Försvarsminister Karin Enström (M) – Ingen stor diskrepans i bilden om Ryssland

- Vad är moderaternas försvars- och säkerhetspolitik?

Moderaterna, vi arbetar för att stärka Sveriges försvar och försvarsförmåga. Vi ska ha ett starkt försvar som är modernt och relevant. Det är viktigt att komma ihåg varifrån vi kommer. När allainse tillträdde var vår försvarsförmåga bristfällig. Vi hade låg beredskap och låg tillgänglighet. Vi är nu uppe i arbetet med att stärka vår försvarsförmåga jämfört med hur det såg ut 2006.

Det här arbetet ska ses i kontexten att Moderaterna, ja hela alliansregeringen tycker att vi ska bygga säkerhet med andra länder, och vi ska vara med och ta ansvar. Både för internationell fred och säkerhet, men också säkerheten i Europa. Vi har svårt att se att om något händer ett enskilt land i vårt närområde, att det bara skulle få konsekvenser för det landet.

För oss som moderater är ett nästa naturligt steg i utvecklingen ett NATO-medlemskap. Redan idag som partner till NATO kan vi delta i insatser och ta del i kvalificerade övningar som kan stärka vår försvarsförmåga.

- När bedömer du att IO 2014 är införd – fullt övad med sin materiel?

Regeringens inriktning är att samtliga förband ska ha en fastställd mobiliseringsplan och vara uppfylld med personal och materiel vid utgången av 2014. Det här kommer att innebära att delar av vissa förband fortfarande kommer att vara bemannade med värnpliktig personal.

Sen beror det på hur snabbt Försvarsmakten kan fylla upp med den frivilligt rekryterade personalen. Där finns det ju bedömningar som säger att det i slutet går väldigt långsamt. Det här har vi också sett och det är därför vi föreslår ökade anslag för att komma till rätta med inte minst rekryteringen av den tidvis tjänstgörande personalen.

Sen ska vi komma ihåg att det här med ”uppfyllda förband” inte innebär att det är tomt idag, vi har fortfarande värnpliktiga att tillgå. Men, det är viktigt att den här rekryteringen kommer i ett ordnat tempo, att det inte drar ut för länge.

- I händelse av en väpnad konflikt i vårt närområde i framtiden, vilket eller vilka områden i Sverige bedömer du skulle då vara mest utsatta?

Där vill jag börja med att såväl Riksdagen, regeringen och nu Försvarsberedningen slagit fast, gjort bedömningen, att ett enskilt angrepp direkt mot Sverige, det ser vi som osannolikt under överskådlig tid. Men, det kan ske incidenter med militärt våld inblandat även i vår region. På sikt tror jag det är klokt att inte utesluta någonting.

Jag tror att det är oklokt, jag tror inte att det går att peka ut något enskilt område, att det här skulle vara mer eller mindre troligt. Tanken med det försvar som vi nu bygger är att det ska kunna användas på flera ställen och kunna vara väldigt rörligt.

- Hur ska vi förhålla oss till de ryska satsningarna på sina militärutgifter?

Det är ju en populär fråga. Först vill jag säga att vi har en god bild av utvecklingen i Ryssland, den politiska, den ekonomiska och den militärteknologiska sidan. Sammantaget är det en oroande bild av den totala utvecklingen i Ryssland, inte minst bristen på demokrati och respekten för mänskliga fri- och rättigheter.

Det vi kan se är att de har väldigt ambitiösa planer. Vi kan se ett resultat redan nu i form av ökad övningsverksamhet och ökad modernisering av materielen. Jag sätter inte ett lika-med-tecken mellan ökad förmåga och ett ökat hot. De senaste uppgiften jag har av Rysslands andel för ”Military spending” i världen är att 2000 var det 3,6 % av världens totala försvarsutgifter och 2012 var det 3,8 %. Det här sätter det hela i ett sammanhang och det är klart att vi följer det här noga. Det är viktigt att vi har god kunskap om det här.

- Ni har haft en stor inflytandemakt halva tiden av 2000-talet. Vilket är det sämsta beslut ert parti har tagit eller medverkat i under den tiden?

Jag tycker att vi, den här regeringen, har åstadkommit mycket på det här området. Man måste faktiskt gå tillbaka till hur läget såg ut i mitten av 00-talet. Det var en stor osäkerhet kring hur Försvarsmaktens uppgifter och utformning skulle vara samt låga beredskapskrav och låg tillgänglighet. Här tycker jag att vi kommit en bra bit på väg, vi har en bättre försvarsförmåga än 2006.

Det enskilt viktigaste området att vara stolt över är den Veteransoldatspolitik som Alliansen både har drivit och börjat implementera. Det var något som saknades. Där finns det mera att göra, även om vi kommit en bra bit på väg.

Det har hänt mycket, sen får man vara ödmjuk att inse att man blir tvungen att justera. Man har aldrig tillgång till all information när man ska fatta beslut om framtiden.

- Om ni skulle få lika stort inflytande igen efter valet 2014, vilken är den viktigaste ändringen ni vill göra av den nuvarande politiken?

Jag skulle vilja fortsätta att arbeta för att vi ska få det här moderna, starka och effektiva försvar som vi arbetar med nu. Vi har nu chansen inför nästa försvarspolitiska inriktningsbeslut, det är ju en av mina tre huvudsakliga prioriteringar – att förbereda detta för att det ska bli så bra som möjligt. Att ge Försvarsmakten en inriktning för tiden 2016 och framåt. Där är det viktigt att kunna använda alla instrument som finns för att kunna fatta ett klokt beslut som ger handlingsfrihet inför framtiden.

- I november 2010 sa din företrädare att vi skulle ha 100 Gripen C/D, och att det var betydligt mer än vad de nordiska grannarna har. I januari i år, drygt två år senare, gav regeringen klartecken för att ersätta dessa med 60 Gripen E samtidigt som osäkerheten i närområdet har ökat. Hur hänger detta ihop?

Det vi har gjort är dels en överenskommelse med Schweiz för att säkra vår framtida stridsflygförmåga, där vi också fått Riksdagens välsignelse att beställa en anskaffning av nästa generations stridsflygplan. Det är den beställning som ligger nu, det är det beslut som regeringen fattat nu.

Det är en sammanvägd bedömning grundad på, inte minst Försvarsmaktens underlag. Väg ihop ekonomi, väg ihop partner så är det här som regeringen fattat beslut om. Vi har också givit oss själva möjligheten att inte gå vidare, om Schweiz eller något annat land inte går vidare.

- Uppfyllnaden av insatsorganisationen halkar kraftigt efter planerna när det gäller de deltidstjänstgörande soldaterna. Vem har ansvaret, och vad vill moderaterna göra åt problemet?

Den sammantagna bilden är ju att det finns ett stort intresse för Försvarsmakten. En hel del rekrytering har gått väldigt bra. Vi har sett en ökning från 20 000 intresserade förra året till 33 000 i år, och en ökning av antalet antagna från 3 000 till 4 500. Vi kan också se att Försvarsmakten både nått och överträffat sina mål när det gäller de kontinuerligt anställda.

Men, precis som du säger så har rekryteringen och utbildningen av GSS/T gått betydligt sämre och långsammare. Det här har vi självklart uppmärksammat, och därför tillför vi nu extra medel för att få upp tempot i rekryteringen. Samtidigt ska man också komma ihåg att det egentligen inte är förrän i år som GSS/T har rekryterats och utbildats i det nya systemet.

Förhoppningen har också varit att rekrytera ur det som lite slarvigt kallas värnpliktsmagasinet. Där har det gått olika bra på olika ställen. En del förband har verkligen lyckats. Därför har har vi sagt att Försvarsmakten måste följa den här frågan och vidta aktiva åtgärder. Man måste också sprida goda exempel i övriga Försvarsmakten.

Det här är en viktig fråga. Vi är väldigt tydliga mot Försvarsmakten att det här måste förstärkas, för vi behöver de här tidvis tjänstgörande. Samtidigt är det här en ny modell, och det kräver att övriga delar av samhället förstår nyttan av varför man ska anställa någon som är tidvis tjänstgörande i försvaret.

- Det finns centrala moderata företrädare som menar att både den ryska moderniseringen inte kommer att lyckas, och att de stora övningarna under året inte ännu påverkar de långsiktiga trenderna. I förgår fick du en bedömning från Försvarsmakten i Perspektivplanen som sa att den ryska reformen kommer att lyckas i huvudsak. Vem ska ändra sig?

Jag ser det inte på det sättet, utan vi har begärt in underlag till Perspektivplanen. Vi har också precis fått en sammanvägd omvärldsbedömning som Försvarsberedningen har gjort, bland annat på basis av vad Försvarsmakten har sett och sagt tidigare. Jag ser inte en stor diskrepans här. De signalerna sänder inte Försvarsmakten till oss.

Samtidigt ska vi väga samman det vi vet nu, och det vi vet fram tills vi ska fatta vårt inriktningsbeslut. Då är det bra att vi har haft en försvarsberedning som gjort ett nogrannt arbete med inspel från myndigheter och Utrikesdepartement, Försvarsdepartementet och andra experter.

Utfifrån det får de skriva sin försvarspolitiska rapport, även i det arbetet har vi med experter från Försvarsmakten. Sen ska det här processas i departementet för att sen bli en bra produkt som kan stka ut vägen för framtiden.

Partiet avslutade i helgen sin stämma och där avslogs följande tillägg: ”För att i rätt tid kunna möta möjliga förändringar i omvärldsläget ska försvarsmakten ges i uppdrag att planera för styrketillväxt.” – Vilka är skälen, enligt moderaterna, till att Sverige satsar närmare 2 Mdr SEK/år på en strategisk underrättelsetjänst?” (Skriftligt svar)

Sverige har och ska ha en kvalificerad underrättelsetjänst med förmåga att följa omvärldsutvecklingen noga. Det är avgörande för att kunna upptäcka hot mot Sverige, följa den militära utvecklingen i närområdet och analysera förhållanden av betydelse för vår medverkan i insatser. Mitt fokus är att stärka vår försvarsförmåga som bl.a. ska möjliggöra omvärldsbevakning och insatser såväl nationellt, i närområdet och utanför närområdet.

Är verkligen internationella insatser välbetalda?

I förra veckan publicerades två gästinlägg med anledning av Försvarsmaktens nyttjande av §27 av arbetstidsavtalet vid nationella insatser. Läsare som ej är insatta i ämnet rekommenderas att börja med att läsa det första gästinlägget.

Det nya arbetstidsavtalet skiljer inte på insatser nationellt och internationellt. Sålunda är det rättvist. Moraliskt så råder ingen skillnad mellan dessa insatstyper. Det är lika mycket betalt, med undantag av att internationella insatser även genererar ett missionstillägg utifrån risken i missionsområdet. I Sverige utgår inget missionstillägg för en insats vilket skulle kunna tyckas märkligt. Det finns ju i regel en anledning till varför en nationell insats påbörjas och är en bedömning om att risken för terrordåd är 4/5 annorlunda om den är i Sverige eller i ett annat land?

Till att börja med kan man ställa sig frågan varför militär personal ska ha en särskild ersättning vid insatser jämfört med daglig tjänst? Ingår det inte i det militära yrket att vara beredd på alla eventualiteter? Visst är det så. Dock är detta inget som är inkluderat i löneutvecklingen i Försvarsmakten. Löneutvecklingen är sedan många år framförhandlad av arbetsgivaren att ej omfatta den risk och de vedermödor som kontinuerlig insatsberedskap skulle medföra. Detta skulle helt enkelt bli för dyrt för myndigheten att ersätta och normalbilden är också utbildning och förvaltning och inte beredskap och insats, även om pendeln inom framförallt Flygvapnet nu börjat svänga kraftigt mot det senare i och med uppgiften nationellt försvar.

Bruket av §27 för nationella insatser har dock gjort att Försvarsmaktens personal fått upp ögonen för hur dåligt betalt svensk militär personal egentligen får för insatsverksamheten. Men är det inte bra betalt vid internationella insatser?

För att besvara frågan måste man börja med att reda ut vari ersättningen vid en nationell respektive internationell insats består:

Gemensamt för de bägge insatstyperna:
– Ersättning per dag 0,0099 x grundlön + 264 kr, alternativt per månad vid insats överstigande en kalendermånad: 1,3 x grundlön + 8000 kr

Tillkommer vid internationell insats:
– Missionstillägg bestående av en ”insatsdel” och en eventuell del för fredsframtvingande operationer. För Afghanistan just nu 8600 kr + 2000 kr = 10 600 kr

– Utlandstillägg:
Utgår för personal som tjänstgör mer än 30 dagar utomlands och är avsett att täcka de merkostnader (min understrykning) som uppstår hemma i Sverige till följd av utlandstjänstgöringen. I grunden är utlandstillägget 3000 kr. För person som har barn är utlandstillägget höjt till 7000 kr.


Man kan därmed konstatera att risken är gratis vid nationella insatser. Det finns helt enkelt ingen risk enligt arbetsgivaren. Troligtvis är det också så att majoriteten av de försvarsanställda är beredda att ta en högre risk vid en riktigt skarp nationell insats än en internationell, då den förstnämnda i högre grad kan få konsekvenser för egen familj etc. Men hur skiljer man idag en nationell insats från en internationell när vårt nationella operationsområde till följd av solidaritetsdeklarationen lika gärna kan vara i Finland som i Sverige? Jag kan dock instämma i att risken generellt är betydligt högre för den soldat som genomför en patrull i Afghanistan än den flygstridsledare som kallats in för att leda ett incidentuppdrag. Men är det ofarligt att delta i skyddet kring en händelse i Sverige där man bedömt risknivån för exempelvis terrordåd som förhöjd? Som jämförelse kan nämnas att personal i Libyeninsatsen som tjänstgjorde på flygbasen långt utanför konfliktområdet erhöll 800 kr i missionstillägg. Måhända utgjordes risken av den italienska trafiken, eller är det skillnad på terrordåd och terrordåd?

Man kan också fråga sig om personal som kommenderas till nationella insatser, t ex utan att ha stått i beredskap, inte heller drabbas av merkostnader som uppstår på grund av insatsen?

Den gemensamma delen för insatstyperna är den ersättning som utbetalas för att arbetstagaren ej längre är arbetstidsreglerad. Envar som deltagit i en insats vet att det sällan rör sig om några 8 h arbetsdagar. Likaså gör sällan väpnade konflikter och dylika företeelser paus för helgvila, varvid även helgerna innebär arbete i samma omfattning som vardagar. Dubbla arbetstiden per vecka eller mer är närmare regel än undantag vid insats.

Hur mycket ger då ersättningen vid insats för att arbetstagaren blir av med sitt arbetstidsskydd? För en soldat som tjänar 18 000 kr per månad, det vill säga Försvarsmaktens lägsta lönenivå, blir ersättningen procentuellt högst. Soldaten får istället för 18 000 kr per månad den vid första anblicken tilltalande lönen 31 400 kr. Den nya lönen blir dock mindre imponerande när man betänker att ökningen endast är 74 %, medan timersättningen vid ett arbetstidsuttag om 80 h per vecka sjunkit med 13 % när veckoarbetstiden fördubblats.

Det blir alltså arbetsgivaren snarare än arbetstagaren som fått mängdrabatt vid insats. För en officer med 30 000 kr i grundlön blir det vid insats ett sämre tillskott än för soldaten. Vid insats erhålls månadslönen 47 000 kr, vilket endast är en ökning på 57 % trots ett fördubblat arbetstidsuttag. Officeren får se sin timersättning sjunka med hela 22 %.

Så fortsätter det hela vägen upp till förbandschefen. Ju högre grundlön, desto mindre extra tjänar man vid insats.


Det förvånar mig därför att Officersförbundet i sitt gästinlägg uttrycker att ersättningen är bättre vid en internationell insats än en nationell, om än "samlad ersättning" åsyftades. Jag välkomnar ändå att Officersförbundet vill påkalla en översyn av ersättningen vid nationella insatser, men även ersättningen för internationella insatser behöver bli skälig – särskilt ersättningens nivå i förhållande till arbetsinsatsen.

Det behöver väl kanske inte förtydligas, men samtliga belopp ovan är nivåer före skatt. Avsikten är att i kommande inlägg fortsätta diskussionen kring insatser och ersättningar.

Trettio flygsekunder från Ryssland

Den senaste trailern inför Steadfast Jazz 2013.

Enligt Polens näst största tidning kommer en del av den stora Nato-övning i Nordeuropa som inleds denna vecka att genomföras trettio flygsekunder från Ryssland.

Övningen Steadfast Jazz 2013 blir den största hittills för Nato Response Force (NRF). Antalet aviserade övningsdeltagare är 6,000, inklusive några svenska stabsofficerare. Siffran framstår dock inte som särskilt imponerande om man jämför med septembers rysk-belarusiska Zapad-övning som inklusive de samtidiga beredskapsövningarna i området omfattade 50,000 enligt Försvarsmaktens analys. Zapad 2013 skulle ursprungligen innebära 13,000 soldater.

Steadfast Jazz 2013 drar formellt igång nu på lördag den andra november och håller på under en vecka.

Gästinlägg från Sverigedemokraterna: Korten har synats

Mikael Jansson
Under de senaste veckorna har nu samtliga partier i riksdagen lagt sina budgetförslag. I Alliansens gemensamma budget höjs försvarsanslagen med 1.4 miljarder kr över en fyraårsperiod år. Detta kan jämföras med Sverigedemokraternas 24 miljarder kr över fyra år utöver Alliansens höjning på 1,4 miljarder kr. Vad innebär då dessa ökningar i praktiken? Det är sedan länge välkänt att prisökningarna på militär materiel går snabbare än den genomsnittliga inflationen. I den nyligen utkomna perspektivplanen diskuteras just detta fenomen. Försvarsmakten gör bedömningen att försvarsanslaget varje år urholkas med ungefär 300 miljoner kronor. När regeringen slår sig för bröstet och hävdar att man förstärker anslaget med strax över 300 miljoner kronor per år så är det alltså i realiteten knappt tillräckligt för att hålla jämna steg med prisutvecklingen. Det hela förvärras av att de anslagsökningar som regeringen har aviserat huvudsakligen läggs på anslaget 1:1 Förbandsverksamhet, medan anslaget för materiel ligger kvar på samma nivå eller till och med sänks något. Detta betyder alltså att försvarsanslagets urholkning fortskrider och att intagandet av IO14 skjuts allt längre fram i tiden.

Trots debattinlägg om höjda försvarsanslag från Fp och Kd händer det alltså ingenting. Statsministern har tidigare sagt att han aldrig hört ett enda ord ifrån något alliansparti i budgetförhandlingar om höjda försvarsanslag. Troligen gäller detta även i årets förhandling.

Från de rödgrönas håll har det varit oerhört tyst och socialdemokraterna har i sin budget lagt sig på samma nivå som regeringen. Försvarsmaktens perspektivplan redogör för en rad brister och visar tydligt att IO 14 och FM org 13 inte kan genomföras med oförändrade anslag. Det är därför ytterst oroande att sittande regering och det största oppositionspartiet i sina budgetförslag inte tilldelar tillräckliga resurser för det försvarsbeslut man bär ansvaret för. Sverigedemokraterna ser försvaret som en av de statens viktigaste uppgifter och vi avsätter i vår budget 3 miljarder kr redan första året för att kompensera för regeringens ofinansierade budget. Under den kommande tioårsperioden är det vår avsikt att tillföra medel som år 2023 motsvarar 2% av BNP, något som är högst rimligt för ett land som Sverige och något som vi hade så sent som 2001.

För att försvara Sverige på ett effektivt vis krävs att försvaret uppnår en tröskeleffekt, något som bäst uppnås med ett ordentligt skalförsvar. På Gotland har regeringen placerat 14 stridsvagn 122A. Det kan understrykas att dessa vagnar inte tillhör de 42 som kommer renoveras. Detta spel för gallerierna utgör inte en grund för skalförsvar utan istället krävs andra typer av materielinvesteringar. Två exempel på materielsystem som verkligen skulle betyda något för försvaret av Gotland är exempelvis tungt kustrobotbatteri 90 och långräckviddigt luftvärn modell Aster-30. Båda dessa system är något vi sverigedemokrater har valt att ta med i vår materielbudget för att utöka möjligheterna att försvara hela Sverige, inklusive Gotland. En återuppsättning av militärkommando Gotland utgör enligt vår mening ytterligare en byggsten i detta skalförsvar. Värnplikt är en förutsättning för att hela Sverige ska kunna försvaras och vi välkomnar därför socialdemokraternas syn om allmän mönstring.

I försvarsberedningens första delrapport klargjordes det att vi ska beakta den ryska upprustningen. Ryssland genomförde nyligen övningen Zapad 2013, där 70.000 soldater ur mark-, sjö- och luftstridskrafterna deltog. I övningen ingick bl.a amfibiska landstigningar och luftlandsättningar. Denna komplexa övning, där Ryssland även övade med sin senaste materiel (som exempelvis attackplanet SU-34 Fullback), har trots detta genererat få kommentarer från alliansföreträdare och påståendena om "upprustning från en mycket låg nivå" fortsätter.

Spåren förskräcker. Försvarsberedningens fortsatta arbete riskerar att, med tanke på alliansens och de rödgrönas agerande hittills, landa i slutsatser som förvärrar dagens försvarskris istället för att avhjälpa dem. Det är inte vår avsikt att medverka till detta. Vår avsikt är att Sverige skall ha ett försvar av den storlek och med den materiel som krävs för att försvara landet och att detta skall vara finansierat. Vi anser att vi i vårt nu aktuella budgetförslag har presenterat en skiss för hur ett sådant försvar skulle kunna se ut. Det är vår förhoppning att detta kommer att kunna bidra till ett mer välavvägt försvarsbeslut.


Mikael Jansson
Ledamot av Försvarsutskottet och Försvarsberedningen för Sverigedemokraterna

Finska synpunkter på försvarsdebatten

Av Stefan Forss, kallad ledamot i Kungl Krigsvetenskapsakademin

(Stefan Forss är filosofie doktor i fysik och docent vid Försvarshögskolan i Helsingfors. Han har bland annat koordinerat den uppmärksammade rapporten om rysk militär förmågeutveckling som släpptes 2011, och även författat möjligen den första öppna tekniska rapporten om Iskandersystemet. – Red anm)

…………………………………………………………………………………………………………………………

”The power to hurt can be counted among the most impressive attributes of military force. …The power to hurt is bargaining power. To exploit it is diplomacy – vicious diplomacy, but diplomacy. …it is not the pain and damage itself but its influence on somebody’s behaviour that matters.”
Thomas C. Schelling (From Arms and Influence, Chapter 1, New Haven, Yale University Press, 1966)

Finland och Sverige genomför som bäst omfattande försvarsreformer, vilka i slutändan dikterats av starkt vikande försvarsanslag i ett alltmer trängt ekonomiskt läge. Den svenska reformen är klart mer radikal än den finländska, som ännu håller fast vid traditionella grundbultar, d v s allmän värnplikt, territorialförsvar och allianfrihet. Den finska nya försvarsorganisationen skall vara genomförd före utgången av 2014.

Från finska försvarsmaktens håll har det klargjorts att det rådande upplägget, som alltjämt har starkt stöd bland medborgarna, kan komma att förändras i grunden ifall staten inte fr o m 2015 börjar anslå successivt högre anslag. I riksdagen har en parlamentarisk kommitté börjat utreda just den frågan.

Man skall dock ha klart för sig att de stora geopolitiska förändringarna och den ekonomiska krisen som drabbar Europa hårt, har inte haft någon tydlig inverkan på beslutsfattarna eller allmänna opinionen rörande behovet att stärka försvaret. Försvarsfrågan har även i Finland karaktären av särintresse. Riksdagsledamöterna begriper att det är andra frågor än försvaret som deras väljare prioriterar. De tänker säkert i samma banor som tidigare statsministern Esko Aho, som nyss gjorde följande sammanfattning (Hbl, 24/10): ”Vår levnadsstandard stiger inte längre och bruttonationalprodukten ligger kvar på 2006 års nivå. Välfärden är hotad men få finländare inser hur allvarligt läget är. Situationen är värre i dag än under lågkonjunkturen i början av 1990-talet, varnar Aho.”

Under dylika förhållanden kommer kassakistan att hållas praktiskt taget sluten och försvaret får svälta. I stället kommer politikerna att försöka slinka undan ansvaret genom att upprepa tomma slagord. Ännu för några år sedan läxade finska riksdagsmän upp sina svenska kolleger med argument som byggde på Finlands enastående försvarslösning och landets starka och ”trovärdiga försvar”.

För finska försvarstjänstemän och observatörer var detta oerhört pinsamt. Här hade det varit plats för svenskarna att lämna artigheten och diplomatin åt sidan och säga ifrån. En tidigare hög tjänsteman på försvarsministeriet beklagade faktiskt internt att den finska försvarsinformationen (läs propagandan) varit alltför framgångsrik. Nu skördar vi det som vi själva sått.

För Finland var det starka svenska försvaret under kalla kriget ett kritiskt viktigt ryggstöd. Förlusten av det oroar finländarna mycket. De insiktsfulla i Sverige kanske redan i dag känner en viss oro över att Finland som militär buffert inte håller måttet, kanske borde Sverige i sin försvarsplanering rentav utgå ifrån att det inte finns någon vänligt sinnad buffert i öst. Då vore man åtminstone på säkra sidan.

Sveriges försvarsminister Enström påpekade under debatten om en veckas försvaret i SvD att de nordiska grannarna är på ungefär samma nivå som Sverige visavi försvarsförmågan. Den nyktra markeringen har kanske inte noterats tillräckligt i Finland, där mantrat om det trovärdiga försvaret inte längre är gångbart. Det måste komma något nytt i stället.

Natomedlemskap kunde vara en lösning, men motståndet mot det har länge varit stort bland finska folket. Medlemskapet är över huvud taget inte aktuellt under nuvarande regeringsperiod. Utrikesminister Tuomioja (s), en kompakt Natomotståndare, deklarerade för en tid sedan att det inte är aktuellt ens under nästa regeringsperiod. Han kan mycket väl få rätt, även om det i dagsläget är osäkert om hans parti ens är med i nästa regering. President Niinistö som leder utrikespolitiken tycker det är bekvämt att sitta gränsle över staketet. Han har kritiserats för denna ståndpunkt; i en krissituation är det ingalunda självklart att Finland skulle beviljas medlemskap i brådskande ordning. En långt mer politiskt attraktiv försvarslösning för Finland vore då nordisk. Den skulle bygga på en successiv utveckling av det nordiska försvarssamarbetet.

Dessvärre är de för politikerna acceptabla ’lösningarna’ billiga på mer än ett sätt, eftersom man absolut inte vill att det ska medföra sådana tunga kostnader som utveckling av verklig försvarsförmåga innebär.

Finlands ÖB general Ari Puheloinen gav Helsingin Sanomat en för finska förhållanden frispråkig intervju den 19/10. Han anser att Finland behöver en 230 000 man stark krigstida armé oberoende om Finland är alliansfritt eller anslutet till Nato. Lägre än så kan reserven enligt Puheloinen inte skäras ned, ifall man vill hålla fast vid försvarsmaktens primära uppgift att försvara hela landet. Skulle man klara det med en yrkesarmé, undrade HS-redaktören?

”Den kostar ca 9 miljarder euro om året enbart i personalkostnader”, svarade Puheloinen. ”Vi har gjort beräkningar, inte bedömningar utan beräkningar.”

Nästa års budget är 2,3 miljarder euro och den krymper ännu med tio procent 2015. ”Vi måste vara måna om att inte på något sätt bli föremål för spekulation om hur Finland förmår hantera sin säkerhet, alliansfritt eller som allianspartner”, sade Puheloinen.

Natomedlemskapet räddar inte försvarsbudgeten, menar generalen. Han erinrar om att det i fjolårets säkerhetspolitiska redogörelse krävs, att det inte får uppstå hinder för en alliansanslutning. ”Men hur inverkar det på alliansalternativet om försvarsmakten utifrån sin materiella situation inte förmår fylla sina uppgifter? Idén är ju inte att det internationella samfundet ska ta på sig bördan att sköta ett annat lands försvar inom en allians, utan den ska ha en stödjande roll. Detta är särskilt fallet om det rör sig om ett rikt land likt Finland.”

Puheloinen kommenterade även Natos framtid:
”Efter Afghanistan finns det i Nato föga intresse för deltagande i stora krishanteringsuppgifter. En nyorientering är på gång och Nato understryker betydelsen av artikel 5 d v s försvaret av det egna territoriet. Det syns i beredskapsplaneringen för de baltiska staterna och Polen.”

Puheloinen tror att militärövningarna i Nordeuropa och i Östersjöområdet kommer att öka. ”Åtminstone skulle jag inte förvånas ifall det går så”. Övningsverksamheten visar en ökande trend. Han tillade: ”Det råder fortfarande en konstellation Nato-Ryssland, Ryssland-Nato i Europa, fastän man trodde annat på 1990-talet. Man kan inte tala om motsatsförhållande, men intressena sammanfaller illa.”

”I Ryssland ser man en ökning i militär förmåga och aktivitet”, säger generalen. ”Ett exempel på det är det för två år sedan publicerade materielanskaffningsprogrammet vars storlek är 550 miljarder euro under detta decennium. Även om det förverkligas bara delvis, rör det sig om en betydande satsning. … Med andra ord är en på båda sidor klar förändringsprocess på gång. Man kan ha olika åsikter om hur snabbt och effektivt detta sker, men riktningen är klar.”

Puheloinen kommenterade kort även det nordiska försvarssamarbetet: ”Det kräver tålamod. Det viktigaste är att samarbetet är flexibelt.”

Den kända, inflytelserika ryska påverkaren, prof. Sergej Karaganov talade den 23/10 om ”Russia in World Affairs” vid öppningssessionen av Alexanderinstitutets årliga Rysslandsseminarium i Helsingfors. Han underströk att där Sovjet en gång var en renodlad militär stormakt har Ryssland på den globala arenan blivit en lika renodlad utrikespolitisk stormakt, som spelar en långt större roll än vad BNP och andra parametrar skulle förutsätta.

Samtidigt är det skäl att komma ihåg att den ryska mentalitetens ”dna” är cementerad sedan Peter den store. Han nämnde även bruket av militärt våld i historiskt perspektiv i termer som jag tolkade som själva grunden för deras ‘motanfallsdoktrin’. Ryssland har alltid vunnit sina stora krig (avsåg säkert Karl XII, Napoleon, Hitler). Det sitter i ryssarnas gener att vara främmande för utländska impulser och de har en alldeles särskild misstro mot väst (EU och framför allt USA), även invasionshotet känns närvarande.

Europa är en kontinent på tillbakagång som dessutom har förlorat sin kultur. Så som jag förstod Karaganov, menade han att integrationen kommit av sig och att nationalstaternas betydelse åter är på uppgång. Att det blev ett stopp för Natos östutvidgning är heller inte resultatet av diplomati eller akademiska forskares insatser, utan en följd av att Ryssland med bestämdhet brukade sin järnnäve. (I sin berömda artikel ‘An iron fist to keep NATO expansion at bay’ i januari 2011 sa han ju också att Europa är naket och försvarslöst utan amerikanerna, eftersom det ju inte finns några försvarsmakter där, kanske med undantag för Britannien.)

Det primära ryska säkerhetsintresset ligger i forna Sovjetunionen. Anmärkningsvärt nog gjorde han INTE något undantag för de baltiska staterna, vilket ju var lika väntat som potentiellt olycksbådande. Något tvetydigt tog han också upp frågan om ‘responsibility to protect’, som han ansåg kunna ha direkt kontraproduktiva drag. Men Ryssland har ju definitivt förklarat sig ha rätten, även laglig rätt enligt rysk lag, att försvara ryska medborgares rättigheter utomlands. Det drar Finland rakt in i den ryska intressesfären.

Sammanfattningsvis konstaterade Karaganov, att utvecklingen för rysk del gått oväntat bra efter 1990-talets kaos. ‘So far, so good’, var hans slutbedömning om hur rysk utrikespolitik lyckats under Putin. Underförstått är att ytterligare framgångar är att vänta.

Man kan nog med skäl undra om inte Ryssland nu gör bedömningen att Europas försvar störtar och att även USA inte längre är som förr. Det har öppnat ett gyllene tillfälle för Ryssland. Ett målmedvetet genomdrivande av militärreformen och rustningsprogrammet kan i slutändan ge stor utdelning till rimlig risk.

Även i Norden och närområdet är problemen stora och tyvärr behandlas de ofta på ren nationell basis. Insikten om att det också finns betydande möjligheter om man ser till helhetsbilden, verkar saknas. Det behövs både ledarskap och visioner som sträcker sig långt utöver snäva nationella intressen. I slutändan måste det även till fasta politiska utfästelser. Utan sådana anser man åtminstone i Finland att hela det nordiska samarbetsupplägget är oseriöst. Nordic Security Dialogue tillsammans med USA är ett nytt verktyg som bör användas ansvarsfullt och kreativt. Att Norge och Danmark är villiga att delta här, alltså utanför Natos ram, är en anmärkningsvärd ny vändning. I bakgrunden kan man ana sig till att framtida utmaningar kommer att hanteras än mer i formatet koalitioner av villiga.

I svensk debatt har Gotland fått en pregnant roll. Nu senast har Johan Wiktorin kommenterat Gotlandproblematiken förtjänstfullt.

Överstelöjtnant Stig Rydell och jag gjorde det i KKrVAHT (Nr 4, s. 99, 2012) som följer:
”Gotlands strategiska sårbarhet har ökat då Ryssland förstärker sina militära förmågor i Kaliningrad och området kring St. Petersburg. Om de nordiska flygvapnen skulle öva på Gotland och i dess omgivning vore det en stark signal om att ön fortsättningsvis är viktig för Sverige, för oss och de baltiska länderna och att man avser att försvara den.”

Ett kompani stridsvagnar i lager är naturligtvis en start, men bara en start. Gotland bör inte få bli ett nytt Åland; man kan lätt instämma med de sunda observatörer som anser att ön måste kunna försvaras trovärdigt. Därtill tillkommer att nya vassa ryska vapensystemen, såsom Iskander, kräver motmedel. Ett potent nytt vapensystem är israeliska missilförsvarsroboten David’s Sling. Endast vapen av den kalibern kan skydda viktiga installationer, flygbaser etc.

Det nordiska försvarssamarbetet har särskilt på flygvapenområdet redan lett till goda resultat. Nu vore det önskvärt att utvidga det markant även till de övriga vapengrenarna, särskilt armén. Man borde långsiktigt kunna skapa förnuftiga varaktiga strukturer, kanske någon gemensam utbildnings- och övningscentral uppe i norr.

Helt visst finns det sådana som anser att samarbetsmöjligheterna även har sin begränsning för att man inte vill antagonisera utan inkludera Ryssland. Nato självt har agerat utifrån denna premiss. Ryssland har ofta varit inbjudet till olika övningar i vårt närområde, men inte reagerat på annat sätt än att man sänt spaningsenheter att övervaka övningarna. Ryssland inbjuds säkert även i fortsättningen, men man kan inte ge landet vetorätt. Vi måste själva bestämma vad vi vill och kan göra tillsammans. ”A man’s got to do what a man’s got to do.”

Hur man osynligt sparar i en försvarsbudget

Som officer får man ofta frågan hur det kan komma sig att vi får så lite försvarseffekt för pengarna och att så mycket pengar blir så lite. Det är en rimlig fråga. Detta inlägg kommer att ta upp några aspekter på varför pengarna tenderar att rinna iväg.

Lokalkostnader
Den första aspekten är det som Amanda Wollstad belyser i sin ledarartikel i Kvällposten idag. Ett ämne som varit uppe flitigt här på WW, nämligen interndebiteringen inom de statliga myndigheterna där Fortifikationsverket ”hyr ut” Försvarsmaktens egna byggnader till Försvarsmakten och det för dyra pengar. Utöver aspekten att byggnaderna en gång skänktes till Fortifikationsverket precis som Wollstad skriver så är det så idag att Försvarsmakten när det gäller nya byggnader idag, budgeterar och finansierar dessa varefter de sedan skänks till Fortifikationsverket som då kan börja ta ut hyra. Hyra är ofta i storleksordningen sådan att man på några få år har betalat lika mycket i hyra som kostnaden för byggnationen.

Med tanke på Fortifikationsverkets avkastningskrav gentemot staten så spelar det ingen större roll om Försvarsmakten försöker minska på sina fastigheter till yta och antal. Priset stiger omedelbart på de andra varvid ingen besparing skett för Försvarsmakten annat än att man blivit mer trångbodd. 1997 betalade Försvarsmakten 1,7 mdr kr (2,1 mdr kr 2012 års värde) i lokalkostnader. 2012 betalade Försvarsmakten närmare 2,5 mdr kr i lokalkostnader, trots att antalet förband runtom i landet och därmed byggnader och fastigheter, minskat med runt 90 %. Känns det som en vettig utveckling? Inte ens privatbostäder i Stockholm kommer i närheten av den här prisutvecklingen.

Närmare 6 % av Förvarsmaktens budget går alltså till att betala låtsashyror till en annan myndighet som har till uppgift att leverera avkastning tillbaka till statskassan. Med andra ord ett förtäckt anslagssparande. En rimlig fråga är också om inte Försvarsmakten borde fått större del av de intäkter som Fortifikationsverket gjort sedan 1994 på att sälja Försvarsmaktens byggnader när förband runtom i landet avvecklats. Fortifikationsverket jämför gärna sin effektivitet med andra offentliga fastighetsbolag, vilket blir något snedvridet. Frågan är varför offentliga fastighetsbolag redan från första början ska gå med vinst på offentlig verksamhet, till exempel Sveriges näst största fastighetsbolag Akademiska Hus som förra året gjorde en vinst på 3 mdr kr som istället kunde ha gått till just utbildning.

Nu har regeringens utredare föreslagit att man ska gå ett steg längre vad gäller de fastigheter Försvarsmakten hyr, vilket även Wollstad tar upp i sin artikel. Ingen kan på allvar tro att detta kommer att leda till billigare lokalkostnader för Försvarsmakten. Snarare tvärtom, varvid ännu större delar av försvarsbudgeten kommer att gå tillbaka direkt till statskassan istället för att leverera försvarseffekt. Det man förlorar på karusellerna, tar man igen på gungorna, bara det att karusellerna här utgörs av de några hundra miljoner i ökad försvarsbudget som regeringen storstilat lovat, medan gungorna utgörs av den nya statliga fastighetsförvaltningen.


Förhalade materielprojekt
Den andra aspekten är ett annat dolt anslagssparande som Alliansregeringen blivit mästare på. Nämligen att ej fatta beslut om redan budgeterade investeringar. I sitt underlag för kommande år lämnar Försvarsmakten, liksom övriga myndigheter, varje år in att man vill genomföra vissa investeringar, vilka då är budgeterade av myndigheten. Det kan vara allt från att köpa fordon, till att bygga ett nytt flygledartorn och hangarer på en flygflottilj till att renovera äldre materiel som ska livstidsförlängas. Det är alltid lika intressant att spåra liknande investeringar bakåt och se hur många år de har budgeterats. Satsningar det senaste året som Regeringen har slagit sig för bröstet för som exempelvis renoveringar av infrastruktur på flygflottiljerna F 17 och F 21 för att dessa fortsatt ska kunna fungera som flygplatser, renovering av stridsvagnar och så vidare, är alla exempel på projekt som Försvarsmakten varje år avsatt pengar i budgeten för att genomföra, men där Regeringen underlåtit att fatta beslut om att genomföra investeringen. Regeringen har nämligen i sitt regleringsbrev fastställt att alla investeringar över 200 miljoner kr har myndigheten inte själv rätt att besluta om.

Sålunda går dessa belopp år efter år tillbaka till statskassan igen för att sedan nästa år åter tillföras i budgeten där de skulle kunna användas för att bekosta materielprojektet de avsatts för – om regeringen bara fattar ett beslut. Just ett projekt av detta slag har den socialdemokratiske riksdagsmannen, tillika tidigare marinofficeren Peter Jeppson nu frågat försvarsministern, vilket Skipper belyst i ett inlägg. När ska regeringen fatta beslut som att modifiera korvetterna HMS Göteborg och Kalmar till vedettbåtar för att ersätta de 7(!) bevaknings- och vedettbåtar som tas ur tjänst inom kort. En rimlig fråga, minst sagt.

Konsekvensen blir här för Försvarsmakten att man år efter år får avsätta pengar för materielprojekt, då pengarna när de inte utnyttjas går tillbaka statskassan istället för att läggas på hög på Försvarsmaktens egna konton. För Finansdepartementet är det ypperligt. Samma pengar kan användas gång på gång och Försvarsbudgeten blir i realiteten lägre än vad den ser ut att vara på pappret.


Statsflyget
En av Försvarsmaktens uppgifter är att stå för statsflyget, det vill säga passagerarflygplan i Flygvapnet som framförallt till uteslutande används för att transportera kungahuset, regeringen och till del försvarsledningen. I krigstid ska dessa flygplan också användas till persontransporter inom myndigheten. Även om statsflyget har jag skrivit flera gånger på WW och det kommer att komma ytterligare inlägg vad det lider.

Statsflygsverksamheten genomförs enligt statsflygförordningen och regleringsbrevet, med en stark hierarkisk ordning avseende vem som får nyttja flygplanen. Kostnaden för flygningarna som ”kunderna” utanför Försvarsmakten ska betala har också bestämts av Regeringen till 10800 kr per timme. Det är ca 90 % under marknadspris och mycket långt under vad man skulle få betala om man gick till ett flygbolag som tillhandahåller motsvarande tjänster. För bara några år sedan var timkostnaden 14000 kr per timme, men sänktes till 10700 kr härom året för att sedan stiga med en hundralapp. Den som då och då tankar sin bil vet att bensinpriserna stigit en hel del genom åren och är idag dubbelt så höga som på 90-talet. Detta gäller även priserna för jet-bränsle. Stigit har självklart även löner och så vidare.

Tydligen gäller dock den omvända trenden för statsflygverksamheten. Den blir billigare och mycket så eftersom timkostnaden på 90-talet, trots flygplan som var billigare i drift, var betydligt högre än dagens kostnad.

Som lök på laxen får också Försvarsmakten endast ersättning för den resa som ”kunden” beställt. Är det så att utrikesminister Carl Bildt med stab åker till Washington med reguljärt flyg och sedan bestämmer sig för att åka statsflyget hem så får Försvarsmakten endast ersättning för den tid kunden är ombord. ”Framkörningsavgiften” från Stockholm till Washington, besättningens hotellkostnader etc i Washington är inget som kunden betalar utan detta tas direkt ur försvarsbudgeten. För statsflygverksamhetens rena driftskostnader gick Försvarsmakten back 60 miljoner kr 2012. Som jämförelse kan nämnas att denna summa skulle kunna finansiera den årliga flygvapenövningen decenniet ut.

I och med den nuvarande mycket trånga ekonomiska situationen för Försvarsmakten där övningar i år och nästa år stryks eller bantas till höger och vänster, är nu inte heller Försvarsmaktens regionala transportflygplan Saab 340 tillgängligt för vanlig verksamhet. Den lilla flygtid som finns kvar är nu reserverad för VIP-flygningar, varvid förbanden istället för dyrare pengar får resa med Norwegian, SAS, SJ och andra aktörer – alternativt inte resa alls med alla de långsiktiga konsekvenser detta kommer att medföra.


Produktivitetsavdraget
Liksom övrig förvaltning räknas Försvarsmaktens budget ner med ca 1-2 % per år i enlighet med produktivitetsavdraget. Detta är ett sätt att kräva kontinuerlig rationalisering i offentligt förvaltning. Det rimmar dock mycket illa med en verksamhet där Riksdag och Regering fastställer att myndigheten ska ha ett visst antal anställda, flygplan, fartyg etc. Likväl dras detta varje år av, även vid en prolongerad ekonomi. För en myndighet med lönekostnader på ca 12 miljarder kr är det alltså ca 200 miljoner kr per år som försvinner och måste täckas genom neddragningar på annat såsom övningar och icke anskaffad materiel.


Det är några exempel på hur det går till att förbruka en försvarsbudget på annat än försvarsförmåga.


Uppdatering 16.30: Som förtydligande även om det borde vara underförstått. Ovanstående är inte de enda anledningarna till varför mer försvarseffekt ej erhålls ur försvarsbudgeten utan det finns desto mer att gräva ur.

Grattis spetsnaz!

Sammanfattning

Likt tidigare inlägg så är det tydligt att Ryssland satsar på sina spetsnazförband och tillför dem dels nya förmågor för att kunna lösa sina uppgifter dels ny utrustning för att bistå dem i detta. Att man ej räds för att genomföra en långsiktig satsning är tydligt med införandet av förberedande utbildning för ungdomar till just spetsnazförbanden.

Analys

Varje år firar man Spetsnaz den 24 oktober. Således även iår när man firar sin 63 års dag efter inrättandet 1950. De Ryska Spetsnaz förbanden har kommit en lång väg och är i vissa discipliner betydligt bättre utbildade än dess västerländska motparter, framför allt besitter de grundkunskaper m h t att man ej förlitar sig i lika stor omfattning på teknisk materiel som vi i väst, vilket i mina ögon gör dem mer välutbildad.

Likväl så meddelande man 131024 att de ryska Spetsnazförbanden skall växa i storlek samt att förbanden kommer tillföras ny och mer avancerad teknisk utrustning. Målsättningen är att Spetsnazförbanden till Januari 2016 skall vara ombeväpnade och bytt ut 30% av sin utrustning till modernare sådan. Likväl så påtalade man att Spetsnazförbanden hade uppnått utmärkta övningsresultat under Zapad'13.För en mycket gedigen genomgång om de ryska specialförbanden kan jag varmt rekommendera Lars Gyllenhaals & Joakim Von Brauns senaste bok Ryska elitförband.

Stor del av rekryteringen till Spetsnaz under Sovjettiden skede att man i ett tidigt skede via DOSAAF vilket är en friviligorganisation för ungdomar identifierade lämpliga kandidater för Spetsnazförbanden. Enkelt beskrivet står DOSAAF för Frivillig Sällskapet för främjande av armén, flygvapnet och marinen.

DOSAAF grundades under Sovjettiden och dess syfte var att ingjuta patriotism, stärka den fysiska konditionen hos ungdomarna i Sovjet. Organisationen hade även den viktiga uppgiften att utbilda ungdomar i grundläggande militära färdigheter såsom vapentjänst, fordonstjänst och fallskärmshoppning. Något som man även har fortsatt med efter Sovjetunionens fall. Vilket leder oss fram till vilka åtgärder vidtar man i dagens Ryssland för att rekrytera mot de ryska Spetsnazförbanden?

I Volgograd har tolv (12) ungdomar genomfört en förberedande värnpliktsutbildning för delsSpetsnazförband dels Svarta havsflottans marininfanteri. Den förberedande värnpliktsutbildningen har varit ett försöksprogram. Ungdomarna valdes ut efter dels grundliga fysiska och psykiska undersökningar dels att de själva uttryckt en vilja att få tillhöra det Ryska jägar- och specialförbandssystemet.

Initiativtagare till detta försök har varit dels Centrumet för spirituell, moralisk och patriotisk skolning i Volgograd dels ett regionalt förbund för veteraner från de ryska specialförbanden. Man anser att försöket har fallit väl ut och avser nu genomföra det två gånger per år för att förbereda nya rekryter för delsvårinkallelserna dels höstinkallelserna.

Ungdomarna ha bl a erhållit utbildning i fältarbetstjänst (minor, sprängmedel), karttjänst (orienteringsutbildning m m). Likväl har grundläggande stridsutbildning genomförts såsom närkamp, sammanstötsförfarande, eldöverfallm m. Tre stycken grundläggande fallskärmshopp har även genomförts från 800 m höjd.

Under utbildningen har man prövats kandidaternas förmåga och motivation inför Spetsnaz utbildning, likväl som psykisk stabilitet, fobier men även om de skulle ha post-traumatisk stress av någon händelse tidigare i sitt liv.

Att man genomför detta kan tyda på att man börjat hamna i liknade situation som i Sverige där den initiala utbildningsståndpunkten hos de ungdomar som söker sig till jägarförbanden är för låg. Med initialutbildningsståndpunkt menar jag t ex att man ej har med sig t ex orienteringskunskaper som man tidigare erhöll i skolan, en låg nivå i vad som för ca 20 år sedan ansågs normala skogskunskaper m m.

En annan intressant nyhet är att man har genomfört utbildning och övning med Spetsnazförbanden på Kolahalvön (MD V) i strid, spaning och förflyttning i bergs- och fjällterräng. Inom Svenska Försvarsmakten är det Arméns jägarbataljon (AJB) som är funktionsbärare för bergstjänsten inom Försvarsmakten, något som främst visade sig vid Herkulesolyckan vid Kebnekaise 2012. Vad som även framkom vid detta arbeta var att AJB hade en unik förmåga inom hela Norden kring denna verksamhet.

Således har Ryssland även nu gjort bedömningen att man måste ha denna förmåga inom MD V och då främst förbanden vid Barens regionen. Utbildningen som genomförts har omfattat, isklättring, klättring, förflyttning vid/på klippor samt förflyttning i fjällterräng omfattande hindertagning såsom vattenövergång. Utöver detta har även utbildning genomförts i hur strid samt spaning genomförs i fjäll- och bergsterräng.
Likväl har utbildning i dold förflyttning genomförts samt överlevnadsutbildning i bergs- och fjällterräng. Likväl har förbandets prickskyttar erhållit särskild utbildning i agerande i bergs- och fjällterräng, något som skiljer sig markant framför allt avseende ballistik kontra ett agerande på lägre höjder.

Likväl en intressant sak som belyses avseende tillämpningsdelen av utbildningen är att man övat agerande vid sambandsbortfall och därmed att förbanden måste agera självständigt. Det vill säga att man agerat enligt uppdragstaktikens grundlinjer, enheten på plats är den som avgör hur man skall lösa uppgiften med de tillgängliga medlem som finns.

Utöver utbildning och övning i bergsförmåga i MD V så genomför man just nu en två (2) månaders lång utbildning i MD S som syftar till att förbättra spaningskompaniernas bergsförmåga. Det rör sig om 400 stycken spaningssoldater som erhåller utbildning i agerande i bergsterräng på 1,500 - 2,500 meters höjd över havet. Utöver den renodlade bergsutbildning erhåller de även utbildning förflyttning, maskerings, spaningstjänst och strid i bergsmiljö.

Inom MD S genomfördes i slutet av September månad 2013 en intressant övning med Spetsnazförband (spaningskompani lokaliserad i Abchazien) i militärdistriktet. Övningen kom att genomföras i såväl littoral-, rural- som bergsmiljö. I övningen deltog cirka 100 personer. Under övningen har utbildning genomförts i utnyttjande av GLONASS system samt utnyttjande av bärbara marksensorer för upptäckt och lokalisering av en motståndare.

Utbildning/övning har även genomförts i eldöverfall och överfall. Övningarna har även genomförts med skarp ammunition varav en tredjedel (1/3) har genomförts i mörker. Utöver detta har förbandets prickskyttar övats i strid, förflyttning och maskering i bergsterräng och då även antiprickskyttetjänst dvs att lokalisera motståndarens prickskyttar och nedkämpa dem.

Likväl så tilldelas spetsnazförbanden mer och mer avancerad utrustning. 131024 kunde man läsa hos RIA Novosti hur man beskrev hur spetsnazförband inom MD Ö hade utnyttjat mini-uav för att lokalisera en motståndare och därefter genomföra eldöverfall mot honom för att nedkämpa han. Således så har man nu kommit mycket långt i utnyttjandet även av stridstekniska UAV i Ryssland.

Slutsatser

Tydligt likväl som jag skrev i våras är att man satsar på spetsnaz förbanden. Vad som är intressant är införandet av den tekniska utrustningen i förbanden, om detta kommer göra dem bättre eller sämre återstår att se. Börjar man förlita sig för mycket på teknisk utrustning riskerar man att tappa grundläggande förmågor såsom orientering m m.

Likväl är det mycket intressant att se att de verkar övergå till en mer västerländsk ledningsfilosofi åtminstone för jägar- och specialförbandssystemet där man övar förbanden hur man skall agera självständigt utan att ha samband med högre chef. Nu har Ryssland på de högre nivåerna tillämpat en form av uppdragstaktik men på de lägre nivåerna har det varit oerhört direktstyrt. Detta är således något som bör följas m h t min uppfattning är att om man skall få riktigt effektiva jägar- och specialförband krävs det att dessa får "blomma" ut fullständigt med hjälp av de grundläggande tankarna bakom just uppdragstaktik.

Likväl är det tydligt att man tänker långsiktigt i sin rekrytering till just spetsnazförbanden likt man har gjorde tidigare under Sovjettiden. Förberedande utbildning av ungdomar lockar säkert många presumtiva "aspiranter". Detta möjliggör att man kan grundutbilda dem på grundläggande kunskaper i ett tidigt skede och därmed snabbt höja deras förmåga då de påbörjar den egentliga utbildningen. Likväl kan man genomföra en grundligare selektering innan de påbörjar utbildningen.

Likväl är det mycket intressant att man börjat införa bergsförmåga för spetsnazförbanden i de norra delarna av MD V, något som Sverige tidigare har varit rätt unika att besitta i Barens regionen. Vad orsaken till införandet av denna förmåga kan vara kan man i dagsläget bara spekulera men, bedömt handlar det om att man vill behärska förflyttningssätt i alla attityder på markarenan och att kunna förflytta sig i bergsmiljö möjliggör att kunna komma i en oväntad riktning.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

FMSO 1(Engelska)
Ryska Försvarsministeriet 1, 2, 3, 4, 5, 6(Ryska)
RIA Novosti 1, 2(Ryska)


ÖB och spetsnaz

Sveriges ÖB i Murmansk på Zvezda-kanalen.

Två nyheter som svenska medier hittills inte tagit upp är ÖB Sverker Göransons visit i Ryssland denna vecka, trots att det är hans första i landet, samt att Ryssland idag firat den nationella spetsnaz-dagen.

Man får söka sig till Försvarsmaktens hemsida eller den ryska militärkanalen Zvezda (se klippet ovan) för att få ta del av ÖB-besöket i Ryssland. Formuleringarna om besöket skiljer sig åt en del. En nyckelformulering i Zvezdas skildring av det rysksvenska militära toppmötet var "med gemensamma krafter stå emot terroristhotet". Försvarsmakten sammanfattar besöket så här: "Huvudfokus under resan har legat på erfarenhetsutbyte kring Sveriges respektive Rysslands försvarsreform, samt möjligheter till fördjupat samarbete mellan Sverige och Ryssland särskilt vad gäller maritim säkerhet i Östersjön och Arktis."

Vad gäller att stå emot terrorister och diversanter (jägarsoldater/operatörer) så handlade ett av dagens ryska TV-reportage om spetsnaz om det. Som framgår av min och Joakim von Brauns bok Ryska elitförband införde president Putin 2006 en särskild minnesdag för de väpnade styrkornas spetsnaz-förband den 24 oktober - till minne av att Sovjets dåvarande försvarsminister den 24 oktober 1950 skapade de första spetsnaz-förbanden av modernt snitt. Sedan 2006 är det därför också naturligt nog extra uppmärksamhet på spetsnaz i ryska medier just denna dag. Klippet nedan sändes idag och visar några nyheter inom spetsnaz.

Mer ansiktsmasker verkar vara en trend inom spetsnaz.

I klippet syns ett nytt PDSS-förband, ett marint förband mot terrorister och diversanter som också benämns som spetsnaz (i detta fall inom stillahavsflottan). Man tänker enligt reportaget införa hästar bland sina vanliga transportmedel och har därför nyligen infört ridutbildning, med viss civil assistans.

Låt oss så avsluta med ett annat spetsnaz-klipp från idag som visar spetsnaz inom armén:

Som sagt, masktrend.

Det rör sig om ett ospecificerat spetsnaz-förband i Tambovområdet. Men med hjälp av Ryska elitförband kan man räkna ut att det torde röra sig om den 16. spetsnaz-brigaden.

Karin Enström är oss svaret skyldig!

På bilden kan de två avrustade korvetterna av Göteborgsklass som inlägget avser
beskådas. Fartygen har legat avrustade sedan 2004 respektive 2006.
Foto: www.femorefortet.se (Marindagen 2012)

Många gånger tidigare har Försvarsmaktens materielfrågor varit ett återkommande ämne i försvarsdebatten. Nästan lika många gånger har frågan handlat om varför regeringen undviker att ta helt avgörande materielbeslut. På regeringens bord finns ett antal underlag från Försvarsmakten, men regeringen har en mycket dålig ovana att skjuta dessa beslut på framtiden utan att motivera varför.

För att ge en kort bakgrund så har regeringen i regleringsbrevet till Försvarsmakten gett direktivet att all materielanskaffning överstigande 200 miljoner skall generera ett regeringsärende. D.v.s Försvarsmakten får inte själva fatta beslut om anskaffning som överstiger detta belopp.  Därför landar de flesta viktiga materielbesluten på regeringens bord, och Försvarsmakten kan bara snällt sitta och vänta på beslutet. För att gå och tjata om beslut hos regeringen gör inte en myndighet.

Med anledning av detta extremt dåliga beteenden från regeringens sida att förhala beslut, eller i vissa fall skjuta det på obestämd framtid så innebär det att Försvarsmakten i vissa fall förlorar en del av försvarsanslaget då man först budgeterat för ett projekt som man har förväntat sig att regeringen ska fatta beslut om. När regeringen sedan inte fattar dessa beslut så kan Försvarsmakten (FMV) inte arbeta upp hela materielanslaget, vilket innebär att delar av anslaget går tillbaka in i Anders Borgs statskassa. Detta då Försvarsmakten enbart tillåts att spara en viss del av de pengar man inte använder, ett s.k. anslagssparande.

Med anledning av hur illa regeringen hanterat Försvarsmaktens materielärenden så kan man nästan drista sig till att tro att regeringen systematiskt utnyttjar den här möjligheten för att få tillbaka en del av försvarsanslaget för andra syften än att stärka vår försvarsförmåga.

Ett av alla regeringsärenden som regeringen inte fattar några beslut runt är de absolut nödvändiga materielåtgärderna som krävs för att bygga om två korvetter (se bilden) till vedettbåtar som därefter är planerade att ersätta sju befintliga fartyg som ska avrustas och utgå ur organisationen av olika anledningar. Allt enligt det regeringsärende som benämns RÄ12/6, något som även C LEDS, Jan Salestrand skrev om här på bloggen för någon månad sedan.

Riksdagledamoten Peter Jeppsson (s) har förstått och insett konsekvenserna av fortsatta "ickebeslut" från regeringens sida i detta ärende, och därför ställt en skriftlig fråga till försvarsminister Karin Enström(m).  

Fråga
2013/14:78 Marinens personal- och rustningsplan 
av Peter Jeppsson (S) 
till försvarsminister Karin Enström (M) 
Sex bevakningsbåtar kommer att avrustas 2015, och vedettbåten HMS Jägaren kommer att avrustas 2016. 
Enligt plan kommer ytstridsfartygen HMS Göteborg och HMS Kalmar att byggas om till så kallade vedettbåtar, för att sedan kunna utföra bevakningsuppdrag. HMS Kalmar beräknas vara i drift i mitten av 2016, och HMS Göteborg beräknas vara i drift i mitten av 2017. 
Jag har följande fråga:
Vilka åtgärder avser försvarsministern att vidta för att säkerställa att personalen kan behållas samt att beredskapen kan garanteras, med tanke på ovan nämnda förmågegap avseende uppdraget territoriell integritet?

Jeppsons fråga är högst relevant och Karin Enström har nu enligt reglerna fyra arbetsdagar på sig att författa ett skriftligt svar på fråga hon nu har fått. Det här handlar inte bara om vår nationella försvarsförmåga, utan också om rikets möjlighet (och skyldighet) att upprätthålla vår territoriella integritet genom att med fartyg kunna utföra sjöövervakningsuppgifter till sjöss. Det finns utöver det här ärendet flera andra marina materielfrågor som är aktuella, men där regeringsbeslut saknas.

Enligt Försvarsmaktens ursprungliga plan skulle åtgärder på dessa båda fartyg påbörjats redan under 2013 i syfte att kunna ersätta de sju fartyg som avvecklas redan 2015. Den planen ser mer och mer omöjlig ut med hänsyn till att regeringen förhalar beslutet.

Tyvärr har jag en känsla av att Enströms svar kommer att se ut ungefär så här.

Sverige ska ha ett modernt försvar, utformat och dimensionerat för att försvara Sverige mot de hot som finns i vår omvärld. Med den pågående försvarsreformen tar alliansregeringen ansvar för Sveriges försvar och genom regeringens satsningar på försvaret stärks försvarsförmågan. 

I dag är försvarsförmågan betydligt bättre än när reformen inleddes 2009. Redan tidigare i år har regeringen genomfört stora satsningar på Marinen i samband med beslutet att renovera ett antal stridsbåtar.

Vi kan åtminstone glädjas över att det finns en riksdagsledamot som engagerar sig i Marinens framtid, och således vår försvarsförmåga. Bra Peter Jeppsson! Låt oss hoppas på att hans engagemang återföljs av andra riksdagsledamöter än enbart Allan Widman (fp).

Karin Enström är oss nu svaret skyldig!

Armén kan försvara Stäket 2020?

Idag var det dags för nästa seminarium vid Folk och Försvar om försvarsgrenarnas effekt, denna gång om markstridskrafterna. Upplägget följde samma som för flygvapnet. Först redogjorde Lars Ekeman för de fattade besluten 2009 och 2020 som syftade till att få insatsorganisationen i huvudsak komplett till utgången av 2014.

Därefter gav Arméinspektör, generalmajor Anders Brännström, sin bild av arméns läge och förutsättningar. AI betonade genomgående valet av kvalitet som en viktig ledstång. Vi fick också ta del av Arméns målbild, där en brigad ska finnas övad i hög duglighet 2016 och två brigader 2019. Då kan dessa enheter slå en reducerad brigad. Mycket talar dock för, enligt generalen, att dessa tidpunkter blir försenade med ett år vardera. 2017 skulle då landet ha en gripbar och övad brigad.

Jag började med att klä några storleksperspektiv på hur liten armén blivit. Vi ska inte ha ett invasionsförsvar, utan inriktningen är ett insatsförsvar. I ett nationellt perspektiv ett slags rörligt försvar?

Därefter gjorde jag en bedömning på markstridskrafterna och vad vi är på väg in i för förmåga. Perspektivet jag valde var de olika basförmågorna för att kunna se en sammanhållen operativ effekt. Förmågan Skydd fick Väl godkänt i betyg, medan däremot Uthålligheten fick underkänt för armén. Ledning och Verkan godkänt och Rörlighet samt Underrättelser knappt godtagbart för de övriga faktorerna. När det gäller Uthålligheten är bristerna en sammanvägning av förmågan när det gäller teknisk tjänst, förnödenhetstjänst och sjukvård tillsammans med kvantiten.

Sedan visade jag på den bristande uthålligheten i förhållande till omvärldens förmåga att stödja oss med stridskrafter. Jag utgick från NATO:s förstärkning av det turkiska luftförsvaret med sex Patriotbatterier, en process som tog 86 dagar. Denna process snabbade jag sedan på och gjorde en fiktiv liknande förstärkning av det svenska luftförsvaret, där resultatet blev 2-3 veckor. Detta är minst dubbelt så långt som den uthållighet ÖB har talat om i det försvar, som i bästa fall är klart 2020 – om pengar tillförs. Även om Storbritannien skulle skicka förband, så skulle vi i bästa fall få några lätt beväpnade fallskärmsjägarbataljoner inom den stipulerade tiden.

Slutligen visade jag på skrivningen i perspektivstudien om operativ idé Aktiv, där markstridskrafterna skisseras till en brigad, låt vara av hög kvalitet. Slutsatsen, enligt mig, är att den då måste ställas i Mälardalen för skydd av huvudstaden.

Det reser många frågor som: vad gör armén för huvuddelen av Sveriges befolkning då? Vad händer med den inre trovärdigheten, när uthålligheten är svag? Vad händer med handlingsfriheten för den politiska nivån? Vilken trovärdighet har vi bland grannarna med den mycket reducerade förmågan? Och när går omslagspunkten till att byta dimensionerande stridssätt, från anfalls- till fördröjningsstrid?

Du kan se seminariet här: Del 1 – Inledning av generalsekreterare Lena Bartholdsson, Lars Ekeman och generalmajor Anders Brännström. Del 2 – min genomgång och frågestund.

Sovjets hemliga kartor över Sverige

Spetsnaz från Örebro är ett av de musikhistoriska inslagen i nya boken.

En av de aspekter med nya boken Ryska elitförband som väckt uppseende är de hemliga sovjetiska kartorna över Sverige. Att Sovjetunionen skapade extremt detaljerade kartor över andra länder, som Sverige, har länge varit känt men mycket om dessa kartor är ännu okänt.

En av de kartor över Sverige som min medförfattare Joakim von Braun och jag inte hade studerat när vi skrev vår bok var den över Sundsvall, som är lite extra intressant på grund av vissa objekt. Men tack vare den fenomenale Bo Sunnefeldt, känd från inte minst Pennan & Svärdet, kommer här med Bos medgivande ett komplement till vår bok om just Sundsvallskartan:

"Särskild färgsättning har gjorts av militärt intressanta objekt och samhällsviktiga installationer, till exempel hamnanläggningar, SJ:s lokstallar, det dåvarande luftvärnsregementet, oljedepåer, större industrier, post, telegrafstation med mera. Även terrängen - inklusive avgränsande vattendrag, höjdförhållanden, vattendjup samt till och med trädens höjd (!) - beskrivs noggrant.

På kartan finns också i princip all terräng och infrastruktur (med årstidsvariationer!) av militärt intresse komprimerat beskriven. Trots att texten saknar militär analys och slutsatser framgår det tydligt att underlaget är anpassat för en militär planläggning. Exempel på detta är beskrivningen av tidpunkter för besvärlig våghöjd, isläge, grynnor/grund, kajlängder, kranar, vattendjup och varvskapacitet. Större förrådsutrymmen jämte olje- och bränsledepåer i hamnområdet, även underjordiska, anges med bedömt innehåll. Inte bara flygplatsens läge i förhållande till staden framgår, utan även banans längd och beskaffenhet samt bedömd storlek på flygbränsledepån (cirka 20 ton)."

Sunnefeldts bedömning av kartans tillblivelse: "Detaljeringsgraden har krävt manuell rekognoscering". Nu vill du säkert se kartan ifråga och bäst är ju då att få se den i full storlek och det kan du göra på Karlsborgs fästningsmuseum som även har en tillfällig specialutställning som du nog vill se, "Specialförband i världen".

Gästinlägg: Svar från Officersförbundet rörande § 27

Igår publicerades ett gästinlägg av Sebastian Bay rörande Försvarsmaktens numera tämligen frekventa användning av 27:e paragrafen i det nya arbetstidsavtalet innebärande insatsverksamhet. I sedvanlig ordning är Officersförbundet snabbt att replikera.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––


Bra att missbruket av nationell insatsarbetstid lyfts!

Sebastian Bay lyfter på ett bra sätt problemen med nuvarande felaktiga tillämpning av 27:e paragrafen i nya arbetstidsavtalet.

Sebastian påpekar att ersättningens nivå inte hänger ihop på ett logiskt sätt med övriga ersättningar, samt inte står i paritet med den kostnad som krävd arbetsinsats innebär för individen.

Jag kan bara ge honom rätt. Den röda tråden saknas i denna tillämpning av arbetstidsavtalet – som förbundet anser vara felaktig.

Officersförbundet kommer imorgon, torsdag, att lämna ett yrkande som ska se till att ersättningsnivån och nyttjandet för nationella insatsdygn hamnar på en rimlig nivå. Dessutom driver förbundet redan tvist på denna felaktiga tillämpning av avtalet.

Insatsavtalet fanns tidigare i FAS (Försvarets avtalssamling) kapitel 19. I detta avtal specificerades I-verksamhet som:

”1. Förbandsverksamhet och stabsverksamhet för att lösa incidentuppgifter som har beordrats av överbefälhavaren eller chefen för operativa insatsledningen.

2. Förbandsverksamhet och stabsverksamhet i samband med sådan höjd försvarsberedskap, som har beordrats av överbefälhavaren.

3. Förbandsverksamhet och stabsverksamhet i samband med beredskapskontroll som har beordrats av överbefälhavaren eller chefen för operativa insatsledningen.

4. Punkterna 1-3 ovan är tillämpliga även när det är fråga om sammanhängande verksamhet i sådan stödfunktion (sambandstjänst, stridsledningstjänst, expeditionstjänst, flygtrafiktjänst, underhållstjänst m.m.) som behövs för att man skall kunna tillgodose de militära förbandens stridsduglighet och operativa förmåga.” (Undertecknads understrykningar.)

Observera att verksamhet beskriven som ovan sker ytterst sällan. Året 2007, vilket har varit vårt referensår avseende avtalets värden, utbetalades I-tillägg för insats endast vid en handfull tillfällen.

Insatsarbetstid nationellt var inte tänkt att nyttjas i större utsträckning jämfört med det gamla I-avtalet, varför Officersförbundet bedömde att försämringen i det stycket var acceptabel. Att tillämpningen skulle komma att öka var inte heller något som Försvarsmakten (FM) framförde i förhandlingarna.

Samtidigt står det nu klart att vissa delar av Försvarsmakten nyttjar paragrafen på ett sätt som inte är det avsedda genom att man drar ett likhetstecken mellan insatsverksamhet och att tillämpa insatsarbetstid.

Förbundet har vid flertal tillfällen, sedan missbruket blev känt, påpekat att paragrafen tillämpas felaktigt av vissa.

Strax före sommaren nådde Officersförbundet samsyn med Försvarsmaktens personalstab, vilken går ut på att man ska tillämpa den ordinarie arbetstidsregleringen med jour, beredskap och övertid så långt som möjligt. Detta gick vi ut med partsgemensamt i juni, varvid vi fick stopp på nyttjandet vid vissa förband.

Men efter sommaren gick Insatsstaben ut med styrningar vilka ånyo gick stick i stäv med parternas gemensamma råd. Uppenbart är att Försvarsmakten har problem med sin interna styrning – givna styrningar, råd, order och undertecknade avtal följs inte.

Officersförbundet har efter det åter fört en dialog med FM, men tvingats konstatera att när FM upptäcker en svag länk i ett avtal är det nästan omöjligt att – genom dialog – få dem att upphöra med tillämpningen.

Det krävs då antingen tvisteförhandling, uppsägning- eller omförhandling av avtal. Av den anledningen har vi också påkallat tvist i ett tydligt pilotärende samt tagit upp ytterligare tre ärenden.

Då Officersförbundet bedömer att detta ändå inte kommer bryta den, enligt oss, felaktiga tillämpningen kommer vi också att lägga ett yrkande i revisionsförhandlingarna för Rals 2013 om att införa en schabloniserad ersättning för nationell insats som ger en bättre ersättning än övningsdygn, men något lägre än den samlade ersättningen för internationell insats.

Detta för att uppnå den röda tråd i ersättningar vi alltid eftersträvar och samtidigt förmå FM att nyttja undantag från arbetstidsreglering på det restriktiva sätt vi hela tiden varit överens om i avtalssammanhang.

Tack Sebastian och WW för att ni belyst frågan!
Förbundet hade kunnat berätta tydligare om vad vi faktiskt gör i denna fråga.
Det är en läxa jag tar med mig.

Lars Fresker,
Förbundsordförande Officersförbundet

Gästinlägg: Det är mycket nu!

Under det gångna året med ökade krav på beredskap och uppkomna nationella insatser har allt fler av Försvarsmaktens anställda fått stifta bekantskap med "§ 27". Paragrafens innebörd och ersättning har väckt starka känslor inom Försvarsmakten. Inlägget beskriver varför. Jag avser utveckla ämnet något i ett senare inlägg.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Det är mycket nu!


De flesta försvarsanställda vet ännu inte om det med den 8 oktober 2012 så fattade Officersförbundet och Försvarsmakten ett avtal vars innehåll avsevärt sänker de anställdas lön för insatsverksamhet. Avtalet reglerar att alla anställda på order av ÖB eller C INS kan kallas upp för att tjänstgöra inom ramen för planerad eller uppkommen insats till det ypperliga priset av “0,0099 * I-lön + 264:-” vilket motsvarar ca. 442 kronor för en soldat som tjänar 18.000 och 510 kronor för en officer som tjänar 25.000 kronor i månaden.

I det tidigare “insats- och beredskapsavtalet (i-avtalet)” så utgick ersättning om 8 timmars övertid samt ersättning för ett övningsdygn om man var planerad 8 timmar den dagen. För någon som på stående fot kommenderas ut på insats en helg så är löneskillnaden mellan det gamla och nya avtalet nu 11.935 kronor!*

Visst kan man tycka att det gamla avtalet kanske var orimligt, att 12.000 kronor för en helg var mycket pengar. Eller? Hur mycket är det värt att utan förvarning tvingas avboka helgplanerna och framrycka till ett skogsparti, en radarcentral eller ett skyddsobjekt för att arbeta dygnet runt upp till 16 dagar i sträck? En sak är säkert. Det är värt betydligt mer än 442 kronor om dagen.

Det nya avtalet, likt det gamla, avtalar även bort arbetstidsregler, omplaneringstillägg osv. Det är samtidigt så diffust att det i princip kan användas för i princip vilket verksamhet som helst utöver “uppkommen händelse” och “beredskapskontroll”.

Självfallet har Försvarsmakten börjat utnyttja detta nya avtal på bred front och ett antal förband underställda C INS tjänstgör nu regelbundet med stöd av detta avtal. Förmodligen för att det är den billigaste verksamhet som finns.

Som skattebetalare rekommenderar jag Försvarsmakten att omedelbart sluta betala ut övertidsersättning, beredskapstillägg eller jourersättning. Använd istället detta avtal rakt över. Det finns inget som hindrar er, ty Officersförbundet har gått med på tidernas avtal!

Som anställd är jag bekymrad och frustrerad över vad som hänt. Jag har alltid tyckt att Försvarsmaktens avtal varit rättvisa och förmånliga. Att även om lönen inte alltid varit den bästa så har man kompenserats med ledig tid. Att nu behöva tjänstgöra utan vare sig ledighet eller vettig lön som kompensation känns inte uppmuntrande.

Som fackmedlem så uppmanar jag Officersförbundet att riva upp detta avtal direkt! Det är ett hån mot fackföreningsrörelsen och ett hån mot oss anställda. Det finns inga som helst anledningar att sälja ut sig. Att få mindre betalt per timme för övertidstimmar är skandal. Grunden måste vara att vi får betalt för de timmar vi faktiskt arbetar. Allt annat bör vi strejka emot!


Sebastian Bay
Civil tjänsteman


* I det gamla “i-avtalet” utgick 16 timmar övertid om man var oplanerad. En helg beräknas kvalificerad övertid med ex. 25.000/72 = 347 kronor per timme. 347 x 32 timmar = 11.111 kronor plus 2 x 988 kronor (för övningsdygn). Totalt: 13.087 kronor. Det nya avtalet innebär 2 x 510 kronor om man tjänar 25.000 kronor per månad. Totalt alltså 1020 kronor samt uppskjuten ledighet om man tjänstgjort på en dagen som man varit planerad att vara ledig. Det utgår även 66 kronor per dag om insatsen varit uppkommen.

Fokuserar media på rätt saker efter Herculeshaveriet på Kebne?

Så har då haverirapporten från det på Kebnekaise havererade norska herculesplanet blivit släppt. SHK, genom utredningsordförande Agne Widholm, redogjorde under en dryg timme vid en presskonferens på Arlanda för orsaker och bidragande orsaker utredningen kommit fram till.
Utredningen har tagit ett och halvt år vilket är begripligt med tanke på de svårigheter hela bärgningsinsatsen utsattes för.
Jag finner utredningen grundlig med väl underbyggda analyser och rekommendationer.
Luftfartsverket får kritik för hur bemanning och kompetens hanterats avseende flygledarna vilket media har huggit på direkt. Att få klämma åt en myndighet och samtidigt indirekt göra en ung oerfaren flygledare till syndabock verkar vara mer intressant än att faktiskt lyssna till vad utredarna egentligen sa.
Om jag varit journalist så skulle jag spetsat öronen när det framkom att höjdvarningssystemet inte hade någon terrängdatabas norr om 60 breddgraden och att det är oklart om besättningen kände till detta. Det nämndes också att det fanns brister hos de piloter som intervjuats efter haveriet om just detta. Det nämndes också att utredarna hade funnit ofullkomligheter i tillverkarens utbildningsanvisningar.
I klartext kan detta tolkas så att norska flygvapnets herculesbesättningar inte hade fått rätt utbildning och att just detta faktum gjorde att olycksbesättningen handlade som den gjorde. Med andra ord, en bidragande orsak som, om den inte hade funnits, alltså besättningen hade kunskap om systemets begränsningar, kunde ha varit den detalj som var avgörande för att man flög som man gjorde. Utredningen är korrekt i sina formuleringar då den inte kan gissa vad besättningen visste eller inte visste. Men det är ändå en ögonbrynshöjare om norska Flygvapnet medvetet köpt ett system där större delen av just Norge inte fanns med.
Detta är upp till norrmännen själva att reda ut, vilken roll har tillverkaren och utbildaren i detta?


Rysk kopia på stridsbåt 90

Projekt 03160 Raptor

Det ryska varvet Pella sjösatte i augusti en egen kopia på den svenska stridsbåt 90H. Ursprungsmodellen är konstruerad av Dockstavarvet och är amfibiebataljonens (-ernas…) arbetshäst sedan 1990-talet. Modellen har framgångrikt exporterats till bland annat Norge, Grekland och USA där den nu licenstillverkas. Ryssland kan numera tillföras listan över länder som nu förfogar över typen. Raptor, som den ryska modellen kallas är byggd med stöd från Dockstavarvet på Pellavarvet i S:t Petersburg.

I Ryssland har Dockstavarvet tidigare gjort exportaffärer och sålt bevakningsbåtar till FSB av typen Interceptor Craft IC 16,5M. Fartyget har dykt upp i bildmaterial från bland annat S:t Petersburg. Att man är nöjd med kvaliteten på de svenska båtarna och konstruktionen är uppenbar.

Intresset för stridsbåten varit så stort att man beslutade för att helt enkelt kopiera den svenska ursprungstypen, med några smärre modifieringar. Vid besöket härom året från 336. marininfanteribrigaden uttrycktes uttalat intresse för stridsbåt 90H för de väpnade styrkorna. Hur länge samarbetet mellan Pella och Dockstavarvet pågått runt Raptormodellen är inte känt

Fartyget sjösattes i augusti och överlämnades till flottan under september månad. Provverksamheten är i full gång i Finska viken. Troligen kommer fartyget att även testas i Kaliningrad och möjligen i andra delar av Ryssland.

Det officella ryska siffrorna på modellen är snarlika de svenska (inom parantes), om än något högre avseende storlek och prestanda.
Längd 16,7 m (15,9)
Bredd 4 m (3,8)
Djupgående 0,85m (0,8)
Vikt 23 ton (20,5)
Toppfart 48 knop (40)
Motor Vattenjet på 2000hk ()
Besättning 2 man (2 el 3)
Lastkapacitet 22 man (18)
Beväpning 1 st vapenstation med 14,5 mm tksp samt 2 st 7,62 mm ksp Pecheneg (3 tksp)

20131022-003318.jpg

UPPDATERAT 031651NOV13
Dockstavarvet meddelar att Pellas konstruktion inte bygger på något samarbete med företaget. Fartyget är med andra ord ett resultat av reverse enginering alt företagsspionage. Se kommentatorsfältet.


FM Org 18 ur ett Arméperspektiv

Det har den senaste tiden varit bristande aktivitet både på bloggen och twitter, detta beror på FM Org 18 arbete samt efterföljande återhämtning efter arbetet har gjort att både bloggande och twittrande fått stå åt sidan för att ta hand om viktigare saker. Nedan kommer några reflektioner kring detta arbete, det som berörs är uppgifter som finns i öppna handlingar och som jag vet har givits vid genomgångar vid personalorienteringar o dyl.

Reflektion

Under de gångna veckorna har det ute på Förbanden rått febril aktivitet främst på 5-sektionerna, detta har givetvis berott på FM Org 18 arbetet som genomförts, bedömt så lär detta börja blomma ut i media i närtid vad omfattningen och konsekvenserna av detta blir nu när Arméns OrgE (Organisationsenheter) har inlämnat sina svar. Enkelt beskrivet så är detta arbete en vidareutvecklingen av RB5 arbetet som Försvarsmakten lämnade in svar på till Regeringen tidigare i höst. C LEDS har gett direktiven för FM Org 18 arbetet och C PROD leder detta arbete. Vilket syftar till att minska antalet kontinuerligt tjänstgörande i Försvarsmakten och öka andelen tidsvistjänstgörande.

Målsättningen med införandet av FM Org 18 är att Försvarsmakten successivtskall anpassa personalstorleken intillinförandet av FM Org 18, för att undvika omfattande och snabba omstruktureringar. Under första kvartalet 2014 skall en tydlig målbild finnas för 2018, vilket Försvarsmakten kommer delge respektive Organisationsenhet (OrgE) dvs hur man skall ta sig från dagens FM Org 13 till FM Org 18. Arbetet kommer genomföras i fyra steg, steg 1 genomförs intill 131101, steg 2 intill 140201, steg 3 intill 140330 och steg 4 intill 140907.

Något man således skallha med sig i hela FM Org 18 processen är att organisationen skall ej vara intagen förrän 2018. Försvarsmakten kommer således bedömt under KV III-IV 2014 och därefter påbörja införandet av organisationen. Så mycket vatten kommer hinna rinna under broarna innan FM Org 18 som helhet är införd samt det sker ett riksdagsval 2014 likaväl kan vända upp och ned på hela processen.

Totalt sett så kommer Försvarsmaktens kontinuerligt tjänstgörande i organisationen 2018 enligt nu föreslagna siffror bestå av OFF/K 2,694 st, SO/K 5,052, CF/K 1,377, CR/K 3,435 och GSS/K 6,183totalt 18,991 kontinuerligt tjänstgörande inom Försvarsmakten.

Det är således dessa ramar som respektive OrgE har erhållit uppgift att anpassa sina organisationer utefter, givetvis tillkommer tidvistjänstgörande (benämns numera deltidstjänstgörande) personal. Vad som är intressant i detta är att det är under relativt knappa tidsförhållanden som respektive OrgE har erhållit uppgiften att komma med ett förslag hur deras OrgE skall utformas. Alla som har hållit på med organisationsarbete vet att detta ej är något som man bara "hasplar" ur sig. I denna process har OrgE haft cirka två (2) veckor på sig att analysera och komma dels med förbättringsförslag dels konsekvensbeskriva de förslag på ny organisation som de erhållna ramarna har gett.

Seriositeten i den ställda uppgiften kan klart ifrågasättas, att man skall kunna arbeta under tidspress och fatta beslut kommer givetvis med jobbet men och detta är ett stort men, man genomför ej stora organisationsförändringar under tidspress och med organisationsförändringar menar jag nu att man tar fram hur den nya organisationen skall se ut som, på så pass kort tid. Överblicken över de konsekvenser förändringarna kan få kan enbart ses ur det korta perspektivet med de analyser som har genomförts nu och vi lär få leva med organisationsförändringarna under en längre tid därav kan man ifrågasätta seriositeten i den ställda uppgiften.

Likväl när nu respektive OrgE redovisar hur man löst de ställda uppgifterna till PROD A ,131021, så är det ej längre OrgE som äger uppgiften utan PROD A som fortsätter arbetet. Utifrån de olika konsekvensbeskrivningar som OrgE lämnat så kommer bedömt omflyttningar av ramar genomföras för att begränsa skadeverkningar m m. Således det förslag som man bedömt lämnar in lär ej vara detsamma som man får tillbaka att ta ställning till.

Men något som man även måste ha med sig genom hela processen är att nu när OrgE konsekvensbeskrivningar och förslag på ny organisation redovisas för PROD A så kommer bedömt ryktesspridningen vara i full gång. Alla vi som varit med genom ett antal försvarsbeslut och omorganisationer vet att det kommer komma. Vad man kan hoppas i denna vända i och med att den är så utdragen är att detta minimeras. Att folk inte har bättre saker för sig än att baktala andra förband är mycket beklämmande. Alla delar i insatsorganisationen som finns just nu behövs, därav är ingen bekänt av att få höra genom ryktesspridning att deras enhet skall läggas ned eller få kraftiga reduceringar.

Utifrån de nuvarande anvisningarna kommer Armén bestå av följande organisation,


Storlekar på respektive enhet finns och har delgivits, men dessa är i detta läge högst ointressanta i och med att med största sannolikhet kommer det bli någon form av ändring någonstans rörande personalmängder m h t att PROD A kommer äga processen från och med nu.

Vän av ordning ser utifrån de föreslagna förbandstyperna att det enbart finns två typer av manöverförband (mekaniserade bataljoner och motoriserade skyttebataljoner) detta ger att brigadstrukturen kan bli likformig. Grunden till de två tilltänkta brigaderna kommer bestå av två (2) mekaniserade bataljoner samt en (1) motoriserad skyttebataljon, därefter "kläs" brigaderna på med funktionsförband. En mycket intressant sak är att man från de mekaniserade plattformarna vill återgå till 122/90 konceptet på mekaniserad bataljon. Vad som även är positivt är att organisationsförändringarna har medgett att man återinför Brigadspaningskompanier inom Armén.

Vad kan man då säga om denna process, som jag skrev tidigare har det gått fort på gränsen till mycket fort. Under själva arbetet har förändringar skett kontinuerligt avseende ingångsvärdena. Dock så skall man ha klart för sig att man även på PROD parallellt har bearbetat uppgiften och därmed det som skett är en form av parallellplanering och då uppstår sådana friktioner. Men ur mitt förmenande har detta trots allt fungerat bra, problematiken berör snarare att Försvarsmakten har fått dessa anvisningar i grund och botten. Går man in och läser personalsektionernas redovisningar för KV III 2013 från arméförbandens OrgE är det ingen munter läsning från vissa håll och kanter. Att man då från Regeringen anmodar att spara med 500 miljoner på de fasta lönekostnaderna rimmar mycket, mycket illa med vad OrgE redovisar uppåt avseende personalläge och arbetsbelastning.

Detta är själva "klon" ur mitt perspektiv, Regeringens budgetramar håller inte för vad det nya Försvaret kostar, således dra ned på personalen, men om vi redan nu är på bristningsgränsen på att klara av att lösa våra uppgifter, hur kan man då komma med en sådan anmodan, för jag har mycket svårt att se att HKV ej har redovisat dessa värden för våra folkvalda. Är det då så att man tänkt genomföra en tydlig ambitionssänkning från våra folkvalda till de ställda uppgifterna för Försvarsmakten? Oklart som jag ser det just nu att det kommer komma några ambitionssänkningar, men då är vi återigen enbart i lindan av FM Org 18 arbetet så det kan mycket väl komma sådana.

Men då blir frågan vad är det i slutändan för Försvarsmakt vi får, är det verkligen det våra medborgare vill ha och förstår de verkligen vad det är? För i mångt och mycket är det ett demonstratorförsvar vi har nu dvs vi har i huvudsak singularis av förmågor som krävs för att bibehålla kompetens vid en anmodan att växa i storlek för att ej ha en för lång "uppförsbacke" att ta igen. Det som tas fram nu är inget man genomför seriöst nationellt försvar med, visst vi kommer kunna göra någonting i händelse av ett väpnat angrepp mot oss. Men vad är Tröskeleffekten med denna organisation, det är inte så att det skulle skrämma någon presumtiv motståndare i vårt område. Samt återigen så nedgår vi i operativ effekt, med dessa ständiga neddragningar vilket rimmar mycket illa med den effektökning vi ser på andra sidan Östersjön.

Sen kommer vi till nästa del i denna "kråksång" andelen deltidssoldater skall öka i mängd, detta har varit en styrande anvisning från våra folkvalda hela tiden. Men då är frågan, vilken form av gripbart Försvar är det de facto vi har med dessa deltidssoldater, jag skulle vilja påstå att det är i samma nivå som med de värnpliktsförband vi hade under 2000-talet. Det är EJ så att dessa förband snabbt skulle kunna mött ett liknande scenario som vid Georgien 2008. Det hade vi kunnat göra med det gamla invasionsförsvaret m h t snabbmobiliseringsförband som fanns geografiskt utsprida, nu finns inte detta. Förband X kan ha Y antal soldater 100 mil ifrån sin inställelseplats, att då tro att man i händelse av ett skymningsläge snabbt kommer trycka på knappen för att förflytta dessa är naivt.

Så just nu anser jag att våra folkvalda ger dubbla budskap man vill ha en Försvarsmakt som i huvudsak består av deltidssoldater, men man vill inte ha ett värnpliktsförsvar? Vad är skillnaden i detta, förutom att deltidssoldaten är arbetstidsreglerad under sin utbildning, vi får ej ha dem längre än 6 månader efter genomförd GMU för att genomföra förbandsutbildning, vem tror på allvar att man får krigsförband som har en hög KDU (Krigsduglighet) på 6 månaders arbetstidsreglerad utbildning, det är i praktiken 3-4 månaders utbildning i det gamla värnpliktsförsvaret då personalen som utbildades ej var tidsreglerad. Nu är det ju inte så att Försvarsmakten ej har påtalat detta problem, det är min bestämda uppfattning att så har skett, sen är frågan vad våra folkvalda gjort av denna information.

Summa kardemumma av detta då är ur mitt arméperspektiv att detta faktiskt sköts mycket bra, trots den begränsade tiden som funnits tillgodo. FM Org 18 problematiken finns inte i Försvarsmaktens led utan detta är i grunden ett problem som skapats av en övergång till yrkesförsvar, som inte hanterats på ett adekvat sätt av våra folkvalda där man varken gett Försvarsmakten möjlighet eller ramverk att hantera situationen. 

Have a good one! // Jägarchefen

1.000.000


Alldeles nyss passerades den magiska gränsen en miljon besök här på bloggen. I ekonomins värld brukar man ofta säga att det tar tid att nå den första miljonen, men sen rullar det på rätt fort. Det stämmer in rätt bra även på bloggandet.

Det tog nästan exakt tre år att nå upp till en miljon besök. Men antalet bloggbesökare stiger konstant  numera, och det senaste året har ökningen varit extra tydlig. Mycket beroende på allt som hänt. Just nu ligger antalet besökare (snitt) på över 3000 per dag. Om den besöksfrekvensen håller i sig så kommer nästa miljon att passeras redan till sommaren. Så stor skillnad är det nu jämfört med den långsamma starten.

Detta förutsätter givetvis att bloggen lever vidare, något man aldrig ska ta för givet. Den senaste tiden har en viss uppgivenhet gestaltat sig här då positiv rapportering rörande svensk försvars- och säkerhetspolitik som stärker vår försvarsförmåga helt lyst med sin frånvaro. Vi bloggare brukar ofta få tillmälet "svartmålare", något som givetvis speglar verkligheten där ute. En försvarspolitisk nattsvart verklighet vi knappast själva kan styra över.

Men än så länge går kampen vidare, åtminstone så länge det finns ork att bemöta all galenskap. Förhoppningsvis så får bloggen vara med om att passera tvåmiljonersgränsen.

Tack till alla er som läser, och framför allt till er som bidrar till en levande debatt genom kommentarer.