RPV:er i strid. I Afghanistan har man inte förlorat några stridsflygplan förutom vid ett par incidenter under landning i mörker. (Helikoptrar och lastflygplan har dock havererat frekvent). Antalet haverier med RPV:er är betydligt större! Vill man garantera att uppdraget ska kunna genomföras så är det fortfarande stridsflyg som gäller. Detta oavsett om uppdraget är farligt. En pilot ombord kan landa även ett skadat flygplan och därmed rädda värdefulla underrättelsedata.

De system som finns i en RPV är liksom i ett stridsflygplan heller ej helt felfria. Ofta i dagens automatiserade värld så är en pilots kanske viktigaste roll att övervaka automatiken. I civila flygplan så litar man ofta inte på piloten i dåligt väder, utan landning ska ske med automatik. Dock så litar man inte helt på automatiken, utan piloten ska vara beredd att avbryta landningen och ta över från datorerna.


Dagens operativa RPV-system saknar förmågan att flyga i överljud. Det gör att trots att de kan hålla sig uppe i luften under lång tid, så saknar de räckvidd. Vill man snabbt nå ett mål som ligger långt bort så är det stridsflyg som är det enda valet. Med stor sannolikhet kommer det att dyka upp RPV:er med samma fartprestanda som stridsflyg, men då offrar man oftast förmågan för att hålla sig länge i luften då utformningen av skrov och vingar skiljer sig mellan flygplan/RPV:er designade för över-/underljud. Visst så kan RPV:Er inom en snar framtid förses med automatiska funktioner för lufttankning, men då tillkommer det ett behov av dessa funktioner, vilket ökar vikt och kostnad för RPV:erna.

Att köpa en RPV med förmåga till stridsinsatser är inte billigare än motsvarande stridsflygplan. En Reaper ligger i samma prisklass som en Eurofighter. En Global Hawk är så pass dyr att t.o.m. USA bara har ett fåtal och Europa endast någon enstaka. I kombination med att underhållsbehovet är jämförbart, så blir driftskostnaderna jämförbara.


  


Ett stort problem för RPV:er är att i dagens typer av konflikter så opererar de ofta i luftrum som det även kan finnas civila flygplan i. Här finns det stora utmaningar som ännu inte är lösta att certifiera automatiken i en RPV så att den agerar korrekt mot civila flygplan avseende transpondersvar, kollisionsupptäckt och undvikande av kollision m.m. Sverige deltar i sameuropeiska projekt som t.ex. MIDCAS som siktar mot detta mål.


RPV:er har fungerat bra i stridssituationer där en sida haft luftherravälde, som t.ex. Afghanistan och Irak. De fungerade dessutom ganska så bra under Israels krig då motståndaren var oförberedd på användandet. Men, de har ännu inte mycket att sätta till mot ett bemannat stridsflygplan. Jag skulle heller inte bli helt förvånad om det den dag det börjar bli konflikter där RPV:er möter bemannat stridsflyg kommer fram tekniker för att störa ut länken mellan en RPV och markstationen.

Svårigheten ligger bl.a. i att ge operatören av en UAV samma beslutsunderlag som piloten i ett stridsflygplan. Alla sensordata måste skickas hem via länkar, vilket sätter stora krav på bandbredd och tid för signalen att komma fram för att ge möjlighet till snabba beslut. Pilotens ögon ger en unik förmåga till helhetsbild som är svår att ersätta. Jämför att spela innebandy i normalfallet mot att göra samma sak med en strut framför ögonen. Detta kan motsvara den begränsade sensorbild som en operatör av en RPV får. Bara man håller bollen i mitten av strutens öppning så går det bra, men det är mer eller mindre omöjligt att hitta en boll man förlorat kontrollen på.

Ett av de stora problemen med RPV, som USA börjat få erfarenhet av, är att avståndet från stridsfältet skapar en känsla av overklighet. Att först lämna barnen på dagis, sedan bomba afghaner i 8 timmar för att slutligen hämta barnen på dagis skapar en videospelskultur där piloter ser stridsuppdrag som nya uppdrag i ett spel, men trots denna brist på verklighetsförankring drabbas piloterna av stridspsykoser fast de har 1000-tals km till fronten.

I fallet med USA:s ökade antal insatser med RPV så ser man dessutom vissa kommande juridiska problem då dessa i dagsläget framför allt görs i skymningszonen mellan fred och krig i bl.a. Afrika. Är det verkligen OK att jaga och döda terrorister i andra länder med tveksamt stöd från de lokala regeringarna? Men, då president Obama lovat att minska antalet amerikanska soldater utomlands och USA vill undvika misstaget att liksom i Afghanistan och Irak binda stora mängder marktrupper för att övervaka ett område så har RPV:er en given framtid. Det är därför inte helt självklart att Sverige bör hoppa på denna internationella trend.

Men RPV:er har också fördelar. Den lägre vikten för en RPV gör att mer utrymme kan utnyttjas för bränsle, vilket innebär att långa flyguppdrag kan genomföras utan behov av lufttankning. Frånvaron av en huv innebär att en RPV kan byggas mer signaturanpassad, s.k. Stealth, än ett stridsflygplan. Risken är dock att man i ivern att få en RPV som kan allt tappar dessa fördelar.

RPV:er är bra för uppdrag som är farliga och där man inte vill riskera att ett flygplan skjuts ner och en pilot tas till fånga. En ny Gary Powers eller John Nichol är en medial katastrof. De är också utmärkta för uppdrag som är långtråkiga där piloter riskerar att göra misstag bara för att de blir trötta. Att i timmar ligga i väntläge över en framskjuten armépostering för att vara beredd att vid behov fälla en bomb tar på krafterna.


 

 


En kombination av RPV och stridsflyg är därför att föredra. Låt en RPV ligga i målområdet. Om den inte behöver bära vapen kan den göras mycket liten och svår att upptäcka. Låt den kommunicera med ett flygplan där t.ex. en baksitsoperatör kan styra sensorerna på RPV:n under själva insatsen. Sedan kan flygplanet fälla ett precisionsvapen på mycket långt håll utan att riskera gå in i hotområdet från fientligt luftvärn. På detta sätt görs RPV:n dessutom billigare och man kan vid behov offra ett par stycken utan att det svider i plånboken. Ett alternativ är t.o.m. engångs-RPV:er som skjuts iväg från flygplan som en framskjuten sensor.

Läs därför inte detta inlägg som att jag är en stridsflygplanskramare som försöker stoppa framväxten av något nytt. Jag tror definitivt att RPV:erna kommer att få en ökad roll i framtiden, men att de helt ska ersätta bemannat flyg i den närmaste framtiden är mycket osannolikt. Dessutom är det farligt att dra slutsatser avseende framtida behov baserat på dagens användande av RPV:er i insatser som Irak, Afghanistan eller det skuggliknande kriget mot den globala terrorismen. Framtidens internationella insatser kanske inte alls kommer att se ut på det sättet.

Liknande misstag har gjorts förr. F-4 ”Phantom II” hade i sina första modeller ingen intern kanon. ”Det behövdes ju inte då robotarna klarar allt”. Man satte för mycket tillit till nya robotar som AIM-9 ”Sidewinder” och AIM-7 ”Sparrow”. Motmedel och flygplansprestanda knäckte dessa generationers robotar och både en och annan frustrerad F-4 pilot sköt slut på sina robotar som ofta missade snabba Mig-21 över Vietnam. Resten är historia. Kanonen kom tillbaka och finns även i de senaste generationernas stridsflygplan (dock ej i UAV, då kanon inte kan styras på distans!).

Just nu kan drönarpiloter fortsätta sin behagliga tillvaro från soffan, distansstyra insatser och t.o.m. få medalj för det hela. Men historien visar på att framtiden inte ser ut som historien. Distansarbetets tidevarv kan vara över snabbare än man tror när en framtida avancerad motståndare tar till störning och cyberkrigföring för att slå ut fjärrstyrda vapen. Precisionen kommer i varje fall att vara lätt att slå ut då GPS saknar störfasthet.

Se även gästinlägg hos Wiseman.

SvD

Scener ur ett äktenskap

Idag har Försvarsmakten rapporterat till regeringen om utvecklingen sedan inriktningsbeslutet och prognos inför framtiden enligt uppdraget i regeringsbeslut 7 från i höstas. Samtidigt har myndigheten också lämnat in sitt budgetunderlag för 2014-2016, där underfinansieringen blir tydlig. Budgetunderlaget kommer jag att kommentera senare. Upptakten till dagens besked har varit långvarig. För drygt ett år sedan luftade […]

Titta åt bägge hållen

En historia som jag hört många gånger är när en reporter mitt under Kalla Kriget var uppe i Boden och intervjuade en hög lokal militär befälhavare. Militären i fråga kom under intervjun hela tiden tillbaka på det faktum att Sverige byggt upp försvaret för att stoppa fienden från öster. När reportern slutligen ställde frågan ”om inte fienden kunde komma från väster också?”, så blev det tyst en stund. Sedan kom svaret ”kan de vara så j*vliga att de går runt?”.

Humor, javisst. Dock ett bevis på hur svenska Försvarsmakten såg på hotet från öster under Kalla Kriget.

Sedan kom murens fall och ett par år därefter den s.k. ”strategiska timeouten”. Helt plötsligt fanns dt inget hot och det började bli politiskt inkorrekt att ens nämna ordet hot.

Nu när försvarsdebattörer tar upp frågan om inte den strategiska timeouten gått över och att man nu borde se över det säkerhetspolitiska läget så vet ingen vad man ska svara på en liknande fråga. Även fast det geostrategiska och säkerhetspolitiska läget rört på sig de senaste åren med tanke på den ryska upprustning, händelserna i Georgien, den ryska mer auktoritära regimen och det ökade intresset för Norra Ishavet. Nämner man dessa faktorer som orsak till en ändrad säkerhetspolitik så blir tyvärr oftast responsen från många debattörer att rysskräcken lever kvar och att man är en relik från det Kalla Kriget. Argumenten misstolkas eller i varje fall väljs att misstolkas för att göra debatten löjlig och därmed slippa ta den.

Men säkerhetspolitik bygger på att man hela tiden måste analysera omvärlden. Inget är statiskt. Allt förändras. Förutom givetvis försvarsbudgeten som länge legat kvar på sisådär 40 miljarder. Målet idag med Försvarspolitiken verkar vara att hålla ekonomin i balans snarare än vad man får för pengarna och ännu mindre vad man ska ha Försvarsmakten till.

Det intressanta med dagens försvar är att det numera helt öppet uttalade beroendet av omvärlden. Under Kalla Kriget var det en väl dold hemlighet att det fanns ett samarbete med NATO. Nu är det samarbetet helt öppet. Men beroendet av omvärlden innebär också att vi inte längre kan nöja oss med att analysera eventuella fiender utan också måste analysera eventuella vänner. Har de verkligen förmågan eller ens viljan att hjälpa oss?

I stället för att bara titta österut (som den gamle militären under Kalla Kriget) borde vi också titta åt väster. Vad händer t.ex. med den amerikanska försvarsmakten nu när den ekonomiska krisen börjar gröpa ur den amerikanska statsbudgeten? Kommer de att i fortsättningen ha den förmåga de har idag och som vi förväntar oss att de har även i framtiden? Detta gäller inte bara stöttning av det nationella försvaret i händelse av en kris i Sveriges närhet, utan även under internationella insatser. Vare sig Sverige eller ens EU skulle kunna åstadkomma insatser som i t.ex. Afghanistan eller Libyen om man inte hade hjälp av USA. Skulle den hjälpen försvinna eller kraftigt minska, då rasar vår säkerhetspolitik ihop som det korthus den är.

Det våra politiker har helt rätt i är att även om Sverige ligger lite utanför händelsernas centrum så är vi oerhört beroende av omvärlden. Men konsekvenserna av detta faktum är att det går inte att bara definiera en säkerhetspolitisk inriktning och sedan inte ständigt modifiera den efter vad som händer i omvärlden.

När jag var liten så fick jag brev från ”Barnens trafikklubb”. Där lärde mig Anita och Televinken att oavsett hur lite bilar det än är på vägen så ska jag titta först åt vänster, sedan åt höger och sedan åt vänster igen innan jag går över vägen. Trafiksituationen hinner ändra på sig från första till andra gången jag tittar åt vänster. Det kallades trafikvett. Våra politiker borde lära av Televinken att titta först åt väster, sedan åt öster och sedan åt väster igen innan de definierar nästa års försvarsbudget och säkerhetspolitiska inriktning. Kanske detta borde kallas Säkerhetspolitikvett?

SR, SvD1, SvD2

USA investerar i arktiskt ”Saurons öga”


Detta är ”Saurons öga” enligt Rysslands röst. FOTO: USAF

Det blev i Norge idag känt att USA investerar 50 miljoner dollar (325 svenska miljoner) för att modernisera radaranläggningen Globus II i Vardö vid den norskryska gränsen.

Norska medier har under åren skrivit en hel del om radarn och ryska statsmedier kallade ifjol även på svenska Globus II för ett ”Saurons öga vid polcirkeln” och påminde om att en hög rysk militär betecknat anläggningen som möjligt mål för ryska taktiska kärnvapen.

Atomräden filmad med hjälmkamera


Diorama som visar räden 1943. FOTO: Hallvard Straume

Även svenska medier berättar om dagens rekonstruktion av räden mot Hitlers tunga vatten i Norge. Men norska medier har givetvis fler bilder och erbjuder dessutom ett filmklipp från en hjälmkamera som en av operatörerna ur specialförbandet FSK idag bar.

Apropå specialförband kan jag rekommendera denna recension av Oscarsaktuella filmen ”Zero Dark Thirty”. Recensenten ifråga har nämligen flera likheter med filmens huvudperson, Maya.

Debatt – Vi behöver inte luftvärn med lång räckvidd på Gotland

Av Roger Klang, Lund Jag känner stor tveksamhet inför att gnugga axlarna med dem stora inom fältet krigsvetenskap. Kvaliteten på mina inlägg i debatten varierar som på en hertzkurva – från genialt till absolut skräp. Jag tror att det var Johan Wiktorin, som var en av de första att förespråka långräckviddigt luftvärn på Gotland. Jag […]

Svensk prickskytt blev amerikansk kursetta

Kort klipp om marinkårens prickskytteutbildning.

Håkan är till vardags officer vid Arméns jägarbataljon (AJB) i Arvidsjaur. Som AJB:s egen blogg nu meddelat har Håkan just genomfört den amerikanska marinkårens Scout Sniper Team Leader Course. Resultat: kursetta.

Är du intresserad av prickskyttar och prickskyttevapen kan jag rekommendera dig att läsa min artikelserie MILITÄRT! i vilken jag hittills tagit upp ämnet i två artiklar, och fler lär det bli. Artikelserien får man i pdf-form helt kostnadsfritt via webbplatsen för MILITÄRT!

Vårt krig mot Napoleon


Till minne av en av de stupade svenskarna i vårt nu 200 år gamla krig mot Napoleon. Stenen står i Karlbergs slottspark.

Nyligen bloggade jag om hur okänt det verkar vara att det är 2014 som det är 200 år sen Sverige som nation formellt var i krig. Det är nu dags att påminna om att vi mycket snart kan minnas Sveriges näst senaste krig, vårt krig mot Napoleon 1813-1814.

I dessa dagar för två hundra år sedan lät kung Karl Johan upprätta diverse krigsplaner för att i mars 1813 ingå ett avtal med England. Kort sagt skulle Sverige skicka 30 000 soldater till kontinenten för att bidra till nedkämpandet av Napoleon. Så skedde även – den 24 mars började den stora svenska styrkan att överskeppas. Den stod under befäl av en av de mest speciella svenska officerarna någonsin, Curt von Stedingk, som utmärkt sig så i närstrid som svensk frivillig i USA:s armé att han dekorerats av George Washington personligen (se Svenskar i krig).

Bland de slag mot Napoleon som den svenska styrkan aktivt kom att delta i märks slaget om Leipzig, då Wilhelm von Döbeln stupade. Det är till hans minne stenen ovan restes i Karlbergs slottspark. Gissningsvis lär det nutida Sverige endast i mycket begränsad mån uppmärksamma detta 200-årsminne, men intresserade kan med fördel bege sig till Leipzig i höst, för att uppleva slagets återskapande:

Från 2011 års reenactment av slaget om Leipzig.