Socialdemokraternas dag i Almedalen

Idag söndag var socialdemokraternas dag i Almedalen. Stefan Löfven förvånade nog många med att redan som andra punkt tala om behovet av ett starkare försvar. Uppenbarligen gör de socialdemokratiska partistrategerna bedömningen att det finns röster att hämta i försvarsfrågorna.

Det är en markant omsvängning på bara något år, men så har det också gått upp för den breda massan att världsutvecklingen tyvärr verkar ta en otrevligare vändning. Måhända är det andra funderingar som går genom Almedalsdeltagarnas huvuden i år när incidentroten startar jämfört med för två år sedan.




Tilläggas kan att redan då var läget i Östersjön ett annat än tidigare, även om den politiska retoriken gick ut på att Rysslands militära förmåga var på en låg nivå. Trekvarts år senare blev den ryska påsken känd för allmänheten genom SvD:s försorg. Två veckor efter den ovan redovisade incidentstarten (med okänt uppdrag) genomförde ryska flygvapnet ett uppdrag i Östersjön med en rote Tu-22M (samma bombflygplan som ryska påsken) där man flög "Östersjön runt" med skarpa vapen hängda. Detta ansågs uppenbarligen så viktigt att förmedla till allmänheten och de tilltänka mottagarna av budskapet att man gick ut med pressmeddelande om uppdraget och dess art.


Inför det aktuella läget i Östersjön förtjänar det att påminnas om generalmajor Dennis Gyllensporres ord från ett av förra årets Almedalsseminarier.



Med tanke på vad som ägt rum i Östersjön de senaste tre veckorna och inte minst Ukrainakrisen med annekteringen av Krim finns det många slutsatser att dra och åtgärder att vidta om man ska följa Gyllensporres råd.


Imorgon drar försvars- och säkerhetspolitiken igång på riktigt i Almedalen då Försvarspolitisk Arena håller sina första arrangemang. Säkerhetspolitiskt Sommartorg startade redan idag. Imorgon är också kristdemokraternas dag. Återstår att se om Göran Hägglund i sitt tal gör som förra året och tar försvarspolitiken som en av de tyngre punkterna.

Den urholkade armén

Bloggaktiviteten har varit lite låg de senaste två veckorna på grund av viss ledighet, men till Almedalen ska det bli några inlägg. Detta inlägg är en fristående fortsättning till de tidigare inläggen Den oövade armén och Armén – I det nakna ljuset av RB 5. För god översikt för hela Försvarsmakten – se även Skippers senaste inlägg om den krokiga vägen mot FM nya organisation (FM Org 18).

……………………..

Strax före månadskiftet lämnade Försvarsmakten in sitt svar på sitt uppdrag att redovisa hur lönekostnaderna kan sänkas i Försvarsmakten enligt det så kallade Regeringsbeslut 5/2013. Detta beslut har varit ett av de mest omdebatterade beslut som regeringen fattat inom försvarspolitiken den här mandatperioden. Regeringens förvåning/irritation var under 2012/2013 möjlig att förstå. Steg för steg blev uppenbart att det var en ganska stor skillnad på Försvarsmaktens inlämnade underlag 2009 och vad som efter hand blev de verkliga behoven.

Men regeringen har lyckats med att slarva bort förtroendet i sakfrågan av två skäl. Dels tajmade försvarsministern sin första större insats i frågan illa genom att skriva en debattartikel i DI som publicerades samma dag som Försvarsmakten lämnade in ett underlag om myndighetens lönekostnader. Sedan dess har regeringen framhärdat i frågan för att genomdriva sin vilja och ta Regeringsbeslut 5, trots de kraftiga varningar som skett för de interna konsekvenserna och trots de betydande förändringar som skett i vår säkerhetsmiljö medan uppdraget utförts av Försvarsmakten. Sammantaget ger detta ett tondövt intryck, där inget ska få rucka kartan.

På sitt sätt utgör hela hanterandet av RB 5 ett symtom på de kommunikationsproblem som har funnits mellan den största myndigheten och den politiska ledningen. Försvarsmakten väljer i sitt svar att i praktiken inte svara på frågan om -500 miljoner annat än att avfärda tanken blankt. Men, 225 miljoner/år kan man spara – fast då får det förstås också konsekvenser som Försvarsmakten sedan redovisar som FM Org 18.

Studerar vi Försvarsmaktens underlag lite närmare, så ser man hur ytterligare försämringar införs utan uppmärksamhet utifrån. När det gäller armén, så visade jag i inlägget Armén – I det nakna ljuset av RB 5 hur arméchefen Anders Brännström förgäves försökte få gehör internt i organisationen för svåra konsekvenser för basorganisationen. Det verkar som om generalmajor Brännströms varningar klingat ganska ohörda hittills. Det blir en reducering i arméns basorganisation i förhållande till dagens redan underdimensionerade organisation, men även insatsorganisationen får känna av den bittra smaken av nedskärningarnas sötma i det politiska köket.

I en liten passus på sidan 8 i bilaga 1 står det:

”I samband med detta övergår de mekaniserade förbanden från 4- till 3-indelning inom kompani och pluton.”

Detta innebär att det i arméns mekaniserade förband ska bli tre grupper istället för dagens fyra i varje skyttepluton som i sin tur ska vara tre stycken istället för fyra på varje kompani. Jag har kontrollerat uppgiften med mina källor inom Försvarsmakten och fått bekräftat att planeringen/konsekvenserna är sådana. Meningen är att vi ska få en betydande ökning av antalet stridsvagnar för att öka förmågan till verkan och skydd i insatsorganisationen genom att dra ned på antalet stridsfordon 90 och soldater.

Om Regeringsbeslut 5 blir verklighet, så minskar uthålligheten kraftigt när motsvarande två bataljoners skyttetrupp och vagnar trollas bort i ett slag. Om vi räknar med fem mekaniserade bataljoner som vardera förlorar en pluton per kompani och en grupp i varje återstående skyttepluton, så återstår 5 x 9/16 = 45/16 ≈ 3 bataljoner. 5 x 7/16 = 35/16 ≈ 2 bataljoners skyttekapacitet försvinner. Vi kommer alltså att ha totalt 90 (5 bat x 2 komp x 3 plut x 3 grupper) mekaniserade skyttegrupper i landet.

Om detta vore den optimala arméorganisationen, så borde den varit införd för länge sedan eller åtminstone något som påminner om denna. Men nu är lönekostnader i centrum och då räknas varje soldat med lupp.

Det går att diskutera graden av tyngre mekanisering kopplat till de krav på operativ rörlighet som få förband genererar och de lättare förband som Ryssland allt tydligare satsar på, men huvudansvaret för denna urholkning vilar hos politiken.

Försvarssatsning var ordet, sa Bull.

Inför Almedalen – 5 – Den operativa relevansen?




Omvärlden är föränderlig och vi måste följa med i förändringarna. Försvarsmakten kommer inte att utökas, vi måste slå vakt om den Försvarsmakt vi har. Jag är övertygad om att den operativa förmågan vi nu bygger är helt rätt och det ska vi fortsätta med.

Ovastående är ett citat hämtat från mars månad då ÖB Sverker Göranson besökte Amf 1 på Berga. Detta uttalande förvånade mig då väldigt mycket, och jag var den första som också skrev om det vid detta tillfälle. Anledningen till min förvåning var två saker. För det första, hur kunde ÖB så tydligt på egen hand fastställa att Försvarsmakten inte skulle komma att utökas trots att det då var extremt oroligt i Europa och att i stort sett samtliga politiska partier diskuterade försvaret och dess storlek.

Den andra delen handlade om att ÖB ansåg att den operativa förmågan som Försvarsmakten bygger är helt rätt. Jag var den första att uppmärksamma detta genom ett blogginlägg, något som Försvarsmakten besvarade redan dagen efter, och som sedan även media uppmärksammade. 

ÖB och Försvarsmakten fortsatte därefter en aktiv kampanj där budskapet att ÖB:s bästa råd och rekommendation till politikerna och Försvarsmaktens personal att den organisation som vi nu bygger är operativt relevant. Bland annat genom nedanstående video som publicerades den 11 april. ÖB skrev dessutom en artikel på SvD Brännpunkt den 17 april med rubriken "Försvarsmakten är inte kraftlös" .



I den senare kommunikationen så har ÖB förtydligat vad han egentligen menar med den operativa relevansen och förklarade det hela så här.
Principerna i reformen enligt försvarsbeslutet bygger på användbara och snabbt gripbara moderna förband som är frivilligt rekryterade ..... Med detta menar jag att reformen är operativt relevant med hänsyn till möjliga scenarier för den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde.

Det är nog få som inte håller med ÖB i hans syn på att förband i dag måste vara snabbt gripbara och moderna, däremot är vi nog också relativt många som inte riktigt håller med ÖB att det enbart är dessa faktorer som talar om huruvida det försvar Sverige har i dag är operativ relevant eller inte.

ÖB säger i videon ovan att "läget i vår omvärld är mycket allvarligt". Det försvar ÖB anser är operativt relevant för att möta detta allvarliga läge är alltså en fullt utbyggt och fullt ut finansierad IO14. Jag håller inte med.

Insatsorganisation 2014 som beslutades 2009 är som bekant ett försvar som inte byggdes för att i första hand kunna verka på hemmaplan. Vårt nuvarande försvar är konstruerat under den strategiska time-outen primärt för att kunna utgöra en del i internationella insatser över hela världen. Ett tydligt bevis på detta är att den mest strategiskt viktiga platsen i hela Östersjön - Gotland - är helt demilitariserat. Funktionsförband som artilleri, luftvärn och ingenjörtrupper finns på helt andra geografiska platser än manöverförbanden vilket gör de så nödvändiga gemensamma övningarna mycket kostsamma att åstadkomma. Vi har även samlat stora delar av vår materiel i centrala förråd vilket är ytterst sårbart liksom vi avvecklat stora delar av våra skyddade ledningsplatser i det svenska urberget.

Jag har givetvis förståelse för den oro ÖB uttrycker i olika forum för att inte springa i väg och besluta om organisationsförändringar och beställa ny materiel som inte Försvarsmakten kan ta emot med nuvarande organisation. Något som kan innebära att den sedan länge beslutade IO14 i ännu större omfattning än den är i dag - aldrig blir färdig. Men jag anser dock att frågan om den operativa relevansen ändå måste utvidgas till att IO14 ställs mot rådande omvärldsläge med andra faktorer än bara principerna som den försvarsreformen från 2009 bygger på.

För det förhåller sig ändå på det sättet att det största problemet ändå är den mycket låga numerären avseende krigsförband och avgörande materiel när IO14 benämns som operativt relevant. Detta innebär i förlängningen att det blir näst intill omöjligt att verka på mer än över en mycket begränsad yta vid varje tillfälle med en alldeles för dålig uthållighet (läs enveckasförsvaret).

På samma sätt blir det väldigt konstigt när regeringen ena sekunden säger att försvarsreformen från 2009 skall fullföljas och i den andra sägar att försvaret primärt ska utformas för att kunna verka i vårt omedelbara närområde mht omvärldsutvecklingen. Det är en paradox om någon.

Med bakgrund av ovanstående så blir en av de stora frågan som behöver debatteras i Almedalen huruvida gällande insatsorganisation, även en fullt utbyggd och finansierad sådan, verkligen räcker till med hänsyn till det helt förändrade omvärldsläge vi nu befinner oss mitt uppe i. Är nuvarande numerär verkligen tillräcklig, och är verkligen ÖB rekommendation att inte placera personal och materiel på Gotland en strategsikt-operativt riktig sådan?

Utför för regeringen inför Almedalen

I en färsk opinionsundersökning som Ipsos gjort för DN inför Almedalsveckan visar det sig att Alliansens mycket låga väljarsiffror kvarstår. Läget börjar onekligen bli mycket illavarslande inför valet om tre månader.

Bryter man ut en enda fråga ur helheten, nämligen just försvarsfrågan, så tror jag faktiskt den kan vara talande för hur (tidigare) alliansväljare ser på regeringen. Under det senaste halvåret har vi sett en allt större säkerhetspolitisk oreda i den nära omvärlden, samtidigt som svenska folket åren dessförinnan matats med budskap om hur fredlig omvärlden är, att det har gått att göra besparingar på försvaret, att försvarets förmåga trots allt är mycket god och så vidare. När då först ÖB:s uttalande om enveckasförsvaret kommer, följt av att ryska påsken blir offentlig och slutligen Ukrainakrisen, torde detta bidra till öka väljarnas tvivel till regeringens handlingskraft.

Ingen lär vinna ett val på försvarsfrågorna såvida inte världskriget tydligt står för dörren. Likväl är det min övertygelse att bristande handlingskraft och uppfyllande av förväntningar i dessa frågor späder på andra intryck och känslor inför valet av vilket parti man ska lägga sin röst på. Har man redan ett tveksamt eller negativ intryck av ett resultatet inom ett annat politikområde, t.ex. skolan, kommer det att spädas på när det visar sig att den tidigare kärnfrågan försvaret har hanterats så illa. Jag tror därför att det är ett mindre klokt drag att hantera ett ansvarsområde på det sätt som Alliansregeringen har hanterat försvaret.

Ser man också till de opinionsundersökningar som det senaste året genomförts av bl.a. Novus om just försvarsfrågan så finner man att alliansväljarna, med de moderata väljarna i spetsen, har ett mycket lågt förtroende för den förda försvarspolitiken. På samma sätt är alliansväljarna (minus folkpartister) samt sverigedemokrater de som är minst nöjda med beslutet att avskaffa värnplikten. Att ha så missnöjda väljare som successiva opinionsundersökningar om försvaret visat, borde ha rest varningsflagg för länge sedan hos partistrateger, men tydligen inte.

Det torde vara, eller snarare ha varit, ett vist drag att värna om de väljare man redan har.

Inför Almedalen – 4 – Den krokiga vägen mot FM Org 18



Det förra inlägget inför Almedalen berörde försvarspolitiken i allmänhet. Detta inlägg kommer att avhandla försvarspolitik i synnerhet när den är som allra sämst och extremt ogenomtänkt. Det kommer att handla om något som jag tagit upp flera gånger tidigare här på bloggen, men som tål att belysas om och om igen ända till dessa att regeringen tar sitt förnuft till fånga och häver beslutet. Det handlar alltså om det som kryptiskt benämns regeringsbeslut 5 (RB5) till Försvarsmakten 2013 och som i Försvarsmakten har omsatts till en ny försvarsmaktsorganisation (FM Org 18), d.v.s nya organisationsförändringar och reducering av personal.

Spontant så bedömer jag att detta beslut som det mest korkade och ogenomtänkta som fattats av sittande regering sedan tillträdet 2006. Konsekvenserna av "genomförandegruppen 2008" då man strök en stor mängd planerade materielprojekt spelar förvisso i samma liga, men då handlade det om materiel. Nu handlar det i stället om personal och därmed ett beslut som är svårare att reparera av framtida regeringar om det genomförs.

RB5 innebär i korthet att Försvarsmakten ska skära ner på personal - igen. Innebörden i beslutet har avhandlats många gånger här på bloggen men det tål att upprepas. Kortfattat ska 15% av den totala personalnumerären bort i syfte att spara 500 miljoner kronor årligen. Läs gärna detta inlägg från förra sommaren då bomben briserade. Jag återkommer senare i detta inlägg till vad som har hänt sedan dess och hur Försvarsmaktens förslag på reduceringar ser ut.

Men var härstammar då detta spektakel i från, och hur hamnade vi i situationen att regeringen fattade ett så ogenomtänkt och förödande beslut? Det finns säkert olika versioner av detta, i synnerhet om man sitter på försvarsdepartementet, men för att försöka finna svaret så vi får backa bandet ända till 2009.

Det hela började med att Försvarsmakten då likt i dag stod inför en omfattande obalans mellan ålagda uppgifter och tilldelade resurser. Det är med andra ord något helt annat än myten om "svarta hål". Försvarets pengar räcker således inte till för att sätta upp, utrusta och öva den beslutade organisationen.


30 januariunderlaget


Tidigt 2009 lämnade Försvarsmakten in det omtalade "30 januari underlaget" till regeringen. Det var ett underlag som skulle utgöra Försvarsmaktens förslag till den nu liggande propositionen "Ett användbart försvar". I detta arbete hade Försvarsmakten inte räknat med några ekonomiska tillskott annat än för inflationen. Sveriges försvar kostar ju som bekant alltid ca 40 miljarder per år oavsett om året är 1980 eller 2009.....

I Försvarsvarmaktens underlag hade man från myndighetens sida därför tvingats föreslå ytterligare neddragningar, d.v.s nedläggning av förband i syfte att på egen hand skapa balans mellan verksamhetskostnader och tilldelat anslag då inte regeringen avsåg göra det genom anslagsökningar. Dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors tyckte att det var ett bra förslag som dåvarande ÖB Håkan Syrén lämnade in. Han hade till och med mage att i ett pressmedelande kalla Försvarsmaktens förslag för "En kraftig ökning av försvarsförmågan"(!) Känns retoriken igen?

Men det tog inte lång stund förrän man från politiskt håll deklarerade att det inte blir några förbandsnedläggningar. I början av mars månad 2009 kom regeringens besked att det inte blir några förbandsnedläggningar, vilket man förvisso sagt redan tidigare. Detta var ju i grunden ett mycket bra beslut, för hade Försvarsmaktens förslag gått igenom hade vi i dag haft ett ännu mindre försvar, med minst en flygflottilj mindre än i dag. Man kan fråga sig huruvida  Flygvapnet skulle kunna mäkta med annat än enbart incidentberedskap och utbildning av piloter till övriga Gripenländer om förslaget effektuerats.... Men det gemene man inte förstod var att regeringens till synes enbart positiva beslut ytterligare accelererade obalansen mellan uppgifter och resurser för Försvarsmakten som nu satt med Svarte Petter på hand.  I media skrev man att "regeringen tog försvarsnotan på politisk kredit".



En försvarsgren måste avvecklas - det är den magnituden det handlar om!


På den vägen fortsatte det och nytillträdde ÖB Sverker Göranson fortsatte att skicka varningssignaler om just detta glapp till regeringen, men inga åtgärder som löste problemen vidtogs.

ÖB har under våren 2012 i två underlag till regeringen beskrivit försvarets behov av mer pengar på lång sikt. Kostnaderna för personalförsörjningen väntas öka med 1,5 miljarder kronor per år, samtidigt som materielkostnaderna väntas växa med två miljarder kronor per år. Därutöver tillkommer ytterligare miljarder för att ta fram ett nytt Gripenplan.

Under Almedalenveckan 2012 tog ÖB bladet från munnen och förklarade en gång för alla, mycket pedagogiskt dessutom, att om inga ekonomiska medel tillförs så måste en hel försvarsgren avvecklas.

Jag hävdar att vägvalet är att antingen vara beredd att tillföra ekonomi för att lösa de uppgifter vi har eller att välja hela eller delar av organisationen för det är den magnituden vi pratar om

Det blev då dessutom frostigt värre ombord på Marinens fartyg HMS Carlskrona som där och då i Visby hamn huserade både Försvarsminister med stab och Överbefälhavare med stab. (Efter det tillfället så har Försvarsministern valt att bo på annat ställe under Almedalenveckan).


Regeringsbeslut 7 (RB7) - 2012


Efter Almedalen var det som sagt kyligare än någonsin mellan departement och myndighet. Vi var många som gick och väntade på vad motdraget från en relativt nytillträdd Karin Enström skulle bli? För inte skulle väl ÖB få uttrycka sig så rakt utan att det skulle ske någon respons från departementet? På hösten samma år, närmare bestämt den 4 oktober kom så det som blev regeringsbeslut 7 till Försvarsmakten. Själva uppdraget hade namnet ”Uppdrag att redovisa kompletterande underlag om långsiktig ekonomisk balans”.

Omfattningen på detta uppdrag var minst lika stor dignitet som 30 januariunderlaget. I uppdraget ingick att Försvarsmakten skulle redovisa vilka konkreta åtgärder som bedömdes som nödvändiga för att utföra ålagda uppgifter och därmed upprätthålla den operativa förmågan - inom ramen för prolongerade anslagsramar(!) Man skulle även redovisa en detaljerad bedömning av kostnadsutvecklingen för perioden fram till 2019.

Man kan i dokumentet utläsa mellan raderna att det inte är någon trevlig ton uppdraget är skrivit med, snarare tvärt om. Tidsaspekten är dessutom näst intill omänsklig för ett sådant omfattande uppdrag.
Man åläggs att redovisa arbetsläget den 22 oktober 2012, 10 december 2012 och 11 februari 2013. Uppdraget skulle sedan slutredovisas i budgetunderlaget för 2014.

Andemeningen är (min bedömning) att Försvarsmakten ska redovisa åtgärder för att säkerställa verksamheten utan att regeringen ska behöva skjuta till ökade anslag(!)

Jag skrev i samband med detta ett blogginlägg, där jag redan då gjorde bedömningen att försvarsberedningens arbete riskerade att bli ett spel för gallerierna eftersom man i stort sett var anvisad att rationalisera verksamheten innan beredningen fått säga sitt.


ÖB och "enveckasförsvaret"


Min högst personliga bedömning är att det nog inte var meningen att det som ÖB sa till Mikael Holmström i regeringsplanet om att "Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand." senare skulle utgöra sprängstoff i SvD. Men Holmström är journalist...

Oavsett om det var oavsiktligt, eller om det kanske var högst avsiktligt att berätta detta för Holmström så tror jag ändå inte någon hade räknat med att hans intervju skulle få ett sådant oerhört medialt genomslag som den fick när artikeln "Försvar med tidsgräns" gick i tryck på nyårsafton 2012. Nu är det förvisso så att samma uppgifter går att härleda till många andra öppna dokument och uttalanden, men nu var det ÖB själv som sa det direkt till en journalist. Helt rätt om jag får säga min mening. Detta har bidragit till att försvarsdebatten blivit betydligt mer sanningsenlig och rak!

Jag tar inte upp mer om denna händelse här och nu, för efterspelet kan ni läsare i detalj vid det här laget. Men värt att notera är att försvarsministerns respons var ytterst märklig. Efter några dagars tystnad gjorde försvarsminister Karin Enström ett uttalande i två delar. Först: ”Hela landet ska försvaras.” För att direkt därefter säga att hon ställer sig bakom ÖB:s bedömning och att detta är en ”rimlig” nivå på försvaret(!)

Kort därefter under Folk & Försvar i Sälen åkte ÖB hem akut sjuk vilket visade sig bero på utbrändhet. Som lök på laxen blev ÖB även polisanmäld för sitt uttalande det kanske mest märkliga av allt i denna soppa. Det blev därmed en tids sjukskrivning för utmattning och han var inte tillbaka förrän den 20 mars.

Under sin sjukskrivningstid erhöll ÖB ett omfattande moraliskt stöd från personalen i Försvarsmakten för att han så rakryggat under en längre tid sagt sin åsikt om sakernas tillstånd i myndigheten.


Försvarsmaktens svar på RB7


När ÖB var sjukskriven så skulle svaret på RB7 lämnas in, närmare bestämt den 28 februari 2013 i samband med redovisningen av budgetunderlaget för 2014. Detta fick Jan Salestrand ta hand om i Sverker Göransons frånvaro. Inför redovisningen hade det läckt ut uppgifter om att Försvarsmakten skulle komma att redovisa att det fanns en obalans mellan uppgift och anslag som låg på närmare 4 miljarder. När underlaget slutligen redovisades var det värre än så. Försvarsmaktens bedömda framtida underskott var hela 4,45 miljarder kronor årligen varav 3,15 miljarder härleds till det så kallade ofinansierade materielberget. Man hade även underskatta kostnaderna för övergång till GSS kraftfullt.

I slutsatserna kopplat till redovisningen skriver Försvarsmakten följande (valda delar och min fetstil):
  • Det sammanlagda merbehovet på de anslag myndigheten disponerar bedöms i tioårsperioden 2014 till 2023 omfatta ca 4 450 mnkr årligen. Detta utgör ca 10 procent av det totala anslaget. 
  • Prolongerade anslagsramar innebär att förmågan att genomföra en gemensam operation för att möta ett begränsat väpnat angrepp får avgörande begränsningar. 
  • Försvarsmakten ser det som nödvändigt att antingen erhålla permanenta resurstillskott eller förändrade uppgifter (till exempel operativ förmåga, beredskap och ambitionsnivå inom insatsverksamhet), alternativt en kombination av dessa åtgärder. Försvarsmakten bedömer att en möjlig kortsiktig lösning är en tillfällig anslagsförstärkning riktad mot införandet av för reformen kritiska verksamheter och system. Ett annat alternativt kan, jämfört med budgetunderlaget för 2014, vara en utökad överföring från anslaget 1:2 Fredsfrämjande förbandsinsatser.
Jag skrev givetvis ett eget blogginlägg om det som redovisades där och då.


Försvarsministerns omedelbara respons på Försvarsmaktens svar


Försvarsminister Enström var nog riktigt arg när hon gick ner till entrén på Jakobsgatan för att möta media samma dag som hon fått underlaget. Jag har inte sedan dess sett eller hört henne använda det tonläget som hon gjorde den dagen i februari 2013. Anledningen: Försvarsmakten hade lämnat fel svar(!)

I ett pressmeddelande skrev försvarsminister Enström så här:
  • Försvarsmakten har under flera år påtalat att de ser problem med myndighetens långsiktiga ekonomi. Försvarsmakten har dock inte kunnat underbygga sin uppfattning på det sätt som krävs för att regeringen ska kunna förhålla sig till den. Idag har Försvarsmakten därför, på min begäran, redovisat en komplettering av sin syn på den långsiktiga ekonomin. 
  • Försvarsmakten gör i flera avseenden andra beräkningar idag än i sitt underlag från april 2012. De rationaliseringar om cirka 400 mnkr som Försvarsmakten identifierat synes vara noggrant beräknade. När det gäller det redovisade merbehovet på nästan 4,5 mdkr pekar myndigheten på stora osäkerheter. Trots detta finns det medräknat. Som jag ser det är det två helt olika metoder man använder sig av, och det tycker jag är inkonsekvent. 
  • Vi kommer nu att analysera underlaget, del för del, men jag kan redan nu konstatera att det behövs förbättrad styrning av Försvarsmakten, t.ex. v.g. materielplaneringen. Detta för att säkerställa ett utfall i enlighet med regeringens och riksdagens beslut.

Se även intervjun med försvarsministern i nedanstående klipp. 


SvD skrev samma dag om den öppna striden mellan Försvarsmakten och försvarsministern. Men mer skulle komma. Stridsyxan var nu inte bara uppgrävd, den skulle komma att användas också. Det var försvarsminister Enström som skulle komma med nästa hugg.


Regeringsbeslut 5 (RB5) - 2013


Nu börjar vi närma oss kärnan i det hela. Försvarsmakten hade som beskrivit här ovan gett FEL svar, och nu skulle styrningen från försvarsdepartementet öka enligt löfte. Hur kunde Försvarsmakten vara så dumma att de trodde att de skulle få ett utökat anslag? Sveriges försvar har alltid kostat ca 40 miljarder, vad trodde man egentligen?

I mars 2013 fick Försvarsmakten därför ett nytt uppföljande regeringsbeslut att utreda på halsen.
ÖB fick då ett mer eller mindre omöjligt uppdrag som handlar om att uppnå regeringens målsättning som i korthet innebär att myndigheten ska reducera kostnader för verksamheten samtidigt som det ställs krav på att ställa om hela Försvarsmakten till den beställda insatsorganisationen IO14. Inom ramen för RB5 beordrade regeringen Försvarsmakten att skära ner 500 miljoner årligen på personalkostnader i ett läge där personalsituationen redan är mycket ansträngd.

Officersförbundet har hela tiden varit föredömligt tydliga när det kommer till bedömda konsekvenser av regeringsbeslut 5. I maj 2013 riktade förbundet ett skarp budskap till politikerna genom artikeln "RB5 - Ett omöjligt uppdrag" där man konstaterade följande.
Det är ett orimligt uppdrag med orimliga tidsförhållanden. Officersförbundets uppfattning är att det inte går att göra något bra av detta. Redan nuvarande organisation, FM Org 13, har färre befattningar än vad som förbundet anser behöver finnas.
När beslutet kom så skrev jag två inlägg. Det ena med titeln "Ridå" och det andra med titeln "En uppgiven försvarsmakt" dessa båda inlägg beskriver stämningen i Försvarsmakten där och då och de funderingar som de anställda hade runt fikaborden. När försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren bara tre dagar efter att detta katastrofbesked delgivits Försvarsmakten skrev följande numera legendariska rader på twitter: "Försvarsreform som stärker försvarsförmågan. Enligt ÖB bättre nu än på 10-20 år. Analys pågår för nästa steg" så konstaterade jag att vi nu befinner oss mitt i systemkollapsen. Uppgivenheten var stor. 



Försvarsmaktens svar på RB5


Därefter hade vi en ny sommar och ett nytt Almedalen, men nu med ett helt annat tonläge i debatten än tidigare. Mer om detta i ett kommande inlägg. Senrare efter semestern 2013 så kom då svaret från Försvarsmakten den 27 augusti 2013. 

Regeringsbeslut 5 skulle som väntat komma att bli ett nytt gigantiskt dråpslag mot Sveriges försvarsförmåga. Konsekvensen av sparkravet skulle tvinga Försvarsmakten till ytterligare åderlåtning där personalkostnaderna ska minskas med 500 miljoner kronor årligen vilket innebär att nästan 15% av alla officerare och civilanställda måste bort! Utöver detta ska upp till 700 heltidsanställda soldater också bort.

Enligt Försvarsaktens första analys så innebar detta att:
  • Officerare och specialistofficerare reduceras med 1 000-1 200 befattningar. 
  • Civilanställda reduceras med 550-750 befattningar. 
  • GSS (Gruppbefäl, Soldater och Sjömän) reduceras med 500-700 befattningar.
Totalt ska alltså 2050-2650 tjänster strykas bort ur organisationen utan att Försvarsmaktens uppgifter reduceras med motsvarande mängd. Ett uppdrag som ska vara slutfört 2019 och som får betraktas som omöjligt att genomföra i praktiken!

Så här skrev jag då i ett blogginlägg.


Tiden gick...


Sen rullade tiden på och eftersom det var ett regeringsbeslut det hela handlade om, och inget hördes från försvarsdepartementet så var det beslutet som gällde. Minns nu också att vi i april, tidigare under året hade händelser som ryska påsken osv i färskt minne. Ryssland övade flyganfall mot Sverige, men regeringen tog inte tillbaka sitt beslut om att skära ned på Försvarsmaktens personal.

Därefter inträffade Ukraina där Ryssland annekterade Krim, men regeringen tog inte tillbaka sitt beslut.

NATO sände väpnade styrkor till Östersjöområdet, ökade sin närvaro och incidentberedskap i Baltikum avsevärt då de baltiska staterna nu var mycket oroliga över utvecklingen och Rysslands agerande, men regeringen tog inte tillbaka sitt beslut. Det skulle sparas 500 miljoner på personalkostnaderna.

Det sista hoppet sattes till försvarsberedningen. Skulle man där föreslå att RB5 skulle hävas? Nej, inget om detta i rapporten kunde utläsas, därmed låg beslutet fortfarande fast. Försvarsministern hade fortfarande inte heller sagt ett ord om att beslutet skulle hävas.

På försvarskonferensen i Skövde tidigare under året sa förvisso ministern i förbifarten till allas förvåning att RB5 var ett underlag för diskussion(?) men därefter hördes inget mer...

Först samma dag som Försvarsmakten skulle redovisa sitt slutliga förslag så kom den första officiella responsen från försvarsministern - via media(!)
– Kommer det nu in eventuella förslag som riskerar att gå stick i stäv med vår ambition att förstärka försvarets förmåga så avser vi inte att gå vidare med dem, säger Karin Enström till Ekot i Sveriges Radio.
Huruvida detta var kommunicerat till Försvarsmakten i särskild ordning via ordinarie kanaler som sig bör är högst oklart.


Försvarsmaktens förslag till FM Org 18 som en konsekvens av RB5


För ungefär en månad sedan den 28 mars så redovisade Försvarsmakten så sitt förslag på hur man kan skära ned på personal enligt erhållna direktiv.

I Försvarsmaktens sammanfattning framgår följande.
De negativa konsekvenserna är i redovisningen så omfattande att Försvarsmakten menar att dessa i praktiken motverkar den påbörjade försvarsreformen. Mot denna bakgrund föreslår Försvarsmakten att lönekostnadsreduktionen begränsas. Försvarsmaktens förslag begränsar reduktionen till att omfatta cirka 225 miljoner kronor 2019. Detta förslag benämns FM Org 18.
Konsekvenserna kommer som väntat att bli omfattande! Det man kan fundera över är myndighetens sätt att lösa uppgiften. man är ålagda att reducera med 500 miljoner kronor, men redovisar i detalj endast hur man kan spara 225 miljoner kronor och detta förslag är alltså föreslagen organisation under benämningen FM Org 18.

Jag avser skriva mer om detta framöver, men vi kan alltså konstatera att det blir stora konsekvenser om detta genomförs om ens bara med knappt den halva anvisade reduceringen. Konsekvenserna är så omfattande att Försvarsmakten avråder regeringen starkt från att fullfölja beslutet. Även om den mindre reduceringen på 225 miljoner genomförs så får det enligt myndigheten mycket kännbara operativa konsekvenser. Officersförbundet var som vanligt klarsynta i frågan!

Detta har förslag har alltså försvarsministern att ta ställning till nu.


Regeringens planeringsanvisningar inför försvarsbeslutet 2015


Då är vi framme i nära nutid. Den 19 juni för bara någon dryg vecka sedan så beslutade regeringen om de nya planeringsanvisningar där svaret från Försvarsmakten ska utgöra grunden för ett nytt försvarsbeslut. Underlaget skall överlämnas till regeringen den 28 november (efter riksdagsvalet).

Den stora nyheten i anvisningen är kraftfullt ökade beredskapskrav på Försvarsmakten - 7 dagar(!)

När det kommer till kärnan som rör personalnedskärningarna enligt RB5 så ligger dessa uppenbart fast då inget sägs i underlaget, åtminstone inte i klartext. Ökade krav på Försvarsmakten - men med samma ekonomiska ramar utrycks så här.

Försvarsmakten ska redovisa förslag, inom myndighetens ansvarsområde, om en fortsatt utveckling och effektivisering av verksamhet och infrastruktur. Bedömda möjligheter till rationaliseringar inom ramen för myndighetens ansvarsområde får ligga till grund för underlaget.

Man ska med andra ord fortsätta att "effektivisera". Besparingen om 500 mkr på personalkostnader (RB5) ligger då därmed fast och bakas in i det svar som Försvarsmakten nu ska redovisa ännu en gång - eftersom inget annat sägs...

Annicka Nordgren Christensen har för övrigt skrivit ett läsvärt inlägg om planeringsanvisningarna!


Inför Almedalen 2014


Här står vi alltså nu och frågetecknen är fortfarande fler än utropstecknen. Karin Enström ger väldigt få entydiga svar i ärendet.

Men det finns ett seminarium i Almedalen den 2 juli kl 13.00 som modereras av Lena Bartholdsson. Jag hoppas verkligen att Lena där på plats ställer Karin Enström mot väggen och kräver svar åt oss i denna fråga, för det är nämligen personalfrågor som så passande ska diskuteras.

Frågan som bör ställas är huruvida RB5 ligger fast eller inte? Gäller reduceringen på 500 miljoner kronor fortfarande, den reducering som Försvarsmakten inte har redovisat i detalj? Eller gäller den av Försvarsmakten egenhändigt föreslagna reduceringen på 225 miljoner?

Eller är det så att Försvarsministerns ord från den 28 maj gäller?
Kommer det nu in eventuella förslag som riskerar att gå stick i stäv med vår ambition att förstärka försvarets förmåga så avser vi inte att gå vidare med dem.

Man kan åtminstone konstatera att det finns en hel del frågetecken runt detta som måste redas ut och förklaras för anställda och för allmänheten. Man kan även konstatera att Rysslands agerande i Ukraina och i vårt omedelbara närområde inte verkar ha haft någon större inverkan på sakernas tillstånd när man läser planeringsanvisningarna.

Det hela är ytterst beklagligt!


Tidigare inlägg:
Del 1 - Säkerhetspolitisk härdsmälta

Värdlandsstöd

Regeringen fattade idag beslut om att Försvarsmakten ska inleda förhandlingar med NATO om svenskt värdlandsstöd (Host Nation Support) till NATO. Avtalet ska gälla i alla konfliktskalor från fredstida övningar till kris och krig. Tidigare under våren tecknade Finland ett liknande avtal med NATO, vilket torde ha inneburit att den svenska beredningen av ärendet kom att prioriteras högre. Sannolikt har anspänningen i Östersjöområdet till följd av Ukrainakrisen också bidragit.

Jag har i ett antal tidigare inlägg efterlyst ökad svensk planering för mottagande av stöd då svenskt försvar idag är fullständigt beroende av utländskt för att framgångsrikt kunna försvara landet. Detta har dock låtit vänta på sig och dagens beslut är till sist ett steg i rätt riktning. Härnäst följer att likt grannlandet Norge öva mottagande av stöd. Såsom tidigare påpekat är ett effektivt mottagande av stöd betydligt mer krävande än det är för Sverige att lämna militärt stöd till andra länder.

De främsta problemen avseende mottagande av stöd är lagrum, logistik och inte minst ledning. Lagrummet hanteras till del av det beslut som idag fattades där den rättsliga statusen för NATO:s militära högkvarter med personal regleras vid verksamhet i Sverige. Likväl återstår frågan vilken insatsrätt eller delar av insatsrätten Sverige är berett att släppa till t.ex. NATO. Vilka befogenheter ska NATO ha att anfalla mål på (tidigare) svenskt territorium i en krigssituation där man stöder Sverige med förband på svenskt territorium? Det finns många frågor av den här typen som måste regleras och som det är mycket svårt att hinna reglera om situationen skulle uppstå.

Logistik är den mest kända delen av Host Nation Support. Vilka förnödenheter ska Sverige ställa upp för tilltransporterade NATO-förband och hur ska transporter ske? Vilka tilltransportshamnar och flygplatser ska användas? I vilken mån behöver man förhandslagra drivmedel och övriga förnödenheter i Sverige för att stödet ska fungera snabbt och effektivt? Hur och av vem ska dessa logistiknoder skyddas?

Ledning är sannolikt det mest komplicerade området. Ur politisk synvinkel är det svårt att se att det skulle vara acceptabelt att NATO övertar ledningen av försvaret av Sverige. Samtidigt är inte det svenska högkvarteret alls dimensionerat för att även leda tilltransporterade NATO-förband. Det är därtill i så fall ett scenario som måste övas, övas och åter övas för att kunna fungera – precis så som görs i våra grannländer i Baltikum, Norge och Polen som är tänkta mottagare av stöd i NATO. Då Sverige heller inte är medlem i NATO saknar Försvarsmakten alla de sambandssystem som krävs för säker och skyddad ledning av förband. Det är teknik och krypton som icke-medlemmar ej får tillgång till.

Om man inte reglerar hur ledningen ska ske, dimensionerar efter detta samt övar, finns bara en enda lösning och det är geografisk separation av förband och ansvarsområden, t.ex. att svenska förband finns och agerar norr om linjen HALMSTAD–NORRKÖPING och leds av svenskt högkvarter medan NATO övertar ansvaret för området söder om denna linje. Detta skulle i praktiken innebära att den del av landet som ska försvaras av NATO också är helt i händerna på NATO. En lösning som jag inte tror skulle vara politiskt acceptabel, men som är den enda gångbara om inte ledningsfrågan reds ut och övas långt i förväg.

Tiden går och det finns mycket att reglera och utreda i frågorna om värdlandsstöd – inte minst på politisk nivå.

I väntan på Almedalsveckan


Reflektion

Fjolårets Almedalsvecka gav inga större sensationer, förutom att den svenska säkerhets- och försvarspolitiken inte kritiserades så hårt, den största sensationen var nog RUSI:s rapport om en svensk Försvarsmakt i fritt fall och att det skulle kunna orsaka ett säkerhetsvakuum, vilket tyvärr ej kom upp på agendan.

Vad har skett sedan dess då? De två medialt största säkerhetspolitiska händelserna är självklart annekteringen av Krimhalvön samt dess fortsättning i form av våldsamma oroligheter i Östra Ukraina som med allt större tydlighet visar sig vara understödda av Ryssland. Detta har troligtvis inte frångått någon som följer även nyheter minimalt. Vilket resulterat i en säkerhetspolitisk härdsmälta mellan EU och NATO länderna på ena sidan och på andra sidan Ryssland. Mitt emellan en militärallians och ett upprustande Ryssland som ser Sovjetunionens sönderfall som 1900-talets största geopolitiska katastrof, står det militärt alliansfria Sverige, likt under det kalla kriget då vi var inklämda mellan två militärallianser på ena sidan NATO och på andra sidan Warszawapakten.

Har då Sveriges position och utsatthet lyfts på något sätt i den svenska Försvars- och säkerhetspolitiska debatten? Ja bland debattörerna debatteras det friskt, men där frälser man redan frälsta, min uppfattning är att "svensken på gatan" varken har fått informationen eller insikten i hur allvarlig den säkerhetspolitiska situationen är i dagsläget. Likväl kan man om man vill vara lite cynisk få uppfattningen att det är ett medvetet val att inte lyfta denna fråga, varken politiskt eller medialt. Man hoppas helt enkelt att stormen skall ebba ut och att det inte händer något mer. Tyvärr så tror jag att det här bara är början till en långsiktig avkylning mellan Ryssland och Europa.

Vad grundar jag då det på, tydligast blir det i Rysslands teknik genom att "härska genom att söndra" dvs man försöker utnyttja och vidga splittringar inom de två tongivande allianserna i Europa dels EU dels NATO. Man gör enbart sådana åtgärder för att själv stärka sin position, nu har Europa i allt högre grad ökat sin medvetenhet kring detta, men fortfarande så verkar en hög grad av naivitet finnas kvar och övertro på att den eviga freden kom 1992. Ryssland å andra sidan har ur mitt synsätt ett tydligt mål att stärka sin position och är till skillnad mot vad vissa verkar tro, är man helt öppna med det, man behöver bara läsa President Vladimir Putins uttalanden de senaste åren så blir det tydligt. Så i mångt och mycket kan jag tycka att Europa har sig själv att skylla till den säkerhetspolitiska situationen vi befinner oss i.

Vad menar jag då med att vi har oss själva att skylla? Tecknen kring ett mer aggressivt uppträdande Ryssland började komma redan 2004-2006 och kulminerade i dess första fas med Georgienkriget 2008. Därefter har resan nedåt i den säkerhetspolitiska spiralen ökat i en allt stadigare takt för att i dess andra fas kulminera i det vi står i nu. I Europa så har vi under hela denna tid valt att kontinuerligt nedrusta och sänka vår gard allt eftersom, trots att Georgienkriget borde varit en tydlig fingervisning kring vart vi var på väg och definitivt dess efterföljande händelser. Således har vi bara oss själva att skyla att vi nu står med en tydligt låg gard. Vilket är direkt farligt för alla inblandade parter i detta säkerhetspolitiska debacle.

Å ena sidan har man således ett svagt Europa som försöker visa sig stark trots att man inte kan backa upp det. Å andra sidan har man ett real- och geopolitiskt tänkande Ryssland som kan i mångt och mycket backa upp det man vill göra och det man säger. Vilket gör att man från Europeiskt håll främst kommer med tomma hot, som låter bra medialt men som genomskådas av Ryssland omedelbart och gör att Europa ter sig än svagare ur deras horisont. Vilket gör att situationen blir farlig för alla inblandade parter, för eller senare är någon inträngd i ett hörn varvid en konsekvens kommer uppstå, oftast är randstaterna som blir utsatta för konsekvensen.

En intressant skrivning i Försvarsberednings rapport från iår är att man inte längre utesluter att krig kan uppstå i vårt närområde, vad man dock med en envishet som övergår mitt förstånd vidhåller är att man tror att det ej skulle vara möjligt med ett isolerat angrepp mot Sverige. Utan övriga stater kommer omfattas av konflikten. Ja omfattas av konflikten lär de göra, men tvivelaktigt att de blir indragna. För att t ex omintetgöra NATO möjligheter att kunna iståndsätta t ex Operation GUARDIAN EAGLE (NATO försvar av de Baltiska staterna samt Polen i händelse av väpnat angrepp eller försvårad säkerhetspolitisk situation) så är just det som krävs enbart ett isolerat och begränsat angrepp av Sverige mht styrkepositioneringen man då kan genomföra. Varvid det ur min horisont blir det troligaste hot scenariot just ett isolerat angrepp mot Sverige, det hot scenario som var minst troligt under det Kalla Kriget, så mycket har vindarna vänt, vilket många inte har varken förstått eller uppfattat. Dock är krigsrisken liten, det håller jag helt och hållet med om i Försvarsberednings rapport.

Men vad har vi då i Sverige vidtagit för åtgärder utifrån den fundamentalt förändrade säkerhetsbilden? Inga som helst skulle jag vilja påstå, vi står fortfarande och munhugger om vilket förslag som är bäst och vem som tar mest ansvar. Just nu tar ingen ett ansvar för försvars- och säkerhetspolitiken i Sverige. Vilket riskerar att göra situationen än mer instabil dels för oss själva dels för vårt närområde. Helt klart kommer säkerhet genom samarbete dvs att alla tar ett kollektivt ansvar för säkerheten, därmed inte sagt att en militärallians är det bästa alternativet. Men man tar inte ansvar för säkerheten när man missköter försvars- och säkerhetspolitiken som man gör just nu, vilket i förlängningen innebär att man även sätter sina grannländer i fara.

Vän av ordningen ställer ju sig då frågan är det verkligen så hemskt i vårt närområde? Ja det är det, om vi börjar i dess ytterkanter dvs Ukraina så är ju bilden rätt klar för alla vad som händer. Tar vi oss nu närmre så har t ex Finland under BALTOPS haft den mest intensiva veckan för dess incidentberedskap under en 10 års period! Vilket även Finska Försvarsmakten var öppna med att säga, för några dagar sedan. Ser man till BALTOPS som berörts bl a av Skipper så har det varit provokativa överflygningar av attackflyg mot deltagande länders örlogsfartyg (låg höjd i hög hastighet i 90ºvinklar mot fartygen), Ryska örlogsfartyg har gått in i NATO fartygsformeringar vilket har varit tvungen att vidta undanmanövrar som några exempel. Likväl gick säkerhetspolisen ut öppet med att Ryssland genomför krigsförberedelser mot Sverige. Således säkerhetsbilden är allt annan än ljus.

Förhoppningsvis kommer denna Almedalsvecka resultera i att den säkerhets- och försvarspolitiska debatten nu förs upp på agendan och att även den breda allmänheten dvs Sveriges befolkningen för klart för sig hur fundamentalt förändrad dess säkerhet blivit, för det är trots allt de som vi ytterst inom Försvarsmakten är satta att skydda och politikerna att ta hand om! 

Have a good one! // Jägarchefen


Gästinlägg: Även feminister behöver ett försvar

Försvarsminister Karin Enström gick i måndags i Aftonbladet till angrepp mot Feministiskt Initiativs försvars- och säkerhetspolitik. Idag hade Nyheter24 en replik från FI:s riksdagskandidat Katerin Mendez. Nedanstående är ett gästinlägg från moderate riksdagskandidaten Ingebrikt Sjövik om FI:s försvarspolitik.

Wiseman


Även feminister behöver ett försvar

Feminism, solidaritet och jämställdhet är viktiga frågor för FI. Världens mest jämställda land, Sverige, borde bli än mer jämställt, kosta vad det kosta vill. Hur det ska gå till är dock inte lika enkelt. Frånvaron av sunt förnuft och väl avvägda beslut lyser dock med sin frånvaro. Nyligen uttalade sig en av FI:s riksdagskandidater om att militärbudgeten dramatiskt borde minska till förmån för våldsförebyggande arbete.

Efter att ha tagit del av Linnea Brunos uttalande om detta så antar jag att hon med militärbudget avser Sveriges försvarsbudget. Jag ställer mig frågande kring detta utspel och får inte matematiken att gå ihop. Framförallt kan jag inte se samspelet mellan dramatiska nedskärningar i försvarsbudgeten men ändå kämpa för solidaritet och jämställdhet i vår omvärld.

Främst ska försvaret ta hem sina fredsbevarande utlandsinsatser och därefter borde vårt nationella försvar minimeras, om inte läggas ned helt. I sak betyder detta att FI inte uppskattar det arbete som Försvarsmaktens personal genomför. Utlandsinsatserna påverkar inte freden i rätt riktning och det arbete som svenska kvinnor och män gör i exempelvis Afghanistan påverkar inte kvinnor och barn positivt.

Efter att ha tjänstgjort i Afghanistan som officer måste jag här vara väldigt tydlig. Det arbete som svenska försvaret gör och har gjort i Afghanistan, har lett till mer jämställhet, feminism och solidaritet än vad FI:s samtliga medlemmar någonsin lyckats uträtta tillsammans. Att eventuellt blivande riksdagsledamöter som Linnea Bruno (FI) överhuvudtaget har mage att uttala sitt förakt för det yttersta arbete som våra svenska soldater och sjömän gör runt om i världen är inte bara skamligt, det är oförskämt och nedlåtande.

Solidaritet verkar vara något som bara kan diskuteras av arga och missnöjda enfrågepolitiker på vänsterkanten. Vanligtvis sker detta dessutom på finare adresser innanför Stockholms tullar. När det väl kommer till att stå upp för något man verkligen tror på och faktiskt sätta sitt liv i fara för någon annan så är det helt plötsligt inte lika enkelt. Ska jobbet dessutom utföras av någon i uniform så är det dessutom helt befängt. Militärer är ju något onaturligt som oftast kommer i kvinnohatande manskroppar och vars enda mål är att få döda.

Att svenska militärer har bidragit till att afghanska kvinnor numera får studera och jobba och dessutom fri tillgång till sjukvård pratas det sällan om inom FI. Utan insatserna av svenska soldater runt omkring i världen hade kvinnor haft en betydligt sämre situation än vad de har idag. Men det är ju klart att det som sker ”långbortistan” är något som inte kan diskuteras lika flitigt på de fina adresserna i Stockholm. Det är svårt att ta i andras problem och solidaritet har en tendens att enbart sträcka sig till Sveriges territorialgräns.

Lustigt nog så vill man också använda försvarsbudgeten till våldsförebyggande verksamhet. Jag ställer mig lätt frågande till uttalandet. Innebär det att försvarsbudgeten inte leder till något våldsförebyggande? Skulle Försvarsmaktens uppgifter leda till det motsatta eller
genomför man bara inte sina uppgifter rätt? Det är svårtolkat och ogenomtänkt att vältra sig med uttryck som låter fint men som inte har någon verklighetsförankring.

Med tanke på att vi i Sverige är ledande inom jämställdhet och feminism så måste det ändå innebära att vi har något att vara stolta över. Det kanske är värt att sprida denna kunskap och kultur vidare till andra länder, det kanske till och med är så att våra sunda ideal och värderingar är värda att försvara? Med tanke på att vi ligger så långt fram i detta område kanske vi borde vara beredda på att stå upp för vår sak och skydda våra medborgares demokratiska rättigheter och rätt till sina åsikter.

Eftersom FI också vill att vi ska lämna EU och sluta samarbeta med Nato så kan jag inte se någon annan lösning än att vi, tvärtemot FI:s frispråkiga riksdagskandidater, måste höja försvarsanslagen och försvara våra värderingar. Att sluta samarbeta med vänligt sinnade demokratier och göra oss mer sårbara för icke demokratiska stormakter som motarbetar feminism och förbjuder homosexualitet, känns inte som rätt väg att gå. Ska vi dessutom göra det med byxorna nere och utan någon som helst beredskap att försvara oss själva, känns det helt plötsligt overkligt att någon överhuvudtaget kunnat lägga sin röst på FI.

Sverige behöver ett starkt försvar. Försvarsbudgeten borde dramatiskt höjas för att Sverige ska kunna stå upp för sin sak och hävda våra medborgares demokratiska rättigheter. Våra utlandsinsatser har hjälpt miljoner av människor i nöd. Detta är en viktig fråga, låt inte populister spela bort vår säkerhet och vår möjlighet att hjälpa andra. Feminism, jämställdhet och solidaritet kommer inte gratis.

Ingebrikt Sjövik
Riksdagskandidat
Moderaterna i Stockholms stad

Inför Almedalen – 2 – Politisk pajkastning




I dag fortsätter serien av inlägg inför årets Almedalenvecka (blev tidigare i dag korrigerad av Staffan Dopping när jag i det första inlägget benämnde tillställningen för politikerveckan). Gårdagens inlägg berörde det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde. Dagens inlägg ska i stället avhandla försvarspolitiken och den omfattande pajkastning som här pågår då många partier, inklusive det största regeringspartiet Moderaterna, har gjort att det som borde präglas av breda uppgörelser istället har blivit ren partipolitik och oftast slutar med pajkastning.


Sverige måste vara relativt unikt när det kommer till hanteringen av rikets säkerhet.  Jag har svårt att tro att politikerna - oavsett parti - i nationer som USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland skulle tillåta att respektive lands försvar näst intill utraderades på det sätt som våra politiker oavsett partitillhörighet har tillåtit ske i Sverige. Jag tror heller inte att man hade tillåtit detta ske i något av de övriga nordiska länderna. Men i Sverige är det alldeles uppenbart fullt möjligt. Försvarsbeslutet 2000 blev det verkliga startskottet på försvarets långa störtlopp ned för en brant utförsbacke. Socialdemokraterna avvecklade förband och därefter har Moderaterna lett en reform som i sin helhet kan ifrågasättas om den var genomtänkt eller genomförbar. Framför allt var den inte finansierad vilket bidragit till att förfallet fortsatt. Jag sticker ut hakan och påstår att aldrig tidigare har vårt försvar varit så litet i numerär som nu, och aldrig har det funnits så lite pengar till övningsverksamhet sett till hela Försvarsmakten.

Det har gått så långt i den försvarspolitiska debatten partierna sinsemellan, att det nu inte längre handlar om vem som har den bästa försvarspolitiken. Istället handlar debatten ofta om vilket parti som har den minst dåliga. Det säger en hel del om nivån på det hela. #lågnivå var ordet.

Försvarsberedningen som är en parlamentarisk sammansättning med uppgift att lägga grunden för ett nytt försvarsbeslut har också haft några hinkar med grus i maskineriet. Att Karin Enström tillsatte Cecilia Widegren som ordförande i denna beredning har med facit i hand och enligt insatta källor inte bidragit till att beredningens arbete flutit på enkelt. Så sent som under redovisningen av rapporten i mitten av maj så gick Widegren till frontalangrepp mot Socialdemokraterna och hävdade att det var olyckligt att S inte orkade hela vägen.

Men innan dess, under slutet av försvarsberedningens resa mot målet så hände något i världen. Putin tog en del av Ukraina och hävdade att Krim nu var en del av Ryssland. Plötsligt blev försvarsdebatten seriös och saklig. Alla var överens om att försvaret måste stärkas. Till och med Moderaterna som hela tiden hävdat att man minsann genomfört "stora satsningar" på försvaret började helt plötsligt lova både det ena och det andra och sa att nu skulle det satsas - på riktigt.

Många var det som blev positivt överraskade i tron och förhoppningen om att försvarspolitikerna nu skulle ta sig i kragen och och bli konstruktiva, och att det missbrukade ordet "breda uppgörelser" skulle bli verklighet. Försvarsberedningen fick dessutom förlängd tid med anledningen av händelserna i Ukraina. Men seriositeten blev kort och de som hade hoppats på att det nu var slutflummat i försvarspolitiken bedrog sig. Bara några veckor senare sköt Alliansen hela försvarsberednngen i sank genom att några dagar innan rapporten skulle redovisas gå ut och i detalj tala om hur försvarsbudgeten skulle se ut. Konsekvensen av detta innebar att det mer eller mindre omöjliggjorde en "bred uppgörelse" över blockgränserna.

Problemet med Alliansens finansieringlöfte, som man ogärna ville tala om, vara att den att den låg flera mandatperioder bort innan den skulle ge någon reell effekt. Mer om detta i ett senare inlägg.

I försvarsdebatten kopplat till de marina frågorna så har i stort sett inga riksdagspolitiker (i den öppna debatten) engagerat sig för det faktum att samtliga Marina nybyggnadsprojekt vad avser ytstridsfartyg är helt strukna ur materielplanen. Inte heller fattas det några beslut om livstidsförlängning av befintliga fartyg trots att det finns medel avsatta. Marinen kommer på grund av detta att drabbas av sotdöden inom 10 år om denna kräftgång tillåts fortsätta.
Man skulle kunna tro att hela det seriösa försvarspolitiska etablissemanget skulle gå taket när sådana uppgifter kryper fram - men icke. Endast Peter Jeppsson (s) har drivit en hård linje mot regeringen för att föra upp denna fråga på dagordningen. Responsen har dock uteblivit.

I stället blir tonläget från många riksdagspolitiker mycket högt då Marinens musikkår hotas med nedläggning, så även politiker tillhörande Moderaterna. Då måste man ställa sig frågan varför ett sådant förslag har lagts fram av Försvarsmakten? Grunden till detta kommer från regeringen anvisning (RB5) som anvisar Försvarsmakten att minska personalkostnader med 500 miljoner kronor årligen. Omsatt i personal blir det 15% av Försvarsmaktens totala numerär. Då är det inte konstigt att man väljer att stryka en musikkår istället för motsvarande mängd personal som en fartygsbesättning utgör. 

Men att Försvarsmakten ska skära bort flera tusen befattningar bekymrar alltså våra politiker mindre än att Marinens musikkår hotas av nedläggning. Moderatpolitiker som öppet kritiserar detta borde således i stället gå hem till försvarsminister Enström och ifrågasätta stolligheterna med RB5 som utgör orsaken till det hela. (Jag bör i sammanhanget tillägga att jag också vill ha kvar Marinens musikkår som är en fantastisk tillgång. Men om prioriteringar nu måste ske väljer jag en bibehållen fartygsbesättning framför musikkåren).

Försvarspolitiken fortsatte - trots Rysslands annektering av Krim - i samma fotspår som tidigare som om inget hade hänt. Skyttegravskriget mellan Socialdemokraterna och Moderaterna fortsätter på tidigare inslagen väg. Peter Hultqvist kritiserar Karin Enströms nymoderata underfinansierade försvarspolitik, och Karin Enström i sin tur raljerar över hur Socialdemokraterna ska kunna bilda regering med V och MP som vill skära i försvarsanslaget. tramset har nu gått så långt att försvarsministerns till och med indirekta frågor om hur S ska komma överens med tokskallarna i F! som helt vill avveckla försvaret.

Det är med andra ord intet nytt under solen i den svenska försvarsdebatten. 


Frågor runt försvarspolitiken som bör diskuteras i Almedalen blir således:
  • Varför har försvarspolitiken som skall utgöra grunden för rikets säkerhet i stället övergått till att präglas av pajkastning och partipolitik i syfte att locka väljare? Är inte politikområdet för viktigt för sådant trams?
  • Är försvarsberedningens roll nu utspelad när partierna (Alliansen) uppenbart inte bryr sig om utfallet eller breda uppgörelser utan beslutar om finansiering på egen hand?
  • Hur kommer det sig att en musikkår får mer politisk och medial uppmärksamhet än att hela försvaret håller på att haverera p.g.a. politiska beslut?
  • Hur kommer det sig att Rysslands agerande gentemot Ukraina "glömdes bort" bara efter några veckor och att den försvarspolitiska pajkastningen nu fortsätter som tidigare?

Tidigare inlägg:
Del 1 - Säkerhetspolitisk härdsmälta

Försvarsmakten delar inte SOM-institutets uppfattning om rekrytering

Under tisdagen skickade SOM-institutet ut ett pressmeddelande med några av resultaten från deras senaste mätning. Bland annat har institutet ställt frågor kring svenska folkets inställning till värnplikten. I pressmeddelandet hävdar forskaren Joakim Berndtsson på SOM-institutet att Försvarsmakten haft stora problem med rekryteringen.

Det är fel. Rekryteringen av heltidstjänstgörande soldater och sjömän har, tvärtom, gått över förväntan så här långt. Däremot finns det, tre år in i det nya personalförsörjningssystemet, osäkerheter kring hur länge soldaterna och sjömännen stannar kvar i Försvarsmakten.

Myndighetens ambition är att soldater och sjömän ska stanna kvar i genomsnitt sex år om man är heltidstjänstgörande och sju år om man är deltidstjänstgörande.

Där är vi inte ännu. Men siffrorna är på väg åt rätt håll – 2012 lämnade 19 % av de kontinuerligt tjänstgörande sina befattningar i förtid. 2013 var siffran 14 %, vilket också är Försvarsmaktens prognos för 2014. Rom byggdes inte på en dag. Det gör inte heller ett nytt personalförsörjningssystem.

Öv Peter Tagesson
Försvarsmaktens rekryteringssamordnare

Inför Almedalen – 1 – En säkerhetspolitisk härdsmälta



Detta blir första inlägget av sex inför den årliga "politikerveckan" i Almedalen, en föreställning jag för övrigt kommer att bevaka likt tidigare år och förhoppningsvis även kommer att få tid att kommentera löpande eftersom försvarspolitiken och försvarsfrågorna har fått sin givna plats mycket tack vare Försvarspolitisk Arena som brukar ha de absolut mest intressanta tillställningarna, men även genom Säkerhetspolitiskt Sommartorg. Men innan allt drar igång avser jag ta upp ett antal olika aspekter på försvar och säkerhetsfrågor som jag anser bör diskuteras vid några av dessa seminarier.

I detta första inlägg kommer jag att beröra det kraftfullt förändrade säkerhetspolitiska läget i vårt omedelbara närområde. Många vill göra gällande att det uteslutande är den ryska annekteringen av Krim och händelserna i Ukraina samt runt landets gränser som ensamt utgjort startskottet till den negativa spiral som vi nu ser. Jag vill istället påstå att Ukraina istället blev en accelerator eftersom Putins och därmed Rysslands allt mer diktatoriska agerande startade långt tidigare. Det är ingen slump att Rysslands enorma militära upprustning och kraftfullt ökade övningsverksamhet har ett uttalat syfte, och det är inte att förrådsställa personal och materiel då saker levereras och personalen övats. Putin har tydligt visat att han avser använda sitt reformerade försvar! Trots Georgienkriget 2008 har många fortfarande fram till händelserna i Ukraina tvivlat på detta.

Vi står nu inför ett faktum att vi har det sämsta säkerhetspolitiska läget i vårt närområde sedan kalla kriget. Trots detta var det knappt ett år sedan försvarsberedningen i sin säkerhetspolitiska rapport skev att "Norden och Östersjöregionen präglas sammantaget av stabilitet, dialog och samarbete". Även om beredningen i stort har gjort bra och sakliga bedömningar av Ryssland så kan man konstatera att vissa skrivningar så här i efterhand har fått dubbla bottnar. Bland annat då man skriver: "Ryssland eftersträvar en internationell ordning där Ryssland är ett av flera maktcentra med ett ansvar för att upprätthålla säkerheten internationellt". För det är precis detta Ryssland anser sig göra då man militärt gick in i Ukraina och ställer enorma trupper vid den östra gränsen till landet. Frågan är om det var den typ av ordning vi nu ser Ryssland säger sig verka för som beredningen avsåg med sin skrivning. Jag tror inte det!

Men det som har hänt i Ukraina har onekligen påverkat säkerheten och stabiliteten i Östersjöområdet. Om vi backar tillbaka till beredningen så skrev man så här:
Ur ryskt perspektiv är Östersjöområdet en av de lugnaste och stabilaste regionerna längs med landets gränser, samtidigt som det är en mycket vital transportled för all handel, inklusive energi, mellan EU och Ryssland. Störningar i detta transportflöde är inte önskvärt ur vare sig rysk eller EU synvinkel. Östersjöregionen är sammantaget av stor strategisk betydelse ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv för Ryssland, som inte sällan kritiserar Natoövningar i området.

I många delar har försvarsberedningen givetvis helt rätt. Men just nu är Östersjöområdet allt annat än den lugnaste och stabilaste regionen. NATO-chefen Anders Fogh Rasmussen uttryckte nyligen att vi nu har det sämsta säkerhetspolitiska läget i Europa sedan kalla kriget. Att detta i allra högsta grad även inkluderar Östersjöområdet står fullständigt klart då NATO på mycket kort tid har tredubblat antalet stridsflygplan bara inom ramen för Baltic Air Policing. Till detta skall läggs förstärkningar med minst en stridsflygdivision vardera i Polen respektive Rumänien. Man har utöver detta även sänt marktrupp till Polen och de Baltiska staterna och man har dessutom aktiverat SNMCMG1 (NATOs sjöminröjningsstyrka) som genomför verksamhet i anslutning till Baltikum över tiden. Det är med andra ord en fullständig förändring av det säkerhetspolitiska läget i direkt anslutning till Sverige vi nu ser.

I en intervju i april uttryckte NATOs generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen sin oro. ”Jag är rädd att vi har att göra med känslor snarare än med ett rationellt tänkande, en önskan att återuppbygga Rysslands gamla inflytelsesfär i närområdet”.

Denna återuppbyggnad av inflytelsesfären i vårt omedelbara område har även den accelererat. Vi minns fortfarande långfredagsflygningen "ryska påsken". Det är EN händelse som har rapporterats. Hur många motsvarande "övningar" som genomförts efter den händelsen vet bara ett fåtal, och de som vet berättar inget... För en tid sedan höll även ett av SAS trafikflygplan på att kollidera med ett ryskt signalspaningsflygplan av typen IL-20M som flög oanmält utan transponder i annat lands flyginformationsregion något som Wiseman förtjänstfullt skrivit om.

Nyligen genomfördes den återkommande NATO/PFP-övningen BALTOPS i Östersjön, en övning där Ryssland under de senaste åren deltagit under,  men i och med 2014 så är det nog definitivt slut på detta. Så sent som vid årsskiftet hade Ryssland planer på att deltaga i årets upplaga av övningen, men så blev nu av förklarliga skäl inte fallet. I stället har den ryska aktiviteten mot och runt den samlade sjöstyrkan under ledning av USA varit extrem. Enheter har konstant blivit överflugna av ryskt attackflyg. Flygplanstyper som normalt sett inte uppträder i Östersjön som den nya Su-34 "Hellduck" har förekommit relativt frekvent tillsammans med Su-24 och även Tu-22M3 (samma flygplan som övade anfall under ryska påsken). Uppgifter gör gällande att officerare på det Amerikanska ledningsfartyget Mount Whitney var chockade över intensiteten vilket säger en del. USA har i sin tur gjort en tydlig markering mot Ryssland genom att skicka in strategiskt bombflyg i form av B-52 till Österjön.

Jag har även pratat med individer som tjänstgjort i flottan i över 20 år som säger att de aldrig varit med om något liknande någonsin tidigare under sin karriär. Även detta säger en del om det kraftfullt eskalerande läget i direkt anslutning till svenskt territorialvatten. Om saker och ting fortsätter på inslagen bana så håller jag det inte alls för osannolikt att Ukraina i värsta fall inte alls kommer att kunna ses som en isolerad händelse.

Men hur ser då våra politiker på händelser som dessa? Frågan är om de ens är informerade? Som tur är så finns det försvarsbloggar som serverar läget i detalj alldeles gratis. Jag rekommenderar verkligen att läsa Jägarchefens senaste inlägg MIDSOMMARDANS. Mycket utförlig och nyttig läsning om läget i närområdet. Läs även Wisemans inlägg på samma tema, även detta mycket läsvärt.


För att åter igen titta på de säkerhetspolitiska analyserna som gjorts tidigare av våra politiker så skrev den förra försvarsberedningen följande numera välkända rader efter Georgienkriget 2008. 
”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer definiera vår syn på Ryssland”. 

Då återstår frågan hur våra Svenska politiker har hanterat den blå färgen som framträdde då utfallet blev positivt (eller rättare sagt negativt) på detta lackmustest? Svaret är tyvärr inte alls. Inga reella åtgärder har vidtagits inom den Svenska försvarspolitiken för att stärka det svenska försvaret (trots att regeringen konstant har hävdat detta). Inte heller har man vidtagit några åtgärder inom säkerhetspolitiken när det kommer till att skaffa säkerhetsgarantier (läs NATO-frågan). Detta har man lämnat till Socialdemokraterna att bestämma(!) 

När den nya försvarsberedningen lämnade sin rapport förra sommaren så har man dessutom tonat ned frågan om lackmustestet och menar nu att man inte kan likställa Rysslands förväntade agerande mot forna Sovjetstater med ex de Baltiska staterna.
Georgienkonflikten 2008 har visat att den ryska tröskeln för att använda militärt våld har sänkts i Rysslands omedelbara närområde, men att den varierar med den politiska och strategiska situationen i varje enskilt fall. Rysk politik gentemot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen och inte är medlemmar i Nato eller EU kan inte likställas med hur Ryssland kan väntas agera i förhållande till andra länder i Öst- och Centraleuropa inklusive Estland, Lettland och Litauen.

Att de baltiska staterna inte alls instämmer i försvarsberedningens slutsatser vet vi nu. Redan vid årsskiftet uttryckte Estlands president stor oro över Rysslands agerande, en oro som bara har ökat efter Ukraina.


Trots utvecklingen i vårt närområde och trots signaler om stor oro från våra grannländer så verkar vi i Sverige ha svårt att se skogen för alla träden. I de fall någon försöker se saker så verkar synen alltför ofta vara begränsad till att enbart täcka det egna kvarteret. Det gäller tyvärr även merparten av våra politiker som till synes hellre fokuserar på att samla politiska poäng inför det stundande valet än att verka för att fatta de nödvändiga beslut som krävs för att stärka rikets säkerhet. I stället får försvaret fortsätta att kosta sina ca 40 miljarder, varken mer eller mindre, något det mer eller mindre alltid har gjort. Detta trots att vi har det sämsta säkerhetspolitiska läget sedan kalla kriget. 

Men å andra sidan så kanske det inte är så konstigt att varken politiker eller allmänheten bryr sig? Försvarsmakten är som en mussla när det kommer till att beskriva den allt mer intensiva verksamheten i vårt närområde. Går man i dag in på Försvarsmaktens webbsida så finns inte en rad om läget på eller över Östersjön. Det är en medveten strategi man valt som bygger på lång tradition, men likväl tycker jag att det är olyckligt. Informationen finns på webben, men då får man gå till helt andra webbsidor än Svenska. I bästa fall gör SvD och DN sitt jobb och rapporterar när tillfälle ges. Vissa saker som att svenska flygplan övar med USA i Litauen kan man bara läsa tack vare Mikael Holmström. Från Försvarsmakten har vad jag vet inte ett ord om detta yppats, inte heller av Regeringen. Här skulle mer öppenhet bara vara av godo, om inte annat för att skapa förståelse för läget.

Jag avslutar detta inlägg med ytterligare ett citat ur försvarsberedningens rapport.
Det går inte att föreställa sig att en militär konflikt i vårt närområde enbart skulle påverka ett land. Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid. Kriser eller incidenter, som även inbegriper militära maktmedel, kan dock också uppstå i vår region, och på längre sikt kan militära angreppshot likväl aldrig uteslutas.

Försvarsberedningens sista slutsats i detta stycke är intressant och förmodligen helt korrekt. Men i den första delen finns en paradox. För det första är det inte längre helt osannolikt med ett isolerat angrepp på Sverige vilket Johan Wiktorin belyst i ett läsvärt inlägg. Men även om ett angrepp på Sverige inte skulle ske isolerat så är ju frågan vilka som ska komma till vår undsättning då vi inte betalat för något annat än ett embryo till ett enveckasförsvar som bara kan verka på en mycket begränsad plats. Ett sådant försvar innebär att man är beroende av andra, och vilket grannland kommer inte att ha fullt upp med det egna försvaret i ett sådant läge och kan avdela resurser till Sverige? Det nordiska försvarssamarbetet som våra politiker så ofta förlitar sig på i försvarsdebatten utgör därför inget annat än en falsk säkerhet som lurar det Svenska folket.


I Almedalen hoppas jag att man lyfter dessa grundläggande säkerhetspolitiska frågeställningar. Vi har nu ett helt nytt läge, och Sveriges försvar är samtidigt mindre än någonsin tidigare. Likheterna med vårt försvar 1939 kontra läget i omvärlden börjar göra sig otäckt påmint. Frågan är vem som blir först med att skrika "kejsaren är naken" när försvarsministern fortsätter hävda att "vår beredskap är god"?

Inför Almedalen

I kväll kommer det första i en serie av inlägg med den kanske inte så originella titeln "Inför Almedalen". Syftet med dessa inlägg är att ge min syn på saker som jag anser måste diskuteras under alla de olika seminarium som kommer att genomföras med start på söndag.

Det blir ett inlägg varje dag med fem olika ämnen som antingen är högaktuella, eller sådant som borde vara aktuellt att diskutera och avslutningsvis en summering på lördag. Förhoppningsvis kan dessa inlägg ge deltagande debattörer, arrangörer och moderatorer lite inspiration till frågor att lyfta i diskussionerna.

I kväll kommer det första inlägget av sex så håll koll här på bloggen!


Midsommardans

Sammanfattning

Ryssland har under perioden 140609 - 140620 genomfört övning i försvar av Kaliningrad Oblast samt genomförande av taktisk landstigning. Övningen visar på att de ingående förbanden ur sjöstrids- och luftstridskrafterna har en mycket god förmåga på väg mot en hög förmåga. Likväl har troligtvis luftstridskrafterna en mycket god förmåga att genomföra fjärrstrid. Likväl har bedömt 336. Marininfanteribrigaden med understöd av Östersjömarinen mycket god till hög förmåga att genomföra taktiska landstigningar samt bör i dagsläget kunna genomföra operativa landstigningar i Östersjöregionen vid tillförsel av landstigningstonnage.

Analys

Allmänt.Den av Ryssland initierade motövningen till NATO övning BALTOPS'14 samt SABRE STRIKE'14 i södra Östersjön pågick mellan 140609 och 140620. Övningen har kommit att omfatta Östersjömarinen, flygstridskrafter ur 1. flyg- och luftförsvarskommandot och enheter ur det strategiska bombflyget samt markstridskrafter stationerad i Kaliningrad Oblast och delar ur 76. Luftlandsättningsdivisionen i Pskov.

Östersjömarinen har totalt genomfört cirka trettio (30) övningsmoment där man övat robot- och torpedskott samt artillerieldgivning mot olika former av mål, total sjötid har varit cirka hundra (100) sjödygn, över 20 missiler/robotar har avfyrats. Östersjömarinen flygstridskrafter samt flygstridskrafter ur 1. Flyg- och luftförsvarskommandot har genomfört över tvåhundra (200) flygföretag, total flygtid har varit över trehundra (300) flygtimmar över 140 flygbomber har släppts mot olika mål. Markstridsförbanden har genomfört tre (3) större övningsmoment inom ramen för dessa har över sextio (60) stycken stridsskjutningsmoment genomförts med eldhandvapen, pansarskyttefordon, raketartilleri samt artilleri.

Vad avser styrkeförhållanden så skall man enligt uppgifter från det Ryska Försvarsministeriet genomfört motövningen med likartade styrkeförhållanden som de av NATO tillförda förbanden till södra Östersjön för dess båda övningar. Vad avser övning SABRE STRIKE har den omfattat drygt 4,700 personer och genomförts i Estland, Lettland och Litauen. Vad avser övning BALTOPS så har den omfattat cirka 30 stycken fartyget och 2,500 sjömän. Cirka 50 flygplan (varav det mest exceptionella har varit B-52 flygplan som varit baserade i Storbritannien) har deltagit i övningarna varav en E-3 AWACS har genomfört stridsledning från svenskt luftrum troligtvis för båda övningarna.

Enligt uppgifter skall 24-30 stycken Ryska örlogsfartyg deltagit i motövningen. Vilket är drygt hälften av hela Östersjömarinen som består av 58 fartyg (varav 2 är ubåtar) i dagsläget. Av dessa 58 fartyg kan cirka 20 fartyg borträknas som ej troliga fartyg i denna motövning då dessa är hamnminsvepar, kustminsvepare o dyl, varvid det således är en huvuddel av de stridande örlogsfartygen samt troligtvis stora delar av landstigningsfartygen som deltagit i denna motövning.

Enligt tidigare uppgifter har det bl a funnits 29 stycken SU-24, 24 stycken SU-27 och 11 st M-24 i Kaliningrad Oblast tillhörande Östersjömarinen flygstridskrafter. Tillförda resurser ur MD V (1. Flyg- och luftförsvarskommandot) till Kaliningrad Oblast har varit SU-24MR, SU-27, SU-34 och A-50 som frambaserades till Kaliningrad Oblast TU-22M3 har utnyttjas från baser i Ryssland för att genomföra övningsmoment i södra Östersjön.

Vad avser markstridsförband i Kaliningrad Oblast finns följande förband att tillgå, 25. Kustrobotregmentet, 79. Mekaniseradebrigaden, 7. Mekaniseradebrigaden, 336. Marininfanteribrigaden, 244. Artilleribrigaden, 152. Markrobot brigaden, 183. Luftförsvarsbrigaden och 43. Luftförsvarsbrigaden. Totalt skall antalet soldater vara cirka 15,000 man i Kaliningrad Oblast tillhörande olika förband. Vid denna motövning tillfördes även ett luftlandsättningskompani ur 76. Luftlandsättningsdivisionen i Pskov.

Således om den genomförda ryska motövningen har varit i paritet med BALTOPS'14 och SABRE STRIKE'14 har något över 1/3 av markstridsförbanden varit involverad, över hälften av Östersjömarinen och troligtvis 2/3 av luftstridskrafterna varit involverad i och med att man även tillförde flygförband under övningen, troligtvis för att kunna bibehålla egen incidentberedskap men även kunna mäta sig med den utökade incidentberedskapen från NATO över de Baltiska staterna. Totalt sett så har bedömt under den aktuella perioden cirka 50-60örlogsfartyg, över 100 flygplan och uppemot 10,000 – 15,000 man övat i södra Östersjöregionen tillhörande både NATO och de Ryska väpnande styrkorna.

Markstridskrafter.Markstridskrafterna har under övningen i huvudsak varit inriktade på att slå en motståndare som genomför landstigning, genomföra upprensningsaktioner mot jägar- och specialförband samt genomföra taktiska landstigning. Likväl har markstridskrafterna genomfört övningar i åtgärder vid luftangrepp och mot eldöverfall, fältarbeten för egen överlevnad (vilket bl a omfattat skydd mot precisionsbekämpning) och förflyttning genom terräng som är belagd med kemiska stridsmedel. Övningsmomenten har i huvudsak genomförts vid tre platser Pravdinskiy, Dobrovolskoch Khmelevka.

Ett luftlandsättningskompani (ca 200 man) förflyttas från Pskov till Kaliningrad Oblast. Kompaniet medförde cirka trettio (30) fordon av typen BMD-2, BTR-D, Kamaz och Ural. Luftlandsättningskompaniet påbörjade lösande av uppgifter omedelbart när de nådde Kaliningrad Oblast. Bland annat upprättades omedelbart kompaniledningsplats samt kompaniet utgångsgrupperade.

Vad avser upprensningsaktioner efter jägar- och specialförband har man inom Kaliningrad Oblast arbetat efter följande mönster. Flygande förband har utnyttjas för att loklisera förbandens radiosändningar parallellt med detta har antijägarförband sökt troliga platser där förbanden kan befinna sig, därefter har förbanden lokaliseras, därefter har dessa inringas och slutligen nedkämpats med understöd av attackhelikopter. De övade jägar- och specialförbanden har genomfört övning i eldöverfall samt förbindelseförstörning.

Kustrobotförbandet har även övats, korvetterna Steregushchiy och Soobrazitelnyy kom att utgöra målstyrka, förbandet har erhöll måldata från stridsledningsflygplan (A-50 MAINSTAY) vilket även genomförde stridsledning av förbandet. Utifrån denna måldata har motståndaren nedkämpats. Grupperingsövningar o dyl har även genomförts under övningen med kustrobotförbandet.

Marininfanteribrigadens luftlandsättningskompani har även tillsammans med luftlandsättningskompaniet ur 76. Luftlandsättningsdivisionen genomfört övning i fallskärmshoppning. Hoppning har genomförts under varierade väderförhållanden för att erhålla mer erfarenheter, hoppning har även genomförts i dagsljus samt mörker. Totalt har cirka nittio (90) fallskärmsfällningar genomförts under övningen.

Strid mot en landstigande motståndare förefaller ha genomförts enligt tidigare övningsmönster. Det vill säga i kompanistridsgrupper har man genomfört manöverstrid mot den tänkta motståndaren. Huvudfokus på detta låg under den första delen av övningen, för att senare övergå till renodlad manöverkrigföring under de senare delarna av övningen.

Vad avser markstrid genomfördes vid ett övningsmoment anfallsstrid med en förstärkt mekaniserad bataljon (över 1000 man) som understöddes av SU-27, SU-34 (över 20 flygplan) samt MI-24 attackhelikoptrar i anfallsrörelsen, likväl understöddes det av artilleri samt raketartilleri. Anfallet föregicks av en 60 km lång fordonsmarsch för att ur marschgruppering påbörja anfallet.

Markstridsförbanden förefaller ha övat de initiala åtgärder i händelse av ett angrepp mot Kaliningrad Oblast. Inledningsvis har man genomfört strid mot landstigande motståndare samt upprensningsaktioner mot jägar- och specialförband. För att därefter övergå till manöverkrigföring inom ramen för övningen. Slutligen har en taktisk landstigning genomförts, detta moment faller dock ej inom ramen för försvarsåtgärder i händelse av ett angrepp, så det bör ses som ett separat övningsmoment inom ramen för övningen.

Luftstridskrafter.Luftstridskrafterna har i huvudsak varit inriktade på att genomföra dels luftförsvar dels understöd av marktrupp vid genomförande av dels landstigning dels markstrid. Sjömåls bekämpning har även övats om än i mindre omfattning. Likväl har stridsledning genomförts från stridsledningsplan i stor omfattning, samt luftlandsättning med fallskärmstrupp ur både armén samt marininfanteriet.

En A-50 MAINSTAY ombaserades från Ivanovskoy Oblast till Kaliningrad Oblast. Uppgiften stridsledningsflygplanet hade under övningen var att genomföra luftrumssamordning, stridsledning av luftstridskrafterna mot mark-, sjö- och luftmål. Ytterligare uppgift de hade var att genomföra underrättelseinhämtning inom det aktuella övningsområdet.

Ett mycket intressant övningsmoment genomfördes med SU-34 samt SU-24 (ur Östersjömarinen) som omfattade passage av luftvärnssystem, genom att anflyga på mycket låg höjd samt genomföra avancerad flygning, för att därefter nedkämpa markmål genom flygbombning från en ungefärlig höjd av 600 m. Genom egen verkansverifiering bedömdes målen som nedkämpade. Luftstrid övades även mot jaktförband som försökte påverka attackförbanden.

SU-27 ur Östersjömarinen har även genomfört skarp robotskjutning mot simulerade flygplansmål i form av lysbomber släppta från SU-24. Målbekämpningen har skett på flera mils avstånd genom utnyttjande av radar.

SU-27 ur Östersjömarinen har även genomfört skarp robotskjutning mot simulerade flygplansmål i form av lysbomber släppta från SU-24. Målbekämpningen har skett på flera mils avstånd genom utnyttjande av radar. Likväl har SU-27 genomfört övning i incidentberedskapstjänst, flygande luftstridsledning (A-50) har identifierat och lett in incidentrotrar som stått i tio (10) minuters beredskap.

Enheter (S-300 förband) ur luftförsvarskommandot har även övats under övningen, omfattande bekämpning av flygfarkoster samt kryssningsrobotar, övningarna har genomförts i elektroniskt störd miljö. Vid ett övningstillfälle genomfördes en massiv anflygning mot Kaliningrad Oblast där luftförsvarsförbanden skulle nedkämpa motståndare, i denna anflygning fanns bl a SU-34, SU-24, AN-26 flygplan samt MI-24 och KA-27 helikoptrar. Enligt uppgift skall luftförsvarsförbanden nedkämpat samtliga flygfarkoster och simulerade kryssningsrobotar.

Luftstrid har även även övats, ett övningsmoment omfattade ett simulerat angrepp mot Kaliningrad Oblast där både SU-27 och SU-34 samtidigt anflög, varvid stridsledning genomfördes från A-50 och man ledde in SU-27 jaktplan mot den anflygande motståndaren. Angreppet skall ha avvärjts och förfarandet från upptäckt, till start och slutligen nedkämpning skall ha förflutit mycket fort.

Under genomförandet av landstigningsföretag utnyttjades flygunderstödsledare (FAC) i stor omfattning, dels för att leda in attackflyget mot målen inom landstigningsområdet dels vid det fortsatta anfallet ut från brohuvudet. Förfarande som utnyttjas av flygunderstödsledarna är dels via radio dels med hjälp av olika former av marksignaler. Vid det aktuella landstigningsmomentet ledde flygunderstödsledarna SU-34 samt SU-24 vid över femton (15) attackföretag. Likväl har målbelysning genomförts med hjälp av laser mot markmål av flygunderstödsledare. Utöver det aktuella landstigningsföretag har även attackhelikopter (MI-24) letts in av flygunderstödsledare mot markmål.

Vad avser luftstridskrafterna är främst stridsledningen med hjälp av A-50 av störst intresse och visar på en tydlig förmåga att kunna samordna verksamheten ifrån denna. Huvudsakliga övningsmoment har under övningen varit markmålsbekämpning och då även i samverkan med flygunderstödsledare, bekämpningen förefaller ha genomförts utan friktioner även i nära samverkan med egna stridande förband, vilket tyder på att ett markant återtagande har genomförts inom detta område.

Sjöstridskrafter.Sjöstridskrafternas uppgift under motövningen förefaller har varit att öva sjöstrid, luftförsvar, ubåtsjakt, minröjning och taktisklandstigning. Samtliga tre korvetter ur Steregushchiy klassen (Steregushchiy, Soobrazitelnyy och Boykiy) i Östersjömarinen har deltagit i övningen. Likväl har jagaren Nastoychivyy deltagit i övningen samt robotbåtar, landstigningsfartyg, minröjningsfartyg o dyl.

Bland annat har ubåtsjaktfartyget Zelenodolsk under övningen övats i sin huvudtjänst, fartyget har även lokaliserat ubåt samt nedkämpat med hjälp av sjunkbomber samt torped. Utöver detta har fartyget genomfört övning i sjö- och luftmålsbekämpning med eget fartygsartilleri. Minst en av Östersjömarinens KILO ubåtar har agerat målubåt under den genomförda övningen.

Ubåtsjakt har även övats med KA-27 helikoptrar under övningen. Del av övningstiden har även genomförts som mörkerflygning. Likväl har ett stort antal start och landningar genomförts under övningen från Steregushchiy klassen, över femtio (50) stycken har genomförts.

Korvetterna Soobrazitelnyy och Steregushchiy genomförde vid ett övningsmoment ubåtsjakt som en styrka med understöd av KA-27PL ubåtsjakthelikopter. Enligt klassiskt mönster utnyttjades helikoptrarna för att lokalisera ubåten och därefter leda in ubåtsjaktstyrkan. Ubåtsjaktstyrkan genomförde därefter målföljning av ubåten och nedkämpande den med torped.

Korvetten Soobrazitelny genomförde under övningen bekämpning av maritimt mål med hjälp av Redut robot. Robotskottet genomfördes i elektroniskt störd miljö och roboten skall enligt uppgift träffat sitt mål.

Korvetterna Soobrazitelnyy, Boykiy och Steregushchiy genomförde även samordnat robotskott, med robottypen Uranus, mot sjömål under övningen. Robotskotten genomfördes i elektroniskt störd miljö, efter genomfört robotskott vidtog korvetterna ett antal manövrar samt utnyttjande egen elektronisk krigföring för att undgå bekämpning av den simulerade motståndaren.

Taktisklandstigning har genomförts från landstigningsfartyget Minsk (Ropucha klass), svävaren Mordoviya (Zubr klass) samt mindre landstigningsfartyg ur Serna klassen. Bland annnat har jagaren Nastoychivyy samt korvetterna Soobrazitelnyy och Steregushchiy tillsammans med attack- och jaktflyg utgjorde understöd samt skydd för genomförandet av landstigningen. Totalt deltog trettio (30) fartyg i landstigningsflottan, som understöddes av tjugo (20) luftfarkoster (attack- och jaktflyg samt helikoptrar). Man landsteg med cirka åttahundra (800) man och över sjuttio (70) fordon av olika modeller.

Genomförandet av den taktiska landstigningen följde följande mönster. Inledningsvis genomfördes förbekämpning med attackflyg av motståndarens grupperingar i anslutning till landstigningsplatsen, parallellt med förbekämpning genomfördes taktisk luftlandsättning i anslutning till landstigningsplatsen med fallskärmstrupp ur både 76. Luftlandsättnignsdivisionen samt 336. Marininfanteribrigaden (bedömd storlek ett förstärkt kompani). Därefter genomfördes förbekämpning ur landstigningsflottan, därefter utnyttjades helikopter för att dels luftlandsätta ingengjörsförband dels säkringsstyrka. Slutligen genomfördes landstigning med marktrupp från de olika landstigningsfarkosterna.

Vad som är tydligast avseende sjöstridskrafterna i denna övning är att man likt tidigare övningar framför allt samövar korvetterna ur Steregushchiy klassen som en sjöstridsgrupp. Oaktat vilket övningsmoment det än må vara så uppträder de oftast som en enhet. Vad som även är intressant med denna övning är att man fortsätter med en tydlig fokusering på ubåtsjaktförmågan som påbörjades under vinterövningsperioden.

Ledning.Flygstridsledning har utnyttjats i stor omfattning under övningen, likväl har obemannade flygande farkoster (UAV) utnyttjas i stor omfattning för att erhålla en korrekt lägesuppfattning samt vid informationsinhämtning. Likväl har UAV utnyttjas vid invisning av indirekt bekämpning mot mål samt för verkansverifiering.

Under övningen har även för första gången fullt tillämpat utnyttjat ett digitalt ledningssystem på taktisk och operativ nivå, där samtliga ingående enheter i övningen har framgått, vilket har möjliggjort ett markant snabbare förande av striden, ledningssystemet har även inneboende funktioner vilket underlättar beslutsfattande samt underrättelsebedömanden.

Utifrån rapporteringen så kan man dra slutsatsen att Ryssland är på mycket god väg att realisera tankarna kring ett nätverksbaserat försvar. Indikationer på att detta hade realiserats erhölls redan under Zapad'13 och under den genomförda beredskapskontrollen i Februari månad 2014. Detta skrivs dock ut tydligt nu. Dock är det för tidigt att säga att man befinner sig där utifrån en övningsrapportering.

Slutsatser

Vad övades då i Kaliningrad Oblast under den aktuella perioden? Bedömt har man övat förstärkningsåtgärder samt de initiala åtgärderna i händelse av ett angrepp mot Oblasten. Ser man till övningsförfarandet så har man inledningsvis fokuserat på ombasering av luftstridsförmågor till Oblasten för att därefter genomföra operativ förflyttning av marktrupp till Oblasten. Därefter har man genomfört avvärjningsstrid dels mot luftstridskrafter dels mot landstigningar samt jägar- och specialförband. Slutligen har man genomfört klassisk manöverkrigföring med mekaniserade förband i samverkan med luftstridskrafter. Detta övningsmönster styrker hypotesen att man övat kedjan för förstärkning och försvar om än i liten omfattning.

Vad avser markstridsförmågan är främst det mest intressanta att man har uppnått sådant färdighet att man utan förövningar kan genomföra med marininfanteribrigaden taktiska landstigningar samt ta ett brohuvud och utifrån brohuvudet utveckla anfallskraften. Likväl är den nära samverkan med attackhelikopterförband samt attackflygförband som understödjer markstriden mycket intressant, kring detta erhölls indikationer redan ifjol att man uppnått en god förmåga att genomföra detta, vilket tydligt har befästs till detta år.

Vad avser sjöstridsförmågan så verkar man nu behärska genomförandet av taktisk landstigning som understöds av sjö- och luftstridskrafter samt har förmågan att genomföra taktiska luftlandsättningar inom ramen för detta. Förmågan att genomföra operativa landstigningar begränsas troligtvis enbart av att man ej har fullt ut utnyttjat landstigningstonnaget, således kan vi dra slutsatsen att operativa landstigningar kan troligtvis genomföras av Östersjömarinen efter viss samövning. Likväl verkar utnyttjandet av Steregushchiy klassen som en sjöstridsgrupp (vad avser ubåtsjakt samt sjöstrid) fungera klanderfritt.

Vad avser luftstridsförmågan så är det främst attackuppgiften som övats samt luftburen stridsledning. Attackuppgifterna verkar frontflygsförbanden utan tvekan behärska, framför allt den nära samverkan med både sjö- och markstridsförband som koordineras av flygunderstödsledare. Den stridsledning som genomförts av luftstridskrafterna förefaller även fungera klanderfritt, vilket visar på en markant ökad förmåga att genomföra stridsledning och utnyttja luftstridskrafterna som fjärrstridsförband mht den markant ökade förmågan vad avser lufttankning som utbildningsfokus var på under 2013 inom MD V. Således så har MD V luftstridskrafter tydligt ökat sin förmåga att genomföra fjärrstrid.

Totalt sett kan man anse att både sjöstridsförbanden och luftstridsförbanden utifrån denna övning har en god förmåga och den är på väg att bli hög, dvs man befinner sig i gränslandet mellan god och hög, troligtvis vad som är begränsningen just nu för att uppnå en hög är ett fortsatt teknikförsprång inom EU och NATO länderna. Bedömt är Ryssland ikapp detta teknikförsprång inom en två (2) års period, varvid förbanden inom MD V bör vara likvärdiga med EU och NATO förbanden. Sett ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv är detta mycket illavarslande främst utifrån det retoriska och praktiska agerandet som Ryssland utsätter vissa av sina grannländer för. Slutsatsen blir att Ryssland bjöd upp till en midsommardans i södra Östersjön och visade sina förmågor för att visa att man numera är en nation att ej räkna bort.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Internet:

DN 1(Svenska)
Ryska Försvarsministeriet 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36(Ryska)
RT 1, 2(Engelska)
Reuters 1(Engelska)
NATO 1, 2, 3, 4(Engelska)
SvD 1, (Svenska)
OSW 1(Engelska)
RIA Novosti 1, 2(Engelska)

Tryckta:

The Military Balance 2010, 2012

Ukraina – en kamp på liv och död

”The art of war is of vital importance to the State. It is a matter of life and death, a road either to safety or to ruin. Hence it is a subject of inquiry which can on no account be neglected.” – Sun Tzu

För ett par veckor sedan uppmärksammades Svenska Dagbladets intervju med den ryske statsvetaren Sergej Markov. Den ryske presidentens sändebud hade budskapet att russofobin i Väst skulle kunna starta ett tredje världskrig.

Veckan efter följde DN upp med en intervju med den nytillträdde ryske ambassadören Viktor Tatarintsev om de rysk-svenska relationerna. Denna intervju hade ett annorlunda tonläge och det är det som är meningen.

Sergej Markov har nära band till FSB och spelar rollen som den hotfulle, medan den nye ambassadören är betydligt mer verserad. Med Markovs ord ringande i öronen ska vi få större förtroende för ambassadören är planen. Viktor Tatarintsev har mycket stor erfarenhet av Sverige, då detta är hans fjärde sejour här.

Det kan behövas, då Sverige fortsatt är i flera politiska intressekonflikter med Ryssland som Oscar Jonsson skrev så träffsäkert om tidigare i veckan.

Den upptrissade stämningen har varit märkbar på och över Östersjön den senaste veckan. En period som den finska försvarsmakten betecknar som den mest intensiva det senaste decenniet.Vi har kunnat se bilder på ryska SU-27 Flanker med full last hängt på planet liksom ett företag med bland annat åtta tunga attackplan av typen SU-34 Fullback.

Västmakterna har samtidigt övat i både övningen BALTOPS liksom SABER STRIKE, så den militära aktiviteten har varit hög i regionen. Den ryska förmågan att genomföra både stora och kvalificerade övningar har överraskat de flesta. Igår beordrade president Putin ännu en beredskapsövning, denna gång i det centrala militärdistriktet. Övningen omfattar 65 000 soldater och ska pågå i en vecka.

Detta är knutet till två viktiga datum den kommande veckan. Den 22 juni 1941 anföll Hitlertyskland sin paktpartner Sovjetunionen och den 27 juni i år är det meningen att Ukraina ska underteckna avtal med EU.

Det finns tydliga tecken på att krisen i Ukraina därför kan förvärras hastigt. Det har börjat komma in rapporter om mindre konvojer i östra Ukraina med stridsfordon och enstaka raketartilleripjäser som inte tillhör den ukrainska krigsmakten. Med ukrainska märkningar skulle sådana enheter kunna användas för provokationer som beskjutning av reguljära ryska enheter i Ryssland.

En sådat manipulerat händelseförlopp skulle sedan kunna följas av en inmarsch med ”fredsbevarande” trupper för att ”stabilisera kaoset och efterkomma befolkningens vädjanden om skydd”. För oss som försöker förstå hur den ryska politiska och militära ledningen tänker skulle detta vara en viktig indikation på detta tänkande. I den ryska militära debatten anses introducerandet av fredsbevarande styrkor vara lämpligt när det gäller att fullborda en framgång.

Att läget är allvarligt kan också läsas ur den ukrainske presidenten Porosjenkos utlysande av en ensidig vapenvila i en vecka samtidigt som denne fotograferas i uniform vid olika besök vid ukrainska förband. För dryga tre månader sedan publicerade Jägarchefen, Observationsplatsen och jag en bedömning av hur en utvidgad rysk operation skulle kuna se ut. Här första delen med länk till fortsättning.

För Ukrainas del ser läget svårt ut. Dess ledning har försökt att gå en balansgång mellan att inte provocera Ryssland och att göra något. Med undantaget kring oklarheterna om det ryska språkets ställning har man lyckats mycket väl, men flera faktorer talar emot ett lyckat slut.

Infiltrationen av den ukrainska säkerhetstjänsten har varit omfattande och korruptionen i landet är mycket stor. Det innebär att effektiviteten i landets åtgätder undermineras i många fall. Separatisterna kan få förvarning om planer eller ukrainska befälhavare kan överdriva motståndet eller anmäla att man behöver mera resurser för att rycka framåt.

Det största problemet är dock att landet är uppe mot stormakten och grannen Ryssland. En vanlig generalisering i tänkandet kring upprorsbekämpning är att det är helt centralt att skära av gerillans logistiska stöd från utomstående. Eftersom Ukraina har en gräns på 230 mil med Ryssland innebär det att den uppgiften är övermäktig och att Ryssland därför i stor utsträckning kan reglera flödet av vapen och människor.

Har Kreml i det här läget dessutom ett negativt mål som att förhindra ukrainsk kontroll över de östra delarna av landet, så blir det ännu svårare för Ukraina att gå segrande ur detta på kort sikt och medellång sikt. Det betyder inte att Ukraina ska ge upp eller lägga ned vapen, snarare tvärtom. Det handlar mer om att förstå på djupet hur krävande det kan bli att stoppa den ryska aggressionen, så att man mentalt är inställd på denna kamp.

Det är man i Ryssland. När den nya åldersklassen skulle rycka in till värnpliktstjänstgöring i början av juni passade den ryska krigsmakten att kalla in en stor del av sina parlamentsledamöter till reservofficersutbildning.

Syftet med inkallelsen sades vara att visa de patriotiska känslor som Dumans och senatens ledamöter har. Utbildningen omfattade förutom fysisk träning och skjutning med olika vapen, även föreläsningar om global utveckling, informationssäkerhet och de senaste militärstrategiska koncepten. Deltagare i kursen var bland annat kommunistpartiets ledare Gennadij Ziuganov och Vladimir Zjirinovskij, ledaren för det populistiska nationalistpartiet Liberaldemokraterna (!).

………………………………….

Ett perspektiv i försvarsdebatten här hemma när det gäller den ryska förmågeutvecklingen och ledningens avsikter är att det sällan utkrävs något ansvar av de som har haft fel gång på gång i sina bedömningar av dessa. Man slätar över, talar om låg nivå, säger något pliktskyldigt om skydd för civilbefolkningen eller att Ryssland gjorde fel när man annekterade Krim. Sen fortsätter man med samma energi i samma TV-soffor att argumentera för att nu kommer det att lugna ned sig och att Ryssland inte kan vara så dumt att det drar på sig sanktioner.

En del av detta är en funktion av att man upplever att det finns andra, mer prioriterade behov. Man vill att denna mardröm för den europeiska säkerheten ska försvinna, om vi bara kunde tala Kreml ur detta.

Men, gör inga illusioner. För den ryska statsledningen, som läst sin Sun Tzu, är hela skeendet, hela tillvaron en kamp på liv och död.

MännIskovärdet viktigare än marknadsvärdet

När en kombination av borgerliga politiker, näringslivsintressen och lobbyister började sina kampanjer för privatisering av vård, skola och omsorg så lockade man med personalkooperativ, alternativ pedagogik och ideella utförare. I verkligheten handlar det om aktiebolag, stora koncerner och riskkapitalbolag som i tydligt profitsyfte tar över det som tidigare var offentligt driven verksamhet. I dagsläget går över 100 miljarder kronor av skattemedel varje år till dessa privata företag. Under åren 2008-2012 tog de tio största s k välfärdsföretagen ut 9.5 miljarder i vinst.
Ett viktig orsak till vinsterna är den lägre personaltäthet som de privata företagen håller sig med. Om skolaktiebolagen haft samma personaltäthet som de kommunala skolorna hade vi haft 2000 fler lärare i grund- och gymnasieskolan. Pengar som skattebetalarna avsatt för skolan och lärare har således gått till privata koncerners vinster. Det är oacceptabelt.
När Skatteverket granskade 23 välfärdskoncerner så betalade 17 av dem ingen bolagsskatt i Sverige. 18 av koncernerna hade köpts upp av riskkapitalbolag. De hade kopplingar till Jernsey, Guernsey och Luxemburg i syfte att komma undan skatt. Även detta är helt oacceptabelt.
Det måste helt klart saneras i den flora av välfärdskapitalister som vuxit fram. Skattemedel avsatta för vård och skola ska gå till just detta och inget annat. Välfärdskapitalisternas verksamhet måste regleras på ett tydligt sätt där elevernas och de vårdbehövandes intressen står i centrum. Exempelvis ska lärartätheten i skolan regleras och styras upp. Här ska det inte finnas möjlighet att skära emellan och göra vinster på skolelevernas bekostnad. Det finns ingen anledning att acceptera riskkapitalister, utan långsiktigt intresse och ansvar, inom välfärdssektorn.
Människovärdet är viktigare än marknadsvärdet. Att återupprätta den principen inom vård, skola och omsorg blir en viktig framtidsuppgift för socialdemokratin. Men det kräver inledningsvis att högerregeringen plockas bort från sina statsrådstaburetter.



Andra bloggar om:

Prolog till ?

Sammanfattning

Den nu påbörjade beredskapskontrollen inom MD C bör ses ur ljust kring utnyttjande av militära maktmedel för att genomföra påtryckningar, likväl är det en tydlig indikator att Ryssland räds ej att genomföra dessa påtryckningar. Det som kommer ske nu under de närmsta dagarna är ett exempel på det troligaste hot scenariot som Försvarsmakten målade upp i Perspektivplaneringen från 2013. Förhoppningsvis kommer denna beredskapskontroll kunna tjäna som ett diskussionsexempel under Almedalsveckan rörande säkerhetspolitik och troliga aktuella hot mot Sverige, förhoppningsvis kommer ej diskussionen handla om ett genomfört Ryskt militärt ingripande i Ukraina.

Analys

Allmänt.Den nu (140621) från 11:00 lokal tid påbörjade beredskapskontrollen av förband inom MD C kommer omfatta upptill 65,000 soldater, 5,500 olika fordonstyper (stridsvagnar, pansarskyttefordon, artilleripjäser m m), 180 flygplan av olika typer samt 60 helikoptrar av olika typer. Övningen kommer pågå intill den 28 Juni 2014, vad avser förband som kommer ingå i övningen är det känt att 2. och 41. armékåren ur MD C omfattas på förbandsnivå redan nu kända förband som ingår i övningen är 98. Luftlandsättningsdivisionen, 31. avdelta luftlandsättningsbrigaden, 38. sambandsregementet, 28. och 35. mekaniserade brigaden.

Ingående flygförband ur 2. Flyg- och luftförsvarskommandot skall enligt uppgifter genomfört omgruppering från ordinarie flygbaser till krigsflygbaser. Redan nu kända övningsmoment i denna beredskapskontroll som kommer genomföras är understöd av marktrupp samt lufttankning. Det strategiska transportflyget kommer genomföra transport av luftlandsättningsförband samt genomföra fällning av dessa.

Beredskapskontrollen förefaller genomföras i samma mönster som de tidigare vad avser förfarande. Inledningsvis kommer förbanden förflyttas till koncentrationsområden där grundläggande färdigheter kommer prövas. Därefter kommer de avtransporteras till övningsområden antingen med egna inneboende resurser eller med understöd av transportförband. Därefter kommer förbanden utgångsgrupera för att lösa stridsuppgifter. Slutligen kommer stridsuppgiften lösas för att i ett senare skede återgå till sin ordinarie grupperingsplats.

Områden där övningsmoment kommer genomföras i den ingående beredskapskontrollen är bl a Samara, Kemerovo, Chelyabinskaya Oblast, utpekade platser är bl a Chebarkul, Totskoye och Jurga där övningar kommer genomföras. Mest troligt kommer även andra Oblaster samt platser omfattas av den omfattande beredskapskontrollen, dessa är dock de nu kända platser som kommer omfattas.

Det Ryska försvarsministeriet beskriver även denna beredskapskontroll som en övning vilket genomförs i tre skeden. Skede ett (1)varade mellan den 16-20 Juni i MD C, där utsända från Försvarsministeriet genomförde kontroller och erhöll en bild över den dagliga verksamheten. Skede två (2) varade mellan den 20-21 Juni när 28. och 35. Mekaniserade brigaden sattes i larmberedskap och skede tre (3) det nuvarande skedet kommer vara mellan 21-28 Juni då hela MD C är satt i larmberedskap. Enligt det Ryska Försvarsministeriet skall samtliga förband vara åter sin utgångsgruppering den 1 Juli, likväl har utländska Försvarsattacher erhållit information om beredskapskontrollen.

MD C kan ses som de Ryska väpnade styrkornas strategiska reserv, då enheter inom detta distrikt bedöms kunna tillföras dels MD V dels MD Ö i händelse av en konflikt, likväl kan MD S förstärkas av förband ur MD C. Varav det främst är 2. Armékåren som förstärker i västra eller södra militärdistriktet medan 41. Armékåren förstärker i Östlig riktning. Detta förfarande att förstärka andra militärdistrikt har även övats sedan 2009.

Ukraina. Ukrainas President Petro Porosjenko, meddelade den 19 Juni 2014 att han kommer underteckna ett frihandelsavtal med EU den 27 Juni. Likväl har han utlyst en vapenvila fram till och med den 27 Juni, denna utlystes fredagen den 20 Juni klockan 22:00 lokal tid. Nästan direkt efter denna vapenvila skulle påbörjas uppstod kraftiga strider mellan Ukrainska förband och de irreguljära förbanden, dessa anföll en gränspostering, en militärbas samt en flygbas. Under den senaste veckan har återigen ökad Rysk militäraktivitet påbörjas längs den Ukrainska gränsen, likväl bedöms Ryska förband återigen frambaserats till gränsen efter tillbakadragandet som genomfördes.

Slutsatser

Att den nu påbörjade beredskapskontrollen samt det stundande undertecknandet av ett frihandelsavtal mellan EU och Ukraina hör samman är mycket troligt. Det man måste ta i beaktande är att detta frihandelsavtal är vad som utgjorde själva grunden till den konflikt som vi ser just nu. Således skall man inte vara förvånad över att denna s k beredskapskontroll genomförs. 

Vad som dock är oroväckande är att denna beredskapskontroll genomförs inom MD C i och med att detta är det MD där Ryssland har sina strategiska reserver, således innebär det att den andra echelongens förband sätts på krigsfot samtidigt som troligtvis konflikten i östra Ukraina går in ett avgörande skede. Således stämmer uppgifterna att Ryssland återigen kraftsamlar och kraftsamlat förband till Ukrainas gräns dvs första echelongensförband samt att andraechelongensförband har intagit högsta stridsberedskap är signalen väldigt tydlig till både Ukraina, EU och NATO. Hit men inte längre är signalen man skickar ut.

Likväl är uppgifterna kring frambasering av Iskandersystem i anslutning till de Baltiska staternas gräns mycket oroväckande, samt att stora delar av luftstridskrafterna inom MD V har övats eller övas den senaste veckan, likväl finns fortfarande förband inom Kaliningrad Oblast från 76. Luftlandssättningsdivisionen i Pskov kvar som förstärkning vilket genomfördes som ett led i den motövning till BALTOPS samt SABRE STRIKE samt övriga markstridskrafter inom Oblasten har samövats och höjt sin egna stridsberedskap. Således har man i det tysta dels höjt beredskapen dels stridsvärdet på förbanden inom MD V, samtidigt som man frambaserat förband till Ukrainas gräns samt höjer nu beredskapen hos den strategiska reserven inom MD C.

Detta ger en totalbild av att man över ytan just nu höjer sin beredskap och stridsvärdet på sina förband för att kunna genomföra någonting. Troligtvis handlar det enbart om att utnyttja de militära maktmedlen som ett hot i bakgrunden för att påtvinga en motståndare sin vilja och ej övergå till en väpnad konflikt, dock måste man ha klart för sig att risken för feltolkningar i sådana här spända situationer riskerar att öka risken för incidenter som kan leda till något betydligt värre. Således den säkerhetspolitiska situationen i Europa och i vårt eget närområde, har nu nått en bottennivå i paritet med de i särklass värsta delarna av 1980-talet.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

AP 1(Engelska)
FOI 1(Svenska)
SvD 1, 2(Svenska)
RT 1(Engelska)
Reuters 1, 2 (Engelska)
RIA Novosti 1, 2, 3(Ryska)
Ryska Försvarsministeriet 1(Ryska)

Militär profession – ledning & generalitetet

Svenska Försvarsmakten har en synnerligen central ledning, utöver den centrala ledningen HKV. Vad menas? Jo – vi har efter två decennier av transformation inte en enda s.k. flagperson ute i landet: alla generaler och amiraler finns i Stockholm – förutom i W DC, Bryssel eller i Korea.

För att öka den operativa effekten – den enskilt viktigaste frågan i FB rapport (Ds 2014:20) – så kommer förbandsdelar att behöva flytta på sig och samgruppera, fr.a. inom armén som ska skapa brigadförmåga igen. Till detta kommer att även högre taktiska staber också skulle behöva röra på sig och kunna utföra ledning längre fram – närmare de förband man ska leda.

Det skulle innebära att man också flyttar ut åtminstone tre enstjärniga generaler/amiral ur HKV. Det skulle öka trovärdigheten inom FM och visa våra förband att det är viktiga samtidigt som den operativa effekten skulle öka.

Att det finns generalspersoner inte bara i Stockholm är viktigt för professionen. Det är både en symbolisk och operativ fråga som ökar trovärdighet samt möjligheterna att både följa upp och leda sin förband. Soldater och sjömän måste kunna se generalspersoner som människor tillhörande samma profession och inte människor tillhörande en elit i Stockholm – långt bort från stridsdamm, vågskvalp och flygfotogen.

35771Men till att börja med – befordra våra fyra MR-chefer från överstar till brigadgeneraler, det skulle visa dess särskilda tyngd och ansvar som de faktiskt har i jfr med övriga förbandschefer.

Glad midsommar alla läsare!


Försvarsmaktens sommarjobb – planeringsanvisningar beslutade idag

Idag beslutade regeringen om planeringsanvisningar till Försvarsmakten inför försvarsbeslutet 2015. Senast den 28 november ska underlaget avlämnas för vidare samordning och propositionsskrivande av (den då sittande) regeringen. Det blir bråda dagar för Försvarsmakten – inget för hängmattan precis – men man får i alla fall mer tid på sig än inför inriktningsbeslutet 2009, då jag vill minnas att man hade några få ynka månader på sig att pressa fram hela underlaget.

Jag hade inte ro att invänta publicering på regeringen.se, utan begärde ut handlingen som nu är expedierad och klar för offentligheten. Jag lägger ut den här så länge, för andra otåliga själar, och återkommer med kommentarer.

Planeringsanvisn 2015

Uppdaterat 16:50

Det kan vara värt att plocka fram planeringsanvisningarna till Försvarsmakten inför inriktningsbeslutet 2009 och jämföra dem med dagens. På så sätt tydliggörs skillnader vad gäller inriktning och nyheter i ambitionsnivå.

På ett övergripande plan är man mindre precis i anvisningarna än tidigare – vilket ger större handlingsutrymme till myndigheten. Man kan också uttrycka det som så att den inre dragkampen blir en svår resa.

Ambitionsnivån är luddigare uttryckt idag än 2008, t.ex. är siffermålen borta. 2008 sade man nämligen att Försvarsmakten över tiden ska kunna hålla cirka 2000 personer insatta internationellt och nationellt och att man ska kunna göra snabba evakuerings- och förstärkningsinsatser med upp till 300 personer och några sådana formuleringar uttrycks inte iår. För att ytterligare understryka tyngdpunktsförskjutningen – från internationella insatser och ”både och” till försvar av Sverige – kan nämnas att man ”fredade” anslaget för internationella insatser inför 2009-beslutet genom följande formulering:

Försvarsmakten kan föreslå förändringar till fördelning mellan anslagen. Storleken på anslaget för fredsfrämjande förbandsinsatser ska dock medge insatser på en nivå som minst motsvarar den som möjliggörs av anslagsnivån för år 2009 enligt budgetpropositionen för 2009.

Så skriver man inte iår.

Vad gäller krav på tillgänglighet är man, till skillnad från det ovanstående, precis. Utgångspunkten 2009 var att ”användbarheten här och nu är ett grundkrav och att alla förband i insatsorganisationen ska vara tillgängliga i närtid” och Försvarsmakten ombads ge förslag på insatsorganisationens utveckling utifrån krav på operativ förmåga (enligt RB08) med skillnaden att separationen i tid mellan operativ förmåga 1 och 2 togs bort.

I de nu aktuella planeringsanvisningarna ska alla krigsförband from 1 januari 2016 kunna mobiliseras i sin helhet inom 7 dagar, från det att beslut om höjd beredskap är fattat. Noterbart är dock att regeringen skriver att inriktningen (i enlighet med Försvarsberedningen) vad gäller krigsförbandens utveckling ska genomföras i den takt och med de ambitioner som resurserna tillåter. Och det är ju en formulering vi känner igen.

De exakta beredskapskraven ska vi av lätt insedda skäl inte diskutera i alltför hög upplösningsgrad, men jag tror många hajar till och uppfattar det som en rejäl ambitionsökning.

För länge sedan hade vi beredskapskrav som medgav år av förberedelser, ja till och med uppåt 10 år. Men sedan sades det att vi skulle ha en beredskap som för huvuddelen av krigsförbanden understeg tre månader och att inget förband skulle överstiga sex månader. Efter detta sades att Försvarsmakten senast vid utgången av 2014, vid beslut om höjd beredskap, ska vara tillgänglig inom några dagar med huvuddelen av insatsorganisationen.

Idag lever vi med beslutet att vi vid beslut om höjd beredskap ska ha huvuddelen av förbanden tillgängliga inom några dagar och att samtliga förband ska vara tillgängliga inom en vecka. Och den politiska beställningen är att Försvarsmakten vid normal beredskap ska ha huvuddelen av förbanden tillgängliga inom tre månader, och i alla fall inte längre sex månader. Och nu skriver alltså regeringen att alla krigsförband ska kunna mobiliseras i sin helhet inom 7 dagar, från det att beslut om höjd beredskap är fattat.  Man verkar också lämna till Försvarsmakten att föreslå tillgänglighet i fredstid. Wiseman sammanfattade det hela på Twitter:

Idag 3-6 mån för att inta höjd beredskap. 2016: 7 dagar för att mobilisera utan föregående beredskapshöjning.

Vidare ska krigsförbanden ”i första hand utformas för att kunna verka i närområdet samt vara interoperabla”. 2008-formuleringen om ”markoperativ tyngdpunkt” återfinns inte.

Som bekräftelse på Försvarsberedningens breda överenskommelse inom personalförsörjningsområdet, ska nu Försvarsmakten utgå från införandet av en längre grundläggande militär grundutbildning (istället för GMU + befattningsutbildning som idag), i enlighet med beredningens förslag.

Och om man ska göra allt man sagt, med ökade krav på operativ effekt och tillgänglighet, inom den anvisade ekonomin, måste det sparas på annat håll. Det uttrycks på följande sätt:

Försvarsmakten ska redovisa förslag, inom myndighetens ansvarsområde, om en fortsatt utveckling och effektivisering av verksamhet och infrastruktur. Bedömda möjligheter till rationaliseringar inom ramen för myndighetens ansvarsområde får ligga till grund för underlaget.

RB 5 – besparingen om 500 mkr på personalkostnader – ligger fast, det nämns inte mer än som en del av de underlag regeringen nu bakar ihop till en försvarsbeslutsproposition.

Till sist kan jag inte låta bli att bjuda på en av de roligare formuleringar jag har stött på:

Kraven på krigsförbandens operativa förmåga är som utgångspunkt styrande för materielförsörjningen. Dessa krav kan över tiden anpassas för att en effektiv och rationell materielförsörjning ska uppnås, så länge krigsförbandet ifråga är operativt relevant för dess dimensionerande uppgift.

Jag ska be FMV:s generaldirektör, Lena Erixon, översätta vad det betyder i Almedalen.

Uppdaterat 22/6

Jag påstod i min första version av denna bloggtext att de beredskapskrav som uttrycks i planeringsanvisningarna inte är någon skillnad jämfört med 2009. Efter att ha grunnat vidare på saken i samband med diskussioner om saken på Twitter, vill jag efter hjälp med att reda ut saken av en klok person dra ett varv till i ämnet:

Som sagt ovan har Försvarsmakten kravet på sig redan idag att kunna mobilisera hela organisationen inom sju dagar – då ska samtliga vara på plats för att lösa sin uppgift, men man kommer med den krigsduglighet man så att säga står och gå i, varesig mer eller mindre och aktuell status skiljer sig naturligtvis mycket inom organisationen. Det ovan nämnda kravet –  huvudelen inom tre månader och ingen längre än sex månader – innebär att Försvarsmakten inom den angivna tiden ska kunna öva upp och komplettera för ökad krigsduglighet (vilket inte är specificerat exakt vad denna innebär). Detta är den stora skillnaden jämfört med innan 2009, eftersom detta ställer högre krav på övning, bemanning, uppfyllande av bemanning och materiel etc. Det gäller således att inte blanda ihop mobiliseringsberedskapen (en vecka) med beredskapen att ha god krigsduglighet i alla uppgifter.