Försvarsbloggare

av Olof Santesson

Häromgen hörde jag på ett seminarium Mary Dejevskij – ledarskribent på brittiska the Independent och gift med en tredje generationens ryskamerikan – hävda att vi faktiskt ännu inte vet sanningen i Ukrainafrågan på en rad punkter: det malaysiska planets nedskjutning, om konvojen med ryska stridsvagnar som ingen västlig underrättelsetjänst hade siktat, krypskyttarna i Kiev, vad Putin avsåg med ”geopolitisk katastrof” (det arma ryska folket?) m m. Hon tyckte uppenbarligen att västliga medier styrs i sin nyhetsrapportering av antipatier mot Putin.

Kanske, men det vore illa. Även den som övertygas av våra kompetenta Rysslandsforskares starkt kritiska Putinbild måste hoppas att några fortsätter att söka efter fakta – vart de än leder, måhända rent av till ett friande på någon enstaka punkt. Ty, sådant borde vara journalisters jobb. Men även väl forskarnas, utgår jag ifrån.

av Anders Emanuelsson

Att väcka den vilande värnplikten är en aktuell fråga i vårt land. Jag vill gå längre – låt oss införa en allmän och könsneutral medborgarplikt för att stärka vår säkerhet och minska samhällets sårbarhet. Det stärker Sverige och den enskilde individen.

Under den senaste tiden har värnpliktsfrågan diskuterats flitigt, vilket är mycket positivt. Märkligt nog väcker ordet plikt negativa känslor hos en del människor, någon form av beröringsångest kan skönjas. Men plikt är väl egentligen inte så konstig: Sverige har skolplikt, en plikt som ifrågasätts av få. De flesta önskar leva i frihet och demokrati. Men vem skall försvara den – någon annan eller vi alla? En allmän och könsneutral medborgarplikt skulle gynna både vår säkerhet, vårt civila samhälle, folkförankringen – och individen. Återgå till värnplikt.

För fem år sedan fattade riksdagen beslut om att militär personal skulle vara anställd. Värnplikten avskaffades dock inte, utan är vilande. Så länge värnplikten är vilande ska all militär personal rekryteras och utbildas på frivillig grund.

Skälen för att väcka värnplikten är att säkerhetsläget i Sveriges närområde försämras och att det nya personalförsörjningssystemet inte fungerar.

Rysslands ökade vilja att använda sin militära förmåga, som bland annat har visat sig i Ukraina och med många larmrapporter om ett hotfullt uppträdande i Östersjön innebär att vårt säkerhetsläge har försämrats. Rysslands militära förmåga ökar i en takt som varken Sveriges riksdag, regering eller försvarsmakt har förutsett. Situationen i Europa är så allvarlig att inte ens ett medlemskap i Nato skulle vara lösningen. För att Sverige skall kunna hävda sig i händelse av kriser, konflikter och i värsta fall krig, måste således vår militära förmåga återtas. För övrigt måste hela vårt samhälle öka sin möjlighet att hantera olika former av extrema situationer.

I januari 2014 redovisade Försvarsmakten sina perspektivstudier. Försvarsmakten säger sig vilja satsa på kvalitet till förmån för kvantitet, vilket för armén innebär endast en enda tillfälligt sammansatt brigad. Vad denna brigad skulle kunna åstadkomma är höljt i dimma. Enligt min uppfattning måste denna brigad på förhand vara utgångsgrupperad i Stockholmsområdet för att kunna ha någon form av taktisk effekt. Denna effekt torde handla om att skydda viktiga knutpunkter – någon reell förmåga till anfallsstrid torde inte finnas. För att uppnå sådan inom ett begränsat område torde istället tre brigader behövas. Vi måste kraftigt öka vår numerär för att vi skall ha nationell förmåga att motstå ett angrepp under en period längre än några dagar. Helt klart är att Försvarsmakten och det nya totalförsvaret behöver mer personal.

År 2013 skrev Riksrevisionen att ”Antalet samövade markoperativa bataljoner och stöd- och funktionsförband räcker inte till, vare sig idag eller på sikt. Antalet anställda gruppbefäl, soldater och sjömän är inte tillräckligt många för att kunna fullgöra de nationella uppgifterna och samtidigt genomföra insatser utomlands. Försvarsmakten har inte heller tillräckligt med personal med rätt kompetens”.Försvarsmakten klarar dessutom inte av att behålla sina anställda. Beräkningar som Svenska Dagbladet gjort visar att av tio personer som rekryteras slutar minst sju i förtid.

Hög personalomsättning och rekryteringsproblem kostar, både i kvalitet och pengar. Någon betydande höjning av försvarsanslagen är inte att vänta från politiskt håll, i alla fall inte av den kaliber som skulle göra den militära lönen konkurrenskraftig. I brist på pengar, är plikten avgörande för att kunna höja den militära förmågan. Också det nya personalförsörjningssystemet har stora brister, vilket tydligt visar att det idag finns all anledning att ompröva beslutet att låta värnplikten vila.

Riksdagsledamoten Allan Widman (FP) förespråkade tidigare att värnplikten skulle slopas. Nu ser han, liksom flera andra partier (bland annat socialdemokraterna) och många andra som är insatta i det säkerhetspolitiska läget, att värnplikten bör väckas. Jag håller med om det, men anser inte att enbart en återgång till något gammalt är bra, istället bör något modernt utvecklas, något som gynnar både samhället och den enskilde. Det är därför Sverige bör införa en allmän och könsneutral medborgarplikt – både militär och civil.

Många politiker och andra debattörer framhåller folkförankring som det viktigaste motivet för värnplikt. Själv anser jag att möjligheten att få rätt kompetens är den främsta anledningen.
Värnplikt ger Försvarsmakten möjlighet att rekrytera de bästa – och bäst lämpade – ur varje åldersklass. Det är unikt, och något som Sverige borde återinföra.
Det är tveksamt om Försvarsmakten kan tilltala den något begränsade del av dagens ungdom som uppfyller de fysiska och psykiska kraven att ta anställning i just Försvarsmakten. Samma grupp av ungdomar torde vara av stort intresse för övriga arbetsgivare. Framtidens försvarsmakt bör dock ha en blandning av professionella soldater och värnpliktiga likt våra grannländer Norge och Danmark. Genom att bättre utnyttja våra reservofficare skulle vår numerär snabbt kunna stärkas.

Att en återuppväckt värnplikt skulle gynna Försvarsmakten är uppenbart. Men även det civila samhället behöver stöd. Vi behöver en civilplikt.

Det svenska samhällets sårbarhet ökar. Under de senaste åren har Sverige utsatts för en mängd prövningar; allt från extrema väderförhållanden, stora olyckor, bränder, elberoende, epidemier och IT-systemens sårbarhet.

Sverige måste införa civilplikt för att skydda och stärka samhällets förmåga i händelser av krig, kris och katastrofer. Samtidigt har det blivit tydligt att alltför få personer arbetar inom vård, skola och omsorg för att kunna möta behoven när barnkullarna blir större och antalet äldre ökar. Medborgarplikt skulle ge alla ungdomar möjlighet att bidra till vårt samhälle.

Medborgarplikten skulle innebära att den enskilde själv väljer inom vilken del av samhället han eller hon vill utbildas och därefter tjänstgöra inom. Direkt efter avslutade gymnasiestudier skulle medborgarplikten inte bara stärka den nationella säkerheten, det civila samhället och folkförankringen – utan också individen, eftersom den skulle innebära ett naturligt och första insteg på arbetsmarknaden. Den socioekonomiska integrationen skulle gynnas, när unga medborgare erbjuds möten med människor som de annars troligtvis inte hade fått. Under min mångåriga erfarenhet som förbandschef har jag sett hur oerhört viktiga sådana möten kan vara. En medborgarplikt skulle kunna vara en förlängning av gymnasiet, i form av studier och praktik. Och oavsett om medborgaren väljer civil eller militär tjänstgöring, skulle insatsen vara till stor nytta. För Sverige som nation, för samhället – och för den enskilde individen.

av Mats Bergquist och René Nyberg

Finlands och Sveriges förhållande till NATO är en fråga om ”grand strategy”, att använda ett lands resurser för att säkra dess integritet och oberoende.

I synnerhet små stater ändrar sällan sina huvudlinjer, eftersom det gäller att bygga upp ett långsiktigt förtroende för utrikespolitiken. Frågan om ett eventuellt NATO-medlemskap diskuteras vanligen från den ganska konkreta utgångspunkten att små stater inte längre har råd att försvara sig själva. Kriget i Ukraina har vidare i mångas ögon gjort ett medlemskap aktuellt.

Frågan har dock, vilket president Sauli Niinistö berört, vidare geopolitiska aspekter och berör inte bara våra länder. Sverige och Finland tillhör Europas till ytan största stater. Om de nu ändrar sin ”grand strategy” skulle en mycket lång gräns kunna gå mellan NATO och Ryssland i Norden och Östersjön förvandlas till ett NATO-innanhav. Detta var något både vi och stormakterna under det kalla kriget ville undvika. Samtidigt bör noteras att Finlands och Sveriges strategiska läge förbättrats i och med att Warszawapakten upplösts och den motsatta kusten i Finska Viken och Östersjön utgörs av fria stater. Att nu överge denna linje skulle innebära en stor strategisk förändring i Europa och i onödan utmana Ryssland.

Rysslands strategiska mål i Nordväst är troligen att förhindra Finlands och Sveriges NATO medlemskap. Kriget i Ukraina har dock visat att strategiskt tänkande inte är Rysslands starka sida. Tvärtom har Ryssland agerat taktiskt och inkonsekvent. Vad vissa ryssar med stolthet kallar för Fast Power, en förmåga att snabbt använda militära medel, har visat sig vara en förhastad och illa genomtänkt användning av vapenmakt. Det geopolitiska tänkandets dominans i kriget i Ukraina förbiser de ekonomiska realiteterna och hotar att demolera den makroekonomiska balans som Ryssland med fog är stolt över.

Anhängare av medlemskap i alliansen pekar på att vi i olika hänseenden redan under det kalla kriget och sedan vi 1994 gick med i Partnership for Peace med NATO, samarbetat så nära att ett medlemskap inte skulle innebära en stor skillnad mot nuläget. Men då förbiser man medlemskapets politiska symbolik och dess art 5 om solidariska försvarsförpliktelser, vilket företrädare för alliansen inte sällan påpekar. De nyligen ingångna s.k. Host Nation Support-avtalen mellan våra länder och NATO ändrar inte detta förhållande. Man bortser också från det strategiska värdet i att optionen att ansöka om medlemskap finns och kan utövas om läget så skulle kräva.

Vid sidan av geopolitiken utgör den beslutsprocess våra regeringar står inför vid en eventuell ansökan en andra komplikation. Vi utgår från att en ansökan måste föregås av en folkomröstning. De båda regeringarna kommer då att ställas inför frågan om nä r sådana omröstningar skall ordnas, efter varandra eller samtidigt. För att undvika onödiga spekulationer både hemma och i omvärlden bör omröstningarna i detta fall hållas samtidigt.

Utgången av folkomröstningar är notoriskt svåra att förutsäga. Opinionsläget kan vidare skifta mellan beslutet och själva omröstningstillfället. Resultatet kan bli ganska jämnt, liksom när EU-inträdet avgjordes 1994 (53-47 i Sverige, 57-43 i Finland).

En ytterligare risk med folkomröstningar om samma sak i två olika länder är förstås att de kan ge olika resultat, vilket vore olyckligt. Nej i båda länderna skulle, liksom nej i ett och ja i det andra, närmast försämra den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde. Om man anställer folkomröstningar i frågor av det avgörande slag som ett NATO-medlemskap innebär bör man nog vara rätt säker på att vinna.

Det är osannolikt att den nya finska regeringen efter riksdagsvalet 2015 följer det svenska exemplet att under den nu inledda mandatperioden utesluta Nato-medlemskap. Men det förblir samtidigt osannolikt att Finland eller Sverige går skilda vägar i Nato-frågan. Nyligen framlades en rapport till försvarsministern om Sveriges militära samarbeten med omvärlden, där utredaren föreslog att frågan om ett eventuellt NATO-medlemskap, helst tillsammans med Finland, borde analyseras. Försvarsministerns reaktion var dock att frågan saknade aktualitet.

Det förefaller alltså som om Finland och Sverige för överskådlig framtid borde avstå från att söka medlemskap. Varför skall man ändra en strategisk huvudlinje som för svensk del har 200 år på nacken, och för finsk del också är väl förankrad, om en ny tycks resa flera frågor än den löser? Bättre då att fördjupa samarbetet med NATO, samt ytterligare utveckla vårt bilaterala samarbete, som på senare år kommit längre än någon för 20 år sedan kunnat tro. Den nya svenska regeringen har särskilt betonat vikten av detta bilaterala samarbete. Till bilden hör givetvis att försvarsmakten i båda länderna, ges tillräckliga resurser för att hävda vår integritet. Den nya svenska regeringen har betonat behovet härav, samtidigt som den finska regeringen aviserat att man avser skjuta till nya resurser.

Kriget i Ukraina har, till slut, inneburit att strategiska analyser av förmåga och intentioner i Ryssland fått förnyad aktualitet. Ryssland är inte Sovjetunionen men är idag mera oförutsägbart än kommunistväldet. Speciellt det politisk-militära tänkandet bakom eventuella djärva åttaganden är en synnerligen krävande uppgift. Den auktoritära Rysslands förmåga att snabbt fatta beslut försvårar analysen och ökar osäkerhetsmomentet i kalkylerna. Därför växer den militära underrättelseverksamhetens och speciellt signalspaningens betydelse. All verksamhet och speciellt militärt sådant lämnar efter sig en elektronisk foot print. Den bestående utmaningen är att fånga och identifiera den.

av Magnus Haglund

Under den rubriken hade HM Konungen den 10 november samlat ett seminarium i Bernadotte-biblioteket på Kungl Slottet. Det var en mycket förnämlig samling av ledamöter från Kungl Vitterhetsakademin och från Kungl Krigsvetenskapsakademin, som där framförde ett antal föredrag, där Sveriges utveckling under de två seklen belystes på ett övergripande och professionellt sätt. Och att dagen sedan avslutades med en konsert i Slottskyrkan, där Marinens Musikkår framträdde, gjorde ju inte dagens behållning mindre. En utmärkt seminariedag således, men visst väcktes vissa funderingar, för hade allt verkligen skett så enkelt och utan några större förluster, som man gärna uppfattar det numera i Sverige? Även HM Konungen framförde faktiskt i sitt hälsningsanförande, att freden kostat många offer och detta uppfattas inte alltid av dagens svenskar.

Det är därför, som jag här skulle vilja komplettera med några mera marina eller maritima händelser och företeelser, som idag nog nästan fallit i glömska. En övergripande sanning är att den svenska handelsflottan drabbades av många och stora förluster under beredskapsåren 1939- 1945. Närmare 2 000 sjömän omkom, då något fler än 200 svenska fartyg krigsförliste under de åren. Egendomligt nog sammanställdes detta i Sverige inte förrän 1963 i en Statens Offentliga Utredning, SOU 1963:60, och vars ursprung snarare var en fråga om att våra bestämmelser om fartygsassurans behövde moderniseras. Man kan ju verkligen fråga sig, varför Sverige inte redan direkt efter krigsslutet gjorde en sådan sammanställning. Så gjorde man i våra grannländer. Där hyllade man dessutom sina sjömän, när de återkom till hemlandet efter kriget. I Sverige togs de i stället av polisen, för de hade ju inte lämnat sina självdeklarationer i tid och vissa hade till och med uteblivit från sin värnpliktstjänstgöring! Så togs till och med de överlevande från Ostasiatiska kompaniets s/s Ningpo emot den 2 januari 1946 i Malmö och de hade efter sänkningen i Hongkong till och med suttit i japanskt krigsfångeläger, innan de med brittisk hjälp, äntligen kunde återkomma till ett oförstående hemland. Inte heller ”facket” hjälpte till, för besättningsmännen hade ju inte betalt sina avgifter under sin tid i krigsfångenskap.

Om dröjsmålet med att göra en sammanfattning berodde på att den svenska staten fortfarande kände obehag för att tydligt medge, att hälften av dessa dödsoffer inträffade, då svenska handelsfartyg – mer eller mindre under svensk eskort – sänktes av sovjetiska ubåtar eller av brittiska minor, då de transporterade järnmalm till det tyskockuperade Europa och oftast stenkol tillbaka till Sverige, där kolbristen var besvärande, eller om det berodde på något annat, vet jag inte. Jag kan bara konstatera faktum. Det ”neutrala” Sverige fortsatte ju sin utrikeshandel med det krigförande Tyskland under Andra världskrigets avspärrning från världsmarknaden. I Sovjetunionen fanns det därför ett talesätt, som sa, att var fjärde stupad sovjetisk soldat hade dödats av en kula tillverkad av svenskt stål. Vi chartrade till och med ut ett antal mindre tankfartyg till tyskarna, för att deras drivmedelsförsörjning skulle fungera så bra som möjligt till ostfronten, men också som stöd för den utbildning av ubåtsbesättningar som genomfördes i det relativt skyddade Östersjön. Detta var kanske synpunkter som kunde uppfattas som ett ifrågasättande av den svenska neutraliteten, som ju ibland framställdes som ett moraliskt imperativ av efterkrigstidens svenskar. Så hade vi inte hade gjort under det Första världskrigets neutralitet, som alltså tillämpades betydligt striktare och som väl i förlängningen hade medfört stora brister i folkförsörjningen under statsminister ”Hungerskjölds” regeringstid. Begreppet ”neutralitet” är verkligen inte så enkelt och entydligt, som det ofta framställs i Sverige.

Å andra sidan kunde vi genomföra en stor och betydande hjälpinsats i form av humanitär hjälp till Grekland under perioden 1942 till 1945, eftersom vi var neutrala. Insatsen skedde under Röda korsets ledning och med svenska handelsfartyg, som fraktade spannmål och mat till de svältande grekerna, som efter den tyska erövringen och ockupationen inte ansågs kunna behöva någon hjälp. Resultatet var en omfattande hungersnöd och många tusen greker svalt ihjäl vintern 1941- 42. Frågan var förstås ytterst komplicerad och vid förhandlingarna kunde man konstatera, att grekerna i realiteten var tyskarnas fiender, så vem kunde i så fall hjälpa dem? De allierade hade ingen möjlighet till detta, men det neutrala Sverige kunde kanske medges att passera genom blockadzonen med livsmedel och svenska handelsfartyg fick nu inleda denna hjälpinsats under Röda korsets ledning. Ett namn, som då nämndes för första gången i internationella sammanhang, var Sture Linnér, som senare skulle göra sig känd som medarbetare till FN:s generalsekreterare Dag Hammarsköld. De fartyg, som ingick i hjälpinsatsen fick lasta förnödenheter i Nord- och Sydamerika, passera över Atlanten under fullt tänd belysning och inpasserade till Medelhavet vid Gibraltar, där det undersöktes av de allierades sjöfartskontroll. Axelmakternas kontroll skedde sedan i Messinasundet och fartygen lossade sina laster i Pireus eller i Thessaloniki, som var de två hamnarna som de svenska fartygen fick använda för ockupationsmakten. Fartygen var tydligt utmärkta genom att de var vitmålade och med Röda korsemblem målade på sidorna, men det stod också tydligt målat ”Sverige” på fartygssidorna.

Trots detta drabbades även denna insats av det pågående kriget. Ett antal fartyg sänktes och ett tjugotal svenska sjömän satte livet till vid denna humanitära insats från ett neutralt land – ja, egentligen två, eftersom Schweiz deltog i de diplomatiska förhandlingarna – och mer än en halv miljon ton livsmedel hade fraktats till Grekland, då trafiken upphörde i mars 1945. Neutraliteten skyddade alltså inte våra fartyg – inte ens under humanitär insats.

En liknande trafik blev känd som ”lejdtrafiken” och den svenska allmänheten tycks idag mest tro, att det handlade om en slags exklusiv import av lite mera ovanliga livsmedel som kaffe, apelsiner och bananer, för det var ju så regeringen ville framställa det då, men idag kan det finnas anledning att vara mera realistisk. Det viktigaste var faktiskt drivmedel till den svenska flottan och till flygvapnet. Samtidigt var motiven enkla till varför svenska förhandlare i London respektive i Berlin kunde komma överens med respektive sidor, om att medge svenska handelsfartyg att passera de etablerade blockadzonerna. Britternas inställning var, att det var angeläget att förse den svenska flottan med drivmedel, för det stärkte den svenska flottans förmåga att motstå eventuella tyska påtryckningar. Även om britterna mycket väl kände till den svenska järnmalmsexporten till fienden, så kunde ett tyskt anfall mot Sverige kanske resultera i att ännu mera järnmalm skulle komma i tyskarnas hand och det vill man förebygga eller förhindra. På motsvarande sätt kunde de svenska förhandlarna övertyga tyskarna om att det var till fördel för den tyska importen av järnmalm från Sverige, om den svenska flottan kunde skydda sjöfarten mot sovjetiska ubåtsattacker. Detta skydd skulle ju också kunna gälla andra tyska sjötransporter till och från Ostfronten och Finland. Det var ju faktiskt inte bara en enstaka händelse vid utbrottet av Fortsättningskriget 1941, som svenska eskortfartyg skyddade tyska sjötransporter av personal och krigsmateriel till Finland. Det fanns till och med en inriktning, som uttalats av den svenska statsministern Per-Albin Hansson, att de fortsatta transporterna skulle gå så långt från den svenska kusten som möjligt och så att svenska observatörer helst inte skulle se dem.

Den s.k. Göteborgstrafiken genomfördes med handelsfartygen målade och upplysta som vid Greklandshjälpen, men här skulle fartygen dessutom ha en svensk sjöofficer embarkerad som ”kontrollofficer”. Det blev sextiotal äldre sjö- och reservofficerare, som fick göra sin ”krigstjänstgöring” på detta sätt och importen av bensin och olja betydde, att den svenska krigsmakten kunde fullgöra sina neutralitetsuppgifter i rimlig omfattning och den svenska allmänheten kunde samtidigt köpa ransonerat kaffe; om än i ganska liten omfattning. På den här traden förlorades sammanlagt nio svenska fartyg, trots att de uppträdde väl åtskilda från de allierades konvojer. Å andra sidan var enskilt uppträdande fartyg naturligtvis enkla mål att sätta in torpeder mot och minfaran var inte alltid fullt uppmärksammad. Med de förlorade fartygen omkom nästan 150 svenska sjömän, vilket inte var så uppenbart för den svenska allmänheten, som under beredskapsåren i stället glatt sjöng om ”att det kommit ett skepp med bananer”.

En helt okänd import till Sverige skedde i början av april 1940, då flygplan som brådskande hade köpts i USA infördes via den finska ishavsstaden Petsamo. De amerikanska jaktflygplanen skeppades till Petsamo av den sedermera välkände skeppsredaren Gustaf Thordén med hans finländska rederi, men svenska fartyg deltog också i trafiken, som pågick under nästan ett år, med paketerade amerikanska flygplan, som sedan kördes med lastbil till Sverige, eftersom de inte kunde monteras i Petsamo och flygas hem därifrån. Ett fartyg, Carolina Thordén, blev under denna trafik anfallet av tyskt flyg, då hon hade beordrats in till Torshavn för kontroll, varvid en man omkom Hälsingborgsfartyget s/s Atos torpederades under denna trafik av en tysk ubåt, varvid en man omkom.

De numera nästan bortglömda händelserna med vår handelsflotta ger kanske utrymme för några reflexioner i vår tid – inför nästa sekel!

Det har alltså visat sig vara av stor säkerhetspolitisk betydelse vid svåra påfrestningar, att vi har tillgång till en egen nationell handelsflotta, som kan uppehålla landets försörjning på en rimlig nivå även i framtiden. Ja, i dagens samhälle med korta lagertider, kanske behovet av en handelsflotta också bör ha en gren av det som vi annars kallar för ”infrastruktur.” Vi vet ju, att avspärrning av landet snabbt skulle innebära en försörjningskatastrof och på motsvarande sätt kan en mindre blockad av delar av landet, snabbt innebära ett lokalt kaos och brist på allt från dagliglivsmedel till drivmedel och industriråvaror. I själva verket är landet mycket känsligare för sådana påfrestningar, än det varit tidigare. Det är kanske värt att tänka på!

av Karlis Neretnieks

Efter flera års stiltje var det i oktober åter dags för en ubåtsjaktoperation i Stockholms skärgård. Som vanligt spekulerades det vilt i media varför någon (Ryssland) skulle vilja genomföra en sådan operation. Var det; krigsförberedelser, ilandsättande av agenter, avskräcka Sverige från att gå med i Nato, plus ytterligare andra skäl. Den vanliga gruppen av rysslandsapologeter och skeptiker gav luft åt sina åsikter; Marinen jagade spöken, om det ändå var något så kom det säkert från Nato, det var djur eller fiskstim, det var något som Försvarsmakten iscensatte för att få högre anslag etc.

Få debattörer satte dock in den då eventuella kränkningen i ett större sammanhang.

Nu är det konstaterat att det verkligen var en kränkning, men även i Försvarsmaktens rapport så är resonemangen tunna avseende motiven bakom kränkningen. I alla fall i de offentliggjorda delarna. Sätter man in denna händelse i ett större, och även historiskt, sammanhang framstår dock motiven som tämligen klara.

Under det Kalla kriget genomförde Sovjetunionen systematiskt olika typer av ubåtsoperationer på svenskt territorium. Motiven var lätta att se.

Vid den tiden försvarades Stockholms skärgård av tre kustartilleribrigader, med ett antal fasta installationer av olika slag: artilleri, sensorer för spaning både över och under vattnet och redan i fred utlagda mineringar. Därutöver hade brigaderna även rörliga resurser även där artilleri, sensorer, minor, amfibieförband, bevakningsbåtar mm. Någon som övervägde att ta sig igenom det försvarssystemet hade alla skäl att redan i fredstid lokalisera var de olika komponenterna fanns och vidta förberedelser för att slå ut dem i händelse av krig.

För det andra, skärgården var då, och är idag, ett baseringsområde för den svenska flottan. Om det gick att försvåra dess operationer t ex genom att lägga ut minor i farleder, eller kanske bekämpa fartygen med ilandsatta specialförband, så fanns det mycket att vinna i ett läge där den svenska flottan skulle kunna utgöra ett hot. Sådana åtgärder måste förberedas om de snabbt ska kunna verkställas. En bonuseffekt, eller huvudeffekt, det beror på situationen, skulle vara att stora delar av den svenska utrikeshandeln skulle avstanna, med utomordentliga stora påfrestningar på vår försörjning som resultat.

För det tredje, Natos flottbaser i Östersjön var då, och är idag, mycket sårbara genom att de ligger på öppen kust. Basering i svenska skärgårdar skulle vara avsevärt säkrare, dessutom ligga närmare sannolika operationsområden. Det fanns alla skäl att försöka att hindra Nato från att kunna utnyttja den optionen, även här t ex med tidigt (före krigsutbrott) utlagda mineringar.

För det fjärde, vid all militär planering så är det viktigt att känna till en motståndares beredskap och förmågor. Sådan faktorer kan bedömas genom att man nära följer övningar, eller vid behov provocerar motparten till att vidta åtgärder.

Endast en dåre skulle bortse från de möjligheter som undervattensfarkoster gav när det gällde att dolt, eller när så behövs provokativt, uppnå flera av de ovanstående målen. Speciellt om man betänker de hydrografiska förhållandena i Östersjön som gör undervattensverksamhet mycket svår att upptäcka.

Det är därför tämligen förvånande, med hänsyn till de senaste årens säkerhetspolitiska utveckling i vårt närområde, att någon är förvånad över att vi på nytt jagar ubåtar i vår skärgård. Nato har ju åter blivit Rysslands huvudmotståndare. Sverige med sitt nära samarbete med alliansen och med sin Solidaritetsdeklaration betraktas idag, precis som tidigare, som en de facto medlem av Nato. Geografin är också densamma. Ur rysk synvinkel så finns alla de tidigare motiven kvar för att genomföra operationer i svenska kustnära områden. Kanske än mer accentuerade genom Rysslands idag sämre geografiska utgångsläge, jämfört med Kalla kriget, i händelse av en konflikt.

Det leder till den obehagliga slutsatsen att det som skedde i oktober inte på något sätt är en enstaka händelse. Frågan som uppstår är då; varför har de då inte upptäckts och kraftfulla motåtgärder vidtagits? Svaret är enkelt. Kustartilleribrigaderna med sina fasta och rörliga system är avvecklade, bara ett litet fåtal komponenter finns kvar. Flottan har sedan Kalla krigets slut gått från ca trettio ytstridsfartyg till sju, antalet minjaktfartyg har minskat från ca tjugo till fem. Hellikopterburen ubåtsjaktförmåga har helt avvecklats.

Den marina närvaron längs svenska kuster är inte vad den varit, långt därifrån.

Idag kan det finnas skäl att lägga till ett ytterligare motiv för den här typen av operationer – psykologisk krigföring. Om det är uppenbart att vi inte kan hindra en motståndare att uppträda på svenskt territorium så kan det skapa en viss underlägsenhetskänsla. Det kan leda till en överskattning av motståndaren som i sin tur leder till överdriven försiktighet. Risken är där att man i rädsla för att provocera en stark motståndare drabbas av ”självavskräckning” och inte vidtar nödvändiga motåtgärder innan det är försent. Svensk oförmåga kan också påverka hur andra länder ser på oss. Kan vi och vill vi försvara oss?

Sammantaget: vi har varit utsatta för undervattenskränkningar tidigare, vi är det idag och väldigt lite talar för att vi inte kommer vara det imorgon också.