Skogsbranden i Västmanland



Med anledning av de omfattande och pågående skogsbränderna i Sverige så skrev jag i går ett inlägg om hur den svenska beredskapen och förmågan har nedgått på grund av att vi avvecklat en stor del av Försvarsmaktens tunga helikoptrar. Räddningstjänst handlar som bekant i första hand om att rädda liv och i andra hand om att rädda egendom. Risken för människoliv är trots allt relativt begränsad även om det givetvis är katastrofalt när skog och egendom för mångmiljonbelopp äts upp av lågorna. Jag väljer att följa upp gårdagens inlägg med lite nyheter.

Med gårdagens inlägg om helikoptrar för ögonen hade jag egentligen tänkt skriva om vad en ny färjekatastrof till sjöss likt Estonia eller Scandinavian Star skulle innebära. Jag är inte helt säker på att gemene svensk förstår hur illa ställt det är idag. Det inlägget får dock vänta till morgondagen med anledning av hur skogsbranden nu har utvecklats.

För läget rörande den omfattande skogsbranden har minst sagt förvärrats. I skrivande stund har enligt uppgift ca 1.000 hektar skog brunnit i Västmanland och över 1000 personer har evakuerats. Räddningsledare hävdar att detta är den svåraste branden i modern tid. I Dalarna, flera mil från branden regnar det sot och röken ligger tjock, vilket ger en uppfattning om omfattningen. Försvarsmakten har i skrivande stund fått ytterligare två Hkp 10 till området och min bedömning är att det förmodligen inte går att uppbringa så särskilt många fler helikoptrar med vattentunna från Försvarsmakten eftersom det enbart är Hkp 10 (som dessutom ska avvecklas) som i dag kan flyga med sådan.

Försvarsmakten har under dagen även flugit med en Hkp 16 (Black Hawk). Den har haft den minst lika viktiga uppgiften att transportera och evakuera personal. Jag hoppas verkligen att samtliga dessa helikoptrar samt besättningar har förmågan att bära vattentunna redan nästa sommar. Samma sak bör givetvis även gälla Hkp 14. Man kan alltid diskutera vad man ska lägga tid och pengar på, men brandbekämpning har tidigare alltid varit en bisyssla som i stort sett alla Försvarsmakens tunga helikopterbesättningar har kunnat hantera. Min bestämda uppfattning är att så bör det även vara i framtiden. Dessvärre är flygtid en stor bristvara, detta p.g.a. Försvarsmaktens svåra ekonomiska läge baserat på ständig underfinansiering. Därmed måste prioriteringar ske.

Jag vet att det finns många flygförare och helikopterbesättningar som varit med om detta tidigare som idag känner stor frustration över att inte längre ha tillgång till rätt materiel för att kunna hjälpa till. Som väl är har Försvarsmakten trots allt gjort allt vad de kan och har som sagt tre helikoptrar på plats, och det har sannolikt krävts vissa personella insatser för att få dessa i luften så här i semestertider.

Eftersom Sverige inte längre har resurser för så omfattande brandbekämpning från luftens man hade tidigare genom Försvarsmaktens försorg så har man i stället begärt stöd med flygplan av typen CL-415 avsedda för brandsläckning. Flygplanen kommer från Italienska flygvapnet och kan ta drygt 6 m3 vatten i varje vända. Dessa kommer sannolikt att ansluta under morgondagen.





Med anledning av skogsbränderna så tog BLT i dag upp kopplingen till Försvarsmaktens helikoptrar baserat på mitt blogginlägg från gårdagen. Övriga media verkar inte ha uppmärksammat det faktum att Försvarsmaktens förmåga till stöd vid brandbekämpning har nedgått avsevärt.


FLASH:

Nu är läget så pass illa att räddningstjänsten överväger att evakuera hela Norbergs tätort med 4700 innevånare. Detta har en helt annan dignitet än de tidigare evakueringarna. Frågan är om samhället har resurser för att hantera detta? Bussar finns redan på plats, men frågan är var man ska göra av alla människor som inte har egen bil, och som inte har någonstans att ta vägen på egen hand? Frågan är om stöd från Försvarsmakten nu kommer att begäras i större omfattning med anledning av detta beslut som sannolikt kommer att tas under kvällen.

Detta uppmärksammar ånyo behovet av en nationell helikopterstrategi. Hade helikopterresurser funnit motsvarande de som fanns under Tyrestabranden hade läget sannolikt sett helt annorlunda ut i dag.

Branden är nu klassad som riksangelägenhet. På länsstyrelsens webbsida kan man följa läget.

En oönskad och farlig utveckling (uppdaterat 6/8 09.45)

Se senaste uppdateringen i botten av inlägget!

I förra veckan kunde SvD rapportera att ett utländskt statsluftfartyg genomfört en grövre kränkning av svenskt luftrum över Gotland och i närheten av Öland. Genom ett slarvigt uttalande från Utrikesdepartementet kunde SvD senare rapportera att det rörde sig om ett amerikanskt signalspaningsflygplan. Historien har sedan dess fått ytterligare kött på benen sedan CNN kunnat berätta att flygplanet försökt undkomma en rysk markbaserad radar och rysk incidentberedskapsjakt.

Svenska media återrapporterar dock inte helt och hållet vad CNN fått fram, utan skriver i stil med ”observerades av rysk radar” eller till och med "mötte en rysk radar", vilka i sammanhanget betyder något helt annat. Utifrån CNN:s uppgifter kan man förmoda att det handlade om radarn till ett av de långräckviddiga luftvärnssystem som Ryssland har i Kaliningrad och som har räckvidd långt ut över Östersjön. Att ett luftvärnssystems spaningsradar är aktiv är inga konstigheter, men är det så att en eldledningsradar tänds och därtill kvarligger med en låsning är det betydligt mer ovanligt. Detta händer då och då över hav och från fartyg, men att ett markbaserat luftvärnssystem skulle göra motsvarande mot ett flygplan som flyger i internationellt luftrum och i en annan stats luftrum skulle vara en mycket kraftig provokation.

Det avslöjas som sagt inte av CNN huruvida så var fallet, men att ett RC-135 signalspaningsflygplan skulle fly undan en vanlig luftbevakningsradar är mycket osannolikt. Likaså är normalt sett luftvärnsradarsystem av mycket högt underrättelsevärde, för att inte säga det högsta, vid signalspaning (i alla fall teknisk sådan). Operatören av ett luftvärnssystem brukar därför försöka undvika att använda radarsystemen när utländska signalspaningsresurser finns i närheten för att inte röja skyddsvärd information. Ett sådant agerande skulle bidra till att händelsen uppfattades som så allvarlig att man försökte undkomma utom räckvidd, där räckvidden för de mest långräckviddiga ryska luftvärnssystemen går just över Gotland och södra Sverige, överensstämmande med det färdtillstånd RC-135 begärde hos den svenska flygtrafikledningen: passera Gotland västerut mot Jönköping och därefter sydväst ut. Är så fallet tyder det på att Ryssland nu har aktiverat luftvärnssystemet S-400 i Kaliningrad, vilket det varit tal om länge. Ett system som i princip låser luftrummet över södra Östersjön, Baltikum och Polen.

Om en rysk eldledningsradar för luftvärn påbörjat följning, torde det även har bidragit att förloppet inträffade dagen efter nedskjutningen av Malaysian Airlines MH17 över sydöstra Ukraina, där det inledningsvis inte stod klart om roboten avfyrats av reguljära ryska styrkor eller inte och från ukrainskt eller ryskt territorium.

Slutsatser
Oavsett om följning skett med eldledningsradar påvisar händelsen den 18 juli än en gång den mycket ökade spänningen i Östersjön, där andra halvan av juni medförde en rad incidenter mellan ryska flygplan och fartyg och andra aktörer i området. Bland annat rapporterades starkt provocerande flygning och det är inte omöjligt att så har ägt rum även denna gång, precis som CNN rapporterade om att det ägt rum i Japanska sjön. Jag vidhåller att läget i och över Östersjön just nu är det allvarligaste sedan 80-talet. Fördelen då var att respektive sidor visste var man hade varandra och att linjerna var fasta. Idag ser vi inledningen på en ny tid där man just genomför en kraftmätning om intresseområden.

För svensk del innebär detta ett mycket allvarligare läge än vad någon tidigare föreställt sig. Krimkrisen och kriget i Ukraina med nedskjutningen av MH17 som ytterligare oönskat bränsle på elden, har raserat relationerna mellan USA, NATO och Ryssland. Medan det kalla krigets verklighet innebar att det fanns en lång gemensam gräns genom Europa mellan Sovjetunionen och NATO, innebär dagens situation att det enda område där NATO och Ryssland står direkt emot varandra och med gemensamma landgränser är i Sverige omedelbara närhet – i Baltikum och i Polen. Östersjön utgör därmed de bägge aktörernas tyngdpunkt i den säkerhetspolitiska manövreringen. Lägg därtill att en stor del av rysk BNP ska passera genom Östersjön, vilket ökar dess betydelse för Ryssland. Mycket talar därmed för att den militära aktiviteten kommer att vara fortsatt mycket hög i Östersjön, för att inte säga öka ytterligare. Det här är en situation som utvecklas just nu och som svensk försvars- och säkerhetspolitik de senaste 20 åren inte tagit höjd för och där Försvarsberedningens rapport från i våras visar ett visst uppvaknande, men dock utan omedelbara åtgärder för den situation som just nu utspelas.

När den militära verksamheten ökar och spänningen stiger ökar risken för strategiska misstag kraftigt. Det har redan omtalats ett antal händelser i närområdet där provokationer skulle kunnat få oönskade och katastrofala följder. Incidenten med SAS-flygplanet är i mars är ett. Nedskjutningen av MH17 är ett exempel på hur illa det kan gå.

Slutligen kan man återigen konstatera att den enda anledningen att allmänheten och många makthavare får kännedom om händelser liknande dessa är läckor till media och publicerande av uppgifter i andra länder, t ex den danska haverikommissionens beslut att inte utreda incidenten mellan SAS och rysk signalspanare. En kort slutsats är att det med all sannolikhet är som med isberg. Det är bara toppen som är synlig, om ens det.


För övrigt har Ryssland nyss påbörjat en övning med över 100 flygplan och helikoptrar nära den ukrainska gränsen och övningen ska även omfatta det centrala militärområdet och övriga delar av det västramilitärområdet. Jag håller det därför för troligt att detta kommer att få vissa efterverkningar även i det svenska närområdet.

 Uppdatering 5/8 08.10: DN berättar nu om ytterligare en kränkning av svenskt luftrum under sommaren. I det här fallet rörde det sig om två flygplan som kränkte svenskt luftrum under övningen BALTOPS. Återigen tillåts inte Försvarsmakten meddela vilket land det är som har kränkt.  Det förefaller mig mycket märkligt om svenskt luftrum inte ingick i övningen, med tanke på att övningen till del ägde rum både på svenskt vatten och i svensk luft.

 Samtidigt med BALTOPS, som Sverige deltog i och som Ryssland var inbjudet att delta i, genomförde Ryssland en egen oannonserad motövning vilket medförde den mycket höga militära aktiviteten på och över Östersjön. Som exempel kan nämnas att finskt luftrum kränktes tre gånger på samma dag och att den baltiska incidentberedskap som för några år sedan hade 4 skarpa starter på ett helt år, under BALTOPS hade genomfört 4 starter bara fram till den tidiga eftermiddagen.

 Det är bra att Försvarsmakten nu ytterligare lättar på förlåten, men det återstår att konstatera att den senaste 5 åren har över 50 kränkningar av svenskt luftrum skett och för allmänheten är det fortsatt höljt i dunkel i vilket sammanhang de andra kränkningarna genomförts och av vem. Det vore som sagt högst önskvärt om Sverige anammade samma modell som Finland, där man mycket snabbt går ut med pressmeddelande om kränkningen och vilket land som ligger bakom. Detta är i första hand en politisk fråga.

 Uppdatering 09.15: Det är mindre troligt att ett land som deltog i övningen skulle kränka svenskt luftrum på den aktuella platsen med tanke på att det aktuella området (öster Östergarn på Gotland) ingick i övningsområdet. 

 Återstår då länder som inte deltog i övningen, främst Ryssland och eventuella länder i den baltiska incidentberedskapen som inte deltog i övningen. Det lettiska försvarsdepartementet lägger ofta ut vilken verksamhet den baltiska incidentberedskapen genomfört. Man kan för 20/6 konstatera att under dagen genomfördes identifiering av 1 An-26 (transport), 2 Su-24 (attack/spaning/sjömål), 4 Su-27 (jakt) och 8 Su-34 (attack). Den baltiska incidentberedskap har dock föga att göra borta vid den svenska kusten, särskilt vid så hög aktivitet eftersom man då lämnar sina skyddsobjekt och eftersom uppgiften är ryskt flyg skulle i så fall ytterligare kränkning ha ägt rum. @GripenNews har räknat på hastigheten i enlighet med mediauppgifterna och kommit fram till att det rör sig om drygt 450 knop (ca 850 km/h), vilket är väl över hastigheten för en helikopter eller ett transport/signalspaningsflygplan på låg höjd. Däremot skulle antalet och profilen stämma väl överens med t.ex. Su-24.
Övningsområde  BALTOPS (Luftfartsverket)
Uppdatering 10.45: Det är säkerligen inte okänt att Försvarets Radioanstalt har anläggningar runtom i Sverige och på Gotland som är den punkt i Sverige som låg närmast Sovjetunionen och därför var bäst lämpad för att lyssna på sovjetisk radiokommunikation. En av dessa anläggningar ligger enligt Aftonbladet nära Folhammar på Gotland, vilket i sammanhanget med kränkningen på midsommarafton är av stort intresse.

 Enligt DN kom de kränkande flygplanen från öster och flög sedan en mil in i svenskt luftrum innan man svängde åt sydöst och lämnade svenskt luftrum. Hela kränkningen varade 1 minut och 43 sekunder och var på 28 km i svenskt luftrum. Det ger en hastighet på 965 km/h, vilket är än högre än vad jag skrev i förra uppdateringen och att jämföra med anfallsfart för ett attackflygplan. Ser man på den karta som Försvarsmakten bifogat i det avhemligade dokumentet som DN fått ta del av ser man att inflygningsbenet pekar rakt mot Folhammar. Givet flygprofilen med skarp sväng genomförs sedan antingen ett simulerat attackanfall eller ett oblique-foto (flygspaningen där man vill avbilda målet från sidan). Därmed ökar sannolikheten för att de kränkande flygplanen var av typ Su-24 eller Su-34. Ja, sen kan det ju vara så att någon bara navigerat fel också, om än väldigt exakt fel. Det har ju hänt tidigare, till exempel 1981. (Tiden får utvisa om jag har rätt eller fel och att ha fel här vore faktiskt välkommet)

Om ovanstående uppgifter är korrekta, skulle en flygning på motsvarande sätt tyda starkt på att man återigen vill genomföra en maktdemonstration mot Sverige, särskilt när man väljer att genomföra en kränkning av svenskt luftrum. Vill man kan man även dra paralleller mellan denna händelse och "uppvaktningen" av den amerikanska RC-135 som flydde in i svenskt luftrum.

 Det kan i så fall inte råda några tvivel om att läget i Östersjön är i grunden förändrat.



Uppdatering 15.55: Utrikesminister Carl Bildt skriver på sin blogg om läget i skogsbrandområdet, utvecklingen i Ukraina, men också om kränkningar av svenskt luftrum. Han säger sig inte kunna se någon tendens till kränkningar som är riktade mot Sverige. Ett resonemang som skulle tala emot det jag skriver i den föregående uppdateringen. Jag kan bara hoppas att han har rätt och jag fel och att det i själva verket rört sig om t.ex. ett vänligt sinnat lands misstag. 
För övrigt ett inlägg värt att läsa.

 Uppdatering 18.15: Flygområdet för BALTOPS slutade gälla den 19 juni varvid man av misstag kan ha flugit in över Gotland. Det som talar emot detta är att övningen avslutades nere i Tyskland, medan den ryska motövningen fortsatte några dagar till.
Uppdatering 6/8 09.30: DN lyfter nu åter kränkningarna den 20 juni och tar upp delar av de resonemang som förs här ovanför. Därtill har Ewa Stenberg en analyskolumn kring sekretessen kring kränkningarna. Det förtjänar återigen att påtalas att öppenhet kring incidentberedskap och kränkning av det slag som man har i Finland är förtroendeskapande både gentemot allmänheten och gentemot andra länder. I Finland skickas omedelbart pressmeddelande ut vid en kränkning, där det framgår var kränkningen ägt rum och vilket land som ligger bakom. I Sverige blir resultatet att några få myndigheter och personer får kännedom om vad som ägt rum liksom det kränkande landet som redan vet, medan allmänheten och i princip hela Riksdagen får leva i ovisshet.


Uppdatering 6/8 09.45: Utrikesminister Carl Bildt verkar nu ha tröttnat på spekulationerna kring kränkningarna den 20 juni och meddelar att flygplanen var polska och att det sannolikt rör sig om ett rent misstag. Utifrån att flygplanen var polska är det en bedömning jag delar.

Därmed kan man konstatera att resonemanget i ovanstående uppdateringar var felaktigt, och det är felaktigheter jag står för. Som ovan skrivet var det här gärna en fråga jag ville ha fel i.

Det jag framförallt vill beklaga är att man inte redan från början kunde vara öppen med att kränkningarna ägt rum och vilken nation som låg bakom istället för att få en debatt kring bristande svensk försvarsförmåga. Med tanke på alla de olika turer som framkom i olika riktningar kring ryska påsken är det nu som bäddat för att människor kommer att fortsätta tvivla på att flygplanen verkligen var polska.


Öppenhet är förtroendeskapande – särskilt i oroliga tider av det slag som föreligger i Europa just nu.




En oönskad och farlig utveckling

I förra veckan kunde SvD rapportera att ett utländskt statsluftfartyg genomfört en grövre kränkning av svenskt luftrum över Gotland och i närheten av Öland. Genom ett slarvigt uttalande från Utrikesdepartementet kunde SvD senare rapportera att det rörde sig om ett amerikanskt signalspaningsflygplan. Historien har sedan dess fått ytterligare kött på benen sedan CNN kunnat berätta att flygplanet försökt undkomma en rysk markbaserad radar och rysk incidentberedskapsjakt.

Svenska media återrapporterar dock inte helt och hållet vad CNN fått fram, utan skriver i stil med ”observerades av rysk radar” eller till och med "mötte en rysk radar", vilka i sammanhanget betyder något helt annat. Utifrån CNN:s uppgifter kan man förmoda att det handlade om radarn till ett av de långräckviddiga luftvärnssystem som Ryssland har i Kaliningrad och som har räckvidd långt ut över Östersjön. Att ett luftvärnssystems spaningsradar är aktiv är inga konstigheter, men är det så att en eldledningsradar tänds och därtill kvarligger med en låsning är det betydligt mer ovanligt. Detta händer då och då över hav och från fartyg, men att ett markbaserat luftvärnssystem skulle göra motsvarande mot ett flygplan som flyger i internationellt luftrum och i en annan stats luftrum skulle vara en mycket kraftig provokation.

Det avslöjas som sagt inte av CNN huruvida så var fallet, men att ett RC-135 signalspaningsflygplan skulle fly undan en vanlig luftbevakningsradar är mycket osannolikt. Likaså är normalt sett luftvärnsradarsystem av mycket högt underrättelsevärde, för att inte säga det högsta, vid signalspaning (i alla fall teknisk sådan). Operatören av ett luftvärnssystem brukar därför försöka undvika att använda radarsystemen när utländska signalspaningsresurser finns i närheten för att inte röja skyddsvärd information. Ett sådant agerande skulle bidra till att händelsen uppfattades som så allvarlig att man försökte undkomma utom räckvidd, där räckvidden för de mest långräckviddiga ryska luftvärnssystemen går just över Gotland och södra Sverige, överensstämmande med det färdtillstånd RC-135 begärde hos den svenska flygtrafikledningen: passera Gotland västerut mot Jönköping och därefter sydväst ut. Är så fallet tyder det på att Ryssland nu har aktiverat luftvärnssystemet S-400 i Kaliningrad, vilket det varit tal om länge. Ett system som i princip låser luftrummet över södra Östersjön, Baltikum och Polen.

Om en rysk eldledningsradar för luftvärn påbörjat följning, torde det även har bidragit att förloppet inträffade dagen efter nedskjutningen av Malaysian Airlines MH17 över sydöstra Ukraina, där det inledningsvis inte stod klart om roboten avfyrats av reguljära ryska styrkor eller inte och från ukrainskt eller ryskt territorium.

Slutsatser
Oavsett om följning skett med eldledningsradar påvisar händelsen den 18 juli än en gång den mycket ökade spänningen i Östersjön, där andra halvan av juni medförde en rad incidenter mellan ryska flygplan och fartyg och andra aktörer i området. Bland annat rapporterades starkt provocerande flygning och det är inte omöjligt att så har ägt rum även denna gång, precis som CNN rapporterade om att det ägt rum i Japanska sjön. Jag vidhåller att läget i och över Östersjön just nu är det allvarligaste sedan 80-talet. Fördelen då var att respektive sidor visste var man hade varandra och att linjerna var fasta. Idag ser vi inledningen på en ny tid där man just genomför en kraftmätning om intresseområden.

För svensk del innebär detta ett mycket allvarligare läge än vad någon tidigare föreställt sig. Krimkrisen och kriget i Ukraina med nedskjutningen av MH17 som ytterligare oönskat bränsle på elden, har raserat relationerna mellan USA, NATO och Ryssland. Medan det kalla krigets verklighet innebar att det fanns en lång gemensam gräns genom Europa mellan Sovjetunionen och NATO, innebär dagens situation att det enda område där NATO och Ryssland står direkt emot varandra och med gemensamma landgränser är i Sverige omedelbara närhet – i Baltikum och i Polen. Östersjön utgör därmed de bägge aktörernas tyngdpunkt i den säkerhetspolitiska manövreringen. Lägg därtill att en stor del av rysk BNP ska passera genom Östersjön, vilket ökar dess betydelse för Ryssland. Mycket talar därmed för att den militära aktiviteten kommer att vara fortsatt mycket hög i Östersjön, för att inte säga öka ytterligare. Det här är en situation som utvecklas just nu och som svensk försvars- och säkerhetspolitik de senaste 20 åren inte tagit höjd för och där Försvarsberedningens rapport från i våras visar ett visst uppvaknande, men dock utan omedelbara åtgärder för den situation som just nu utspelas.

När den militära verksamheten ökar och spänningen stiger ökar risken för strategiska misstag kraftigt. Det har redan omtalats ett antal händelser i närområdet där provokationer skulle kunnat få oönskade och katastrofala följder. Incidenten med SAS-flygplanet är i mars är ett. Nedskjutningen av MH17 är ett exempel på hur illa det kan gå.

Slutligen kan man återigen konstatera att den enda anledningen att allmänheten och många makthavare får kännedom om händelser liknande dessa är läckor till media och publicerande av uppgifter i andra länder, t ex den danska haverikommissionens beslut att inte utreda incidenten mellan SAS och rysk signalspanare. En kort slutsats är att det med all sannolikhet är som med isberg. Det är bara toppen som är synlig, om ens det.


För övrigt har Ryssland nyss påbörjat en övning med över 100 flygplan och helikoptrar nära den ukrainska gränsen och övningen ska även omfatta det centrala militärområdet och övriga delar av det västramilitärområdet. Jag håller det därför för troligt att detta kommer att få vissa efterverkningar även i det svenska närområdet.

Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön – Del 13 – Ökad risk för väpnad konflikt

Den amerikanska kränkningen av svenskt luftrum (Gotland/Öland) för två veckor sedan har hållt de nyvaknade medieintresset för vårt försvar och säkerhet vid liv. En sådan grov kränkning är inte acceptabel.

Det finns förvisso förmildrande omständigheter som att det var ett obeväpnat signalspaningsflygplan och det verkar ha varit någon form av undanmanöver från en slags konfrontation med ryska luftförsvaret. Försvarsmakten verkar också ha haft läget under hyfsad kontroll och snabbt kunnat värdera vad som hänt, även om inte alla detaljer är kända.

Versionerna varierar något. Det officiella beskedet från USA:s ansvarige militära befälhavare vid US EUCOM i Tyskland sade på sin Facebook-sida igår att man själva felaktigt dirigerat in sitt plan i svenskt luftrum för att undvika ”a possible encounter by Russian aircraft”.

En miltär källa (i USA?) uppger däremot för CNN att planet först utsattes för målföljning av radar, vilket jag tolkar som en radar till något luftvärnssystem. Med tanke på nedskjutningen av MH17 dagen innan är det inte undra på att besättningen i så fall svängde undan, och det verkar vara den mest troliga teorin.

Skulle denna version med radarn stämma är det en ovanlig och ganska aggressiv handling från rysk sida. Med flygplan har man tidigare i år uppträtt aggressivt mot samma typ av signalspaningsplan (RC-135) i Okhotska havet mellan Ryssland och Japan. En rysk Su-27 Flanker lade sig då 30 meter över det amerikanska planet och svängde sedan snabbt undan, vilket skapade en otrevlig turbulens för den besättningen. Men att göra målföljning med luftvärn är trots allt en helt annan nivå.

Den viktigaste läxan är emellertid att lägga händelsen på ett band av tidigare händelser och se att framförallt den militära, men även den politiska spänningen, nu har ökat väsentligt i vårt närområde de senaste fem-sex åren.

Mycket talar för att vi får en kämpig start på hösten i Östersjöområdet. Augusti är en månad med historisk hög aktivitet i rysk historia. Polen, Manchuriet, Tjeckoslovakien och Georgien har blivit invaderade de senaste 100 åren i den månaden. Kommer det till regelrätta slag mellan ryska och ukrainska förband den närmaste tiden, så kommer det att märkas här också med kraftigt förhöjd aktivitet i det som är stormakternas strategiska kroppsspråk.

Men, det finns även andra saker som kan utlösa febril verksamhet i vårt närområde. En grupp oppositionella i Kaliningrad tänker arrangera en manifestation den 17. augusti som verkar spela på en anslutning till Litauen för den ryska exclaven. Detta datum är ingen slump för i Sibirien har man tidigare annonserat den dagen till en demonstration för självbestämmande. Se där, hur svårt det kan vara att hålla kvar anden i flaskan när man storstilat talat om folkens självbestämmande.

I den ryska såväl som i den kinesiska historien är det dock den starke som bestämmer, även över folkets självbestämmande. Inom och utom landet dessutom numera. Om detta skulle upplevas som ett hot av den ryska ledningen, så ökar ju risken för någon form av större avledningsmanöver av typen Ukraina. Om landet skulle befinna sig i krig, så blir det ju direkt livsfarligt för människor att delta i sådana samlingar.

Ett Kreml som ser konspirationer och inringning av NATO som verkliga hot mot landet kan snabbt bli väldigt nervösa. Därför är det i sammanhanget väldigt bekymmersamt att landet år 2000 skaffade sig en ny militärdoktrin, där man introducerade ett koncept för de-eskalation med hjälp av kärnvapen.

Doktrinen som drevs igenom omedelbart efter Kosovokriget 1999. Pådrivande var bland annat dåvarande sekreteraren i det ryska säkerhetsrådet, en en viss Vladimir Putin som på våren 2000 i egenskap av ny president undertecknade denna. Bakgrunden var den kraftiga konventionella underlägsenhet som Ryssland då befann sig i visavi NATO. För att inte förlora ett konventioellt krig var tanken att man vid ”kritiska situationer för den nationella säkerheten” skulle kunna använda kärnvapen som en slags begränsad demonstration för att kyla ned läget.

Fundamentet i konceptet består i kärnvapenladdningar hos långräckiddiga kryssningsrobotar avfyrade från luften. Den så kallade Ryska påsken 2013 skulle kunna ha varit en övning för ett sådant scenario.

De bägge överljudsbombplanen Tu-22M3 har en total kapacitet på 20 kryssningsrobotar av typen Kh-15/AS-16 Kickback med en räckvidd på minst 30 mil eller sex exemplar av den äldre och tyngre roboten Kh-22/AS-4 Kitchen med en räckvidd på minst 55 mil. Den totala sprängkraften ligger på 5-6 MT, vilket motsvarar cirka 350 Hiroshimabomber. För att begränsa skadan och eskalationen i en attack är det troligt att Ryssland i första hand tänker sig att anfalla militära mål till skillnad hur det var under kalla kriget, då planerna också innehöll anfall på befolkningscentra.

2010 skärptes i och för sig skrivningen i doktrinen vid en revidering. Nu är det bara då ”själva statens existens är hotad” som kärnvapen i de-eskaleringssyfte kan användas. Men, ett angrepp på Ukraina som kör fast med hjälp från USA/NATO till Ukraina samtidigt som någon form av uppror sker i perferien av det ryska riket kan upplevas som ett stort hot av stressade människor. Mot staten – och därmed sig själva – för dem som moderniserat Ludvig XIV påstådda uttalande till ”Staten – det är vi”.

Det finns även andra beklagliga utvecklingar på kärnvapenområdet och det är den nygamla nyheten att Ryssland bryter mot INF-fördraget om medeldistansvapen (50-550 mils räckvidd). Det är de ryska proven med det välkända Iskander-systemet som spökar och som USA först nu har tagit bladet från munnen om.

INF-avtalet var en fantastisk framgång, där presidenterna Gorbatjov och Reagan 1987 avskaffade en hel klass av vapenbärare. Medeldistansrobotorna var varken strategiska eller taktiska och blev därmed ett hot för Västeuropa när Sovjetunionen introducerade SS-20 på 70-talet med fast bränsle, längre räckvidd och bättre precision.

Ryssland har de senaste åren utprovat en ny version av den taktiska, ballistiska robotsystemet Iskander. Genom att ta fram en version av systemet som också kan avfyra en kryssningsrobot (Iskander-K) med längre räckvidd, så återkommer fenomenet igen. Uppgifterna om räckvidden för kryssningsroboten varierar mellan 50-200 mil beroende på källa. I förra veckan publicerades bilder på kompletta system som sades vara tagna vid Västra militärdistriktets robotbrigad i Luga, cirka 10 mil från estniska gränsen.

Detta innebär att Ryssland agerar både destabiliserande och väldigt beräknande. Genom att i teorin hota Central- och Östeuropa med dessa vapen, så hotar man inte direkt USA samtidigt som president Obama måste svara för att försäkra den europeiska delen av NATO om att den inte är övergiven. Om USA/NATO svarar på samma sätt som med Pershingsystemets utplacering på 80-talet, så väntar en uppslitande strid igen om detta.

Ett annat alternativ är att Ryssland helt sonika lämnar INF-fördraget med hänvisning till att USA 2002 lämnade ABM-fördraget om begränsningar av anti-ballistiska robotar från 1972. Detta är inte jämförbart, men det spelar ingen roll för en alltmer intensifierad informationskrigföring från Moskva.

Summa summarum har har risken för användning av kärnvapen de senaste åren gått från närmast obefintlig till knappt möjlig. Med en rysk upplevelse av säkerhet från den egna doktrinen och moderniserade kärnvapen kombinerat med en kraftig upprustning av de konventeninella stridskrafterna har riskerna för ett öppet konventionellt krig i Europa ökat från knappt möjligt till fullt möjligt.

Det är sådana här angenäma frågor kring ökad spänning mellan stormakterna och rysk aggression som en ny regering efter höstens val plötsligt kan ställas inför. Med tanke på den allvarliga och varaktiga försämring som pågår av det säkerhetspolitiska läget i Europa, så finns det ökande risk att en eventuell rödgrön regering springer in i ett förlopp som den inte har en mental varseblivning för. I alla fall inte i Miljöpartiet. En slags motsvarighet till Tjernobyl och Fukushima för kärnkraftsvännen alltså, något som man borde kunna relatera till för att förstå påfrestningen på sina tidigare sanningar.

Om läget skulle bli akut sämre, så kommer det krävas ett fantastiskt trix att ställa till rätta år av försvarsförsummelser på kort tid. Får jag be om största möjliga tyssstnad…..?

En nationell helikopterstrategi är helt nödvändig!


Sverige är fantastiskt! Men landet befolkas också av ett mycket besynnerligt folk i många avseenden. Vi svenskar har nämligen en förmåga att, förvisso med all rätt, att bli väldigt upprörda när det sker olyckor, katastrofer och händelser som drabbar många människor. I synnerhet då det i efterhand visar sig att statens resurser för att åstadkomma denna förväntade säkerhet ej har hållit måttet eller varit underdimensionerade. Men det märkliga är att vi lika snabbt glömmer saken och sällan eller aldrig drar slutsatser och vidtar konkreta åtgärder. Det här inlägget kommer att avhandla statens helikopterresurser vid bekämpning av skogsbränder som enbart diskuteras då bränderna härjar, men som däremellan nästan omedelbart glöms bort.


Tyrestabranden 1999

För ganska exakt 15 år sedan, den 1 augusti 1999 bröt en av de värsta skogsbränderna i Sverige ut i Tyresta nationalpark. Troligtvis p.g.a. att några diplomater skulle grilla. Branden pågick en hel vecka och 450 hektar skog brann ned. Att det var så svårsläckt berodde på att det inte fanns så mycket vägar för fordon i området. Insatsen krävde stora personella resurser. Förutom brandmän från hela Stockholmsområdet deltog ca 200 värnpliktiga från Waxholm som kallades in tillsammans med befäl. Jag minns även att personal från Berga stod i beredskap för att snabbt kunna transporteras till Tyresta vid behov.

Men det som var helt avgörande för möjligheten att få kontroll på den omfattande branden var Försvarsmaktens helikoptrar. Vid den här tiden stod det besättningar i beredskap för såväl sjö- som flygräddning. Men man hade även den naturliga uppgiften att stödja samhället med bl.a. brandbekämpning. Av den anledningen övade man regelbundet samtliga tunga helikopterbesättningar att flyga med brandtunna mellan de skarpa uppdragen. Under Tyrestabranden deltog hela 17(!) helikoptrar från Försvarsmakten och vattenbombade branden, men man hade även kapacitet att flytta brandmän, slangar och annan utrustning eftersom hkp 4 kunde lasta hela 20 personer.

Efter branden var upprördheten stor över hur så stor del kunde brinna ner och varför staten inte hade bättre beredskap för händelser som denna. Riksdagsledamoten Lennart Daléus (c) skrev följande i en motion till riksdagen strax branden efter då han efterlyste bättre beredskap och samordning i händelse av liknande olyckor. Han belyser i sin motion vikten av tillgång till större helikoptrar som visade sig vara helt avgörande för att få bukt med branden. Han pekade även på vikten av att helikoptrarna har mörkerkapacitet.
Den massiva helikopterinsatsen med mörkerutrustade helikoptrar som på ett avgörande sätt bidrog till att få kontroll över branden, sattes in först efter att den härjat i flera dygn.

Skogsbränderna 2008

Nio år senare brann det i stor omfattning igen. Under hela två veckor under sommaren 2008 var 12st helikoptrar från Försvarsmakten anspråkstagna med att släcka 12 olika skogsbränder(!) En mycket läsvärd artikel med besättningen på Y68 finns här. Enbart hkp 4 släppte 2600 ton vatten under dessa veckor. I artikeln från 2008 (för 6 år sedan) kunde man i slutklämmen läsa.
Då Försvarsmakten kommer att avveckla HKP 4 systemet kommer det bli ont om helikoptrar som kan bidra till brandbekämpning under en viss period tills nya helikoptrar levereras till Försvarsmakten.

Martin Malmborg, f.d. flygförare på hkp 4 sa mitt under släckningsarbetet:
- Jag hoppas av hela mitt hjärta att det blir ett nytt beslut som gör att vi kommer att behålla Vertolhelikoptern.

Hkp 4 med brandtunna som lastar 2-3 ton vatten


Hkp 4 släcker skogsbrand


Skogsbrand i Påryd 2009

Ett år senare brann det igen. Vid skogsbranden i Påryd i Kalmar kommun, d.v.s. 10 år efter branden i Tyresta så fanns inte längre några militära helikoptrar som kunde släcka skogsbränder p.g.a. ett politiskt beslut där man gett Försvarsmakten direktiv att man inte längre skulle syssla med sådan typ av verksamhet och inga Hkp 4 med brandtunna fanns längre tillgängliga. Då vinklade media det hela till att Försvarsmakten vägrade att hjälpa till...... 

Håkan Juholt (s) som då fortfarande var försvarspolitiker gjorde en bra analys av läget och uttryckte det hela så här.
- Det finns ingen gemensam strategi när det gäller helikoptrar och det innebär att stora markvärden och människoliv offras eftersom ingen vill sitta med Svarte Petter och betala för insatsen.
Så sent som i december 2008 lämnade Leni Björklund den senaste i raden av helikopterutredningar till försvarsdepartmentet.
- Det är en bra utredning men den som de senaste 50 utredningarna på samma ämne, hamnar bara i en byrålåda för att samla damm, menar Håkan Juholt. - En sådan här fråga borde inte ligga under försvaret utan det handlar om krisberedskap och borde ligga på ett inrikesministerium eller kanske till och med på statsrådsberedningen.

Pågående skogsbränder 2014

Just nu pågår flera stora skogsbränder i Sverige. Den värsta härjar i Sala där kommunen nu förbereder för evakuering av vissa områden.

Detta innebär att vi nu får ett sorts facit presenterat för oss. Har våra politiker tagit intryck av de tidigare skogsbränderna, erfarenheterna från Tyresta och vidtagit åtgärder för samordning och förbättring av statens resurser avseende helikopterfrågan som av så många enskilda politiker och utredare vid enskilda tillfällen ansetts vara av strategisk vikt för vårt samhälle?

Svaret är tyvärr som väntat - Nej.

Läget är värre än någonsin rörande statens obefintliga samordning av helikopterresurser. Framför allt fins det inget strategiskt tänk. Dessutom så fråntogs Försvarsmakten uppgiften att stödja samhället med flyg- och sjöräddning, brandbekämpning samt sjukvärdstransporter genom ett riksdagsbeslut för snart 10 år sedan. Samtliga tunga helikoptrar av typen 4 (vertol) är dessutom avvecklade utan att ersättarna har blivit operativa.

Erättaren Hkp 14 är inte levererad fullt ut och framför allt så är systemet inte klart för att flyga med brandtunna, och framför allt så är besättningarna inte övade vilket inte prioriteras då man inte längre har den uppgiften från regering och riksdag. Samma sak gäller för den nya Hkp 16.

Den enda helikoptern som Försvarsmakten i dag kan operera med brandtunna är Hkp 10 som även den är under avveckling, och enbart ett fåtal skrov flyger fortfarande. De sista få skroven är placerade i Ronneby i söder och på Kallax i norr vilket innebär att 2. helikopterskvadronen i Linköping står helt utan möjlighet att bidraga till brandsläckningsarbetet just nu.

Detta ger givetvis ånyo allmänhet, media och räddningstjänstchefer huvudbry över varför Försvarsmakten inte längre kan hjälpa till att släcka bränder med helikoptrar, så som man alltid har kunnat göra. I Kinda kommun utanför Linköping brinner det också just nu.
Räddningschef Thomas Blixt i Kinda kommun är kritisk till att Försvarsmaktens helikopterflottilj på Malmen i Linköping inte kunnat bistå räddningstjänsten i den svårsläckta skogsbrand som härjat i Slätmon sedan i tisdags. Svårt att förstå, säger han.
Kan vi inte ha möjligheter att få hjälp med helikopterresurser från Malmen där vi har en helikopterflottilj? Det borde väl vara möjligt, tycker jag som inte har kunskap om hur de tänker på helikopterflottiljen, säger Thomas Blixt.

Så här ser det tyvärr ut, och Försvarsmakten blir de som får bära hundhuvudet eftersom allmänheten inte har kunskap om de politiska beslut som ligger till grund för detta. Försvarsmakten har förvisso lyckats få ner en helikopter (Hkp 10) från Kallax till Sala, men den har olyckligtvis fått motorhaveri.

I en artikel i Aftonbladet säger en av de civila helikopterpiloterna som deltager i släckningsarbetet.
– Vi hade sex stycken helikoptrar som åkte på led och dumpade vatten på samma ställe. Jag har aldrig varit med om något liknande. Vi hade kunnat haft 100 helikoptrar. Det hade ändå inte varit släckt.

Om man tittar på bilderna så kan man se att brandbekämpningen sker med hjälp av små civila helikoptrar, som i normalfallet används för gödning av skogar m.m. Det går inte att jämföra lastkapaciteten på en sådan liten helikopter med den som Hkp 4 hade och Hkp 10 har. Man kunde med dessa helikoptrar lyfta 4-5 ton. Gissningsvis så kan dessa små civila helikoptrar ta ca 500 liter vatten i ett lyft som jämförelse.

Sammanfattningsvis...

...så kan vi konstatera att statens samlade resurser för stöd till samhället när det kommer till brandbekämpning med helikopter bara har blivit sämre och sämre och är i dag näst intill obefintlig. Det blir kommunerna som får hyra in civila helikoptrar från vinstdrivande företag för pengar man inte har.

Lennart Daléus efterfrågade strategi efter Tyrestabranden lyser med sin frånvaro, och flygföraren Martin Malmborgs farhåga rörande avvecklingen av Hkp 4 slog in med all kraft. Någon ersättare till denna arbetshäst lyser fortfarande med sin frånvaro ur en strikt operativ aspekt.

I Sala kommun börjar man nu evakuera människor från sina hem och djur från gårdar som ligger i farozonen. Det är nog inte omöjligt att det kommer att starta fler skogsbränder om vi inte får något regn snart. När bränderna är uppklarade för denna gången kommer sannolikt några enskilda politiker att tycka att detta är för dåligt och skriva någon motion eller skriftlig fråga till någon minister. I bästa fall tillsätter försvarsministern plikttroget någon ny utredning som sedan förpassas till någon bokhylla. Jag törs nästan lova att när skogsbränder åter igen blir aktuella om några år, så har ingenting radikalt skett för att förbättra läget.

Svenskarna måste vara världsmästare på att bli upprörda, kräva åtgärder, men sedan glömma bort allt lika fort igen. Lägg sedan till att våra politiker inte vill betala för rikets säkerhet, varken civil eller militär sådan. Det är därför det aldrig sker någon förbättring!

I morgon tänkte jag beröra ämnet sjöräddning....






Israel och Palestina – sett ur en veterans perspektiv

Jag står i en vägspärr mellan Betlehem och Jerusalem – i Beit Jala. Jag ser att flera av de unga israeliska värnpliktiga soldaterna behandlar de palestinska inpendlande arbetarna illa. Året är 1997 och jag bor under hela detta år i Israel, i Tiberias och i Nahariy – men arbetar främst nära eller i arabiska delar – på Golan nära Syrien och sedermera 6 månader i södra Libanon.

Den israeliska insiktsfulla premiärministern Yitzhak Rabin hade mördats ett drygt år tidigare – i november 1995. Denna gamla räv och officer, som slutade som Israels ÖB och som intog Jerusalem 1967, hade insett att freden endast kunde vinnas genom försoning. Han hade tillsammans med Yassir Arafat, under president Clintons ledning, fått Nobels fredspris 1994 efter framförhandlat av Oslo Accords med en robust plan för en tvåstats lösning.

Beit JalaJag är påläst när jag börjar min tjänstgöring som FN-observatör i UNTSO – jag är officer med kaptens grad och har läst in en fil kand i statsvetenskap med fokus på internationell politik. Jag är 33 år och har varit på fredliga Cypern men också tjänstgjort som pansarskytteplutonchef i Bosnien – BA-02 – i såväl Sarajevo som norr om Tuzla.

un-partition-plan-1948Tjänstgöringen är utmärkt bra och intressant – det känns verkligen som om man befinner sig i en region med både anor, spänningar och världens fokus på sig. Vi reser mycket jag och Marinette – vi har dubbla pass och kan röra oss mer eller mindre fritt tillsammans med FN- id; i Israel, Jordanien, Syrien, Libanon och Egypten. Vi ser, lär och uppfattar läget i regionen.

Men vi bor i Israel och tar del av hur tufft det israeliska samhället är – det är ett hårt klimat israeler emellan – på såväl motorvägen till Haifa & Tel Aviv likväl som på bank- & postkontor. Emellertid går det inte att blunda för de dåliga förhållanden Palestinierna på Västbanken och i Gaza lever under.

Bra Is PABenjamin Netanyahu valdes redan 1996 till premiärminister (juni -96 —  juli -99) och politiken ändrades radikalt. Benjamin – vars bror  Jonathan var officer i IDF och vilken dödads vid slaget i Entebbe – förefaller ha mycket lite till övers för fortsatt fredsprocess.

Att Israel ska ha rätt till sin suveränitet är en grundbult – ingen nation kan acceptera att få raketer och bomber bokstavligt på sig dagligdags. Rätten till självförsvar är legio och ska självklart respekteras. Emellertid så måste även principer om proportionalitet efterlevas. Magnus Reitberger tar upp ämnet i tidskriften för politisk filosofi (nr 1 2009):

 ”Jus in bello brukar anses innehålla tre principer. Diskrimineringsprincipen säger att endast militära mål får angripas direkt och avsiktligt; icke-stridande (framför allt civilpersoner eller soldater som är sårade eller har gett upp och tillfångatas) får aldrig avsiktligt angripas direkt. Den andra principen är att militära angrepp måste vara nödvändiga för att kunna uppnå krigets målsättningar. Den tredje principen är proportionalitet i medel: det militära värdet av att angripa ett visst mål måste stå i proportion till den förstörelse som angreppet orsakar, framför allt för civilbefolkningen. Diskrimineringsprincipen anses tillåta oavsiktliga men förutsedda civila förluster, så länge dessa är proportionella mot målets militära värde och det är militärt nödvändigt att angripa just det målet.”

Det som förvånar mig är att Israels politiska ledarskikt inte förmår förstå att dess nuvarande strategi ”Öga för öga – tand för tand” inte leder till ett för Israelerna säkrare samhälle. Den senaste månaden har det förmodligen fötts oändligt många barn och ungdomar som kommer att fortsätta terrorisera Israel och dess folk.

Det är – det måste vara – dags att byta strategi i Israel för att förmå Hamas m.fl. att sluta med sin terror. Annars riskerar inte bara Israel att få än större säkerhetsproblem, det lär kunna sprida sig till även USA och andra västländer i form palestinsk & arabisk alienation med ytterligare terror som följd.

Det nu urskillningslösa våldet och allt dödade i fr.a. Gaza måste upphöra – det är för jävligt och parterna måste besinna sig. Det är också fråga om militär profession och militär etik – det ska all bildad militär både känna till och känna för –  Humanity must prevail!


I jakten på en svensk rådande militärstrategi – förutsättningar – i/ii

Sveriges säkerhetspolitiska läge i Norden – omgärdade av Nato-länderna; Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland, Danmark och Norge samt av utomstående Finland och Ryssland/Kaliningrad – har sedan Tysklands enande 1990-91 och Warzawapaktens (Wp) kollaps 1991, fullständigt förändrats. Det ledde sedermera till att den svenska Försvarsmakten tog en strategisk time-out ca 10 år senare, i början av 2000-talet – den eviga freden sågs vara inom räckhåll.

Den militärgeografiska skillnaden mot kalla kriget är avsevärd – inte minst genom att mer eller mindre hela östra Östersjön då gränsade till Sovjetunionen (Wp). Emellertid innebar Georgienkriget 2008 att många väcktes ur sin Törnrosasömn då den ryska björnen fick många att dra efter andan.

Det har nu gått sex år och Ryssland fortsätter värna sina grumliga intressen i sitt omedelbara närområde.  Den ryska indirekta krigföringen i Ukraina är minst sagt subtil och det talas mer än någonsin om ”assymetric warfare”. Oändliga analyser har gjorts av läget i Ukraina och den avskyvärda annekteringen av Krim. Ryssland spelar vidare ett mycket högt spel och äventyrar såväl sin ekonomiska utveckling som att man placerar sig långt ner på listan över aktningsvärda stater som världssamfundets länder vill samarbete med.

Strat vs Tac

Jag är personligen övertygad om att Ryssland i dess nuvarande form och ledning inte kommer att vara en hållbar nation särskilt många decennier till – det finns allt för mycket korruption och kriminalitet och allt för stora sociala missförhållanden som förr eller senare kommer att skapa ”social & political unrest”. Att dess ekonomiska vapen i form av gas & olja dessutom sakta men säkert vrids ur händerna på dem lär öka Rysslands utmaning att skapa eftersträvad tillväxt. Emellertid finns en stark strävan, men framförallt önskan, om att konkurrera med EU och USA genom engagemanget i ”Commonwealth of Independent States” (CIS) och genom att åstadkomma en gemensam marknad, t.ex. ”Euroasian Economic Community”.

Norge och framförallt Finland gränsar direkt till Ryssland i alla fysiska operationsmiljöer – mark, sjö, luft (och rymd). Sveriges militärgeografiska läge har andra utmaningar än våra västra och östra grannar – Östersjön! Som en av de största (den största?!) Östersjönationerna är det därmed naturligt, men också efterfrågat, att vi tar en roll som betydande nettobidragare till Östersjöregionens säkerhet. Om Östersjöområdet är vårt primära intresse så krävs vidare förståelse, kunskap, insikt och intuition om områdets särart och utmaningar. Dit hör även en balanserad och relevant hotbildsbedömning – vad kan hända och vad får inte hända och vad kan det komma att kräva av oss? – givet de utrikes- & säkerhetspolitiska realiteterna i Sverige, EU och Nato.

Därmed är vi inne på militärstrategi och på spörsmålen hur vi ska organisera och disponera våra stridskrafter i fred – kris – krig. Men genom en bristande eller obefintlig övergripande ”Grand Strategy” har ingen militärstrategi formulerats och vi har inte deklarerat vilka Svenska intressen Försvarsmakten främst ska tjäna – vare sig till det offentliga Sverige eller till våra grannländer.

I nästa inlägg ska jag skissa på en idé, en idé som inte grundar sig på rättvisa mellan försvarsgrenarna…

 

 

 

 

 

 


Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön – Del 12 – Bland silade mygg och svalda kameler

I vår jakt på räddning från kriget i Ukraina kom nyheten i the Independent om rysk-tyska förhandlingar i fokus under gårdagen. Enligt tidningen skulle fred i Ukraina bytas mot en acceptans av Krims annektering, Ukrainas neutralitet och tillträde till europeiska marknader samt en energiuppgörelse. Tyska utrikesdepartementet förnekade frenetiskt uppgifterna. Europa uppskattar inte rysk-tyska överenskommelser efter Rapallo och Molotov-Ribbentroppakten.

Sanningshalten är naturligtvis svår att bedöma, även om det lutar mest mot att det är överdrivet. För en uppgörelse talar förutom tidningens värdering också att det är normalt med olika typer av diskussioner mellan aktörerna i sådana här skeenden. Politiker och diplomater kan göra två saker samtidigt, fördöma och förhandla alltså.

Allt som oftast finns det också minst två olika falanger i de flesta läger, vilket gör att vi kan nås av motstridiga signaler från parterna. Detta gäller även Ryssland, även om jag bedömer att vi just nu överskattar interna motsättningar. Det är svårt att se ett inre motstånd i den ryska eliten mot Putin som ju har enorm popularitet för tillfället i det ryska folket. Jag undrar helt enkelt hur det går till att organisera en kupp i en sådan tid i en nästintill paranoid säkerhetskultur.

Det är svårt att se större europeiska protester i allmänheten mot en uppgörelse om Ukraina. Många skulle känna tacksamhet mot förbundskansler Angela Merkel om hon säkrade ”fred i vår tid”. Det är lätt att tänka sig att det finns ett intresse att komma överens, bara priset är det rätta.

Mot en uppgörelse talar det förhållande att tidningen ägs av Alexander Lebedev, känd supporter till Putin och Kreml. Det är naturligtvis svårt att se en ägare lägga sig i nyhetsförmedlingen i en fri press, men med rysk operationskonst inom informationsoperationer kan det räcka med kunskaper om hur enskilda reportrar fungerar för att kunna lämna uppgifter som bedöms som trovärdiga. Detta är sammantaget ett svagt argument för att ifrågasätta nyheten. Däremot så är det tyska agerandet i veckan med starka sanktioner mot Ryssland en helt annan sak, och tippar därför över min bedömning.

Oavsett vilket, är det uppenbart att Tyskland blir allt tyngre i Europa och att vår säkerhet och ekonomiska situation blir allt mer beroende av hur Berlin agerar.

Detta förstärks av att Storbritannien tappat fart när det gäller europeiska integrationen och nu befinner sig på gående kurs från unionen. Landet har däremot förmåga att behandla sin samtid och ligger ofta rätt i sina bedömningar med hjälp av sin stora underrättelsekompetens i analyser.

Igår släppte det britiska parlamentets försvarskommitté en rapport om NATO’s förmåga att försvara det östra grannskapet som ju råkar vara vårt närområdet. En, inte så liten, parentes i sammanhanget är att det kommer alltid att vara vårt närområde.

Rapporten som är väl värd att läsa drar slutsatsen att NATO inte är väl förberett på att besvara en rysk attack på de baltiska staterna, i synnerhet om den är okonventionell till sin natur. Detta innebär att risken för en sådan attack kan vara på en högre nivå till dess NATO åtgärdat sina brister.

Kommittén uppmanar premiärministern att öppna NATO-mötet i september med en försäkran om att Storbritannien kommer att avsätta minst 2 % av BNP till försvaret. Med de baltiska staternas och Polens nyliga löften (Estland hade redan nivån), så finns det grannar som förstår att manifestera sin politiska vilja att försvara sig och bygga upp en militär förmåga. En solidarisk handling från svensk sida skulle ju vara att ta betydande steg i samma riktning och annonsera en ökning till 1,5 % i ett första steg.

En annan intressant är diskussionen kring NATO-medlemskap för vår del, där det finns skäl att reflektera över den brittiska slutsatsen. Jag menar att den visar att vi först måste ha fokus på att stärka det egna försvaret. Det blir lite bakvänt att först fokusera på ett medlemskap i en organisation som är illa förberedd på att försvara sina medlemmar. Det stärker mig i övertygelsen att det är vår relation till USA som är helt avgörande för vår säkerhet.

………………..

Samma dilemma, fast värre, har våra vänner i Finland. Igår gick ordföranden i det finska försvarsutskottet, Jussi Niinistö från Sannfinländarna ut och krävde en utredning om NATO-medlemskap. Förslaget fick snabbt medhåll av försvarsminister Carl Haglund.

Finland har inrikespolitiskt liknande låsningar som i Sverige, fast det är Centerpartiet och Socialdemokraterna som blockerar medlemskapsambitionerna. Om Finland på allvar skulle överväga ett medlemskap, så skulle vi få se kraftiga, både öppna och dolda, påtryckningar på landet från rysk sida. I ryska geopolitiska ögon är ett finskt NATO-medlemskap nästan så illa som ett ukrainskt, eftersom handelscentrat och flottbasen Sankt Petersburg skulle bli helt inneslutet av NATO samtidigt som kärnvapenstyrkorna och Norra flottan i Murmansk skulle ha NATO på ett stenkasts avstånd. Ett finskt medlemskap i alliansen skulle därför troligen innehålla några förbehåll/begränsningar när det gällde utländsk verksamhet på finskt territorium.

Förutom försök att splittra debatten i Finland skulle Ryssland också med största sannolikhet försöka få med några länder inom NATO mot tanken på att uppta landet i organisationen. Södra Europa i allmänhet skulle möjligen inte vara trakterade att få en gräns mot Ryssland för organisationen. Länder som Grekland och Ungern skulle i synnerhet vara starka kandidater till ryska manövrar.

En resonansbotten verkar finnas i Budapest, där landets premiärminister Victor Orbán presterade ett lågvattenmärke i veckan vid ett tal i Rumänien. Av referaten att döma var tonen beundrande när det gällde Ryssland och våra socialliberala demokratier stod inte högt i kurs. Att få några medlemsstater att motsätta sig ett finskt, och/eller svenskt medlemskap skulle vara en enorm strategisk framgång för Kreml och allvarligt hota alliansens sammanhållning.

Parallellt med dessa överväganden måste den politiska ledningen i Helsingfors också stärka den egna försvarsförmågan i skuggan av den ryska upprustningen. Även om Finland har ett respektingivande försvar, framför allt när det gäller försvarsviljan, så finns det en del allvarliga begränsningar.

Det rör främst materiella brister i armén som enligt min bedömning har tre-fyra brigader med högt stridsvärde. Bristerna förstärks av låg övningsverksamhet för mobiliseringsförbanden. Detta innebär att försvarsförmågan gröps ur efter hand, om ingenting görs.

Den svaga ekonomiska utvecklingen i Finland försvårar en förstärkning av det egna försvaret. Det blir en tuff match för den nya Kommendören för den finska försvarsmakten, general Jarmo Lindberg som idag tar befälet över denna vid en cermoni i Helsingfors. Vi får hoppas att hans första resa går till Stockholm.

En annan begränsning som landet inte kan göra mycket åt är nedgången i den svenska försvarsförmågan. Många passningar från Finland de senaste åren bottnar i en djup frustation över den svenska vägen som påverkar landet negativt när det gäller militär säkerhet. Våra länder är som ett tvåkomponentslim när det gäller försvarsfrågor, vi är ömsesidigt beroende och är den ena komponenten svag håller inte konstruktionen.

……………

Här hemma går vi i semesterlunk och det hjälper inte att prata om vädret som akademikollegan Wilhelm Agrell så träffsäkert observerade i Sydsvenskan igår.

I omvärlden finns det istället många dramatiska förlopp som vi kan lära oss av under tiden. Vi kan se att trots de militära och taktiska framgångar som den israeliska krigsmakten visar upp, så har man förlorat informationskriget och får därför svårt att hävda sig mot de strategiska krafter som är i rörelse. Vi kan också se att denna effektiva organisation nu mobiliserat 86 000 soldater ur reserven för en operation mot Gaza som mäter 365 km2 jämte sekundärriktningar.

Detta ska jämföras med den minsta armén (13 000) och flottan som Sverige sedan Gustav Vasas död för att trygga landet med 450 000 km2 och 270 mil kust mot yttre hot.

Tidigare i veckan kunde vi läsa om ett förslag att förstärka Hemvärnets beväpning med granatkastare och luftvärnsrobotar för närskydd till några bataljoner. Hur detta skulle gå till när det gäller utbildning fick vi aldrig veta, men detta var väl vad den ”substansiella uppskalningen” räckte till i närtid.

Något måste gått fel i den strategiska kalkylen. Alla säger att vi har haft en strategisk time-out och den är slut, men vi agerar fortfarande som om den består.

Jakten över Östersjön


Om SvD:s uppgifter stämmer var händelsen i Östersjön kanske snarlik denna incident (se klippet ovan) tidigare i år, i april.

Dagens och sannolikt veckans stora säkerhetspolitiska nyhet i Sverige måste vara "Uppgifter till SvD: Amerikanskt spaningsflyg bakom kränkning". I CNN-klippet ovan beskrivs en incident i april med samma typ av amerikanskt signalspaningsplan som SvD anger som sannolik: Boeing RC-135. Ännu finns ingen öppen uppgift om vilken rysk flygplanstyp som skall ha jagat det amerikanska flygplanet över Östersjön.

Just denna typ av incident verkar åsyftas i en varnande deklaration publicerad idag och undertecknad av flera tunga namn: "...unintended military engagements between NATO and Russia. There have already been several near misses".

För övrigt publicerade ryska statliga ITAR-TASS igår kväll ett telegram i vilket man påstod att Ukraina förlorat 125 pansarfordon i strid under en enda dag: "Ukrainian troops lost 125 armored vehicles in eastern Ukraine in one day — source". Undertecknad har väldigt svårt att ta den siffran på allvar, inte minst eftersom beläggen är så få. Klart står dock att striderna i östra Ukraina snarare har intensifierats än mattats av efter att flight MH17 sköts ner.

TILLÄGG 5/8: Det har nu kommit fram några till relevanta uppgifter som tas upp av Wiseman i hans mycket läsvärda inlägg "En oönskad och farlig utveckling" som också har uppdaterats.

Brittisk försvarspolitisk rapport – ord och inga visor

Av Karlis Neretnieks, ordförande avdelning I

Den 31 juli publicerades en förvarspolitisk rapport utarbetad av den brittiska parlamentets försvarsutskott. Rapporten skall ligga till grund för brittiska förslag och ställningstaganden under Natotoppmötet i Wales i september i år. Här får vi alltså en förhandstitt på några av de frågor som kommer att behandlas vid Natos kanske viktigaste toppmöte sedan det Kalla kriget. Upplägget av och syftet med rapporten är i många stycken likt den svenska försvarberedningens arbete. Två stora skillnader dock, tydligheten och de långtgående rekommendationerna. Det sticks inte under stol med att Ryssland utgör ett hot mot Baltikum, detta hot måste mötas. Rekommendationerna avseende vad Storbritannien och Nato bör göra pekar tydligt på behovet av ökad krigförings- avskräckningsförmåga. Flera konkreta åtgärder föreslås, bl a förhandslagring av materiel och ständigt pågående övningsverksamhet i Baltikum (inte bara intermittent, jfr vi och Gotland), divisions- och kårövningar inom Nato mm. Rapporten är mycket läsvärd, i sin helhet. Nöj er inte med bara sammanfattningen, det står väldigt mycket klokt och intressant i texten också (den uppmärksamme läsaren kommer t o m hitta en mening där Gotland nämns). Enligt min mening borde rapporten ge åtskilliga i Sverige en tankeställare, vi kan längre inte låtsas om att inget kan ske i vår del av världen, och att vi inte måste gardera oss för det, kanske t o m före 2025.

(Kunglig Krigsvetenskapsakademien har också dragit sitt strå till stacken vid rapportens tillkomst genom att ledamoten Karlis Neretnieks blev ombedd att i London delta i ett utskottsförhör – ”give evidence” – och utveckla svaren på de skriftliga frågor som ställts till honom. – Red anm)

UK försvarspolitisk rapport

Karlis Neretnieks skritliga bidrag

Reträtt från Libyen – Den globala kampen hårdnar

Den gångna helgens evakuering av den amerikanska ambassaden i Libyen till Tunisien satte punkt för fas II i det libyska kriget. Där förut flygplan från USA, Västeuropa och Gulfstaterna med närmare 10 000 flyguppdrag satte stopp för Khaddafiväldets förtryck kretsade nu amerikanska F-16 defensivt ovanför konvojen från Tripoli.

De flaggviftningar som mötte franska och brittiska besökare hösten 2011 är nu som bortblåsta i takt med utrikesdepartementens tilltagande resevarningar. Även Tyskland, som ju inte deltog i den militära operationen har uppmanat sina medborgare att lämna landet. Libyen är nu mer eller mindre på egen hand och Libyeninterventionen är inget annat än ett rejält R2P-misslyckande.

För det var väl vanligt folk vi skulle skydda. De som ännu tre år senare fortfarande inte har säkerhet, utan alltmer kaos och gatans parlament med bajonettfattning. I Benghaziområdet strider islamister med utrytargeneralen Hiftars specialstyrkor dagligen. Kring Tripolis flygplats försöker miliserna från Misurata köra bort rebellerna från Zintan. De förra bedrev i upptakten till fas II etnisk rensning av Tawherga, men det ville vi inte låtsas om.

Landet styrs i små fickor och centralmakten utövar väldigt liten kontroll. Oljeproduktionen är en skugga av fornstora dagar och i Tripoli står en stor bensindepå med 6 miljoner liter i brand nära flygplatsen. En avskyvärd stabilitet har bytts ut till en fruktansvärd instabilitet istället.

Nu saknas inte utländska aktörer som har intressen i landet och som kan komma att ingripa till slut. Främsta kandidaten är Egypten som häromveckan förlorade 31 soldater i en attack av okända förövare nära den egyptisk-libyska gränsen. Den nye presidenten general Al-Sisi har inget övers för jihadister som vill exportera revolution till faraonernas ättlingar. Den egyptiska ekonomin tar också skada när landets gästarbetare i Libyen får färre anställningsmöjligheter och skickar tillbaka mindre pengar. Oddsen har sänkts på egyptiska äventyr för att stabilisera östra Libyen och kanske få inflytande över viss oljeproduktion och vattentillgångar.

Egypten å sin sida uppvaktas alltmer av den ryska staten när det gäller framförallt vapenkontrakt. Egypten är fortfarande juvelen i kronan när det gäller inflytande i arabvärlden, Saudiarabiens rikedomar till trots. Med den nya multipolära världsordning vi redan plaskar runt i, så kommer de stora aktörerna konkurrera om gunsten i regionen. På den sovjetiska tiden hade det stora väldet en mängd analytiker och experter på arabisk kultur och dess samhällen för att upprätthålla sina inbrytningar.

Med bindningar till socialistiska diktaturer i bland annat Egypten, Syrien och Irak kunde sovjetiska akademiker och underrättelseproffs studera miljön under lång tid och till del komma in under skinnet på kulturen. Om jag känner våra ryska vänner rätt, så har man under de svåra decennierna sedan sammanbrottet 1991 försökt att behålla åtminstone spetskompetensen när det gäller kunskaper om området. USA har som kontrast på underrättelsesidan först låtit den försvinna (1991-2001) för att sedan låta den bli taktisk, förvisso mycket kunnig, i jakten på terrorister.

Det är i det ljuset vi bland annat ska se det ryska kurtiserandet i Kairo, men också i Bagdad med sitt shiamuslimska styre. Den ryska regimen skrev 2012 kontrakt med Irak om leverans av 36 attackhelikoptrar av typen Mi-28 (Sverige har inga attackhelikoptrar). Med terroristorganisationen IS (fd ISIS) framgångar mellan Eufrat och Tigris, så levererade Ryssland för en månad sedan raskt tio attackhelikoptrar av typen Mi-35 och sex stycken stridsflygplan Su-25 för markmålsbekämpning. Vissa källor anger att det kan bli sex flygplan till.

Eftersom IS i dagarna annonserat att de tänker sälja olja för 30 dollar fatet och på så sätt hota prissättningen på marknaden, så är det lätt att se både intresse och tacksamhet från saudisk och irakisk sida när president Putin ger en hjälpande hand i form av eld från skyn. Att det sedan ligger i ryskt intresse att hålla oljepriset uppe för sin gigantiska upprustning ökar ju incitamentet till att satsa mera för Kreml.

Med de nya upptrappade sanktionerna från EU som det beslutades om idag, så kommer varje lierad att räknas i den globala kamp som nu öppet startat. Märk exempelvis hur BRICS-länderna har fattat beslut om att starta en egen utvecklingsbank 2016 med totalt 200 MDR USD i kapital, och att ingen av dem fördömde den ryska annekteringen av Krim.

Poeten Athena Farrokhzad var naturligtvis synsk när hon i P1 Sommar spelade Ebba Gröns gamla hit Beväpna Er. Det måste ha varit en förtäckt uppmaning till regering och opposition att stärka försvaret.

Får jag lägga till en strof från en annan låt (Tittar på TV) av Ebba Grön som förklarar delar av det internationella systemet 2014 när Ryssland utmanar Väst – 100 år efter första världskrigets utbrott:

”Men från Peking hörs det inget”

Varför är inte ni på Pride?

Varför Försvarsmakten är med på Pride är en fråga som inte borde behöva besvaras år 2014. Att behöva argumentera för alla människors lika värde och att utan hot, repressalier eller förnedring få vara den individen själv önskar är inte något som någon, inom eller utanför Försvarsmaktens, ska behöva bemöta eller försvara.

ÖB i Pride-paraden 2013.

ÖB i Pride-paraden 2013.

Det är därför inte Försvarsmakten eller de som deltar som ska behöva svara på frågor utan det är de som riktar kritiken som istället ska behöva vara svarande:

Varför står ni inte upp för alla människors lika värde?

Varför vågar ni inte ta strid för de som är utsatta i samhället?

Vilka grundläggande lagar, värderingar eller diskrimineringsgrunder tycker ni inte att Sveriges största myndigheter ska manifestera eller slå vakt om?

Varför är ni inte med på Pride?

För oss är det självklart att en sjöman eller soldat i Försvarsmakten, utan att darra och med självklarhet, ska kunna förklara att det militära uppdraget innebär att slå vakt om människans grundläggande värderingar. Vi gör det om det behövs med vapen i hand och är beredda att värna den demokrati som står just för dessa värderingar. Det handlar inte om sexualitet, det handlar om att våga vara människa och manifestera det när så är möjligt.

Företrädare för vissa politiska partier riktar kritik mot Försvarsmaktens deltagande i Pride Stockholm. Livgardet har förtjänstfullt svarat på de ställda frågorna på regementets Facebook-sida. En av de frågor som upprepats, med viss frenesi är ”Vem på Livgardet har beslutat om deltagande?”.

Med tanke på det föregivna militära intresset hos de som frågar, och jag antar med någon slags baktanke om att få ställa någon till svars, så vittnar frågan om en okunskap om hur Försvarsmakten styrs. Försvarsmakten är en enrådighetsmyndighet och det är ÖB som leder och ansvarar för denna myndighet. Pride är en försvarsmaktsgemensam aktivitet och det är Högkvarteret som beslutar om vilka förband som ska delta.

Förra året gick ÖB i Pride-paraden och året dessförinnan hade jag möjligheten. Den glädje och uppskattning av Försvarsmakten som så många längs paradstråket och Stockholms gator gav uttryck för, borde fler inom myndigheten få uppleva.

Kritik mot Försvarsmakten och vårt deltagande kommer från såväl höger- som vänsterkant och genom åren har Försvarsmaktens representanter utsatts för kränkningar av aktivister. Det jag skrev 2012 om detta och om Försvarsmaktens deltagande äger fortfarande sin giltighet:

Att våga vara utan att förföljas

På lördag parad

Andra kommentarer jag vill lyfta är Cynismer med sin självklara slutpoäng och Mikael Wallentin Åström inlägg på föreningen HOF hemsida.

(UPPDATERAT 31 juli) Svenska Dagbladet – ”SDU-topp: ”Under all värdighet””

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

En soldat är en soldat

Med anledning av flera mycket tråkiga kommentarer på Livgardets Facebook-flöde vill jag länka till ett blogginlägg som handlar Försvarsmakten, homosexualitet och tolerans (eller bristen därav):
En soldat är en soldat.


Kommentarerna på Facebook är bla från fd soldater som motsätter sig Livgardets deltagande i Pride-festivalen.

Det finns anledning att diskutera vilka event som Försvarsmakten deltar i men det ska givetvis ske på ett sunt sätt. Många tror att Pride är ett politiskt event och att Försvarsmakten därför inte ska delta och med det visar de på sin okunnighet. Pride är inte politiskt och inte heller är FM:s strävan efter en mångfald och vital organisation politisk. Försvarsmakten vill med sitt deltagande visa på att man bejakar allas lika värde. Det är förtroendeingivande och attraktionshöjande, för de som förstår vill säga. Det finns (tydligen) vissa som inte vill förstå.


Mikael Wallentin Åström skriver:
"Med en försvarsmakt som representeras av olika delar av samhället skapas också en medvetenhet om omvärlden, ibland helt eller delvis avgörande för hur Försvarsmakten kan eller bör agera i krig och fred. Därför bör Försvarsmakten fortsätta rekrytera brett."


Ja, Försvarsmakten bör fortsätta rekrytera brett, men inskränkta som inte kan föra sig bland olika (oavsett sexuell läggning, kön, etnicitet, mm) göra sig icke besvär:

"Försvarsmaktens värdegrund slår vakt om alla människors lika värde, rättvisa och jämlikhet och främjar demokrati och mänskliga rättigheter. För att våra uppdrag ska vara framgångsrika förutsätts att alla medarbetare uppträder enligt värdegrunden."


Jag är innerligt trött på korkat folk som inte beter sig. Vakna, det är 2014! Tiden för intolerans, rasism och homofobi är förbi och jorden är inte platt!

/C

Rysk satellitkommunikation ur en privat signalspanares synvinkel

Revolutionen med sociala medier innebär att man kan ta del av en mängd information som tidigare var svår att få tag på om man ens visste att den fanns. Under våren har några av de mest intressanta kontona att följa på Twitter varit de privat signalspanarnas konton. Där har dessa presenterat bl a militär kommunikaton världen över med anknytning till Ukrainakrisen. Ur en svensk synvinkel har det varit oerhört intressant att kunna följa rapportering om den kraftigt ökade ryska övningsverksamheten i Östersjön. En av de svenska privata signalspanarna är "Uascan" som här berättar om den ryska återtagningen av satellitkommunikation.

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Rysk satellitkommunikation ur en privat signalspanares synvinkel

Ett av de områden där Ryssland satsar på att återta förlorad förmåga är i rymden. Sovjetunionen hade tillgång till ett stort antal satellitbaserade system för navigation, kommunikation och underrättelseinhämtning. För den signalspaningsintresserade är sannolikt navigationssatelliterna COSNAV på 149 och 399 Mhz välkända med sitt karaktäristiska ljud.

Ryssland har under de senaste åren successivt sänt upp nya satelliter för att återfå full förmåga på prioriterade områden som kommunikation. Det här blogginlägget handlar om Strela 3M (alternativt namn är ”Rodnik-S”), ett satellitkommunikationssystem för global kommunikation.  Strela finns också i en kommersiell variant under namnet ”Gonets”. På websidorna http://english.gonets.ru finns viss information om Gonets. Dock verkar mycket vara ”under construction” och man kanske kan ana att systemet inte blivit någon strålande kommersiell succé.

Sovjetunionen var under kalla kriget en stor användare av radioförbindelser på kortvågsfrekvenser (2-30 Mhz). Kortvågsradio erbjuder under rätt förhållanden globala förbindelser till låg kostnad. Men det finns också stora nackdelar i form av oförutsägbara vågutbredningsförhållanden, krav på stora och klumpiga antennsystem, låg överföringskapacitet, risk för signalspaning, sårbarhet mot störning mm. Som ett exempel kan nämnas att Sverige störde Sovjetunionens ambassads kortvågsradiostation under andra världskriget för att tvinga dem att använda Televerkets fasta förbindelser, vilka givetvis avlyssnades. (Agrell 2003). Andra alternativ som internet eller andra dataförbindelser har också inbyggda osäkerheter – de kan stängas av eller manipuleras så att meddelanden förvanskas eller förloras. Det gör att satellitförbindelser framstår som ett attraktivt alternativ.

Strela 3M-systemet består bland annat av ett antal satelliter som kretsar på relativt låg höjd, markstationer samt användarnas modem. Strela 3M skiljer sig från de geostationära satelliterna, som exempelvis förser oss med satellit-TV-signaler, som befinner sig på samma plats över jorden kontinuerligt. Kretsande satelliter kan kretsa kring jorden på betydligt lägre höjd än de geostationära vilket ger vissa fördelar i form av enklare antennkonstruktioner och lägre effektbehov. Nackdelen blir att satelliterna inte är omedelbart tillgängliga utan användaren måste vänta tills nästa satellit behagar passera.

Satelliterna i Strela-familjen är ”store and forward”-satelliter. Det innebär att de plockar upp ett meddelande vid en passage av en markstation och sedan vid ett senare tillfälle kan skicka ner detta meddelande till en annan markstation. Satelliten erbjuder alltså inte en direktförbindelse mellan två stationer. Man kan anta att fördröjningen kan bli upp till 115 minuter vilket givetvis begränsar användningsområdena, men för icke tidskritisk kommunikation fungerar de. Satelliten blir heller inte speciellt lämplig för röstkommunikation. Det går att spekulera kring varför man valt den här typen av satellit istället för den kanske mer självklara geostationära typen som är betydligt vanligare i västliga system. En faktor är säkert att ett kretsande satellitsystem av Strelas-typ kan utnyttja tillgängliga frekvenser effektivare om man väljer lägre frekvensband. Detta innebär att dyra och komplicerade högfrekvensdelar kan sparas in vilket säkert var en faktor som värdesattes då systemet konstruerades i Sovjetunionen.

Vilka använder systemet Strela 3M? Det vet vi inte säkert då det inte finns några publicerade uppgifter om detta. Men det går att ge sig på några kvalificerade gissningar. Vilka användare har behov av globala förbindelser för text, telex, fax mm? För taktisk kommunikation duger systemet inte då inte många order på slagfältet är värda något efter 115 minuter. Istället är det sannolikt användare som sänder meddelanden av administrativ karaktär och med ett globalt behov, nämligen underrättelseorganen, som använder systemet. Det är även tänkbart att ambassaderna har tillgång till systemet för sin diplomatiska trafik. För icke tidskritisk kommunikation kan man även tänka sig att ubåtsflottan har tillgång till systemet.

För signalspanaren kan Strela 3M-satelliterna enkelt identifieras genom sina karaktäristiska triggersignaler. Triggersignalerna sänds kontinuerligt ut av satelliterna med några sekunders mellanrum och har till uppgift att väcka användarnas modem och är satellitens sätt att tala om att den är tillgänglig. Om användaren lagrat ett meddelande i form av text, fax eller liknande i sitt modem och triggersignalen tas emot kommer modemet att sända signalen till satelliten. Meddelandet lagras då i satelliten för att sedan sändas ner till en markstation vid nästa passage. Satelliterna i Strela 3M-familjen från 2013 sänder sina triggersignaler samtidigt på frekvenserna 290.150 och 291.050 Mhz vilket är i det militära UHF-bandet 225-400 Mhz. I maj sände Ryssland upp tre nya satelliter i Strela 3M-familjen. Satelliternas låga banor samt de relativt låga frekvenserna kring 290 Mhz ger starka signaler även med enkla antennsystem.



Bilden visar  signaler från en av Strela 3M-satelliterna. Dels syns triggersignalerna som korta horisontella streck på var sin frekvens. Dessutom ser vi att satelliten laddar ner något meddelande till en markstation.

För närvarande finns följande operativa satelliter i Strela-familjen:

Satellitbeteckning               Uppskjutningstidspunkt
Cosmos 2488                                           2013-12-25
Cosmos 2489                                           2013-12-25
Cosmos 2490                                           2013-12-25

Cosmos 2496                                           2014-05-23
Cosmos 2497                                           2014-05-23
Cosmos 2498                                           2014-05-23

Genom en internetbaserad satellit-tracker som exempelvis http://www.n2yo.com kan den intresserade följa var satelliterna är just nu.

Sverige ligger tillräckligt nära Ryssland för att vi relativt enkelt ska kunna uppfatta då satelliterna laddar ner sitt innehåll till någon markstation i västra delen av landet. Därifrån skickas meddelandet till den slutgiltiga adressaten på annat sätt. En analys av den förekommande trafiken på Strela 3M ger vid handen att det förekommer mer än en typ av signal. En gissning skulle kunna vara att varje enskild signalform representerar olika typer av trafik och användare. Om man antar att systemet exempelvis är tillgängligt för den strategiska ubåtsflottan så ser sannolikt de signaler som ubåtarna sänder helt annorlunda ut jämfört med GRU-residentens veckorapport som sänds från någon ambassad runtom i världen.

De olika vågformerna erbjuder den ihärdige lyssnaren en möjlighet att analysera omfattningen av trafiken i olika vågformskategorier. Därigenom skulle det vara möjligt att dra vissa slutsatser om hur man använder systemet. I andra hand skulle det vara möjligt att dra slutsatser om intensiteten i olika verksamheter. Vad som är helt klart är att det idag förekommer mycket trafik på satellitnätverket och att trafikmängden har ökat under det senaste året.

Uascan
Tiwtter: @uascan

Ukraina och det sluttande planet

Världen blev en farligare plats när MH17 sköts ned för tio dagar sedan. Det som troligen var ett misstag var också en logisk fortsättning på allt högre insatser.

I takt med att den ukrainska krigsmakten och polisstyrkor ökat sin förmåga och börjat pressa tillbaka separatisterna, så har den materiella tillförseln från Ryssland tilltagit. Därför har vi kunnat se stridsvagnar och andra tyngre vapen hos separatisterna. Clausewitz lär oss att våldet intensifieras när parterna är någorlunda jämbördiga och viljan kvarstår. Det senaste dygnet har det kommit in rapporter om ett sprängt ställverk i Luganskregionen och attentat mot borgmästare i andra delar av Ukraina.

USA har offentligt anklagat Ryssland för att avge artillerield från ryskt territorium mot ukrainska mål den senaste tiden. Detta understryker Clausewitz logik ytterligare. Ju mer ukrainska framgångar, desto hårdare motstånd. Detta kommer att vara (skenbart) indirekt från rysk sida så länge som möjligt. Men, missta er inte om den ryska beslutsamheten. Trängda mot väggen kommer Ryssland att gå in i Ukraina, eftersom landet i den ryska självbilden är så viktigt och man har investerat så mycket politiskt kapital. Ett förlorat Ukraina skulle kunna hota den ryska regimen.

I det internationella systemet hade Ryssland fram till nedskjutningen kunnat inkassera en hygglig utväxling på de egna destabilseringsmålen. EU framstod som splittrat internt och bakom USA. Med nya sanktioner som enligt uppgifter om utkastet kommer att bli omfattande skulle EU ta två steg framåt, men också här stegras insatserna enligt Clausewitz teorier.

En vanlig missuppfattning är att sanktioner är ett alternativ till väpnad konflikt. Detta är fel. Sanktioner är ett förstadie till väpnad konflikt.

I detta fall riskerar USA och EU ryska motåtgärder. Den konventionella visdomen säger att Ryssland är svagare militärt och ekonomiskt. Men Ryssland är också mindre bekvämt och mer politiskt enade så länge det går bra för regimen. Jag ser två farliga sätt som landet skulle kunna möta utvidgade sanktioner på. De skulle bägge kosta oss en del och dessutom förvärra läget.

Det mer konfrontatoriska sättet skulle vara en gammal sovjetrysk paradgren: Nationalisering. Landet skulle alltså kunna belagtaga tillgångar i Ryssland hos bolag som BP, Shell och IKEA. Ännu kanske inte tiden är mogen för en sådan drastisk åtgärd, men den diskuteras redan.

Den andra åtgärden är att attackera längs en religiös linje, möjligen kopplat till terrorism. I sanktionsutkastet namnges cheferna för FSB och SVR som mål för personliga sanktioner. Till dags dato har Ryssland och Väst haft ett visst anti-terroristsamarbet. Bland annat försåg FSB USA med information som kunde ha avvärjt Bostonbombningen.

Med Alexander Bortnikov och Mikhail Fradkov på listan säger vi upp det samarbetet på indirekt väg. Här finns det vissa trådar som löper samman. Ryssland som uppfattar islamsk extremism i Kaukasusområdet som ett av sina största hot skulle kunna söka borgfred med dessa och sponsorerna i Saudiarabien och Pakistan. Dessa extremister skulle ju förslagsvis kunna rikta sin energi mot en gemensam motståndare istället i en sådan tankegång. Den uppmärksamme noterar att Putin i sitt officella tal till sitt säkerhetsråd i veckan som gick som första prioritering betonade:

”The first is working consistently to strengthen interethnic harmony, ensure a competent migration policy, and react rigidly to inactions by officials and crimes that may be triggered by interethnic conflicts.”

Jordmånen för att tillfälligt lägga yxorna åt sidan finns nämligen efter den israeliska inmarschen i Gaza. Denna operation som Israel otvivelaktigt kommer att vinna taktiskt och militärt verkar inte ha ett strategiskt mål. Det innebär att det spelar ingen roll hur det går, Israel har redan förlorat. Antingen blir det eld-upphör med Hamas mot väggen som 2009 och då har man inte slagit organisationen eller så tvingar man sig själv till en ockupation av Gaza under flera år med stor ekonomisk ansträngning som kommer ytterligare att isolera landet. En stor del av världens sympatier ligger hos palestinierna och mot Israel.

För att öka den politiska sammanhållningen internt och externt med andra krafter kan Kreml därför släppa loss ett annat ryskt historiskt maktmedel: Anti-semitism. Eftersom det i vanliga konspiratonsteorier finns ett judiskt styre över världen via USA och Storbritannien, så kommer det finnas en viss mottaglighet för denna redan i utgångsläget. Kärva ekonomiska förhållanden på hemmaplan kan också underblåsa denna vedervärdiga hat-propaganda.

Passande nog för en sådan utveckling så annonserade ju den ukrainske premiärministern Yatsenyuk sin avgång före helgen. Även om någon avskedsansökan inte formellt godkänts, så är vice premiärminister Vladimir Groisman utsedd att efterträda honom. Groisman som är lierad med president Poroschenko är av judisk härkomst, så här får de ryska psyopskrigarna på Internet ett guldägg. Att det förut var ”nazister” som styrde Ukraina kommer inte vara ett problem för dessa att förklara.

För att summera: Världen har blivit farligare. Konflikten i och om Ukraina kommer att intensifieras ordentligt. Vi har krig i Europa och Kreml kommer att söka vägar att slå tillbaka USA och Europa. Nationalisering och anti-semitism parad med terror i första hand och öppen inmarsch i Ukraina till slut.

Över till Rosenbad.

”Finlands sak är vår”

svenska finslandsfrivilligas föreningFlera konflikter i världen uppges idag locka unga svenskar att delta av ideologiska, religiösa eller våldsbejakande skäl. Varför det är så och vilka de är utgör en fråga för Säkerhetspolisen. Klart är dock att det är ett utom-statligt agerande där skälen är lika många som individerna som deltar och att det sträcker sig över flera länder tvärs över religioner och politisk färgskala. I debatten finns flera förklaringar eller försök till förklaringar. Förvånande är dock när försök görs till relativisering av detta fenomen genom jämförelser med svenska finlandsfrivilliga.

Riksdagsledamoten Mehmet Kaplan (MP) nämnde de finlandsfrivilliga i ett seminarium i Almedalen om svenskar i Syrien vilket väckte reaktioner inte minst i Finland. I Huvudstadbladet 2 juli utvecklade Kaplan resonemanget: ”Det borde inte ha sagts i samma sammanhang. Jag sa så här. För länge sedan under finska vinterkriget åkte människor från Sverige till Finland och krigade där, och där var det inga misstänkliggörande. Det var fel att säga på det sättet. Det blev missriktat.  (HBL - Jämförde du situationen i Syrien med Vinterkriget?) – Nej, jag gjorde inte det och jag gör inte det. Man ska inte jämföra dem. Men det uppfattades som en jämförelse och det är att beklaga om någon blev upprörd.” I en debattartikel i Daledemokraten skriver en företrädare för Muslimska mänskliga rättighetskommittén, Kitimbwa Sabuni, att ”Ändå har Finlandsveteranerna i den svenska folkloren en upphöjd status som kämpar för en god sak”. Jag är osäker på varför det är angeläget att försöka göra dessa paralleller men menar att det vittnar om en viss oförståelse för omständigheterna.

I slutet av november 1939 anföll Sovjetunionen Finland i det som kommit att kallas för vinterkriget. Sverige som stat valde att kalla sig för ”icke-krigförande” och ej neutralt. Det svenska stödet blev omfattande, både direkt och indirekt. Det kom att sträcka sig från att otaliga finska barn kom att få en vistelse i Sverige, hundratals miljoner kronor skänkta inom ramen för insamlingar, krigsviktiga varor överlämnade samt ett omfattande militärt stöd, såväl ett betydande personellt som materiellt sådant.

Cirka 9 500 svenskar deltog i vinterkriget på finsk sida. Huvuddelen män men också kvinnor som lottor. Flertalet av svenskarna organiserades i en frivilligkår men det fanns också bland annat ett flygförband, godkänt av regeringen, F 19 i flygvapnets flottiljnumrering. Den allmänna opinionen var starkt för det svenska deltagandet, ”Finlands sak är vår” och de som deltog gjorde det med regeringens tillåtelse.

Överbefälhavaren och Finlandsfrivilliga krigsveteraner. Foto: CG Johanson.

Överbefälhavaren och finlandsfrivilliga krigsveteraner. Foto: CG Johanson.

Det är möjligt att jämförelserna med dagens konflikter vill göras därför att minnet av kriget inte är så starkt i Sverige men detsamma kan inte sägas om Finland. Varje år högtidlighåller Finland sina veteraner och stupade även i Sverige där finska krigsveteraner, krigsinvalider och lottor bosatta i landet samt de svenska frivilliga är i åminnelse. Senast i år deltog också överbefälhavaren och riktade där Sveriges och Försvarsmaktens tack till de svenska finlandsfrivilliga.

Den svenska respektive den finska försvarsmaktens samarbete idag är starkt och kommer de närmaste åren bli än mer fördjupat. I detta samarbete ligger också vården av våra gemensamma veteraner.

Mycket kan sägas om Sverige under andra världskriget men att jämföra det som sker idag med det som skedde under helt andra betingelser är helt enkelt inte korrekt och förvillar det som finlandsfrivilliga gjorde. Några av dessa har som erkänsla erhållit republiken Finlands högsta utmärkelser. Jämförelser med vad som händer idag i moderna konflikter får sökas och förklaras på annat sätt.

Läs mer om de svenska finlandsfrivilliga på Svenska Finlandsfrivilligas Minnesförening.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

Binda ris åt egen rygg

 Under måndagen genomförde den ryska generalstaben en offentlig presentation där man redovisade den ryska sidan av händelseförloppet kring haveriet med Malaysian Airlines MH17. Av förklarliga skäl är den helt annorlunda än den version som är förhärskande i västliga media och de versioner som framhållits av dels Ukraina och dels USA där de två sistnämnda utpekar ett ryskt luftvärnsrobotsystem som orsaken till nedskjutningen.

Den presentation som genomfördes var högst intressant, anser jag eftersom den sade väldigt mycket mellan raderna och att man genomförde både en och annan pokerbluff gentemot media. Den första delen koncentrerades kring en visualisering av de flygplan som var i rörelse över sydöstra Ukraina vid haveritillfället. Visualiseringen koncentrerades kring spekulationer att ett okänt flygplan, sannolikt en ukrainsk Su-25 hade skjutit ner MH17, varvid resten av presentationen lades på att påvisa just denna möjlighet.

Vad gäller det absurda i att en Su-25 skulle ha skjutit ned en Boeing 777 på 10 300 m höjd har jag lagt alldeles för mycket tid i att diskutera detta i en av kommentarstrådarna till ett tidigare inlägg. Istället kommer detta inlägg att avhandla kärnan i den andra halvan av presentationen i form av den radarbild som presenteras som stöd för påståendena om att ukrainskt flyg skulle ha skjutit ned MH17. Här undrar jag verkligen om inte den ryske generalstaben binder ris åt egen rygg i och med offentliggörandet av denna presentation. Från minut 20 i nedanstående film börjar det intressanta.



Det som visas är den korrelerade radarbilden där målspåren i form av olika flygplan presenteras. Korrelation har gjorts mellan tre ryska radarstationer enligt talarrösten. Därtill har korrelation gjort mellan primärradar och sekundärradar (en sekundärradar visar bara transpondersvar). Bredvid målspåren anges den information operatören bedömer intressant. För vissa målspår i filmen är det transponderkod, höjd och fart. I vissa fall annat eller inget alls. Vid ca minut 20 inleds MH17 haveriförlopp och man kan se hur målspåret snabbt förlorar fart och samtidigt ändrar kurs. Detta är typiskt för ett flygplan som blir nedskjutet eller på annat sätt fått sina grundläggande flygegenskaper påverkade.

Strax efter detta pekar den ryska generalstaben på att ytterligare ett eko uppträder i närheten av MH17. Ett eko som har lägre fart, 200 km/h omtalas, och som heller inte avger ett transpondersvar. Detta eko uppger man sig ha följt i upp till fyra minuter innan det försvann och säger då att det cirklade över haveriplatsen. Avsaknaden av transpondersvar anser man bero på att det är ett ukrainskt militärt flygplan som flyger utan transponder för att det inte vill synas (jämför hur ryska militära flygplan uppträder i Östersjön numera, vilket bl.a. föranlett en nära kollision med ett SAS-flygplan)

Det nya ekot presenteras dock ej med data i form av höjd och fart för åskådarna. Ingen klocka presenteras heller som kan påvisa hur snabbt förloppet, vilket är grundläggande för radaruppspelningar just för att en åskådare ska kunna bedöma ett händelseförlopps utveckling (det är möjligt att klocka presenteras utanför det område Rossija24 filmar).


Min analys utifrån mina yrkeskunskaper är följande:
Det som presenteras är helt enkelt MH17 som störtar. I samband med det som förorsakar haveriet, sannolikt en träff av tyngre luftvärnsrobot, har flygplanet sönderdelats rejält i luften i åtminstone två större delar. Vid sönderdelningen startas automatiskt ett nytt målspår på den sekundära flygplankroppsdelen, vilket överensstämmer väl med den låga farten hos det nya målspåret. Radarbilden uppvisar sedan samma karakteristika som en radar som utsätts för remsfällning och med dålig undertryckning av dessa då radarn sedan under någon minut kvarhåller oroliga ekon i området. Jag bedömer dessa som varande vrakdelar från MH17 som hänger kvar i luften likt remsor efter att flygplanet sönderdelats. Betänk här att det är en lång färdväg till marken från drygt 10 km höjd. Det statiska läget för det kvardröjande ekot uppvisar dessutom ett uppträdande som ett flygplan inte skulle klara av. 

Slutsats: den ryska radarbildspresentation för MH17 uppvisar normalbeteendet för ett flygplan som sönderdelats i luften – inte att det skulle finnas ett annat flygplan kvar i området.

Att framställa detta förlopp såsom presenterat är en djärv pokerbluff av den ryska generalstaben, där man förlitar sig på att bländverk och teknik kan förleda journalister och därmed opinionen. För mig framstår det dock som närmast amatörmässigt såväl i val av orsak till haveriet som hur detta motiveras.


Den kommande haveriutredningen får påvisa hur korrekt min analys är – om nu haveriutredningen någonsin kan fullföljas.

Men alltför länge sen…

Alla läser inte Sydsvenska Dagbladet. Publicerade följande artikel där idag:


När värnplikten gjordes vilande för snart fem år sedan angav riksdagen att den kunde införas på nytt om omvärldsläget så krävde eller om försvaret inte kunde bemannas på frivillig väg. Det är ingen överdrift att påstå att båda dessa förutsättningar nu är uppfyllda.

Rysslands militära aggression i Georgien och Ukraina har kastat Europa tillbaka i spänningar och instabilitet. Dessvärre framstår Östersjön och Norra Europa alltmer som ett centrum för den utvecklingen. Fortsatt rysk upprustning i kombination med ett ökat internt förtryck talar för att läget kommer att försämras än mer de närmaste åren. De ryska vapnen står inte längre under demokratisk kontroll.

Samtidigt är det uppenbart att den krigsorganisation Sverige beslutade om år 2009 inte kan bemannas på frivillig väg. Det skulle ha skett vid utgången av detta år. Beskedet från Försvarsmakten är nu år 2023.

I ren desperation har Försvarsmakten framfört förslag om att Sveriges mycket begränsade krigsorganisation ska minskas än mer. Att ett litet, allianslöst land i tider som dessa ska stå utan militärt försvar, utgör ett oacceptabelt risktagande.

När värnplikten förklarades vilande hade den vanvårdats under lång tid. Trots bred kritik omfattade den enbart landets manliga befolkning och efter grundutbildning återkom soldaterna aldrig i tjänst. Några repetitionsövningar genomfördes inte. Befälsutbildningen för värnpliktiga var avskaffad och den vanligaste uppgiften var att gå vakt vid kaserner och förråd. Medan många som ville göra lumpen nekades, tvingades ett fåtal in med plikt. Fokus var heller inte längre det nationella försvaret, utan insatser långt från Sveriges gränser.

Mot denna bakgrund blev beslutet att förklara plikten vilande en logisk slutpunkt i en lång utförsbacke. Även jag tillhörde dem som trodde och hoppades att frivilligheten skulle vara tillräcklig.

Nu är läget ett helt annat. Sverige är i skriande behov av ett nationellt, militärt försvar. Det kommer att kräva fler soldater, ett jämt och tillräckligt flöde av personal in i försvaret och att de som tjänstgör där väljer att stanna kvar. Genom frivillig rekrytering har omkring hälften av de förband som Sverige ska ha tillgängliga i händelse av krig kunnat bemannas så här långt. Det duger inte. Nu måste riksdagen, regeringen och försvarsmakten se sanningen i vitögat och med plikt komplettera återstoden.

Överste Anders Emanuelson föreslår en allmän och könsneutral medborgarplikt för att tillgodose inte bara försvarets, utan också vårdens och omsorgens behov av personal (Aktuella frågor 21/7). Tanken är på många sätt tilltalande. En medborgarplikt skulle ge unga människor arbetslivserfarenhet, göra att de utvecklas, och samtidigt innebära en nyttig förstärkning inom viktiga samhällsområden.

För mig som liberal är ett offentligt tvång alltid problematiskt. Det är ett nödvändigt ont mot en enskild som kan tillgripas för att försvara våra gränser och vårt nationella oberoende. Att även använda plikt i fråga om skola, vård och omsorg framstår som mer våld än vad nöden kräver.

Och att uppväcka värnplikten ska inte ersätta, utan komplettera den rekrytering som nu sker på frivillig grund. 

Norge och Danmark har under lång tid haft frivilligt rekryterade och anställda soldater. Trots det har de fortsatt att vårda och vidmakthålla värnplikten som en viktig del i sitt militära försvar. Sverige gör klokt i att lära av deras exempel. Med ett blandsystem kan Sverige återuppbygga ett tillräckligt uthålligt och omfattande nationellt försvar för att avskräcka från väpnade angrepp. Vid ytterligare försämringar i omvärldsläget kan Sverige förhållandevis snabbt öka landets förmåga än mer. Samtidigt finns det också anställda soldater som svarar för hög beredskap och som på FN:s uppdrag kan göra insatser för fred och säkerhet i andra länder.

Vi lever i en osäker tid. Jämnt hundra år efter det första världskrigets utbrott har konflikter blossat upp, ända från Kinesiska sjön i öster till Mali i väst. Och mörka moln hopar sig även i vår närhet. Rysslands president Vladimir Putin har med eftertryck visat att han har en långsiktig politisk plan som syftar till att återskapa Sovjetunionens maktsfär. Det är på nytt tid att rusta sig mot despotins nycker och begär.
 
Allan Widman  

Den Ukrainska frågan

Sammanfattning

Av ekonomiska skäl kommer inte Europa genomföra några avgörande åtgärder mot Ryssland som kan avsluta den konflikt som just nu pågår i östra Ukraina. Detta utifrån det faktum att Ryssland är den tredje största handelspartnern med EU och t ex en fullständig ekonomisk sanktion skulle innebära en stor mängd arbetslösa med de inrikespolitiska följdverkningar av detta pga minskad export från EU till Ryssland. Detta i sin tur innebär att Ukraina ytterst står själv mot Ryssland. Bedömt kommer Ryssland bibehålla ett högt tryck i östra Ukraina trots den tragiska nedskjutningen av MH17, för att inom en (1) till två (2) månader återigen accelerera konflikt.

Analys

Allmänt.För att förstå konflikten i Ukraina måste vi först sätta in det i sitt perspektiv. Å ena sidan har vi en ekonomisk drivkraft å andra sidan har vi en geostrategisk drivkraft. Den ekonomiska drivkraften står EU för och den geostrategiska drivkraften står Ryssland för. Dessa två intressen kolliderade tydligt i mitten av 2013 då de första tecknen på att subversiv verksamhet hade påbörjats i Ukraina uppdagades, därefter har konflikten eskalerat. Således har vi två drivkrafter eller viljor kan vi även kalla det för att sätta det i militärteoretiska termer.

Den ekonomiska drivkraften i detta är att EU vill ha goda handelsrelationer med sina randstater. Som ett led i detta har man bl a det östliga samarbetsprogrammet. Utöver de rent ekonomiska drivkrafterna i det samarbetet så omfattar det främst att man försöker skapa stabilitet i dess närområde, således kan man se randstaterna till EU som en buffertzon mellan EU och de ej EU anslutna länderna, vilket gynnar de EU anslutna ländernas utveckling och unionen som helhet.

Innan vi belyser den Ryska drivkraften dvs den geostrategiska bör några faktorer klargöras. I Rysk media framhävs ofta att det östliga samarbetet mellan EU och Ukraina med främst frihandelsavtalet är skäl för en intressekonflikt. Då främst att Ryssland kommer översvämmas av billigare varor från EU via Ukraina till Ryssland. Detta är ur mitt förmenade helt fel, Rysslands främsta handelsstyrka är ej produkter utan det är råvaror vilket även står för huvuddelen av dess BNP. Således är enbart handeln ett svepskäl i konflikten för det egentliga problemet, det geostrategiska. Visst kan säkert lokalt producerade varor till del utkonkurreras av billiga EU varor men den Ryska ekonomin kommer inte gå under av de som man ibland kan få uppfattningen om.

Vad omfattar då den geostrategiska drivkraften för Ryssland i Ukraina. Jag vill påstå att det är tre (3) faktorer som gör att Ryssland är villig att spela ett högt spel i Ukraina. Den första (1) faktorn är den allena rådande bilden i Ryskt säkerhetspolitiskt tänkande sedan andra världskriget, ingen ny konflikt skall ske på Ryskt territorium, för detta krävs det antingen allierade eller neutrala randstater mellan sig och en presumtiv motståndare, i detta fallet EU och NATO. Den andra (2) faktorn är Rysk förstaslagsförmåga med kärnvapen, i detta fall handlar det antingen om NATO utplacerade eller av USA utplacerade ABM system, i sig är Ukraina ingen optimal plats för detta om man jämför t ex med Norge, Sverige och Finland då det kommer till att hindra Ryska kärnvapenbärande missiler som slår mot USA, dock mot vissa Europeiska länder har Ukraina en god placering för att kunna påverka vissa ballistiska banor. Den tredje (3) faktorn omfattar det militärindustriella komplexet som främst är placerat i östra Ukraina. I och med en omorientering av Ukraina mot EU och NATO skulle detta allvarligt störa dels rysk upprustning dels Rysslands militära underhållssäkerhet om det komplexet skulle falla under västlig påverkan. Dessa tre (3) faktorer ser jag som den största ryska drivkraften, det finns fler men dessa är de mest för Ryssland kännbara.

Således har vi en konflikt som består av två (2) drivkrafter en ekonomisk och en geostrategisk. Konflikten handlar således inte om ideologier om än det till del kan te sig så stundtals och den kan mycket väl på ett psykologiskt plan hos den Ryska befolkningen kan övergå till detta. Då främst ur tankegångarna att Ryssland står som en förkämpe mot den dekadenta västliga liberalismen, något som ofta framhävs i Ryssland. Personligen tror jag att det kommer vara mycket svårt i den globaliserade och multipolära värld vi nått att det kommer uppstå några renodlade ideologiska konflikter likt den mellan Väst (Europa och USA) i huvudsak och Sovjetunionen som vi såg under det kalla kriget, konflikterna kommer snarare handla om ekonomi (råvaruresurser) och geografi (dels säkra landområden dels utifrån demografiska faktorer), således en återgång till de klassiska konfliktfaktorerna innan 1900-talets ideologiska motsättningar.

Styrkeuppbyggnad/stödet.Den första styrkeuppbyggnaden som Ryssland påbörjade startade slutet av Februari 2014 kom att omfatta någonstans mellan 40,000 - 60,000 man med utrustning ur både mark-, luft- och sjöstridskrafterna. Huvuddelen av dessa kom att vara placerade längs med Ukrainas östliga och nordliga gräns. Styrkeuppbyggnaden var bedömt klar i slutet av Mars 2014. Därefter utgjorde de ett tydligt påtryckningsmedel mot Ukraina dels i Krimkrisen intill dess att folkomröstningen var avklarad dels i den fortsatta krisen i östra Ukraina.

Denna styrkeuppbyggnad avslutades i slutet av maj 2014 med en gradvis tillbakadragning av de Ryska styrkorna öster och väster om Ukraina till mitten av Juni. Vad som först såg ut att vara en total tillbakadragning av de Ryska styrkorna, har nu övergått till att bli en gradvis styrkeuppbyggnad igen med koncentrationsområden norr och öster om Ukrainas gräns. I dagsläget har Ryssland någonstans mellan 10,000 - 20,000 man återigen längs Ukrainas gräns. Således det som initialt såg ut som ett ryskt tillbakadragande har nu återigen blivit en militär faktor som kan utgöra dels ett påtryckningsmedel dels ett understöd för de irreguljära ryska styrkorna i östra Ukraina.

Det intressanta med denna styrkeuppbyggnad som genomförs just nu längs Ukrainas gräns är att den i högra grad än den tidigare består av rysk trupp för internationella insatser (fredsbevarande och fredsframtvingande insatser) åtminstone med dess markeringar. Den brigad för internationella insatser som är stationerad i MD C övades även i den senaste beredskapskontrollen. Likväl har CSTO genomfört ett antal övningar efter Beredskapskontrollen i MD C. Genomförandet av dessa övningar har dock varit kända ett tag. Likväl genomfördes under Beredskapskontrollen i MD C ett antal övningsmoment främst med de luftburna trupperna som var inriktad mot upprorsbekämpning, dessa var enligt offentliga uppgifter inriktade mot att kunna möta Afghanska upprorsmakare som man ser kan påverka ryska intressen efter NATO utmarsch. Vad man bör ta i beaktande är att de luftburna trupperna ses som Rysslands snabbinsatsstyrkor dels för operationer med nationellt dels internationellt intresse.

Vad avser troligt ryskt stöd till de irreguljära styrkorna i östra Ukraina har det initialt gått från att omfatta personellt stöd och till del med materiel till att nu mer omfatta materiellt stöd och enligt vissa än från oberoende part obekräftade uppgifter stöd med indirekt bekämpning. Vad som är intressant i detta är att stödet initialt omfattade det främst rekrytering och personellt stöd med relativt icke avancerad utrustning. Detta har nu övergått till mer avancerad utrustning om än utrustning som finns hos de strategiska reservtrupperna (RVGK). Denna omkastning har skett då det förefaller vara svårare och svårare att dels få frivilliga i Ryssland dels lokalrekrytera personal.

Således har vi nu en styrkeuppbyggnad längs Ukrainas gräns som består av vad som förefaller vara rysk trupp för internationella insatser. Likväl har den predestinerade mekaniseradebrigaden (MekB) inom MD C för internationella insatser övats inom brigads ram i närtid likväl har de luftburna trupperna övat "upprorsbekämpning" under beredskapskontrollen inom MD C. Således förefaller det att förband har samövat för en begränsad operation. Likväl ser man till den nuvarande mängden av Ryska styrkor vid Ukrainas gräns är det enbart en begränsad operation de kan klara av om inte större förband står i beredskap djupare in i Ryssland (andra echelongens förband).

Vad som är mycket intressant avseende stödet till de irreguljära styrkorna i östra Ukraina är att när väl krigslyckan vänt, har stödet övergått till att de erhåller mer och mer teknisk avancerad materiel. Vad som blir tydligt i och med detta är att operationen går ejenligt planeringen, man försöker vända motgångarna med hjälp av mer teknisk avancerad materiel och därmed blir det än tydligare att man erhåller materiellt stöd från den Ryssland. Likväl blir det tydligt att det är en tidslinjal som måste följas, då normalt ett uppror ej följer en tidslinjal utan tiden är vad som brukar vara det upprorsmakarna har gott om för de vet att de har det folkliga stödet med sig.

Sanktionerna.Väst (EU och USA) sanktioner kräver en separat genomlysning för att förstå händelseutvecklingen i Ukraina. Väst har i praktiken konstant varit i en efterhandssituation för att kunna förhindra Rysslands agerande i Ukraina dels genom splittring inom de egna leden dels genom att fokus har ej varit på Ukraina intill dess att konflikten tydligt synliggjordes. Detta har gjort att varje steg i sanktionerna i grunden har varit resultatlösa mot Ryssland.

Under tiden som Ryssland genomförde annekteringen och politikerna fortfarande diskuterade om det var rysk trupp på Krimhalvön hade Väst redan förlorat initiativet. När väl annekteringen var ett faktum dvs efter folkomröstningen som genomfördes kom först sanktioner upp som ett handlingsalternativ mot Ryssland. Ur ett folkrättsligt perspektiv må detta varit korrekt agerat men då är frågan om inte folkrätten måste ändras utifrån hur modern krigföring utförs. För det rådde inte några tvivel inom underrättelsesfären att Ryssland genomförde en annektering av Krimhalvön, däremot kunde man inte ur ett politiskt perspektiv utpeka Ryssland, men fakta fanns att tillgå.

Både USA och EU har genomfört en gradering av sina sanktioner mot Ryssland. Dessa har tydligt varit inriktade på att initialt straffa de individer man anser har varit delaktiga i dels annekteringen av Krimhalvön dels är delaktiga i händelseutvecklingen i östra Ukraina. För att därefter kunna agera mer kraftfullt genom att utföra sanktioner mot företag o dyl som ger mer kraftfulla ekonomiska sanktioner mot Ryssland.

Vi har nu nått punkten i sanktioner då USA har infört ekonomiska sanktioner mot Ryska företag medan EU har intagit ett mellansteg mellan ekonomiska sanktioner mot individer och företag, man beviljar inte längre lån för att genomföra verksamhet i Ryssland. Således är tärningen kastad för USA i detta läge det man kan göra nu är att öka de ekonomiska sanktionerna med Ryssland men då skall man ha klart för sig att handeln mellan Ryssland och USA är mycket liten. Medan handeln mellan EU och Ryssland är betydligt större, Ryssland är EU tredje största handelspartner.

Härvid uppträder även diskrepansen tydligt mellan EU och USA mot Ryssland. USA har råd att agera kraftfullt mot Ryssland de har trots avspänningen som kom att råda intill 2008 ej etablerat några större handelsförbindelser med Ryssland, medan EU kom att agera mer tydligt för att stärka de ekonomiska förbindelserna. I sig ett fullt naturligt agerande utifrån EU uttalade policy att man vill ha goda handelsförbindelser med sina randstater, men dessa handelsförbindelser kan även bli ett problem, såsom nu i den Ukrainska frågan.

Vad som har varit symptomatiskt under hela våren och sommaren 2014 är att de ekonomiska sanktionerna som väst, har tänkt påtvinga Ryssland, har genomfört har varit för sena samt vad som har varit på gång har läckt till media mer eller mindre omedelbart som det har dryftats. Härvid har Ryssland mycket väl kunnat förbereda sig på vad som komma skall, varvid man oftast när man läser i Rysk media om sanktionerna så får de en relativt undanskymd bild. Däremot så har Ryssland ekonomiskt genom börshandeln skadats, men fortfarande så för att utgöra en ekonomisk krigföring så har även dessa skadeverkningar varit relativt svaga, likväl har börshandeln tagit ett glädjeskutt vid varje möjlig utveckling som visat sig vara i någon form av positiv riktning, då man genom en sund analys insett att detta enbart är ett spel för galleriet.

Vad som blir tydligt med sanktionerna eller om man så vill den ekonomiska krigföringen är att den ej fungerar. EU handel är för sammanbunden med Ryssland sedan drygt 20 år, så alla former av åtgärder mot Ryssland kommer skada EU. Härvid har vi svagheten också, EU har som grund en handelsinriktning, således kommer man aldrig kunna vara en säkerhetspolitisk aktör. Likväl så är det en tydlig spricka som nu visas i den transatlantiska länken. USA vill att EU skall agera hårdare mot det Ryska agerandet i Ukraina men de kan ej göra det för att dess ekonomi är för tätt sammanbunden med motparten. Varvid även en opinion mot Europa kan skapas i USA.

Slutsatser

Vad avser den Ukrainska frågan är det Europeisk realpolitik som i slutändan kommer avgöra dess öde. I dagsläget får de ekonomiska faktorerna vara styrande trots att konflikten blir hårdare och hårdare. Ett resolut agerande från EU mot Ryssland håller jag för mycket tvivelaktigt, om än så kan det bli några riktade sanktioner mot företag, man kommer ej att agera på samma nivå som USA i denna fråga.

Ytterst handlar det om den Europeiska Unionens ekonomi och att ett kraftfullt agerande mot Ryssland kommer skapa dels ekonomiska problem dels inrikesproblem som en följdverkan av de ekonomiska problemen. Detta vet man i unionen och realpolitiskt agerar man utefter det också, om än så är det vissa nationer som kräver ett mer resolut agerande mot Ryssland, men helheten agerar realpolitiskt inför problemet.

Energiproblematiken med EU beroende av Rysk energi må vara en stötesten, dock så belyses den ofta, men det riktiga problemet är således det oerhörda ekonomiska beroendet som EU har av Ryssland för att överhuvudtaget kunna fungera. Om det varit en långsiktig avsiktlig strategi från Rysslands sida att binda upp EU energi och ekonomi mot den för att därefter kunna få ett påtryckningsmedel låter jag vara osagt, dock så utgör dessa två områden en tydlig tyngdpunkt i de Europeiska och Ryska relationerna och de bakbinder Europas förmåga att agera istället parerar man runt problemet.

Utöver de ekonomiska faktorerna har EU och USA å ena sidan sedan den subversiva verksamheten startade i Ukraina varit i en konstant efterhandssituation. Medan å andra sidan har Ryssland varit i en konstant förhandssituation. Ryssland har således under hela konflikten varit innanför EU och USA beslutscykel. Detta har man främst uppnått genom god operationskonst, vad visa hävdar är ny krigföring men i praktiken är en förfining av den operationskonst som lades fram under 1980-talet då man övergav tänkandet med massiva insatser av taktiska kärnvapen vid en konflikt på den Europeiska kontinenten. På detta sätt har man lyckats uppnå en lågteknologisk 'Shock and Awe' på globalskala för att uppnå sina målsättningar, något som jag personligen inte tror att de själva initialt trodde att man skulle lyckas med. Vilket gjort att man istället nu har hamnat i en efterhandssituation då man ej utnyttjade de initiala framgångarna efter annekteringen av Krimhalvön i östra Ukraina.

Vad som dock kan förefalla troligt avseende utnyttjande av Rysslands väpnade styrkor vid en intervention kommer det ej vara det troliga handlingsalternativet som var under våren 2014 med ett större väpnat angrepp, i dagsläget kommer det troligtvis i sådant fall röra sig om en intervention under förevändning för skydd av den ryska minoriteten i östra Ukraina. Därav förbandsuppbyggnaden med fredsbevarande/fredsframtvingande förband. Bedömt kommer en sådan operation även begränsa sig till enbart Donetsk och Luhansk Oblast om den skulle genomföras utifrån nuvarande styrkesammansättning.

Vilket är Rysslands troligaste handlingsalternativ i dagsläget? Före MH17 var det troligtvis att accelerera konflikten inom Donetsk och Luhansk Oblast intill den grad att en intervention var nödvändig. I dagsläget kommer man troligtvis bibehålla ett relativt högt tryck och ej medge att den Ukrainska operationen lyckas. Detta kan dock innebära att konflikten övergår till en partisan liknande konflikt, vilket tecken redan nu finns på, avseende mer kvalificerade eldöverfall samt förbindelseförstörningar på djupet, för att därefter accelerera igen, detta ligger inom tidsperspektivet 1-2 månader. Vad avser interventionen är troligtvis en lösning liknade den i Transnistrien den bedömt troligaste om man väljer att accelerera konflikten återigen inom 1-2 månader.

Då uppstår en tydlig och moralisk följdfråga som framför allt Polen och de Baltiska staterna ofta har belyst, när är det då dags att agera? Är man bered att ta den ekonomiska problematiken vid nästa annektering eller är man beredd att snabbt börja avveckla handelsförbindelserna med Ryssland för att de ekonomiska banden ej skall utgöra ett hinder i framtiden, likt det man sedan några år tillbaka försökt göra avseende energiberoendet? För i dagsläget kommer Ukrainas öde ej avgöras av några högre moraliska faktorer utan av realpolitiska ekonomiska sådana oaktat frihandelsavtal mellan Ukraina och EU så är just nu utgången väldigt tydlig, den Ukrainska frågan kommer lösas utifrån realpolitiska ekonomiska faktorer som ej kommer ta hänsyn till den Ukrainska befolkningen. Vilket i praktiken innebär oaktat östligt samarbetsprogram och frihandelsavtal så kommer Ukraina ligga inom den ryska geostrategiska intressesfären och EU kommer ej ta konflikten längre än vad som redan skett, man accepterar i det tysta det ryska agerandet.

Have a good one! // Jägarchefen

Stort tack Oscar Jonsson!

Källor

U.S. Department of Commerce 1(Engelska)
Europeiska Unionen 1, 2 (Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8(Engelska)
NATO 1(Engelska)
RIA Novosti 1, 2(Engelska)
Jägarchefen 1, 2(Svenska)
The Observatory of Economic Complexity 1(Engelska)