Den icke-existerande arsenalen
”– Vi har inte de möjligheterna. Vår arsenal är, utan att gå in på militära hemligheter, begränsad för att inte säga icke-existerande”
Det är också samma besked som Bildt lämnade till Sveriges Radio förra veckan.
Man ska inte begå misstaget att se dessa praktiska problem endast ur aspekten insats mot Syrien, utan det är en aspekt som är direkt överförbar till det nationella försvaret. Långräckviddiga precisionsvapen för JAS 39 har varit aktuellt sedan drygt 20 år, men någon anskaffning har aldrig blivit av, främst av ekonomiska skäl. Under de 20 åren har projektet "Tungt styrt attackvapen" svängt fram och tillbaka i olika former, mellan styrda bomber och kryssningsrobotar. För ca tio år sedan utprovades den europeiska kryssningsroboten KEPD 350 till JAS 39, men någon anskaffning blev aldrig av. Kort därpå infördes nämligen den så kallade ”Långtbortistandoktrinen” av den socialdemokratiska regeringen med försvarsbelslutet 2004, enligt vilket Sverige bäst skulle försvaras med markoperativa internationella insatser i fjärran konflikthärdar. Flygvapnet och Marinen skulle istället huvudsakligen koncentrera sig på att hävda territoriell integritet och i viss mån understödja de markoperativa insatser.
JAS 39C under flygprov med KEPD 350. Därutöver 2 st Rb 74 Sidewinder, 2 st Rb 99 AMRAAM och en fälltank |
Följden för Flygvapnet blev i den här frågan att när det skulle anskaffas attackvapen till JAS 39 så blev det laserstyrda bomber av den minsta storleken eftersom dessa dels var billigast och dels bedömdes vara mest lämpade för direkt flygunderstöd (close air support). Att bomberna (GBU-12) i och med sin laserstyrning var föga lämpade för svenska väderförhållanden och i det närmaste krävde eget luftherravälde var ingen faktor man behövde ta hänsyn till i och med att de framförallt skulle användas vid internationella insatser. GBU-12 begränsade storlek om 500 pund (ca 250 kg) gör att det är en bomb som ej är lämpad för större mål än fordon, små byggnader och trupp i öppen terräng. I och med att man med JAS 39A förra året även fasade ut robot 75 nedgick även förmågan att bekämpa rörliga mål från låg höjd.
JAS 39C utrustad för attackuppdrag. 1-2 GBU-12 bärs samt två fälltankar varvid inga radarjaktrobotar får plats. |
Visserligen har GBU-12 kompletterats med dess GPS- och tröghetsnavigeringstyrda yngre syskon GBU-49, vilket möjliggör allvädersanfall mot mål med kända koordinater. Problemet med den klena stridsdelen kvarstår dock, liksom faktumet att det är vapen med för det moderna kriget mycket begränsade räckvidder och därmed med höga krav på eget luftherravälde. Vi kan också se ytterligare ett exempel på hur försvarsbeslutet 2004 med dess fullständiga fokus på internationella insatser fortfarande idag i högsta grad är levande trots 7 år av alliansregering och ett inriktningsbeslut mot nationellt försvar.
Varför behöver man då långräckviddiga precisionsstyrda vapen? För att utanför fiendens luftvärnsporté kunna slå mot dennes kritiska sårbarheter och till exempel dennes flygstridskrafter på marken innan de kan användas mot vårt eget territorium. Det är grunderna i luftmaktsteori, vilket jag i somras ägnade en serie om 4 delar åt (Del 1 grunder luftmakt, och del 3 teknik som just handlade om kryssningsrobotar och bl a Finlands anskaffning av dylika). Förmågan att slå mot fiendens basområden och kritiska sårbarheter på djupet blir därmed även krigsavhållande i form av avskräckning.
Att ha flygstridskrafter utan möjlighet att bekämpa motståndarens basområden (skulle kunna lösas av annan stridskraft som t ex fartygsbaserade kryssningsrobotar) är att jämföra med en fastbunden boxare som ska slåss mot en lättrörlig motståndare som även tillåts använda tillhyggen. Motståndaren kan helt och hållet välja när denne ska slå till och kan retirera i skydd utan att riskera att behöva bli påverkad, medan boxaren ständigt måste hålla sin gard uppe och röra sig.
Vårt östra grannland Finland har förstått detta det mest grundläggande faktumet i luftmaktsteorin. Tidigare var man dock begränsad av den sovjetiska VSB-pakten i att man ej fick köpa attackvapen till sina flygplan, men i och med murens fall har man genomfört stora investeringar för att försäkra sig om möjligheten att kunna ta striden till sin motståndare. Den som angriper Finland kan inte längre vara säker på att ej själv bli påverkad sedan Finland nu skrivit kontrakt med USA om anskaffning av kryssningsroboten JASSM till sina F-18 flygplan och ATACMS till sitt raketartilleri. I och med detta kontrakt från förra året har man tagit steget från sämst i Norden på utövande av luftmakt till en förstaplacering, där nu Sverige är ny på den solklara jumboplatsen.
Beställs det då inga nya vapen till de svenska flygstridskrafterna av den regering som så gärna framhåller hur man ”satsar” på försvaret? Jo, faktiskt. När det gäller jaktrobotar så har man tecknat kontrakt på mycket bra sådana, vilket gör att de svenska flygstridskrafterna kommer att ligga betydligt före de nordiska grannländerna och även landet i öster under ett antal år. När det gäller attackvapen ser dock läget mycket bekymrande ut. I och med det internationella förbudet mot ”klusterbomber” så gick Sverige med på att avveckla bombkapsel 90, vilket faktiskt ej var att jämföra med de vapen som avtalet egentligen var avsett för. Kompensationen blev då att Regeringen beställde den lätta glidbomben ”Small Diameter Bomb”, SDB.
SDB har på pappret mycket imponerande prestanda. Fälld från hög höjd och i hög fart kan bomben glidflyga i 70 km till sitt mål där den med sin stridsdel på endast 93 kg påstås kunna nå samma verkan som den 8 ggr tyngre bomben Mk 84 med 429 kg stridsdel (en eller flera fälls mot byggnader, broar, flygfält och andra större mål. Finns i olika versioner i Danmark, Norge och Finland). Problemet är dock att för att nå denna verkan krävs mycket, mycket goda underrättelser om målet, dess beskaffenhet och framförallt dess exakta position på metern när. Det är då rimligt att ställa sig frågan hur Sverige med sina begränsade resurser ska kunna fastställa en position som i princip kräver en lantmäteriförrättning flera mil bakom motståndarens linjer och dessutom göra det med mycket kort varsel? Det är nämligen så att missar SDB med bara någon meter så når man inte verkan. SDB är således ett lämpligt vapen när man vet målets position exakt och också när man behöver ta hänsyn till collateral damage.
Dansk F-16 med attacklast för uppdrag under Libyeninsatsen. 2 x GBU-31 (Mk-84 med GPS-styrning), 2 fälltankar och 4 x AMRAAM |
Sålunda kvarstår den svenska oförmågan att applicera flygstridskrafterna för att effektivt kunna ta en strid till sin motståndare och att därför kunna verka krigsavhållande. Att Sverige inte kan delta i en insats mot Syrien för att Flygvapnet och Marinen saknar kryssningsrobotar är kanske inte att sörja. Däremot är det en allvarlig brist som direkt påverkar Försvarsmaktens förmåga att försvara Sverige då en motståndare aldrig behöver riskera att Sverige kan bita tillbaka. Motståndaren kan hela tiden välja var i Sverige och när han ska slå till, varvid det svensk försvaret inte bara blir lättare att bekämpa utan även att logistiskt nöta ut.
Sekvens ur diskussionen |
Under den tidiga kvällen har jag fört en intressant diskussion på Twitter med utrikesminister Carl Bildt om just denna brist, där Bildts ståndpunkt kan sammanfattas i ståndpunkten att ”Vårt försvar är ett försvar” och Sverige därför inte behöver kryssningsrobotar. Detta talar som sagt emot all militärteori om användande av luftstridskrafter och är därtill något som lätt kan vederläggas historiskt. Bara de senaste 20 åren har vi sett tre nationer som förlorat då man utgått från att ett luftförsvar kan användas endast defensivt. Irak, Serbien och Libyen. Snart kommer vi förmodligen även att kunna lägga Syrien till denna lista. Alla med luftstridskrafter byggda med tyngdpunkt på luftförsvar med enorma mängder luftvärn som stomme och alla utan förmåga att ta striden till motståndaren. För det framtida svenska försvaret ser det därmed mörkt ut, särskilt som Försvarsberedningen och andra studier och utredningar i 20 års tid fastställt långräckviddiga precisionsvapen som det största militära hotet mot Sverige och det ändå inte är något som man agerat för att motverka.
En svensk luftförsvarsutredning (som egentligen borde avhandla luftstridskrafter och inte luftförsvar) för 2020-talet hade kunnat identifiera en rad områden där kraft och investeringar måste göras. Tyvärr har man dock av politiska skäl begränsat den nu pågående luftförsvarsutredningen till att gälla bortom år 2040.
Det är bara att instämma i utrikesministerns ord till Aftonbladet. Vår arsenal är rentav icke-existerande. Det blir därmed tyvärr också högst begränsande när det gäller svensk försvarsförmåga.
Uppdatering 22.00: Glömde bort att det förra veckan meddelades att Polen följer det finska exemplet och anskaffar kryssningsroboten JASSM till sina F-16.
Gästinlägg: Förtydligande från C LEDS avseende materielplanen
Grunden är att vi ska ha sju korvetter enligt gällande inriktningsbeslut som beslutades av riksdagen 2009.
- Fem korvetter Visby slutlevereras 2012-2014.
- Två korvetter typ Göteborg (Gävle och Sundsvall) genomgår generalöversyn ochmodifiering i syfte att vara operativa minst under perioden. Klassen döps om till korvett typ Gävle.
- Två korvetter typ Göteborg (Kalmar och Göteborg f n avrustade) genomgår ombyggnad till vedettbåt och ersätter nuvarande bevakningsbåtar och vedettbåten Jägaren. Klassen döps om till vedettbåt typ Kalmar.
- Två korvetter typ Stockholm (Stockholm och Malmö) avvecklas 2015.
- Projektering av nästa generation ytstridsfartyg som ska ersätta Gävle och Sundsvall påbörjas 2022.
Vid varje rullning krävs hårda prioriteringar då det oftast finns många förändringar som det måste tas hänsyn till det kan t ex vara egna tvingande behov, ökade kostnader eller tillkommande politiska beslut. Den största förändringen relativt materielplan 2013 vad avser korvetter är att ersättning av Gävle och Sundvall har förskjutits ur tioårsplanen men projektering påbörjas inom perioden. Det innebär att medel tillförts för att modifiera Gävle och Sundvall.
Slutligen vill jag hänvisa till Försvarsmaktens svar i det s k regeringsbeslut 7 som är en redovisning av behoven på längre sikt och där framgår det att alla stridskrafter har behov som inte inryms i gällande planering
Vi kan konstatera att Försvarsministern nämner ökade anslag och det är naturligt försvarsberedningen kommer att analysera IO14 (insatsorganisation 2014) och dess behov. Utkomsten av detta får vi avvakta.
Chef för ledningsstaben vid Högkvarteret
Syrien – It has to get worse before it gets better?
I början (maj 2011) av det som nu är ett regionalt ombudskrig i Syrien, så hotade Assads kusin och mångmiljardären Rami Makhlouf att Israels stabilitet skulle gå förlorad, om Syrien hotades av upplösning.
Nedanstående är ett försök att analysera ur Assads perspektiv, vilket/vilka grannländer hans styrkor hypotetiskt skulle kunna ge sig på med konventionella styrkor, främst artilleri. Insatser med konventionella vapen kommer sannolikt att föregås av mer okonventionella metoder som subversion, sabotage och attentat under en obestämd tidsperiod. Det har redan varit bombattentat i Turkiet och Libanon, varav några där Syrien pekats ut.
Men om den syriska regimen skulle bestämma sig för att utvidga kriget i regionen på allvar saknas inte möjligheter, vilket jag alltså tittar närmare på här. Irak har jag inte gått igenom, eftersom landet indirekt är på regimens sida. Jag försöker också hitta någon vinkel som kan vara intressant att reflektera kring ur ett svenskt perspektiv.
Turkiet
Ur diplomatisk synpunkt är en attack mot Turkiet ingen höjdare, eftersom landet är ett NATO-land. Redan nu finns luftvärnssystem på plats från Tyskland och Nederländerna för att skydda mot robotanfall. Med alliansens musketördevis – en för alla, alla för en kan – skulle Turkiet få en stark politisk uppbackning.
Men även utan NATO står sig Turkiet starkt militärt. Det är en efter alla förhållanden en respektingivande och stridserfaren krigsmakt som skulle vålla Assad en hel del bekymmer. Om turkiska styrkor skulle rulla in i norra Syrien som svar på ett angrepp skulle möjligen Iran kunna hota östra Turkiet militärt i ett parallellt skeende, men det är inte troligt att Assad kan göra den kalkylen så osäker.
Turkiet var förut en betydelsefull handelspartner för Syrien, men handeln är en rännil idag, vilket innebär att Syrien inte har mycket att förlora. Däremot skulle den mycket större turkiska ekonomin tala för Turkiet över tiden vid en kraftmätning. Den största ekonomiska vinkeln skulle vara om Syrien hade kraft att påverka sjöfarten genom Bosporen för att internationalisera konflikten det vill säga bland annat Rysslands handel.
Det område som erbjuder den största möjligheten för Assad vid ett anfall är de inrikespolitiska förhållandena och den sociala oro som finns under ytan i Turkiet. Hypotetiskt skulle Assad kunna erbjuda kurderna ett eget land i norra Syrien mot stöd i en konflikt. Bilden av Erdogans Syrienpolitik i Turkiet är att den är minst sagt oskicklig, och ett anfall skulle kunna utlösa en svårbedömd dynamik. Där finns också friktionen mellan delar av det militära etablissemanget och Erdogan som osäkert kort, men med den nationalism som kemalisterna har så är det svårt att tänka sig att inte nästan alla skulle komma till värn för den turkiska nationen.
Intressant för Sverige
NATO-frågan har två vinklar för svensk del. Dels har Turkiet redan anammat anmnärkningen nyligen från Finlands president. Ett NATO-medlemskap är ingen ersättning för ett starkt försvar. Det har att göra med nästa led. Det är inte allom givet att NATO-länderna kommer till ditt försvar i praktiken.
Bedömning
Turkiet är ett av de sämre handlingsalternativen för Assad. Det är för starkt miliärt och ekonomiskt relativt Syrien med ganska stor politisk uppbackning (NATO). Om ett anfall skulle ske trots allt, så är det en mycket farlig utveckling.
Jordanien
Jordanien är inte med i någon allians, men har ändå en hygglig politisk uppbackning i omvärlden, framförallt från Gulfstaterna, Storbritannien och USA. Vid ett angrepp på Jordanien kan vi också förvänta oss att landet skulle få underrättelser från Israel.
Militärt är Jordanien av högre kvalitet än Syrien, men mindre. Det starkaste kortet är dess underrättelsetjänst som är internationellt respekterad. Markstridskrafterna är förhållandevis mekaniserade och kan organisera en stor armékår. Luftstridskrafterna har mer flyg än Sverige och är i nuvarande läge starkare än Syriens, luftvärnssidan undantaget. Just luftvärn och artilleri är Assads starka kort, vilket talar för en defensiv hållning med bekämpning mot mål på långa avstånd i händelse av konflikt.
Jordaniens ekonomi var före kriget startade i Syrien ungefär hälften så stor. Rimligen har avståndet krympt ordentligt. Jordaniens näringsliv är tjänstebaserad och industrin står för 20 % av BNP. Ingen avgörande faktor således.
Den inrikespolitiska situationen är den som gynnar Assad mest, enligt min bedömning. Dels har Jordanien tagit emot drygt en halv miljon flyktingar från Syrien, vilket är en enorm tyngd på det jordanska samhället som har en ganska stor arbetslöshet. Där finns också en stor spänning som förenklat kan beskrivas mellan beduiner och palestinier som religiösa extremister försöker att utnyttja.
Intressant för Sverige
Jordanien avsätter en skyhög andel av sin BNP till försvaret, men i reda pengar inte mer än mellan 20-25 % av Sverige. Ändå kan landet hålla sig med ett jämförbart flygvapen och en mycket starkare armé (attackhelikoptrar, raketartilleri och 8-10 brigader).
Bedömning
Jordanien är ett av de mer möjliga alternativen att angripa. För att Jordanien med allierade ska kunna slå tillbaka krävs markanfall genom gränsområden överfyllda med flyktingläger, vilket komplicerar rörelser med stora manöverförband och logistiken. Även om det naturligtvis är farligt, så är det ett av de mindre farliga alternativen.
Israel
Israel bjuder på det tuffaste motståndet politiskt, men också den största möjligheten potentiellt. Assad måste räkna med att Israel får en 100 % uppbackning av USA, om han anfaller landet, liksom exempelvis Storbritannien och Tyskland. Potentialen ligger i att han kan få med sig ”den arabiska gatan” som den som vågade utmana Israel. Kalkylen kan se olika ut, beroende på från vilken vinkel man betraktar det. Till syveende och sist bedömer jag att regimen inte skulle få till en rörelse som gynnar den särskilt, men perceptionen kan vara annorlunda i ett palats i Damaskus. Det beror bland annat på vad det finns för avtal med Iran och vad dess regim är beredd att utgöra för att utvidga kriget.
Militärt sett är Israel mycket farligt för Syrien. Landet har förmåga att på egen hand degradera stora tillgångar för regimen som robotsystem och flygbaser. Psykologiskt har den syriska krigsmakten ett klart underläge, eftersom den upprepade gånger har blivit förödmjukad av IDF. Den enda militära svagheten Israel har, och den är inte liten, är landets lilla djup geografiskt. Det innebär att ett anfall på Israel med robotar och artilleri med fördel borde kompletteras med anfall från Libanon av Hizbollahs vältränade lätta infanteri.
Ekonomiskt är Israel helt överlägset. Med skadorna på den syriska ekonomin är dess ekonomi kring en tiondel av den israeliska, som å andra sidan har mycket att förlora vid ett krig, ett förhållande som också gäller världen i stort.
Assad har heller inget att hämta när det gäller möjligheterna att utnyttja de spänningar som finns i det israeliska samhället. Han måste utgå från att staten Israel skulle uppleva ett extensiellt hot, vilket skulle innebära en fullständig uppslutning kring regeringen och IDF.
Intressant för Sverige
Israel är regionens starkaste militära aktör, trots att landet tillämpar värnplikt – låt vara väldigt lång.
Bedömning
Assad må ha mycket anti-israelisk retorik, men i praktiken vet regimen att den är underlägsen. Det gör att det i det kortare perspektivet är den minst troliga utvecklingen. Skulle det trots allt ske, så är det samtidigt den farligaste utvecklingen.
Libanon
Libanon har en utrikespolitisk situation som i mångt och mycket påminner om Jordaniens med två skillnader. Det är Frankrike istället för Storbritannien som är den forna kolonialmakten, men framförallt har Syrien ett stort inflytande på Libanons situation på grund av den syriska ockupationen av landet mellan 1976 – 2005.
Den libanesiska krigsmakten har inget att sätta emot den syriska. I praktiken består den av en lätt mekaniserad armékår som i och för sig har spelat en imponerande sammanhållande roll i landet efter kriget 2006.
Den syriska ekonomin är något större än den libanesiska, som numera mest är tjänstebaserad. I synnerhet banksystemet är känsligt för instabilitet, vilket antagligen skulle innebära en stor kapitalflykt om regimen utvidgar kriget till Libanon.
Den inrikespolitika situationen gynnar Assad generellt. I Libanon kan den syriska regimen få starkt politiskt stöd i form av Hizbollah och några mindre partier. För närvarande regeras landet av något som liknar en halv samlingsregering under den respekterade Tammam Salam, men allmänna val är uppskjutna från i somras till november 2014. Den libanesiska ekonomin sviktar också under det otroliga flyktingtryck som finns från Syrien. Hittills har landet tagit emot över 700 000 flyktingar, vilket också späder på sociala spänningar. Det politiska systemet i Libanon har hittills stått emot påfrestningarna som kriget i Syrien inneburit, men för varje dag som går ökar risken att landet blir indraget och det skulle i så fall innebära ett nytt inbördeskrig i landet.
Intressant för Sverige
Krigshandlingar i Libanon skulle sannolikt utlösa en ny flyktingvåg likt 2006, vilket skulle kunna innebära en repris för utrikesförvaltningen.
Bedömning
Trogna läsare av F&S vet att jag hela tiden har varnat för spridning till Libanon som den troligaste utvecklingen när det gäller grannländerna. Det har blossat upp gatustrider, främst i Tripoli och det har varit både bilbomber i staden och raketbeskjutningar mot Hizbollahs fäste i Beirut. De libanesiska politikerna har trots det lyckats hålla nere våldet i landet, vilket är mycket imponerande och värt respekt. Trots detta, anser jag fortfarande att det dessvärre är den troligaste riktningen för att utvidga kriget.
Cypern
Det har spekulerats i brittiska tidningar om ett syriskt anfall på Cypern, så därför kan det vara intressant att titta på det. Egentligen är de brittiska baserna på ön som avses. Dessa är brittiskt territorium och etablerades i ett avtal när Cypern blev självständigt från Storbritannien 1960. I teorin kan man dock tänka sig att regimen försöker straffa Cypern för det avtalet genom beskjutning av cypriotiska mål – grekcypriotiska för få pluspoäng hos Turkiet? I så fall skulle EU:s solidaritetsklasul aktualiseras via landets medlemsskap i unionen. Nominellt sett en mycket stark politisk uppbackning. Skulle EU tveka vid en sådan utveckling, skulle en annan aktör kunna träda in – Ryssland. Landet har kontanter, har visat intresse för Cypern under den ekonomiska krisen i EU-länderna och är nära sammanbunden med Syrien. Den ryske presidenten skulle alltså utan problem kunna medla vid ett sådant scenario.
Militärt har Cypern inget att sätta emot Syrien, om man undantar vad EU:s medlemsstater eventuellt skulle kunna ställa upp med. På ön finns däremot en riktig nagel i ögat på Assad och det är den stora avlyssningsstation som Storbritannien har på sitt ena basområde på östra sidan av ön. Syrien skulle exempelvis kunna kräva att Cypern stänger av sitt luftrum för trafik till denna eller till och med häva avtalet med Storbritannien. En annan militär fördel är Sun Tzu’s axiom att slå mot fiendens planer. Även om det finns förberedda planer lokalt, skulle ett angrepp på Cypern komma som en fullständig överraskning för det internationella systemet.
Ekonomiskt är Cypern mycket svagare än Syrien och fortfarande befinner sig ekonomin i stor kris, vilket ökar den cypriotiska aptiten på att se sig om efter andra investerare, läs Ryssland och Kina.
Den cypriotiska inrikespolitiska situationen befinner sig i permanent spänning mellan turk- och grekcyprioter. Den ekonomiska krisen har försvårat levnadsvillkoren för den vanlige cyprioten. Det skulle kunna göra dem mottagliga för påtryckningar som underminerar förtroendet för EU och Turkiet, om regimen skulle sikta in sig på grekcyprioterna.
Intressant för Sverige
Ett effektuerande av EU:s solidaritetsklasul skulle vara en utmaning för den svenska säkerhetspolitiken. I synnerhet som Karin Enström i våras band Sverige hårt vid Lissabonfördraget. Det styrkebidrag som nu ingår i den brittiska stridsgruppen i beredskap är perfekt komponerad för ett sådant uppdrag med en luftvärnradarenhet, en artilleriradargrupp och en CBRN-enhet. En otäck, pikant del i sammanhanget vore att vi på så sätt skulle kunna hamna i krig med Syrien, det räcker ju med att dess president deklarerar detta. Det går ju då inte säga att det inte gillas eller att vi inte vill vara med.
Bedömning
Det låter helt apart från början att tänka sig ett syriskt långdistansangrepp mot Cypern. Det är väldigt svårt att sortera in i bedömningen, men det finns faktorer som är attraktiva ur Assads perspektiv. Den viktigaste faktorn är hur regimen bedömer EU:s sammanhållning. Det spelar ingen roll hur stark den är i praktiken – det får vi reda på efteråt – utan hur den syriska ledningen föreställer sig den.
Summa summarum
Sammantaget bedömer jag spridningsriskerna i fallande ordning så här (högst först):
1. Libanon
2. Jordanien
3. Cypern (Dark Horse)
4. Turkiet
5. Israel
Farligheten är däremot inverterad i stort – det vill säga angrepp på Israel farligast för världsfreden (Cypern svårt att sortera in). Den enda trösten är att om konflikten börjar sprida sig, desto större blir pressen på de permanenta staterna i säkerhetsrådet att komma överens. Det har vi sett förut, i synnerhet 1956, 1967 och 1973. Omvärldens oförmåga att försöka få slut på kriget istället för att få igenom sina geopolitiska intressen har hittills inneburit en gradvis eskalering efter hand som aktörerna har höjt insatserna samtidigt som såren i Syrien vidgats. Kommer det att innebära att den obehagliga klyschan infrias:
It has to get worse before it gets better?
……………..
Debattkväll i KÖMS regi
Bild lånad från www.koms.se |
Tidigare i kväll höll Kungliga Örlogsmannasällskapet en intressant debattkväll på Försvarshögskolan. Arrangemang likt dessa är mycket välkomna då de gynnar en levande försvarsdebatt, något som är oerhört viktig för Försvarsmakten i allmänhet och Marinen i synnerhet!
Uppslutningen hade dessvärre kunnat vara något bättre då enbart ett 50-tal personer hade hittat dit. Är intresset för en levande marin debatt inte större än så?
Primärt låg fokus under kvällen helt naturligt på de debattörer som bidragit med debattartiklar till specialutgåvan av TiS, något som rekommenderas att ta del av via länken här ovan. Tyvärr hade inte alla som bidragit med artiklar möjlighet att närvara.
De som fick möjlighet att redovisa sina alster gjorde det på ett bra sätt, dock inte helt underbyggt i alla avseenden kopplat mot operativa krav. Att Marinen behöver fler fartyg, ny utrustning och att ytstridsförmågan är nedsatt är inget nytt under solen. Ett exempel på vad som hade kunnat belysas är vilka konsekvenser en återgång till en "lätt flotta" skulle innebära, och hur de påverkar de dimensionerade marina operationstyperna. Avser att utveckla tankar runt detta i ett framtida inlägg här på bloggen.
Nu är det förvisso inte läge att fundera på nyanskaffningar till Marinen just nu. Detta med tanke på gårdagens tråkiga besked, som förtydligats under dagen av Jan Salestrand. Ett förtydligande som behöver förtydligas ytterligare. Vad är det egentligen som avses?
Givetvis kom den heta frågan upp en kväll som denna, men tyvärr gavs inga nya positiva besked som skulle peka på att Aftonbladets kvällstidningsstory från gårdagen skulle vara helt fel. Självklart kommer inte Marinen att läggas ner, om någon nu för en stund hade trott något sådant. Det finns inget politiskt stöd för en sådan manöver, vilket givetvis skulle krävas. Marinen blir kvar!
Det som sägs är att flera marina projekt i materielplanen är skjutna framåt utan att någon ny tidsplan meddelats, något som känns som en förenklad bild av läget. Här behöver marinens företrädare gå ut och förklara för personalen i detalj vad är det som är struket/flyttat! Det är det minsta marinens personal kan förvänta sig nu. Ö som i Öppenhet bör rimligtvis tillämpas.
Vidare lyftes frågan om försvarsbloggar under kvällen. Det är alldeles uppenbart att långt i från alla är positiva till detta "nya fenomen" som nu existerar. Det talades till och med om att bloggarna enbart till 80% håller sig till fakta? Lite anmärkningsvärt är det att man kan göra en sådan analys "när man inte ens läser försvarsbloggar". Jag skulle vilja bemöta påståenden som dessa med att när gammelmedia slirar på sanningen finns det ingen möjlighet att gå in och rätta.
Om försvarsbloggarna skulle drista sig till att slira på sanningen, och inte uttryckligen förmedla att osäkerhet råder eller att fakta saknas på vissa punkter, så kommer det genast att komma någon annan med bättre kunskap och rätta dessa fel genom kommentarer till inläggen. Just detta är styrkan med bloggar då en öppen debatt är möjlig att föra genom inlägg och kommentarer.
Jag välkomnar att alla som anser att något som skrivs på bloggarna är felaktigt, att börja kommentera och ge synpunkter. Det skulle tillföra en redan levande försvarsdebatt ytterligare kunskap och saklighet.
Uppdaterat 22.45: MARINEN ÄR PÅ VÄG ATT LÄGGAS NER!
Ovanstående rubrik kan man i dag läsa på Aftonbladets webbsida. Redan för drygt ett år sedan under Almedalenveckan 2012 aviserade ÖB att han kan tvingas att lägga ner en hel försvarsvarsgren om inte regeringen tillför de pengar som behövs. "Det är den magnituden vi talar om". Nu är vi alltså där!
Men för det första måste en del begrepp redas ut i den här soppan. Försvarsmakten äger inte beslutet att på egen hand avveckla en hel försvarsgren som kvälltidningen förmedlar. Det gör riksdagen. För att påvisa hur tågordningen fungerar runt sådana beslut så finns det ett närtida exempel där både regeringen och Försvarsmakten var överens om att SWEDEC i Eksjö skulle avvecklas som förband. Detta stoppades sedan av riksdagens försvarsutskott genom att SD anslöt sig till Socialdemokraterna i frågan och röstade ner Alliansförslaget.
Av ovanstående anledning är jag något tveksam till Aftonbladets "centrala källa". Den felaktiga benämningen vapengren samt att det är kvällspressen, och inte de som normalt sett står för den sakliga bevakningen av försvarsfrågorna SvD eller DN, som publicerar informationen tyder på missnöje och oro i de lägre leden, förvisso ett helt befogat sådant.
Oaktat detta så så finns det, och har under en längre tid funnits ett överhängande hot mot hela Försvarsmakten och i synnerhet Marinen! De signaler som förmedlas i Aftonbladet måste tas på största allvar då det inte blir någon rök utan eld. Försvarsmakten måste dessutom fundera på hur man i den här frågan tillämpar Ö som i Öppenhet kopplat till sin egen uttalade värdegrundsambition.
Kollegan Wiseman har nu på förmiddagen skrivit ett mycket viktigt inlägg i ämnet där han helt riktigt konstaterar att det inte alls behöver ske en aktiv nedläggning av Marinen, utan att Marinen kommer att utraderas på naturlig väg när materielen sakta men säkert blir helt obsolet. Jag delar helt Wiseman bedömning. Min övertygelse är att om inte Marinen får den tillförsel av ny materiel som är nödvändig för att kunna finnas kvar i framtiden så kommer försvarsgrenen att dö sotdöden! Det finns ett antal materielärenden som nu ligger på regeringens bord, men där inga beslut fattas.
Det handlar om modifiering/vidmakthållande åtgärder på två korvetter av Göteborgsklass samt två korvetter som skall modifieras till vedettbåtar. Vi har ännu inte sett något byggnadsavtal rörande nya ubåtar. Nya stödfartyg och nya ytstridsfartyg som har legat i materielplanen kan man med nuvarande ekonomiska läge och den nedprioritering av Marinen vi kan utläsa, se sig om bland stjärnorna efter.
Detta sammantaget, tillsammans med en rad andra märkligheter kommer otvivelaktigt leda till att Marinen kommer att dö sotdöden inom ett antal år om inte politiker agerar aktivt här och nu! Det som saknas är pengar, inget annat. Det behövs inte fler utredningar eller flera destruktiva regeringsbeslut som RB5. Att försvarsanslaget nu är nere på rekordlåga 1,15% av BNP (och sjunkande) talar sitt tydliga språk! För den som inte förstått det allvarliga läget kan jag rekommendera bildspelet hos KKrVA från akademiens vintersymposium. Det är sedan länge dags för er politiker att ta ert ansvar för rikets säkerhet!
Att man från regeringens och Försvarsmaktens sida väljer att lägga miljardbelopp på service och viss renovering av ett 40-tal stridsvagnar är för mig i sammanhanget obegripligt. För samma summa hade samtliga fyra korvetter av göteborgsklass kunnat genomgå planerade och nödvändiga åtgärder för att säkerställa marinens (begränsade) förmågor de närmaste 15 åren. Åtgärder som regeringen fortfarande inte fattat beslut om! Dessa fyra fartyg levererar exakt det som regeringen kräver och hela tiden har basunerat ut. D.v.s. ett "flexibelt, tillgängligt och användbart försvar" här och nu! Fartyg som dessutom skulle kunna bidra till att upprätthålla vår terrotoriella integritet på daglig basis. Istället ligger tre av dessa fartyg vid "döda skeppens kaj" och förfaller mer och mer för varje dag regeringen inte fattar besluten! Att när kassakistan gapar tom i stället prioritera stridsvagnsrenovering framför dessa fartyg är som sagt obegripligt!
I det läge Marinen befinner sig i just nu är det oerhört viktigt att våra chefer kliver fram och visar ledarskap!
Amiraler och förbandschefer kan inte längre verka i det tysta utan att kommunicera med personalen. Vi lever i ett informationssamhälle anno 2013 där informationsvägarna är många. Att sitta bakom stängda dörrar och diskutera marinens framtid i en sluten krets duger inte längre. Nu vet personalen att det är svåra tider som stundar. Det är nu ni som chefer måste visa vägen, stå upp för Marinen och dess personal, och ta en öppen debatt. I gengäld kommer ni att få all uppbackning som är möjlig tillbaka!
Jag avslutar i dag inlägget med tre olika citat som i dag är mycket talande för dagen.
"Näst Gud hänger rikets välfärd på flottan" (Gustav II Adolf)
"Sverige är ett land som befolkas av bönder med ryggen vänd mot havet" (Respekterad chef)
Bloggar: Wiseman
Media: Aftonbladet, Expressen, BLT, SR
Övriga: Fria Tider, Exponerat
----------------------------------------
Uppdaterat 11.30:
Försvarsmakten går nu ut och kommenterar artikeln i media, och skriver att några sådana diskussioner inte har förekommit inom HKV, utan att det precis som jag misstänkte handlar om materielplanen. Eftersom Jan Salestrand otvetydigt vet att det har föregåtts av en intern diskussion vore det högst lämpligt att aktörerna öppnar upp sig och tillämpar värdegrundens Ö som i öppenhet.
----------------------------------------
Uppdaterat 20.00:
Avser här nedan att göra ett förtydligande runt den del i inlägget som handlar om korvetter kontra stridsvagnar i syfte att inga missförstånd ska ske.
De som följt bloggen sedan start vet att jag har varit noga med att undvika att att ställa olika materielsystem, förband, försvarsgrenar eller förbandsorter mot varandra i debatten. Detta leder oftast bara till interna stridigheter och sådana är destruktiva för hela Försvarsmakten där sällan någon vinnare kan utses. Här är vi alla förlorare!
I grund och botten är jag av uppfattningen att samtliga delar av Försvarsmakten är helt nödvändiga. Framför allt så länge vi inte kan påräkna militär hjälp från någon försvarsallians (läs NATO). Tidigare har den så kallade osthyvelprincipen tillämpats genom varje katastrofalt försvarsbeslut de senaste 20 åren. Vi har således medvetet behållit alla förbandstyper och alla förmågor. Detta har inneburit att vi nu står med ett så kallat demonstatorförsvar med ett, möjligen två förbandstyper av varje slag, där det viktiga har varit att vidmakthålla kompetens inom varje område. Inte att kunna försvara Sverige.
Det som nu har hänt är att den kritiska nivån är nådd, och det är nu de verkliga konsekvenserna av ett under lång tid underfinansierat försvar börjar komma i kapp gemene man. Pengarna räcker nu inte ens till att vidmakthålla förband i singular till på hög nivå.
Varför då ställa stridsvagnar mot korvetter i det här inlägget?
Det är ren verklighetsflykt om man nu inte inser att det inte längre är möjligt att vidmakthålla alla materielsystem som är nödvändiga för att uppnå beställd organisation IO14. Ekonomin räcker helt enkelt inte till om inte försvarsanslaget utökas med mångmiljardbelopp. Då kommer man till ett läge där man måste prioritera, och där står vi nu. Prioritera innebär att man väljer bort något, tillfälligt eller för gott.
Min ståndpunkt är att vi då tillfälligt ska prioritera de system som tillför mest effekt både i vardagen, och i händelse av krig. Således är det stridsflygsystemet och ytstridsfartygen jag anser måste prioriteras. Det vill säga de komponenter som i krig står för det oundgängliga skalförsvaret och samtidigt, på daglig basis kan upprätthålla incidentberedskap i såväl luften och på havet för att hävda vår territoriella integritet.
Av den anledningen ställer jag kostnaden för stridsvagnsrenoveringen mot att kunna driftsätta fyra korvetter/vedettbåtar. Det handlar alltså inte om att förringa nödvändigheten av stridsvagnar för ett trovärdigt försvar.
Av den anledningen anser jag att det - här och nu - är betydligt viktigare att Försvarsmakten får ut fyra fartyg i operativ tjänst varav endast ett av dessa är fungerande i dag. Detta ska alltså ställas mot att renovera ett fyrtiotal fullt fungerande stridsvagnar. Runt detta har jag även diskuterat med kloka pansarkollegor som besitter en sund helhetssyn. Dessa delar min uppfattning.
Stridsvagnsrenoveringen bör därför skjutas framåt för att tillfälligt frigöra ekonomiska medel för att möjliggöra annat.
---------------------------------------
Uppdaterat 22.45:
Aftonbladet följer upp sin artikel från morgonen med att intervjua ett antal personer, bland annat Jan Salestrand. Rubriksättningen "Marinen kommer inte lägga ner" känns tyvärr mycket amatörmässig.
Förutom att en mängd självklarheter förmedlas, så som att en försvarsmakt inte kan klara sig utan en marin, i synnerhet inte för ett land med Sveriges geografiska läge, så får vi veta en annan sak som inte varit känd i allmänna kretsar. I intervjun med generalen Jan Salestrand får vi veta följande.
Jan Salestrand, chef för ledningsstaben vid Högkvarteret, bekräftar i dag att ett antal miljarder förskjutits från marinen till andra vapengrenar inom Försvarsmakten. Orsaken till det är att två korvetter från marinens flotta inte kommer att ersättas med nya under försvarets nuvarande tioårsplan.
Salestrand ser bekymmer i ekonomin men hävdar att budgeten omarbetas varje år och att en avveckling av marinen inte är aktuell.
Marinen i framtiden
I Aftonbladet idag så förekommer det uppgifter om att marinen kommer att läggas ned. Svaret är enkelt. ÖB har inte tagit några sådana beslut. Det pågår inte heller något arbete som skulle innebära detta.
Det som artikeln refererar till är långsiktig materielplanering. Försvarsmakten gör varje år ekonomiska avvägningar för att beställningarna långsiktigt ska vara i balans. Planen sträcker sig 10 år fram i tiden.
Som Försvarsmakten tidigare redovisat finns det långsiktiga obalanser mellan behov och tillgänglig ekonomi. Detta gäller för alla stridskrafter. Detta är redovisat för regeringen inom ramen för det så kallade regeringsbeslut 7 i början av året.
När planen avvägs görs prioriteringar bland flera vapensystem. Senast detta gjordes var i februari 2013 och kommer att göras igen i slutet av detta år. Dessa prioriteringar innebär att vissa saker påskyndas, vissa saker senareläggs, vissa saker stryks. Kravet är att det ska finnas en operativ helhet och balans där bredden, så långt det är möjligt med hänsyn till tillgänglig ekonomi, bibehålls. Med bredd menas förmågan till alla tänkbara uppgifter till sjöss, i luften och på marken.
Avvägningar väcker alltid frågor, som i den aktuella artikeln av marina företrädare. På samma sätt ger företrädare för övriga delar av Försvarsmakten uttryck för oro inom sina områden. Det är förståeligt och begripligt när inte alla krav kan tillgodoses. Men innebär inte nedläggningar av försvarsgrenar.
Hur Försvarsmakten långsiktigt ska utvecklas beslutas av riksdagen och behandlas inom ramen för pågående försvarsberedning med slutrapport under 2014.
Jan Salestrand
Chef för ledningsstaben vid Högkvarteret
En försvarspolitik byggd på SMS-lån (uppdatering 23.10)
Citat av Peter Neppelberg beskrivandes nuvarande försvarspolitik jämfört med den säkerhetspolitiska utvecklingen kring Östersjön.
I Aftonbladet meddelas idag att Marinen nu riskerar att dö den sotdöd ÖB varnade för under förra sommaren. Bakgrunden står att finna i att försvarsbudgeten under lång tid varit underfinansierad, där den kortsiktiga lösningen varit att skjuta materielanskaffningar framåt i tiden. Detta är en lösning som tagits till nya höjder av Alliansregeringen, vilken spelat på myten om det stora materielanslaget och för att täcka brister i verksamhetsanslaget (övningar, löner etc) överfört medel från materielanslaget. Det är lösningar som i praktiken är att jämställa med att ta nya sms-lån för att täcka andra lån som man inte kan betala tillbaka.
I sitt budgetunderlag för 2014 varnade Försvarsmakten för en allvarlig underfinansiering från och med 2015 för att till år 2019 kunna nå insatsorganisation 2014 (en något absurd mening). Drygt 1 miljard kr per år skulle fattas även om antalet försvarsanställda bantades med några hundra. Utöver denna summa meddelade man att drygt 50 miljarder kr saknades i budgeten för den kommande tio-årsperioden för omsättning av de mest väsentliga materielbehoven, men bedömningen var att organisationen och försvarsindustrin endast skulle mäkta med att ta emot och täcka behov för motsvarande 30 mdr kr. Av dessa utgörs 5 miljarder kr av anskaffningen av JAS 39E, där största delarna av kostnaderna därtill ligger utanför tioårsperioden. Regeringens påstådda kompensation förra hösten för JAS 39E-anskaffningen utgör inte ens normal statlig löneökning för Försvarsmaktens personal.
Den första konsekvensen vi alltså ser är Marinens materielbehov. Regeringens kalla hand till ÖB:s påpekande om bristen på 5 miljarder kr möttes med beskedet att Regeringen minsann har tillskjutit pengar och att det nu bara är att prioritera om, vilket man ansåg vara en smal sak. Marinen har liksom övriga försvarsgrenar ett stort uppdämt materielomsättningsbehov där flera fartyg kommer att behöva tas ur drift om de ej inom något år för genomgå omfattande renoveringar alternativt ersättas. Likaså kommer såväl Marinen som Flygvapnet snart att stå utan sjömålsrobotar när dessa inom några år faller för åldersstrecket. Det behövs alltså inga aktiva beslut för Marinen ska dö ut. Det sker per automatik genom att inte fatta beslut. Exempelvis har också ärendet med gångtidsförlängning och renovering av fartyg länge legat på Regeringens bord för beslut utan att något sådant fattats. Istället verkar det även i år som att Försvarsmakten får lämna tillbaka de pengar som avsatts i budgeten för ändamålet.
Marinen är dock inte ensam om att befinna sig i en mycket allvarlig situation även om det verkar som tiden är först att rinna ut där. Exempelvis varnade flygvapeninspektören i somras för att Sverige nästa år måste ta beslut om det svenska transportflygets framtid. Pengar måste avsättas för att antingen renovera befintliga Herculesflygplan eller för anskaffning av nya. Inom något år kommer Sverige heller inte att kunna utbilda piloter då livstiden för SK 60 runnit ut. Ej heller där finns pengar för någon ersättning.
Dagens ”marina läcka” är otvivelaktigt ett sätt att försöka väcka opinionen att förstå galenskaperna som pågår i försvarspolitiken. Jag tror dock att en framkomligare väg hade varit att vara mer öppen kring vad som pågått i, under och över Östersjön och det svenska närområdet de senaste åren och i en allt mer accelererande takt. En utveckling som utan tvivel ställer krav på svensk marin förmåga.
Lägg därtill också eventuella konsekvenser av Regeringsbeslut 5…
Media: Exp
Uppdatering 11.22: Chefen för ledningsstaben, generallöjtnant Jan Salestrand kommenterar Aftonbladets artikel på Försvarsmaktens blogg "Försvarsmaktens kommenterar". Jag finner det intressant att Salestrand talar om "marina företrädare" (därtill plural) då Aftonbladets artikel inte nämner någonting om källans/källornas bakgrund/hemvist. Är det Salestrands tolkning eller är det något han vet?
Uppdatering 23.10: Aftonbladet följer nu upp sin artikel med en intervju med Jan Salestrand. Här får man hoppas på journalistslarv då artikeln skriver så här om Peter Hultqvist (s):
"Enligt Hultqvist står försvarsberedningen nu inför en oerhört stor utmaning för att få ihop budgeten"
Förhoppningsvis är inte de ekonomiska förbehållen så pass uttalade för Försvarsberedningen.
Pansar från himlen
Har du följt med denna blogg ett tag så vet du att det fallskärmsfällningsbara stridsfordonet BMD-4M nu införs i Ryssland. Men hur började egentligen detta med fallskärmsfällning av pansar? Klippet ovan om utvecklingen av BMD-1 är inte bara synnerligen sevärt, det har även en engelsk textremsa.
Gästinlägg: Jobbansökan
Ännu ett träffsäkert gästinlägg. Den här gången ett nytt inlägg från signaturen Boatswain som nu söker nytt jobb som politisk sekreterare hos försvarsutskottets vice ordförande tillika försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren. Platsannonsen fanns att läsa på Moderaternas sida med lediga jobb fram till i går, men är nu borttagen. Bloggkollegan Sjätte mannen hade dock sparat ner en kopia på platsannonsen som finns att läsa här.
-------------------------------------------------------
Som du ser har jag begåvats med såväl läsandet som skrivandets gåva och borde därmed passa utmärkt som ”kommunikativt stöd” och ”skriva debattartiklar, pressmeddelanden”. Jag kan även ljuga, förvanska och försköna verkligheten vilket är något jag förstått uppskattas i de nymoderata leden.
Ni söker någon som ”gärna har politisk erfarenhet”. Jag har röstat i varje val och har varit på studiebesök i Riksdagen en gång för länge sedan. Det måste väl räcka med tanke på att mina arbetsuppgifter är att basunera ut det nymoderata budskapet tills det korkade folket förstår hur det står till med försvaret av landet.
I hela mitt röstberättigade liv har undertecknad röstat borgerligt och även om jag för tillfället är något politiskt vilsen så tror jag att jag, likt många andra moderater, under partipiskan kan övertygas om att den nymoderata vägen är den rätta.
Tyvärr är min enda ”erfarenhet från ideell organisation” att jag en gång skänkte en slant till Frälsningsarmén men det motsvarar väl ungefär Moderaternas satsningar på Försvarsmakten.
Ni söker någon ”som kan anpassa språk till olika målgrupper”; jag kan svära på ett tiotal språk och har även, från den bedrövliga och icke tillgängliga värnpliktens tid, en god förmåga i att skälla ut människor efter behov. Jag kan tänka mig att ni skulle behöva någon som kan läxa upp de svartmålande (och uppenbart felinformerade) försvarsbloggarna ibland vilket skulle passa mig som handen i stridshandsken!
Ni har skrivit mycket om stridsvagnar den senaste tiden. Vilket sammanträffande. Jag har både sett och åkt en stridsvagn och kan nog (faktiskt bättre än ni) övertyga alla skeptiker att den senast kommunicerade ”satsningen” på Försvarsmakten är av enorm karaktär.
Moderaterna beskriver även investeringen i 60 st JAS Gripen som en stor förmågeuppbyggnad. Detta kan jag också skriva under på då jag faktiskt sett flera gamla JAS på flyguppvisningar. Detta gamla ruckel till flygplan måste vi byta ut, 39C/D har ju knappt levererats och trots min svaga tvåa i mattebetyg från gymnasiet förstår jag att 60 st är fler än 100.
Enligt befattningsbeskrivningen innebär tjänsten att ”planera politiska aktiviteter” vilket jag tyvärr har ringa erfarenhet av. Däremot har jag ofta de senaste åren förundrats över varför inte officerare kan strejka i missnöje mot förd försvarspolitik, det kanske räcker som merit?
Mina löneanspråk är anspråkslösa då jag förstått att min löneutveckling framöver kommer att vara begränsad med tanke på den ack så nödvändiga neddragningen á 500 miljoner av Försvarsmaktens personalkostnader. Dessa soldater och officerare borde veta bättre och arbeta för ära och heder och inte riksdaler som riket och vår Försvars… förlåt, Finansminister, kan behöva bättre.
Om ni önskar att jag flyttar dit plikten kallar så är det inget problem. Jag har flyttat mycket i mina dagar då förband lagts ned och vad jag förstår utesluter ni moderater inte detta i framtiden.
Som du ser när du läser min ansökan är jag mycket väl skickad att ”genomföra research och analys av fakta”. De fakta Försvarsmakten kommer med angående att RB5 skulle påverka den operativa förmågan kan jag lätt genomskåda som en bluff för att de vill ha höjda anslag. Typiskt särintresse!
Referenser kan lämnas på begäran då mina kollegor på kontoret helst ser att jag lämnar dem då yngre förmågor behövs bättre.
Jag kan ibland uppfattas som ironisk men de flesta på min arbetsplats, framförallt jag själv, brukar uppskatta detta.
Med hopp om ett positivt besked!
Mvh
Boatswain
Med svarta pjäser i Syrien
Jag hade tänkt att analysera riskerna för spridning av det regionala ombudskriget i Syrien, men så annonserade president Obama i går kväll att han fattat två beslut: Det ska bli en militär insats mot Syrien och han tänker söka bredda det politiska stödet genom kongressen. Analysen om grannländerna får vänta ett par dagar, för det verkar finnas tid.
De senaste dagarna har vi fått ta del av öppna versioner från de underrättelser de politiska ledningarna i USA och Storbritannien haft till sitt förfogande. Det är mycket tydligt, särskilt i Storbritannien, att man lärt sig läxan från Irak 2003 – politisera underrättelser så lite som möjligt.
Det finns några intressanta noteringar att göra. Det finns ingen beviskedja i svensk mening än. ”Högst troligt” är slutsatsen och ”hög tillförlitlighet” finns i informationerna som lett fram till detta. Det är tillräckligt, enligt min mening, för att börja utvärdera militära handlingsalternativ på allvar. Så här ser det ofta ut när det gäller underrättelsearbete, i synnerhet när det gäller att förstå intentioner. Det brittiska underrättelseutskottet (JIC) säger också i sitt bedömande att motivet för regimen att genomföra detta har det inte kunnat förstå, medan det verkar som om amerikanerna bedömer att målet var mera taktiskt. Att vinna slaget om Damaskus i förlängningen.
Om detta är initierat från den högsta ledningen, så bedömer jag att det är av mer strategisk natur. Hur konstigt det än kan låta, så kommunicerar krigförande med varandra genom sina handlingar också. I det här fallet kan det handla om att regimen vill tala om för sina motståndare att den är mest hänsynslösa av alla. Under slakten av motståndet i staden Hama i februari 1982 finns det flera vittnesmål om att den syriska armén på order av Assads far använde vätecyanid (Zyklon B är en form av vätecyanid). Tänkandet skulle kunna utgå från att påminna den andra sidan och de civila som vill hålla sig utanför konflikten om att regimen är beredd att med alla medel försvara sig och att omvärlden inte kommer att lägga sig i.
Här skulle vi också kunna lägga till den mest sensationella uppgiften, nämligen det brittiska påståendet att regimen använt kemiska stridsmedel i mindre mängder vid 14 olika tillfällen – fast då har ingen sagt något om internationella normer och nationell säkerhet. Det kan också vara värt att framhålla att den amerikanska inhämtningen har använt i stort sett alla källor som finns, vilket gynnar möjligheten att bli så säker som möjligt.
Intressant var också uppgiften om att man kunnat följa förberedelserna de tre dagarna före anfallet. Det kan resa frågan om varför man inte gjorde något, exempelvis varnade regimen eller förvarnade civilbefolkningen. Då bör man hålla i minnet att underrättelseanalys tar tid. Alla som arbetar med frågorna är översköljda med information och de första förberedelserna börjar med små tecken som ska tolkas. Sedan ska sammanställningar göras, faktakontroller, interna diskussioner för att ifrågasätta slutsatser, föredragningar för chefer som vill ha ytterligare information, order för kompletterande inhämtningsuppdrag, samverkan med andra och så vidare. Därefter når det policynivån som ska diskutera igenom vad som ska göras. I de sammanhangen är tre dagar inte särskilt lång tid.
………..
Så vandrade då president Obama ut i Rose Garden och höll sitt korta, annonserade tal som överraskade en del. Kärnan i argumentationen var upprätthållandet av normer kring kemiska vapen, säkerheten för allierade i regionen och faran för den egna nationella säkerheten. Jag ska inte uppehålla mig alltför länge vid amerikansk inrikespolitik, även om den spelar roll för kommande beslut. Några reflektioner dock:
Med det svaga stödet internationellt för en militär insats, även bland pålitliga allierade, och flera opinionsundersökningar som indikerar ett svagt till måttligt stöd hos det amerikanska folket för en militär attack, så innebar presidentens manöver att han skaffat sig ett övertag i etablissemanget.
Han var beredd att handla, beslutet var taget av honom som överbefälhavare. Blir han nedröstad, så är det kongressen som bundit honom. Han kan dock gå vidare i alla fall, eftersom han fogade in ”allvarlig fara mot vår nationella säkerhet”, vilket innebär att han enligt konstitutionen ändå kan genomföra en attack. Får han med sig kongressen, åtminstone senaten genom någon koppling till Iran, så kan han peka på att folket genom dess represententer stödde honom i det fall det inte går som tänkt. Och det kan tyvärr han behöva, för det lär inte gå som han har tänkt och det beror främst på två fenomen:
……………
”….I have decided that the United States should take military action against Syrian regime targets. This would not be an open-ended intervention. We would not put boots on the ground. Instead, our action would be designed to be limited in duration and scope. But I’m confident we can hold the Assad regime accountable for their use of chemical weapons, deter this kind of behavior, and degrade their capacity to carry it out.”
…………………
Det ena fenomenet är svårigheten att kalibrera strategier. I det här fallet är målet ifråga att upprätthålla normen att inte använda kemiska vapen (en norm Syrien som ett av få länder på jorden inte erkänner). Metoden för att göra detta är genom avskräckning (deter through degradation), medan medlen är små och begränsade – sannolikt angrepp från distans med kryssningsrobotar från ubåtar, ytstridsfartyg och möjligen tunga bombplan mot ledningsplatser, artillerigrupperingar och flygbaser. Användning av marktrupp utesluts i det här skedet. Det kan säkert ändras, men det är detta som de syriska generalerna och dess politiska ledning hör just nu.
Målet är alltså ambitiöst, medan metoden är ytterst osäker och medlen just små och begränsade. Avskräckningsmetoden när det gäller att avbryta negativt beteende är inte särskilt framgångsrik historiskt sett. I det här fallet kommer det yttre hotet sannolikt att svetsa samman regimen. Det finns en fortfarande en hyggligt stark nationalkänsla i Syrien. Regeringssidan är också härdad efter 2,5 år av prövningar. Trots alla prognoser håller det militära instrumentet fortfarande ihop med iranskt och ryskt stöd. Ett hundratal kryssningsrobotar kommer staten Syrien att absorbera. Som jämförelse sköts flera hundra kryssningsrobotar mot Libyen och närmare 10 000 attackuppdrag genomfördes med flyg innan kriget tog slut efter drygt ett halvt år.
Det andra fenomenet är svårare att teoretisera kring, men det är desto mer påtagligt när det infinner sig. Fienden har alltid en röst. Genom att använda sig av en tit-for-tat-approach, så kommer omvärlden få förhålla sig till Assad och dennes reaktioner. Väst spelar därför redan på den svarta sidan av schackbrädet, men vet inte om det än. När den första attacken är över och alla börjar vänta på vad som ska hända, så kommer de flesta förstå att det strategiska initiativet har gått över till Assad.
……….
Om regimen, då slår till med ytterligare hänsynslösa attacker, vad gör omvärlden då? Höjer insatserna en gång till antagligen, för att öka regimens risk. Eftersom kriget har en egen logik och det egentligen är en förlängning av politiken, så blir den politiska viljan viktigare ju mer intensivt kriget blir. Om regimen ännu en gång i det läget går in med ohygglig brutalitet – vad blir då svaret?
Här är svaret svårt utifrån det vi vet idag, men tentativt är den ena vägen att omvärlden viker och Assad kommer att överleva samtidigt som andra diktaturer drar sina egna slutsatser om västs trovärdighet. Den andra huvudvägen är att gå in i Syrien och försöka upprätta en buffertzon och/eller försöka ta kontroll över C-vapnen. Här går det antagligen en spärrlinje för regimen som i så fall kommer att uppfatta ett ytterligare extensiellt hot om omvärlden tar kontroll över delar av territoriet. Då skulle sannolikt allra senast ett utfall mot något av grannländerna komma.
…………
Det är alltså mycket som står på spel i höst. Vi är där vi är därför att aktörena lokalt, regionalt och globalt alltför hårt vill ha fred på sina egna villkor. Istället för att kompromissa har väst försökt att utifrån ändra de politiska maktförhållandena i Syrien bland annat för att komma åt Iran. Tillfällen att hitta en lösning redan 2011 när antalet döda räknades i tusental istället för hundratusental gick förbi, eftersom vi inte ville erkänna de reella maktförhållandena i regionen och lokalt stödde aktörer som inte kunnat ta sig samman under enhetlig ledning. Vad passar väl bättre som avslutning än det syriska ordspråket?:
”Till en maskäten bondböna sänder Gud en blind köpare”
Putte gör ingen glad
Det är naturligtvis svårt att idag se ett storskaligt krig utbryta i Europa, men det saknas inte tecken som borde oroa långt fler.
Allan Widman
Chefsrotation inom Marinen?
Hitlers kalsonger snart sålda?
Jag är rätt less på allt som börjar med "Hitlers" men tack och lov råkade det Hitler-program jag senast slog på vara riktigt givande. Jag fick se något jag trodde inte existerade, en bevarad Horten 229.
Att tyskarna under andra världskriget hann designa en bemannad flygande vinge, det visste jag. Men jag måste erkänna att jag inte hade en aning om att Horten Ho 229 även hann flyga flera gånger och att ett exemplar finns kvar än idag, i ett förråd i USA. Men genom National Geographics dokumentär "Hitler's Stealth Fighter", nyligen visad på svenska Kanal 10, fick jag lära mig en hel del om både Ho 229 och den större men ofullbordade Ho 18. Vad gäller teknik/vapen så är "Hitler's Stealth Fighter" nog det mest spännande jag sett. Inte minst gillade jag att se hur de konstruerade kopian i skala 1:1. Skulle tro att programmet sänds fler gånger, men kanske på annan kanal.
Men Hitlers kalsonger då? Tja, inga finns kvar mig veterligen. Men en vacker dag lär de nog dyka upp på någon auktionssajt...
Gästinlägg: A(m)bitioner på villovägar…
Resursbrist vid behandling av utsatta veteraner.
Tyvärr har detta till största delen blivit kulisser. Genom att sluta avtal med Fredsbaskrarna, Invidzonen och Soldathemsförbundet anser sig Försvarsmakten ha tillgodosett behovet av stöd och hjälp till de veteraner som är i behov av detta. I och för sig bra organisationer men alldeles otillräckliga vad avser kvalificerad vård. Försvarsmakten har inriktad sig mer på medaljer och ceremonier. Bra, men det gör inte de skadade speciellt mycket friskare.
Hur många som är i behov av vård är okänt då ingen forskning eller statistik finns i i landet. Försvarspsykiatriker Helena Prochazka uttryckte i gårdagens DN att den vård som finns tillgänglig inte är tillräckligt specialiserad för den typ av psykiska trauman som förekommer. Att bara skicka de som anmäler behov till vårdcentralen och Landstingen är otillräckligt. Utbildning av vårdpersonal, läkare psykologer etc. är nödvändig. Hon har helt rätt men lyssnar någon på henne?
Stiftelsen Jesper Lindbloms Minne genomförde för två år sedan en studie över vad som behöver göras för veteranerna. Resultatet blev att det behöver skapas ett Veterancenter för alla statens myndigheter vilka är och har varit utsatta i olika miljöer samt att det även måste skapas egna vårdresurser. Försvarsmakten ansåg dock då att den civila sjukvården var tillräcklig, vilket nu visar sig vara helt fel.
Senare i höst kommer Jesper Lindbloms Minne att anordna ett större seminarium där ett av ämnena kommer att vara just behovet av ett Veterancenter. Dessutom kommer ledarskap i olika former att beröras. Ämnena hör ihop.
Försvarsmakten får släppa upp rullgardinen och se ut hur verkligheten egentligen ser ut.
Ytterst är det våra politiker som har ansvaret då problemet med veteranverksamhet finns i många myndigheter, inte minst UD, SIDA, Polis och Tull, räddningsverk med mera.
Dags för handling med andra ord.
Sydasien – i skuggan av Mellanöstern
Av Johan Larnefeldt, statsvetare
Läget i Syrien fortsätter att förvärras och något slags internationell intervention verkar alltmer sannolik. Samtidigt upplever Egypten en dramatisk återgång till styret före de arabiska upproren – men med skarpare konfliktlinjer och radikaliserade aktörer. Det är knappast märkligt att Sydasien inte står i centrum för världens uppmärksamhet. Flertalet av de konflikter som gjort Afghanistan, Pakistan, Indien och Bangladesh till storskaliga krishärdar tidigare i historien är dock fortfarande olösta, och det närmaste året kan komma att bli avgörande på flera sätt.
Läget i Kashmir har förvärrats under den senaste tiden. Sedan början av augusti har ett antal soldater – sannolikt även civila – dödats på båda sidor, och relationen mellan Indiens och Pakistans regeringar är ansträngd. De nu pågående fientligheterna inleddes natten mellan den 5 och den 6 augusti, då fem indiska soldater dödades, och en skadades, i en attack mot en gränspostering i Kashmir. Därefter har skärmytslingarna fortsatt, vid ett flertal olika platser längs stilleståndslinjen. Senast under förra veckan dödades två pakistanska soldater av eld från den indiska sidan.
Händelserna i Kashmir är en käpp i hjulet för fredsförhandlingarna mellan Indien och Pakistan, som var planerade att återupptas just när fientligheterna bröt ut. Något slags nystart framstod som mer rimlig efter det pakistanska valet i maj. Även om den nygamla premiärministern Nawaz Sharif på ett allmänpolitiskt plan inte har framstått som särskilt Indienvänlig har han sedan sitt tillträde talat relativt tydligt om behovet av seriösa förhandlingar för att uppnå en bred lösning på konflikten. Detta kontrasterar givetvis mot pakistanska styrkors faktiska agerande vid gränsen.
Även bortsett från pakistanska försök att uppmuntra oroligheter finns dock ett genuint missnöje hos delar av befolkningen i indiska Kashmir. På samma sätt som landets östliga gränser, mot Burma och Bangladesh, aldrig blivit helt lugna och accepterade har Indien inte lyckats etablera fungerande och legitim samhällsstyrning i de delar av Kashmir som man kontrollerar.
Vidare är läget i den indiska politiken komplicerat. Val ska äga rum inom ett år och den styrande regeringskoalitionen, dominerad av Kongresspartiet, är hårt pressad av oppositionen. Den främsta orsaken till detta är en allt svagare ekonomisk utveckling, men säkerhetsfrågorna spelar också in. Efter en hätsk debatt i indisk press och politik kom ett uttalande från landets försvarsminister A. K. Antony om att det var ”specialist troops” från den pakistanska armén som låg bakom angreppet i början av augusti. Detta är sannolikt sant i någon bemärkelse, men ska också ses mot bakgrund av det inrikespolitiska behovet av skarpa uttalanden.
Det är dock tydligt att den indiska regeringen inte gärna lägger all sin energi på Kashmirfrågan. Landets säkerhetspolitiska ambitioner under de senare åren har varit betydligt bredare, och de har framför allt inriktats på Kina och Indiska oceanen. Satsningen på flottan – inklusive hangarfartyg och atomdrivna ubåtar – har haft en del tydliga bakslag, men kommer sannolikt att fortsätta. Här blir de små sammandrabbningarna i Kashmir en ovälkommen distraktion.
Pakistans regering menar å sin sida att man över huvud taget inte ligger bakom några av angreppen mot den indiska sidan, och frånsäger sig ansvar för de aktörer som kan tänkas stå bakom det hela. Här ligger givetvis en del av problemets kärna, eftersom dylika militanta extremistgrupper länge har varit ett centralt verktyg för pakistansk säkerhetspolitik, både i indiska Kashmir och i Afghanistan.
Denna politik – som tog form framför allt under 1980-talet, förra gången en stormakt försökte föra krig i Afghanistan – har blivit ytterligt destruktiv för Pakistan självt. De kanske mest destruktiva talibanrörelserna är idag de som finns i Pakistan, och som har den pakistanska staten som sin främsta motståndare. Dessa militanta grupper har länge opererat främst i de mer glesbefolkade gränsområdena mot Afghanistan, men en viktig utveckling under senare tid är att de nu tycks urbaniseras i samma takt som själva Pakistan – något som märks bland annat i megastaden Karachi.
Pakistans nye premiärminister tycks ha ett kluvet förhållande till landets talibanrörelse. Han har kallat dem för ett existentiellt hot mot Pakistan, men han har också – både före och efter att han blev vald – argumenterat för samtal med dess företrädare. Mer allmänt är det tydligt att den pakistanska traditionen av säkerhetspolitisk outsourcing till fristående extremistgrupper gör det svårare för landet att bygga förtroendefulla relationer med grannarna Afghanistan och Indien. Till detta kommer det mer allmänna problemet att Pakistans utrikes- och säkerhetspolitik fortfarande inte står under civil kontroll.
Många talar nu om Afghanistan efter ISAF:s uttåg 2014 som en mer uttalad arena för den indisk-pakistanska kraftmätningen. Tydliga indiska signaler om stöd till Karzairegeringen, kombinerat med ett flertal våldsamma attacker mot indiska intressen i Afghanistan, kan tyckas tala för detta. Det är dock mest sannolikt att det hela inte går utöver den typ av relativt begränsade attacker som det hittills varit fråga om. Samtidigt kan även dessa orsaka stor skada. Till exempel har Lashkar-e-Taiba – den pakistanstödda grupp som antas ligga bakom attackerna i Mumbai 2008 – öppet talat om ökad aktivitet i Afghanistan.
Att den indisk-pakistanska konflikten inte bara utkämpas i Kashmir är knappast något nytt. Det bangladeshiska befrielsekriget 1971 – som i stor utsträckning blev ett krig mellan Indien och Pakistan – var mycket våldsamt. Den konflikten är dessutom i allra högsta grad levande än idag. De kraftigt försenade krigsförbrytarrättegångar som har börjat avslutas i Bangladesh i år har resulterat i en kraftig ökning av social oro och politiskt våld – vilket gör det parlamentsval som ska genomföras senare i år mer osäkert och konfrontativt. Den centrala konfliktlinjen är i mångt och mycket densamma som 1971, och inte heller alltför olik de som dominerar politiken i Pakistan. Vad som ska vara den bärande idén för de olika statsbildningar som steg fram ur det brittiska Indien är fortfarande i grunden omstritt.
Dock är det otvetydigt så att våldsnivån i dessa konflikter under det senaste decenniet varit ojämförligt högre i Pakistan. Det har sedan börjat av året kommit allt fler tecken på ett skifte i synsätt hos den pakistanska ledningen, med tal om ett nytt handlingsprogram för att bekämpa terrorism samt om en ny och mindre Indiencentrerad militär doktrin. Och trots att Nawaz Sharif avsattes i en militärkupp förra gången han var premiärminister tycks den politiska och den militära ledningen nu vara rimligt överens om riktningen. Samtidigt gör de fientligheter som riktas mot Indien och Afghanistan att det är svårt att bedöma både ärligheten i uppsåtet och förmågan att genomdriva en ny politik mot de militanta grupperna.
Den 26 augusti reste Afghanistans president Hamid Karzai till Islamabad för ett tvådagarsbesök. I centrum stod möjliga vägar framåt för fredssamtal med (den afghanska) talibanrörelsen. Dessa förhandlingar har varit en slingande följetong utan uppenbara framsteg, då parterna inte varit överens om vare sig plats för eller deltagare i seriösa samtal. Det förestående avslutandet av ISAF-insatsen gör att USA blir allt mindre relevant som part i processen, något som möjligen kan förenkla det hela. Afghanistans ledning har också slagit an en mildare ton mot Pakistan under den senare tiden. Samtidigt kan påpekas att fientligheterna mellan de två länderna inte varit obetydliga, med regelbunden artilleribeskjutning över gränsen.
Mötet mellan Pakistans premiärminister och den afghanske presidenten förefaller inte ha resulterat i några egentliga framsteg. Den afghanska sidan fick inte det de hoppades på från Pakistan denna gång heller, och inga nya steg för fredsprocessen har meddelats. Här spelar det möjligen in att Hamid Karzais period som president går mot sitt slut, och att hans efterträdare än så länge är ett frågetecken. Det är värt att komma ihåg att Afghanistan, Pakistan, Indien och Bangladesh alla ska hålla val under 2013–2014. De centrala konfliktlinjerna i ländernas politik är delvis besläktade, delvis mer specifika. På person- och partinivå är det förmodligen Afghanistan som är mest oförutsebart. Än så länge är det en öppen fråga vem som kan samla det största antalet sympatisörer för att ta över efter Karzai. Oppositionsgrupperna i nationella fronten har meddelat att de avser att gå fram gemensamt, men de har ännu inte meddelat någon specifik kandidat.
En av de möjliga – men inte nödvändigtvis sannolika – kandidater som varit mest omtalad under den senaste tiden är Abdul Rassul Sayyaf. Detta namn – med historiska kopplingar till såväl Osama bin Ladin och Khalid Sheikh Mohammed som till människorättsbrott i Afghanistan – lär inte vara alldeles populärt i ISAF-ländernas huvudstäder. Dock har dessa inte förmått styra Afghanistan i den riktning man velat under det senaste decenniet, och inflytandet lär knappast öka under de kommande åren. Här är den svenska regeringens beslut om kraftigt ökat bistånd – från en redan hög nivå – till Afghanistan under de kommande åren intressant att notera. Den dominerande utländska aktören, USA, minskar utvecklingssamarbete och annan civil närvaro i ännu snabbare takt än den militära insatsen.
Några gemensamma drag för de pågående konflikterna i Sydasien är möjliga att urskilja. För det första saknas på många håll en grundläggande samsyn om vad som utgör en legitim regering och ett legitimt sätt att få och att utöva politisk makt. Religion får ibland en central ställning i dessa stridigheter. För det andra är det värt att notera att trots stora militära resurser och två kärnvapenmakter utkämpas faktiska strider ofta mellan gränsvakter med enklare eldhandvapen – eller ännu oftare av irreguljära grupper med skiftande koppling till någon stat. Ingen regering – inte ens Pakistans – har full kontroll över dylika aktörer. För det tredje är det tydligt att omvärlden ofta har överskattat sin förmåga att förstå, ingripa i och påverka dessa konflikter – något som är värt att hålla i minnet när nya militära interventioner och utvecklingssamarbeten planeras.
Bläcket hade knappt torkat (uppdaterat 31/8 10.30)
Det är knappt så att bläcket har torkat på riksdagsbeslutet att lägga värnplikten vilande och införa yrkesförsvar innan även Försvarsdepartementet i vintras insåg att det blev lite för dyrt. Resultatet blev Regeringsbeslut 5 (RB 5) i vilket Försvarsmakten uppdrogs att utöver de redan i budgetunderlag 2014 och försvarsmaktsorganisation 2013 planerade personalminskningarna och minskningarna av lönekostnader, utreda möjligheterna att sänka lönekostnaderna med ytterligare 500 miljoner kr. Redan i arbetet med budgetunderlag 2014 fick Försvarsmakten börja titta på hur man skulle kunna sänka lönekostnaderna genom att låta mindre kvalificerad och därmed billigare personal lösa arbetsuppgifter jämfört med idag.
I tisdags offentliggjordes så Försvarsmaktens svar på RB 5. Försvar och Säkerhet liksom Skipper (uppföljning) har redan skrivit föredömligt om detta liksom Jägarchefen. Alla läsvärda
Ett krav på att utöver Org 13 och BU 14 minska lönekostnaderna med 500 miljoner kr kommer att få mycket allvarliga konsekvenser för Försvarsmakten och svensk försvarsförmåga och beredskap. Ca 1000-1200 officerare kommer att behöva avvecklas, liksom 500-700 gruppbefäl, soldater och sjömän samt 550-750 civilanställda. Istället ökar den tidvis tjänstgörande personalen med 175-225 officerare, 150-350 gruppbefäl, soldater och sjömän samt 40-60 civilanställda. Deltat blir ändå en mycket stor minskning och ett antal förband kommer att bli av med mycket stora delar av sina kontinuerligt tjänstgörande personal. I praktiken är det minst ett verksamhetsställe som kan läggas ner.
RB 5, om det verkställs, skulle få mycket negativa konsekvenser på tillgängligheten och beredskapen, där nu istället den tidvis tjänstgörande personalen behöver mobiliseras istället för att man ska kunna nyttja sig av kontinuerligt tjänstgörande att lösa hastigt uppdykande skarpa uppgifter.
Arbetsbördorna på de kontinuerligt tjänstgörande kommer därtill att ökas i hög grad och huvuduppgiften torde i än högre grad att bli utbildning av ny personal och inte minst tidvis tjänstgörande personal.
Det är en ytterst oroande utveckling. Redan idag med ett årligt intag av rekryter till den grundläggande militära utbildningen som understiger det antal som sedan ska bli norm, tvingas krigsförbanden ställa till förfogande ett så pass stort antal officerare och specialistofficerare att tjänstgöra som instruktörer för GMU att möjligheterna att lösa förbandes egna uppgifter kraftigt hämmas. Exempel på detta kan vara lösande av beredskap eller förberedelser inför en internationell insats. Detta är en situation som skulle förvärras avsevärt om RB 5 implementeras då marginaleffekten alltid är stark.
Vi ser också en märklig förskjutning av fokus från vad som ursprungligen uppgavs vara syftet med yrkesförsvaret – att ha omedelbart gripbara insatsklara krigsförband och att minska kravet på utbildningsresurser kontra gripbara förband jämfört med värnpliktsförsvaret (minns Sten Tolgfors beskrivning av hur ett krig kan vara över på en vecka och att ett pliktförsvar därför är förlegat). Nu hamnar Försvarsmakten på samma ruta som med värnpliktsförsvaret, men till mycket högre kostnader och avsevärt mycket lägre numerärer.
Sverige har som bekant en oroande utveckling i närområdet där 2019 är satt som måldatum för innevarande etapp av den mycket omfattande ryska militärreformen, vilken redan nu flerfaldigt ökat de ryska väpnade styrkornas förmåga. Samtidigt vill då Regeringen genomföra en besparing på Försvarsmakten som ytterligare kommer att reducera landets försvarsförmåga? Det är svårt att få det att gå ihop.
Med all tydlighet påminns vi än en gång om fakumet att försvarsbeslutet 2004 är synnerligen levande. Den insatsorganisation som idag skapas under namnet IO 14 är i själva verket samma organisation som beslutades i försvarsbeslutet 2004, men som man nödtorftigt försökt styra om till att så gott det går hantera även nationellt försvar i och med "Inriktningspropositionen 2009", därav just "inriktningspropostion" och ej försvarsbeslut. Ett implementerat RB 5 ovanpå detta skulle vara ytterligare en spik i kistan.
Försvarsmaktens svar på RB 5 (missiv, bilaga 1)
Officersförbundet om RB 5
Uppdatering 31/8 kl 10.30: Sveriges Radio Ekot uppmärksammar idag RB 5 och vilka följder beslutet kan medföra. Intressantast är försvarsministerns uttalande:
"Försvarsminister Karin Enström, vill inte nu tala om minskad personal. I stället hoppas hon på ökade budgetanslag.
– Mitt fokus är att höja Sveriges försvarsförmåga och just nu jobbar jag för höjda försvarsanslag, redan i höstens budget. På lång sikt så arbetar jag tillsammans med Försvarsmakten för att få balans mellan uppgifter och resurser."
Reflektioner kring RB5
Bestraffningsinsats mot Syrien – ett omöjligt uppdrag?
Igår fortsatte diskussionerna med oförminskad intensitet om Syrien. Det är fortfarande inte offentligt klarlagt vad som dödade ett stort antal människor i Damaskus förra veckan. FN:s särskilda sändebud Lakhdar Brahimi uppgav igår till AFP att det ”förefaller” vara någon kemisk substans som dödat de flesta.
Mer säkra är de stora länderna i väst, som kan stödja sig på sina underrättelsetjänster. Det skulle inte gå för den amerikanska administrationen att gå ut så hårt, om inte tydliga indikationer stödde detta. I debatten har det kommit anspelningar på att det inte går att lita på USA med hänvisning till Irak 2003. Men här finns det två stora skillnader. För det första har det faktiskt hänt något, en aktivitet som föregåtts och följts av andra händelser som kan plockas upp av de olika underrättelsekällorna som övervakar Syrien.
För det andra är den amerikanska utrikespolitiken förändrad när det gäller synen på militära maktmedel. I Irak sökte den dåvarande administrationen bevis för massförstörelsevapen och tolkade information därefter, så är inte riktigt fallet nu.
Eftersom vi lever i ett informationssamhälle, så kommer stora delar av världspubliken vilja ha något substansiellt att förhålla sig till. Därför talar det för att vi kommer att få se den amerikanske presidenten eller någon annan central person lägga fram tvättad underrättelseinformation. Det är det långsiktigt bästa sättet att bygga legitimitet för eventuella militära insatser mot den syriska regimen. Eftersom en del talar för att säkerhetsrådet inte kan samla sig kring ett militärt angrepp, så ökar en sådan handling i betydelse i det fall en grupp länder väljer att gå vidare utan mandat i säkerhetsrådet.
Vad är det då världen skulle få se i så fall? Ja, det mest troliga är att det finns satellitfoton som kan visa förberedelser för insats med kemiska stridsmedel. Det skulle kunna vara personal i skyddsutrustning och emballage till ammunition runt artilleripjäser. Sådana bilder kommer sannolikt att vara lite retuscherade för att inte avslöja den exakta kapaciteten på USA:s militära satelliter. Ni som läste inlägget som baserades på väderdata för tidpunkten, vet att förhållandena över Damaskus var utmärkta för foton från luften (atmosfäriska störningar bedömer jag som neutrala).
Dessutom funderar jag på, i ljuset av den pågående NSA-debatten, om det inte också i så fall kan bli kortare uppspelningar av kommunkation mellan chefer på olika nivåer under förutsättning att denna skett på relativt oskyddade system som mobiltelefoni. Återigen för att dölja den egna kapaciteten. Dessa två sätt skulle kunna bygga en acceptans för att den syriska regimen är ansvarig.
Just ”ansvarig” är en intressant term i sammanhanget. Den som lyssnar noga mellan raderna på uttalanden från amerikanska företrädare märker att de hittills inte sagt att Assad eller regimen beordrade en sådan attack. Istället har formuleringar som: ”has the capacity” eller ”is responsible” använts. I går kväll kom också uppgifter om att det finns en samtalsupptagning mellan en panikslagen departementstjänsteman som försöker förhöra sig hos en chef för ett förband med förmåga till insats med kemiska stridsmedel vad som hänt.
Detta öppnar upp för intressanta, men också obehagliga, frågor. Har inte regimen full kontroll över sina styrkor? Trots en del avhopp på mellannivå, så finns det ännu ingen i den högsta militära ledningen som bytt sida. Om detta skulle vara någon typ av ordervägran eller en besinningslös attack på eget bevåg kan vi stå inför en långsam krackelering på regimsidan, vilket skulle göra läget ännu svårare att överblicka. Om detta skulle ha hänt, ska världen då först kräva utlämning av skyldiga innan man skrider till verket, ungefär som när USA krävde utlämning av Al Qaida av talibanerna 2001?
Läget är oerhört vanskligt för utomstående som överväger att blanda sig i inbördeskriget militärt. Det är som att pricka en bergstopp med fallskärm. Om du tar i för mycket och räknar fel på reaktionerna kan situationen eskalera och läget skena iväg, i värsta fall till ett stort regionalt krig. Om du gör för lite eller ingenting kommer eländet att fortsätta, och männen med vapen tappa respekten för din beslutsamhet.
Just nu håller världen andan för att se vilken väg den amerikanske överbefälhavaren väljer. Mycket talar för att presidenten väljer ambitionsnivån att försöka upprätthålla den internationella normen att inte använda kemiska vapen. Under tiden används tiden för att observara vad som händer på marken. Talet om angrepp innebär att aktörena förbereder sig på olika sätt, vilket innebär observerbara aktiviteter. Enheter förflyttas, viktiga vapensystem förs undan, reservstabsplatser aktiveras och så vidare. Tiden kan alltså utnyttjas för att lära sig mer om aktörena samtidigt som effekten av alla omgrupperingar blir ett indirekt skydd för civilbefolkningen under en kort period. Eftersom Syrien inte är Libyen kan nog inte civilbefolkningen ännu hoppas på något omfattande skydd av omvärlden.
För att lyckas få slut på inbördeskriget i det här skedet krävs nämligen stordåd. Då måste man hålla huvudet kallt, invänta svar från FN:s inspektörer och ta frågan till säkerhetsrådet. Först därefter är det dags att ställning till om det är lämpligt med en militär insats eventuellt utan folkrättsligt stöd, som man möjligen kan få i efterhand. Men det räcker inte där. En större taktisk insats kan inte åstadkomma något, utan att man samtidigt kommit upp med ett förslag på en någorlunda realistisk lösning som parterna – lokalt och regionalt – är villiga att diskutera. Då måste de olika parterna i sin tur slänga sina förhandlingsförbehåll åt sidan. Prognosen för detta är tyvärr väldigt låg för närvarande, och därför kommer människor att fortsätta dö i Syrien – drygt 100 om dagen i 2,5 år nu.
…………………