Försvarsbloggare

I Korridoren till Kaliningrad beskrev jag ett förhållandevis effektivt kontraspionage hos SÄPO, vilket är ett av de klassiska kärnområdena för Säkerhetspolisen.

När det gäller kontraterrorområdet har det funnits frågetecken efter det misslyckade attentatet på Drottninggatan. I somras skrev jag ett inlägg om att SÄPO är alldeles för försiktigt i sina bedömningar om hur många svenska medborgare som tar aktiv del i striderna i Syrien.

Nu är det tyvärr dags igen.

I en upptakt till Sälen före jul lät SÄPO meddela att bedömningen var att ”minst 75 personer” som rest till Syrien för att ansluta sig till olika grupperingar. Budskapet fanns sedan med under konferensen i Sälen och det låter som ett ganska tryggt, ganska exakt mått – ”minst 75″.

Göteborgstidningen, som haft den genomgående bästa uppföljningen i svensk dagspress hade i helgen nyheten att ytterligare två svenskar dödats i Syrien, denna gång i strider mellan olika oppositionsgrupperingar. Totalt har hitills minst 17 stycken svenska medborgare dödats i strider i Syrien skriver tidningen, som regelbundet bevakar olika sociala medier och kontakter i framförallt Göteborgsområdet.

17 döda över en längre period ger oss ett bättre underlag att värdera mot än de fem döda det var tal om när jag skrev om ämnet senast. Fortfarande går det att göra viss reservation för tillförlitligheten, men indikatorerna jag presenterar nedan är mycket oroande, häng med:

Om vi börjar med de stora makrotalen så citeras oftast Syrian Observatory for Human Rights siffror. De senaste säger minst 140 000 döda, varav cirka 50 000 civila. Syrien har en befolkning på cirka 22 miljoner exklusive sin krigsmakt. De civila dödstalet är kring 0,25 % av befolkningen så här långt.

För krigsmakten, vars storlek brukar bedömas till mellan 500 000 och 600 000 är förlustsiffrorna enligt SOHR 33 591 stupade soldater, vilket ger cirka 6 % i andel. Mer än 24 000 rebeller och nästan 9 000 jihadister har dött i striderna, men här är som sagt svårigheten att bedöma hur stor totalen är. Till detta kommer kring 20 000 i regimvänliga miliser, vars storlek också är svårvärderade.

Sammanlagt ligger alltså förlustsiffrorna på fördelningen 53 000 döda på regeringssidan och 33 000 på oppositionen. Med tanke på att det är oavgjort så här tre år in i kriget är det rimligt att anta att förlustandelen på oppositionssidan är en liknande som i krigsmakten (6 %). Den senare har förvisso bättre vapen, men oppositionen hade länge initiativet och har gjort mängder med överfall på soldater under transport som haft svårt att försvara sig. I det stora hela jämnar det alltså ut sig hyggligt jämnt.

Även i det mindre perspektivet hittar vi intressanta jämförelsetal som behandlar just oppositionen. För en månad sedan varnade den franske inrikesministern, Manuel Valls, för jihadister som återvänder från Syrien till Europa. Varningen kom sedan det blivit känt att två 15-åringar gett sig av för att ta upp vapnen mot den syriska regimen.

Enligt inrikesministern bedömde de franska underrättelse- och säkerhetstjänsterna att 700 franska medborgare eller människor som lever i Frankrike slåss, har slagits eller är på väg för att slåss i Syrien. Antalet dödade franska medborgare uppges till 21, vilket ger andelen stupade 3-4 % (beroende på hur många som är på väg). Här räknar jag högt med 4 %.

Det slutar inte där, eftersom the Sundaytimes i helgen hade en liknande varning från brittiska myndigheter. Nu är tyvärr artikeln bakom betalvägg, så de flesta kan inte nå den. De viktigaste uppgifterna i artikeln som berör det här ämnet är att regeringens ministrar har blivit informerade att mer än 400 britter har åkt till Syrien och av dem har cirka 20 stupat. Detta ger en andel stupade kring 5 %.

Dessa andelar kan jämföras med de andelar som svenska underhållsberäkningar för sjukvårdstjänst som fanns förut, där storstrid för en brigad innebar förlustsiffror på 8 % med panoramat 1/5 döda, 3/5 sjukvård, 1/5 lättare skador utan sjukvård. Detta har ingen direkt relevans här, men tjänar som en påminnelse om att långt ifrån alla dör i strider.

Men vi har i de andra exemplen här ett ackumulerat intervall från 4 % (stupade franska medborgare) via 5 % (stupade britter) till 6 % (stupade i syriska krigsmakten). Om vi drar upp detta för att vara försiktiga ytterligare 2 %-andelar så skulle andelen stupade bland svenska medborgare vara som högst 8 %.

Med minst 17 döda enligt GT, så skulle det innebära mer än 210 deltagare från Sverige, vilket blir min konservativa bedömning. Med jämförelsetal från den syriska krigsmakten skulle antalet närma sig 300. Med franska andelar blir det 425.

Detta är långt från SÄPO’s bedömning om ”minst 75″. Time will tell.

I förra veckan granskade Svenska Dagbladet personalförsörjningen, något jag kommenterade här. Den efterföljande debatten i kommentatorsfältet visade att det är viktigt att hålla isär olika begrepp och att effekter uppträder på olika sätt beroende på i vilken fas systemet befinner sig i.

När hela systemet är utbyggt, så kommer den genomsnittliga anställningstiden i personalkategorierna vara ett relevant nyckeltal för uppföljning. Den största fördelen med det nya systemet är ju den professionalisering som förvärvas genom erfarenhet/anställningstid (under förutsättning att man får öva förstås).

I ett stabilt och fullt utbyggt system med låt oss säga 5,3 års genomsnittlig anställningstid är stora avgångar av nya anställda under ett par år inte ett så stort problem. I ett ungt system under expansion kan det vara förödande, eftersom organisationen aldrig får bli kompetent. Det är därför som åtminstone jag reagerar på att 41 % av de som ryckte in till GMU (en behörighetsutbildning för anställning) inte anställs i organisationen, varav ungefär hälften är godkända för detta.

Försvarsmakten svarade i slutet av veckan på tidningens uppgifter och budskapet är att det är för tidigt att dra långtgående slutsatser. I den årsredovisning som kommer snart utlovas en mer nogrann analys av det första året med hela systemet.

Några glimtar får vi i faktarutan. Avgångarna GSS-K har minskat från 19 til 14 % och flödet från samma kategori till andra kategorier har ökat från enstaka procent till 40 %. Jag vet inte om det senare är en så stor framgång egentligen. Om den som ville bli kontraktssoldat inte vill bli det längre, så borde denne vilja bli något annat istället?

I Försvarsmaktens underlag som lämnades till regeringen i januari 2009 angavs i bilden på sidan 44 att 1200 av de 1500 anställda GSS som slutar varje år i ett fullt utbyggt system, skulle fortsätta i andra former dvs. 80 %.

Bilden är i sig en intressant läsning, eftersom 2013 års inflöde på 3781 till GMU ligger mitt i det skisserade intervallet om 3500-4000/år. Efter att ha tappat 600 under utbildningen (c:a 15%), så skulle de övriga fördelas så här enligt skissen: 500 till Hemvärnet/Nationella skyddsstyrkan efter GMU, 200 efter ytterligare aspirantutbildning till olika officersprogram, 900 skulle efter befattningsutbildning bli deltidssoldater och 1500 yrkessoldater.

Jag har ju tidigare ifrågasatt det fokus på inflöde som statsmakterna har i personalförsörjningen. Hur många som svarat på webfrågor och antalet inryckta till GMU är exempel på positiva nyheter som vi fått hela tiden sedan det hela började.

Det är klart att positiva exempel ska framhållas som att rekryteringen till GSS-K går bra, men det får inte skymma att Försvarsmakten som helhet har rekryteringsproblem, eftersom andra personalkategorier släpar långt efter planerna. Framöver skymtar dessutom minskade möjligheter till rekrytering ur det s.k värnpliktsmagasinet och minskade barnkullar att rekrytera ur (som värst 2017-18).

Nu undrar ni kanske hur jag kom till slutsatsen om rekryteringsproblem igen. När 2013 års siffror kom upp inför Sälen, så menade jag att det var ett rekryteringsproblem. Något som jag fick förklarat för mig under Sälen var felaktigt. Rekryteringen skulle enligt tabulaturen vara samma sak som inflödet till GMU.

Detta lät ju kontraintiutivt, så i helgen läste jag på och friskade upp minnet, och se:

För ett drygt år sedan gav Regeringen FOI i uppdrag att genomföra en översyn av införandet av systemet för rekrytering av militär personal på frivillig grund. Regeringen har i sin vishet i januari 2013 i uppdraget definierat vad rekryteringsprocessen är (mina kursiveringar):

”Studien omfattar rekryteringsprocessen från det att en person anmäler sitt intresse för tjänstgöring inom Försvarsmakten till dess att grundläggande militär utbildning genomförts, och personen därmed är möjlig att rekrytera för Försvarsmakten.”

FOI studieresultat som presenterades i juni 2013 hittar du här med uppdrag och definition på sidan 42.

I Försvarsmaktens dokument är det inte längre lika tydligt som från 2009, men fram till och med 2012 definerades rekrytering så här i Försvarsmaktens budgetunderlag (sidan 47):

”Rekrytering är den kedja av aktiviteter som, med stöd av attraktionsprocessen, genomförs från det att personalbehov är fastställt och beslutat till underlag för beslut om anställning, antagning, placering m.m. föreligger.”

Så då är vi tillbaka till ruta ett. Om 41 % av de som rycker in inte tar anställning i Försvarsmakten (rekryteras) mot skisserade 15 %, så har Houston ett problem.

Jag är enig med dig Johan att scenariot du målade upp i ditt brev måste vara ett scenario vårt försvar ska kunna förhålla sig till. Även om konventionella styrkor har lyst med sin frånvaro som medel att avgöra oenigheter kan vi vara säkra på att när en sida agerar som om militära medel saknar nytta kommer det att få nytta till den andra sidan.

Det var bra tillägg till vårt geografiska fokus. Jag skulle se Nordkalotten som ett område av relativt lägre prioritet och i första läget en norsk-finsk huvudbry men fortfarande möjligt att operera mot från F21. Gruvnäringen och järnmalmen finns förvisso i norra Sverige, men jag har svårt att se det som ett direkt mål att och hålla eller något vi kan trovärdigt försvara om viljan skulle finnas. På en sidnot belyser det en intressant poäng om försvarsvilja, är huvuddelen av Sveriges befolkning bekväm med att bara betala för ett försvar av Stockholm i kristid?

Utöver detta kommer vi tillbaka till södra Sverige där triangeln Stockholm-Karlskrona-Gotland-triangeln utgör den första tröskeln och dess höjd av extra betydelse om någon vill försöka att gå i trappan i första läget. Ifall ett gott skydd finns där blir Götaland ett andra trappsteg bakom triangeln.

De förmågor som betonats är i första läget att luft- och sjömakt som behövs för att skapa denna tröskel mot en rysk skärm-operation i Östersjön samt för att skydda tillflöde av stridskrafter samt förnödenheter västerifrån. Detta pekar på en organisation med prioritet på ett skalförsvar med många JAS, kvalificerat luftvärn, sjömålsrobotar, förmåga till ubåtsjakt och bassäk-förband.

Kan det då förhålla sig så att det är dessa förband Försvarsmakten ska ställa om mot på bekostnad av stridsvagnar och stridsfordon? Om så var fallet skulle arrmén kunna decimeras och integreras med hemvärnet för att lösa bassäk- och bevakningsfunktionerna.

Men allt avgörs inte av höjden av första trappsteget utan längden och mängden trappsteg är också betydelse också. Då är det återigen dags att dra in Clausewitz i denna delikata fråga då kriget är en kamp av viljor. Låt oss beakta de 78 dagar av bombningar de tog att rucka Serbiens vilja. Det får tjäna som ett argument för att morgondagens högteknologiska kriget avgörs inte med enbart ett hårt och snabbt första slag av massiva bombningar i kombination med cyberattacker.

Utan när försvarsviljan kvarstår skulle då Sveriges motdrag med stridsfordon och stridsvagnar (varför inte stridsfordon med luftvärnskanon?) utgöra en riktig tillgång för att slå en första våg som skulle bestå av marininfanteri och luftburna styrkor med skyttefordon. En starkare armékomponent, speciellt med luftvärn, skulle ge en god uthållighet. Denna fokusering är närmare ett djupförsvar som vi har börjat röra oss ifrån.

Ett tredje alternativ skulle vara att dra nytta av utvecklingen i vapensystems räckvidd, skära ner på korvetterna och försöka att kontrollera Östersjön från landvägen medelst fler JAS, långräckviddigt luftvärn och sjömålsrobotar på lastbil.

Tyvärr finner jag det svårt att göra tydliga val av ena prioriteringen framför den andra, men där är jag i alla fall i gott sällskap med Försvarsmakten och dess nuvarande inriktning där hela bredden ska behållas. Det värsta i kråksången är dock att den inriktningen ser inte hållbar ut med nuvarande (eller blygsamt ökad) ekonomi och här behöver val göras.

Ifall jag skulle få kniven mot strupen skulle jag välja skalförsvaret med en avskalning av det tyngsta förmågorna inom armén. Detta för att den typen av konflikt vi ser som scenario inte skulle vara direkt fokuserad på att ta och behålla svenskt territorium. Vidare ger skalförsvarsmöjligheten en högre tröskel i första läget och en bättre möjlighet att påverka en militär konflikt i närområdet i de delar som inte utspelar sig enbart på svensk mark.

Personalförsörjningen skulle bestå av en återtagen värnplikt som bas för att bemanna huvuddelen tidvis tjänstgörande men även kontinuerligt tjänstgörande förband. På ett års intensivt övande och tidvis tjänstgöring går det att få en tillräcklig duglighet; kanske lika dugliga som soldater som försvinner efter fyra års ”långsam”-utbildning med brist på övningar? Vid början av ett skymningsläge blir det enklare att ställa om från värnplikt samt att den har gett en tillräcklig, eller till och med gedigen, grund att utbilda vidare på för internationella insatser.

Våra prioriteringar måste hur som helst ske koordinerat med andra och här kommer vi tillbaka där vi började. Vi är (och kommer mera att bli) beroende av omvärldens förmågor. Hur säkerställer vi det sker på ett vis som gynnar oss? Mitt förslag var att arbeta för en överenskommelse för norsk-danskt (och eventuellt brittiskt) stöd för Östersjöutloppet. Vad som skulle erfordras för att få dem dit är en sak för de politiska förhandlingarna. Ditt förslag om samarbete med Finland är ytterligare ett bra sådant exempel hur vi kan gå från att vara jämte andra till att vara tillsammans med andra.

Försvarssamarbete kan vara bland det svåraste att samarbete inom, men det är lika svårt att låta bli med dagens finansieringsambitioner. Vi kommer att tvingas göra det djupare (hur obekvämt de än må upplevas) i ett lämpligt institutionellt ramverk. Men samarbete fungerar enbart som samarbete och inte som säkerhetskonsumption.

Här börjar det bli dags för mig att runda av, hur ser du på avvägningarna mellan de olika förmågorna? Vilket är det minst dåliga?

Vi har inte kommit hela vägen till ett färdigbyggt hus men det till trots är min förhoppning att vi i alla fall plattat till marken så att huset kommer att stå på en stabilare grund när det blir byggs.

Johan, tack återigen för denna vändas skrivande och tack ni som har följt och kommenterat. Jag hoppas vi rör oss tillsammans närmare klokskap, ett klokt försvarsbeslut 2015 och ett klokt eldpostande av Östersjön.

Vännen Oscar

Idag svarar jag Oscar Jonsson på hans senaste brev om Sveriges försvarsidé. Jag tycker att Oscar har en god poäng med sin modell över den försvagade treenigheten mellan försvaret å ena sidan och den politiska ledningen samt folket å andra sidan.

I mitt svar uppehåller jag mig en del av militärgeografin och dess betydelse för vårt försvar i händelse mellan Ryssland och det Väst vi anser oss tillhöra. Jag identifierar fyra områden/funktioner som är centrala för vår del av bördan:

Östersjöutloppen, Nordkalotten, flygbaser och luftrum över Götaland och Svealand samt mellersta Östersjön med Gotland som viktig delmängd. Utöver detta tillkommer Stockholm och Göteborg för egen del. Om vi tror på Solidaritetsdeklarationen som vi antagit, så följer att vi är solidariska genom att sörja för att västs verksamheter kan understödjas i dessa fyra områden.

Svaret till Oscar hittar du här.

Av Bengt Gustafsson, ÖB 1986-94

Den debatt som började för ett år sedan med ”enveckasförsvaret” har resulterat i att 40 till 50% av svenska folket nu kan tänka sig att Sverige återgår till ett värnpliktssystem och öppet går med i Nato.

Det socialdemokratiska partiets talesman i försvarsfrågan har å sin sida talat om en ny mönstringsplikt för både kvinnor och män, medan bland annat både DN och SvD har intresserat sig för den senare frågan. Detta har oroat tre diplomater från det kalla kriget, som för några vesckor sedan på DN Debatt utropade: ”Går Sverige med i Nato ökar Rysslands misstro mot väst.” (25/1).

Hans Blix, Rolf Ekéus och Sven Hirdman pekar på att ”ett grundläggande element i svensk säkerhetspolitik och diplomati är att verka för fredlig utveckling, stabilitet och ömsesidigt förtroende i den euro-atlantiska regionen genom att överbrygga rådande
motsättningar”.

Vi skall därför ”inte överge vår väl förankrade militära alliansfrihet och det finns idag inget hot som kräver att vi överger denna politik.” Det senare är väl sant för dagen, även om vi sett ett ökat ryskt intresse för våra omgivningar och vårt territorium, men säkerhetspolitiska förändringar kan utvecklas snabbt.

Får jag erinra diplomaterna om att Ni på 1970-talet talade om avspänningspolitiken mellan stormaktsallianserna, som föranledde politikerna att rusta ner det svenska försvaret. 1980-talet började med alltmer stigande spänning, som ökade risken för kärnvapenkrig till samma höjder som under Kubakrisen 1962.

Vad mera var så hade WP passat på att modernisera sina stridkrafter under den så kallade ”avspänningen” och då inte minst i satellitländerna. Med det kunde des ges större uppgifter i den bestämda förebyggande militära strategin, som antagits av Högsta Sovjet i början på 1960-talet, innebärande att förekomma Nato med att rycka fram till Atlantkusten för att kunna förhindra att USA ytterligare förstärkte Västeuropas försvar.

Bland annat skulle Polen (i första fallet tillsammans med DDR) inte endast besätta Danmark med Östersjöutloppen utan från andra halvan av 1970-talet med sina moderniserade stridskrafter i ett andra steg också ockupera Sydnorge.

Vad som har förändrats från det kalla krigets dagar är att vi endast har ett ”enveckasförsvar” och vad värre är inte skulle mäkta med att i dagens värld kunna upprätthålla ett försvar av hela landet, som moderata statsråd låtsas att vi har. Detta beroende på att materielens kostnadsläge i ett modernt försvar ökar mycket snabbt – med 3-5% per år – och har gjort det sedan slutet av 1960-talet, när den socialdemokratiska regeringen tog bort den årliga uppräkningen av budgeten för att täcka den militärteknisk utvecklingen.

Så sanningen är den, att vi inte längre har råd med militära styrkor som kan försvara oss mot en stormakt. En höjning av dagens 1,2 % av BNP till försvaret till Natos önskemål (som få uppfyller) till 2 % gör i detta avseende ingen avgörande skillnad. Det skulle emellertid innebära att den kvantitet förband som de nya moderaterna såg framför sig 2009 skulle kunna bli en modern verklighet och till och kunna upprätthållas bortom år 2020.

I dagens och inför morgondagens värld bör vi därför bestämma oss med vilken stormakt eller allians vi helst vill vara mest vän om behov uppstår. Och tyvärr är det så, att EU inte är mycket att luta sig mot militärt.

De länder som är det i Europa är dessutom medlemmar i Nato. Bland annat Polen, som nog av Ryssland torde upplevas som mer irriterande för Kaliningrad än ett Natoanslutet Sverige. Man behöver ju inte i fred ha förhandslagring av eller frambaserade Natovapen i Sverige, som diplomaterna i onödan hotar med. Det gick ju alldeles utmärkt för Danmark och Norge under kalla kriget att vara återhållsamma och inte i onödan provocera vår gemensamma store granne i öster.

Sovjet torde ha varit mer misstänksamt mot Sverige, som i hemlighet för de egna väljarna förberedde ett militärt samarbete med USA och Nato i övrigt samtidigt som vi arbetade för fred och nedrustning med den andra handen.

För nu vet vi alltmer hur det egentligen var under Erlanders och Palmes dagar med den så kallade neutralitetspolitiken efter hand som forskningen om Natosamarbetet fortsätter med de få skriftliga källor som finns. Förresten, visste Hans Blix vad försvarsdepartementet sysslade med när han var utrikesminister? Sven Hirdman som statssekreterare i detta departement måste väl ha vetat det? Åtminstone sa´hans minister: ”Vi vet var vi hör hemma!”

Rolf Ekéus reagerade så sent som 2006, när Robert Dalsjö publicerade sitt väldokumenterade forskningsresultat, Lifeline lost, med att försöka bagatellisera detta samarbete också på DN Debatt. Detta trots att Dalsjö med en kopia av en Försvarsstabens
VPM kunde visa att så kallade samarbetsgrupper, förutom till Norge och Danmark, skulle skickas till USA, UK, och Västtyskland, men också till SHAPE, Natos högkvarter i Europa.

Den amerikanske chefen för detta, SACEUR, hade enligt Neutralitetspolitikkommissionen (SOU 1994:11) redan 1955 utsetts till ÖB Nils Svedlunds kontaktman av USA. För övrigt vistades den flygöverste som handlade detta VPM i Pentagon under Kubakrisen.

Är det ett liknande arrangemang herrarna nu tänker på när de skriver att ”vi är en uppskattad partner till Nato” med det inflytande vi behöver och att ”vi har större bilateralt inflytande på USA än vi skulle få som en småstat i en militärallians”. Hur är det i verkligheten idag?

Har vi fortfarande ”den atlantiska länk”, som den socialdemokratiske talesmannen Urban Ahlin fortfarande brukar tala om? Det gick ju bra för Olof Palme under det kalla kriget att i opposition driva projektet Gemensam säkerhet (publicerat 1982) med förslag om en kärnvapenfri korridor genom Europa samt före och senare som statsminister låta försvarsministern och ÖB hålla liv i det av Erlander skapade Natosamarbete.

Vill inte alla folk ha fred? Även det amerikanska med Ryssland i en kärnvapenvärld? Varför skulle USA tycka illa vara om vi som Natomedlem arbetade för en fredlig utveckling, stabilitet och ömsesidigt förtroende i Östersjöbäckenet samtidigt som vi om denna strävan misslyckas har den säkerhet som en småstat behöver på lång sikt.

Att vårt försvar inte skulle bli förstärkt vid en kris i detta område, som de tre påstår, är ett märkligt påstående. Länderna söder och öster om egentliga Östersjön är Natomedlemmar. Vid en kris här skulle Nato, precis som under det kalla kriget, behöva utnyttja flyg- och marinbaser i södra Sverige. Tror herrarna att vi skulle förneka dem det även om vi ej var medlemmar?

I Natosamarbetet ingick under kalla kriget att de skulle flyga över Sverige och i varje fall nödlanda här på återvägen, liksom de gjort de sista två åren av andra världskriget, samt att västtyska flottan skulle få omgruppera från sina sårbara baser till den svenska ostkusten. Som Ni själv säger tillhör vi ju Väst. Så vi är nog inte kända för att så strikt hålla oss till den deklarerade alliansfria politiken. Särskilt inte i Ryssland!

Beträffande kärnvapen torde det fortfarande var så att terrorbalansen fungerar. MedanRyssland lät sitt konventionella försvar bli omodernt prioriterade man sin andraslagsförmåga och gör det fortfarande. Någon total kärnvapenavrustning kan vi nog inte förvänta oss så länge flera stater (även i EU) känner sig beroende av en sådan avskräckningsmekanism.

Så det marina basområdet Murmansk är viktigt för Ryssland. Det är dock ingen nordisk småstat som kan hota det. Inte ens Natolandet Norge som ligger lika nära som Finland. Det är från längre avstånd Ryssland kan känna ett hot mot sin
andraslagskapacitet. Låt oss hoppas att världssamfundet lyckas förhindra att antalet länder med kärnvapen inte ökar. Först nu med Iran. För ju fler som har detta vapen desto större risk att det kommer till användning.

Tycker föresten de tre att Sverige med EU gör fel när vi försöker hjälpa Ukraina att bli mer demokratiskt och oberoende? Också detta verkar göra att Ryssland misstror väst.