Rysk intervention i Ukraina del 3: Kolera!?
Försvarsberedningens öden och äventyr – Del 8 – Boktipset
Utvecklingen kring Ukraina går i fortsatt högt tempo sedan gårdagens inlägg. Den avsatte presidenten Viktor Janukovitj höll en presskonferens i Ryssland, president Putin talade med de viktigaste europeiska ledarna i telefon och president Obama gjorde ett kort uttalande som omedelbart kritiserades för undfallenhet. Under tiden strömmade ryska förband in på Krimhalvön via havet och luften.
Mycket att reda ut således.
Vi börjar på marken, där de lokala styrkeförhållandena kan växlas in i strategiska fördelar – om de är tillräckligt ojämna. Detta håller just nu på att ske.
2010 förlängdes det tidigare avtalet kring Svart havsflottans basområde på Krimhalvön. Det medger att Ryssland kan stationera upp till 25 000 man i Sevastopol, Theodosia och Mikolajow, 388 örlogsfartyg (varav 14 ubåtar) och 161 flygplan och/eller helikoptrar på Hvardiis’ke och Kacha – flygplatser som normalt är under ukrainsk kontroll.
Förbanden vi kunde se igår ta kontroll över de största flygplatserna Belbek (militär) och den internationella utanför Simferopol verkar vara en blandning av underättelseförband och privata militära företag – som ju naturligtvis inte räknas in i nivåer och gör att man på typiskt Pravdamanér kan hävda att ”inga ryska trupper finns vid X”.
Eftersom begreppet ”säkerhet” kan användas vitt och brett är det väldigt svårt att fastslå om och när Ryssland bryter mot avtalet. Är förekomsten av personal vid förvaltningsbyggnader ett sätt att se till att funktionalitet med olika tillstånd för Svarta havsflottan fungerar? Eller är det för att skydda rysk samverkanspersonal? Eller är det ens ryska förband som gör detta?
Stridsberedskapen vid de ryska förbanden och annan personal har hittills hursomhelst varit förhållandevis måttlig. CNN:s upphetsade bilder från i natt på ryska ”stridsvagnar” var bilder på den amfibiska bandhaubitsen 2S1 med 122 mm kaliber. Det är sedvanlig rysk taktik att låta dessa gå fordonsmarsch, eftersom vagnarna både kan skjuta indirekt och direkt eld.
Avtalsförlängningen som gäller fram till 2042, med option till 2047, ratificerades av de bägge parlamenten strax efteråt och är giltigt. Men, det finns i den ukrainska konstitutionen en artikel som förbjuder utländska baser och en artikel som tillåter det temporärt. För att undanröja konflikten måste presidenten eller regeringen göra en appell till Konstitutionsdomstolen som då kan pröva denna och meddela utslag.
Så långt Ukrainas konstitution, jag vet inte hur den ser ut när det gäller undantagslagar. Det går ju tänka sig att de nya makthavarna helt sonika säger upp avtalet, men de yttre, strategiska styrkeförhållandena är emot de nya makthavarna i Kiev.
Väst kommer inte att gripa in militärt på Ukrainas sida, eftersom befolkningarna är krigströtta, den militära förmågan exklusive USA är för låg och det ryska intresset för starkt. Om du tar en linjal och mäter avståndet mellan Moskva och Damaskus och sedan jämför med avståndet till Kiev, så får du en skattning av hur långt Ryssland är beredda att gå.
Därför är president Obama noga med att inte sätta upp några röda linjer igen, som vid överträdelser skulle innebära en ytterligare försvagning av trovärdigheten. Nu använde president Obama begreppet ”uncontested arrival”, vilket påminner om våndan kring etiketten på statskuppen av den egyptiska militären. Användandet av ord kan förbinda statsledningar till agerande eller innebära automatiska åtgärder föreskrivet i lagar.
…..
Jag hade förmånen under min tjänstgöring vid Försvarshögskolan för cirka tio år sedan att flera gånger gå i befattning som Röd Befälhavare på de största stabs- och ledningsövningarna som Försvarsmakten hade under dessa år. Informationsoperationerna var alltid lika spännande att utforma och roliga att genomföra.
Det är uppenbart hur Ryssland nu dikterar hela skeendet när det gäller de psykologiska operationerna. Hela världen, till och med USA:s president, måste förhålla sig till när rysk diplomati och militära dispositioner skär in på Krimhalvön balanserande på gränsen mellan juridiska avtal och masspsykologin.
Med en kraftig förstärkning i basområdet kommer Ryssland tillsvidare att influera hela Krimhalvön och bortom. Dessutom har man stöd i det ekonomiska beroende som finns på Krim av baserna. Många människor får sin utkomst från dessa och nu är det ytterligare 7000 -8000 trupper (+ civila adminstratörer?) som ska försörjas. Bedömningarna före revolten bröt ut låg på att Svarta havsflottan hade 17 000 – 18 000 stationerade i området, så mina pengar går på att Ryssland kommer att hålla sig under taket om inget oväntat sker.
……
Kievs enda chans att hålla ihop detta är att arbeta genom det ukrainska folket, det har Ryssland mycket svårare att kontrollera. Problemet är att ekonomin antagligen kräver drastiska omstruktureringar som kan späda på folkligt missnöje. Ryssland har dessutom möjligheter att förvärra sådana plågor med strypning av gasleveranser och tullar/handelsförbud när det gäller import av ukrainska varor.
Särskilt svårt att hantera konsekvenserna av sådana åtgärder kommer det av vara i områden, där etniska ryssar är i minoritet. Precis som jag skrev igår, så är den mest sannolika av de farliga utvecklingarna att Ryssland intervernerar för att skydda dessa. Att de nya styrande i Krimregionen har begärt ryskt skydd är mycket illavarslande. Vi riskerar att få ett nytt Abchazien på Krimhalvön eller ännu värre, ett Kosovo.
Vad ska omvärlden göra om Krims befolkning, där c:a 6 av 10 är ryssar, i ett val om en månad (30/3, enligt nya uppgifter) röstar för att utträda ur Ukraina? Kommer det sen också att följas av att ryssar i Narvaområdet, Estland vill ha beskydd? Eller det omvända, att ryssar i Kaliningrad vill bli självständiga från centralmakten, och till och med ansluta till Tyskland?
En del av det vi ser på Krim kring detta är spel som syftar till att sätta press på Ukraina och omvärlden att tillmötesgå ryska intressen. Men, den stora frågan är om vi har äntrat en instabil period i europeisk politik, där starka nationalistiska, minoriteter utträder ur statsbildningar och bildar nya. Skottland, Katalonien, områden på Balkan, Ungern med flera.
Försvarsberedningens rapport, dagen efter Krimomröstningen, överlämnas till försvarsminstern den sista mars. På lediga stunder under det hårda arbetet för leverans rekommenderar jag beredningens ledamöter att läsa Strindberg:
Ett drömspel
Dags att höja tröskeln – del 2 Meteor (uppdaterat 1/3 10.35)
Demonstrator JAS 39NG med 4 x Meteor under vingarna. Foto: Saab |
Under senare delen av Jaktviggensystemets levnadstid och inför det kommande JAS-systemet anskaffade Sverige den då mest moderna radarjaktroboten AMRAAM till Flygvapnet. Sverige var under första halvan av 90-talet ett av de första länder som USA tillät köpa den då helt nya versionen AIM-120B. Införandet av AIM-120B AMRAAM i Flygvapnet innebar att man för första gången kunde ta upp striden med Su-27 Flanker med roboten AA-10c utan samma antalsöverlägsenhet och stora risk för förluster som varit fallet tidigare med den semi-aktiva radarjaktroboten Rb 71 Skyflash vilken hade bråkdelen så lång räckvidd som AA-10c.
BVR-strid, det vill säga luftstrid på långa avstånd är en komplicerad dans beroende av såväl sensorer, motmedel som inte minst vapen och flygplanprestanda. I grundläget segrar den som kan upptäcka sin motståndare först och skjuta på ett längre avstånd och därtill skicka länkinformation till sitt vapen till dess det träffar eller att vapnets egna målsökare låst på målet. Vägen dit är dock krokig och förenklade grunder redovisas här.
Upptäcktsavståndet är beroende av sensorer och främst radar då det rör sig om mycket långa avstånd (80 km och där bortom).
Skjutavstånd beror på två faktorer. Dels vapnet inneboende räckvidd, men i hög grad också skjutande flygplans höjd och fart. En robot skjuten på 10 000 m höjd går mer än dubbelt så långt som en skjuten på 1000 m höjd. Likaså kan en robot skjuten i Mach 1,5 gå mer än 50 % längre än en robot skjuten i underljudsfart. Jämför gärna med en spjutkastare. Tar kastaren fart kommer spjutet längre. Likaså om spjutkastaren får kasta från en klippavsats ovanför sina medtävlare. Det är inte för inte som F-22 är världens bästa jaktflygplan då man uthålligt kan uppträda på över 15 000 m höjd i Mach 1,5, långt över sina motståndare och skjuta betydligt längre än dessa. Här är det inte den egna robotens fart som är gränssättande när roboten dör utan istället gångtiden för batteri att styra elektronik och roder.
Bild från Ausairpower.net om vikten av höjd och fart vid BVR-strid |
Efter skott måste det skjutande flygplanet belysa målet till dess roboten träffar (semi-aktiva radarmålsökande robotar som t ex ryska AA-10, rb 71 Skyflash m fl) alternativt till dess robotens radarmålsökare själv kunnat återfinna målet och låsa på detta (aktiva radarjaktrobotar), vilket benämns ”handover”.
För de aktiva radarjaktrobotarna krävs ändå att skjutande flygplan belyser målet och överför måldata till roboten med datalänk. Detta gör att det skjutande flygplanet fortsatt måste anflyga mot sitt mål för att hålla detta inom radarns sökområde, varvid man snabbt närmar sig sin motståndare och det vapen denne skjutit eller strax kommer att skjuta. Under anflygningen svänger man därför ut så mycket man kan i en ”gimbal-sväng” för att minska närmandehastigheten och i möjligaste mån förneka sin motståndare skjutavstånd.
Här vidtar sedan den stora dansen. Oftast är det inte endast ett flygplan som skjuter på ett annat, utan flera flygplan som uppträder i samma område. Att svänga åt fel håll kan innebära att man istället flyger rätt in i en annan motståndares skjutområde. Ska man sedan våga länka roboten hela vägen till träff/handover eller ska man vidta en undanmanöver mot den fientliga roboten och hoppas på bättre lycka nästa gång? Av just dessa anledningar blir resultatet ofta att mycket långt från varje robot som skjuts är en träff. Ofta hamnar man nedåt mycket låga procentsatser trots fullgod funktion hos robotarna. Nedan följer tre bilder för att utvisa det ovan beskrivna förloppet.
Flygplanet till vänster har motståndaren inom sin sensortäckning och vapenräckvidd och avfyrar en robot innan motståndaren har samma möjlighet |
Det blir därför av yttersta vikt att ha förmåga att skjuta en robot längre än sin motståndare. Har man inte denna fördel och är likvärdig i prestanda får man istället förlita sig på att kunna bära fler vapen än motståndaren och utnyttja dessa offensivt för ”trycka undan” motståndaren. Ett vanligt sätt är då att skjuta så kallade ”pushers”. Robotar skjutna i yttre delen av räckviddsenvelopen med därpå följande låga träffsannolikhet som tvingar motståndaren att reagera och sälja sitt offensiva läge. Detta kräver dock att man har god tillgänglighet på vapen.
Defensivt kan man skydda sig med telekrigåtgärder. Här blir alltså plattformstorleken av avgörande betydelse. En fyrgrupp med Su-35 kan bära med sig 4 x 8 st AA-10c medan en fyrgrupp JAS 39C i jaktkonfiguration kan bära med sig 4 x 4 Rb 99 AMRAAM eller ännu färre om man måste hänga extratankar vid krav på uthållighet eller operationer från baser en bit från stridsområdet.
Med införandet av AMRAAM kunde väst för första gången börja mäta sig med den ryska AA-10C. Där AMRAAM kunde uppnå liknande räckvidder som AA-10C hade roboten fördelen av att ha en aktiv målsökare vilket gjorde att det skjutande flygplanet kunde svänga ifrån innan träff, medan AA-10c hade en något högre banfart. Obehagliga odds om två likvärdiga plattformar skulle mötas och man blir i högre grad beroende av andra faktorer för att försäkra sig om egen framgång och överlevnad, t ex stridsledningssystem och telekrigsåtgärder. Väger man in att motståndarplattformen bär fler vapen och har högre höjd och fartprestanda blir detta än viktigare och även val av stridsområde.
Likaså blir också den enskilde pilotens färdigheter och övning av yttersta vikt. Här har Sverige haft ett mycket stort försteg i och med Flygvapnets Luftstridssimuleringsanläggning, FLSC** där svenska piloter i snart 20 års tid har kunnat öva BVR-strid i en realistisk miljö på många sätt mer realistisk än vad man kan öva i luften. I FLSC kan nämligen alla kända parametrar på egna respektive motståndarens vapen och sensorer simuleras, liksom även framtida vapen. Där luftstridsövningar i hög grad handlar om en bedömningssport är verkligenheten i FLSC så brutal den kan vara utan att skarpa vapen avlossas.
Att besöka FLSC när en svensk stridsflygdivision övar BVR-strid där mot ett samtida respektive ett framtida hot borde vara ett måste för Försvarsutskottet respektive Försvarsberedningen, då det ger en förståelse för luftförsvar på ett sätt som inga rapporter eller föredrag kan förmedla. Likväl har det dock aldrig skett.
Meteor
När Rb 99 AMRAAM anskaffades till JAS 39-systemet under 90-talet skedde detta i ett mycket begränsat antal med visionen att roboten på sikt skulle ersättas. Anskaffningen av en ersättare kom också att dra ut på tiden. Sverige var tidigt med i Meteorprojektet där detta materielsamarbete var avsett att beväpna såväl Gripen som Rafale och Eurofighter. Hittills har majoriteten av försöken genomförts med Gripen som varit den enda plattformen tillräckligt tekniskt mogen för uppgiften.
Meteor kommer att introducera många nya förmågor i luftstridsarenan. Det är den första jaktroboten med variabelt motorpådrag. Under anflygning anpassas motorns dragkraft så att roboten ska kunna parera för de kursändringar målet gör. När roboten beräknar att målet manövrar ej längre riskerar ge roboten slut på energi accelererar roboten till toppfart. Roboten har också som en av de första dubbelriktad datalänk vilket bland annat möjliggör att skjutande flygplans måldata jämförs med de robotens egna sensor plockar upp.
Det mest imponerande med Meteor är dock robotens räckvidd. Här kommer Meteor att under ett antal år överträffa alla andra jaktrobotsystem i omvärlden, även om det planeras för mer långräckviddiga system i andra länder.
För svensk del innebär detta att JAS 39 utrustade med Meteor kommer att få en möjlighet att bekämpa alla upptäckta mål långt innan dessa själv har en möjlighet att bekämpa JAS 39. I och med dagens ökade stand-off på attackvapen ges härmed också en ökad möjlighet att bekämpa fällande flygplan innan de hinner leverera sin last. En annan aspekt är att Meteor innebär ett mycket stort hot mot de HVAA-flygplan*** en motståndare är beroende av för att effektivt kunna genomföra luftoperationer, till exempel radarspaningsflygplan och tankflygplan. Kan man inte på erforderligt sätt försvara dessa så kan man heller inte genomföra någon operation.
Meteor kompenserar också JAS 39 låga prestanda vad gäller bärande av vapenlast och fartresurser då träffsannolikhet ökas och man ej i samma grad (än) är beroende av hög fart för att skjuta sin robot längre än motståndaren. För att till fullo utnyttja Meteors prestanda behövs dock uppgraderingen till JAS 39E med betydligt kraftfullare radar med flermålsförmåga och förmåga att upptäcka signaturanpassade flygplan, men även möjligheten att bära fler vapen.
Den nya AESA-radarn hos JAS 39E monterad på ett vridbord möjliggör också betydligt större gimbalsvängar efter skott då radarn i sig kan styra ut loben ca 60 grader och vridbordet möjliggör ytterligare utvridning. Efter skott kan man alltså inta en något flyende kurs och fortsatt uppdatera roboten med måldata. Detta är något JAS 39E kommer att vara först med i världen. En liknande lösning går att återfinna hos ryska PAK-FA/T-50 där man monterat AESA-element även på sidan av flygplanet av samma skäl.
Att den AMRAAM-version som Sverige köpte för 20 år sedan i endast 100 exemplar (enligt Flygvapennytt) har passerat bäst-föredatum vad gäller prestanda märker man tydligt när man ser andra länder som använder senare versioner som AIM-120C-5 och C-7 där man dragit nytta av miniatyriseringen för att öka brinntid på motorn och batterikraft. Ser man till perioden bortom 2015 när andra radarjaktrobotar förväntas tas i drift kommer Sverige vara efterseglat om man håller fast vid AIM-120B. JAS 39 löper stor risk att inte ens komma till skott, vilket i så fall gör i princip hela det svenska luftförsvaret obrukbart. En annan faktor är att det enligt det i Flygvapennytt redovisade antalet anskaffade robotar endast finns en robot per JAS 39. Det blir inte många motståndare bekämpade med detta.
Som en bisats kan nämnas att tillkomsten av Meteorgenerationen av jaktrobotar kommer att ställa ytterligare högre krav på flygövningsområden, varvid t ex de övningsområden i Nederländerna och Tyskland som i dagsläget nyttjas för den stora flygövningen Frisian Flag, kommer att vara i minst laget. Sannolikt kommer intresset för övningar i norra Sverige, Finland och Norge att öka markant.
Tröskelförmåga
När det svenska flygvapnet nu inom något år börjar utrustas med Meteor kommer tröskeln för militära operationer mot Sverige involverande flygstridskrafter att ha höjts markant. En motståndare som ej förfogar över liknande vapensystem kan ej påräkna framgång om denne är beroende av luft eller för den delen sjöarenan, vilket man idag är vid i princip alla militära operationer. Tröskeleffekten är alltså mycket stor och jag ställer mig tveksam till om det finns något enskilt materielsystem som kommer att erbjuda en lika stor tröskeleffekt som just införandet av Meteor. Naturligtvis kommer det också att krävas att vapnet anskaffas i en tillräcklig och trovärdig numerär, vilket aldrig lär ha blivit fallet med AMRAAM. I trovärdigheten ligger att ha tillräckliga mängder robotar färdiga direkt i anslutning till Flygvapnets tilltänkta krigsbaser.
Skulle Sverige istället få en regering efter valet 2014 som skulle välja att i sista stund avbeställa Meteor, skulle resultat istället för en tröskel bli en rullist. Knappt märkbart. Det vore utan överdrift helt förödande för svensk försvarsförmåga.
Som understruket i förra delen av denna inläggsserie kräver också tröskelförmågor ett relevant skydd mot hot från andra arenor och indirekta metoder men det återkommer jag till i en senare del. Mycket finns att säga om detta. I nästa del fortsätter jag på flygområdet, men då med offensiv förmåga varvid jag även kommer att glida in på vissa marina områden.
För den som vill ytterligare fördjupa sig i ämnet rekommenderas vidare läsning på www.ausairpower.net som är en av de bästa öppna källor som finns vad gäller just BVR-strid och ryska sensorer och BVR-vapen.
*Beyond Visual Range
**FLSC, är placerat i Kista och tillhör FOI varvid Försvarsmakten alltså får köpa tid hos FOI på samma sätt som andra kunder. FLSC har blivit en mycket populär anläggning hos andra Gripenkunder, vilket vittnar om dess stora användbarhet
***High Value Airborne Asset
Uppdatering 1/3 10.35: Bild på lastalternativ för Su-35.
Putins hjältar på Krim
En dramatisk dag går mot sitt slut och jag vill passa på att kommentera vad jag tidigare idag sade till Aftonbladet om den nu pågående militära konflikten på Krim.
Artikeln (som gjordes igår och publicerades imorse, länk ovan) blev bra men mina kommentarer i Aftonbladets TV-inslag om Krim, som ses via samma länk, blev delvis lite konstiga eftersom jag inte hade sett bilderna som diskuterades i sändningen - jag var nämligen bara med per mobiltelefon utan stor skärm, eftersom jag inte var hemma. Väl hemma har jag nu kunnat granska bilderna. Jag föreslår att du som äger ett exemplar av Ryska elitförband tar fram den från bokhyllan och spanar in sidorna 146 och 154 och själv jämför med klippet ovan. Kort sagt är min bedömning nu att de yngre soldaterna i klippet antingen tillhör ryska GRU-spetsnaz eller VDV, luftlandsättningstrupperna, alternativt marininfanteriet. Är det VDV lutar jag mot att det är spaningssoldater ur VDV, alltså VDV-spetsnaz.
Sedan skulle jag vilja påpeka att konflikten nu har en till "spelare" eftersom Putins favorit-MC-klubb Nattvargarna (på engelska Night Wolves) nu är på väg in i området. Klubben har särskilda band både till presidenten och den ryska flottan, som klippet nedan från 2011 påminner om.
Putin hos Nattvargarna och ryska flottan vid Svarta havet, missa inte Putins slutord.
En typisk medlem i Nattvargarna ser ut ungefär som "Oddball" i filmen "Kellys hjältar" och apropå det heter ledmotivet i den filmen "Burning Bridges"...
Vad betyder oroligheterna i Krim för Sverige: Intervju
Gästinlägg: Lackmustest 2.0?
Uppdaterat 17:20:
Ryska utrikesministeriet bekräftar nu att ryska styrkor gått in i Ukraina från marinbasen i Sevastopol.
/ Skipper
-------------------------------------
”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer [att]definiera vår syn på Ryssland." (Försvarsberedningen 2007)
I augusti 2008 fick vi, i samband med det rysk-georgiska kriget, svaret på den ryska avsikten och förmågan. Frågan är nu om vi står inför ett förnyat lackmustest som antingen bekräftar eller motsäger provresultatet som erhölls för nästan sex år sedan?
De senaste veckornas oroligheter i Ukraina har satt världens ögon på landet och att den ukrainska ekonomin är rejält ansträngd har väl inte gått någon förbi. Lån från EU på över 200 miljarder SEK har diskuterats och även Ryssland är beredda att skjuta till stora summor och därtill rabatterat energipris förutsatt att Ukraina dansar efter deras pipa och inte närmar sig EU.
Utöver det står den ryska ekonomin inför stora utmaningar just nu. OS blev inte det ekonomiska lyft man hoppades på utan istället har den ryska börsen (RTS, Russia Trading System Index) sjunkit 4,6% senaste veckan. Att jämföra med t.ex. svenska börsens (OMX AFV GX) +1,3%, Dow Jones Industrial Average Index +0,86% och Dow Jones World Index +0,67% under samma period. Samtidigt har den ryska rubeln försvagats rejält gentemot både USD och EUR den senaste månaden, förstärkt av den senaste veckans utveckling i Ukraina.
Förvisso gynnar en svag rubel rysk export men precis som Cornucopia skriver så är nog den vinsten försumbar då energiexporten är tämligen valutaoberoende och övrig export förmodligen heller ej påverkas mer än nämnvärt till Rysslands fördel. Istället får rysk ekonomi dras med de nackdelar en svag valuta innebär, t.ex. minskad internationell köpkraft.
Om informationen i media och på twitter stämmer har Ryssland ett rejält brohuvud på Krimhalvön, både via sin ordinarie örlogsbas i Sevastopol som hyrs på långtidskontrakt men även på två flygplaster som enligt uppgift ockuperats av rysk militär. Den Ukrainska inrikesministern fördömer agerandet med orden ”jag anser att det som hänt är en beväpnad invasion och ockupation som strider mot internationella uppgörelser och normer". Händelsen tillbakavisas dock av ryska Svarta havsflottan. Annan information gör gällande att Ryssland tagit över den civila flygtrafikledningen vid de två ovan nämnda flygplatserna. Vem som har rätt återstår att se men det figurerar bilder som talar för att informationen är korrekt och detta stöds även av FOI:s expert Jakob Hedenskog. Som av en händelse så har Ryssland även mobiliserat 150.000 man i västra militärdistriktet.
Om antagandet görs att ovanstående stycke är korrekt har alltså Ryska militära förband belägrat och tagit kontrollen över delar av ett europeiskt lands territorium vilket är ytterst illavarslande och visar i så fall på Rysslands totala ignorans för internationell rätt.
EU (och USA), Ukraina och Ryssland står nu inför ett komplicerat vägval:
Jugoslavien har ofta nämnts i termer av den sista konflikten på europeiskt territorium och att något liknande till varje pris måste undvikas. Tyvärr ser det ut som att historien återigen upprepar sig, dock i annan tappning denna gång med t.ex. en stormakt (Ryssland) med starka intressen och tydliga avsikter i det oroliga inrikespolitiska klimatet i Ukraina. EU har redan sin beskärda del av problem med lågkonjuktur och ett inte obetydligt antal medlemsländer som ekonomiskt sett är i mycket dåligt skick. Lägg därtill alla de icke koordinerade försvarsnedragningarna inom unionen samt ett USA under tillbakadragande från Europa. Situationen är allt annat än önskvärd och detta blir ett stort prov på EU:s möjligheter till konfliktdämpning och politisk balansgång på slak lina. Militärt sett har EU bara sin Battle Group att tillgå och den göre sig sannolikt icke besvär i denna konflikt. Att samtliga EU-länder vill att den blir insatt ter sig också föga sannolikt.
Återstår då NATO som har kapaciteten men frågan är om viljan och ekonomin finns?
Det skälver på Europas östra sida och det är med skräckblandad förtjusning aktörernas agerande beskådas. Det blir intressant att se försvarsberedningens kommentarer i ämnet då deras rapport kommer i mars och vad detta betyder för svensk försvarspolitik. Kommer man återigen att blunda inför fakta eller kommer detta att vara vändningen för den styvmoderligt behandlade svenska försvarspolitiken? Det återstår att se.
Är det ett Krimskt lackmustest vi snart får resultatet av?
/ Boatswain
För vidare läsning angående utvecklingen i Ukraina rekommenderas Kungliga Krigsvetenskapsakademien 1, 2, 3 samt Cornucopia som i vanlig ordning levererar kloka analyser, slutsatser och nyanserade bedömningar.
KC-390 – Flygplanet Sverige INTE behöver just nu.
KC-390 vs C-130. Kampen om Sveriges taktiska transportflygförmåga.
KC-390 C-130J C-130H (TP84)
Last 23,6 ton 19,96 ton 19,05 ton
Passag 88 124 88
Jägare 64 92 92
Palett 6 8 6
Ryssland och Omvärlden del 1 – Upptakten
Rysk intervention i Ukraina del 2; Pest eller Kolera?
Försvarsberedningens öden och äventyr – Del 7 – Ukraina
Sedan jag publicerade inlägget i förgår em har läget i och omkring Ukraina utvecklats snabbt.
Mest notabelt är den ryska beredskapsövningen som startade strax före publiceringen, den avsatte presidenten Janukovitj uppdykande i Ryssland och skärmytslingar med dödlig utgång på Krimhalvön, då ockupanter besatte delar av den regionala parlamentsbyggnaden.
Med beredskapsövningen i västra och centrala militärdistriktet har Ryssland försökt att återta det tappade initiativet. Omvärlden ska få förhålla sig till det ryska uppträdandet med vädjanden om att Ryssland måste respektera Ukrainas territoriella integritet. Och det kommer Ryssland att göra tills vidare är min bedömning. Genom att val nu är utropade både i Ukraina och på Krimhalvön, så arbetar tiden för president Putin.
Precis som Oscar Jonsson skrev igår så går det att se två tillfällen, då Ryssland går in i Ukraina. Det ena är om Svarta havsflottans bas hotas, vilket är ganska osannolikt med tanke på att den nu hyser ovanligt mycket trupp. Den ukrainska krigsmakten har dessutom haft många ekonomiska utmaningar och omorganisationer sedan självständigheten som drabbat samövningsförmågan negativt. Precis som att landets militära ledning vägrade att ingripa mot protesterna i Kiev, så kommer den nya militära ledningen vara lika tydlig mot de nya makthavarna att inte provocera Ryssland. De ryska militära manövrarna är till för att underblåsa dessa slutsatser, för att kunna flytta fram positionerna.
Det andra, mer sannolika, fallet är om etniska ryssar dödas vid strider mellan civila. Ryssland har som jag påpekat tidigare i sin doktrin en skrivning om att skydda sina minoriteter utanför Ryssland, med militärt våld om det anses vara nödvändigt. Här har de nya makthavarna genomfört en stupid manöver genom antagandet av en språklag som gör att det ryska språket mister sin självklara ställning jämte det ukrainska.
Men, rimligen kommer en hel del press också sättas från den militära sidan i Ukraina på den nya regeringen för att kontrollera eventuella friskaror som försöker att göra upp med ”interna fiender” till Ukraina. Farligaste området är den norra delen av Krimhalvön, där etniska ryssar är i minoritet.
Problemet är att den ryska maktutövningen brukar excellera i grenarna provokationer och desinformation. Även här finns det möjligheter för det ryska etablissemanget att vrida av och på trycket på Kiev när det gäller Krim.
Igår anlände den ökände pro-ryske ledaren Kadyrov från Tjetjenien och erbjöd patrullering av ”fredsbevarande” enheter. Dessutom passade Krims nye premiärminister, Sergej Aksenov, på att meddela att han bara tar order av ”president Janukovitj”
Ett annat steg för framtiden i syfte att öka pressen vore att låta Vladimir Zjirinovskij ta plats på scenen, ett grepp som Ryssland använt sig av förut enligt taktiken – Bad cop, good cop. Vi får dessutom räkna med att Viktor Janukovitj ännu inte slängt in handduken, åtminstone kan Ryssland hämta nya för att försöka försvaga legitimiteten för de nya makthavarna i Kiev.
…..
Beredskapsövningen är intressant av flera aspekter. Dels deltar inte det södra militärdistriktet i denna, vilket innebär att den ryska generalstaben förutom denna övning leder truppförflyttningar inom det södra distriktet och också genomför strategiska transporter som de tre landstigningsfartygen av Ropuchaklass ur Östersjöflottan som igår stävade genom Bosporen mot Krimhalvön.
Nästa sak är att flygstridskrafterna i västra militärdistriktet efter sin aktivering till förstahandsuppgiften genomförde spridning till krigsflygbaser. När övade vi detta senast?
Men, det mest intressanta är själva övningens storlek och belägenhet. I förhållande till sommarens mastodontövning är denna enligt min bedömning c:a 80 % i omfattning, men då tillkommer som sagt det södra militärdistriktets samtidiga förflyttningar och förberedelser. Summa summarum är den ryska aktiviteten rekordhög sedan kalla krigets slut och motsvarar koalitionens invasion av Irak 2003, som ju krävde betydligt mer förberedelser.
Eftersom Försvarsberedningen för svenska folkets räkning nu går in i sitt slutskede och alla ledamöterna känner sitt stora ansvar för landets framtida säkerhet, så kan det vara på sin plats att påminna om hur tongångarna gick efter övningen i somras.
I höstas intervjuades Försvarsberedningens ordförande, Cecilia Widegren (M), i Tidningen Hemvärnet (sidan 17) och sa bland annat så här om denna:
”Vad gällde beredskapsövningen i den asiatiska delen är att det är enorma spänningar i den delen av världen. Det märkte vi när vi var i Kina och Japan. Där är det mer eller mindre normalitet att de varje vecka och skjuter med vattenkanoner på varandra över territoriella dispyter och ryssarna markerar med en beredskapsövning som är större än på många år. Hela världen noterar detta, men det är ett spänningsförlopp som vi inte har i vår del av världen just nu. Här slåss vi inte om gränser och territorium på det sättet som man gör i Asien.”
Wiseman citerade i somras ett uttalande som Försvarsmaktens representant i beredningen, generalmajor Dennis Gyllensporre, sades ha yttrat under ett seminarium i Almedalen:
”Det viktiga är inte Rysslands försvarsbudget utan övningarna de genomför”
Tyvärr verkar inte originaltweetet finnas kvar från åhöraren, men jag kommer också ihåg det från rapporteringen och ingen har dementerat yttrandet.
Detta borde innebära att sannolikheten har ökat för att Försvarsberedningen kommer att omvärdera den ryska förmågan inför presentationen av sin slutrapport. Annars riskerar eftermälet att bli som efter Försvarskommittén 1978 eller ännu värre Försvarsbeslut 1936, i vars kölvatten vi med nöd och näppe samt hänsynslös realpolitik undkom direkta stridshandlingar under andra världskriget. 1943 var vi någorlunda ifatt vad avser nödvändig krigföringsförmåga.
Det som svenska politiker verkar ha svårt att se är att det har börjat växa fram en ideologisk klyfta mellan Väst och Ryssland. En mycket stark falang i det ryska säkerhetsetablissemanget drömmer om att skapa en ny människa, den euroasiatiska människan, som ska vara allt annat än liberal – det vill säga dess antites.
Man är i dessa kretsar övertygade om att Väst är dekadent och vekt, och därför kommer att vika sig för våld, om inga vitala intressen hotas. Bluffen som inslag i den internationella maktutövningen kommer därför få en tillfällig renässans.
Andra nygamla grepp kan vara propagandistiska inslag baserad på sedvanlig god underrättelsetjänst. Utan egna tekniska bevis vill jag framhålla att de inspelningar av telefonkonversationer vi hört den senaste tiden gynnar ryska intressen. Victoria Nulands samtal med den amerikanska ambassadören i Kiev med sina recensioner av ledande politiker och invektiv mot EU förlorar USA och i förlängningen också EU på.
Likaså måste någon med hög kapacitet knäckt Erdogans kryptotelefon när han instruerar sin son att gömma pengar i en inspelning som verkar vara äkta.
Att den turkiske premiärministern försvagas i detta läge gynnar ryska intressen, eftersom Turkiet ser Krimtatarerna som sina skyddslingar. Något som framgår av den turkiske utrikesministern Ahmet Davutoglo’s uttalande igår.
Så därför vill jag sluta med en vädjan till våra folkvalda, statsråd och regeringstjänstemän med viktiga befattningar i försvars- och utrikespolitiken med tanke på skeendet och Försvarsberedningens överläggningar.
Tala inte i telefon om svenska angelägenheter som är hemliga, dit räknas även kvalificerade, privata bedömningar. Skicka inte dessa uppfattningar eller uppgifter på mail heller. Våra intressen kan skadas, människor kan utsättas för risker och du kan få höra din röst på BBC. Informationskriget blir alltmer brutalt och på andra sidan Östersjön pågår en våldsam upprustning.
[Edit kl 13:20] Det slumpar sig så att Försvarsberedningen har ett inplanerat internat dessa dagar utanför Vara. Kommer beredningen att skjuta upp sin rapport med någon månad eller tar man direkt höjd för ytterligare osäkerhet?
Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin twittrade om oroväckande nyheter från Ryssland, där en ledande parlamentariker från svenska (s) kusinparti A Just Russia föreslår en ny lag som gör det möjligt för territorier utanför Ryssland att ansluta sig till Ryssland. Inget bra tecken, tänk Narva i Estland och Lettland.
I övrigt har en viss styrkeuppbyggnad skett under dagen, där trupper under rysk kontroll har tagit kontrollen kring den militära flygplatsen Belbek utanför Sevastopol och den internationella flygplatsen vid Simferopol. Trupperna uppträder professionellt och med måttlig beredskap, bland annat finns flera foton där soldaterna inte har laddade vapen.
Under dagen har också den nye ukrainske generalstabschefen försvunnit, officiella uppgifter säger hjärtattack, men jag misstänker att denne inte samarbetat när det gäller utvecklingen kring Krim. Se ovan.
Omvärlden tvingas att acceptera att Ryssland kommer att sitta på flottbasen, alldeles oavsett vad Kiev säger om detta. Historien lär oss att ryssarna hårdnackat försvarar de militära installationerna. Det kostade Tyskland 100 000 soldater under 6 månaders strider 1941-42 för att inta staden.
Med ökad beredskap och truppförflyttningar ökar risken för att känslorna svallar på marken. Låt oss hoppas att de inblandade håller huvudet kallt och har kontroll över de sina. [Slut edit]
Dags att höja tröskeln – del 1
FOI publicerade i veckan en riktigt läsvärd rapport om tröskelförmåga och dess krigsavhållande effekt. Det enda förargliga med rapporten är att FOI förekom de inlägg jag planerat om just tröskelförsvar men det är ju en högst personlig aspekt på det hela. Rapporten rekommenderas i alla fall varmt. Precis som författaren Krister Andrén konstaterar har Försvarsmaktens krigsavhållande effekt försvunnit som uppgift sedan millennieskiftet för att istället fokuserar på fredstida produktion och internationella insatser. Något som jag också tagit upp i Prolog-serien här på WW.
I och med det allt mer osäkra omvärldsläget i vårt närområde ökar dock behovet av att ha ett trovärdigt nationellt svenskt försvar med stark tröskelförmåga. Målet med ett försvar av det egna territoriet bör vara att övertyga en motståndare om att chanserna med att lyckas med sina avsikter är alldeles för dåliga och kostsamma för att överhuvudtaget påbörja ett agerande. Där är vi inte idag efter ett antal försvarsbeslut som fokuserat på helt andra områden och med en nuvarande situation där utvecklingen i vårt närområde tyvärr inte verkar gå åt rätt håll samtidigt som Försvarsmakten idag förfogar över en ytterst ringa numerär där kvaliteten är på väg att bli frånåkt av alla andra länder.
Försvarsmakten uttalade i sin perspektivstudie i höstas att man inte längre kan upprätthålla en kvantitativ bredd utan istället bör en satsning på kvalitet göras. Att satsa på något annat än kvalitet låter sig absolut inte göras, men tyvärr finns inte riktigt heller någon kvantitet att växla in efter ett antal successiva försvarsbeslut med just denna ledstjärna. Än viktigare blir det då att höja kvaliteten på det som finns kvar och verkligen satsa på materiel som ger hög avkastning vad gäller tröskelförmåga och jag hoppas innerligt att Försvarsberedningen har insett det när man nu i slutet av mars ska lägga fram sina rekommendation inför försvarsbeslutet 2015.
I sin rapport tar Krister Andén upp några materielsystem som han anser tröskelhöjande. Jag anser dock att han missar vissa bitar. Å andra sidan tror jag inte att Andrén haft för avsikt att vara heltäckande. Vad jag framförallt vill rekommendera läsning av är Andréns resonemang om hur sårbar infrastrukturen är i ett modernt samhälle, särskilt ett högt utvecklat sådant som det svenska. Det är det jag brukar referera till som fallhöjd och som gör att användande av t ex luftmakt inte tillnärmelsevis fungerar lika bra i Afghanistan som det skulle göra på Sverige.
Ser man till förmågor som Försvarsmakten idag fortfarande besitter och som har stark tröskeleffekt så står flygstridskrafterna och ubåtsvapnet ut som två av de främsta. Ej lokaliserade ubåtar, särskilt i Östersjöns hydrologiska förhållanden, riskerar att bli ytterst kostsamma för marina operationer. Stridsflyg med långräckviddiga kryssningsrobotar kommer att ha förmågan att påverka en angripares infrastruktur på ett för denne mycket kostsamt sätt och kompletterar man detta med ubåtsbaserade kryssningsrobotar höjer man tröskeln ytterligare. I fall en angripare har tänkt sig att även genomföra sjö eller markoperationer mot Sverige är denne beroende av luftherravälde i det aktuella operationsområdet. Kan detta luftherravälde förnekas blir det ett oerhört riskspel att genomföra en luftlandsättning eller överskeppning, vilket påvisas av otaliga historiska exempel. På samma sätt som kryssningsrobotar kan utnyttjas för att angripa en motståndares infrastruktur så kan motsvarande uppnås med ett offensivt cyberförsvar.
För att en tröskelhöjande förmåga ska vara relevant måste den överleva till det tillfälle då den kan nyttjas, vilket även Andrén tar upp i sin rapport. För Sverige är detta en klart begränsande faktor. Vi har inte den offensiva småstatens tradition som t ex Israel innebärande att man kan nyttja förmågan redan preventivt när tecknen börjar komma att motståndaren ska påbörja en operation. Istället måste förmågan skyddas och överleva till dess ett avgörande kan anbringas, på samma sätt som mycket stora resurser under Kalla kriget lades på den under ÖB direkt underställda attackeskadern skulle överleva till dess att den kunde sättas in på det mest effektiva sättet.
Jag kommer imorgon att börja inläggsserien med en tröskelförmåga som är enkel att uppnå och även på god väg att realiseras, nämligen med svensk förmåga att förneka en motståndare luftherravälde i det svenska närområdet. Detta är nämligen en förmåga som redan finns planlagd att existera hos Försvarsmakten inom något år i och med införandet av den nya radarjaktroboten Meteor. Införandet av Meteor är den åtgärd som enskilt innebär den kraftigaste förmågeökningen hos det svenska försvaret under överskådlig tid. Mer om detta imorgon, som sagt.
Intervenerar Ryssland militärt i Ukraina?
När planekonomin möter marknaden
Samtidigt skriver Blekinge läns tidning (BLT) att "Thyssen Krupp Marine Systems ... föreslår att Kockums blir centrum för utveckling av små ubåtar mot att Thyssen får tillgång till svensk ubåtsteknologi som är världsledande."
Det är bra att steg tas mot att det utvecklingsarbete som staten finansierat förräntas i leverans av faktiska enheter, särskilt när övriga nybyggnads- och moderniseringsprojekt av stridsfartyg tycks ligga på is. Det finns dock en mängd frågor att ställa kring detta.
BLT skriver uppmärksamt (min kursivering): "Kommer svenska staten med regering och riksdagens försvarsutskott acceptera att vi bygger hälften så stora ubåtar - under tusen ton? FMV och politikerna är svaret skyldiga. Vad klarar sådana ubåtar för att värna våra kuster?"
Frågan är relevant. Det finns en anledning till att A26-projektet ser ut som det gör. Delvis kan det vara exporthänsyn, men min bedömning är att ubåten är mycket lämplig för svenska förhållanden. Det gör dock att den storlek och kapacitetsmässigt konkurrerar internt med de andra ubåtar (typ 214 och 216) TKMS (Thyssen Krupp Marine Systems) offererar, bland annat till Australien. Det borde inte ligga i svenskt intresse att köpa en mindre ubåt, för att i praktiken diversifiera en utlandsägd produktportfölj.
Hur kunde vi hamna i det här läget? Det finns enligt min mening en förklaring i hur man ser på marknaden. Man vill av ekonomiska skäl betrakta försvarsmaterielanskaffning som vilken annan verksamhet som helst. Försvarsmaterielanskaffning lämpar sig emellertid illa för marknadsekonomiska principer utan har inslag av planekonomi. Mitt första exempel är att de flesta länder styr beställningar till industri som finns inom det egna landet. Vidare förekommer de facto byteshandel genom ett utbrett system med motköpsaffärer. Slutligen måste utvecklingen av nya produkter ofta finansieras av statliga aktörer. Internationella ägarförhållanden är självklart en ytterligare faktor som komplicerar detta spel.
När då ett land (svenska staten) förfogar över teknologi (humankapital, patent mm) och infrastruktur (varv med maskinpark) för att bygga ubåtar avhändar sig kontrollen till marknadsaktörer (Howaldtswerke-Deutsche Werft, HDW och senare TKMS) så har man enligt mitt förmenande sålt inte bara tillverkningskapacitet och ägarandelar, utan också handlingsfrihet. Hur komplicerat detta är visar denna utmärkta artikel i Affärsvärlden från december 2013.
Om konungariket Sverige år 2014 vill styra över sin ubåtsanskaffning utan att marknaden påverkar borde man säkrat upp detta redan 1989 då statliga Karlskronavarvet AB gick samman med det (sedan 1979) statliga Kockums AB. 1999 blev Kockums ett helägd dotterbolag till HDW. Sedan januari 2005 ingår HDW i ThyssenKrupp-koncernen. Att ett stort internationellt företag agerar för att rationalisera sin produktportfölj är inte konstigare än att Volvo lägger ner produktionen av en av sina bilmodeller. Att svenska staten då inte för avkastning på sin utvecklingsinvestering är en ovidkommande konsekvens på marknaden.
Tidigare när staten för sin yttre säkerhet velat tvinga marknaden i en viss riktning har man använt sig av "beredskapskontrakt" som förekom inom stora delar av samhällssektorn under det kalla kriget (och förmodligen tidigare). Företag uppdrogs att mot betalning förrådshålla för samhället viktiga varor samt vidmakthålla kompetens att utföra vissa tjänster. När civilförsvar och invasionsförsvar nedmonterades räknade man med att inte behöva dessa varor och om de ändå skulle behövas antogs att marknaden skulle tillhandahålla detta ändå. Fredsrationalitet före säkerhet och redundans med andra ord. Om nu ubåtsteknik ska göras till ett strategiskt intresse måste antingen staten starta ubåtsvarv eller betala marknaden för att lösa detta.
Det har förekommit uppgifter om att SAAB ska ta över svensk ubåtstillverkning och ovan nämnda beställning av studie stärker den teorin. Nu är det ju inte bara att ta över en verksamhet av den komplexiteten. Varvet har ju sålts! Priset för att köpa tillbaka det lär bli marknadsmässigt och då tillgång (ett varv) och efterfrågan (bedömt hög) styr innebär det att SAAB och/eller staten kommer få ta fram den tjocka plånboken. Även om Kockums inte ger stor avkastning för närvarande finns stor potential bland annat i den australiska ubåtsaffären. Dessutom, SAAB är ju inte heller en planekonomisk aktör, så om SAAB senare köps upp av en ägare med ubåtar i produktportföljen kan vi om ett antal år stå inför en liknande situation igen.
Det ska bli mycket intressant att följa detta. Sannolikheten för att staten, ensamt eller via ombud, tar över Karlskronavarvet bedömer jag som låg. Mer sannolikt att man förlikas om en väg framåt, som då tycks innebära att A26 förändras för att kunna erbjudas andra kunder än 214/216-typerna.
Uppdaterat 14-02-27, kl 16.40: SvD uppger nu att FMV avbryter förhandlingarna med TKMS och går vidare med SAAB. Vidare skriver Ny Teknik att det i praktiken redan kan vara klart att SAAB ges uppdraget att realisera A26. Den korta tiden som studien uppges ta (en dryg månad) stödjer detta.
Uppdaterat 14-02-27, kl 19.47: Ny Teknik fortsätter sin intensiva bevakning av SAAB/TKMS/FMV-situationen. Förutom förväntade uttalanden från SAAB att de har kompetens och bara ska driva en studie i detta skede, samt från TKMS-personal att de är de enda som kan bygga ubåtar är det anmärkningsvärt att Louise Bjarke på FMV säger att "A26 är inte aktuell längre. Det finns inga förutsättningar att lägga någon beställning på varken A26 eller halvtidsmodifieringen av Gotlandsklassen på TKMS AB. Nu ska vi i stället titta på nästa generations ubåtar och den studien har vi lagt på Saab att göra."
För övrigt funderar den här bloggen på vad en eventuellt struken A26 och Gotlandsmod innebär för övriga modifieringar som försvarsmakten avser göra (på TKMS), d.v.s. de olika modifieringar av korvetterna Göteborg, Kalmar, Gävle och Sundsvall. Det blir alltmer uppenbart att ubåtsaffären är det som blockerar regeringsbeslutet och beställningen av dessa modifieringar.
Uppdaterat 14-02-27, kl 19.47: SvD Perspektiv
Uppdaterat 14-03-10, kl 21.28: DI och Ny Teknik om personalrörelser. Det verkar onekligen som om både insatta i affären och SAAB ser potential i SAAB-byggda ubåtar. Utländska varv har nämnts. Den svenska affären kan möjligen bli värd mer om antalet ubåtar blir fler än två.
Uppdaterat 14-03-13, kl 19.41: Sydsvenskan om dragkampen mellan TKMS och SAAB.
Uppdaterat 14-03-17, kl 21.40: DI och SvD med det senaste. SAAB ökar trycket och det skulle inte överraska om det snart kommer ett fast pris från TKMS. Men är det för sent? Tror att regeringen bestämt sig för att åtminstone kortsiktigt ta kontroll över detta, med SAAB som ombud.
Uppdaterat 14-03-18: http://www.di.se/artiklar/2014/3/17/massflykt-fran-kockums-till-saab/
Uppdaterat 14-03-23 http://www.expressen.se/kvp/ledare/wollstad-beskedet-alla-gatt-och-vantat-pa/
Det jag har svårt att se är varför Saab skulle vara en ägare som långsiktigt säkrar undervattensförmågan. Även Saab kan köpas upp i ett fientligt övertagande. Om staten gick in med en majoritetsandel i ett nytt företag, med Saab som kompetensbärare och minoritetsdelägare kan det bli så.
Uppdaterat 14-03-25, kl 22.27: @klart_skepp tipsar om dagens artikel om ubåtsverksamheten: Ny Teknik
Uppdaterat 14-04-02, kl 22:23 Så meddelar försvarsministern i SvT att TKMS-affären avslutas och att man går vidare med Saab som ny leverantör. Dessutom att moderaterna ser behov av fem ubåtar (god nyhet). Några frågor infinner sig: Vad händer om en utländsk aktör köper Saab? Hur snart kommer modifieringen av Gotlandsklassen och nybyggnationen av A26 igång? Hur finansieras den femte ubåten?
Johan Forsell, m, skriver på Twitter "Vi får två nya & tre modifierade ist för fem äldre. Stor tydlighet kring att vi kommer tillföra nödvändiga medel." Risken är att denna ökning av ambitionen i IO14 tillsammans med den igår utlovade anskaffningen av långräckviddig lv-robot blir underfinansierad. I så fall blir de sten på börda i en ansträngd försvarsekonomi. Om rejält med medel tillförs (mångmiljardbelopp, inget tvivel om det) är det två mycket kompetenta tröskelförsvarssystem som tillförs.
Källor:
Läsvärt om spelet på regeringsnivå: http://www.affarsvarlden.se/tidningen/article3792981.ece
Bakgrund om TKMS och FMV: http://www.nyteknik.se/nyheter/fordon_motor/article3781880.ece
Gårdagens ledare i BLT: http://www.bltsydostran.se/ledare_sydostran/strimma-av-hopp-pa-varvet(4178141).gm
Pressmeddelande från FMV: http://fmv.se/sv/Nyheter-och-press/Nyheter-fran-FMV/FMV-bestaller-strategi-for-undervattensomradet/
Piloten i Vättern nu bärgad, efter 77 år.
När sanningen kryper fram…
Att "regeringen genomför satsningar på försvaret" har blivit något av ett mantra som ständigt upprepas av försvarsminister Karin Enström och hennes partikamrater står nog klart för de flesta. Trots att de försvarspolitiska spelkorten är synade gång efter annan har just detta sällan fått någon större uppmärksamhet i media. Men nu är det dags att en gång för alla leda i bevis att några satsningar på försvaret som gör skillnad är det inte tal om. Sanningen den kryper nämligen alltid fram förr eller senare...
I samband med intagandet av morgonens frukost läste jag en debattartikel i Mariestadstidningen signerad försvarsminister Karin Enström (m) och försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (m) där man går hårt åt socialdemokraternas Peter Hultqvist. Man skriver bland annat följande i artikeln.
Socialdemokraterna har lagt sig på samma nivå på försvarsanslaget som regeringen, från en nivå med två miljarder besparingar. Detta trots ett högt tonläge i debatten. Hultqvist (S) kallade alliansregeringens tillskott till försvaret i budgeten för ”en puts i marginalen”.
Alliansen ökar nu anslagen till försvaret för andra året i rad. Tillskotten går till såväl förbands- som materielanslagen.
Den största anledningen till att Hultqvist kritiseras hårt är hans uttalande i riksdagen under förra året då han som sagt benämnde regeringens ekonomiska till skott till Försvarsmakten som "en puts i marginalen". Detta uttalande har de moderata försvarspolitiska företrädarna bitit märke i och citerar numera varje gång det ges möjlighet. Något som förvisso inte är något märkligt i sig. Så fungerar det både inom politiken och i den övriga försvarsdebatten. Men den relevanta frågan är huruvida Hultqvist har rätt i sitt uppmärksammade påstående, eller om regeringens ekonomiska tillskott faktiskt gör skillnad - på riktigt?
Men hur ser det omtalade ekonomiska tillskottet då ut? I höstas deklarerade försvarsminister Enström att regeringen ökar försvarsbudgeten vilket innebar ett tillskott omfattande 200 miljoner kronor under 2014. Försvarsministern hävdar i sina beskrivningar av satsningen att den särskilt gynnar förbandsverksamheten och en utvecklad övningsverksamhet.
Syftet med höjningen är att öka Sveriges försvarsförmåga ..... Efter noggrann analys föreslår regeringen därför en successiv ökning av försvarsanslaget. Redan nästa år ökar anslaget med 200 miljoner och därefter stegvis till 500 miljoner 2017..... Tillskottet går till förbandsverksamheten och åtgärder för att rekrytera, utbilda och behålla tidvis tjänstgörande personal prioriteras ..... Redan idag har försvaret en bättre förmåga än när alliansregeringen tillträdde 2006 men ytterligare arbete återstår innan den nya organisationen är helt på plats.
Personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs och de kommande åren ska Försvarsmakten anställa ca 16 000 soldater och sjömän på hel- och deltid. I takt med att den anställda personalen ökar ställs också nya krav på Försvarsmaktens övningsverksamhet, både vad avser innehåll och omfattning. Förstärkningen möjliggör en utvecklad övningsverksamhet som höjer förbandens förmåga och samtidigt gynnar rekryteringen.
Alliansregeringen har till skillnad från tidigare regeringar stärkt försvaret.
Det som redovisas här nedan omfattar inte de fasta kostnaderna vid förbanden så som fasta personalkostnader (lön), pendlingskostnader, lokalhyror, hyror av anläggningar m.m.
Arméförband
Nu ska man vara mycket noga med att påpeka att dessa siffror måste sättas i sitt sammanhang då uppdragen måste granskas i detalj för att man ska kunna se om uppgifter tillförts eller tagits bort. Detta är ett ogörligt jobb att titta på för hela Försvarsmakten. Men ska försvarsförmågan stärkas och övningsverksamheten utökas så handlar det snarare att genomföra mer och inte mindre, men vi kan här konstatera att så mycket mer lär det inte bli, och på vissa förband till och med mindre. Att vi ser en ökning på vissa förband kan med stor sannolikhet härledas till att rekrytering och utbildning av GSS/T (tidvis tjänstgörande soldater) har högsta prioritet under året. Detta har även regeringen uttryckt är av stor vikt.
Marinförband
I sammanställningen nedan redovisas verksamhetsmedel vid marinförbanden. Marinbasen finns med då man är ett insatsförband där bland annat underhåll och sjöinformationsbataljonen ingår. Sjöstridsskolan är inte medräknad då man inte bedriver insatsverksamhet.Flygvapenförband
Sammanfattning
Ukraina – alla vägar bär till Gotland
För drygt tre år sedan skrev jag inlägget Håll ögonen på (p)riset innan turbulensen i Egypten, Libyen och Syrien bröt ut. Kontentan var att flera faktorer pekade åt fel håll, inte minst matpriserna. Detta inlägg kommer att handla om Ukraina, men jag vill först kort beröra det faktum att vi har social oro igång i fyra världsdelar samtidigt. Venezuela, CAR, Ukraina och Thailand.
Kopplingen till det förra inlägget är att Ukraina och Thailand är stora exportörer av sädesslag som vete, majs, korn och ris. Detta innebär att: Om inte de styrande får styrsel på länderna kommer en del av kunderna, de mest beroende av dem, sättas under ytterligare press på grund av ökade priser. Områden att hålla ögonen på är Nordafrika, Syrien, Nigeria, Bangladesh, Filippinerna och mindre stater i Afrika som Benin.
……..
Ukraina. Landet, som förutom sädes- och livsmedelsexport är världens största flygplanstillverkare och fjärde största vapenexportör. En hel del i den senaste utvecklingen påminner om skeendet i Egypten 2011. En korrupt regim med en regerande familj, där den yngre generationen flyttade fram positionerna på ett sätt som upprörde känslor även i de egna leden. Under december månad vann presidentens son 50 % av upphandlingskontrakten.
Den som följer nyhetsrapporteringen märker att alla utvecklingar beskrivs som möjliga. Alltifrån en inmarsch av Ryssland till att Ukraina blir en del av Europa på samma sätt som Polen har blivit detta på 20 år. Just den ryska reaktionen verkar vara svår att förutse. Hur starka är ryssarna, eller mer korrekt, hur starkt låter Väst Ryssland vara?
Ukraina är i ryska ögon en omistlig del av det ryska kulturarvet. Kiev spelade en stor roll i skapandet av Rus för mer än 1000 år sedan. Även i modern tid har Ukraina varit betydelsefullt, som under andra världskriget då många av de blodigaste striderna ägde rum i Ukraina. Många ukrainare hälsade de tyska trupperna som befriare sommaren 1941, något de strax fick ångra och landet föröddes under återstoden av kriget.
Ett mindre känt faktum är den ukrainska militärens ställning inom det forna Sovjetunionen. Ukrainska officerare räknades till de mest kompetenta och hade proportioneligt lika många generaler som sina ryska kollegor. Det finns givetvis mängder med kontakter kvar mellan officerare på alla nivåer. Dagens generaler i bägge länderna var kaptener och majorer när Sovjetunionen föll ihop. Detta är en positiv faktor att hålla i minnet.
När det gäller Rysslands agerande är det viktigt att erkänna att det finns ryska intressen i området, även om det inte innebär att man accepterar deras agerande. På kort sikt har Ryssland två viktiga intressen att bevaka i själva Ukraina. Det är dels den viktiga flottbasen i Sevastopol på Krimhalvön som understödjer Svarta havsflottan och Medelhavseskadern. Det är väldigt svårt att se Ryssland uppge denna bas utan de strängste motåtgärder, som dessutom kan provoceras fram – ett vanligt Modus operandi. För närvarande leasar Ryssland basen till 2042, och det vill man definitivt fortsätta med.
Nästa intresse är att ha kontroll på energileveranserna. Ukraina som är starkt beroende av rysk gas kan hållas kort med hjälp av prisfluktationer. För den ukrainska staten som börjar få svårt med likviditeten, och därmed handlingsfrihet att importera annan energi, ökar därmed desperationen att få ekonomiskt understöd av Väst för att undkomma beroendet av den ryska gasen. Den ukrainska valutan befinner sig nästan i fritt fall. och klarar inte Väst av att snabbt få fram krediter/lån så kommer det inflytandet att minska exponetiellt samtidigt som Ukraina blir allt svårare att regera.
Eftersom Ryssland till skillnad från många andra aktörer har ett kassaflöde, så ökar handlingsutrymmet för landet, och det är svårt att se dessa intressen – flotta och energileveranser – hotade på kort sikt, såvida inte Ukraina faller ner i fullständig anarki. Med maktdemonstrationer som dagens stora beredskapsövning i västra och centrala militärdistiktet försöker man sätta press på de nya makthavarna i Kiev.
På medellång sikt är däremot utmaningarna lite mer riskfyllda. I första hand gäller osäkerheten om vad händelserna innebär för motsvarande skeenden i Moldavien, Vitryssland och till och med själva Ryssland. Det senare bedömer jag dock vara av låg sannolikhet. Trots korruption och vanskötsel är Ryssland i bättre form än Ukraina.
Alla bedömare räknar med ökad press mot Moldavien under 2014 från rysk sida för att öka inflytandet och motverka ett närmande till EU. En bedömning jag delar och vi har skäl att komma tillbaka till Moldavien senare i vår.
Problembarnet är istället Vitryssland. Landet har en hård repression som håller ned oppositionen, men skulle denna resa sig så väntar oroliga tider.
Det är min fasta övertygelse att Ryssland aldrig skulle släppa en västvänlig regim till makten i Vitryssland. I ryska ögon är Vitryssland det viktigaste skyddet mot en inmarsch av Väst mot Moskva. Med nästan absolut säkerhet kan vi utgå från att det finns ett ömsesidigt avtal mellan staterna om omedelbart militärt bistånd i händelse av ”utländsk aggression” som direkt skulle klistras på alla försök att ta över makten i Minsk.
Redan i dagsläget befinner sig vår solidaritetsdeklaration i beredskapsläge, eftersom Ukraina gränsar till länder som Polen och Ungern. Skulle Vitryssland dras in i malströmmen kommer inte bara oron närmare oss, våra baltiska grannar skulle då bli direkt berörda och därmed vi.
På längre sikt kan jag därför inte låta bli att snegla lite söderut, mot Turkiet. Landet skakas nu av en politisk kris sedan en inspelning av premiärminister Erdogan släppts till medierna. I inspelningen, vars äkthet jag i dagsläget inte kan bedöma, hörs Erdogan ge instruktioner till en son att undanröja bevis för korruption. De två största oppositionspartierna kräver Erdogans omedelbara avgång.
Turkiet, som ju ligger på andra sidan havet från Ukraina, har haft en god ekonomisk utveckling, men allt större politisk oro. Dels förekommer en kamp mellan två falanger bland de styrande, dels har Erdogan och AKP försökt att näpsa sin egen militär för att inte få tillbaka den sekulära Kemalismen.
Parallellt med detta skeende har Turkiet understött motståndet mot Assad i Syrien, något som i takt med regimens fortsatta överlevnad innebär påfrestningar i de turkiska gränsområdena. Med sitt stöd mot Assad har man hamnat på motsatt sida som sin traditionelle fiende Ryssland. Varför tar jag upp detta?
Jo, jag vill bara påminna om att det så kallade Krimkriget startade med ottomansk svaghet. För att sätta press på förhandlingar mellan tsaren och sultanen marscherade tsarens styrkor in i Moldavien. Efter en del turer misslyckades nya förhandlingar och västmakterna gick in i Svarta havet och anföll Krimhalvön som efter ett år erövrades, sedan fästningen Sevastopol föll. Efter att västmakterna sedan också erövrat den armeniska fästningen Kars och med en ny tsar på tronen i Ryssland, så inleddes fredsförhandlingar i Paris – som ledde fram till fred.
I skymundan av striderna i Ukraina/Moldavienregionen genomförde västmakterna också en handelsblockad i Östersjön mot Ryssland, vars huvudstad på den tiden var S:t Petersburg. Franska och brittiska flottan ankrade i Fårösund, britterna slog en rysk garnison på Åland strax före anfallet på Krim, men misslyckades med att inta fästningen Kronstadt utanför S:t Petersburg. Sverige tillämpade alltså något som kan liknas vid det äldre Solidaritetsverket.
Precis som idag var den mest betydelsefulla handelsvägen Östersjön för den ryska ekonomin. Genom en indirekt manöver försökte västmakterna försvaga den ryska krigföringsförmågan. Trots kraftig försvagning av den ryska ekonomin höll Ryssland ut och lyckades genomföra ett års avvärjningsstrid på Krimhalvön.
Kom ihåg att konflikter kan manifesteras på andra platser än där de uppstår, att alla försöker med indirekta metoder mot de svagaste punkterna och att alla vägar till slut bär till Gotland.
……..
Rekommenderad läsning från förvintern 2013 om vår svaghet, bland annat om Ukraina
Ukraina
För drygt tre år sedan skrev jag inlägget Håll ögonen på (p)riset innan turbulensen i Egypten, Libyen och Syrien bröt ut. Kontentan var att flera faktorer pekade åt fel håll, inte minst matpriserna. Detta inlägg kommer att handla om Ukraina, men jag vill först kort beröra det faktum att vi har social oro igång i fyra världsdelar samtidigt. Venezuela, CAR, Ukraina och Thailand.
Kopplingen till det förra inlägget är att Ukraina och Thailand är stora exportörer av sädesslag som vete, majs, korn och ris. Detta innebär att: Om inte de styrande får styrsel på länderna kommer en del av kunderna, de mest beroende av dem, sättas under ytterligare press på grund av ökade priser. Områden att hålla ögonen på är Nordafrika, Syrien, Nigeria, Bangladesh, Filippinerna och mindre stater i Afrika som Benin.
……..
Ukraina. Landet, som förutom sädes- och livsmedelsexport är världens största flygplanstillverkare och fjärde största vapenexportör. En hel del i den senaste utvecklingen påminner om skeendet i Egypten 2011. En korrupt regim med en regerande familj, där den yngre generationen flyttade fram positionerna på ett sätt som upprörde känslor även i de egna leden. Under december månad vann presidentens son 50 % av upphandlingskontrakten.
Den som följer nyhetsrapporteringen märker att alla utvecklingar beskrivs som möjliga. Alltifrån en inmarsch av Ryssland till att Ukraina blir en del av Europa på samma sätt som Polen har blivit detta på 20 år. Just den ryska reaktionen verkar vara svår att förutse. Hur starka är ryssarna, eller mer korrekt, hur starkt låter Väst Ryssland vara?
Ukraina är i ryska ögon en omistlig del av det ryska kulturarvet. Kiev spelade en stor roll i skapandet av Rus för mer än 1000 år sedan. Även i modern tid har Ukraina varit betydelsefullt, som under andra världskriget då många av de blodigaste striderna ägde rum i Ukraina. Många ukrainare hälsade de tyska trupperna som befriare sommaren 1941, något de strax fick ångra och landet föröddes under återstoden av kriget.
Ett mindre känt faktum är den ukrainska militärens ställning inom det forna Sovjetunionen. Ukrainska officerare räknades till de mest kompetenta och hade proportioneligt lika många generaler som sina ryska kollegor. Det finns givetvis mängder med kontakter kvar mellan officerare på alla nivåer. Dagens generaler i bägge länderna var kaptener och majorer när Sovjetunionen föll ihop. Detta är en positiv faktor att hålla i minnet.
När det gäller Rysslands agerande är det viktigt att erkänna att det finns ryska intressen i området, även om det inte innebär att man accepterar deras agerande. På kort sikt har Ryssland två viktiga intressen att bevaka i själva Ukraina. Det är dels den viktiga flottbasen i Sevastopol på Krimhalvön som understödjer Svarta havsflottan och Medelhavseskadern. Det är väldigt svårt att se Ryssland uppge denna bas utan de strängste motåtgärder, som dessutom kan provoceras fram – ett vanligt Modus operandi. För närvarande leasar Ryssland basen till 2042, och det vill man definitivt fortsätta med.
Nästa intresse är att ha kontroll på energileveranserna. Ukraina som är starkt beroende av rysk gas kan hållas kort med hjälp av prisfluktationer. För den ukrainska staten som börjar få svårt med likviditeten, och därmed handlingsfrihet att importera annan energi, ökar därmed desperationen att få ekonomiskt understöd av Väst för att undkomma beroendet av den ryska gasen. Den ukrainska valutan befinner sig nästan i fritt fall. och klarar inte Väst av att snabbt få fram krediter/lån så kommer det inflytandet att minska exponetiellt samtidigt som Ukraina blir allt svårare att regera.
Eftersom Ryssland till skillnad från många andra aktörer har ett kassaflöde, så ökar handlingsutrymmet för landet, och det är svårt att se dessa intressen – flotta och energileveranser – hotade på kort sikt, såvida inte Ukraina faller ner i fullständig anarki. Med maktdemonstrationer som dagens stora beredskapsövning i västra och centrala militärdistiktet försöker man sätta press då de nya makthavarna i Kiev.
På medellång sikt är däremot utmaningarna lite mer riskfyllda. I första hand gäller osäkerheten om vad händelserna innebär för motsvarande skeenden i Moldavien, Vitryssland och till och med själva Ryssland. Det senare bedömer jag dock vara av låg sannolikhet. Trots korruption och vanskötsel är Ryssland i bättre form än Ukraina.
Alla bedömare räknar med ökad press mot Moldavien under 2014 från rysk sida för att öka inflytandet och motverka ett närmande till EU. En bedömning jag delar och vi har skäl att komma tillbaka till Moldavien senare i vår.
Problembarnet är istället Vitryssland. Landet har en hård repression som håller ned oppositionen, men skulle denna resa sig så väntar oroliga tider.
Det är min fasta övertygelse att Ryssland aldrig skulle släppa en västvänlig regim till makten i Vitryssland. I ryska ögon är Vitryssland det viktigaste skyddet mot en inmarsch av Väst mot Moskva. Med nästan absolut säkerhet kan vi utgå från att det finns ett ömsesidigt avtal mellan staterna om ömedelbart militärt bistånd i händelse av ”utländsk aggression” som direkt skulle klistras på alla försök att ta över makten i Minsk.
Redan i dagsläget befinner sig vår solidaritetsdeklaration i beredskapsläge, eftersom Ukraina gränsar till länder som Polen och Ungern. Skulle Vitryssland dras in i malströmmen kommer inte bara oron närmare oss, våra baltiska grannar skulle då bli direkt berörda och därmed vi.
På längre sikt kan jag därför inte låta bli att snegla lite söderut, mot Turkiet. Landet skakas nu av en politisk kris sedan en inspelning av premiärminister Erdogan släppts till medierna. I inspelningen, vars äkthet jag i dagsläget inte kan bedöma, hörs Erdogan ge instruktioner till en son att undanröja bevis för korruption. De två största oppositionspartierna kräver Erdogans omedelbara avgång.
Turkiet, som ju ligger på andra sidan havet från Ukraina, har haft en god ekonomisk utveckling, men allt större politisk oro. Dels förekommer en kamp mellan två falanger bland de styrande, dels har Erdogan och AKP försökt att näpsa sin egen militär för att inte få tillbaka den sekulära Kemalismen.
Parallellt med detta skeende har Turkiet understött motståndet mot Assad i Syrien, något som i takt med regimens fortsatta överlevnad innebär påfrestningar i de turkiska gränsområdena. Med sitt stöd mot Assad har man hamnat på motsatt sida som sin traditionelle fiende Ryssland. Varför tar jag upp detta?
Jo, jag vill bara påminna om att det så kallade Krimkriget startade med ottomansk svaghet. För att sätta press på förhandlingar mellan tsaren och sultanen marscherade tsarens styrkor in i Moldavien. Efter en del turer misslyckades nya förhandlingar och västmakterna gick in i Svarta havet och anföll Krimhalvön som efter ett år erövrades, sedan fästningen Sevastopol föll. Efter att västmakterna sedan också erövrat den armeniska fästningen Kars och med en ny tsar på tronen i Ryssland, så inleddes fredsförhandlingar i Paris – som ledde fram till fred.
I skymundan av striderna i Ukraina/Moldavienregionen genomförde västmakterna också en handelsblockad i Östersjön mot Ryssland, vars huvudstad på den tiden var S:t Petersburg. Franska och brittiska flottan ankrade i Fårösund, britterna slog en rysk garnison på Åland strax före anfallet på Krim, men misslyckades med att inta fästningen Kronstadt utanför S:t Petersburg. Sverige tillämpade alltså något som kan liknas vid det äldre Solidaritetsverket.
Precis som idag var den mest betydelsefulla handelsvägen Östersjön för den ryska ekonomin. Genom en indirekt manöver försökte västmakterna försvaga den ryska krigföringsförmågan. Trots kraftig försvagning av den ryska ekonomin höll Ryssland ut och lyckades genomföra ett års avvärjningsstrid på Krimhalvön.
Kom ihåg att konflikter kan manifesteras på andra platser än där de uppstår, att alla försöker med indirekta metoder mot de svagaste punkterna och att alla vägar till slut bär till Fårösund.
……..
Rekommenderad läsning från förvintern 2013 om vår svaghet, bland annat om Ukraina
Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten – del 4
Försvarsmaktens årsredovisning för 2013 släpptes i förra veckan och även där kan man, tyvärr föga förvånande, konstatera att övningsverksamheten fortsätter att minska. Under 2013 kom Försvarsmakten inte ens upp till 10 000 flygtimmar JAS 39 och det mesta pekar på att det kommer att bli ännu sämre under 2014 såvida inte ett ekonomiskt mirakel inträffar. Även för Tp 84 Hercules och för Hkp 10 har flygtiden minskat. Fler levererade Hkp 14 och 16 har dock gjort att siffrorna för dessa system ökat. I årsredovisningen för 2012 kunde man läsa att ”åtgärder för att höja tillgången på reservdelar/utbytesenheter och flygtekniker är vidtagna” och att ”långa väntetider på reservdelarna från leverantörerna” föreligger för Hkp 14 och 15. Dessa åtgärder borde ju ha givit resultat till 2013, men återigen finner man att vissa förband inte når sina målsättningar på grund av reducerad flygtidsproduktion till följd av ”brister i reservdels/utbytesenhetsflödet” och att det föreligger ”problem med långa väntetider på reservdelar från leverantörerna”. På västfronten alltså inget nytt, annat än att läget blivit ännu sämre.
Tidigare diagram uppdaterat med uppgifter från FM årsredovisning 2013 |
Ser man till orsakerna till nedgången är det tre faktorer som är bakomliggande: brist på utbytesenheter/reservdelar, brist på personal och en långt ifrån optimal arbetsmetodik och jag utlovade i tidigare inlägg att jag skulle återkomma med mina rekommendationer för att avhjälpa dessa brister.
Utbytesenheter och reservdelar
Försvarsmaktens logistikkoncept har sedan många år tyvärr byggt på det civila ”just-in-time”-konceptet. Var och en som stiftat närmare bekantskap med detta vet dock att det alltför ofta betyder just-too-late. I grund och botten handlar JIT om att man som företag ska undvika att binda stora belopp i lagerhållning. Genom att se till att få leveranser av varor precis innan de tar slut kan man ha minsta möjliga lagerutrymme och samtidigt undvika att binda kapital i varor som kommer att ligga på en hylla tills de ska användas någon gång i framtiden. Förutsättningar för att JIT ska fungera är att leverantören kan leverera enligt tidtabell och att såväl man själv som leverantören har ett väl fungerande distributionsnät utan flaskhalsar.
Som synes år efter år så fungerar detta inte för Försvarsmakten och Försvarets Materielverk. Det råder kroniska brister med utebliven flygtidsproduktion och därmed övning som följd. Vad som är allvarligare är att vi idag redan i djupaste fredstid kan se dessa friktioner. Vad säger då detta om läget i en situation med en motståndare som tillämpar med den mest grundläggande av indirekta metoder, nämligen att försöka hindra logistiken från att fungera?
Anskaffning av erforderligt antal utbytesenheter och reservdelar är en ekonomisk fråga. Att hålla ett eget lager kostar pengar och chefen för den till Försvarets Materielverk från Försvarsmakten överförda logistiken, Tomas Salzmann, har bekräftat att högre anslag ger möjlighet att köpa fler utbytesenheter. Det kan därmed konstateras att uppgifter och resurser än en gång går i otakt.
Personalbrist
De senaste tio åren har Försvarsmakten fått uppleva omfattande avhopp bland Flygvapnets tekniska personal. Orsakerna har varit såväl ekonomiska som att man tröttnat på att inte kunna göra sitt jobb. Vakanserna är idag omfattande på flygunderhållssidan och påminner om hur det såg ut inom STRIL för bara några år sedan. Där har dock Försvarsmakten lyckats med ett kraftfullt återtagande. Jag bedömer dock att situationen på den tekniska sidan är svårare att reda ut då den i så hög grad har att göra med tillgången på ue/rd. Här lär sannolikt medarbetarundersökningen FM Vind kunna stötta. Man måste också inse att det i högsta grad även här är en ekonomisk fråga. Människor jämför sina lönelägen med andra som har liknande arbetsuppgifter. Det är idag vanligt att t ex JAS-tekniker slutar för att börja hos FMV eller för att bli tekniker på Helikopterflottiljen då dessa erbjuder något högre lön. Likaså har många helikoptertekniker slutat för att istället jobba hos civilt företag till högre lön, men med ungefär samma arbetsuppgifter då Försvarsmakten hyr in det civila företagets tjänster. Kvar blir allt färre tekniker att göra ett jobb man ej är numerärt dimensionerad för då tid går åt till att felkoncentrera istället för att byta ut.
Arbetsmetodik
Försvarsmakten är ett typiskt exempel på de lågt ställda kraven på effekt inom offentlig sektor, till skillnad från ett riktigt vinstdrivande företag där avkastningen är direkt beroende av vilken effekt de anställda levererar. I Försvarsmakten har det alltid varit så att flygfarkosterna både ska flygas på dagen och underhållas samtidigt. Dygnets övriga 15 timmar står materielen orörd. Ett skäl är att Försvarsmaktens miljökoncessioner säger att militär övningsflygning huvudsakligen ska bedrivas 08.30 till 16.00 på vardagar och under vinterhalvåret på torsdagkvällar fram till 22.00. Ett annat så enkelt som att det är betydligt dyrare att ha folk att jobba obekväm arbetstid och att alla vill kunna hämta och lämna sina barn på dagis som normala Svenssons.
En taxiägare skulle dock aldrig komma på tanken att ha sina bilar på tvätt och service samtidigt som morgonrusningen eller när krogarna stänger. Vill man hålla sig till samma bransch så är det bara att gå till SAS. Det finns inte ett flygplan i underhåll under dagen och kvällen eftersom det är då passagerarna ska resa och därmed generera kassaflöde till företaget. Underhåll görs under natten och mycket intensivt.
Ovanstående är bara ett exempel på hur man kan få ut betydligt mer effekt ur samma mängd flygplan och samma mängd personal – bara man är villig att betala för det och har mod att fatta beslut. Ett annat exempel är på vilket sätt man övar. Här är helikopter- och transportflyget undantagna, men inom stridsflyg är detta en fråga som allt mer accentueras. På Drakentiden var det inte ovanligt att ett flygpass var mellan 20 och 30 minuter långt då bränslet inte räckte till mer än så. På Viggentiden låg passlängden i snitt på 40 minuter. Med JAS 39A började man med passlängder på drygt 50 minuter, men dessa har successivt förlängts i och med ett annat bränslesystem i JAS 39C och att man allt oftare flyger med dubbla extratankar. Idag är passlängder om ca 70 minuter det vanliga, men då landar man oftast tidigare än man skulle behöva i syfte att fler piloter ska få flyga då antalet tillgängliga flygplan varit begränsande. 90 minuter är annars inget problem. Detta är en trend som kommer att stärkas än mer med JAS 39E och dess större bränslelast och ökade bränslesnålhet. Fortsätter man att hålla fast vid en förlegad arbetsmetodik kommer nedgången till endast 60 st flygplan JAS 39E att bli förödande. Som jämförelse kan nämnas att Ungern avtalat med Sverige att man ska flyga i snitt drygt 3000 timmar JAS 39 per år med sina 14 flygplan. Det ska jämföras med att hela det svenska flygvapnet med sina drygt 80 JAS 39 under 2013 producerade 9968 timmar. Här finns onekligen oerhört mycket att göra.
Hur mycket ska det kosta att spara en krona?
Men om det är dyrt att producera riktig flygtid, kan det då inte ersättas med simulatorer? Nej, inte rakt av. Simulatorer kan ersätta delar av flygningen men långt ifrån allt. Ser man till NATOs kravspecifikationer så är det endast en viss procentandel som man accepterar som ersättning och då handlar det om mycket kvalificerade simulatorer, ej fristående sådana. Sverige förfogar över liknande simulatorer som stridsflygdivisonerna varje år framgångsrikt tränar i. Tyvärr har de senaste årens besparingar ofta renderat i att man sparar in på denna simulatortid(!). Varför? Därför att det kostar att resa dit där simulatoranläggningen finns och det första som stryks i besparingstider är kostnader för resor och logi. När det i offentligt sektor rör sig om helt olika konton finns det ofta ingen gräns för hur stora utgifter man kan tillåta sig på ett konto för att spara en krona på ett annat (mer om detta i ett senare inlägg). Har man som ovan påvisat också bara råd med ett begränsat antal flygtimmar där man därtill konstant underskrider sina uppsatta mål, kommer också åtgärder som nedläggning av en lokal flygverkstad att inverka menligt. Förvisso lär nedläggningen av flygverkstaden i Ronneby att innebära en ekonomisk besparing inom logistiken - helt enligt instruktionerna från Regeringen. Det kommer däremot att kosta Försvarsmakten >1 flygtimme att flytta ett flygplan till och från Såtenäs från Ronneby och >3 flygtimmar att göra detsamma till Luleå. Faktorer som ej ansågs väsentliga i utredningen och där det egentligen handlar om struntsummor i sammanhanget, men där det likväl innebär en ytterligare belastning på Försvarsmaktens flygtidsproduktion.
Summering
Ovanstående är mina tre huvudsakliga rekommendationer för att åtgärda den vikande trenden inom Försvarsmaktens flygtidsproduktion och övningsverksamhet. Ingendera lösningen är gratis, men samtidigt kan man fråga sig vilka kostnader det innebär att försöka lära upp personal som sedan inte går att använda skarpt och vad det kostar att ständigt nyutbilda då personal slutar i alltför hög takt. Framförallt bör man ifrågasätta det ekonomiska i att anskaffa en rad dyra flygfartyg som man sedan inte kan använda för att man inte anser sig ha råd att betala konkurrenskraftiga löner till personalen.
Gästinlägg: Röst ”från golvet” i debatten om personalförsörjningen
Foto: Försvarsmakten (Personerna på bilden har inget med artikeln att göra) |
"Personligen så börjar här en känsla av likgiltighet inför uppgiften jag ställts inför, välla upp och jag ställer mig frågan; vad håller vi på med egentligen? Det finns inget egensyfte i att utbilda dessa ungdomar bara för att utbilda dom i markstrid, samt introducera dom till en arbetsplats de uppenbarligen inte vill vara en del av".Det är inte roligt att läsa detta, och något måste uppenbart ske för att få rätsida på problemen. I kölvattnet av detta inlägg kommer nu fler röster, något som är mycket välkommet till debatten. I detta gästinlägg skriver en av de som tillhör kategorin GSS som även har genomgått GMU om sina upplevelser som anställd sjöman i Försvarsmakten.
------------------------------------------------------------------------------------------
Jag har under de senaste dagarna läst, dels här hos Skipper, men även på andra bloggar och Facebook om det misslyckade personalförsörjningssystemet. Något jag dock saknat är "vår åsikt" - vi som faktiskt jobbar i det, anställda soldater och sjömän som genomgått GMU och nu är en del av detta till synes misslyckade yrkesförsvaret. Så här kommer min:
Jag kan hålla med. Avhopp som närmar sig 40% kan inte kallas för en framgång. Men ser det ut på detta vis över hela Försvarsmakten?
Jag jobbar som sjöman på 4. Sjöstridsflottiljen. Jag var en av dem som gjorde GMU februari 2011 och 3 år har gått sedan dess. Så klart har flera slutat i Försvarsmakten under dessa år, vissa för en anställning i det civila, andra för att läsa OP eller SOU. Men min uppfattning är att majoriteten har stannat kvar efter genomförd GMU. Åtminstone i en sådan omfattning man kan räkna med hos en av Sveriges största arbetsgivare för unga. Trots det tycker jag mig se att just personalbrist inte är något större problem på 4. Sjöstridsflottiljen. Detta vill jag skall synas i debatten!
I samtal jag fört med fartygschefer och andra chefer har jag dessutom fått uppfattningen att de aldrig vill gå tillbaka till ett värnpliktsförsvar. Det som istället brister är att det tycks saknas pengar att fortsätta öva dessa besättningar.
Givetvis finner vi även individer som är direkt felrekryterade, och efter min GMU var det flera som valde att inte ta anställning. Men det är orättvist att påstå att det är enbart Försvarsmaktens fel. Det har heller inget att göra med vilken konstellation som sitter i regeringsställning. Jag tror att de flesta avhoppen kan härledas till rekrytering samt att vissa individer helt enkelt ljuger vid mönstringen. Det finns så klart också andra skäl till att man väljer att avsluta sin anställning, tex att man inte klarar att arbeta på sjön, eller att man vid neddragen övningsverksamhet inte har ekonomi att stanna kvar. Om ett fartyg ligger på varv större delen av året finns nog en risk att enstaka besättningsmedlemmar hellre ser sig om i världen efter något annat att göra. Det genererar mindre sjödygn, d.v.s. mindre inkomst och dessutom blir tillvaron rätt trist när man bara går och väntar på att få docka ut.
Ekonomin är en väldigt viktig anledning för en person där ingångslönen ligger på 18000kr/månad. Speciellt i Stockholmsområdet där bostadssituationen gör att nära halva bruttolönen i många fall måste läggas på boende. Då är alla extra pengar som genereras av övnings- och sjödygn extra välkomna. Visst, det finns billigare boende. Men vi är flera som flyttat till Stockholmsområdet för att komma nära vår arbetsgivare direkt efter anställning. Detta är inte så lätt med fleråriga bostadsköer och man tvingas ta de boendeformer som erbjuds.
Det tål att påpekas också att man sällan ser någon leverera någon lösning på personalförsörjningens sk brister, utan man vill hela tiden peka tillbaka och säga ”Gud vad bra det var med värnplikt”. Däremot har jag i mina, visserligen få, möten med företrädare för GMU-utbildningen och även Marininspektör alla gånger fått frågan ”Hur skall vi få folk att stanna kvar längre?”.
Jag har ingen lösning, men här är kanske ett par steg på vägen.
- För det första se till att Rekryteringsmyndigheten VET vad de talar om och VAD de rekryterar till.
- Sluta rekrytera med löften om utlandstjänst.
- Inför anpassad GMU efter arena (Mark/Sjö/Luft/) samt Hv.
- Inför ett bindande anställningsavtal på låt säga 12 månader där Försvarsmakten när som helst under den tiden kan upphäva avtalet.
- Inför att man innan vidare utbildning till SOU eller OP måste varit anställd minst 24 månader.
- Se till att anställningstiden fylls med meningsfull verksamhet. D.v.s. övningar.
- Slopa 8+4 år som max anställningstid.
- Bevisa att det finns en framtid för oss inom Försvarsmakten.
/ Sjöman 4. Sjöstridsflottiljen