Försvarsbloggare

Jag är enig med dig Johan att scenariot du målade upp i ditt brev måste vara ett scenario vårt försvar ska kunna förhålla sig till. Även om konventionella styrkor har lyst med sin frånvaro som medel att avgöra oenigheter kan vi vara säkra på att när en sida agerar som om militära medel saknar nytta kommer det att få nytta till den andra sidan.

Det var bra tillägg till vårt geografiska fokus. Jag skulle se Nordkalotten som ett område av relativt lägre prioritet och i första läget en norsk-finsk huvudbry men fortfarande möjligt att operera mot från F21. Gruvnäringen och järnmalmen finns förvisso i norra Sverige, men jag har svårt att se det som ett direkt mål att och hålla eller något vi kan trovärdigt försvara om viljan skulle finnas. På en sidnot belyser det en intressant poäng om försvarsvilja, är huvuddelen av Sveriges befolkning bekväm med att bara betala för ett försvar av Stockholm i kristid?

Utöver detta kommer vi tillbaka till södra Sverige där triangeln Stockholm-Karlskrona-Gotland-triangeln utgör den första tröskeln och dess höjd av extra betydelse om någon vill försöka att gå i trappan i första läget. Ifall ett gott skydd finns där blir Götaland ett andra trappsteg bakom triangeln.

De förmågor som betonats är i första läget att luft- och sjömakt som behövs för att skapa denna tröskel mot en rysk skärm-operation i Östersjön samt för att skydda tillflöde av stridskrafter samt förnödenheter västerifrån. Detta pekar på en organisation med prioritet på ett skalförsvar med många JAS, kvalificerat luftvärn, sjömålsrobotar, förmåga till ubåtsjakt och bassäk-förband.

Kan det då förhålla sig så att det är dessa förband Försvarsmakten ska ställa om mot på bekostnad av stridsvagnar och stridsfordon? Om så var fallet skulle arrmén kunna decimeras och integreras med hemvärnet för att lösa bassäk- och bevakningsfunktionerna.

Men allt avgörs inte av höjden av första trappsteget utan längden och mängden trappsteg är också betydelse också. Då är det återigen dags att dra in Clausewitz i denna delikata fråga då kriget är en kamp av viljor. Låt oss beakta de 78 dagar av bombningar de tog att rucka Serbiens vilja. Det får tjäna som ett argument för att morgondagens högteknologiska kriget avgörs inte med enbart ett hårt och snabbt första slag av massiva bombningar i kombination med cyberattacker.

Utan när försvarsviljan kvarstår skulle då Sveriges motdrag med stridsfordon och stridsvagnar (varför inte stridsfordon med luftvärnskanon?) utgöra en riktig tillgång för att slå en första våg som skulle bestå av marininfanteri och luftburna styrkor med skyttefordon. En starkare armékomponent, speciellt med luftvärn, skulle ge en god uthållighet. Denna fokusering är närmare ett djupförsvar som vi har börjat röra oss ifrån.

Ett tredje alternativ skulle vara att dra nytta av utvecklingen i vapensystems räckvidd, skära ner på korvetterna och försöka att kontrollera Östersjön från landvägen medelst fler JAS, långräckviddigt luftvärn och sjömålsrobotar på lastbil.

Tyvärr finner jag det svårt att göra tydliga val av ena prioriteringen framför den andra, men där är jag i alla fall i gott sällskap med Försvarsmakten och dess nuvarande inriktning där hela bredden ska behållas. Det värsta i kråksången är dock att den inriktningen ser inte hållbar ut med nuvarande (eller blygsamt ökad) ekonomi och här behöver val göras.

Ifall jag skulle få kniven mot strupen skulle jag välja skalförsvaret med en avskalning av det tyngsta förmågorna inom armén. Detta för att den typen av konflikt vi ser som scenario inte skulle vara direkt fokuserad på att ta och behålla svenskt territorium. Vidare ger skalförsvarsmöjligheten en högre tröskel i första läget och en bättre möjlighet att påverka en militär konflikt i närområdet i de delar som inte utspelar sig enbart på svensk mark.

Personalförsörjningen skulle bestå av en återtagen värnplikt som bas för att bemanna huvuddelen tidvis tjänstgörande men även kontinuerligt tjänstgörande förband. På ett års intensivt övande och tidvis tjänstgöring går det att få en tillräcklig duglighet; kanske lika dugliga som soldater som försvinner efter fyra års ”långsam”-utbildning med brist på övningar? Vid början av ett skymningsläge blir det enklare att ställa om från värnplikt samt att den har gett en tillräcklig, eller till och med gedigen, grund att utbilda vidare på för internationella insatser.

Våra prioriteringar måste hur som helst ske koordinerat med andra och här kommer vi tillbaka där vi började. Vi är (och kommer mera att bli) beroende av omvärldens förmågor. Hur säkerställer vi det sker på ett vis som gynnar oss? Mitt förslag var att arbeta för en överenskommelse för norsk-danskt (och eventuellt brittiskt) stöd för Östersjöutloppet. Vad som skulle erfordras för att få dem dit är en sak för de politiska förhandlingarna. Ditt förslag om samarbete med Finland är ytterligare ett bra sådant exempel hur vi kan gå från att vara jämte andra till att vara tillsammans med andra.

Försvarssamarbete kan vara bland det svåraste att samarbete inom, men det är lika svårt att låta bli med dagens finansieringsambitioner. Vi kommer att tvingas göra det djupare (hur obekvämt de än må upplevas) i ett lämpligt institutionellt ramverk. Men samarbete fungerar enbart som samarbete och inte som säkerhetskonsumption.

Här börjar det bli dags för mig att runda av, hur ser du på avvägningarna mellan de olika förmågorna? Vilket är det minst dåliga?

Vi har inte kommit hela vägen till ett färdigbyggt hus men det till trots är min förhoppning att vi i alla fall plattat till marken så att huset kommer att stå på en stabilare grund när det blir byggs.

Johan, tack återigen för denna vändas skrivande och tack ni som har följt och kommenterat. Jag hoppas vi rör oss tillsammans närmare klokskap, ett klokt försvarsbeslut 2015 och ett klokt eldpostande av Östersjön.

Vännen Oscar

Idag svarar jag Oscar Jonsson på hans senaste brev om Sveriges försvarsidé. Jag tycker att Oscar har en god poäng med sin modell över den försvagade treenigheten mellan försvaret å ena sidan och den politiska ledningen samt folket å andra sidan.

I mitt svar uppehåller jag mig en del av militärgeografin och dess betydelse för vårt försvar i händelse mellan Ryssland och det Väst vi anser oss tillhöra. Jag identifierar fyra områden/funktioner som är centrala för vår del av bördan:

Östersjöutloppen, Nordkalotten, flygbaser och luftrum över Götaland och Svealand samt mellersta Östersjön med Gotland som viktig delmängd. Utöver detta tillkommer Stockholm och Göteborg för egen del. Om vi tror på Solidaritetsdeklarationen som vi antagit, så följer att vi är solidariska genom att sörja för att västs verksamheter kan understödjas i dessa fyra områden.

Svaret till Oscar hittar du här.

Av Bengt Gustafsson, ÖB 1986-94

Den debatt som började för ett år sedan med ”enveckasförsvaret” har resulterat i att 40 till 50% av svenska folket nu kan tänka sig att Sverige återgår till ett värnpliktssystem och öppet går med i Nato.

Det socialdemokratiska partiets talesman i försvarsfrågan har å sin sida talat om en ny mönstringsplikt för både kvinnor och män, medan bland annat både DN och SvD har intresserat sig för den senare frågan. Detta har oroat tre diplomater från det kalla kriget, som för några vesckor sedan på DN Debatt utropade: ”Går Sverige med i Nato ökar Rysslands misstro mot väst.” (25/1).

Hans Blix, Rolf Ekéus och Sven Hirdman pekar på att ”ett grundläggande element i svensk säkerhetspolitik och diplomati är att verka för fredlig utveckling, stabilitet och ömsesidigt förtroende i den euro-atlantiska regionen genom att överbrygga rådande
motsättningar”.

Vi skall därför ”inte överge vår väl förankrade militära alliansfrihet och det finns idag inget hot som kräver att vi överger denna politik.” Det senare är väl sant för dagen, även om vi sett ett ökat ryskt intresse för våra omgivningar och vårt territorium, men säkerhetspolitiska förändringar kan utvecklas snabbt.

Får jag erinra diplomaterna om att Ni på 1970-talet talade om avspänningspolitiken mellan stormaktsallianserna, som föranledde politikerna att rusta ner det svenska försvaret. 1980-talet började med alltmer stigande spänning, som ökade risken för kärnvapenkrig till samma höjder som under Kubakrisen 1962.

Vad mera var så hade WP passat på att modernisera sina stridkrafter under den så kallade ”avspänningen” och då inte minst i satellitländerna. Med det kunde des ges större uppgifter i den bestämda förebyggande militära strategin, som antagits av Högsta Sovjet i början på 1960-talet, innebärande att förekomma Nato med att rycka fram till Atlantkusten för att kunna förhindra att USA ytterligare förstärkte Västeuropas försvar.

Bland annat skulle Polen (i första fallet tillsammans med DDR) inte endast besätta Danmark med Östersjöutloppen utan från andra halvan av 1970-talet med sina moderniserade stridskrafter i ett andra steg också ockupera Sydnorge.

Vad som har förändrats från det kalla krigets dagar är att vi endast har ett ”enveckasförsvar” och vad värre är inte skulle mäkta med att i dagens värld kunna upprätthålla ett försvar av hela landet, som moderata statsråd låtsas att vi har. Detta beroende på att materielens kostnadsläge i ett modernt försvar ökar mycket snabbt – med 3-5% per år – och har gjort det sedan slutet av 1960-talet, när den socialdemokratiska regeringen tog bort den årliga uppräkningen av budgeten för att täcka den militärteknisk utvecklingen.

Så sanningen är den, att vi inte längre har råd med militära styrkor som kan försvara oss mot en stormakt. En höjning av dagens 1,2 % av BNP till försvaret till Natos önskemål (som få uppfyller) till 2 % gör i detta avseende ingen avgörande skillnad. Det skulle emellertid innebära att den kvantitet förband som de nya moderaterna såg framför sig 2009 skulle kunna bli en modern verklighet och till och kunna upprätthållas bortom år 2020.

I dagens och inför morgondagens värld bör vi därför bestämma oss med vilken stormakt eller allians vi helst vill vara mest vän om behov uppstår. Och tyvärr är det så, att EU inte är mycket att luta sig mot militärt.

De länder som är det i Europa är dessutom medlemmar i Nato. Bland annat Polen, som nog av Ryssland torde upplevas som mer irriterande för Kaliningrad än ett Natoanslutet Sverige. Man behöver ju inte i fred ha förhandslagring av eller frambaserade Natovapen i Sverige, som diplomaterna i onödan hotar med. Det gick ju alldeles utmärkt för Danmark och Norge under kalla kriget att vara återhållsamma och inte i onödan provocera vår gemensamma store granne i öster.

Sovjet torde ha varit mer misstänksamt mot Sverige, som i hemlighet för de egna väljarna förberedde ett militärt samarbete med USA och Nato i övrigt samtidigt som vi arbetade för fred och nedrustning med den andra handen.

För nu vet vi alltmer hur det egentligen var under Erlanders och Palmes dagar med den så kallade neutralitetspolitiken efter hand som forskningen om Natosamarbetet fortsätter med de få skriftliga källor som finns. Förresten, visste Hans Blix vad försvarsdepartementet sysslade med när han var utrikesminister? Sven Hirdman som statssekreterare i detta departement måste väl ha vetat det? Åtminstone sa´hans minister: ”Vi vet var vi hör hemma!”

Rolf Ekéus reagerade så sent som 2006, när Robert Dalsjö publicerade sitt väldokumenterade forskningsresultat, Lifeline lost, med att försöka bagatellisera detta samarbete också på DN Debatt. Detta trots att Dalsjö med en kopia av en Försvarsstabens
VPM kunde visa att så kallade samarbetsgrupper, förutom till Norge och Danmark, skulle skickas till USA, UK, och Västtyskland, men också till SHAPE, Natos högkvarter i Europa.

Den amerikanske chefen för detta, SACEUR, hade enligt Neutralitetspolitikkommissionen (SOU 1994:11) redan 1955 utsetts till ÖB Nils Svedlunds kontaktman av USA. För övrigt vistades den flygöverste som handlade detta VPM i Pentagon under Kubakrisen.

Är det ett liknande arrangemang herrarna nu tänker på när de skriver att ”vi är en uppskattad partner till Nato” med det inflytande vi behöver och att ”vi har större bilateralt inflytande på USA än vi skulle få som en småstat i en militärallians”. Hur är det i verkligheten idag?

Har vi fortfarande ”den atlantiska länk”, som den socialdemokratiske talesmannen Urban Ahlin fortfarande brukar tala om? Det gick ju bra för Olof Palme under det kalla kriget att i opposition driva projektet Gemensam säkerhet (publicerat 1982) med förslag om en kärnvapenfri korridor genom Europa samt före och senare som statsminister låta försvarsministern och ÖB hålla liv i det av Erlander skapade Natosamarbete.

Vill inte alla folk ha fred? Även det amerikanska med Ryssland i en kärnvapenvärld? Varför skulle USA tycka illa vara om vi som Natomedlem arbetade för en fredlig utveckling, stabilitet och ömsesidigt förtroende i Östersjöbäckenet samtidigt som vi om denna strävan misslyckas har den säkerhet som en småstat behöver på lång sikt.

Att vårt försvar inte skulle bli förstärkt vid en kris i detta område, som de tre påstår, är ett märkligt påstående. Länderna söder och öster om egentliga Östersjön är Natomedlemmar. Vid en kris här skulle Nato, precis som under det kalla kriget, behöva utnyttja flyg- och marinbaser i södra Sverige. Tror herrarna att vi skulle förneka dem det även om vi ej var medlemmar?

I Natosamarbetet ingick under kalla kriget att de skulle flyga över Sverige och i varje fall nödlanda här på återvägen, liksom de gjort de sista två åren av andra världskriget, samt att västtyska flottan skulle få omgruppera från sina sårbara baser till den svenska ostkusten. Som Ni själv säger tillhör vi ju Väst. Så vi är nog inte kända för att så strikt hålla oss till den deklarerade alliansfria politiken. Särskilt inte i Ryssland!

Beträffande kärnvapen torde det fortfarande var så att terrorbalansen fungerar. MedanRyssland lät sitt konventionella försvar bli omodernt prioriterade man sin andraslagsförmåga och gör det fortfarande. Någon total kärnvapenavrustning kan vi nog inte förvänta oss så länge flera stater (även i EU) känner sig beroende av en sådan avskräckningsmekanism.

Så det marina basområdet Murmansk är viktigt för Ryssland. Det är dock ingen nordisk småstat som kan hota det. Inte ens Natolandet Norge som ligger lika nära som Finland. Det är från längre avstånd Ryssland kan känna ett hot mot sin
andraslagskapacitet. Låt oss hoppas att världssamfundet lyckas förhindra att antalet länder med kärnvapen inte ökar. Först nu med Iran. För ju fler som har detta vapen desto större risk att det kommer till användning.

Tycker föresten de tre att Sverige med EU gör fel när vi försöker hjälpa Ukraina att bli mer demokratiskt och oberoende? Också detta verkar göra att Ryssland misstror väst.

Svenska Dagbladet har annonserat ett större granskningsarbete av försvaret under våren. Första granskande artikeln kom idag och handlade om personalförsörjningen, närmare bestämt hur det går med att rekrytera och behålla soldater och sjömän i det nya systemet.

Resultatet var mycket oroväckande. Siffrorna för 2013 visade att av var 100 inryckta till den Grundläggande Militära Utbildningen (GMU), så tog endast 59 anställning efter dessa tre månader. Försvarsmaktens plan var 85 % vid denna tidpunkt. Avgångarna således närmare tredubblad jämfört med det beslutsunderlag som politiken presenterades med.

Ett år efter inryckning återstod 51 totalt. Detta innebär att hälften är kvar från de som ryckte in. En verklighet inget system överlever i längden. Om jag förstått artikeln rätt, så har tidningen sedan låtit prolongera avhoppet på 14 % det första antällningsåret för att räkna ut hur många som i en sådan modell skulle finnas kvar efter sex år. En sådan beräkning visar att 23 % av dessa skulle fullgöra den tiden som räknades som den genomsnittliga anställningstiden när systemet infördes.

Ett annat sätt att skära beräkningen på är att räkna ut vad den genomsnittliga anställningstiden skulle vara med SvD:s 14 % årliga avgång. Detta blir, om vi undantar de 41 % som försvinner före anställning, lite mindre än fyra år. Detta innebär i sin tur att samträningsfördelen som finns med ett yrkesförsvar försvagas betydligt. Två av åtta i skyttegruppen har ju slutat inom två år och behöver ersättas. I praktiken bildas en ny grupp, eftersom de andra får backa tillbaka i sin kompetensutveckling som grupp.

Detta argument biter dock inte på finansdepartementet som visserligen är kompetent när det gäller ekonomi, men inte försvars- och säkerhetspolitik och än mindre militär utbildning. Därför får vi kasta oss till FOI:s rapport från 2010 som prognosticerade för döva öron att personalförsörjningen var underfinansierad med 1- 1,5 Mdr SEK/år.

På sidan 46 kan vi läsa om vad fördyringar kostar enligt FOI. Jag räknar i exemplet in de som slutar i glappet mellan fullgjord GMU och anställning, något som planen ansatte till noll, i kolumnen för avgång under utbildning.

Detta innebär att ytterligare 26 % till en sammanlagd kostnad av 1170 milj SEK/år ska läggas till ((26 x 15 mnkr/år) + (26 x 30 mnkr/år)). Sedan tillkommer för de extra 9 % som utöver planen bryter anställningsavtalet 1215 milj SEK/år ((9 x 45 mnkr/år) + (9 x 90 mnkr SEK/år). Prognosen är alltså 2385 milj SEK/år utöver offerten som politiken accepterade, om dessa negativa siffror håller i sig. I detta exempel har jag inte med förändringar i den genomsnittliga kontraktstiden enligt FOI, eftersom jag uppfattar att den är en funktion av avgångarna som jag redan räknat.

”Resultatet hittills är sämre än det värsta utfall vi räknade på när systemet infördes”, sa akademikollegan Peter Nordlund (FOI) i dagens SvD.

Ansvariga har förstås en annan bild. – Man kan inte dra så långtgående slutsatser som Svenska Dagbladet gör, säger Jan Salestrand, chef för ledningsstaben på Försvarsmaktens högkvarter till TT.

Generalen Salestrand säger att vi ser en positiv utveckling, vilket inte är lätt att hänga med i. SvD redovisar nämligen att de siffrorna för anställda/inryckande är: 2011 – 69 %, 2012 – 65 %, 2013 – 59 %.

Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren uppehåller sig främst vid att rekryteringen är god med 8 till 10 sökande per plats. Med den definition av rekrytering som statsmakterna gör av ordet rekrytering, så stämmer detta. Men det visar i så fall dessvärre på brister i attraktionskraften, något jag berörde i detta inlägg.

Frågan är vad statsmakterna kommer att göra för att lösa besväret med bemanningen. Besvärande uppgifter gör tyvärr gällande att man gemensamt vill skära i insatsorganisationen (!). Det är inte alltid lätt att hänga med i logiken när det gäller försvarspolitiken, men här kan du läsa vad jag svarade SvD på tidningens fråga om den utvägen, som tydligen några förfäktar.

Johan,

Det var ett intressant steg bakåt med en givande nyansering av försvarets funktion och mål du gjorde i ditt brev. Jag skulle vilja ta mig friheten och för enkelhetens skull slå ihop funktion 3 & 4 och kalla de operera hemma med option att operera internationellt. Sedan skulle jag skulle vilja lägga till en funktion som försvaret uppfyller även om det är snarare ett politiskt än militärt mål: att bidra till vårt inflytande internationellt.

Du berörde detta lite, men med detta menar jag två saker. Det ena är militärmaktens nytta som ett fundament for en stats maktutövande, vilket jag argumenterat är en nytta som trots förändringar i världen består. Det andra är det inflytande som det speciella utformandet av ens försvarsmakt ger. Det tydligaste exemplet jag kan ge är Norges beslut att köpa F-35 av USA. Norge får ut mer säkerhet av att förbättra sin relation till USA genom att köpa mycket dyra och försenade F-35 än vad, exempelvis, 30 extra flygplan hade gett om man valt JAS och nordiskt försvarssamarbete.

Har sitter Sverige i motsatt sits. Vi har istället for möjligheten att köpa oss relationer en världsledande försvarsindustri. Detta är ett viktigt verktyg för svenskt inflytande på den politiska nivån. Exporten uppgår årligen till ca 12 miljarder kr och stora köpare innefattar: Frankrike, Finland, Tyskland, Norge, UK, USA, Kanada, Indien, Pakistan, Thailand, Saudiarabien och Singapore. Men ska vi behålla industrin får detta också konsekvenser for utformningen av Försvarsmakten.

Jag tror ytterligare att bidra till vårt inflytande internationellt fångar upp rationaliteten för vårt internationella engagemang som går utöver det strikta verkandet för internationell fred och säkerhetshot mot Sverige från andra sidan jorden. Vår säkerhet beror till stor grad på våra relationer till ledande makter och funktionen av de internationella organisationer (EU, FN, NATO, OSSE) som verkar för vår säkerhet. Vårt bidrag till dessa ger både dem styrka och oss inflytande i detsamma.

Att förvandla denna funktion till ett mål skulle jag försöka göra som: Försvarsmaktens utformning bör stödja Sveriges politiska mål och stärka funktionen av ovannämnda organisationer. Eftersom detta är politiska bedömningar är det nog svårt att konkretisera detta ytterligare, men jag ska vara noga med att jag implicerar inte att Försvarsmakten ska vara en stödmyndighet till försvarsindustrin utan en balans behövs. Industrin är viktig ur ett inflytandeperspektiv, men dess finansiering får inte ske på bekostnad av ett urholkande i försvarsbudgeten.

Jag instämmer i dina mål och i synnerhet punkten B att genomföra återkommande Försvarsmaktsövningar vilket bidrar starkt till funktion 1-3 utan orimliga kostnader. Ett ytterligare mål som relaterar till att skapa förtroende är att Försvarsmaktens syfte och nytta måste kommuniceras tydligt.

Detta är speciellt viktigt när värnplikten har försvunnit och egna erfarenheter av försvaret försvinner för många. Krig kvarstår att vara viljornas kamp, men på grund av ekonomins och teknologins utveckling är det färre som är inblandade i det. Detta är betydande då, speciellt i demokratier, det är folkets vilja som styr och saknar folket förståelse för nyttan och funktionen, blir försvarsförmågan därefter. Clausewitz treenighet får illustrera:

…..

Men när folket kommer längre ifrån försvaret minskar både förståelsen för dess nytta och stödet för detsamma. Detta minskar i sin tur trycket på regeringen, förmågan att upprätthålla en kvalitativ försvarsmakt samt insikten att uppoffringar kan behövas. Ifall man lägger ihop ett ökande glapp mellan folket och försvaret med den djupa förtroendeklyftan mellan Sveriges regering och Försvarsmakten får vi ett problem för försvarsförmågan.

…..

För att åtgärda detta behöver Försvarsmakten, bland annat, ta en större roll i opinionsbildandet samt ett mått av försvarsupplysning. Jag anser att Försvarsmakten är för försiktig med att bygga opinion för sitt arbete som är en förutsättning för Sveriges existens och oberoende.

För punkten A att upprätthålla territoriell integritet är det välkommet att flygvapnet är nu redo dygnet runt. Förmågan till ubåtsjakt är essentiell och långräckviddigt luftvärn skulle vara önskvärt. Men detta drar fokus på problemet att det svåra är inte att hitta vad vi bör göra mer av. Den politiska och ekonomiska verkligheten ter sig som så att vi behöver göra mindre på vissa håll; I likhet med all politik är det svåraste inte vad man vill göra, utan vad man ska inte ska göra.

Ifall du köper mina tillägg Johan skulle jag gärna försöka konkretisera punkten D som är dimensionerande för försvarets förmåga. Våra vitala områden innefattar vår huvudstad Stockholm och vår livlina Göteborg. Gotlands geostrategiska läge gör ön mest utsatt i närområdet, men läget ger även potential att verka till vår fördel med luftvärn och sjömålsrobotar.

Nu är det mer än nog från mig för detta brev, vad är dina tankar? Hur kan vi konkretisera punkten D och vad ska vi göra mindre av?

Allt gott,

Oscar