Stridsscen från Ukraina

Filmat idag från respektive inuti en ukrainsk BTR-80 (hjulgående pansarskyttefordon) under det att man bekämpar ett eldöverfall.

Det har hänt mycket sedan jag sist bloggade om Ukraina, inte minst den mest tjetjenska Vostok-bataljonens uppdykande, men tiden räcker bara inte till. Ett klipp vill jag ändå helt kort tipsa om: det ovan som visar hur det ukrainska pansarskyttefordonet träffas vid 1:27, sannolikt av en RPG, hur elden släcks och hur man sedan fortsätter.

Tack, O-platsen, för tipset. Mycket eller kanske allt av det jag missat att blogga om har mina bloggkollegor tagit upp - se blogglistan här intill.

Gästinlägg: SD försvarspolitik bygger på en seriös omvärldsanalys och en genomtänkt strategi

Nedan följer en replik till Andreas Braws gästinlägg i 31/5


Sverigedemokraternas försvarspolitik bygger på en seriös omvärldsanalys och en genomtänkt strategi

Andreas Braw kom häromdagen med ett generalangrepp på Sverigedemokraternas försvarspolitik. Däribland kom anklagelser om lögner och att inte förstå hur försvarspolitiken fungerar. Det är nonsens och jag kommer här redogöra för varför det är så. Man kan självfallet ha olika uppfattning om försvarspolitiska sakfrågor, men att anklaga andra för lögner och okunskap är att lägga debatten på en väldigt låg nivå. Om Braw har studerat Sverigedemokraternas försvarspolitik så noga som han påstår borde han förstått mer av hur den är tänkt. För att eliminera alla oklarheter kommer här en del klargöranden.

Det var flera olika anklagelsepunkter i Braws inlägg. Riksdagsledamoten Mikael Jansson anklagades för att ljuga om stödet för en nordisk försvarsallians. Att inte stödja NATO-medlemskap utan att föredra ett nordiskt försvarssamarbete ansågs som oseriöst. NATO-motståndet påstods bero på antiamerikanism. Slutligen så anklagades Sverigedemokraterna för att inte förstå hur försvarspolitik bedrivs pga. detaljerade krav på återtagande av nedlagda kustartilleriregementen och införskaffande av tung kustrobot RBS 15.

Jag börjar med NATO-frågan. Självfallet är det en legitim åsikt att vara för ett NATO-medlemskap om man nu vill det. Men andra åsikter är inte oseriösa. Det är snarare oseriöst att påstå att andra åsikter är oseriösa. Sverige är idag inte med i någon allians och det finns en tydlig majoritet för denna linje i såväl riksdag som väljarkår. Kadett Braw begår nog ett misstag när han med sådan emfas hävdar att motstånd mot NATO är oseriöst. Neutraliteten och alliansfriheten har gett Sverige 200 år av fred. Ett medlemskap i NATO skulle riskera att Sverige drogs in i konflikter långt borta från vårt närområde. Ett svenskt NATO-medlemskap skulle också öka den säkerhetspolitiska spänningen i Nordeuropa eftersom Ryssland skulle se detta som ett direkt hot mot Rysslands säkerhet. Sverige kan dock inte stå helt oberörd av utvecklingen i vårt närområde. Därför anser SD att en nordisk försvarsallians skulle vara ett bra alternativ till svensk neutralitet. Detta är i dagsläget självfallet endast en vision, men förhoppningsvis kommer detta bli möjligt på sikt. Ett enat nordiskt försvar med höga försvarsanslag skulle ha en försvarsförmåga i klass med större europeiska länder och även en stor intern försvarsmaterielmarknad. Ett sådant nordiskt försvar skulle vara avskräckande mot Ryssland samtidigt som det ändå inte skulle verka hotfullt. I avvaktan på en sådan utveckling är SD väldigt positiva till ett så nära försvarssamarbete som möjligt med Finland.

SD anklagas också för att antiamerikanism, och implicit proryskhet, skulle vara en drivande faktor bakom NATO-motståndet. Detta genom att hänvisa till såväl lösryckta yttranden från SDU och ”europeiska samarbetspartners” ageranden. Självfallet är detta inte fallet. Mikael Jansson har oförtrutet varnat för rysk upprustning i Försvarsberedningen sedan den tillsattes. Läs gärna SD:s avvikande meningar i både huvudrapporten och den säkerhetspolitiska rapporten. Inget annat parti tar Rysslands växande ambitioner på större allvar än SD. Det är därför som försvarsanslagen på sikt behöver fördubblas och Försvarsmakten omedelbart behöver få tillgång till omfattande krediter för att åtgärda akuta brister i försvarsförmågan. SD vill också fortsatt ha ett nära samarbete med NATO inom ramarna för NATO Partnership for Peace (PFP). Vad anbelangar ”europeiska samarbetspartners” så har SD som parti inte något organisatoriskt samarbete med något parti i dagsläget. De enda partier som i dagsläget är ens tänkbara samarbetspartners i Europaparlamentet är UKIP och Danskt Folkeparti. Inget av dessa partier har på något sätt uttryckt vare sig antiamerikanism eller proryskhet. Hur andra partier agerar är således helt irrelevant.

Braw anklagade också SD för att ljuga om en nordisk försvarsallians. Som tidigare sagts så är en nordisk försvarsallians en vision. Vägen dit bör inledas med ett nära försvarssamarbete med Finland samt ett så fördjupat försvarssamarbete som möjligt med övriga länder. Både Mikael Jansson och jag själv har träffat många politiska och militära företrädare från såväl Norden som andra länder. När dessa idéer framförts så har de bemötts med intresse och ingen har uteslutit en sådan utveckling. Det är i alla fall ett första steg mot ett utökat nordiskt försvarssamarbete. Självfallet står inte en nordisk försvarsallians på den konkreta dagordningen i närtid.

Sedan har vi frågan om huruvida Sverigedemokraterna är okunniga om hur försvarspolitik bedrivs. Braw anklagar SD för att nostalgiskt vilja återta ett antal kustartillerikaserner utan att veta vad vi skall göra med dem. Det är inget mysterium vad SD vill göra med dessa kaserner kadett Braw. I SD:s försvarspolitik skall Kustartilleriet/Amfibiekåren stärkas rejält. På sikt finns en ambition att ha tre brigader i Kustartilleriet/Amfibiekåren. Detta kräver ett flertal nya utbildningsanläggningar. Om möjligt kan dessa läggas i de orter där de tidigare låg eftersom försvaret har avtal som möjliggör detta. Skulle kostnaden bli för hög i samband med ett återtagande så får man självfallet finna andra kostnadseffektiva lösningar.

Införskaffande av tung kustrobot RBS 15 togs också upp som exempel på att SD inte förstår att Försvarsmakten inte detaljstyrs av politikerna. SD är mycket medvetna om hur försvarets styrprocess är uppbyggd, men här spelar flera olika aspekter in. Försvarspolitiker, liksom alla andra politiker, har en rad uppfattningar om hur verksamheten skall bedrivas inom det egna ansvarsområdet. Annars kan man bara säga: ”Vi är mest försvarsvänliga! Här får ni 75 miljarder. Köp någonting bra”. Så går inte politik till. Vi inom Sverigedemokraternas Försvars- och Säkerhetspolitiska Råd (SFSR) har gjort en egen bedömning av det säkerhetspolitiska läget, hotbilden, förmågor försvaret behöver samt vad dessa förmågor kräver i form av materiel, förband o.dyl. Vi har självfallet utgått från de studier som redan finns inom försvarssektorn, men även gjort eller beställt en hel del eget arbete. Även regeringen pekar ut många specifika materielprojekt i sin så kallade satsning på försvaret. Skulle Försvarsmakten vilja ha helt andra projekt än de av oss angivna så är vi självfallet öppna för dialog om det.

En sista men viktig aspekt på materielförsörjningen är att SD ser det som ett viktigt säkerhetspolitiskt mål att ha en betydande självförsörjningsgrad på försvarsmaterielområdet. En stark egen försvarsindustri möjliggör skräddarsydda svenska/nordiska lösningar samt garanterar materielförsörjningen i ett skymningsläge. Det är också viktigt att den svenska försvarsindustrin är lika involverad i utländska projekt som den är beroende av import så att utländska underleverantörer fortsätter leverera under ett skymningsläge. Inhemsk försvarsindustri genererar också spetskompetens samt sysselsättning. Den samhällsekonomiska kostnaden bör därför vara en viktig faktor i samband med materielinköp. Regeringen har pekat ut några sektorer av försvarsindustrin som strategiskt viktiga för Sverige. SD vill ha ytterligare sektorer samt anslår tillräckligt med resurser till Försvarsmakten över tid för att göra detta realistiskt. Den sista aspekten gör att SD sannolikt kommer att peka på flera specifika projekt med svensk anknytning än regeringen pga. av försvarsindustristrategin.

Försvarsdebatten är viktig och måste föras seriöst. Därför hoppas jag slippa oseriösa påhopp som inte grundar sig på fakta i framtiden. Om någon är osäker på vad SD har för försvars- och säkerhetspolitik välkomnar jag en dialog med oss för att klargöra det. Hoppas att detta genmäle rätat ut en del frågetecken och att alla inser att SD är det mest försvarsvänliga partiet i riksdagen.


Mikael Valtersson
Ledamot Luftförsvarskommittéen
Ledamot Sverigedemokraternas Försvars- och Säkerhetspolitiska Råd

Interna angelägenheter

Reflektion

I slutet av förra veckan (V422) uttalade sig återigen den Ryska statsledningen kring konsekvenserna av ett Svenskt och/eller Finskt NATO medlemskap. Det vill säga man valde att lägga sig i två suveräna staters internapolitiska angelägenheter. Denna gång var det Rysslands vice Utrikesminister, Vladimir Titov, som valde att påtala det olämpliga med ett närmande till NATO, detta skulle enligt honom kunna leda till negativa konsekvenser för Östersjöregionen.

Nästan ett år innan Vladimir Titov uttalande, gjorde Rysslands Premiärminister Dmitrij Medvedev ett liknande uttalande i Norge den 4 Juni 2013. Där påtalade han att ett svenskt och/eller finskt NATO medlemskap skulle förändra maktbalansen dvs i Barensregionen och Östersjöregionen. Om så skulle ske, skulle även Ryssland vara tvungen att vidta åtgärder enligt honom. Om dessa åtgärder skulle vidtas innan ett medlemskap dvs förhindra ett ansökningsförfarande eller efter ett medlemskap, framkom aldrig.

Slutsatsen man snabbt kan dra är att den officiella ryska linjen är att varken Sverige eller Finland skall tillåtas gå med i NATO, kosta vad det kosta vill, vad som dock är mycket oroväckande är avsaknaden av debatten kring denna officiella linje som Ryssland för mot Sverige. Dagens Nyheter lyfte förtjänstfullt upp uttalandet och följde upp det med en intervju av Wilhelm Agrell kring uttalandet. Men från Regering och Riksdag lyser uttalandena med sin frånvaro.

Därtill skall man även ta i beaktande den fd Ryske Generalstabschefen, NikolajMakarov, utspel i Helsingfors 2012, där han tydligt visade vilket område som ej får påverkas för att Ryssland skall kunna verka med sina interkontinentala ballistiska system. Där det tydligt visades att cirka 75% av Sverige och 100% av Finland låg/liggerinom den Ryska geostrategiska intressesfären utifrån att man måste kunna utnyttja sina ballistiska system. När detta utspel skedde, bemötes det ej från Svenskt håll.

Dessa tre tydliga exempel visar dels på varför vi behöver en Försvarsmakt dels på varför vi måste få en saklig och ordentlig säkerhetspolitisk debatt i Sverige. Just nu så tigs alla Ryska utspel som kommer påverka vår säkerhetspolitiska situation ihjäl i Sverige. Fortsätter detta systematiska agerande från de folkvalda så kommer vi mest troligt hamna i en situation där vi har en situation som kommer för befolkningen te sig som en blixt från klar himmel, men tecknen har funnits länge för de som följt med.

Stundtals kan man få känslan av att våra folkvalda tror att det ledande politiska skiktet i Ryssland skämtar och agerar utifrån någon form av "Jeltsindoktrin" dvs berusade och man behöver inte ta hänsyn till vad de säger. Just nu kan man inte ha mer än fel i det. Man bör t ex ta i beaktande att Rysslands President Vladimir Putin utnyttjade samma retorik kring Ukraina som Vladimir Titov gör i sitt uttalande. Således man bör ta dessa uttalande på allvar, däremot bör man inte skrika varg, men det finns rätt mycket substans i dem, betydligt mer än vad jag tror gemene svensk och likväl gemene folkvald ser i dem.

Vad som är än mer anmärkningsvärt är att man från Regering och Riksdag ej genomför en tydlig markering att våra interna politiska angelägenheter är en högst svensk ensak och inget som Ryssland skall lägga sig i. Ser man hur Sovjetunionen valde att tolkade sådana utspel, dvs icke agerande, var det mottagaren gav sitt tysta medgivande till den linje som delgavs offentligt från Sovjet. Likväl är det i det Sovjetiska tankesättet som dagens ledande politiker i Ryssland har skolats och har sin grund i. Varvid detta Svenska icke agerande på dessa utspel, kan vara en mycket farlig väg att vandra i längden. Lägg därtill det säkerhetspolitiska vakuum som vi har åstadkommit i Östersjö- och Barentsregionen så blir vägen mycket farlig. Att ha en icke-debatt i dessa frågor är således mycket farligt för ur motpartens perspektiv kan det te sig som att vi har valt att lägga oss i frågan.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

ITAR-TASS 1(Engelska)
Reuters 1(Engelska)
DN 1, 2(Svenska)

Bryt upp svensk blockpolitik – del 2/2

Om opinionsinstituten ligger någorlunda rätt skulle ett riksdagsval idag innebära att de ca. 7 297 268 röstberättigade, till 78,7 % skulle komma att rösta på ett parti i mittenfåran[1]. Det är enligt min mening högst relevant att dessa knappa 80 % av den röstande valmanskåren ska få sin röst operationaliserad genom att dess partier i en eller annan form bildar regering. Om man för övrigt tycker att (Mp) är ett ytterlighetsparti – vilket inte jag tycker- så blir förstås utfallet ett litet annat – totalt 68,5 %.

Min uppfattning är att ytterlighetspartierna in i det längsta måste hållas utanför regeringsmakten. Av rationella skäl är det därför mer logiskt att partierna i mittenfåran bildar regering i en konstellation som överger det blockpolitiska tänkandet.

Om det inte sker så kan ett alternativ innebära att t.ex. (V) sitter med i regering tillsammans med (S), (Mp) och kanske (Fi) – hur skulle en sådan politik se ut och forma sig? Skulle den vara konstruktiv och bärande?

Ett annat dåligt alternativ är att Alliansen bjuder in (SD) för att få majoritet eller större minoritet än de röd-gröna.

Blockpolitik

Bildkälla: http://hd.se/ledare/2013/02/24/lamnade-politiska-uppdrag-ger-som/

Tänk om vi istället lyckas luckra upp blockpolitiken så att t.ex. (S) kan samarbeta med både (C), (Mp) och (Fp) – de skulle idag nå 51,5 av rösterna. Även om det skulle finnas motsättningar så skulle det innebära att man hade majoritet och att man relativt samlat skulle kunna föra en politik som en majoritet av befolkningen skulle kunna bejaka.

I en riksdag som gått från fem till åtta och kanske nio partier uppstår konsekvenser. Vad som är mest demokratiskt och inte i samband med en regeringsbildning efter valet kan därför i högsta grad diskuteras. Ur mitt perspektiv är det mer demokrati om det stora flertalet av de röstade känner igen regeringsmaktens förda politik och att man inte behöver vara beroende av extrema åsikter åt höger eller vänster – särskilt viktigt då politiken till huvuddel tryckts ihop i mitten.

Jag är övertygad om att frågan om hur regeringsmakten kan gestalta sig kommer upp allt mer tydligt i valrörelsen. Väljarna MÅSTE få veta vad den röst de lägger i riksdagsvalet kan komma att innebära i den praktiskt kommande förda politiken.

 

[1] Min definition på mittenfåran är: Moderaterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet, Centern, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Siffrorna grundar sig på DN/IPSOS undersökning som presenterades i media den 30 maj 2014.


Gästinlägg: Militärstrategiska prioriteringar – flytta rätt fråga till rätt kompetens

Försvarsberedningens nyligen framlagda rapport ”Försvaret av Sverige – Starkare försvar för en osäker tid” har knappast förbigått någon med militärpolitiskt intresse. För den som följer den försvarspolitiska debatten uppfattas den politiska stämningen inte sällan som förvirrande, med tvära kast vad gäller ambitionsinriktningar, varierande uttalanden kring vad den egentliga hotbilden mot Sverige består av och detaljerade beskrivningar kring hur Försvarsmakten ska lösa sin uppgift. I det följande väljer jag därför att göra nedslag i två punkter, en mer framträdande fråga och allmänt diskuterad punkt, nämligen frågan kring vikten av militär närvaro på Gotland och en mindre flitigt diskuterad punkt, vilken är försvarsberedningens ambition att merutnyttja Försvarsmaktens specialförband som jag anser vara talande för beredningens rapport som helhet.

Det hävdas inte sällan, det gjordes även av försvarsberedningen vid den offentliga presentationen av rapporten i riksdagens andrakammare, att den som kontrollerar Gotland även kontrollerar hela Östersjön. Av den anledningen förespråkar försvarsberedningen, med oroliga vindar blåsandes genom Europa, ökad övningsverksamhet av alla tre vapenslag på och kring Gotland. Lämpligheten i beredningens ambition kan ifrågasättas starkt på två grunder.

Dels kan lämpligheten i att en försvarsberedning, med begränsad militärstrategisk kompetens, detaljfördelar uppgifter i tid och rum till den myndighet som har att sörja för rikets försvar, det vill säga Försvarsmakten, ifrågasättas. Den organisation som kan, och ska göra de militärstrategiska övervägandena och dra de operativa slutsatserna av dessa, är ingen annan än Försvarsmakten. Överbefälhavaren har själv på DN Debatt den 12 mars i år vädjat om handlingsfrihet för Försvarsmakten i dylika frågor. Enbart det faktum att beredningen inom ramen för författandet av sin rapport nyttjat sakkunniga kan inte sägas utgöra en uttömmande grund för att till Försvarsmakten ge detaljerade anvisningar kring vilken geografisk plats som ska anses viktigast ur ett försvarsperspektiv. En av myndighetens huvuduppgifter är att hävda Sveriges territoriella integritet. Bara tanken att ledningen för Försvarsmakten inte skulle besitta förmågan att själva fördela resurser i tid och rum för att optimera verkansgraden för organisationen i sin helhet och därför skulle behöva anvisningar kring var militärstrategiska tyngdpunkter bör placeras, såsom på och kring Gotland, är upprörande. Gotlandsfrågan tenderar mer att blir politiskt sprängstoff än nyanserat övervägd. Ett klokare alternativ synes vara att i en rapport från försvarsberedningen med mer generella ambitionshöjningar, i ett långsiktigt perspektiv, skapa förutsättningar för försvarsmaktsledningen att göra de strategiska överväganden som är nödvändiga för att skapa ett effektivt nationellt försvar. Gotland kommer otvivelaktigt ingå som en del av den helheten. Följden av beredningens detaljkrav på närvaro kring Gotland kan befaras resultera i att förband som har särskilda övningsbehov, exempelvis inom vinterkrigföring, tvingas genomföra vinterövningar på Tofta skjutfält på Gotland istället för i Arvidsjaur där vinterförhållandena är bättre. Resultatet blir alltså att kvaliteten på övningsverksamheten riskerar att bli sämre, med negativa ekonomiska och kompetensmässiga konsekvenser för förbanden som följd.

Dels kan även Försvarsberedningens ambition av ökad närvaro kring Gotland ifrågasättas efter en reflektion kring satsen ”den som kontrollerar Gotland kontrollerar Östersjön”. Vad anser försvarsberedningen utgör den tröskelnivå på kontrollen som åsyftas? Att med ett fåtal korvettfartyg, ett par rotar JAS 39 Gripen i framskjutet läge på Gotland och några stridsvagnar uppställda i ett garage på en för den potentiella motståndaren känd plats tala om effektiv kontroll av Gotland är inte seriöst. Den kontrollen av Gotland de flesta är överens om är eftersträvansvärd måste ställas i paritet med det potentiella hotet, vilket inte kan anses begränsas till den nuvarande svenska förmågan. Och hur det potentiella militära hotet mot Gotland utvärderas måste, om inte fullständigt, så i varje fall till stor del framställas av Försvarsmaktens själv i större samverkan med politiskt sakkunniga.

Den andra punkten jag ämnar behandla är beredningens ambition att merutnyttja specialförbanden, där Särskilda Operationgruppen, SOG, utgör huvudenheten. Dessa specialförband är omgärdade av sträng sekretess vad gäller kompetenser, metoder, numerärer med mera. Det kan därmed ifrågasättas vad för insikt försvarsberedningens ledamöter besitter kring specialförbandens verksamhet, kompetens och förmågor i allmänhet. Specialförbandens verksamhet är och ska vara av dold karaktär. Det är en del av själva syftet och styrkorna hos specialförband att ha förmågan att uppträda på oberäkneliga vis, varför specifika kompetenser hos förbandet rimligtvis inte kan tänkas ha spridits i en vid mening till försvarsberedningens ledamöter. Skulle dock så vara fallet är det synnerligen oroande. Att därför i en rapport kring, vad som ska sägas vara konkreta förslag, tala om ett merutnyttjande av specialförbanden riskerar att bli en papperstiger, som även spiller över på andra förslag i rapporten. Beredningen lyckas helt enkelt inte belägga förslagets praktiska användningsområde. Följden av detta blir att trovärdigheten i de andra förslagen beredningen presenterar präglas av ett osäkert skimmer såtillvida att beredningens insikt i Försvarsmaktens olika förbands förmågor inte ger ett intryck av fullständighet.

Slutligen förtjänar följande att understrykas. Försvarsmakten har precis som alla myndigheter att rätta sig efter beslut från våra folkvalda. Något annat ska inte komma på fråga. Dock kan det hävdas att politiska makthavare främst bör framställa till sina myndigheter vad dessa har att utföra för uppdrag, där uppdraget i Försvarsmaktens fall nu ställts till fokus på det nationella försvaret och inte som tidigare internationellt fokus. Sådana ambitionsrelaterade frågor äger politikerna. När det kommer till frågan kring hur lösandet av det nationella försvaret ska genomföras rör sig försvarsberedningen på, om inte obehörig mark, så väldigt lös mark. Låt den skara med den verkliga expertisen, alltså ledningen för Försvarsmakten med sina staber, äga frågan kring hur våra samlade stridskrafter ska försvara landet och ta ansvar för vårt närområde.

Security Sanity

Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön – Del 11 – Prepare for the unexpected

Slutet av maj innebar flera viktiga val i Europa. Valet till Europaparlamentet innebar ett framflyttande av populistiska och vissa extremistiska partier på bägge kanterna, framförallt den högra, där många dessutom hade ett nationalistiskt budskap. Detta och ett svalt valdeltagande innebär ökade svårigheter för EU att agera samlat och med någon större legitimitet.

I Ukraina avgjordes presidentvalet redan i första omgången, där oligarken/politikern Petro Poroschenko vann stort. Med en vald president ökar möjligheterna att stabilisera Ukraina den närmaste tiden. I avvaktan på Poroschenkos tillträde på lördag har de ukrainska myndigheterna intensifierat sina säkerhetsoperationer i östra delen av landet.

Flera våldsamma strider har ägt rum med många tiotals döda på bägge sidor. Eller rättare sagt flera sidor, då det verkar vara olika grupperingar på separatistsidan. I Donetsk finns den så kallade Vostokbataljonen med ”frivilliga” som i själva verket antas till förbandet. Många indikatorer pekar på att de är understödda av Ryssland som exempelvis tillgången till bärbara luftvärnsrobotar.

De ryska förbanden har till tre fjärdedelar lämnat övningsområdena i anslutning till Ukraina, men infrastrukturen finns fortfarande kvar. Det är fullt möjligt att Ryssland skruvat ned målen något och nu satsar på negativa mål som att regeringen i Kiev inte ska kunna kontrollera sitt territorium. Ett sådant tillstånd försvårar Ukrainas ekonomiska återhämtning och framförallt omöjliggör det en Nato-anslutning.

Det studande 70-årsjubileumet av D-dagen kan också vara en förklaring till den nedskruvade officiella retoriken. Festligheterna innebär ett utmärkt tillfälle för den ryske presidenten att känna sina motståndare på pulsen och utöva det personliga inflytande han är övertygad om att han besitter. Glöm inte bort att han som premiärminister var på plats i Beijing när Ryssland koreografiskt provocerade fram Georgienkriget.

Vladimir Putin har förresten inte legat på latsidan den senaste tiden heller. Byggandet av hans anti-liberala allians har fortsatt. I just Beijing avslutades förhandlingarna om den ryska energiexporten till Kina. Beväpnad med intäkter på uppskattningsvis 2600 Mdr på 30 år kan Ryssland fortsätta sin upprustning med sin framtida betalningsförmåga som säkerhet. I kommentarerna till affären anser jag att den psykologiska dimensionen är underskattad.

Ställd inför västliga (främst amerikanska) sanktioner återvänder Tsar Vladimir med en kista med guldpengar från Östern till sina vasaller i Kreml. Till detta kan fogas bildandet av den Eurasiska Unionen, än så länge bara med Vitryssland och Kazakhstan. Men här spelar också psykologin en roll i det gamla Sovjetunionen. Nu råder ingen tvekan om att ryssarna är tillbaka.

……………….

Och det är de kring den Skandinaviska halvön också med besked.

Finland har fått uppleva något som påminner om den så kallade Ryska påsken. Ryska flygplan kränkte nyligen finskt luftrum flera gånger samma dag, varav ett intrång på cirka 30 km djup. Vad som egentligen skedde är omstritt. Det finska försvaret menar i sina senaste kommentarer att man haft full kontroll via radar de två första gångerna, men sände upp jaktberedskapen med F-18 Hornet vid det tredje tillfället.

Det är inte samma version som den finske presidenten meddelat medierna i Finland. Sauli Niinistö menade att man återhämtade efter en större övning och sänkt beredskapen tillfälligt. De skilda versionerna blir verkligen oförenliga när man betänker att den finske presidenten är landets överbefälhavare. Jämförelsena med ”Ryska påsken” är inte vad som hände, utan om svårigheterna att kommunicera officiellt om känslig materia.

Episoden belyser också svårigheterna att skydda sitt luftrum med ett defensivt luftförsvar. En aggressiv stormakt kan relativt lätt slita ut incidentberedskapen i en småstat, i synnerhet om dessa inte satsar på sitt försvar som motsvarar dess geografiska belägenhet och kompenserar för sin militära alliansfrihet.

I det senare fallet har just de finska politikerna flyttat fram positionerna offentligen. President Niinistö efterlyser en bred debatt om Nato i Finland. Både av- och pågående statsministrar (?) har luftat sina Natopreferenser liksom försvarsminister Carl Haglund.

Svaret lät naturligtvis inte vänta på sig. Rysk media rapporterade att biträdande utrikesminister Titov ska ha förklarat vid en konferens för sina ambassadörer i regionen att en svensk och finsk Nato-anslutning skulle vara en mycket farlig utveckling i regionen.

Detta är ett typiskt ryskt sätt att uppmuntra till självavskräckning och att försöka räkna in Sverige och Finland i den ryska intressesfären. På flera sätt är detta felaktigt.

För det första finns det inga aggressiva avsikter mot Ryssland från Sverige och Finland, inte heller från Väst i allmänhet. När de baltiska staterna för tio år sedan upptogs i alliansen var Ryssland just i färd att lämna sin försvarsmässiga dekadens. Då om någon gång var Ryssland kraftigt försvagat, men västmakterna utnyttjade inte det tillfället till aggressiva handlingar mot Ryssland eftersom det intresset inte fanns/finns.

För det andra tillhör de skandinaviska länderna den västliga sfären, kulturellt, ekonomiskt och militärt sedan lång tid tillbaka. Att erkänna en rysk intressesfär i de bägge länderna vore skadligt för våra säkerhetsintressen. Däremot går det att förstå att Ryssland återfaller till kända mönster av inringnings- och nollsummetänkande när alliansen genomför mindre framflyttningar av militära enheter till, och ökad övningsverksamhet i, de ryska grannländerna. Kreml bortser då förstås att dessa manövrar utlösts av den ryska aggressionen och annekteringen av Krim.

I det här läget har Sverige valt att upplåta sitt luftrum för transitering av AWACS-plan från Nato, och deltagande i både minröjningsövningar till havs och CAS-övningar i Baltikum som bidrag till gemensam säkerhet. Den politiska enigheten kring dessa insatser är relativt stor, då socialdemokraterna gett sitt öppna bifall till det första exemplet och inte gjort några invändningar mot de andra.

Det är därför ganska givet att temperaturen i Östersjön kommer att öka med stegrad övningsverksamhet och nya incidenter, då bägge sidor kommer att pröva varandras viljor och förmågor på olika sätt. I vilken grad Sverige kan delta beror till del på hur politiken väljer att omfördela pengar till förbandsverksamheten i höst.

I Sverige precis som i stora delar av Europa verkar det ha gått troll i försvarsförmågan. I brittisk press kommer uppgifter om att man förbereder neddragningar i snabbinsatsförmågan. Tillsammans med Tyskland förmår man stampa fram sammanlagt två (!) förstärkta brigader i norra Europa, om snabba insatser krävs. I Frankrike hotade de fyra högsta militära cheferna att avgå om försvaret utsätts för mer nedskärningar. När de senaste ryska flottstyrkorna prövat beredskapen till sjöss i Atlanten och Nordsjön tog det 24 timmar för Royal Navy att komma med något och Nederländerna hade ingenting alls.

I praktiken är Europa beroende av USA i försvarshänseende, åtminstone när det gäller expeditonär förmåga. Detta var uppenbart i Libyen och senast i Mali. Ryssland ser detta och kommer att göra allt för att driva sprickor i den västliga sammanhållningen, påhejade av sina femtekolonnare i högerextremistiska partier. I god rysk dialektisk stil kommer en del att skvätta åt vårt håll också, i synnerhet om vi upplevs som svaga.

Prepare for the unexpected.

Bryt upp svensk blockpolitik

Alliansens tillbakagång och den ungefärligt lika stora uppgången för (S) och (Mp) visar på att den svenska väljarkåren har omorienterat sig gradvis. År 2006 fick Alliansen egen majoritet i riksdagen med totalt 48,33 % av rösterna men med 178 mandat. I förra valet 2010 ökade (M) från 97 till 107 mandat men Alliansen tappade som helhet till 173 mandat, trots att man fick 49,28 % av rösterna. Vårt proportionella valsystem med uddavalsmetoden som mandatfördelningsmetod är ju inte exakt proportionerlig. Sverigedemokraterna kom också in i riksdagen 2010 och fick 20 mandat med anledning av att man fick 5,7 % av rösterna till riksdagen.  Att det 2010 blev en minoritetsregeringen igen har inneburit utmaningar för Regeringen. Bl.a. har man behövt lita på oheliga allianser för att få majoritet i riksdagen samtidigt som man lidit ett antal nederlag när Sverigedemokraterna röstat med de rödgröna – bl.a. inom ramen för skatte- och socialförsäkringsutskottet m.m.

Det fanns under överskålig tid fem riksdagspartier i Sveriges riksdag, fast förankrade på en solid ideologisk grund. Vid ingången av 1940-talket var det: Högerns riksorganisation (från 1969 Moderatera samlingspartiet), Bondeförbundet (från 1957 Centerpartiet), Folkpartiet, Sveriges socialdemokratiska arbetarparti (SAP) och Sveriges kommunistiska parti (1967 Vänsterpartiet kommunisterna och sedan 1990 Vänsterpartiet).

msalliansen

Men under 1900-talet senare del formades den svenska blockpolitiken allt mer i ett höger- och vänsterblock. Emellertid hade det funnits inslag av mycket kompetenta och konstruktiva regeringsbildningar under 40- och 50-talet. Under kriget (WW II) satt den socialdemokratiskt ledda samlingsregeringen bestående av representanter för socialdemokraterna, Bondeförbundet, Folkpartiet och Högern vid makten från sent 1939 till 31 juli 1945. Regeringen tillkom som ett akut resultat av det sovjetiska anfallet på Finland och det påföljande Vinterkriget.

Därefter bildade socialdemokraterna ensamt regering fram till 1951. I början av 50-talet ökade reformutrymmet och välfärdsbygget tog ordentlig fart. Sossarna hade i valet 1948 tappat en del mandat och det blev naturligt att se sig om partners för att bilda en mer stabilt parlamentariskt underlag för att åstadkomma majoritet.  Att valet föll på det stora Lantmannapartiet var naturlig och de två bildade en koalitionsregering 1951 som bestod fram till 1957. Under denna period fattade man konstruktiva långtgående och viktiga beslut för nationen – bl.a. en allmän och modern sjukförsäkring, reformer på jordbruksområdet samt kommunreformer och man lade grunden för det moderna LKAB.  Men Regeringen sprack 1957 i tjänstepensionsfrågan efter folkomröstningen samma år. Emellertid hade (S) och Lantmannapartiet (sedermera C ) återigen visat att man kunde regera ihop – det hade man ju gjort även åren 1936- 39.

Det dagsaktuella läget i svensk politik ser emellertid lite hopplös ut. Alliansen torde vara mycket långt ifrån att nå egen majoritet samtidigt som (S) vuxit till sig och mognat i sin politik, mer mot mitten. Men nu har vi åtta, kanske snart nio riksdagspartier. De partier som är etablerade sedan lång tid tillbaka – förutom vänstern – har närmat sig varandra från två håll. Det vore därför naturligt och logiskt – men kanske inte rationellt – att dessa partier samarbetar över blockgränserna. Om (S) skulle bilda regering med (V) och (Mp) torde det finnas anledning till viss oro.

Men det finns som sagt alternativ för en konstruktiv och för Sverige fruktbar och ansvarsfull politik. Men för detta krävs mod och öppna sinnen med Sveriges bästa för ögonen där blockpolitiken läggs åt sidan – den är ju allt mer irrelevant, det har vi sett prov på i bl.a. Tyskland, Danmark och Finland.

V.v. invänta del 2 av 2.

//ltcollibbo


Gästinlägg: SD försvårar för försvaret

På Folk och Försvar rikskonferens i Sälen gavs sverigedemokraten Mikael Jansson möjlighet är förklara sitt partis försvarspolitik. Mikael Jansson är partiets ledamot i Försvarsutskottet och Försvarsberedningen. Sverigedemokraterna ser sig som försvarets försvarare, och det med viss rätt. Partiet prioriterar faktiskt försvarsanslaget i de skuggbudgetar man lägger. Kanske har den kritiska granskningen uteblivit av just denna anledning, eftersom just försvarsfrågan verkar tas på allvar inom SD. Det var därför en stor besvikelse att se Mikael Jansson på Fjällhotellets scen. För där stod han - och gissade, skarvade ihop halvsanningar och kom stundtals rena påhitt. Extra smärtsamt blev det när frågan om Sveriges alliansfrihet kom upp. Under året har jag försökt sätta mig in i SD:s bitvis ganska röriga försvars- och säkerhetspolitik. Och trots att jag är van vid Alliansens ointresse, Miljöpartiets och Vänsterpartiets subversiva besparningsiver och den socialdemokratiska tvehågsenheten under Löfven, har Sverigedemokraterna fått mig att häpna.

SD förkastar ett NATO-medlemskap eftersom man ogillar USA:s inflytande. Sverigedemokratisk Ungdom kallar USA för "imperialistiskt", och SDU:s ordförande har uttalat att han föredrar Vladimir Putin framför Barack Obama. Antiamerikanismen går också igen hos partiets samarbetspartners i Europa, där flera av systerpartierna valde att stödja den ryska invasionen av Ukraina. Istället för NATO vill SD ha en "nordisk försvarsallians" tillsammans med våra grannländer. Man menar sig ha fört "samtal" med Norge, Danmark och Finland om detta, och alla ska enligt sverigedemokratisk utsago vara positiva till en allians. Mikael Jansson säger sig också ha "pratat med USA" om att Norge och Danmark ska ansluta sig till en ny försvarsallians, och påstår att även USA stödjer detta. Norge och Danmark ska då vara dubbelanslutna till två försvarsallianser samtidigt, vilket i praktiken gör Sverige till en NATO-medlem eftersom vi då deltar i försvaret av NATO-territorium. Men det ser inte Mikael Jansson som något problem.

Tyvärr tycks Mikael Jansson oförmögen att redogöra för saken mer utförligt än så. Han kan inte svara på vem han och hans parti egentligen har pratat med om den nordiska försvarsalliansen, eller vad de har sagt. Vem företräder egentligen Norge, Finland, Danmark och USA i samtalen med Mikael Jansson? Och varför har dessa personer fört hypotetiska förhandlingar om överstatlig säkerhetspolitik med en företrädare för ett litet oppositionsparti utan samarbetspartners i ett till synes alliansfritt land? En kvalificerad gissning är att det varken är Joe Biden eller Barack Obama som Mikael Jansson har pratat med. Faktum är att det är svårt att tro att någon stats regeringsföreträdare över huvud taget skulle föra denna typ av samtal med SD. Och trots att Jansson påstår att staterna Norge, Danmark, Finland och USA stöder partiets linje har man inte kunnat namnge vilka företrädare som har sagt detta, eller härleda detta påstående till några öppna uttalanden.

SD bygger alltså sin säkerhetspolitik och utrikespolitik på en försvarsallians som inte finns, och som inte tycks varken önskvärd eller möjlig bland de tilltänkta samarbetsstaterna. Nu kan Mikael Jansson eller hans parti påstå att försvarsalliansen inte är så viktig, eller att partiets utlovade miljardtillskott till försvaret kommer att lösa vår säkerhetssituation. Men varför vill man då överhuvudtaget ha en försvarsallians? Varför har då Mikael Jansson ägnat så mycket tid och möda åt att argumentera för denna, tala med internationella företrädare och planera för dess införande? Själv är jag övertygad om att Sverige behöver försvaras inom ramen för en försvarsallians. Den försvarsalliansen heter NATO, och till skillnad från Mikael Janssons fantasifoster så existerar den.

Kanske handlar försvarsalliansen mer om symbolvärde för SD. Broderfolk som strider tillsammans för rätten till självständighet, enade genom sin skandinaviska identitet. Symbolpolitiken skulle också kunna förklara en rad andra märkliga försvarspolitiska principer hos SD. Partiet vill exempelvis "återta" (det vill säga köpa tillbaka) alla gamla kustartillerikaserner utan att kunna förklara den militära nyttan med det. Man vill också återinföra Tungt Kustrobotbatteri 90, med Robotsystem 15 KA som beväpning. Just köpet av denna robot tycks vara extra viktigt för partiet, trots att sådana beslut knappast ska fattas av politiker. Vanligtvis identifieras ett behov av en förmåga av Försvarsmakten, som sedan renderar i ett politiskt beslut, varefter Försvarsmakten gör en beställning av materiel från Försvarets Materielverk, FMV. Sverigedemokraterna vill snabba på processen och göra bedömningar av behov och anskaffning utan att ens rådfråga varken Försvarsmakten eller FMV. På SD:s försvarspolitiska Twitter-konto Lantvärnet förklaras detta med att någon i SD har talat med ett par officerare som tyckte att det var en bra idé att köpa Robotsystem 15KA. Av detta har jag dragit slutsatsen att SD inte begriper varken hur Försvarsmakten styrs eller vad som är politikernas roll i byggandet av Sveriges försvar.

Jag ska inte försöka styra vad andra försvarsvänner röstar på. Mitt eget politiska engagemang ligger på is. Men jag ber alla som bryr sig om försvarets och Försvarsmaktens framtid att ta er tid att läsa och granska Mikael Janssons och Sverigedemokraternas försvars- och säkerhetspolitik. Bortom löften om extra brigader, återinförd värnplikt och rörligt kustartilleri gapar ett hål av obegriplig naivitet och aningslöshet. Partiets inkompetens och ovilja att sätta sig in i hur staten och Försvarsmakten styrs hotar att göra försvarsdebatten oseriös och irrelevant. Och den förklaring partiet i nuläget ger om sin märkliga nordiska försvarsallians har jag svårt att se som annat än lögner.


Andreas Braw
Armékadett på MHS Karlberg.
219:e qrzn.

Ökad förmåga i MD V under KV I-II 2014

Sammanfattning

Vinterövningsperioden för luft- och sjöstridskrafterna inom MD V har detta år visat på att man har ökat graden av komplexitet i övningarna samt man över mer med skarp ammunition än tidigare år. Likväl förefaller övningstiden inom vissa områden ha ökat och inom andra bibehålls motsvarar övningstiden den samma som under 2013 vid motsvarande tidpunkt.

Analys

Allmänt.Under de senaste veckorna har information börjat komma fram rörande övningsverksamheten under vinterövningsperioden (från 1 December till och med 31 Maj) inom det västra militärdistriktet (MD V) i Ryssland. Vissa delar är mer djuplodande än andra, främst avseende gångtider och flygtider. Någon information rörande markstridskrafternas övningsverksamhet har ej hittats idagsläget.

Flygvapnet.Vad avser luftstridskrafterna i MD V har de under vinterträningsperioden totalt flugit över 21,500 flygtimmar. Respektive flygförare (beaktas inom detta är att här avses både helikopterförare, stridspiloter och flygförare inom transportflyget) inom MD V har överstigit 50 flygtimmar under vinterträningsperioden. Daglig flygträning för förbanden med luftstridsövningar samt samövningar inom MD skall enligt uppgift markant ökat förmågan under denna vinterövningsperiod för luftstridskrafterna inom MD V. Enligt uppgift skall MD V öka övningsverksamheten med sina luftstridskrafter under denna sommarövningsperiod, fokus kommer vara att befästa och öka lufttankningsförmågan inom de ingående förbanden, ökat utnyttjande av krigsflygbaser, samt flygunderstöd till marktrupp.

Marinen.Under vinterövningsperioden har Östersjöflottan genomfört sexton (16) stycken stabstjänstövningar, total sjötid har varit 735 dygn, över 200 stycken stridsövningar har genomförts men robot, artilleri, torpeder samt minor. Vad avser marinflyget har dessa genomfört över 1,000 flygföretag (flygplan samt helikoptrar) och den totala flygtiden har uppgått till över 1,500 flygtimmar varav cirka 500 timmar var i mörker. Norra flottans marinflyg har fördubblat sin flygtid under denna vinterövningsperiod. Ammunitionsförbrukningen för Norra Flottans fartyg har tredubblats under denna vinterövningsperiod jämfört med tidigare perioder.

Kustförsvarstrupperna har genomfört över 500 stycken förbandsövningar, över 600 stridsskjutningar och över 100 förflyttningsövningar med fordon. Likväl har man i en högre omfattning än tidigare genomfört plutonsstridsövningar med snabbt förändrande taktiska förlopp och pansarskyttefordon i samverkan med stridsvagnar. Syftet med dessa övningar har varit att få en högre grad av automatiserat beteende utifrån en snabbt föränderlig miljö. Motståndaren har varierat mellan mark- och luftmål.

Norra flottans kustförsvarstrupper har under vinterövningsperioden genomfört över 6,000 stycken stridsövningar. Omfattningen av dessa övningar har varierat ifrån enskild soldat till samordnad strid med understöd av indirekt eld och pansarskyttefordon samt stridsvagnar. En stor del av dessa övningar inom Norra flottans kustförsvarsförband har genomförts med skarpammunition under vinterövningsperioden. Dessa förband har femdubblat förbrukningen av skarp ammunition under denna vinterövningsperiod jämfört med tidigare.

Vad som även lyfts fram under vinterövningsperioden är att man genomfört en koordinerad robotskjutning med en sjöstridsgrupp, bestående av dels de nuvarande tre (3) korvetterna ur Steregushchiy klassen i Östersjöflottan dels robotbåtar, skjutningen genomfördes mot sjömål. En liknande skjutning har ej genomförts på tjugo (20) år med Östersjöflottan. Utöver denna övning har en stor mängd övningar i ubåtsjakt, strid mot sjö- och luftmål samt landstigningsövningar genomförts under denna övningsperiod. Likväl påtalade man under redovisningen av vinterövningsperioden att övningsverksamheten kommer öka under denna sommar med Östersjöflottan.

Slutsatser

Har man nu inom MD V övat mer eller mindre jämfört med tidigare år, vad avser luftstridskrafterna ligger dess övningsnivå på ungefär motsvarande som under 2013, fortsätter övningstempot i samma takt kommer man bedömt nå upp till 2013 års nivå på flygtimmar inom MD V. Vad avser sjöstridskrafterna har bedömt en viss ökning genomförts av verksamheten i och med att man inom Östersjöflottan har tillförts nya fartyg samt i och med detta även övat stridstekniska förfaranden som inte kunnat övats tidigare. Vad som är intressant att notera är Norra Flottans ökade ammunitionsförbrukning, information om denna finns ej att tillgå rörande Östersjöflottan, men ser man till nyhetsrapporteringen bör en ökning även sket där mht den stora mängden övningar med skarp ammunition.

Vad som är intressant avseende luftstridskrafterna är det uttalade övningsmålet med att dels utnyttja krigsflygbaser dels fokuseringen på understöd av markförband. Detta är något som även framhävdes under Ladoga'14 och som övades med all tydlighet under den övningen. Utnyttjandet av krigsflygbaser innebär i förlängningen att markorganisationen för luftstridskrafterna övas tydligt och att man själva bedömer att ens bassystem kommer utsättas för allvarlig bekämpning därav att man övar utspridning av ens luftstridskrafter för att minska förlusterna.

Vad som är intressant avseende sjöstridskrafterna är den ökade graden av komplexitet samt dess flygtid för sina luftstridskrafter. Likväl att man inom t ex Östersjöflottans luftstridskrafter både övar strid mot sjö- och markmål, varvid markmål både avser understöd vid landstigning samt understöd av marktrupp. Att man även inom Östersjöflottan inom sammansatta förband numera övar fjärrbekämpning med sjömålsrobot är en tydlig indikation på att förmågan till sjöstrid har ökat, likväl den ökade ammunitionsåtgången i Norra flottan borde tyda på att förmågan ökats.

Ett intressant faktum som framgår är att både sjö- och luftstridskrafterna gör gällande att man kommer öva mer intensivt under sommarövningsperioden, i sig logiskt i och med att det är lättare att öva under barmark och goda klimatologiska förhållanden, dock med den retorik som den ryske Generalstabschefen, General Valerij Gerasimov , tillämpade för någon vecka sedan rörande NATO truppförstärkningar till dess östra medlemsländer, kan detta vara en indikator på att vi kommer se någon form av större övning eller intensifieradövningsverksamhet i Östersjöregionen under denna sommar.

Således slutsatsen blir att luft- samt sjöstridskrafterna inom MD V fortsätter att öka sin förmåga att verka med all tydlighet, likväl befäster och vidmakthåller man de tidigare kunskaperna.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

OSW 1(Engelska)
Ryska Försvarsministeriet 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7(Ryska)

En sann veteran – en fältflygare berättar

Tack vare ett långvarigt arbete och genom flera statliga utredningar har staten idag ett livslångt ansvar för våra veteraner. Ofta är det alla svenska kvinnor och män som tjänstgjort internationellt i olika typer av ”Peace Support Operations” vi fokuserar på.

Emellertid finns det en ännu större grupp veteraner som plikttroget och ansvarsfullt tjänstgjort i Sverige för att upprätthålla vår suveränitet och nationella frihet. En av alla dessa är min far som under 45 år tjänstgjort som både aktiv och reservofficer i Flygvapnet. Han började 1954 som fältflygarelev under generalen Nordenskiölds tid och slutade 1999 som reservofficer och major på en av våra strilbataljoner.

Farsans kull på 150 man ryckte in till den förberedande fältflygarskolan (FÖFS)  på F 2 den 15 januari 1954 – han var då 17 år (snart 18). Det var 120 man kvar som den 15 november 1954 ryckte in på fältflygarkolan i Ljungbyhed. Av dem var det 60 som examinerades som flygförare och som fick sina vingar av CFV i september 1955. 9 av kursens examinerda piloter flög ihjäl sig.

Idag – på veterandagen – vill jag genom ett exempel uppmärksamma alla dem som idogt vaktat våra gränser och som i vått och torrt offrat sig för rikets säkerhet. Många av dem betalade det yttersta priset och fick sätta livet till. Att i akt och mening skydda vårt land är sannerligen inte ett statligt särintresse – vi är alla skyldiga dem vår uppriktiga uppskattning och respekt!

Varsågoda – läs pappas egen berättelse!

——————————————————————-

Utbildningen till fältflygare var uppdelad i två kategorier: de som hade realexamen (Er) började direkt på Kungliga Krigsflygskolan (F5) medan kategorin som endast hade folkskola (Ef) började med en 10 månaders lång utbildning på Förberedande fältflygarskolan (FÖFS) på F2. [1]

En sådan utbildning infördes 1946 eftersom behovet av flygförare i samband med Flygvapnets expansion under 40-talet var mycket stort och man ville ta till vara den potential som fanns bland ynglingar som enbart hade folkskola som utbildningsbakgrund; flertalet ungdomar på den tiden genomgick endast folkskola. Min bakgrund var en tvåårig yrkesutbildning till metallarbetare på en kommunal verkstadsskola och ca två år som metallarbetare på SAAB. Under två somrar gick jag också igenom utbildning till segelflygare på en flygklubb.[2]

Utbildningen var främst civilt inriktad för att ge oss kunskaper i nivå med realexamen i sex ämnen: svenska, engelska, geografi, historia, matematik och fysik. Enligt en muntlig uppgift var det ca 8000 sökande till kurs Ef54. Under sensommaren 1953 gjordes uttagning till kursen. Det var fysiska och medicinska prov och undersökningar, intelligenstester och samtal med psykologer. Vi var150 volontärer som började på FÖFS 1954-01-15. Under året slutade åtskilliga och det var 120 Flygelever som började på 2:a flygskolan, F5 1954-11-15.

Under den första tiden flög vi SK 50 (SAAB Safir) i ca 55 timmar.Efter att ha flugit med lärare i dubbelkommando (dk) i knappt 17 flygtimmar fick jag flyga ensam. Därefter fortsatte flertalet av oss med SK16 (Harvard) i ca 120 tim. 10 elever fick i stället övergå direkt till SK28 (Vampire), som några år senare ersatte SK16 som typ II på F5.

När examen förrättades 1955-09-23  delade CFV ut guldvingen (numrerade) till oss 60 som hade klarat utbildningen.[3] Jag hade nu ca 175 flygtimmar.

hämta

Det återstod nu tre olika skeden efter den nu genomgångna Grundläggande flygutbildningen nämligen Grundläggande flygslagsutbildning (GTLU 1, 2 och 3) innan vi blev färdiga fältflygare. Det första omfattade tiden 1955-10-01–1956-04-30, det andra 1956-05-01–1956-09-30 och det tredje 1956-10-01–1957-04-30. Jag sökte till F4, där jag också hamnade. Vi var sju fältflygare 3.gr (korprals grad) som började och fick ganska snart börja flyga J28B Vampire. Den fanns också i en skolversion (dk) J28C, som hade börjat användas på F5. Den största skillnaden var att börja flyga jetflygplan; SK50 och SK16 var ju propellerflygplan med kolvmotorer.  SK16 vägde ca dubbelt så mycket som SK50 och J28C ca dubbelt så mycket som SK16. Nu fick också börja skjuta med automatkanoner (akan) mot markmål. Nytt var att använda g-dräkt, för att öka g-toleransen med 1,5-2 g och syrgas (syrgasmask) eftersom vi nu flög på högre höjder än på Ljungbyhed.

Den 11 april 1956 landade en division från F15 på F4 och då havererade en av mina kamrater under inflygning till landning. Vi hade bott på samma lucka på Ljungbyhed och gått i samma klass. Han var den andre som omkom i vår kurs och skulle följas av fyra andra under samma år och två under 1957.[4] Sammanlagt har nio (av 60) omkommit i samband med flygolyckor.

Fredagen den 20 april 1956 startade hela 1.divisionen F4 med J28B och J28C och flög raka vägen till F10, Ängelholm. Fr.o.m. den 1 maj genomgick vi GTLU 2-3 på F10 och fick en ny divisionschef och nya lärare. Under den första veckan flög vi med J28 för att bekanta oss med omgivningarna för att sedan flyga in oss på J29.

Under drygt två veckor före den första flygningen fick lära oss allt som en pilot bör veta om en flygplantyp Eftersom flygplantypen inte fanns i en skolversion fick börja lära oss att taxa flygplanet på taxibanan till startbanan, ställa upp på den och accelerera för att sedan bromsa och taxa in till divisionens hangarplatta, Under övningen följde en flyglärare med ut på flygfältet i en bil med radioförbindelse till flygplanet och lämna instruktioner.

Tre veckor efter vi kommit till F10 gjorde jag min första start med J29. Jag har sedan flugit alla versioner av flygplanet i knappt 6 år och med 900 timmar i luften. Det var i 28 olika flygplanindivider. Dessa flygplan tillverkades under åren 1953-1955 och det sista togs ur tjänst i FV 1967.

Den 5 juli 1956 kolliderade en divisionskamrat Anders Gunnarsson med marken vid inflygning för landning på F12 (Kalmar). Vi tillhörde 3 div. F10 och var sommaren förlagda till F12 eftersom rullbanan på F10 moderniserade under sommaren. Det var en svår upplevelse och vi sex fältflygare och kurskamrater bar hans kista vid begravningen i Västra Tunhems kyrka, nära min hemstad Trollhättan. Vi var naturligtvis mycket oerfarna.[5]

Utbildningen fortsatte utan några former av debriefing om vi inte skall räkna korum och begravning som sådan. Det var nog också svårt för divisionsledningen; divisionschefen var 29 år!

Den oktober 1956 påbörjades det sista skedet (GTLU:3) i en ganska omfattande utbildning. Då befordrades vi till fältflygare 2.gr (furir) och fick bosätta oss utanför flottiljen sedan första gången på 34 månader.

 

 J 29 F 10

På 1950-talet tillverkade Saab över 600 J29:or. Planet var toppmodernt och det svenska flyg­vapnet slog världen med häpnad. Men nästan hundra piloter omkom under tester och övningar.

Övningarna stegrades hela tiden och februari 1957 fick öva att skjuta skarpt med akan på vingmål utanför F21 (Luleå). Dessa drogs av speciellt utrustade J29. Längre fram i karriären bogserade jag många gånger sådana mål. Under en period gjorde vi försök att landa dessa på flygfältet men risken var för stor att skada någon/något på eller utanför flygfältet så det lades ned. I stället hade den sista roten som sköt inofficiellt uppdraget att skjuta det i småbitar. Inte heller det saknade risker. Ibland kom sådana flygplan hem med nyanser på flygplanet efter målets rödfärg.

Färdigutbildade och krigsplacerade blev vi 1 maj 1957. Vi krigsplacerade på ett krigsflygfält i Skåne och skulle förläggas på ett närbeläget gods (ett slott). Roligare och mer tillämpade blev övningarna men också mera skarpa.  Bl.a. som incidentberedskap. Vi var ute ibland för att locka upp den östtyska jaktberedskapen och en gång mötte jag en rote MIG15 något norr om Rügen.

I början av 1958 flyttade jag till F4. Jag hade tröttnat på de skånska vintrarna och bytte med en kollega som var skåning. Jag passade nog bättre in på F4 och kom snabbt in med de nya cheferna och kamraterna.

Under vintrarna fick vi färdigutbildade fältflygarna civilanställningsutbildning. För min del började den 1 oktober 1957 tidsmässigt avsattes halva arbetsveckan. Det betydde att vi var på divisionen måndag-tisdag ena vecka och onsdag-fredag nästa vecka. Fredag eftermiddag var det idrott så många flygdagar blev det inte.[6]

Vi hade flygövningar som jag tror att man i dag inte skulle genomföra. Under en sådan i Övre Norrland 1958 flög vi dygnet runt under en vecka. Man skulle se hur mycket vi orkade med. Dagen för midsommarafton landade vi på F4 vid 5-tiden på morgonen efter att ha suttit i flygplanet hela natten.

1 oktober 1958 blev jag fältflygare 1 gr (överfurir) och drygt ett halvt år senare 1.fältflygare (sergeant). Då fick jag byta till underofficersmässen, vilket i sig var trevligt.

Eftersom det var stor omsättning på fältflygare tillhörde jag snart de allra äldste i tjänst. När jag slutade var det bara två ”överliggare” som var äldre. Jag blev snart instruktör på GTLU för yngre kamrater: Två sådana har jag genomgått. Vid större övningar lånades jag in till andra divisioner som skulle delta.

Det var även många unga officerare som slutade i Flygvapnet och började i SAS. Några sådana var särskilt intresserade av att göra frivillig tjänstgöring ute på divisionerna som piloter liksom stabspersonal. Många av dessa blev helt chockade när vi unga vältränade piloter utmanövrerade dem med lätthet i luftstrider. Hur många flygtimmar de på divisionerna stationerade piloterna har därför stor betydelse.

Under hösten 1961 skärptes det Kalla kriget. När jag en söndag i november 1961 suttit i högsta beredskap i F4:s första incidentberedskap på F21 fick min rote avsluta med en övningsstart. Startordern innebar att flyga till Kiruna, göra en inflygning på flygplatsen utan att landa och sedan återvända till F21 för landning. På väg tillbaka mot F21 fick per radio reda på att det inte var landningsbart på F21 pga. dimma. Kiruna var för sent att återvända till och det fanns ingen annan flygplats som vi kunde nå. Vidsel var en snöröjd flygplats men inte öppen eftersom det var en söndag och det började mörkna. Eftersom marken var snötäckt och ont om referenser var läget besvärligt minst sagt. Jag var rotechef och meddelade på radio att vi går till Vidsel. Vi minskade farten delvis för att hushålla med bränslet. Min rotetvåa var duktig men hade några års mindre erfarenhet än vad jag hade. Det enda navigationshjälpmedlet vi hade var en flygkarta i skala 1:1000 000 (1 cm=1 mil). Vi lyckades hitta flygplatsen och landade direkt i rote med hjälp av strålkastarna. Det var heller inte lätt att hitta stationsplatta. Flygplatsen var dock bemannad med vakter som kom och hämtade oss. Vi hade bara den flygutrustning vi gick i; inte ens en plånbok. Vi tog in på hotellet i Vidsel och ”löstes” ut av Kronan nästa dag. Under tiden hade flygplatsens mekaniker servat flygplanen. Ett dygn försenat landade vi på F21efter att ha flugit 10 minuter på låg höjd med tänd efterbrännkammare för att göra slut på bränsle och inte väga för mycket vid landning. Några månader senare blev min rotekamrat påflugen på låg höjd och omkom vid fallskärmshoppet. Han var ändå utbildad fallskärmsjägare.

Efter incidenten i Norrbotten återstod inte så mycket av min fältflygarkarriär. Jag föll för Flygvapnets tryck på mig att bli flygledare (då trafikledare) och gjorde min sista flygning i januari 1962. Dagen därpå började min flygledartid. Jag skulle fylla 26 år när jag som tredje äldste fältflygare blev flygledare.

Efter drygt 22 år med placering i åtskilliga befattningar (F2, F5, F4, F10, F4, HkpS i Boden, F2 och Flygstaben) började jag i Luftfartsverket där jag i huvudsak arbetade med ledning och sttyrning av flygtrafiktjänsten. Men jag var hela tiden kvar som reservofficer i Flygvapnet –  i nästan 23 år. Särskilt under åren 1983-1998 var jag inkallad många gånger i min krigsbefattning.Tillsammans flög jag ca 1300 timmar i Flygvapnet.

Vid sidan om mitt arbete i Flygvapnet under 70-talet studerade jag akademiskt. Jag återupptog det efter pensioneringen 1996 och disputerade vid Umeå universitet 2004.

Jag tillhör den generation som inte ägnat tid åt att söka jobb. Det enda jag sökt till är som fältflygare. Jag var då 17 år. Sedan har jag fått förfrågningar som jag har accepterat.

 

 

[1] Fältflygarkategorin kom igång för att ersätta underofficerare och reservofficerare samt fylla behovet av flygförare. Benämningen var först ”stamflygförare”. Termen ”fältflygare” hade tidigare använts i krigsmakten som benämning på olika kategorier bland Arméns flygförare. Nu blev den en benämning på flera olika tjänstegrader fr.o.m. 1948

[2] Som blivande fältflygare skrev den sökande ett kontrakt med myndigheten Chefen för Flygvapnet om anställning, i min kurs för tiden fr.o.m. 15 januari 1954 t.o.m. 30 september 1960. Det innebar att jag själv inte fick sluta i förtid, men inte heller att jag kunde bli uppsagd förutsatt att jag klarade utbildningen. Kontraktet kunde förlängas med ett år i taget i högst 6 år, om båda parter var överens om det. Jag förlängde mitt i två år men började under det andra året utbildning till militär trafikledare, som det hette då

[3] Enligt Att flyga är att leva torde Sverige vara det enda land i världen som utbildat militära flygförare med endast grundskola (folkskola) som baskunskap.

[4] Den 5 juli 1956 kolliderade Anders Gunnarsson med marken vid inflygning för landning på F12 (Kalmar). Han tillhörde liksom jag 3 div. F10 och vi var sedan midsommar förlagda till F12 eftersom rullbanan på F10 moderniserade under sommaren. H. B. Harrysson omkom vid Vissetofta i Skåne den 23 augusti 1956. Han flög A28 (attack) vid F14 (Halmstad) och deltog i en luftstridsövning mot min division på F10. Jag deltog i samma övning och fick reda på haveriet efter landning. Sex har flugit J29. Två kurskamrater har omkommit i flygtjänst med J34 Hawker Hunter

[5] Jag hade gjort 43 flygningar i 32 timmar med J29

[6] Divisionschefen eller någon annan på flottiljen var inte involverade utan det var en byråsekreterare på Försvarets Civilförvaltning som var handläggare. Han fick för sig att jag skulle bli vägmästare vilket jag inte var så intresserad av. Den första vintern hände inte mycket och när jag kom till F4 flög jag hela veckorna eftersom mina divisionskamrater inte var helt färdigutbildade. Särskilt den sista vintern var jag riktigt flitig och hade med mig en bok i flygplanet när jag satt i högsta beredskap i F4:s första incidentberedskap på F21 i november 1961.


Gästinlägg: Veteranutredningen är överlämnad – nu är det dags för verkstad!

Onsdagen den 7 maj överlämnades veteranutredningen till Försvarsminister Karin Enström (M) av riksdagsmannen och utredaren Allan Widman (FP). Förra året överlämnades en delrapport. Det är en gedigen och väl utförd utredning som har haft som uppgift att belysa helheten för omhändertagande av veteraner och ta svensk veteranpolitik vidare. Nu är det dags för politikerna – oavsett färg – att sätta igång verkstaden.

Bakgrunden till utredningen står att finna i vår egen närhistoria från Kongo på sextiotalet till dagens internationella operationer. Sverige har skickat, skickar och kommer att skicka kvinnor och män på internationella uppdrag till kris- och konfliktområden över hela världen.

Det handlar om både militär personal och civil personal som under olika myndigheters ansvar markerar svenska intressen inom humanitära insatser, övervakande insatser och militära missioner. Kort sagt, de är den förlängda armen av vår utrikes-, säkerhets- och biståndspolitik.

Sverige är duktigt på att hjälpa andra utsatta
Vi har varit duktiga på att hjälpa utsatta i andra länder och mindre bra på att hjälpa våra egna när de kommer hem, i synnerhet om de har fått problem.

De senaste åren har mycket gjorts för att ändra på denna situation. En rad åtgärder har lett till att hemvändande tas om hand på ett bättre sätt. Men stora brister har kvarstått.

Bra utredning – nu kommer farorna
Den Widmanska utredningen har på ett förtjänstfullt sätt identifierat kvarvarande brister och kommer med förslag. De viktigaste torde vara tydliggörandet av anställningsmyndigheternas ansvar för sin personal, fokus även på civila veteraner, fokus på forskning och kunskapsuppbyggnad samt förslaget om en ny veteranmyndighet samt ambitionen att i samverkan med våra nordiska grannar gå vidare med upprättande av veterancentrum.

Vi veteraner gläds åt att frågorna får ny skjuts framåt men vill samtidigt peka på några faror runt hörnet.

Myndighet ersätter inte ett veterancenter
Vissa ställer sig kritiska till om inrättandet av en ny myndighet är en vettig del av lösningen. De frågar sig om vi verkligen behöver fler myndigheter? Vi tror att den om den ges rätt mandat på ett kraftfullt sätt paradoxalt nog kan motverka den byråkrati som är veteranernas problem idag, nämligen att ”hamna mellan stolarna” när man behöver hjälp.

Men ett veterancenter behövs fortfarande. En myndighet kan inte ersätta detta. Myndigheten kan vara dörröppnare åt ett veterancenter, som sedan tar hand om operativa och praktiska saker, men får aldrig bli ett substitut.

Det finns enligt vår mening inte heller någon anledning att ytterligare vänta på ett Veterancenter. Arbetet med att skapa detta måste börja nu.

Specialistsjukvården ska inte avgöras utifrån bostadsort
En viktig utmaning är också att hitta en lösning för de veteraner som behöver tillgång till specialistvård för psykiska och/eller fysiska skador. Idag handlar det om var man bor huruvida man får kvalificerad vård eller inte.

Varje landsting gör sina egna prioriteringar och likabehandlingsprincipen är problematisk i detta avseende. Det är kanske här som den föreslagna Veteranmyndigheten kan fylla en viktig funktion att säkerställa den kvalificerade vården i samverkan med landstingen.

Tanken är klar – dags för handling!
I höst stundar det val. Oavsett vem som bildar regering i höst är vårt budskap följande: Nu är utredningen klar; agera och agera skyndsamt med att implementera utredningens förslag i verkligheten.

Oavsett politisk färg och syn på Sveriges internationella deltagande i civila och militära missioner borde alla kunna vara överens om en sak: att hedra och respektera veteranernas behov av erkännande, stöd och hjälp. De är alla människor som löst uppgifter för Sveriges räkning i svåra och utmanande situationer utomlands.


Anders Ramnerup
Generalsekreterare
Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarna

Alf Ingesson Thor
Ordförande
Stiftelsen Jesper Lindbloms minne


Gästinlägg: Återkoppling av logistikreformen

Härnedan följer ett mycket intressant gästinlägg som följer upp tidigare beslut om rationalisering av försvarslogistiken och dess innebörd för verksamhetssäkerhet. Denna gången tas avstamp i Ekonomistyrningsverket nyligen publicerade rapport som rekommenderar att Försvarsmakten och FMV åter slås samman.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Återkoppling av GLoB 2 till ESV rapport om ekonomistyrning

”Steg två i reformen – överföringen av beställarkompetenser från Försvarsmakten till FMV – minskar dubbelkompetenserna men skapar istället strukturella obalanser i fördelningen av ansvar och befogenheter mellan myndigheterna” (ESV-rapporten Fungerande styrning av försvarets materiel- och logistikförsörjning 2014-05-19)

Steg 2 ovan refererar naturligtvis till den olycksaliga FSU-utredningen som inte på något sätt burit åt rätt håll om man vill ha en säkerhetspolitiskt och operativt relevant försvarsmakt snarare än en lättfotad industridemonstrator.

”Regeringen har med anledning av Försvarsstrukturutredningens betänkande ”Forskning och utveckling samt försvarslogistik i det reformerade försvaret” (SOU 2011:36) givit FM och FMV i uppdrag att genomföra effektiviseringar inom försvarets stödverksamhet. I regeringsbeslut (8 och 9, 2012) gavs FM och FMV i uppdrag att redovisa en plan för hur effektiviseringar ska genomföras. Av redovisningen, som ska ligga i linje med FSU rapport, ska framgå hur effektiviseringsåtgärder av lednings- och beställarfunktioner inom försvarets materiel- och logistikförsörjning ska genomföras.”(GLoB2)

Som vi även tidigare konstaterat, dubbelkompetens förekommer naturligtvis inom ett sakområde men ansvaret, uppgifterna och befogenheterna var snarare kompletterande. Trots gediget utredande kunde inte några rationaliseringar tas hem, tvärt om. Detta var ett faktum som accepterades i slutrapport Genomförandeprojektet Lednings- och Beställarfunktioner steg 2 (GLoB 2) 2014-01-31.

Vad jag inte kunde förstå i mitt tidigare inlägg här hos Wiseman när Cecilia Widegren presenterade denna ”satsning” i tidningsartiklar och inte heller Sinuhes Samtal på sin blogg var hur denna effektivisering var kalkylerad. Vi vet idag att FSU antagande om besparingspotential bara var just ett antagande. Inga beräkningar fanns utan man utgick från att båda myndigheterna bedrev samma verksamhet(?) och att två ihopslagna fabriker har ett nyckeltal för effektiviseringar. Att man felaktigt applicerat denna ”mellan tummen och pekfingret” modell framgick naturligtvis inte i rapporten så de påstådda rationaliseringsvinsterna kunde inte granskas innan rapporten agnad med besparing gick till regeringen för beslut.

”ESV anser med anledning av detta att Försvarsmakten inte kan leva upp till myndighetsförordningens krav på ledningens ansvar och, eftersom materielförsörjningen utgör en central del i den militära förmågan, inte heller till det samlade ansvaret för den militära förmågan i enlighet med myndighetens instruktion.”

Återigen citat från Ekonomistyrverkets nyligen utgivna rapport ”Fungerande styrning av försvarets materiel- och logistikförsörjning”. Det tål återigen att påpeka att det lika gärna skulle kunna handla om kontrollen över fortsatt luftvärdighet och därmed ansvar och befogenhet för medarbetares och tredje parts liv.


I förra inlägget refererades till haveriet inom RAF som kostade 14 människor livet och där det i rättegång kunde konstaterats att det var rationaliseringskrav, organisatorisk röra och otydliga ansvar som var huvudorsaken. Denna referens (An independent review into the broader issues surrounding the loss of the RAF Nimrod MR2 Aircraft XV230 in Afghanistan in 2006) är lämplig att påminna om när man nu i elfte timmen tillsätter ett nytt projekt (Omdaning Försvarslogistik Flyg, OFL FLYG, februari 2014) som ska vifta med trollspöt och till semestern ha förslag på ny organisation inom såväl FM som FMV som skall ta hem beslutade rationaliseringsvinster trots att GLoB2 efter noggranna analyser inte kunde finna dessa.

Bemanning och tidsramar för OFL FLYG inger inte förtroende och presentationsmaterialet med stort försäljarorerande tyder på att man återgått till molnfri höjd. Tyvärr uppvisar även förslag på principer för ledning av fortsatt luftvärdighet att man försöker formulera sig i regelverkstermer men att man inte har kompetensen. Rena felaktigheter återkommer ständigt trots påpekanden. Det är faktum att själva tillämpningen av regelverket för luftvärdighet som delas mellan två myndigheter blir så pass komplicerad och utanför praxis att det även för insatta och kompetenta människor behövde utredas särskilt vid skapandet av Försvarsmakten som en flygoperatör. På några månader ska man nu krama ihjäl 370 miljoner i årsarbetskrafter inom en verksamhet som riskerar lida brist på kompetenta resurser i en snar framtid.


Nimrodrapporten igen:

“PART IV: ORGANISATIONAL CAUSES

Huge organisational changes took place in the In-Service support and airworthiness arrangements for Defence equipment and RAF aircraft in the years prior to the loss of XV230. There were three major themes at work:

First, a shift from organisation along purely ‘functional’ to project-oriented lines, i.e. a move from having different organisations responsible for different aspects of support, to having individual multi-disciplinary bodies for each platform.

Second, the ‘rolling up’ of organisations to create larger and larger structures2 as a result of:

(a) a drive to create more tri-service (i.e. ‘purple’) organisations by the merger of single-Service Royal Navy, Army and RAF bodies; and

(b) a move to ‘whole-life’ management of equipment by merging procurement and in-service organisations.

Third, the ‘outsourcing’ to industry of increasingly more of the functions traditionally carried out by those in uniform.”


Visst går det att rationalisera verksamhet, rationalisering ska vara en naturlig del i en sund organisation, att optimera eller avveckla processer och frigöra resurser till en förändrad omvärld. Men det görs bäst inom respektive ansvarsområde, inte genom att vända upp och ned på begrepp och roller samtidigt som man blandar ihop två statliga myndigheter. Försvarsmaktens Flygoperatör optimerade den interna ledningen för luftvärdigheten 2009 först efter en noggrann utredning (FUH 2008 och dess införande- omfattande mer än 1000 dokument). Denna omorganisation har precis börjat sätta sig men skulle därför även på ett säkrare och mer tydligt riskkontrollerat kunnat ta hem ett av riksdagen beordrat besparingsmål.

Så här ute i flygunderhållsverksamheten hör man väldigt lite om införandet av GLoB2 på Mark och Sjöarenan men det skulle vara intressant att veta om man kan redovisa besparingar (- eventuella konsulter som tillkommit och gömts på materielanslaget) och om man anser sig ha kontroll på risker i verksamheten.

Flygverkmästaren

Urkatastrofen i lagom dos

Ett av bokens bästa avsnitt handlar om de första stridsvagnarna, som man kan beskåda i rörelse i Bovington (nytillverkad).

Att på ett intresseväckande sätt lyckas sammanfatta det nu högaktuella första världskriget är ingen lätt sak. Hur har Marco Smedberg lyckats med den uppgiften?

Marco Smedberg, som bland annat skapat klassiker som Om stridens grunder och Militär ledning, har med god tajming skrivit Första världskriget, som nyligen släppts. Jag tycker att det kriget med rätta ibland beskrivs som 1900-talets urkatastrof och kommer själv att syssla med det på ett lite mer filosofiskt plan i en kommande bok om en oförglömlig resa jag gjorde till första världskrigets slagfält.

Att vilja resa till platserna där en bok utspelar sig är ett tecken på en riktigt bra bok och här ska jag direkt bekänna färg och säga att Smedberg levererar. Och tack och lov har han inte grävt för mycket i västfrontens skyttegravar utan låter läsaren få komma till frontavsnitt som vi är mindre bortskämda med att få läsa om på svenska. Här tänker jag särskilt på hans skildring av alpfronten, där Erwin Rommel vann sina första segrar. Även första världskriget i Kina finns med.

I boken finns även ett kort men mycket givande avsnitt om belgiska friskyttar, en dåtida gerilla, och hur de bemöttes med tyska repressalier och en del rena övergrepp.

Jag har tidigare läst en hel del om pansar under första världskriget men aldrig tidigare läst en lika bra skildring om hur det rent konkret var att använda dessa bestar. För den som blir inspirerad att komma ännu närmare fordonen återstår bara att fara till det brittiska pansarmuséet i Bovington, se ovan.

Smedberg tar till skillnad från brittiska m fl militärhistoriker upp en del nordiska aspekter. Det kunde gärna ha fått vara lite mer om dem, men det som står är väldigt givande och jag tänker särskilt på avsnittet om Gustaf Mannerheims första världskrig i hög rysk tjänst och de känslor han då slets mellan. En annan fascinerande skildring är den om hur två ryska pansarkryssare jagade den tyska minkryssaren Albatross in på svenskt territorium vid Gotland.

Fint att författaren även tar upp efterspel, varav en del ännu pågår, som de sista veteranerna och kvarbliven ammunition. Extra plus för att Marco Smedberg har ett appendix med relevanta romaner och filmer - korta men givande recensioner.

Boken blev inte för lång, den är på 351 sidor. Inklusive bilagor, noter och register 396 sidor. Många liknande böcker är på tok för långa och blir därmed inte lästa. Många bra kartor är det också.

Ryssvärme

Sammanfattning

Bedömt kommer den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöregionen försämras ytterligare ett steg under den kommande månaden. Detta utifrån Ryska uttalanden kring motåtgärder mot NATO förstärkningar utifrån den Ukrainska krisen som uppstod i Februari 2014. Huvuddelen av NATO motreaktion kring denna kris har skett i Östersjöregionen varvid det är sannolikt att denna region kommer bli skådeplatsen för någon form av Rysk maktprojicering. Detta kommer i sin tur återigen sätta Sveriges i dagsläget underdimensionerade Försvarsmakt i fokus samt det säkerhetspolitiska vakuum som vi genom denna organisation skapat i Östersjöregionen.

Analys

Allmänt.Rysslands Generalstabschef, General Valerij Gerasimov, uttalade sig 140523 att Ryssland måste agera mot NATO truppuppbyggnad samt ökade aktiviteter längs Rysslands gräns. Enligt honom ser man även att NATO styrkor ökar sin operationella- och stridsberedskap längs Rysslands gränser. Å andra sidan så anser NATO att Rysslands agerande sedan Februari, 2014, drastiskt förändrat den säkerhetspolitiska arenan negativt dvs ett paradigm skifte har uppstått. Likväl har ett antal uttalande från Rysslands President Vladimir Putin gjort att de Baltiska staterna samt Polen känner sig hotade av Ryssland, dessa uttalandet har berört Rysslands rätt att skydda dess ryskspråkiga minoriteter i angränsande länder.

Vad som blir intressant i detta uttalande är att man från Ryssland å ena sidan ej ser något problem med att man själva har haft cirka 40,000 man i direkt anslutning till Ukrainas gräns. Detta ser man som sin nationella rättighet, i sak helt riktigt varje nation äger rätten att med sina militära styrkor agera inom sina egna gränser. Men å andra sidan ser man det som en oerhörd provokation att NATO t ex har förstärkt försvaret av de Baltiska staterna samt Polen med totalt 600 man. Vilket i praktiken innebär 150 man i respektive land. Likväl så äger dessa nationer rätten att inom en militär allians begära stöd och därmed förstärka sitt försvar, vilket genomförts.

Ser man det ytterligare i en förlängning så har det Ryska övningsagerandet under 2013 varit betydligt mer offensivt mot Västeuropeiska länder än på länge samt intensiteten och mängden av övningar har vida överstiget de som NATO och de NATO anslutna länderna genomför. Likväl har fokus i huvudsak hos de ryska övningarna legat kring högintensiv offensiv strid mot en högteknologisk motståndare, vilket NATO under 2013 mer och mer börjat gå mot som ett svar på de Ryska övningarna, dock har fokus i huvudsak innan dess och till del under 2013 legat på lågintensiv krigföring mot en irreguljär motståndare.

För att få en uppfattning om vad som lett fram till de båda parternas (NATO och Ryssland) nuvarande ståndpunkt krävs det en resumé kring vad de båda parterna har gjort dels innan krisen i Ukraina dels agerandet som uppstått som en följd av krisen i Ukraina. En heltäckande sådan skulle bli en för omfattande analys utan en viss grad av förenkling kommer genomföras där vissa punkter kommer belysas som kan vara av intresse.

Att Ryssland kommer genomföra någon form av maktprojicering är mycket sannolik, däremot är det ytterst osannolikt att denna kommer genomföras direkt mot NATO. Däremot är det mycket troligt om man ser till Östersjöregionen att Sverige och Finland på något sätt kommer att beröras av denna. Främst utifrån det faktum att båda nationerna är militärt alliansfria. Mest troligt kommer det handla om övningsverksamhet på internationellt vatten och internationellt luftrum, däremot kommer det troligtvis ske i nära anslutning till något av de båda länderna. Varvid Sverige blir det troliga alternativt främst utifrån det faktum att man i den Finska viken har ytterst begränsat internationellt sjö- och luftrum och en för nordlig basering av Ryska sjöstridskrafter har en lägre grad av sannolikhet mht NATO nuvarande positionering av sina styrkor.

Ryssland.När Rysslands President Vladimir Putin i början av 2013 påtalade att det fanns en hotbild mot Ryssland och att dess väpnade styrkor var tvungen att öva inför detta hot, samt kontroller skulle genomföras rörande de väpnade styrkornas status, var det nog få i väst som såg framför sig den relativt omfattande ökningen av stora oannonserade övningar som skulle ske.

Samtliga försvarsgrenar i Rysslands väpnade styrkor har omfattats av dessa beredskapskontroller. Utöver detta har Ryssland tydligt ökat sin övningsaktivitet över hela ytan och bland samtliga försvarsgrenar under det gångna året. De övningar som tydligast uppmärksammats under 2013 är de genomförda beredskapskontrollerna av de väpnade styrkorna som genomfördes i samtliga fyra militärdistrikt. Varav den största genomfördes i det östra militärdistriktet, i slutet av juni månad 2013, komplexiteten i vissa av dessa beredskapskontroller har även visat att man har ökat sin förmåga.

En stor del av övningarna under 2013 har involverat det västra militärdistriktet (MD V) antingen direkt eller indirekt, med indirekt avses att visa förband har utnyttjas varav det främst varit ur luftstridskrafterna samt luftlandsättningsförband i andra militärdistrikt, detta kan i sin tur bero på att övning Zapad'13 (väst) genomfördes under 2013 vilket gjort att tyngdpunkten generellt sett legat i MD V under 2013. Dock ser man till övningsverksamheten under det inledande två kvartalen 2014 så har fokus fortfarande kvarstått inom MD V, detta kan i sin tur bero på dels Krimkrisen dels krisen i östra Ukraina.

Likväl är tecknen tydliga att den Ryska underrättelsetjänsten agerar mer offensivt, ser man till nationella förhållanden så har Säkerhetspolisen tydligt klargjort att Rysk underrättelsetjänst genomför inhämtning som syftar till krigsförberedelser. Inom övriga Europeiska länder har man ej varit lika tydlig att peka ut Ryssland på detta sätt, här inräknas då inte de Baltiska staterna som sedan länge rapporterat om sådan verksamhet, dock finns indikationer att liknande verksamhet förekommer.

Vad som även kan tyda på att man i det dolda genomför förberedelser att kunna agera i händelse av en konflikt är att Ryska företag upphandlar strategiskt gränssättande funktioner, att det finns en koppling mellan vissa Ryska företag, företagsledare samt den Ryska regeringen är tydlig. Likväl en tydlig förmåga av den Ryska regeringen att sätta press på företag att agera utifrån en för Ryssland gynnsam agenda.

Exempel på sådana upphandlingar är att Ryska företag nu i Europa köper upp raffinaderier för fossila bränslen och därmed i förlängningen hotar man energisäkerheten i många av EU länderna i händelse av att man skulle välja att utnyttja de fossila bränslena som ett vapen i någon form av konflikt. Likväl ser man nationellt så ägs idag det svenska mobilnätet som utnyttjar 450 MHz av ett Ryskt företag. Detta är mycket intressant för detta nät anses som ett säkerhetsnät som utnyttjas av polisen, räddningstjänst m fl i och med att detta nät täcker ca 90% av Sveriges yta.

Vad som är oroväckande generellt sett är inte de oannonserade beredskapskontrollerna, dessa ger relativt gott informationsunderlag för fortsatt analys varav man relativt snabbt kan konstatera vilken nivå förbanden och framförallt vilken förmåga staberna har att öva under mer krigsliknande förhållanden dvs agera utifrån ett dåligt informationsunderlag. Det oroväckande är den ökade övningstiden för främst luft- och sjöstridskrafterna men även komplexiteten i övningarna som markstridskrafterna genomför och oftast då i samverkan med andra försvarsgrenar. Varför är det då oroväckande? Främst utifrån det faktum att de västeuropeiska länderna övar ej denna komplexitet i stora förband, att öva en (1) brigad kontra två (2) brigader är en oerhörd skillnad och i dagens Västeuropa skall det mycket till att man övar två (2) brigader samtidigt, kontra dagens Ryssland.

NATO.Vad avser NATO har den stora stötestenen för Ryssland varit dess och USA missilförsvar samt NATO östliga utvidgning och då främst möjligheten att Ukraina före den antagna alliansfriheten eller Georgien på sikt kan bli medlemmar i organisationen. NATO som organisation har sedan 2001 i huvudsak varit fokuserad på lågintensiva konflikter i och med dess engagemang i Afghanistan. Efter kriget i Georgien 2008, har organisationen återigen börjat tänka i banor av reguljär krigföring men fokus har intill Krimkrisen varit kring de lågintensiva konflikterna.

Vad avser den nuvarande situationen med uttalandet från den Ryske Generalstabschefen är det den pågående krisen i Ukraina som bedömt lett fram till den och NATO motåtgärder utifrån dess stadgar vilket stipulerar att organisationen skall skydda sina medlemsländer. Men är det då några långtgående motåtgärder som NATO vidtagit. NATO själva är tydliga med att säga att motåtgärderna är defensiva samt syftar ej till att eskalera situationen, likväl har de Baltiska staterna samt Polen gett uttryck för att de tycker att åtgärderna är för svaga kontra det hot de upplever.

NATO har genomfört både förstärkningar vad avser marin-, luft- och markförmåga i dess östliga medlemsländer. Vad avser luftförmågan har man tredubblat, från fyra (4) flygplan till tolv (12) flygplan, luftstridskrafterna som sköter incidentberedskapen över de baltiska staterna. Likväl har man förstärkt med tolv (12) stycken F-16 från Amerikanska flygvapnet och fyra (4) stycken Rafale i Polen. Man har även förstärkt med sex (6) stycken F-16 ur Amerikanska flygvapnet samt sex (6) stycken CF-18 från det Kanadensiska flygvapnet i Rumänien. Likväl har man genomfört förstärkning med stridsledningsflygplan inom det aktuella området.

Den maritima förstärkningen omfattar fem (5) stycken minröjningsfartyg i Östersjön och ytterligare fem (5) stycken fartyg i Medelhavet. Att beakta är att Reuters har gått ut med uppgifter om att det skall vara eller bli totalt nio (9) stycken fartyg i Östersjön, något som jag ej funnit uppgifter om någon annanstans. Utöver detta har den Amerikanska flottan ett fartyg för tillfället (140525) i Svarta Havet. Således återigen ingen stor förstärkning utifrån det Ryska agerandet, likväl i Östersjön tillförs ingen offensiv sjöstridsförmåga från NATO sida i och med att det är minröjningsfartyg som om baserats dit.

Vad avser den markbaserade förstärkningen så har denna genomförts till de Baltiska staterna samt Polen. En luftlandsättningsbataljon ur 173. Luftlandsättningsbrigaden, har fördelats på de fyra (4) länderna varav respektive land har förstärkts med ett luftlandsättningskompani, som ett styrkebidrag till dessa länder. Återigen totalt sett ingen stor förstärkning, utan mer en symbolisk handling.

Således ser man NATO förstärkningar till dess östliga medlemsstater så kan de relativt se sig stora, t ex en tredubbling av incidentberedskapen för de Baltiska staterna, ser man till faktiska siffror, så är dess förstärkningar precis som organisationen själv säger, enbart defensiv till sin natur och en klar symbolisk handling för dess östliga medlemsländer. Denna symboliska handling har mött på motstånd från de aktuella medlemsländerna som i mångt och mycket tycker det är ett för svagt agerande. Detta i sig kan tolkas som att alliansen har problem inom organisationen, vilket i sin tur kan föranleda ett kraftigt ryskt agerande för att pröva hur resolut alliansen är i sin ståndpunkt. Dock är det troligt att detta agerande mer handlar om att ej väcka mer ont blod än nödvändigt.

Rysslands reaktion ter sig således mycket märklig utifrån att det är dessa förstärkningar som kräver en motåtgärd. Dock måste man ta i beaktande att vad avser de Baltiska staterna är det i det Ryska tankesättet forna sovjetrepubliker varvid denna basering av trupp blir mycket känslig för dem. Likväl vad avser Polen är det en fd satellitstat till Sovjetunionen. Ur det perspektivet kan dess uttalande te sig mycket naturligt. Men återigen truppförstärkningarna är inte i paritet för att kräva någon motåtgärd, framför allt inte om man ser till dess fullständiga defensiva natur, vilket det de facto är.

Slutsatser

Huvuddelen av NATO truppförstärkningar har genomförts i Östersjöregionen dvs de Baltiska staterna samt Polen. Detta kommer innebära om Ryssland realiserar några former av motåtgärder vilket den Ryske Generalstabschefen gör sken av i sitt uttalande så är det i denna region dessa kommer ske. Detta föranleder att den säkerhetspolitiska situationen i regionen kommer ta ett steg bakåt vilket jag tidigare har berört i inlägg under våren, som en konsekvens av den Ukrainska krisen. Vad som dock är anmärkningsvärt är den Svenska tystnaden kring detta uttalande. Sveriges television citerade Reuters kring Generalstabschefens uttalande på dess hemsida, men någon form av efterföljande analys kring vad han egentligen menade har uteblivit. Östersjöregionen är med stor sannolikhet vad han avsåg samt det kommer bli skådeplatsen för motreaktionen.

Likväl uttalade sig den Ryske befälhavaren för Östersjöflottan i veckan, där han påtalade att en ökad övningsverksamhet kommer genomföras i Östersjön under sommaren av den Ryska flottan. Vilket i sig kan vara en indikator på att något kan vara förestående. Likväl skall man ta i beaktande att Ryssland kan i dagsläget enbart agera i en strategisk riktning, vilket innebär att om någon maktdemonstration skall genomföras krävs det att det militärdistrikt som denna projicering skall genomföras i har fokus. Ur detta perspektiv kan den till del genomförda återtagningen av trupp från Ukrainas gräns ses, då delar av förbanden är ingående i MD V och skulle i så fall behövas i dess västliga område om man väljer att realisera någon form av mak projicering mot NATO.

Vad motreaktionen kan bli kan man i dagsläget enbart sia om, men troligtvis kommer det bli någon form av kombinerad luft- och sjöprojicering. Dels utifrån att detta är de förmågor som NATO själva har förstärkt med i regionen dels för att genomföra en större beredskapskontroll med ingående marktrupp i dagsläget skulle kunna få oanade konsekvenser vilket Ryssland själva vet, man vill visa makt men man vill inte ha en snabbt nedåtgående spiral där man ej kan kontrollera händelseförloppet. Likväl är dessa styrkor relativt snabbt gripbara medan markförband kräver ombasering vilket kommer kunna följas av NATO underrättelseresurser i god tid innan, utifrån resonemanget att det ej är en beredskapskontroll som genomförs av Ryssland med ingående markförband. Dock kan förevändningen vara en beredskapskontroll av sjö- och luftstridskrafter.

Återigen kan situationen ställa sig på sin spets, främst utifrån perspektivet att vi har en organisation som är dimensionerad för expeditionära insatser och inte nationellt försvar eller hävdande av territoriell integritet under en långvarig försämrad säkerhetspolitisk situation i vårt närområde. Genomför man motåtgärder från Rysk sida kommer kravet på motåtgärder från NATO sida att lyftas relativt omgående från de östliga medlemsländerna detta i sin tur kommer föranleda att vi återigen tar ett steg nedåt i en redan nedåtgående säkerhetspolitisk spiral. Här kommer inte mer pengar till övningsverksamhet att hjälpa för, för eller senare erhåller den låga numerären av personal och utrustning sådant stridsvärde att man dels måste återhämta dels måste genomföra underhållsarbete. Slutsatsen blir således att en seriös diskussion krävs kring Insatsorganisation 14 vara eller ickevarande. NATO själva har konstaterat att det är andra spelregler som gäller nu, därför bör diskussion lyftas även kring vår egen organisation för även om bemanningen hade varit den önskade, hade vi haft stora brister fortfarande att klara en långvarig försämring av den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Der Spiegel 1(Engelska)
FOI 1 (Svenska)
Janes 1, 2(Engelska)
NATO 1(Engelska)
OSW 1, 2, 3, 4(Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5, 6(Engelska)
Veckans Affärer 1(Svenska)


Frivilliga från Tyskland till Ukraina?

Dagens dödssiffra för Ukrainas militär har stigit till 16 sedan detta klipp publicerades.

Idag var den blodigaste dagen hittills för Ukrainas militär, med minst 16 dödade och många sårade. Detta blev resultatet av ett angrepp mot en militär vägspärr. De proryska styrkorna har de senaste dagarna också uppvisat nya vapen inklusive en polsk luftvärnsrobot.

I början av denna vecka antog många att en nedtrappning av konflikten i östra Ukraina skulle ske. Men dagens händelser indikerar inte precis det, liksom de senaste dagarnas uppdykande av nya vapensystem på den proryska sidan, som mycket tunga kulsprutor - se klippet nedan. Det märkligaste exemplet på nya vapen måste vara fyndet av en polsk Grom-luftvärnsrobot.

Nya tunga vapen i aktion hos de proryska styrkorna i Ukraina, pansarvärnsrobot (modell oklar) och kulspruta kaliber 12,7 mm antingen av modell NVS (sovjetisk), KT-12,7 (ukrainsk) eller Kord (rysk).

På personalsidan har den ryske översten (i reserven?) som leder "Folkrepubliken Donetsks" milis/väpnade styrkor, alltså Igor Strelkov/Girkin, i en öppen intervju kraftigt efterlyst fler frivilliga. Just nya frivilliga för de proryska styrkorna i Ukraina är som av en händelse nu huvudnyhet i en av Rysslands äldsta tidningar, Gazeta Kultura. Tidningen har intervjuat personer bosatta i Tyskland som har det gemensamma att de har tjänstgjort i sovjetiska eller ryska elitförband (mest VDV). Flera av dem uttrycker beredvillighet att ansluta sig till de proryska styrkorna i Ukraina och den ryska tidningen skriver att de kan komma att bilda en ny bataljon "Thälmann". Denna bataljon var en av de globalt mest omtalade under spanska inbördeskriget 1936-39 och i dess led stupade bland annat den svenske frivillige Olle Meurling (se Svenskar i krig).

En av de intervjuade, Alexander Kiefel, är en tidigare östtysk medborgare som i DDR tillhörde specialförbandet AGM/S, en motsvarighet till KGB-spetsnaz. Under några år tjänstgjorde Kiefel inom den sovjetiska militären i Afghanistan och i den ryska tidningen, på nedersta bilden, visar han stolt upp sin uniform med medaljer från tiden i Afghanistan.

TILLÄGG 23/5: Jane´s har publicerat denna högintressanta analys av den sannolika bakgrunden till den polska luftvärnsroboten.

Självbilden



Alla kanske inte läser den artikel som idag publicerats i annat fora.


Miljöpartiets språkrör Åsa Romson hävdar att utveckling och leverans av JAS Gripen E blir 20 miljarder dyrare efter att Schweiz i söndagens folkomröstning gjort tummen ned för det svenska stridsflygsystemet. Sanningen är att ingen idag vet vilka slutliga kostnader som projektet kommer att generera. De tekniska och ekonomiska osäkerheterna är stora, liksom flygplanets exportpotential.

Vi kan idag bara beklaga det schweiziska beslutet. Med ett positivt resultat hade Sverige för första gången lyckats att sälja nya exemplar av JAS Gripen till en västeuropeisk demokrati. Att i öppen konkurrens med andra moderna stridsflygsystem gå vinnande ur en sådan upphandling hade inte bara stärkt Gripens möjligheter i Brasilien utan också i en rad andra viktiga länder.

I den nu uppkomna situationen måste politiken utgå från realiteter. En av dessa är att vi redan gjort tunga investeringar i utvecklingsprojektet på grund av det pressade leveransschema som schweizarna krävde. Bedömt har den svenska staten redan ingått avtal om utveckling med industrin uppgående till tvåsiffriga miljardbelopp. Att nu avbryta och betrakta dessa pengar som ”sunken cost” kommer naturligtvis inte på fråga, även om Sverige formellt har en option att avbryta.

Ett beslut om utveckling av ett nytt stridsflygsystem är sannolikt ett av de största investeringsbeslut en nationalstat kan företa sig. Anskaffningen och driften av JAS Gripen E till det svenska flygvapnet handlade redan i utgångsläget om minst 90 miljarder. Beslutet bereddes i praktiken under sex till åtta års tid innan det fattades. Det föregicks av en bred politisk och byråkratisk mobilisering som knappast påverkas av det i och för sig dystra folkomröstningsresultatet.

Vad bör då Sverige göra? Det bästa, enligt min uppfattning, är att svenska staten helt enkelt övertar det kontrakt som förhandlades fram mellan Försvarets Materielverk och Schweiz. Och det utan att ändra ett enda kommatecken i avtalstexten. Dels är det svenska försvaret i behov av fler stridsflygplan än de sextio som redan beställts. Dels visar erfarenheten att utländska kunder ofta lyckas få bättre villkor än industrins eget hemland. Att vid ändrade omständigheter omförhandla avtal med egen industri har erfarenhetsmässigt visat sig bli både sämre och dyrare.

På grund av ett hastigt försämrat omvärldsläge har det svenska luftförsvaret kommit under press. Under de senaste två åren har den svenska incidentberedskapen i timmar räknat i stort sett fördubblats varje år. Därtill har de operativa kraven höjts som en följd av återstartad försvarsplanering och en tydligare nationell dimension. Övningarna svårighetsgrad ökar och ställer krav på högre kompetens hos enskilda flygförare. Sverige behöver faktiskt inte bara en bättre beväpning och stridsledning, utan också fler flygtimmar – och därmed flygplan - för att verka avskräckande mot potentiella motståndare.

Andra små och mellanstora länder, utan egen förmåga till utveckling av spetsigt stridsflyg, kan ha ett mer okomplicerat förhållande till sina flygstridskrafter. Man köper i princip skrov och flygtid rakt över disk. Sverige har fortfarande en militär flygindustri med förmåga att slutleverera komplexa plattformar för luftstrid. Detta ställer krav på uthållig politisk och ekonomisk beredskap samt offervilja. JAS Gripen är förvisso den enskilt viktigaste komponenten i vårt militära försvar, men också en del av den nationella självbilden, för att inte säga stoltheten. Det som nu hänt i Schweiz förändrar inte detta.
 

Allan Widman (FP)

Försvarspolitisk talesperson         

#lågnivå – Omvärlden och den militära hjälpen

Av Lars Ekeman, tidigare generalsekreterare Folk och Försvar

Den havererade försvarsberedning ger oklara signaler om vad Sverige egentligen vill med sin säkerhetspolitik.

Nog borde medborgarna kräva en bättre leverans av det politiska systemet. Breda uppgörelser om försvaret har varit regel under decennier. En gemensam uppgörelse om den ekonomiska ramen hade varit värdefull signal till omvärlden och bra för försvaret.

Nu ska man emellertid komma ihåg att Försvarsmakten i sin perspektivplan som inlämnades i höstas till regeringen uppger att det krävs ett tillskott på 4,5 miljarder fram till 2019 för att kunna genomföra 2009 års försvarbeslut. Detta ska jämföras med de 2 miljarder som är socialdemokraternas förslag. Vilket är mer än vad moderaterna vill.

”Behovet av säkerhet tillsammans med andra är stort då det fordras militärt stöd för att klara ett begränsat väpnat angrepp mot Sverige”, skriver Försvarsmakten i den inlämnade perspektiv. Såvida inte de 4,5 miljarderna tillförs. Konsekvenserna av en underfinansiering är svåra bedöma. Konsekvensen torde emellertid vara att det fram till 2019 inte går organisera en arme som ens klarar ett begränsat väpnat angrepp. Det fortsatta behovet av militär hjälp i en krissituation är således fortsatt stort. Frågan om militär hjälp är viktig att sätta in i sitt sammanhang.

Solidaritetsförklaringens grundläggande premiss är att ge och att kunna ta emot militär hjälp. Den är en konsekvens av den politiska vilja som uttrycks i förklaringen. Den om att Sverige inte kommer förhålla sig passivt vid ett angrepp mot medlemmar i Europeiska Unionen samt Norge och Island. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige angrips.

Det finns många som diskuterar och har uppfattningar om vilka krav som förklaringen ställer på militär förmåga. Som förklaringen är utformad så utgör den militära förmågan en viktig del. Det tror jag alla kan enas om. Det är emellertid inte bara vår egen förmåga utan även omvärldens som är av betydelse och därmed viktig att bilda sig en uppfattning om. Här brister det överlag hos de flesta som uttrycker åsikter i denna fråga.

Diskussionen tar ofta sin utgångspunkt i bedömningar av vår egen försvarsförmåga. Ofta är slutsatsen att förmågan är så bristfällig. Någon möjlighet att kunna möta angrepp med egna resurser existerar under kort tid, högst en vecka. I tiden gäller det från 2020.

Den rimliga slutsatsen som många drar är antingen ett fördjupad nordiskt försvarssamarbete eller ansökan om medlemskap i Nato. På så sätt kan vi kompensera vår brist på militära förmåga. Där slutar diskussionen. Ytterst få har ställt sig frågan hur det står till med omvärldens militära förmåga. Det är ju därifrån som hjälpen ska komma. Den hjälp som är så tydligt uttrycks i Sveriges solidaritetsförklaring.

Ett studium av öppna källor av USA:s och de ledande Europeiska ländernas militära förmåga ger en anledning till att ifrågasätta rimligheten i Solidaritetsförklarings premisser. I likhet med Sverige har det sedan det kalla krigets slut ägt rum en omfattande nedrustning. Huvuddelen har skett inom ramen för CFE avtalet. Natos över 90 divisioner som enbart dessa omfattade i runda slängar 1,6 miljoner män och kvinnor och Warszawapaktens ca 200 med ca 3,4 miljoner soldater, är nu borta.
Numera talar vi om brigader vars personalstyrka uppgår till ca 5000 personer per brigad.

Bilden som framträder är oroande. Ryssland genomför en reform av sina väpnade styrkor vars mål är att organisera 38 stående stridande brigader och ytterligare 14 som kan mobiliseras, total 52. Ytterligare ett mål är att tillföra modern materiel så att förbanden till 70 procent är utrustade med sådan.

De ledande europeiska nationerna inom Nato, Frankrike, Storbritannien och Tyskland är alla i varierande omfattning i färd med att reformera sina väpnade styrkor. Målet för den franska reformen är 7 stridande brigader. Storbritanniens mål är 7 och Tyskland är i färd med att reducera sin organisation till att omfatta 9 brigader.

Av särskilt intresse är den amerikanska förmågan. Flera hänvisar till den som den sista garanten för freden i Europa. Vi kan konstatera en motsvarande utveckling som i Europa. Amerikanska armén ska enligt de planer som finns, reduceras till 32 brigader. Av dessa så finns 2 stationerade i Väst Europa.

Det är önskvärt att de som diskuterar vår säkerhetspolitik och vår försvarpolitiska lösning på bättre sätt förhåller sig till dessa fakta, särskilt då till möjligheten att kunna ge och ta emot militär hjälp. Det är alltid viktigt att medlen för politiska vilja vilar på realistiska och realiserbara antaganden. Var och en får själv bedöma kvaliteten i försvarsberedningens arbete avseende dessa frågeställningar.

Osäker rapport i en osäker tid


Reflektion

I detta reflektionsinlägg kommer jag beröra främst den säkerhetspolitiska kopplingen i Försvarsberedningsrapport ”Starkare försvar för en osäker tid”. Försvarsberedningen fick förlängt med drygt en månad pga den uppkomna krisen i Ukraina. Detta för att kunna analysera konsekvenserna av den uppkomna krisen i sitt slutbetänkande och de konsekvenser detta kan ge för det fortsatta försvaret av Sverige. I sig ett helt korrekt beslut, en omvälvande säkerhetspolitisk händelse bör analyseras och framför allt då man kan tala om paradigmskifte. Således jag kommer belysa ett antal saker som jag finner intressanta, den ekonomiska kopplingen m m har redan väl belysts i media samt av Skipper och på Wisemans Wisdoms.

Lyckas man då med detta? Ja man berör den uppkomna krisen i Ukraina och hur den bryter mot folkrätten samt man belyser att den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde har förändrats. Likväl att Östersjöregionen utgör ett geostrategiskt viktigt område belyser man, dock missar man här det likt väl geostrategiskt viktiga området Barentsregionenvilket är mycket anmärkningsvärt i och med att detta utgör en av de viktigaste ekonomiska resurserna på sikt för Ryssland, vilket bör ha belysts utifrån uppkomna möjliga konsekvenser ur den Ukrainska krisen dvs ett mer aggressivt Ryskt agerande. Främst utifrån perspektivet att Ryssland fortfarande ser hotet från USA och NATO missilförsvar som ett av de främsta, i förlängningen innebär detta att Barensregionen kommer bli ett mycket säkerhetspolitiskt känsligt område mht förmågan att patrullera med fartyg på internationellt vatten längs Rysslands norra landgräns.

En annan intressant sak man kan slås av är att man på 152 sidor ej lyckas beröra den Baltiska kopplingen vad menar jag då med detta? Dels har vi nu de facto NATO marktrupp stationerad i de Baltiska staterna, som minst detta år ut och med en trolig förlängning under nästa år. Dels har vi ett aggressivt Ryskt agerande dels mot Ukraina dels mot de Baltiska staterna. Lägg då till i ekvationen att man från Rysk sida tydligt uttryckt sin motvilja mot att NATO trupp i de Baltiska staterna och man har ingredienserna för tydliga orosmoln i det egna närområdet. Att man inte lyckats förstå eller väljer att undvika att beröra de säkerhetspolitiska aspekter detta kommer få i förlängningen för Östersjöregionen är mycket beklämmande och likväl mycket allvarligt.

En annan intressant som ofta återkommer i Rapporten är vikten av samövning med NATO för att uppnå interoperabilitet. Hur kommer man nu lyckas med detta då NATO sluter sig mer och dess övningar kommer allt mer i framtiden beröra det kollektiva försvaret av alliansen. Där ofta partnerskapsländer ej är inbjudna av förklarliga skäl finner jag mycket svår tolkat. Ena stunden säger man i rapporten att NATO kommer fokusera mer på alliansen, andra stunden skall vi samöva, det blir dubbla budskap och ett budskap som blir lätt att genomskåda, framför allt när man från Sveriges utsända i NATO högkvarteret själva säger att samarbetet kommer minska pga den uppkomma säkerhetspolitiska krisen.

Likväl finner jag det anmärkningsvärt att man i rapporten sätter sån stor tillit till EU och dess gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP). Om det är något som krisen i Ukraina har visat med all tydlighet är det att EU ej är en utrikes- och säkerhetspolitisk spelare, då de olika nationernas intresse sätts i det främsta rummet och utdragna förhandlingar i bästa fall leder fram till något form av agerande. Nu är EU den partner vi kan agera utifrån i och med att vi är militärt alliansfria, men att man ej har tagit både ett och två andetag och analyserat hur har EU fungerat det senaste året i utrikespolitiska agerande mot Ryssland och utifrån det tagit sin ståndpunkt finner jag anmärkningsvärt.

Likväl tar man en utgångspunkt, som jag till del kan hålla med om, i att vid en konflikt i vårt närområde kommer fler nationer än Sverige vara indragna. Dock upplever jag att man låser sig fast vid detta scenario i och med att detta mest troligt skulle ge på hand att vi ej kommer slås ensamma. Detta är ett mycket farligtantagande från försvarsberedningens sida. Man har konstaterat att Östersjöregionen är ett geostrategiskt viktigt område. Tar man t ex Gotland i ett tydligt begränsat väpnat angrepp så kommer man i mångt och mycket skifta den geostrategiska balansen i Östersjöregionen. Varvid andra nationer ej kommer beröras av konflikten och personligen finner jag sannolikheten låg att NATO kommer involvera sig i den konflikten trots att det ur ett strategiskt perspektiv kommer NATO "sättas på pottkanten" av denna manöver. Således är man militärt alliansfri kan man ejförutsätta att någon kommer till undsättning, framför allt när NATO själv samt USA lämnat budskapet till Sverige, är man med i klubben får man förmånerna inte annars.

Likväl tar man sig an att Ryssland kommer agera mer aggressivt mot sina grannar i sitt närområde, dock verkar man bedöma att Sverige ej är en granne och ej ligger i Rysslands närområde. Vilket jag anser är en mycket naiv syn, Ryssland har tydligt visat att stora delar av Sverige omfattas av dess geostrategiska intressesfär. Denna syn kan ju te sig ur perspektivet att man försöker blunda för hotet och tidigare fadäser i säkerhetspolitiska analyser rörande Rysslands agerande. Men återigen man kan inte blunda för att Sverige ligger i Rysslands närområde och vi omfattas definitivt lika mycket som Finland av dess intressesfär, härvid krävs det att man som politiker agerar utefter det och inte omskriver förhållandena med förskönande ord eller utelämnar dessa helt.

Ett annat intressant fenomen som man tar upp i sin rapport vilket i sig är bra, är att man vill öka antalet GSS/K dock lär ju detta förslag falla på att Regeringsbeslut 5 (RB5) fortfarande gäller. Förhoppningsvis har man nu inte tänkt genomföra denna GSS/K ökning genom ytterligare kategoriförskjutningar dvs att Taktiska officerare omvandlas till specialistofficare, specialistofficerare till GSS/K och genom detta frigörs lönemedel varvid man kan öka antalet GSS/K. För det skulle vara nådastöten för en organisation med alldeles för många uppgifter redan nu.

Likväl verkar den tydliga expeditionära förmågan kvarstå och därmed försvåras det nationella försvaret vilket man själv pekar på i sin rapport fått ökad aktualitet. IO 14 är och förblir en organisation som i första hand kan agera i samverkan med andra nationer främst inom ramen för internationella insatser, den är för smal för att effektivt kunna genomföra nationellt försvar och för underdimensionerad. Är man nu seriös i sitt framförande kring den ökade aktualiteten kring nationellt försvar måste man ta ett helhetsgrep kring hela organisationen och låta behovet styra och inte politiska och ekonomiska medel. Genomförs inte detta så sätter man återigen den nationella handlingsfriheten på spel och därmed har man inte gjort en ordentlig säkerhetspolitisk analys av det nuvarande omvärldsläget vilket troligtvis kommer bestå de närmsta 10 åren dvs väl inom ram för beredningens rapport.


En annan aspekt som borde ha kommit fram ur den fördjupande analysen avseende Rysslands agerande kring Ukraina är Kavalleriets ökade betydelse inom Försvarsmakten. I dagsläget finns tre tre tydliga förbandstyper i kavalleriet som i kölvattnet av Ukraina bör få en alltmer ökad betydelse detta är Underättelsebataljonen (UndBat), Jägarbataljonen (Jbat/AJB) och delar ur säkerhetsbataljonen (SäkBat). Dessa tre förband fyller inom den moderna krigföringen en tydlig roll, vad avser UndBat är det att kunna genomföra informationsinhämtning och kvalificerad delgivning till högre chef, vad avser Jbat är det kvalificerad bekämpning av högvärdiga mål. Dessa två förband fyller en tydlig funktion och det har visat sig att dessa förband tydligt har en plats i krigföringen dels i Ukraina dels i Afghanistan och Irak utifrån stormakternas krigföring. Vad avser SäkBat fyller de en mycket tydlig funktion för att kunna möta den nya typen av krigföring som i allt högre grad omfattar jägar- och specialförband.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Regeringen 1(Svenska)