Försvarsbloggare

Igår publicerade European Defence Agency (EDA) en ganska postiv sammanställning för svensk del när det gäller försvarsutgifternas fördelning.

EDA har jämfört alla EU-medlemmarnas försvarsutgifter 2010/2011, utom Danmark som inte är medlem i EDA, på olika sätt och det finns en del positiva saker att ta fasta på. Kroatien ingår också i undersökningen. Jag har inte haft någon möjlighet att närmare granska uppgifterna för de andra staterna.

Det är inte någon överraskning att Sverige befinner sig på nedre halvan när det gäller andel av BNP respektive statsutgifter. Däremot är vi på sjätte plats när det gäller utgifter per capita. Å andra sidan har EDA inte gjort någon uträkning som tar hänsyn till landets storlek, än mindre militärgeografiska belägenhet.

Personalkostnaderna är näst lägst som andel av försvarsutgifterna. Det beror naturligtvis på att det nya personalförsörjningssystemet knappt var påbörjat vid mätpunkten. Här bor det en inbyggd bomb som landet kommer att få hantera framöver. Om vi skulle komma upp i andelen som det sista landet i klungan framför oss har (Grekland – femte lägsta andelen), så skulle det innebära en fördyring med minst 4,5 Mdr SEK/år bara i personalkostnader.

I absoluta tal är vi, trots materielberget, på sjunde plats när det gäller materielanskaffning. Det är inte illa när vi sätter det i relation till befolkningsmängden. När det kommer till materiel- och forskningsinvesteringar per anställd är Sverige i topp. Det är en kraftig kontrast till framförallt den armé vi hade för 30 år sedan, den så kallade pendeln.

När det gäller utgifter för infrastruktur/konstruktion blir det dock väldigt konstigt. Här anges summan till 18,2 Miljoner Euro, vilket är löjligt lite. Det framgår inte riktigt hur sammanställningen är utförd, men kanske Försvarsmaktens hyresutgifter är inbakade i kolumnen Operations & Maintenance, där Sverige har den högsta andelen av alla länder. Eftersom utgifter för operationer är en mindre andel, så går alltså det mesta åt till vidmakthålla den materiel vi har.

Antalet militär personal anges som 13 949 för 2011, vilket för mig över till dagens försvarsnyhet om storleken på vårt försvar i relation till andra kring Östersjön.

Detta är en utveckling som översterna Kim Åkerman, Anders Emanuelson och undertecknad varnade för inför statsmakternas behandling av försvarspropositionen 2009.

Nu är vi där.

Övriga medier missade dock den stora nyheten i Mikael Holmströms artikel, vilket var den estniske presidentens offentliga kritik av vår säkerhetspolitik. Och det är inte regeringen han kritiserar i första hand, utan Sverige som stat. Nu går det att invända att presidenten försöker påverka oss för sitt lands intressen, vilket säkerligen också är fallet. Men de baltiska staterna känner sig illa till mods och frusterade av den nygamla ryska aggressiviteten, amerikansk omorientering och Europas nedgång som säkerhetspolitisk aktör. Den kritik som Toomas Ilves framförde kunde han valt att endast lämna mellan skål och vägg, men nu gjorde han inte det.

Estlands president angriper själva premissen – En enig riksdag antog Solidaritetsförklaringen, där vi bland annat förväntar oss hjälp vid angrepp mot Sverige – och kallar vår politik en ”missuppfattning” och fortsätter:

”En sådan ensidig deklaration är inget fördrag. Varje student som läst en säkerhetspolitisk grundkurs vet att Natofördraget slöts 1949. Först när alliansen organiserades 1950 blev det riktigt seriöst. En solidaritetsförklaring utan fördrag och utan organisation – det är två steg bort från Nato. Man ska inte blanda ihop olika ting.”

Det måste vara länge sedan Sverige fick en sådan offentlig kritik av en vänligt sinnad statschef.

Jag själv har inga användningar mot Solidaritetsförklaringen – Här förklarad av försvarsrådet Johan Raeder – när det gäller målsättningarna, men ända från diskussionen började så har jag varit jag kritisk till bristen på operationalisering, alldeles oavsett om det gäller att ge eller ta emot hjälp.

Det kan i sammanhanget också vara värt att påminna om att för nästan exakt år sedan fick ekonomiprofessor Lars Calmefors frågan om vad han önskade se i budgeten för 2013, och hans svar fick många ögonbryn höjda (se Önskelistan):

”På sikt vore det bra om Sverige hade ett försvar. Jag ser det som att man långsiktigt tar en oerhörd risk om inte har försvar som fungerar, och det har vi inte i dag. Vi såg inför andra världskriget hur fort förhållanden i omvärlden kan förändras. Det kan hända igen.”

Han kommer inte att bli bönhörd i morgon heller. Och jag vet inte hur det ska gå till att kunna nå fram till ansvariga, när vi möts av ett beteende hos vissa som påminner om Nalle Puh:

”För att verka avspänd och helt tillfreds kan man gnola tiddeli-pom några gånger på ett vad-ska-vi-göra-nu-då-sätt.”

Det var den amerikanske flygöversten John Boyd som lade grunden för hur hela västvärlden kom att uppfatta de (militära) besluten när han lanserade den så kallade OODA-loopen. John Boyds modell var en beslutscykel med stegen Observe-Orient-Decide-Act.

Många uppfattar, delvis felaktigt menar jag, att det viktigaste är att ha en snabb besluscykel. Det är viktigare på lägre nivåer, men på den strategiska nivån är det djupet som avgör. Om vi applicerar denna modell på den försvarspolitik som förts under de olika regeringarna Persson och Reinfeldt de senaste femton åren (c:a 1/2 tiden var) går det att göra några intressanta iakttagelser.

…………………..

Att observera är kanske den starkaste delen i den svenska processen. På det politiska planet kan vi ta som exempel det legendariska kaukasiska lackmustestet. Det var i olika former beskrivna i de rapporter som Försvarsberedningen lämnade 2007-2008. I många avseenden har man väl beskrivit vad som pågår runt om i världen. När den ändrat sig på ett sätt som inte varit beskriven, så har man varit förhållandevis snabb att teckna en ny bild.

På det militära planet har studieverksamheten under en lång följd av år lämnat korrekta rapporter avseende den militära utvecklingen. Vid stora trendbrott som i kölvattnet efter terrorattackerna i USA, så har korrigeringar gjorts med något års eftersläpning. Tittar vi i vad som sades i det nedsablade FORMA-projektet kring sekelskiftet, så ser vi en tydlig beskrivning om långräckviddiga precisionsvapen, strategisk rörlighet, avancerade informations- och underrättelsesystem som avgörande komponenter i en västerländsk krigföring under överskådlig tid.

De bägge nivåerna har däremot problem att ta med sig sina observationer till orienteringsfasen. Exemplet i stycket ovanför om långräckviddig precisionsbekämpning som knappt fått genomslag i planeringen, varken när det gäller anskaffning av egna system eller skydd mot andras, är en talande illustration på detta. Eftersom John Boyd själv ansåg att det var den viktigaste fasen – det är generellt viktigare att göra rätt saker än saker rätt – så finns det skäl att särskilt att uppmärksamma förmågan att orientera sig i tillvaron.

Förmågan till analys påverkades starkt under dessa år av den politiska viljan, som inte ville se försvarets (inte bara det militära) funktion och betydelse för säkerheten i vid bemärkelse. När lackmustestet lämnades in i Georgien 2008, så slutade den politiska analysfunktionen att fungera. Visst fogade den politiska nivån in Georgien i retoriken när det passade, som när statsrådet Tolgfors argumenterade för en ny personalförsörjning, men några slutsatser eller konsekvenser såg vi inte till.

I den nya rapporten från beredningen var det dags igen. I den föregående rapporten hade en enig beredning slagit fast att det juridiskt bindande CFE-avtalet var centralt för europeisk säkerhet. När signatärerna inte längre byter information med varandra valde beredningen nu istället att anmärka på brister i avtalskonstruktionen. Det var för mycket tonvikt på kvantitet i avtalet, det är kvaliteten som är avgörande, skrev Försvarsberedningen på försommaren i år. Men några konkreta slutsatser av den kraftiga kvalitativa upprustningen som pågår i Ryssland kunde den inte dra.

Den militära nivån producerade under tiden flera koncept som inte visat sig hålla måttet. Just konceptbyggnad som kan täcka en heltäckande kravbild verkar vara förtvivlat svårt att ta fram. Med sin högre analyskapacitet relativt alla andra har främst Försvarsmakten tagit fram NBF och insatsförsvaret och salufört dessa, utan att någon kunnat syna dessa på djupet. Det finns skäl att fråga sig vad som händer i mötet mellan den underordnade nivåns förhoppningsfulla idéutkast och den politiska maktens lyhördhet för framåtskridande förklädd till skenbar effektivitet.

Ånyo kan vi exemplifiera med Sten Tolgfors och räkneövningen, som visade att värnplikten var ett dyrare produktionssystem än Försvarsmaktens förslag. Och var den militära kompetensen höll hus när försvarsminister Leni Björklund kom fram till beslutet att överge Gotland 2004 vet jag inte, men en hög grad av anpasslighet måste i alla fall ha varit närvarande.

I beslusfattningen brukar vi ofta uppfatta att omvärlden anser att vår stora brist finns. Det är beroende på var man drar gränsen för själva beslutsfattningen. Svensk beslutsfattning föregås ofta av mycket diskussion, som mera har plats i orienteringsfasen, men besluten är ofta i samråd – som ger tyngd. Kanske till och med för stor tyngd, när vi betänker hur svårt det verkar vara att ändra kurs. Både den politiska och militära beslutsfattningen uppfattar jag också som strukturerad i sitt genomförande med protokollförande.

Till sist handlar det om själva handlandet eller genomförandet. Här blir den svenska förvaltningsmodellen starkt påverkande på försvarssektorn likt styrningen av andra delar av samhället. Efter att försvarsbeslutet 2004 gick igenom Riksdagen, lämnade den politiska ledningen över genomförandet till myndigheterna, och styrningen blev minimal utom i vissa detaljfrågor. Å andra sidan, för att bevisa undantaget, så slog regeringen Reinfeldt över med den så kallade genomförandegruppen som skulle hantera större materielbeslut.

Under den belysta perioden var Försvarsmakten uppe i en process av stark centralisering, som också innebar ständiga omorganisationer av ledningen. Detta har inneburit att de olika Överbefälhavarna inte haft det stöd dessa borde ha haft i implementeringen av de stora besluten. Långsamheten i Högkvarterets beredningar på grund av oklara ansvar och arbetsprocesser har varit förödande för nödvändig tillit och effekt i organisationen.

……..

Min slutsats är att vi alltså ser världen i stort som den ser ut, men att vår analysförmåga begränsas av anpasslighet mot makten under orienteringsfasen. När den å andra sidan tagit sitt beslut med stor förankring, så har den oftast lämnat en trög organisation vind för våg till dess det är dags för nästa ansträngning.

…….

Som jämförelse kan vi titta på Finland som i stort har haft att hantera samma omvärld som vi, men gjort en annan analys av vad som konstituterar en krigföringsförmåga. Beslutsfattningen är liknande, medan Finland istället har haft en militär ledningskapacitet för att genomföra de fattade besluten liksom en intresserad politisk klass.

Det är därför Finland de närmaste åren får ut en högre krigföringsförmåga totalt, och därför kunde vi höra landets president i förra veckan säga:

”Det finns de som tror att ett NATO-medlemskap är en ersättning för en stark nationell försvarsförmåga. Vi måste som nation kunna ta vara på oss själva, oavsett vi är med i en allians, eller inte.” (min översättning)

……….

Ingenstans kondenseras misslyckandet av vårt trampande i OODA-hjulet så tydligt som i sentensen: Hela Sverige ska försvaras. Det är inte bara strateger och taktiklärare som föraktar passiva verbformer, eftersom de saknar agenter, utan även journalister och förhörsledare betraktar dessa med misstänksamhet.

Hela Sverige ska försvaras – Ja, men av vem?

Det har minst sagt varit en omtumlande vecka på den diplomatiska fronten när det gäller Syrien. Som utomstående är det väldigt svårt att förstå vad som händer, i synnerhet bakom kulisserna. Som jag skrivit tidigare är det sanningen om de kemiska substanserna i Ghouta som starkt kommer att forma skeendet framöver.

Den största förändringen är att Syrien har erkänt att landet förfogar över kemiska vapen, vilket landet tidigare har haft som policy att inte kommentera. Dessutom är de amerikanska och ryska utrikesministrarna i Genéve med stora delegationer för att faktiskt tala med varandra, för att finna en lösning. Men svårigheterna att komma fram med en plan är nästintill oöverstigliga när de läggs samman synergiskt.

1. Den internationella kontrollen över vapnen bjuder på mängder med praktiska svårigheter. Vi talar om en väpnad konflikt som pågår med 100 – 150 döda varje dag. Att flytta förråd med 1000 ton stridsmedel kommer inte kunna göras med bibehållen säkerhet. Det skulle kräva mängder med trupp. Att förstöra dem på plats kräver ett decentraliserat system som innebär att det skulle ta mer än ett decennium att oskadliggöra dessa under förutsättning att det är fred.

Återstår gör att ta över förråden till dess det finns en fred. Amerikanska uppgifter gör gällande att de själva känner till 19 av de 42 förråd som ska finnas. Alla diktaturer genom historien har hittills ägnat sig åt att hålla sina hemligheter begravda så länge som möjligt. Sannolikheten att finna alla förråd är alltså liten, men ännu besvärligare är att minst 19 platser måste skyddas, vilket i sin tur kräver trupp – mycket trupp. Eftersom USA har exkluderat trupp på marken är det inte där i första hand som världssamfundet kommer att vända sig för denna. 19 platser ger upp till 19 bataljoner om dessa platser ska skyddas mot eventuella anfall från exempelvis Al Qaida varje dag tills konflikten är slut. Amerikanska uppgifter gör gällande att Pentagons bedömning är 75 000 soldater totalt – vilket är en halv Afghanistaninsats.

2. De lokala aktörerna själva måste acceptera en sådan lösning. FSA vill ha ett militärt ingripande från väst och har avvisat den ”ryska planen”. Al Qaida-enheter kommer att försöka komma åt både förråd, västerlänningar, Assad och andra rebellenheter när de kommer åt. Assads regim har heller inget att vinna på att låta planen bli helt genomförd. Redan nu radas villkoren upp. Det ska inte ske under hot och USA ska sluta upp att leverera vapen och annan utrustning till rebellerna. I det sista fallet handlar det inte om vapnen per se, de är alldeles för få för att göra någon skillnad. Det handlar om att punktera förtroendet för FSA. Den vanlige syriern ska se att stödet utifrån viker. Jag kommer heller inte bli förvånad om Assad också i sista stund kommer att kräva att Israel också ska ansluta sig till CWC fullt ut. Under tiden förhandlingarna pågår passar regimen på att gå till kraftiga anfall här och där för att hålla kusten samt vägen mellan Aleppo och Damaskus öppen.

3. De regionala aktörerna, Saudiarabien och Iran kan också öka sina insatser i kriget. De förstnämnda sägs redan ha gjort det när det gäller vapensmuggling till landet, vilket förlänger krigets varaktighet. Med sin kunskap om regionen vet saudierna att den nuvarande utvecklingen gynnar Assad på kort sikt när alla får förhålla sig till dennes förhandlande genom offentliga kommentarer till förhandlingen i Genéve. Iran arbetar mer indirekt, och särskilt notabelt är att flera länder gav ut anvisningar om att lämna Libanon under den förra veckan. På samma sätt har Iran möjlighet att genom ombud, som exempelvis irakiska miliser, attackera mål i hela regionen inklusive Saudiarabien självt.

4. På den globala nivån försöker Ryssland att försvåra och förändra kampen hela tiden. Den senaste veckan har varit mycket lyckosam ur den ryska synvinkeln. Genom att spela ut kontrollen över de syriska C-vapnen har landet lyckats positionera sig som konstruktivt och inflytelserikt samtidigt. Med det amerikanska folkets ovilja att gripa in i konflikten och det ryska utspelet har den amerikanska administrationen nu blivit tvungen/sett en möjlighet att hitta en lösning, för att leva upp till den egna trovärdigheten och samtidigt kraftigt försvåra ytterligare användning av kemiska substanser på slagfältet.

Vita huset försöker genom talespersoner påskina att det var talet om en insats som tvingade Assad till förhandlingsbordet. Detta är en riskabel strategi, eftersom det blir svårt att hävda denna linje om förhandlingarna bryter samman. Då kommer USA bli tvungna att genomföra en attack på den syriska regimen av skäl jag återkommer till nedan. Ingenting kommer att ha förändrats i den amerikanska opinionen, vilket innebär att det kommer att vara som om en förälder med sina barn går ner för att känna på vattnet och finner att det är för kallt. Sen kommer den andre föräldern och säger att ”nu ska vi bada”.

Här vill jag göra ett förbehåll och det är att det naturligtvis finns människor i skeendet, även ryssar och iranier, som vill väl och söker en lösning. Det pågår parallella förhandlingar om att hitta en lösning som innebär ett eld-upphör och ett presidentval 2014 i Syrien, där Assad sitter kvar fram till dess. Frågan är dock om alla aktörerna kan acceptera detta och om Assad/rebellsidan har kontroll på sina enheter. Tidigare har det varit ett villkor för förhandlingar att Assad ska avgå för att genomföra förhandlingar och det är ju lätt att föreställa sig hur det känns att förlorat familjemedlemmar och vänner, medan symbolen för ondskan ska sitta kvar på sin plats. Vad har man slagits för då?

5. Om vi skulle hamna i läget att förhandlingarna bryter samman, så blir USA tvunget att genomföra (påbörja?) en operation mot regimen i Syrien på grund av riskerna med det iranska atomprogrammet. Det är mycket svårt att tänka sig ett skeende, där Israel i ett läge med amerikansk overksamhet mot Syrien själva skulle sitta still när det gäller Iran. Rent psykologiskt skulle de delar i det israeliska säkerhetsetablissemanget som varnar för iranska kärnvapen, både för Israels existens och kapprustning i regionen, få ett stort övertag i den interna argumentationen med de skeptiska.

Eftersom ett israeliskt angrepp på iranska installationer med säkerhet skulle utlösa stor turbulens i regionen eller ett amerikanskt anfall på Syrien skulle ha en mycket osäker fortsättning, så står det mycket mer på spel i förhandlingarna i Genéve/Damaskus/Riyadh/Tehran/Moskva/Washington än vad man förstår från början. Det handlar inte bara om C-vapen. Vad som vaskas fram i den syriska centrifugen de närmaste veckorna är av stor betydelse för stabiliteten i regionen och största hindret är som det heter i det ryska ordspråket:

”Tjuven litar inte på den hederlige.”

………….

Aftonbladet
Expressen