Idag sker den olagliga ”omröstningen” på Krim rum, och världen håller andan inför vad som ska komma. De sociala medierna går på högvarv med spekulationer om alla tänkbara utfall. Det är verkligen svårt att förstå vad som händer och hur detta kommer att förlöpa. Om man försöker ta ett eller två steg tillbaka tecknar sig dock en för oss potentiellt farlig bild. Europa håller på att tappa makt och riskerar att bli allt instabilare.
Ryssland
Vladimir Putin har under krisen betecknats som alltifrån ”galen” till ”geni”. Den allmänna visdomen i Väst är att Ryssland kan tvingas på knä genom sanktioner. Jag är inte så säker på att så är fallet. Visst kan riktade sanktioner svida, men många av de oligarker som man siktar på har kommit till nuvarande positioner genom bland annat osentimentalitet och en viss portion hänsynslöshet. Många av dem kommer att hitta vägar runt.
Som jämförelse kan vi se hur sanktionerna mot Iran segervisst ropats ut som lösningen på det iranska atomproblemet, men hittills har inget reellt hänt än nya förhandlingar. Väst med sin alltigenom ekonomiska lins bortser från repression och både det iranska och ryska folkets förmåga att uthärda umbäranden samt ledningarnas förmåga att förtrycka dem.
Ryssland är både starkare än vad vi vill och svagare än vad vi fruktar. På plussidan står att landet, som jag påpekade när krisen var i sin linda, har en välfylld kassakista. Det innebär att man kan få folk att utföra tjänster direkt. Makthavarna har ett lättare jobb när det gäller själva beslutsfattningen i en liten krets också. Med hjälp av statlig kontroll av framförallt TV och kväsande av opposition kan dessa sedan influera befolkningens attityder.
På lite längre sikt pekar kurvorna dock åt fel håll för Moskva. Framförallt riskerar det nuvarande agerandet att skrämma bort investerare som kan hjälpa till att få fart på den eftersatta infrastrukturen. Ryssland är också beroende av att energipriserna hålls uppe, vilket ett lagom småputtrande av små bränder här och där kan borga för.
En del talar för att Ryssland är berett att gå vidare militärt till S och O Ukraina efter helgen, men det är långt ifrån givet. Hur en sådan skulle kunna se ut kan du läsa om här.
Det är lätt att starta en militär konfrontation, men desto svårare att behärska dess utgång. Är Ryssland verkligen beredd att riskera att binda upp sina stridskrafter när den ryska krigsmakten långtifrån är färdigbyggd, särskilt när det gäller de mer högteknologiska försvarsgrenarna? Går Ryssland in och Ukraina försvarar sig riskerar vi ett stort krig i Europa, helt otänkbart för de allra flesta så sent som en månad sen.
Även om min ursprungsprognos färgades av en dos förhoppning (det är alltid svårt att slita sig från dessa i bedömningar), så skulle jag fortfarande inte bli förvånad om Putin försöker byta tempo efter helgen. Med ett manipulerat ja i ”röstsammanräkningen” kan han erbjuda det som omvärlden trängtar mest efter just nu – lugn och ro. Ett förnekande av anslutning till Ryska Federationen efter att Krimborna ”röstat ja”, skulle överrumpla omvärlden som nu är helt inställd på en form av annektering. Ännu elegantare vore dessutom att ”studera Krimbornas vädjan” för att bibehålla handlingsfrihet och därmed tryck på Ukraina under obestämd tid.
Om bara omvärlden accepterar den ryska Monroedoktrinen, så kan presidenten göra affär som innebär ukrainsk neutralitet och Krim som en autonom republik inom den statsbildningen – med Sevastopolbasen kvar i ryska händer förstås. En lösning som låter Ukraina bära de ekonomiska kostnaderna som extra bonus.
Detta skulle ge honom möjlighet att fortsätta byggandet av sin nya krigsmakt, medan Kreml kan fortsätta bygga nya relationer med länder som Egypten och Saudiarabien för att stärka sitt projekt att etablera reell makt inom den ryska intressesfären.
Mottesen mot detta är att Ryssland på grund av sitt agerande tappar fotfästet och inför hot om isolering istället imploderar med stor oreda som följd. Detta skulle mycket väl kunna ske, men det är också en potentiellt farlig utveckling. Den övergripande slutsatsen för Ryssland är därför att landet har äntrat en period av ökad instabilitet och oförutsägbarhet.
USA
Samma intresse av att energipriserna hålls uppe drivs av starka intressen i USA också. Genom sin teknologiska överlägsenhet på området kan landet utvinna skifferenergi som kommer att rita om styrkeförhållandena i världen. Det kan på sikt, vid en tillräckligt hög nivå, innebära att USA:s kreditekonomi kommer att stärkas.
Landet har också fortfarande en stark dragningskraft på omvärlden, inte minst till landets universitet. Detta innebär att försörjningen av mycket kompetent arbetskraft säkerställs för lång tid framöver. Med nya medborgare av asiatiskt ursprung är den kulturella förståelsen av världens nya ekonomiska centrum säkrat.
Med ekonomisk, teknologisk och kulturell styrka kommer USA klara av att upprätthålla sin militära styrkeöverlägsenhet ännu ett par decennier. Detta är den starkast återhållsamma kraften för ryska äventyrligheter, men i takt med den ryska upprustningen kommer den att minska över tid – åtminstone i vårt närområde. Redan idag har USA cirka hälften av sina stridskrafter i Stilla havet.
Ett dilemma som amerikanska beslutsfattare ställs inför är hur man ska förhålla sig till framförallt den kinesiska styrkeuppbyggnaden. Med stärkt ekonomi kommer Kina år för år minska avståndet militärt. Strateger i Washington måste fråga sig, om detta är en önskvärd utveckling. Svaret är antagligen nej, men det betyder inte innebära att man kommer att söka en konflikt innan det är försent.
Däremot kommer man med stor sannolikhet öka stödet till sina allierade i regionen för att motverka kinesisk expansion, ett förhållande som gäller i Afrika också – där kinesisk råvaruexploatering tilltar i styrka.
En oroande faktor när det gäller USA är landets attityder till omvärlden och inre spänningar. Efter en lång kampanj i främre Asien och Mellanöstern, vars grunder delvis bestått av starka kristna övertygelser, så håller USA nu på att blicka inåt. Den förhärskande attityden enligt de senaste mätningarna visar att det amerikanska folket anser att världens länder bör lösa sina problem själva.
Samtidigt tilltar det inre motståndet mot den federala staten. I princip alla delstater huserar en anti-etablissemangsmilis, särskilt framträdande är den i Michigan. Dessa hämtar bränsle från debatten om övervakningsstaten och den fullständiga nedbrytningen av vissa områden som utsatts för stor omstrukturering exvis Detroit.
Ett mer konservativt USA som vänder sig inåt är ingen bra utveckling för USA, men heller inte för Europa och Sverige.
Kina
Medan Väst och Ryssland mäter sina krafter i Ukraina bidar Peking sin tid. Även om det ryska vetot i FN:s säkerhetsråd häromdagen mot de tretton ja-rösterna framställdes som en seger, så är det noterbart att Kina avstod i omröstningen.
Detta är särskilt intressant som det är en djupt grundad kinesisk politik att territoriell integritet ska respekteras. Trots att Moskva bryter mot detta med väpnad aggression, och trots att Ukraina och Kina så sent som i början av december ingick ett omfattande samarbete. Kina lovade bland annat att komma till Ukrainas undsättning om landet blir utsatt för en kärnvapenattack (!). Kinas frånvarande röst är ingen seger, utan en förlust för Väst och för FN.
Medan Kinas ekonomi och militära apparat fortsätter att växa, så står landet inför flera stora problem. Det rör sig bland annat om miljöförstöring och demografi. I synnerhet det sista är intressant, om man tar sig ned ett lager i befolkningsstatistiken som visar stora regionala variationer i landet. Ett par av provinserna står inför en stark implosion till följd av enbarnspolitiken som dessutom förstärkts av den pågående urbaniseringen.
En tredje faktor är risken för finansiella kriser till följd av spekulation, och förstärkt av korruption. Det gör Kina sårbart för framtiden och därför kommer repressionen att fortsätta, så att social oro inte får fäste i delar av landet. Klarar man det finns det mycket som talar för att Ukrainakrisen stärker Kina på bekostnad av övriga aktörer.
Europa/EU
EU’s mjuka makt eller rättare sagt attraktion är fortfarande ännu stark, även om prognosen på medellång och lång sikt ser dystrare ut på grund av demografiska faktorer. En faktor som EU hoppas ska bidra till fortsatt ekonomisk styrka är ett frihandelsavtal med USA, och det är nog en riktig bedömning.
Europas akilleshäl de senaste åren har istället varit den accelererade nedbrytningen av dess militära makt, något som blivit särskilt tydligt kring Ukraina. Men det är inte bara där. Just nu lever EU’s förmåga att leverera militära resurser till det nya uppdraget i Centralafrikanska republiken farligt, trots att pogromerna där nu bytt skepnad och riktar sig mot muslimer istället. Det är i princip bara Frankrike som har vilja och förmåga att leverera militär kapacitet av tillräcklig storlek för krishantering, fast då för franska intressen i första hand förstås.
Storbritannien har drabbats av en liknande släng isolationism som USA, och vinner de konservativa valet så stundar folkomröstning om EU. Ett Storbritannien som dessutom åtminstone i teorin kan tvingas släppa Skottland och som hyser stort beroende av ryska pengar på Londons finansmarknad kan helt plötsligt befinna sig på drift från Europa istället. En utveckling som i ett historiskt perspektiv knappast gagnar Sverige.
Kvar som central kraft i Europa står Tyskland. Landet vars ekonomi fortfarande är välskött och tillräckligt dynamiskt kan tillsammans med grannen Polen förskjuta tyngdpunkten i Europa markant österut.
Frågan är bara var landet tar vägen i relationen med Ryssland. Den förre förbundskanslern Schröder orsakade stort rabalder i veckan när han uttryckte sig urskuldande om Rysslands agerande. Eftersom Schröder efter han slutat sin politiska karriär tog plats i Gazproms styrelse är det en utmärkt illustration till den allra farligaste maktutövningen Ryssland haft de senaste fem-tio åren, nämligen förmågan att sprida korruptionssmittan till sin omgivning.
Nu sitter en konservativt dominerad samarbetsregering vid makten, men om processen får fortsätta kan det bli en nygammal Ostpolitik med hög grad av anpassning mot rysk makt, om denna fortfarande ökar. Detta förstärks av den tyska energipolitiken som består av ryskt energiberoende och en misslyckad satsning på vindkraft. Trots kraftiga subventioner för vindkraften har de tyska energipriserna för konsumenterna ökat dubbelt så mycket för Tyskland jämfört med övriga Europa. Den ojämna energiproduktionen av vindkraften har också inneburit höga toppar av skadlig kolkraft som ersättning.
Säkerhetspolitiskt måste Sverige därför bevaka var Tyskland tar vägen i sin relation till Ryssland. En uppdelning mellan dessa stormakter av olika intressesfärer som inför andra världskriget måste undvikas till varje pris. Här är särskilt intressant att minnas att den hårdföre ideologen Alexander Dugin, vars reella inflytande i Kreml nuförtiden är svårt värdera, föreslagit att Estland ska tillfalla Tyskland, medan Finland, Lettland och Litauen ska med olika mått av självständighet tillhöra Ryssland.
Värt att veta om denne Dugin är att han på 1990-talet hade en fascistisk period och utverkade starka relationer med extrema rörelser i Västeuropa, något som man kan fundera på när det gäller kommentatorsfälten i europeisk press och så kallade valobservatörer från olika extrempartier runt om i Europa. Att infiltrera och provocera har alltid varit ett ryskt modus operandi. Med ökad nationalism, arbetslöshet och social oro kommer instabiliteten öka även här i Europa.
………
Summa summarum: Ukraina blottlägger pågående maktförskjutningar i världen. Från väst och det liberala till dess motsatser i Ryssland och Kina. Korruption, manipulation och hänsynslöst och auktoritärt styre allt ifrån Himmelska Fridens torg till Krimhalvön försöker breda ut sig.
Det är i denna värld vi ska navigera förståndigt. Utbilda oss, handla, skapa, men även kunna försvara oss och våra värden. Då är det oroande att upptäcka att politiken har så vitt skilda uppfattningar om fundamenten i vår säkerhetspolitik.
Försvarsminister Karin Enström angav i våras att Lissabonfördraget innebär att man måste stödja sina grannar i händelse av en attack, medan socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin häromdagen i SVT Forum (minut 22-23) menade att Solidaritetsdeklarationen och EU:s Solidaritetsklasul (42.7) inte handlade om militära förpliktelser, utan om terrorism och liknande fenomen.
Allt jag vill veta är: Vad är det som gäller?
