Inga kortsiktiga lösningar på långsiktiga problem

Sverker Göranson

Sverker Göranson

Följande artikel publicerades på DN Debatt 12 mars 2014.

Debatten om försvaret är intensiv i spåren av krisen i Ukraina. Flera aktörer argumenterar kring olika alternativ för att förbättra Sveriges försvarsförmåga. Det är bra, men debatten får inte leda till kortsiktiga lösningar. Det viktiga nu är att Försvarsmakten får möjlighet att fullfölja det reformarbete som inleddes med försvarsbeslutet 2009. Målet är ett insatsförsvar som är anpassat till dagens och morgondagens omvärld.

Kärnan i reformen är förband och förmågor som är moderna och snabbt gripbara över hela landet. Det kommer att krävas rejäla resurstillskott, men det ger den flexibilitet och handlingsfrihet som behövs. Förslag om enskilda vapensystem eller låsning av resurser exklusivt till något begränsat geografiskt område i Sverige är inte rätt väg att gå.

Händelseutvecklingen i Ukraina och Rysslands agerande på Krim visar än en gång hur osäkert det säkerhetspolitiska läget i vår nära omvärld är och hur snabbt det kan förändras. Det är en osäkerhet som Försvarsmakten under en rad år framhållit i olika underlag till regeringen och det är något vår planering och utvecklingen av Försvarsmaktens förmåga måste ta hänsyn till.

Försvarsmakten följer utvecklingen mycket noga och vi har en god överblick över närområdet genom våra sensorsystem och närvaro av främst våra marin- och flygstridskrafter. Vår beredskap anpassas ständigt till hur läget runt omkring Sverige förändras och vi kan öka både närvaro och sensortäckning i olika områden om det skulle behövas. Detta är också något vi gjort under de senaste veckorna med bland annat incidentberedskapen baserad på Gotland och med fartyg till sjöss för ökad underrättelseinhämtning

Den delvis förnyade debatt om Sveriges försvarsförmåga som nu förs med anledning av krisen i Ukraina är angelägen – för Sverige och för vår gemensamma förståelse av den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde och den säkerhet vi bygger tillsammans med andra länder och organisationer. Den är också viktig för Försvarsmaktens utveckling kommande årtionden. Jag skriver medvetet kommande årtionden just därför att långsiktighet är så fundamentalt viktigt när det gäller att utveckla vår försvarsförmåga, även i tider med snabbt skiftande omvärldsläge. Riksdagens beslut från 2009 med huvudmålet att öka tillgängligheten på våra krigsförband bekräftas när vi ser händelseförloppet i Ukraina.

Debatten verkar nu dock alltmer låsas på att avdela resurser till Gotland. Viljan och förmågan att försvara Gotland, i likhet med övriga delar av landet, är viktig. Gotlands läge i Östersjön har stor militärgeografisk betydelse och ön kan utnyttjas för placering av sensorer och långräckviddiga vapensystem. Men den militära betydelsen av Gotland är också situationsberoende och vårt agerande och vår närvaro på Gotland är anpassad till det. Emellertid finns risken att man bortser från det problem jag har flaggat för under flera år, nämligen att det krävs rejäla resurstillskott om nuvarande insatsorganisation ska kunna bli materiellt och personellt uppfylld samt övad och framför allt skickad att klara en modern stridsmiljö. Tyvärr hörs inte det problemet i debatten särskilt ofta, men det är en verklighet för våra förband redan i dag.

Förslag om enskilda vapensystem eller geografiskt styrda resurser är fel väg att gå. Först måste vi säkerställa insatsorganisationens förmåga som helhet. Vi har i detalj redovisat våra behov och när det gäller möjligheten att agera i Östersjön, vill jag framhålla betydelsen av att behålla och utveckla den nuvarande marina förmågan, såväl undervattens- som ytstridssystem.

Därför är det viktigt att inte nu låsa in Försvarsmakten i kortsiktiga och begränsade lösningar som på längre sikt kan skapa operativa, ekonomiska och personella begränsningar som leder till att den totala försvarsförmågan blir oförändrad eller till och med minskar.

Jag vill återkoppla till omvärldsutvecklingen och framhålla betydelsen av att nu ta ställning till hela Försvarsmaktens behov och att hålla fast vid att fullfölja reformen. Självklart skulle en större insatsorganisation välkomnas av Försvarsmakten, men då gäller det att den är finansierad. Annars riskerar den att leda till ytterligare obalanser mellan uppgifter och resurser och att vi tvingas flytta runt problemen inom myndigheten.

Mitt militära råd som överbefälhavare är att försvarsreformen med moderna och snabbt gripbara förband fullföljs. Men det förutsätter att tillräckliga resurser avdelas för den fortsatta utvecklingen av insatsorganisationen. Det är så vi skapar flexibilitet och handlingsfrihet i en föränderlig och osäker omvärld.

Sverker Göranson
Överbefälhavare

Försvara Gotland – Varför och Hur?

Av generalmajor Karlis Neretnieks, fd rektor FHS och bl a operationsledare vid Milo Mitt

Lite väl lång artikel (11 min läsning, 4 sidor). Men kanske nyttig läsning för den som vill ha synpunkter på försvaret av Gotland. Förutom att ge en beskrivning av Gotlands betydelse och hur ön skulle kunna försvaras kanske artikeln också bidrar till några funderingar hos läsaren avseende komplexiteten i militära operationer – det är en svår konst./Karlis

De senaste dagarna har det kommit åtskilliga utspel om hur försvaret av Gotland ska förstärkas, snarare återupprättas. Flera modeller har föreslagits: att resurser tillförs från fastlandet vid behov, att övningsverksamheten periodvis förstärks, att antalet ubåtar utökas för att möta överskeppningsföretag, att det upprättas en permanent militär närvaro på ön, försvaret bör ske med robotar från fastlandet m fl. De flesta är nog medvetna om att ett krävs en kombination av åtgärder, men hur ser den optimala mixen ut, och varför?

Innan den frågan kan besvaras krävs en analys av varför Gotland kan vara intressant för en eventuell angripare, och hur han grundat på det skulle kunna gå till väga för att besätta ön.

Gotlands betydelse

Paradoxalt nog har Gotlands militära betydelse ökat med de baltiska staternas Natointräde, men också på grund av den vapenutveckling som skett de senaste tjugo åren.

Att de baltiska staterna blev medlemmar i Nato 2004 innebär att alliansen har åtagit sig att försvara våra grannar på andra sidan Östersjön. För att det skall vara möjligt krävs att man kan operera fritt i östersjöområdet, främst då med flyg- och sjöstridskrafter. Under det Kalla kriget fanns det visserligen stora fördelar för Nato med att kunna genomföra operationer på och över Östersjön, men det var inte en absolut nödvändighet. Baltikum var ju då en del av Sovjetunionen. Nu är Nato förpliktigat att försvara de baltiska staterna. Kravet på att ha operationsfrihet i östersjöområdet har därmed blivit ett måste.

Den militärtekniska utvecklingen ger idag, och än mer i morgon, starkt ökade möjligheter att utnyttja Gotlands läge mitt i Östersjön. Tidigare, bara för ett trettiotal år sedan, så hade olika vapensystem som luftvärn och kustartilleri grupperade på Gotland en räckvidd på ca trettio kilometer ut från ön. Man kunde utan större risk flyga eller segla runt ön. Dagens moderna luftvärnsrobotar och sjömålsrobotar kan bekämpa mål på i storleksordningen 300-400 kilometers avstånd. Den som kan gruppera sådana system på Gotland kommer kunna göra det mycket svårt för en motståndare att operera på och över Östersjön. Från Bornholm i söder till Åland i norr, från det svenska fastlandet i väster till Baltikum i öster.

I händelse av en allvarlig kris, eller en konflikt i Östersjöområdet, kommer Gotland därför vara ett extremt attraktivt mål för alla inblandade parter. För Rysslands del skulle det vara en möjlighet att hindra Nato från att ingripa till stöd för de baltiska länderna genom att placera långräckviddiga luftvärns- och sjömålsbekämpningssystem på Gotland. Ur Natosynvinkel gäller det att se till att Ryssland inte kan skapa denna ”skyddsmur” för eventuella operationer i Baltikum.

Vi får heller inte glömma vad det skulle betyda för svensk operationsfrihet, främst då med våra flyg- och marinstridskrafter, om ön var i någon annans händer. Om någon annan satt på ön så skulle vi ha det svårt att verka i svenska kustnära områden, än mer på och över Östersjön. Om vi själva däremot hade långräckviddiga system på ön, luftvärn och kustrobotar, så skulle vi i ha en liknande ”skyddsmur” för fastlandet som Ryssland eftersträvar för eventuella operationer i Baltikum. Det skulle vara svårt att starta operationer mot det svenska fastlandet utan att ta Gotland först. Till detta kan vi lägga nyttan av Gotland som sensorplattform för att få tidig förvarning och information om alla typer av operationer i östersjöområdet.

En faktor, den kanske viktigaste, som måste vägas in när det gäller hur utforma försvaret av Gotland är att ett akut hot mot ön inte behöver uppstå först i samband med att en konflikt utbrutit i vårt närområde. Hotet finns redan i händelse av en kris, där såväl Nato som Ryssland befarar att krisen eventuellt kan leda till en konflikt. För båda parter kan det då vara frestande att tidigt gardera sig mot att den andre tar Gotland, i det fall krisen skulle övergå till en väpnad konflikt. Frestelsen att ta ön och nervositeten över vad den andre eventuellt kan tänkas göra kommer att vara speciellt stor om ön är ett militärt vakuum – det kostar ju då så lite, både i tid och resurser, att förbättra sitt eget läge. I allra värsta fall kan denna önskan att gardera sig mot en presumtiv motståndares eventuella framtida intentioner vara det som utlöser en militär konflikt i östersjöområdet.

Här måste man också överväga hur ett tidigt ryskt innehav av Gotland skulle kunna påverka Nato:s vilja att överhuvudtaget ingripa till försvar av de baltiska staterna. Kan det uppstå en situation där Nato på grund av det ser det som omöjligt att i tid göra något militärt substantiellt innan det uppstått ett ”fait accompli” i Baltikum? Startar då Nato (USA) ett storkrig för att då återerövra de baltiska staterna? Tveksamt.

Sammantaget talar därför mycket för att vår förmåga att försvara Gotland kan ha en avgörande betydelse för inte bara Sveriges säkerhet, utan också för säkerheten och stabiliteten i hela Östersjöområdet.

Bli inte förförd av skenbart enkla lösningar

Oberoende av hur en kris eller en konflikt uppstår och utvecklar sig så kommer Gotland med stor sannolikhet alltid att vara ett förstahandsmål för alla inblandade. Att då, som den svenska planeringen ser ut idag, förlita sig på att vi skulle få tid och möjlighet att skapa en rimligt avskräckande militär närvaro på ön genom att tillföra resurser från fastlandet innebär en extrem risktagning.

Man kan undra över hur stor riskvilligheten kommer att vara när det gäller att lasta någon av våra fåtaliga bataljoner, med nödvändiga stödfunktioner, på en gotlandsfärja när det föreligger ett ubåtshot. Ett hot som kan vara mycket reellt redan innan en öppen konflikt utbrutit. Vem sänkte färjan? Beskyllningarna och motbeskyllningarna kommer att vara många – bevisen få.
Att i ett senare skede när konflikten är ett faktum försöka transportera större enheter till ön vore inte bara att ta stora risker – det vore ren dumdristighet.

Ska man dessutom dra erfarenheter av den pågående Ukrainakrisen så står det klart att Rysslands förmåga att dolt förbereda, och sedan genomföra, ett strategiskt överfall redan idag är god, den lär inte bli sämre. Hur lång tid kommer det att finnas för att mobilisera och samla resurser från hela Sverige, artilleri från Boden, luftvärn från Halmstad, mekaniserade förband från Skövde, och därmed skapa den styrka som kan skeppas till Gotland? Kommer vi ens ha information nog, och hinna fatta beslut, om att sätta flyg- och marinstridskrafterna på krigsfot innan något händer? Det kan vi bara spekulera i – några säkra svar finns inte – det måste också finnas med i med i kalkylen.

Påståenden om att de på Gotland uppställda fjorton stridsvagnarna snabbt skulle kunna komma till verkan, om så behövdes, är obegripliga. Redan i början av det andra världskriget stod det klart för alla att rena stridsvagnsförband utan stöd av infanteri, artilleri, ingenjörer mm hade en mycket begränsad verkan. Det gäller även idag. Dessutom, att i dagens stridsmiljö försöka sätta in mekaniserade förband utan luftvärnsskydd är en orimlighet om man själv inte har en total luftöverlägsenhet – en mycket osannolik situation när det gäller Gotland.

Att en ökad övningsverksamhet på och kring Gotland skulle bidra till att stärka försvaret av ön är sant. Det skulle ge berörd personal ökade kunskaper om hur ön kan och bör försvaras. Man kommer att ha tänkt igenom hur olika faktorer hänger ihop, och också praktiskt övat t ex hur flygstridskrafterna kan samverka med fartygsförband vid sjömålsbekämpning, hur flygstridskrafterna kan kraftsamlas för att möta ett luftlandsättningsföretag mm. Den typen av övningar bör därför genomföras. Men det löser inte det grundläggande problemet – att försvara Gotland. Såväl flygsystemet som marinens ytstridskrafter verkar i huvudsak intermittent – hög effekt under begränsade tidsperioder – det räcker inte. Mer om det nedan.

En ökad ubåtsförmåga, som vissa föreslagit, vore också en viktig komponent i att försvåra, och därmed avskräcka från, överskeppningsföretag riktade mot Gotland. Ubåtssystemet är dock inget ”snabbreaktionssystem”. Det kommer bäst till sin rätt när det rör sig om utdragna operationer där motståndaren är tvungen att över längre tid tillföra resurser av olika slag: underhåll, förstärkningar etc. Om en motståndare tvingas till att genomföra en mer omfattande operation mot Gotland (eller någon annan del av Sverige) kommer systemet vara av mycket stort värde.

Att i alla lägen, eller ens några lägen, ha tillräckligt stora markstridsförband på Gotland för att enbart med dessa avvärja ett angrepp, där angriparen sannolikt är beredd att satsa ganska mycket m h t de stora strategiska och operativa vinster som står på spel, är inte möjligt. Dock, finns de där så krävs det att angriparen sätter in tillräckliga resurser för att slå dem, och det tar också tid.

Marin- och flygstridskrafter kan alltid för en kortare tid bli ”undanträngda” från ett operationsområde om en angripare kraftsamlar sina (överlägsna) resurser i tid och rum. Likaså kan t ex robotanfall mot våra flygbaser eller minutläggning i fartygsleder, från ubåtar eller från luften, försena insatserna. Det kan ge angriparen tid för luftlandsättningar eller landstigningar. Om vi kan vidta lämpliga motåtgärder, t ex snabba banreparationer och minröjning av leder så uppnår angriparen dock bara en fördröjningseffekt. Likaså så kan inte en motståndare, lika lite som vi, hålla stora mängder flygplan i luften under en längre tid. Våra flyg- och marinstridskrafter kan komma igen, om stödfunktionerna finns, och är rätt utformade.

Jag tänker här inte gå in på olika typer av vilseledningsoperationer som t ex” pyromanmodellen”. Det är viktigt att vi inte öppnar upp för möjligheten att snabbt besätta ön medan ”brandkåren”, flyg och marin, är på en annan plats. Inte heller har jag diskuterat olika kuppvarianter vid inledningen av en kris. Beväpnade ”turister” som anlänt dagarna innan, ”nödlandande” civilt flygplan, stort fartyg som fått ”haveri” och löper in i en gotländsk hamn. Situationer som inte kan mötas med jaktrobotar, torpeder eller genom att förband skall skeppas till ön.

Det finns ingen enkel modell där man med något, eller några, enstaka system kan skapa ett rimligt starkt, avskräckande, försvar av Gotland – men det finns lösningar.

Lösningen

Det operativa problemet är: ön kan inte försvaras med bara markstridskrafter, det samtidigt som risken är stor att flyg- och marinstridskrafter kan ha problem att ingripa i tid, och att vissa system (ubåtarna) verkar bäst över en längre tidsperiod. Lösningen bör därför sökas i att försöka skapa en situation där en angripare tvingas till en så omfattande, och över tiden utsträckt, operation så att våra flyg- och marinstridskrafter kan utveckla den mycket stora potential som finns i systemen.

Tidigare, under det Kalla kriget, var detta inget större problem (allting är relativt). Vi räknade med att få en viss förvarning. Det krävdes omfattande förberedelser för att starta en så stor operation som det skulle behövts för att anfalla Sverige, även om vi inte heller då inte kunde bortse från kuppartade inledande insatser, men de hade en angripare varit tvungen att följa upp med stora förstärkningar genom luften och på havet. Vi hade därför ett mobiliseringssystem där vissa förband (ett tjugotal bataljoner, delar av KA mm) redan var gripbara redan inom 24 timmar, de övriga kvalificerade förbanden (brigaderna) inom senast 96 timmar. För att organisera försvaret av Gotland rådde liknande tidsförhållanden. Flyget och marinen hade dessutom generellt sett högre beredskap än armén. Det skulle ha krävts stora resurser och lång tid att för att genomföra en operation i Sverige. Flyg- och marinstridskrafterna skulle därmed haft många möjligheter att komma till verkan.
Problemet idag är att det är de kuppartade insatserna som är det primära hotet – en angripare som snabbt vill kunna ”låna” begränsade delar av vårt territorium – inte den över tiden långdragna storinvasionen.

Här kan vi nu se konturerna av ett koncept för försvaret av Gotland. Om en angripare alltid, oberoende av hur överraskande ett angrepp genomförs, måste räkna med att möta kvalificerade markstridsförband på ön så tvingas han att sätta in tämligen stora resurser för att snabbt och med rimlig säkerhet kunna erövra ön. En luftlandsättnings- eller landstigningsoperation blir därmed så omfattande och så tidskrävande att våra marin- och flygstridskrafter kan komma till verkan, även om de inledningsvis haft svårigheter att utveckla full effekt. En viktig bieffekt är att förberedelser för en så omfattande operation eventuellt också upptäcks. Det skulle ge oss tid för att sätta Försvarsmakten på ”krigsfot” – det tar ett antal dagar. Här spelar även snabbt gripbart eget luftvärn på ön en avgörande roll då det täcker upp de tidsperioder där flygstridskrafterna inte kan komma till verkan. Därmed bidrar de, förutom att de försvårar luftlandsättningar och attackföretag, också till att framtvinga en förbekämpning som ökar andra systems verkan, främst då flygstridskrafternas. Försvaret av Gotland är i alla avseenden en gemensam operation – det finns inga enkla patentlösningar där något enskilt system kan lösa problemet.

En intressant option, eller snarare ett viktigt komplement, till försvaret av Gotland skulle vara anskaffning av flygplansburna långräckviddiga attackvapen för bekämpning av markmål. Med sådana skulle man kunna minska effekterna av ”undanträngning”. Vapnen kan sättas in på mycket långa avstånd mot anläggningar som en angripare använder för sin styrketillväxt, t ex Visby flygplats och Slite. I en efterhandssituation skulle vi med sådana vapen också kunna påverka de system som en angripare grupperat på ön. Mot alla typer av vapen finns det dock motmedel, även mot dessa. Men det skulle framtvinga ytterligare ett varv i den för oss gynnsamma spiralen – angriparen måste tillföra ytterligare system till ön, operationen blir större, vi får längre tid och fler möjligheter att påverkaverka honom. Långräckviddiga markrobotar avfyrade från fastlandet skulle delvis fylla samma funktion.

Ett tänkesätt som jag ibland stött på, men som inte framförs offentligt av tämligen uppenbara skäl (gotlänningarna skulle tycka det är mindre roligt och det skulle kunna skapa tveksamheter avseende Sveriges vilja att försvara ön), är att resurser som placeras på Gotland är ”förlorade” och därmed inte finnas tillgängliga för att försvara fastlandet. Förutom att det är en moraliskt förkastlig ståndpunkt så har den också mist all relevans i dagens strategiska läge, vilket borde ha framgått av mina tidigare resonemang.

Avslutning

Sammantaget så innebär dagens situation att försvaret av Gotland borde vara en mycket högt prioriterad uppgift – en av de högst prioriterade. Försvarskonceptet bör utformas på ett sådant sätt att en angripare tvingas sätta in stora resurser, och att ön inte kan tas snabbt i ett tidigt skede av en kris eller konflikt. Det som framtvingar en stor resursinsats hos en angripare är att han kan förvänta sig motstånd på ön – kvalificerade markstridsförband. De utgör samtidigt ett trovärdigt kuppförsvar. Finns där även långräckviddigt luftvärn och kustrobotar som måste elimineras blir kravet att ta ön nästan tvingande, om han planerar en operation mot fastlandet. Genom att angriparen tvingas att genomföra en större och över tiden utsträckt operation skapas möjligheterna att utnyttja den höga effekt som våra flyg- och marinstridskrafter kan utveckla.

Är vårt totala koncept trovärdigt kanske vi också kan uppnå det som måste vara det övergripande målet, avskräcka från ett angrepp. Hur mycket resurser kan han i slutändan avdela – vi har eventuellt höjt tröskeln till en nivå där han avstår.

Försvaret av Gotland är en gemensam uppgift för alla delar av Försvarsmakten där de olika systemen förstärker varandras möjligheter att verka. Banreparationstjänsten på Ärna, minröjningsförmågan i Hårsfjärden, likaväl som luftvärnskompaniet som mobiliserar inom ett fåtal timmar i Hemse är delar av försvaret av Gotland. Att avstå från en eller flera komponenter i detta ”system av system” innebär att effekten i alla delsystem nedgår.

Jag avser att inom några dagar återkomma med en artikel (kortare än den här) om vad stridskrafterna på Gotland bör bestå av och hur de bör organiseras. Intressant nog krävs det inte så mycket – hela armén behöver inte grupperas på Gotland.

Tack till er som orkat läsa.

Är Insatsorganisation 2014 fortsatt relevant?

Det var nog både en och annan som blev förvånad när ÖB i torsdags uttryckte att han var nöjd med insatsorganisation 2014 (IO 14) och att den väl motsvarar de operativa behoven. För allmänheten blev detta känt genom nyhetsrapporteringen på torsdagen, men Försvarsmaktens anställda kunde redan dagen innan läsa om detta på intranätet Emilia:

"Omvärlden är föränderlig och vi måste följa med i förändringarna. Försvarsmakten kommer inte att utökas, vi måste slå vakt om den Försvarsmakt vi har. Jag är övertygad om att den operativa förmågan vi nu bygger är helt rätt och det ska vi fortsätta med. Jag kommer också i mina dialoger med våra uppdragsgivare fortsätta att vara tydlig med vikten av att ha balans mellan uppgifter och resurser, det är mitt ansvar. Men alla vi har ett ansvar, vi måste själva göra vägval som innebär förändringar, sa ÖB."


Jag är en av dem som blev mycket förvånade både över ÖBs uttalande ovan, men även över uttalandet att inga militära förband behöver vara fast placerade på Gotland.

Skälen till ÖBs ståndpunkt kan vara flera och kan heller inte fastställas. Några förklaringsmodeller som diskuterats de senaste dagarna har varit:

1. Vilka är de operativa behoven? Vem har fastställt dessa? Det är fullt möjligt att utifrån de uttryckta politiskt-strategiska målsättningarna tillgodoses de operativa behoven av IO 14. (Därmed skulle den vidare frågan i så fall bli, vilka är de politiskt-strategiska målsättningarna?)

2. ÖB ser sig inte ha manöverutrymmet att utrycka någon annan åsikt än den nu anförda då det ännu inte utryckts någon annan politisk vilja.

3. ÖB vill ha lugn och ro att nu äntligen fullfölja IO 14 som vid förra prognosen skulle kunna vara intagen 2023 och som Försvarsmakten i den senaste prognosen (budgetunderlag 2015) fastställde inte skulle kunna intas utan kraftigt höjda försvarsanslag.

4. ÖB ser inte att det är lönt att argumentera för mer än det han nu tror sig kunna få, nämligen de medel motsvarande ca 5 mdr kr/år som krävs för att kunna inta IO 14.

5. ÖB ser IO 14 som den bästa grunden att bygga vidare på.

6. Försvarsmaktens personal orkar inte med ytterligare en runda av organisationsförändringar, vilket bland annat kunnat skönjas i FM Vind (medarbetarundersökning).

Jag håller varken de ovanstående eller någon annan förklaring för helt otrolig. Till ÖBs uttalande bör också läggas inlägget av chefen för ledningsstaben på Försvarsmakten kommenterar.

Jag instämmer dock inte med ÖB i att den operativa förmåga som byggs med IO 14 är tillräcklig. Inte alls.


IO 14 process
För att bedöma IO 14 måste man dock backa bandet till försvarsbeslutet 2004. Där ändrades Försvarsmaktens huvuduppgifter fullständigt till att koncentreras på internationella insatser långt bortom svenskt territorium i syfte att där dämpa och förhindra uppblossande kriser och konflikter. Av den anledningen skapades en helt ny insatsorganisation (observera att här utgick begreppet krigsorganisation!) för Försvarsmakten. För att understödja den nya insatsorganisationen skapades också en ny grundorganisation och det är formeringen av denna som gjort att svensk militärgeografi ser ut som den gör idag. Vid formeringen var operativa hänsyn i nationellt försvar helt avgränsade. Ingen sådan uppgift fanns ju längre. Istället skulle det avgörande vara förbandens och orternas möjlighet att producera de internationella insatsförbanden där garnisonstänkande och stordrift premierades.  (Läs gärna FOI rapport om tröskelförmåga som bl a tar upp FB 04)


Från invigningen av Förvarsmaktens centrallager i Arboga september 2009. Foto: Försvarsmakten
Ett resultat av ovanstående ser vi nu i Försvarsmaktens centrallager i Arboga, placerat där för att bl a underlätta flygtransporter från Örebro och ut i världen. Ett annat i det faktum att allt svenskt artilleri idag är placerat i Boden, i fel landsände jämfört med var man ska lösa sina huvudsakliga uppgifter. En tredje konsekvens var att Gotland framgent skulle sakna fast militär närvaro. En fjärde konsekvens var att Flygvapnets krigsbassystem avvecklades och endast två basbataljoner behölls, men ominriktades på att kunna verka från hemmabas eller utländsk bas med stöd av där befintliga resurser. Just det sistnämnda exemplet kommer jag att använda för vidare resonemang kring IO 14 fortsatta operativa relevans.

Ytterligare neddragningar på försvaret var sedan planerade av regeringen av ekonomiska skäl. Debatten kring dessa nådde sin höjdpunkt under våren 2008 när ytterligare ca hälften av Försvarsmaktens förband stod inför nedläggningshot. Georgienkriget innebar dock ett bryskt uppvaknande ur denna drömvärld, men istället för ekonomiska tillskott blev resultatet att dåvarande organisation permanentades, men ominriktades i och med den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009. De tilldelade ekonomiska medlen tillät inte ett nytt försvarsbeslut och det blev till att försöka koka soppa på en spik.

Nu skulle Försvarsmaktens även kunna lösa vissa nationella försvarsuppgifter med sin organisation som kom att döpas om till insatsorganisation 2014. Därtill skulle även ett nytt personalförsörjningssystem intas där värnplikten skulle läggas vilande. Det nya systemet skulle istället bygga på anställda soldater i två olika anställningsformer med ett antal och kontraktsformer baserade på internationella insatser. Det stöd för produktionen av insatsorganisationen som tidigare funnits skulle nu också i hög grad ”rationaliseras bort”. Insatsförbanden skulle prioriteras hette det, men i själva verket var det ett sätt att spara in tjänster och prioriteringen av insatsförbanden blev egentligen att dessa utöver att vara insatsförband också skulle lösa sitt eget stöd och utbildning av sig själva och andra.

Det är alltjämt denna verklighet som existerar idag 9 mars 2014, drygt en vecka efter Rysslands ockupation av den ukrainska delrepubliken Krim.

Till ovanstående ska dock också läggas regeringens krav på att Försvarsmakten ska reducera sina lönekostnader inom IO 14 med 500 miljoner kr år 2019 jämfört med 2013. Detta har fått till följd att Försvarsmakten nu planerar för en ”organisation 2018” där antalet befattningar inom insatsorganisationen reduceras kraftigt gentemot det tidigare målet och heltidstjänstgörande byts mot tidvis tjänstgörande. Totalt minskar organisationen med 1550 tjänster. Att detta får operativa konsekvenser påpekar också Försvarsmakten i sina underlag till regeringen (bland annat i Försvarsmaktens budgetunderlag för 2015) framförallt till följd av att den minskade andelen kontinuerligt tjänstgörande personal påverkar beredskapen.

Därav följer också att man måste reflektera över ”vilken” version av insatsorganisation 2014 som ÖB finner vara operativt rätt? Är det den första eller den som byggs utifrån de begränsningar regeringsbeslut 5 medför?


Min ståndpunkt
Jag ställer mig mycket tveksam till den framtida operativa relevansen hos IO 14.

Militärgeografi: Geografiskt har IO 14 till följd av FB 04 flera av sina tyngdpunkter på helt fel ställen. Exempelvis finns inte längre några förband på Gotland. Ett område jag och många bedömare är överens om är ett nyckelområde för samtliga aktörer i vårt närområde. Här hävdar exempelvis regeringen att man ”lätt” kan tillföra militära förband till ön i den händelse det skulle behövas. Det är enligt mig att underskatta de logistiska svårigheterna för en sådan operation och att helt bortse ifrån att just ett sådant drag skulle kunna eskalera en säkerhetspolitisk krissituation jämfört med att förbanden finns utgångsgrupperade. (För en populärversion, läs gärna Johan Wiktorins ”Korridoren till Kaliningrad) Som jämförelse kan också sägas att om det nu är så lätt att förflytta förband till Gotland så borde detsamma gälla även för andra aktörer som därtill förfogar över större logistiska resurser än Sverige. Hösten 2009, samtidigt med den stora ryska övningen Zapad, genomförde Försvarsmakten en beredskapsövning där man koncentrerade tillgängliga förband till Gotland. Det visade sig inte alls vara lätt som man trott.

Ett annat exempel är lokaliseringen av samtliga artilleriförband till Boden, så långt man kan komma från de operationsområden som offentligt utpekats som Försvarsmaktens viktigaste, bl a Stockholm och Gotland. Samma förhållanden gäller även för luftvärnet och ingenjörstrupperna vilket gör övningar av sammansatta förband kostsamma. Ett tredje exempel är att hälften av flygvapnets stridsflyg utgångsgrupperat inom sensortäckning och bekämpningsräckvidd från den enda presumtiva motståndaren i närområdet. Det är troligtvis inte längre möjligt att flytta förbands fredstida lokalisering, men i så fall måste man vidta andra åtgärder för att möta de begränsningar detta medför.


Syfte: IO 14 är fortsatt en organisation dimensionerad och framtagen för internationella insatser oavsett om det gäller personalförsörjning, organisationens sammansättning eller numerär.


Organisatoriska begränsningar: Som illustration avseende IO 14 operativa relevans kan användas flygstridskrafterna. Att flygstridskrafterna är en av grundbultarna i svenskt försvar torde vara oomstritt, men IO 14 ramar blir kraftigt gränssättande för operativ verkan. Till att börja medger IO 14 endast två st basbataljoner som då ska hantera 4 st JAS 39-divisioner. Till skillnad från tidigare basbataljoner är de i IO 14 mycket klent bemannade i jämförelse med sina föregångare. Samtidigt ska de nu var för sig kunna hantera två divisioner istället för en eller en halv. Flygvapnet har traditionellt förlitat sig på att kunna skydda sig från bekämpning genom att sprida sig till flera baser och på varje bas inom större markområden. Kravet på detta utgick i och med FB 04 och målsättningen blir mycket svår att uppnå med IO 14, och än mer så med de än lägre personalramar som sätts upp med org 18. Alternativet till geografisk spridning är att höja skyddsnivån avsevärt på några lämpliga existerande baser utifrån trolig operationsriktning.


Robot 97 med spaningsradar. Ersättare behövs innan 2020, men är ej finansierad. Foto: Försvarsmakten
För att skydda flygbaserna, men även andra förband och infrastruktur från ett hot från luften är man beroende av luftvärn. Även detta är i IO 14 mycket begränsat i och med att det i första hand dimensionerades för internationella operationer. Det har till och med reducerats från 2004 till två bataljoner från tre. Att få dessa att räcka till att skydda både flygbaser, Stockholm och övriga områden som Försvarsmakten har att skydda. Sedan många har successiva försvarsberedningar utpekat att ett av de största militära hoten mot Sverige är insättande av fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar (nu även ballistiska robotar i och med införandet av Iskander i närområdet) med därpå följande krav på försvarsförmåga. En förmåga som Luftvärnet idag saknar med sina robot 97 Hawk och robot 70. Luftvärnet är nu dock planerat att genomföra en materielomsättning av både korträckviddigt luftvärn och införande av ett nytt långräckviddigt system. Frågan är om bägge dessa system ryms inom IO 14 ramar och vilka förmågor de erbjuder mot fjärrstridsmedel?

I media har Försvarsmakten angett Stockholm som huvudsaklig operationsriktning eftersom det är landets huvud. Att avdela markoperativa styrkor till Gotland skulle i så fall innebära en kraftsplittring som IO 14 inte mäktar med. Likväl återstår då ytterligare några operationsområden av mycket stor betydelse för Sverige. Ett exempel är Göteborgsområdet utan vars hamnar och varuflöden Sverige snabbt stannar. IO 14 får ytterst svårt att hantera en situation med ”strategisk pant”, det vill säga att nå avsedd verkan genom att ta ett område i besittning och byta det mot ett annat eller ett önskat handlande. Avdelas styrkor ur IO 14 till Gotland är de sedan fast där och kan ej användas för försvar av huvudstaden. En angripare har mycket goda möjligheter till att genom vilseledning mot ett område nå framgång på annan plats då resurserna ej räcker till samtliga platser och ej heller i ett efterhandsläge.


Beredskap: Hela Försvarsmakten är dock drabbad av friktionerna inom den nya personalförsörjningen innebärande att man även om pengarna fanns inte kan öva hela förbanden och insatsorganisationen innan organisationen någon gång långt bort i framtiden är fullständigt personaluppfylld. De personalrader som ej är fyllda med kontinuerligt och tidvis tjänstgörande soldater och sjömän är tills vidare fyllda med värnpliktig personal. Antingen personer som gjort värnplikten innan 2010 eller personer som valt att avsluta sin anställning som soldat eller sjöman och därför sorterar under pliktlagen. Något inkallande för övning kan här ej ske innan regeringen beslutar att höja beredskapen.

Väljer man nu att höja den svenska beredskapen är IO 14 visserligen ett fall framåt jämfört med FB 04, men målsättningen är fortsatt låg: ”inget förband ska ha lägre beredskap än sex månader. Händelseförloppet i Ukraina förstärker reformens mål om att förbanden ska vara användbara redan från början då ingen kan förutse händelser flera år i förväg”.

Den berättigade frågan är om man ens kan förutse vad som ligger 6 månader bort? Misstänker man till exempel att Ryssland kommer att agera i Baltikum likt man gjort på Krim i september gäller det alltså att beordra beredskapshöjning för dessa förband redan idag. Att någon skulle fatta ett sådant beslut faller på sin egen orimlighet.

Frågan blir därmed hur IO 14 kan vara operativt tillräcklig om det finns en kvalificerad motståndare, vilket är det Försvarsmakten ska vara dimensionerad att möta. Även om man skulle väga in ett stöd av NATO, är frågan motiverad.


IO 14 och framtiden
Förvisso finns det de som menar på att IO 14 är en god språngbräda för framtiden. Här krävs det dock att man vägen in två faktorer. Den första är att IO 14 inte är en utbildningsorganisation, vilket redan idag skapar stora problem när antalet nya soldater som ska utbildas överstiger det antal organisationen klarar av (FM BU 15). Något som kommer att bli än värre i org 18. Väljer man att bortse från detta faktum återstår ändå frågan huruvida IO 14 utgör en tillräckligt bra språngbräda att utgå ifrån för en ny organisation. Hur långt ska man gå innan man tar beslutet att den väg man anträtt inte leder mot målet? Här ligger erfarenheterna från tidigare 20 års försvarsbeslut i ryggsäcken då inget av dessa till fullo hann implementeras. Önskan att därmed hålla fast vid anträdd vägen därmed omedvetet bli större. Skillnaden är att organisationsförändringarna då gjordes mot tron på en säkrare omvärldssituation. Idag föreställer vi oss det motsatta.

Jag befarar att ÖB med sitt uttalande riskerar att låsa positionerna för framtiden. Hur ska man kunna motivera ett framtida ökat anslag eller ökad organisation om man redan idag meddelar att organisationen är relevant trots en radikalt förändrad säkerhetspolitisk situation? Vilken omvärldsutveckling skulle i så fall motivera en förändring? Det är svårt att teckna ett värre scenario än det nuvarande utan att det redan skulle vara för sent för åtgärder att få verkan.

Jag instämmer med dem som utmålat Krimkrisen som ett paradigmskifte gällande vår säkerhetspolitiska situation, vilket i så fall måste få följder även inom vår försvarspolitik. Det kan omöjligen vara så att när den dimensionerande aktören i vårt närområde inte visat sig vara den följsamma och rationella aktör som svensk säkerhetspolitik intecknat så ska försvarspolitiska inriktningar från en betydligt gynnsammare världsutveckling ligga fast – det vill säga det som resulterade i insatsorganisation 2014. För mig står det klart att Försvarsmakten i framtiden behöver en väsentligt högre tröskelförmåga än den som innehas idag och vad som ursprungligen planerats. Den första åtgärden som bör vidtas omedelbart är att regeringen tillskjuter medel så att Försvarsmakten kan genomföra de övningar av nationellt försvar som planerats för 2014, men reducerats till följd av den ekonomiska situationen.


Härnäst har vi att invänta att Försvarsberedningen kommer med sin rapport den 15 maj och se om även denna bedömer IO 14 som innehållande tillräcklig operativ verkan.

Jag vill ge en eloge till chefen för ledningsstaben generallöjtnant Jan Salestrand som var snabb med att kommentera IO 14-frågan på Försvarsmaktens blogg och att han påpekar det faktum att IO 14 med de ekonomiska ramar som fortsatt gäller ej kan intas, men att en större insatsorganisation är välkommen om den finansieras.

Bloggar: Försvarsmakten kommenterar, Skipper, Allan Widman, Staffan Danielsson, Peter Hammarberg

En dam gör inget schackparti

Under pågående Ukraina-kris har det inte saknats politiker, debattörer, twittrare och andra som samlats under stridsropet "Försvara Gotland!". Man menar bland annat att det åter ska finnas grundutbildningsförband på ön. Många vill också se kustartilleri, kustrobot eller luftvärnsrobotar permanent grupperade i Östersjön. Mycket av det här är lätt att sympatisera med men det riskerar att bli en lätt poäng utan att det är rationellt ekonomiskt eller operativt. ÖB har ju visat måttlig entusiasm inför denna plötsliga uppställning bakom en ny Gotlandsbrigad, förmodligen för att han ser riskerna med att bryta om den underfinansierade IO14 mot något annat ännu mer underfinansierat. Det är ju också så att eventuella förband på Gotland måste skyddas genom system av system. Exempelvis måste markstridskrafter skydda ett luftvärnsförband eller ett sjömålsbekämpande förband.


Jag spelade schack med min son igår och det slog mig hur spelpjäserna kompletterar varandra så att den starkaste pjäsen ensamt inte kan uträtta så mycket som en bra uppställning av de mindre starka pjäserna. "Damerna" Aster 30, Patriot, permanent flygdetachement, kustartilleri eller pansarregemente i Visby är stora satsningar som i sig vore användbara men kanske inte är rätt väg att gå. Om mindre kostsamma bönder, springare och löpare står rätt och inte offras i ett inledningsskede kan vi uppnå en avsevärd tröskeleffekt. Jag bedömer dock att de kostsamma luftvärnssystemen är helt nödvändiga för detta, varför jag återkommer till detta.


Expressens Anna Dahlberg skriver i mitt tycke bra saker om nationellt försvar av främst Gotland kontra den enligt henne enda rimliga vägen; återförsäkring via ett Nato-medlemskap. Ett fyndigt citat som återkastar skuggor på försvarsbesluten 2000 och 2004 är "armén består av små utspridda öar i en sista salut för regionalpolitiken".


Vidare, ett mycket viktigt stycke: "Den enda som försöker hålla emot kursändringen är pikant nog ÖB själv, Sverker Göranson. Det kan bero på att han inser några fundamentala sanningar. Någon miljard extra hit eller dit gör inget nationellt försvar. Om vi på allvar ska bygga upp en trovärdig egen försvarsförmåga handlar det om tiotals miljarder i höjda försvarsanslag. Det finns ingen som helst politisk beredskap för detta. Den vägen är för alltid stängd. Uppgiften handlar därför om att bygga säkerhet tillsammans med andra, det vill säga i praktiken med Nato. De fromma förhoppningarna om att Norden eller EU skulle erbjuda alternativa vägar framåt är vid det här laget grusade."


Detta fångar kärnan i problematiken. Politiskt skulle en satsning på en miljard årligen verka handlingskraftigt och sannolikt medge något vasst vapensystem på fem till tio års sikt som bevis för detta. Problemet är att ett luftvärnsrobotsystem inte är en ny försvarsdoktrin, och den nuvarande doktrinen (ingen formell allians, försvara en plats åt gången i hela riket med egen organisation)  ärligt talat känns rätt överspelad. Som bekant är ju materielunderskottet klart större än att kunna åtgärdas med ett begränsat ekonomiskt tillskott.


Operativt rörliga styrkor till lands, sjöss och i luften som kan användas i samverkan med Nato, inom och utom riket bör vara det vi bygger för framtiden. Dessa kan användas över ytan för att möta en regional kris, eller expeditionärt i exempelvis våra grannländer eller krishärdar i fjärran länder.


Att bryta om i grundorganisationen genom att flytta förband till Gotland ser jag som förödande för möjligheterna att behålla den kompetens som finns i försvarsmakten. Kompetens som är helt avgörande om vi ska kunna växa i en ekonomi med högre ambition. Tidigare flyttar av förband visar entydigt på svårigheter att få huvuddelen av personalen att flytta med. Det bör således undvikas in i det sista. Eventuella förändringar bör med andra ord vara nyuppsättningar av förband på befintliga garnisonsorter (ekonomiska och operativa samverkansvinster) eller nedläggning av ej operativt relevanta förband, i den mån sådana återstår.


Kort sagt vill jag satsa på att återta en del av den redundans som fanns inbyggt i det gamla militära och civila försvaret.


Några förslag:
  • För att hantera hotet från fjärrbekämpningsmedel måste luftvärnssystem med kapacitet att skydda civil och militär infrastruktur och förband anskaffas. Ett Nato-medlemskap kan överbrygga den tidsperiod som kommer krävas för att finansiera och förbandssätta detta.
  • Förstärk samhällets redundans mot påfrestningar. IT-säkerhet, energi- och livsmedelsförsörjning och annat kan inte helt bygga på det som är bäst ur marknadsekonomisk synvinkel. Detta är nödvändigt också för försvarsmakten.
  • Säkra förmåga till operativ rörlighet för de förband vi disponerar. Detta kräver både verkan, skydd och rörlighet och kan exempelvis omfatta bromateriel samt sjö-, mark- och lufttransportresurser. Utökade baseringsmöjligheter eller skydd för flygvapnet är ett annat exempel.
  • Tillåt försvarsmakten att öka personalramen så att insatspersonal kan verka i högre grad i sin ordinarie befattning. Mycket tid går till stödverksamhet som vakttjänst vid slott och kasernvakt samt instruktörstjänst som innebär frånvaro från ordinarie övnings- och insatsverksamhet.
  • Riktade avgångsåtgärder för äldre officerare kan underlätta övergången till IO14 genom att frigöra lönemedel till yngre personal, men kostar, och måste få kosta, pengar.
  • Påbörja omedelbart planering för att ta emot och stödja västliga stridskrafter (Nato).
  • Ledande politiker kan visa ledarskap och påbörja opinionsbildning för att på ett par års sikt kunna ansöka om Nato-medlemskap med tillräckligt stöd av folket. Om vi varit med i Nato hade våra politiska och militära ledare sammanträtt med 28 allierade under denna kris.
Sammanfattningsvis är detta inte de mest spektakulära satsningarna, men förtjänar enligt min mening både övervägande och finansiering.


Uppdaterat 14-03-09 kl 22.13: För tydlighetens skull ska inte ovanstående tolkas som att Gotland inte är helt centralt för vår territoriella integritet, och även för operationer i östersjöområdet. Dock tror jag inte på idén att sätta upp stående förband på en plats som försvarsmakten i det närmaste lämnat.


Uppdaterat 14-03-10 kl 21.38: Generalmajor Karlis Neretnieks skriver för Kungl Krigsvetenskapsakademien. Måste-läsning.

Omfattande ökning av länkar med skadlig kod på bloggen!

Sedan förra fredagen har en omfattande ökning av kommentarer till blogginlägg innehållande länkar med bedömt skadlig kod skett här på bloggen.

Eftersom jag granskar samtliga kommentarer innan publicering så har inga sådana släppts igenom så att de syns för er läsare. Men det innebär förutom ett omfattande merarbete även risken att någon kommentar trots allt går igenom, eller att jag själv av misstag råkar klicka på någon länk.

Det har i storleksordningen gått från tidigare nästan noll till ca 20 skräpkommentarer om dagen som innehåller suspekta länkar och där kommentarerna är skrivna på Engelska. Ofta med innebörden..
"Hi, I read your blogs like every week. Your story-telling style is awesome, keep doing what you're doing! I have written an article that might interest you [länk]"
"I have read so many posts on the topic of the blogger lovers however this post is in fact a fastidious piece of writing, keep it up. You have to check this out [länk]"
Av den anledningen tvingas jag nu vidta vissa åtgärder. Jag kommer från och med nu införa verifiering av kommentarer där du som kommenterar måste fylla i ett textfält. Jag har valt att även i fortsättningen låta er som läser kommentera anonymt om ni så vill. Dock är det fördelaktigt om ni använder av ett och samma "nickname" när ni kommenterar så det blir ett begripligt sammanhang.

Det intressanta i sammanhanget är att den omfattande ökningen med kommentarer innehållande suspekta länkar startade just förra fredagen.  

Till er läsare uppmanar jag att fortsätta kommentera trots lite mer besvär för er. 

Försvara Gotland, med vad om alls?

Krisen i Ukraina har satt fart på den svenska försvarsdebatten där helt plötsligt alla vill vara med. De flesta talar om höjda försvarsanslag och många om nya mål och uppgifter för FM, men få vill konkretisera sig i termer av anslagsnivåer, förbandtyper eller förmågor.

Gott så. Det är nog bäst att invänta försvarsberedningen och sen tänka till ytterligare några varv så att det inte blir ”fort men fel”.

En av de få sakerna som blivit konkret är GOTLAND. Alla vurmar helt plötsligt för ön. Gotland ska försvaras tycker alla, men på många olika sätt och med skiftande ambition. Herr Björklund vill återuppväcka P 18:s MekB, Carl Bildt vill försvara ön med ubåtar, någon vill dominera Östersjön med lv-skyddade sjörobotar på ön och bland politiker och tyckare i övrigt finns sedan allt däremellan
ÖB säger att visserligen ska hela Sverige försvaras men att binda kvalificerade förband på ön vore att även binda en arm på ryggen. Behåll handlingsfriheten och upprätthåll förmågan att skicka förband till ön vid behov menar ÖB och bland försvarsbloggarna hävdar cornucopia? att det är för farligt att försvara Gotland på Gotland och att vapenutvecklingen på rysk sida kommer att driva oss längre och längre västerut undan bekämpningshotet. Tyckarna är alltså många och argumenten ännu fler.

I allt detta saknar jag dock några i mitt tycke mycket tunga argument.

Signaleffekten. Utan att gå in på innehållet eller styrkan är det min bestämda uppfattning att en signifikant militär närvaro på Gotland kommer att krävas för att ge önskad signaleffekt.

Signalen till omvärlden att Sverige vill och kan försvara sig och att vi vill ta en aktiv del i den säkerhetspolitiska helheten kring Östersjön, signaleffekten till svenska folket att politikerna tar omvärldsläget på allvar och, inte minst viktigt, signaleffekten till gotlänningarna att ön är en viktig del av Sverige som inte kommer att säljas ut.
Detta behöver nödvändigtvis inte innebära ett återuppståndet utbildningsförband, över tiden roterande enheter från fastlandet löser uppgiften lika bra samtidigt som det sker en kunskapsspridning inom FM.

Stabilitet och säkerhet. Sverige har blivit en säkerhetskonsument i Östersjöregionen. En anpassad militär närvaro på ön skulle hjälpa till att vända detta samtidigt som det skulle bidra till stabiliteten i ett alltmer svårbedömt omvärldsläge.  

Stabilitet skapas av förband på plats, en normalbild som skapar förutsebarhet och säkerhet hos omgivningen. Att som ÖB föreslår tillföra förband till ön vid behov, är i ett osäkert läge eller då behovet blivit akut, tvärtom spänningshöjande, destabiliserande och något som det just därför förmodligen kommer att bli mycket svårt att få ett politiskt beslut för att genomföra.

Trovärdighet. Säkerhetspolitik bygger i mångt och mycket på trovärdighet. Har vi förmågan och viljan att göra det vi säger oss kunna och vilja göra? Är doktrinen och politiken trovärdig?

Vad gäller Gotland är det inte trovärdigt att vi i en krissituation ska tillföra förband till Gotland. Eskalationsrisken och beslutsvåndan har jag redan berört, till detta kommer den bistra militära sanningen. Är vi tvåa till Gotland kommer vi aldrig dit! Likaväl som en kanske liten, men rätt sammansatt, välövad och välutrustad svensk närvaro på ön kan avhålla andra från militära äventyrligheter eller hot, likaväl utgör någon annans styrka ,om än så liten, på ön ett oöverstigligt hinder för oss att ta oss dit.

Till sist en liten reflektion till ÖB:s tillförselresonemang. Om vi, vid behov tror oss om att kunna tillföra förband till ön, torde vi nog också vid behov kunna ta dem därifrån. Om det nu, som ÖB verkar göra gällande, är så enkelt som en ren transportteknisk fråga.  


Utvidgad rysk operation i Ukraina – bedömning

Osäkerheten om vart utvecklingen med de ryska styrkorna på Krimhalvön tar vägen är fortsatt stor. En del talar för att Ryssland nöjer sig med att försvara tagen terräng på Krimhalvön, för att den utropade omröstningen ska kunna genomföras. Annat talar för motsatsen.

I ett samarbete med bloggarna Jägarchefen och Oplatsen ska vi försöka hjälpa er med bakgrund, bedömningar och indikatorer, om Ryssland istället skulle bestämma sig för att utvidga konflikten av något skäl. Detta skulle kunna vara för att slå tillbaka ukrainska försök att framtvinga en återgång till Svart havsflottans baser eller för att påtvinga rysk vilja på Ukraina att acceptera ryska mål. I detta fall ska vi titta närmare på en anfallsrörelse för att ta sydöstra delen av Ukraina.

Militärstrategisk bedömning och inriktning

Ryssland har fortfarande det strategiska initiativet i konflikten, även om omvärlden försöker sätta diplomatisk och ekonomisk press på landet. För Ryssland är flottbasen i Krim av stort strategiskt värde och alla etableringsalternativ i övriga delar av Svarta havet är mycket sämre. Att Ryssland skulle utrymma Krim är helt uteslutet.

Nu pågår en stor press på Ukrainas interimsregering från rysk sida genom fortsatt uppladdning på Krimhalvön och truppansamlingar längs Ukrainas östra gräns. Ryssland följer så långt som möjligt minsta motståndets lag, men man har givetvis planer för att kunna rycka in i andra delar av landet. Det finns därför också en viss sannolikhet att Ryssland går vidare, om inte den Ukrainska regeringen faller till föga för ryska krav eller försöker ta tillbaka Krim. Alla offensiva operationer över ukrainskt territorium bortom Krim kommer att initialt genomföras med så liten våldsinsats som möjligt, undantaget vid ukrainskt anfall mot Krim.

Hur långt man är beredd att gå vilar på olika faktorer som exempelvis militärgeografi, stridsvärde vid förbanden och förväntat motstånd och givetvis vad man vill uppnå.

I Svarta havet har Ryssland tagit Kontroll till Sjöss (KTS) och därför manövrera styrkor längs den ukrainska kusten utan problem. Behärskandet av havskommunikationerna ger också god möjlighet att försörja de egna styrkorna, men också att genomföra sjöblockad mot Ukrainas handel över främst Odessa. De östra delarna av Ukraina är i huvudsak öppen och småbruten terräng med försörjningslinjer till södra Ryssland.

Det egna stridsvärdet måste anses som högt. Förbanden har uppträtt väldisciplinerat och de logistiska förråden är med stor sannolikhet väluppfyllda. Genomförandet av en framgångsrik operation så här långt höjer andan i förbanden. På samma gång är stridsvärdena i de ukrainska förbanden sannolikt lågt till måttligt, beroende på skeendet och en lång period av omställningsturbulens på grund av nedskärningar.

Det förväntade motståndet förvärras för varje mil man rör sig i västlig rent generellt. En attack mot huvudstaden är svårt att tänka sig i det här skedet, eftersom det skulle kunna galvanisera motståndet både inom och utom Ukraina. Aptiten på gatustrider i huvudstaden är antagligen heller inte så stor. För Ryssland är det av vikt att inte binda upp stridskrafter i Ukraina någon längre tid, eftersom det är svårt att förutse vad som händer i väst vid ett större anfall mot Kiev.

Det är i detta perspektiv vi också ska se den påbörjade luftförsvarsövningen i västra militärdistriktet (MDV) som ska pågå en månad. Det innebär att man om några dagar är utgångsgrupperade för att kunna genomföra defensivt luftförsvar, vilket kommer tvinga väst att tänka sig för både en och två gånger innan man ingriper offensivt militärt på Ukrainas sida.

Det talar för att ett realistiskt mål för en utvidgad operation är att ta en linje Odessa – Kharkiv. Det går att tänka sig att genomföra rörelsen i två distinkta etapper; Först östra Ukarina (+ blockad Odessa – se ovan) och därefter Odessaregionen, men här utgår vi från en samtidig operation över stor bredd. Genom att behärska detta område skulle tre mål kunna uppnås samtidigt.

1. Ryssland skulle tillfälligt ta kontroll över stora industriområden kring Donetsk och andra städer (jfr Ruhrområdet).
2. Ukrainas handel över Svarta havet skulle skäras av, eftersom Odessa är den största hamnen med stor marginal (jfr Göteborg)
3. I den västra delen av operationsområdet skulle det också skapas en möjlighet att länka upp med ryska styrkor (14:e armén) som sedan drygt 20 år sedan på plats stödjer utbrytarrepubliken Transnistrien i Moldavien.

ukraine_12m_pol_met

Med genomförande av ovanstående skisserad operation skulle Ryssland kunna öka pressen på Ukrainas regering att acceptera ryska krav eller till och med få regeringen att falla. Samtidigt skulle också landet skaffa sig handlingsfrihet att kunna gå in i Moldavien. Insatserna skulle förvisso öka, eftersom ryska styrkor då skulle befinna sig tvärs emot NATO-landet Rumäniens. Ryssland skulle dock vid en sådan utveckling med största säkerhet signalera att man inte har några intressen av att gå vidare.

Därför fastställer den ryska generalstaben denna ambitionsnivå för att uppnå Överbefälhavarens vilja att påtvinga Ukrainas interimregering och omvärlden de ryska politiska målen: Krim ska vara under största möjliga ryska influens, Ukrainas västorientering ska avbrytas och en regering formas i Kiev som inte för en anti-rysk politik. Genom begränsad våldsanvändning ska det vara möjligt att efter konflikten till del reparera relationerna med främst USA, för att kunna fortsätta uppbyggnaden av de egna stridskrafterna ostört.

Jägarchefen och Observationsplatsen har utifrån denna inriktning därefter utarbetat en operativ bedömning/plan för hur det skulle kunna gå till och vilka indikatorer man kan tänka sig att du kan upptäcka för att förstå att ovanstående anfall är på väg att inträffa. Denna gång publiceras dessa alster hos Observationsplatsen.

Militärstrategisk inriktning och bedömning Ryssland/Ukraina

Militärstrategisk bedömning och inriktning kring ett eventuellt rysk invasion i Ukraina

För första gången publicerar Observationsplatsen ett gästinlägg. Det är bloggrannen Jägarchefen som står för första delen av inlägget. Den undre delen är Observationsplatsens egna text.

Inlägget är samordnat med Försvar och säkerhets inlägg Utvidgad rysk operation i Ukraina

Jägarchefen:

En grundförutsättning för operationen får bedömas vara att dels den skall bli så oblodig som möjlig dels orsaka minimalt med skador på den ukrainska infrastrukturen. Detta utifrån att i grunden ser de sig själva som ”broderfolk” likväl finns stora Ryska ekonomiska intressen i Ukraina samt huvuddelen av Ukrainas industri finns i det aktuella operationsområdet.

Angreppet kommer försöka genomföras dels med minimala styrkeinsatser för att försvåra upptäckt av det förestående angreppet, dels under så kort tid som möjligt med maximal styrkeinsats för att förlama motståndaren och därmed underkasta Ukraina, Rysslands vilja med striden, likt USA angrepp på Irak 2003 som detaljstuderats i Ryssland.

Operationen kommer bedömt genomföras i fem (5) skeden. Utöver det bedömda operationsområdet kommer Ryssland ta terräng N Krimhalvön i syfte att säkerställa möjlighet till effektiv fördröjningsstrid i händelse av att konflikten utvidgas utöver det aktuella operationsområdet och därmed skyddar man baseringsmöjligheterna för Svarta Havsflottan. Bedömt kommer man vilja nå ett avslut med operationen inom 48-72 timmar.

Inledningen av den väpnande konflikten kommer bedömt inledas med en ökad grad av destabilisering inom det aktuella operationsområdet. Syftet bakom destabiliseringen är att skapa en förevändning till att genomföra en intervention/väpnat angrepp och ej ett ”false-flag” liknande agerande som nu genomförs. Att destabilisering genomförs inom det aktuella operationsområdet är redan ett faktum, men denna kan ökas. Bedömt kommer destabiliseringen bestå av kravaller eller överfall med dödlig utgång.

Likväl kommer den psykologiska krigföringen öka i intensitet. Dels för att höja stridsmoralen hos de egna stridskrafterna, dels för att legitimera ett väpnat angrepp i första hand hos den egna befolkningen i andra hand inför det internationella samfundet. Den psykologiska krigföringen kan även kompletteras med t ex styrkedemonstration. Man kan tänka sig att kravaller utbryter och att ryskt flyg kränker ukrainskt luftrum och då genomför överflygning kombinerat med fackelfällning för att ”lugna ned” situationen. I sig en grav kränkning, men även en gradvis eskalering och markering. Detta skulle kunna leda till att man redan i detta skede tvingar Ukraina att följa en rysk linje, varvid ett väpnat angrepp ej behöver genomföras. Likväl kan detta kombineras med trupprörelser längs gränsen, för att öka oron för ett väpnat angrepp och demoralisera dels de ukrainska stridskrafterna, dels civilbefolkningen.

Bedömt kommer detta skisserade Ryska väpnande angrepp när det övergår till öppna fientligheter inledas med omfattande sabotage mot tele-, IT- och elinfrastrukturen. Indikationer på detta finns redan, då främst mot mobiltelefonnätet inom Ukraina. Syftet med detta är att försvåra dels för den ukrainska regeringen att leda den civil administrativa verksamheten, dels försvåra ett organiserat motstånd hos civilbefolkningen. Sabotagen vara landsomfattande och inte begränsat till den tilltänkta linjen ODESSA-KHARKIV.

Nästa steg i angreppet kommer kunna bli omfattande televapeninsatser mot den ukrainska militära ledningsstrukturen. Televapeninsatserna kommer koordineras med det initiala flygangreppet, vilket kommer riktas mot i huvudsak ledningsstruktur, luftvärn och luftstridskrafterna i syfte att skapa lokalt luftöverlägsenhet inom det tilltänkta operationsområdet. Detta understöds av specialförbandsföretag dels som uppföljning av t ex flygangrepp, dels för att gå mot specifika mål där flygangrepp ej bedöms nå verkan som att säkra vitala punkter för det fortsatta angreppet inom det tilltänkta operationsområdet. Likväl kan viss infrastruktur behöva förstöras vid det initiala luftangreppet för att förhindra styrketillväxt till operationsområdet, dvs utanför dess gränser.

Nästa steg i angreppet blir sannolikt insättande av luftburen trupp. Insättandet kommer genomföras bedömt med helikopterburen sådan i huvudsak. Syftes med dess insättande är dels att säkra kritisk infrastruktur såsom broar för att möjliggöra ett snabbt anfallstempo, dels kraftsplittra de ukrainska stridskrafterna. Kraftsplittringen genomförs vid troliga platser och insättande kan även ske utanför själva operationsområdet gränser. Likväl kan bedömt taktiska amfibieföretag genomföras som en del i kraftsplittringen alternativt ta viktiga punkter.

Slutligen kommer bedömt 2-4 mekaniserade brigader tränga in i själva operationsområdet dvs den första echelongens markstridskrafter. Troligen kommer befolkningskoncentrationer kringgås och isoleras i syfte att bibehålla ett högt anfallstempo till operationsområdets bortre gräns och där försvarsgruppera. En andra echelong av bedömt 2-4 mekaniserade brigader kommer rensa upp möjliga motståndsfickor samt ta de isolerade befolkningskoncentrationerna. Likväl kommer bedömt luftvärnsförband ingå i första echelongen och gruppera vid den kritiska infrastrukturen som tagits av de luftburna förbanden.

Observationsplatsen:

Nedanstående text är författarens personliga reflektioner över det aktuella läget mellan Ukraina och Ryssland.

Händelseutvecklingen i UKRAINA har under de senaste tre veckorna gått från tragiken på Självständighetstorget i KYIV  till ett strategiskt överfall och ockupation av KRIM. En utveckling som av de flesta föreföll otrolig.

Ett av de första tecknen på en förestående militär insats som dök upp var ett rykte på nätet om indragna permissioner den 22 februari. Under hela den helgen kom det sedan bilder på rysk styrkeuppbyggnad, främst i området kring NOVOROSSOIYSK, varav ett flertal kom upp via Observationsplatsens twitterkonto.

I samband med den största övningen RYSSLAND genomfört i området mot Europa sedan 1960-talet, den så kallade beredskapskontrollen med 150 000 man skred man till verket på KRIM. Efter de inledande utgrupperingarna av omärkta ”ryska” enheterna kom så mandatet från Duman att sätta in federationens väpnade styrkor i UKRAINA. Utifrån det kan man anta att så kommer ske. Frågan är dock när och hur omfattande ett sådant anfall kommer bli och hur långt man avser att framrycka med tillgängliga förband.

Utifrån ett antagande om ett begränsat anfall mot ukrainskt territorium i syfte att ockupera de områden med rysktalande befolkning kan insatsen i huvudsak riktas in mot området söder om linjen CHARKIV-ODESSA. Det området är identiskt med de platser där sympatiaktioner till Rysslands fördel har förkommit.

Utifrån öppna källor är det dock svårt att bedöma vilka arméförband som kan sättas in. Det torde vara klart att förband i den södra delen av Västra Militärdistriktet och västra delen av Södra Militärdistriktet är omgående tillgängliga för en operation på ukrainskt territorium.

Tillförseln av förband från andra delar av Ryssland måste ske för att få tillräcklig förbandsmassa att bedriva en offensiv operation med stridsinsatser. Hitintills har övertagande av KRIM kännetecknats av fredligt besättande och isolering av ukrainska stridskrafter. En strategi, som i takt med att ukrainska armén mobiliserar och omgrupperar österut, antas inte kunna fortsätta på det ukrainska fastlandet.

För att fortsätta operationen har Ryssland i huvudsak tre olika komponenter för att föra fram förband.
Över landgränsen
Över Svarta havet
Genom luften för att stödja alternativen ovan.

Över landgräns
Det är i dagligt tal en konventionell markoperation. Anfallsförbanden kommer att koncentrera sig att ta transportvägar och knutpunkter.

För att kunna föra fram förband för en offensiv operationen förlitar sig de ryska väpnade styrkorna på järnvägstransporter. I riktning mot södra UKRAINA går det två stycken större järnvägslinjer från RYSSLAND. Den västliga av dem går i nord-sydlig riktning från MOSKVA över CHARKIV till SEVASTOPOL och håller sig hela tiden öster om floden DNEPR.
Den andra linjen går öster om den ukrainska gränsen i riktning ned mot ROSTOV-NA-DON fvb till KAUKASUS och lämpar sig endast att föra fram förband under ett uppbyggnadskede, som kan antas pågått sedan en tid.

Vägnätet är relativt utbyggt, städer som KHARKIV, DONETSK, DNENOPROPETOVSK och MELITOPOL fungerar som knutpunkter och bygger på ett naturligt sätt ihop koncentreringsvägar och angränsande vägnät, vilka underlättar förflyttning av förbanden. Det som är gränssättande är dock avsaknaden av fyrfiliga motorvägar i området.

Över Svarta havet
Sedan RYSSLAND drog tillbaka landstigningsfartygen från rutten SEVASTOPOL-TARTUS i den så kallade Syrienexpressen är Svarta havsflottans landstigningstonnage nu tillgängligt för amfibieoperationer i norra SVARTA HAVET. Man förfogar över sju större landstigningsfartyg i två olika klasser, projekt 1171 Alligatorklassen samt projekt 775 Ropucha-klassen. I den äldre Alligatorirklassen finns det tre stycken fartyg; 152 Nikolaj Filchenkov, sjösatt 1975, 148 Orsk, sjösatt 1968 samt 150 Saratov från 1966.

I den något yngre Ropucha I återfinns tre fartyg; 142 Novotjerkassk från 1987, 158 Tsar Kunikov från 1986 och 156 Jamal från 1988. I den något modifierade Ropucha II-klassen finns 151 Azov från 1990.

Utöver dessa fartyg finns det två stycken Ropucha II från Baltijskbasen i Östersjöflottan, 102 Kaliningrad och 127 Minsk.

Total överskeppningskapacitet för dessa elva landstigningsfartyg ligger på ca 7 bataljoner ( 3500 man). I en överskeppningsoperation där ej förövad trupp skall lastas och urlastas på skeppen är den enda realistiska möjligheten att använda befintliga hamnanläggningar som till exempel NOVOROSSIYSK, där Ryssland har sin andra flottbas i Svarta Havet. I andra ändan är det ODESSA som är den enda stora hamnanläggningen vid den västra delen av ukrainska kuststräckan . Med ett avstånd på ca 80 mil tar det drygt ett dygn för att nå en eventuell lämplig infallsport (brohuvud) med fartygstransport. Med en omloppstid på drygt 48 timmar inkl omlastning klarar den tillgängliga transportkapaciteten en styrketillväxt i Odessaområdet om 3-4 bataljoner om dygnet.

Efter den snillrika blockeringen med den gamla Oshakov i hamninloppet till den ukrainska flottbasen vid DONUZLAVBASSÄNGEN är den ryska kontrollen av vattenvägarna nästan total.

För Alligatorklassen gäller
Deplacement 3400 ton lastat 4360-4700
Längd 113meter
Bredd: 15,5meter
Djupgående 4,5 meter
Framdrift: 2 dielsemotorer på totalt 6,700 kW
Hastighet; 16-18 knop (33 km/h)
Räckvidd; 2000 nautiska mil
Lastkapacitet 1,000 ton motsvarar 300-425 soldater (3 kompanier)/20 stridsvagnar/40 amfibiepansarbilar BTR-80/ 50 terränglastbilar

Ropucha-klassen som är något mindre:
Deplacement 2,200 ton /4,080 ton lastat
Längd 112,5
Bredd: 15 m
Djupgående 3.7 m
Framdrivning: 2 dieselmotorer på 19,200 hk
Hastighet:18 knop (33 km/h)
Räckvidd: 6,100 nautiska mil vid 15 knop (28 km/h)
Lastkapacitet: 450ton /10 stridsvagnar och 200 soldater/12 BTR-80 och 340 soldater

Genom luften
Luftlandsättning kan ske i huvudsak på två sätt. Taktisk luftlandsättning i omedelbar anslutning framför de framryckande markförbanden eller vid landstigning. Huvudalternativet då är transporthelikopter MI-8 HIP (lastar en pluton soldater) eller den större MI-26 HALO (lastar ett kompani). Det andra alternativet är en strategisk luftlandsättning med luftlandsättningstrupperna, VDV. Huvudmetoden då är via fallskärm och även om hela bataljonen är mekaniserad är bedömningen att endast delar av förbandet fälls med sina stridsfordon. Tillgängliga VDV-förband är de tre luftlandsättningsdivisionerna i PSKOV, IVANOVO och TULA. Något som talar för insats med dessa är den nyligen aviserade luftlandsättningsövningen som skall ske med hjälp av det strategiska transportflyget. Tillgängliga resurser är 250 st transportflygplan IL-76 CANDID.
Lämpliga infallsportar via flygvägen är flygfälten vid ODESSA och OCHAKIV längs med kusten i samma område.
Övriga flygfält finns spridda över hela sydöstra UKRAINA, även vid städerna som ligger längs med DNEPR. Terränghinder och flygplats kombinerat med luftburna förband talar för angriparens fördel så länge huvuddelen av de ukrainska förbanden befinner väster om DNEPR.

Det som talar emot ODESSA som ett anfallsmål i en begränsad operation är att staden ligger på fel sida om floden DNEPR. Som terränghinder i en försvarsstrid är större flodsystem svårforcerade, även om lättare stridsfordon har amfibisk förmåga. Till slut måste understöd och underhåll fram vilket tvingar angriparen att erövra broarna intakta eller bygga egna.

Svårigheterna för Ryssland att få fram tillräckligt antal förband ökar i samma takt som den ukrainska försvarsmakten mobiliserar. För att undvika strider är det från rysk sida önskvärt om den ukrainska mobiliseringen och uppmarschen störs så tidigt som möjligt. Än så länge har inga indikationer kommit på att så har skett.

Den närmaste veckans händelseutveckling kommer att avslöja hur väl denna enkla bedömning av handlingsalternativ stämmer överens med verkligheten. Låt oss hoppas att den är oriktig.


En rysk Tiger

Även ryska medier börjar nu ta upp närvaron av massor av pansarbilar av typen GAZ Tiger med ryska militära registreringsskyltar.

Att det rimligen bara kan vara den ryska arméns GAZ Tiger-pansarbilar som syns på Krim framförs nu även av två större medier i Ryssland. De återger även den ukrainska militärens uppgifter om vilka ryska förband som ska finnas på Krim.

De ryska medier som gör detta, med viss försiktighet, är tidningen Novaja Gazeta där Anna Politkovskaja arbetade fram till dess att hon mördades, samt ett privatägt mediehus. Novaja Gazeta inleder artikeln med ett bildpar som visar en GAZ Tiger (på ryska "Tigr") nu på Krim och en Tiger på paradträning utanför Moskva 2012. Registreringsskyltarna visar att de kommer från samma kompani eftersom de kommer från samma militärområde (21) och förband i området (78). Bägge kommer alltså från fjärde kompaniet av förbandet "78" i "21" och 21 är lika med det ryska Södra militärområdet.

Viktigare, ett av Rysslands stora mediehus, det privatägda RBK, går nu ut med ungefär samma uppgifter men lite andra bilder.

Den ukrainska militärens uppgifter om vilka ryska förband som ska finnas på Krim finns också med men kommenteras inte riktigt. Däremot påstår RBK även, av oklara skäl, att luftlandsättningssoldater från Pskov finns på Krim, med andra ord från den ur baltisk synvinkel väldigt relevanta 76. VDV-divisionen. Det är en uppgift som tidigare dykt upp och kanske får man nu anse att den har större sannolikhet. Även den 7. VDV-divisionen har nämnts av andra. Det förefaller dock ur min synvinkel som osannolikt att såväl 31. VDV-brigaden som 76. och 7. VDV-divisionerna skulle delta. Snarare en eller möjligen två av dem eller vissa delar av de tre.

Det som är säkert angående ryska förband i den överraskande operationen (ska bli intressant att en dag kanske få veta operationens namn) är att de ryska luftlandsättningstrupperna, VDV, har starkt bidragit till den men också GRU:s spetsnaz (sannolikt den utpekade 22. brigaden) och Svartahavsflottans marininfanteri.

Om en vecka + några timmar är det dags för Krims hastigt organiserade folkomröstning. Frågan är om den ukrainska militären som ännu står kvar på Krim ska tvingas kapitulera/elimineras före dess, eller först efter valet.

En bildnyhet från Ukraina idag av särskilt svenskt intresse är klippet här nedanför.


I detta CNN-klipp syns inte reguljär rysk trupp men däremot en svensk kapten, en militär observatör, som avvisas.

Gästinlägg: Försvarsmakten behöver en långsiktigt stabil inriktning

Den senaste veckans utveckling i Ukraina visar åter hur snabbt säkerhetsläget i vår omvärld kan förändras. Tidigare händelser såsom Berlin murens fall 1989 och därefter Sovjet imperiets söndervittring, 11 september 2001, Georgien 2008, ”Arabiska våren” för några år sedan med kollapsen i bla Egypten, Libyen och Syrien är tydliga historiska exempel på detta. Därutöver är det viktigt att komma ihåg att det var få eller inga politiker/beslutsfattare, i Sverige eller utomlands, som kunde spå omfattningen eller med vilken snabbhet som ovan redovisade händelser skulle utvecklas.

Under de senaste dagarna har uttryck såsom ”En ny säkerhetsmiljö i Europa” och ”Gör om försvarsberedningens säkerhetspolitiska analys från juni 2013” förts fram av ledande politiker med koppling till försvarsfrågor.

Det är bra att intensiteten i försvarsdebatten tilltar inför ett nytt försvarsbeslut som skall fattas av riksdagen våren 2015. Det är också bra att försvarsberedningen fått mer tid, fram till den 15 maj, att inkomma med en bred parlamentarisk analys och rekommendation till regering o riksdag.

Varken försvarsfrågan eller andra viktiga politiska frågor förtjänar att hanteras som ”särintressen” utan de måste ses utifrån en samhällspolitisk helhet. Analys och debatt behöver hanteras i en parlamentarisk process för att skapa bästa möjliga förankring och beslutsunderlag.

Försvarsförmåga tar tid att utveckla. Erfarenhetsmässigt tar det drygt 10 år från beslut till dess att man får operativ effekt. Det är personal, organisation, teknik, underhåll mm som skall sättas samman till fungerande system. Några exempel; 1982 fattade riksdagen beslut om att utveckla och anskaffa JAS 39-systemet och 1996 var den första divisionen operativ. Våra VISBY-korvetter beslutades att utveckla och anskaffa under 90-talet och den första sjösattes i början av 2000-talet. Därefter fortsatte konstruktion och provtursverksamhet i ytterligare ca 10 år innan detta fartyg bedömdes operativt klart. Det nya personalförsörjningssystemet är ytterligare ett exempel. Detta beslutades gälla från juli 2010 och bedöms vara helt implementerat först 2023.

Låt nu försvarsdebatten föras prestigelöst utifrån den verklighet som präglar vårt närområde. Det är också viktigt att komma ihåg vad våra politiker redovisat under veckan och förhoppningsvis blir inte debatten denna gång en ”dagslända” efter att Ukraina krisen ebbat ut.

Hösten 2012 redovisade Kungliga krigsvetenskapsakademin rapporten ”Kan vi försvara oss” och i förordet kunde man läsa bla följande viktiga budskap;
”Försvarspolitikens närmaste uppgift är att forma grunden för ett försvar som möjliggör att vi praktiskt och tekniskt over tiden behåller en förmåga - låt vara med varierande styrka och beredskap - som förmår att ge oss en trovärdig möjlighet att möta over tiden säkerhetspolitiskt skiftande krav.”

Försvarsmakten och dess personal har under den senaste 15 års perioden genomgått mycket omfattande förändringar med både positiva men också flera negativa operativa konsekvenser som följd . Försvarsbeslutet 2015 behöver ge Försvarsmakten en långsiktigt tydlig och stabil inriktning där uppgifter och resurser står i en trovärdig balans.

Generalmajor Berndt Grundevik

Nej och åter nej

Överbefälhavare Sverker Göranson anser inte att det krävdes någon beredskapshöjning i anledning av den ryska beredskapsövningen i södra och centrala militärdistrikten. Trots händelseutvecklingen på Krim och i Östra Ukraina. Inte heller finns enligt honom något skäl att på förhand placera militära resurser på Gotland, vare sig personellt eller materiellt.

Samtidigt ser Överbefälhavaren inte heller några skäl för en ändrad militärdoktrin. Den fördelning som nu råder mellan kontinuerligt och tidvis tjänstgörande - 2 mot 1 - är väl anpassad för de internationella uppgifter som vi ser framför oss.

Det militära rådet har noterats.


Allan Widman


Gästinlägg: Gaz



Vad som sig tidigare i Monrovia tilldragit haver

I Monrovia i Liberia steg för länge sedan en förhoppningsfull yngling iland. Likt en grekisk havsgud, brunbränd, sexpacket på plats och med ett blont hårsvall lämnar han fartyget som ligger i hamnen för att lasta malm från landets gruvor, för vidare transport till Dagenham där Ford hade sin engelska bilfabrik. Förmodligen bidrog just denna fabrik till Fords dåliga rykte. Bl.a. tillverkades här Ford Escort, som i folkmun snabbt döptes om till Ford Eskrot. Fabriken stängdes 2002, varvid en kvalitetshöjning kunde förmärkas av den som fortsatte att köra fordbilar.

Med säkra steg styr sjöman Sumatra mot No Go Area, där han så småningom kommer i slang med en norsk kvinna. Hon är telegrafist på ett norskt fartyg i hamnen och inte alls avogt inställd till brunbrända svenskar med sexpacket på plats och ett blont hårsvall och inte helt olik Poseidon själv. Som redan då handlingskraftig och initiativrik sjöman hamnade vi i hennes hytt för en liten tête-à-tête. Likt en ninja smög jag sedan iland tidigt om morgonen, för det var stark konkurens ombord om den unga nymfetens gunst och det är inte i alla sammanhang en svensk sjöman är väl sedd. Oskadd tog jag mig ombord på eget fartyg.

Detta var min första och enda kontakt med ett norskt Höegh-fartyg. Även utan min medverkan går det sedan länge utmärkt för norsk sjöfart, till skillnad från svensk, likaledes utan min medverkan. Bra går det också för Höegh. Hur det går för den norska telegrafisten vet jag inte, men jag hoppas att jag efterlämnade ett gott intryck av svensk förmåga och kompetens.


Flytande naturgas

Jag återkommer strax till Höegh-rederiet men först vill jag berätta lite om flytande naturgas. Naturgas är världens tredje viktigaste energislag. För att kunna transporteras i bulk långa distanser eller för att ”komma runt” det omfattande nätet (grid) av fasta pipelines kan man kyla gasen till ca 160 grader Celsius. Den är då i flytande form och volymen på vätskan är ungefär 640 gånger mindre än motsvarande volym av gasen och kan sedan lastas på specialbyggda fartyg, s.k LNG-fartyg (liquefied natural gas). Fartygen fungerar sedan som ”flytande pipelines”. För att sedan kunna använda gasen i mottagarlandet krävs en anläggning för ”återgasning” av vätskan, en s.k. LNG regasification unit.

I mars i år finns det totalt 367 LNG-fartyg och 105 fartyg i orderböckerna vid olika varv. En riktig tillväxtbranch, helt enkelt.


Litauen och LNG

Förra året betalade Litauen 15 % mer för gasen från Ryssland än övriga europeiska länder gjorde i snitt enligt EU. Endast Bulgarien betalade mer för gasen än Litauen, för där har ryska Gazprom så gott som monopol. På nyårsaftonen 2009 stängdes den sista reaktorn på Ignalina kärnkraftverk efter krav från EU, vilket gjorde Litauen väldigt beroende av rysk gas.

Detta inlägg började ombord på ett av Höegh-rederiets fartyg och nu återvänder vi till Höegh. Rederiet har beställt fyra FSRU (Floating Storage Regasification Unit) för återgasning av LNG. Det första chartras ut till Litauen av Höegh och beräknas ankomma till Klaipeda från Sydkorea i november i år. När Klaipedos Nafta fått igång anläggningen kommer man att kunna hantera 11 miljoner kubikmeter gas om dagen. Detta är 25 % mer än Litauens behov.


Poängen

Fartyget heter Independence finurligt nog och det man blir oberoende av är ryska gasleveranser. USA och Norge har nämnts som gasleverantörer.

Här öppnar sig nya perspektiv. Ta av EU:s överdimensionerade jordbruksstöd och överför resurser till FSRU för Rumänien, Bulgarien m.fl. fattiga och Gazprom-beroende EU-länder. Så mycket effektivare och billigare än att skicka olika EU-bidrag. Detta är dessutom mycket effektivare än de handelsbojkotter som vissa ropar efter i samband med ukrainakrisen och här utöver höjer det inte friktionen mellan civilisationerna.

Beställer man sedan dessa FSRU från något krisande varv i sydeuropa så blir effekten dubbel.

/Sumatra

Sverige och alarmklockan

Idag hade jag förmånen att få tala vid Folk och Försvars seminarium (Del 2 c:a 20:05) om den svenska försvars- och säkerhetspolitikens utmaningar. Mitt ämne var vår (krigförings)förmåga. Nedan följer några kommentarer.

Vi genomgår en omprövningens tid. Det är klokt av regeringen och försvarsministern att förlänga beredningen, även om jag anser att tiden är för snål. Det märks tydligt att tankebanorna är att pytsa in lite pengar i försvaret för att ”snabba på omställningen”. Det har skett en ruptur i det internationella systemet och då duger inga justeringar eller modifieringar.

Tyvärr är det nämligen inte så lätt. Det krävs en ny analys, när Ryssland med hot om militärt våld försöker att ändra gränser i Europa.

Vi kan exempelvis jämföra oss med Ukraina säkerhetspolitiskt: Militärt alliansfria, medlemmar i PfP och stort deltagande med trupp i intenationella insatser. De enkla analyserna håller inte.

Vissa ropar på skalförsvar som lösningen – Ukraina har både luftvärn, stridsflyg och till och med sin flotta på Krim: Irrelevant hittills

Andra menar att en stor mekaniserad armé är vad vi behöver – Ukraina har 7-900 stridsvagnar och ett par tusen artilleripjäser:
Irrelevant hittills

Ukraina är inne i samma process som oss med övergång till yrkessoldater: Irrelevant hittills

Några faktorerar in att USA omedelbart möter rysk aggression med militärt våld: Inte hänt än

Den obehagliga komponenten som kastar omkull det ovanstående är att Ryssland har genomfört ett skickligt Strategiskt överfall (SÖ) ur dold gruppering för att ta en strategisk pant. Denna har inte upptäckts i tid, trots alla underrättelseresurser som finns. Just nu pågår det ett meningsutbyte i USA huruvida underrättelsetjänsterna missat det hela eller inte.

Jag lutar åt att man har missat det, eftersom inga förflyttningar av flyg- och marinstridskrafter har gjorts före övertagandet av Krim på sådant sätt som man gör nu med exempelvis en Arleigh Burke-jagare som anmälts för passage in i Svarta havet. För att underrättelser ska vara relevanta måste de nå mottagaren i tid, så att en policy kan läggas fast och ge möjlighet till militära omdispositioner – vilket i sin tur kräver att underrättelserna har förmåga att övertyga.

……………………..

2004 drev regeringen Persson igenom ett försvarsbeslut som bland annat innebar att vi avvecklade garnisonen på Gotland. I beslutet finns skrivningen:

”Försvarsmakten skall också, efter allvarlig och varaktig säkerhetspolitisk försämring och successiva beslut av riksdag och regering, kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges fred och självständighet”

Den allvarliga och varaktiga säkerhetspolitiska försämringen har pågått i två mandatperioder i alltmer accelererande takt.

2007 slutade Ryssland med sina åtaganden enligt det juridiska avtal som ingåtts om Conventional Forces Europe (CFE) – Enligt den dåvarande Försvarsberedning som lämnat sin rapport tidigare under året var CFE-avtalet ”centralt för Europas säkerhet”.

2008 genomförde Ryssland Georgienkriget. Rysslands agerande mot de fd Sovjetrepublikerna var ”ett lackmustest” enligt samma beredning.

Ett par år senare lades det stora upprustningsprogrammet fast och så småningom påbörjades massiva beredskapsövningar. Förra året började Moskva använda ekonomiska hot mot sina grannar i förhandlingar för deras förhållanden med tredje part.

Och nu skriver vi Ukraina.

…………….

Jag betraktar Sverige som en del i det västliga systemet, oavsett vårt eventuella medlemskap i NATO. Den Skandinaviska halvön med omnejd (Från brittiska öarna till Moskva, från mellersta Tyskland till Arktis) är en strategisk-operativ helhet för den värdegemenskapen.

Militärgeografin har förändrats positivt sedan Sovjetunionens kollaps och de baltiska staernas NATO-inträde. Det kan tas till intäkt för att vikta det svenska försvaret med tyngdpunkt till luft- och marinstridskrafter. Å andra sidan är det just dessa som de västliga stormakterna har lättast att förstärka med, som nu när det flyttas fram F-15 till Baltic Air Policing och F-16 till Polen.

Vår roll i det västliga systemet är att:

1. Förutom att övervaka eget territorium och territorialhav, så bör vi ha ett underrättelseområde i västra Ryssland.
2. Vi bör ha förmåga att bestrida en motståndares kontroll till sjöss och bestrida lokal luftöverlägsenhet i/över mellersta och södra Östersjön (inkl markoperativ kontroll Gotland).
3. Vi bör ha förmåga att genomföra sjöfartsskydd i Västerhavet och genom Östersjöutloppen (Öresund).
4. Vi bör ha förmåga att skydda flygbaser i Götaland och Svealand för att flygstridskrafter från västmakterna ska kunna operera från dessa vid behov.
5. Vi bör ha förmåga att bestrida en motståndares lokala luftöverlägsenhet över Nordkalotten.
6. Vi ska försvara huvudstadsområdet med sin politiska och adminstrativa ledning.

Vi måste öka vår förmåga att operera för att bli mer trovärdiga, så att inte skeenden uppstår på grund av vår svaghet. Även Finland och de baltiska staterna är i olika mån beroende av svensk försvarsförmåga. På kort sikt måste vi öka logistiknivån och övningsverksamheten för att höja förmågan med det vi har, medan vi strukturerar om oss.

Vi är en småstat, granne med en stormakt som befinner sig en expansiv fas. Vi måste ansvar för vår strategiska belägenhet.

……………..

Tyvärr har under det senaste dygnet politiken fortsatt att veva på i gamla hjulspår. Inriktingen för Försvarsberedningen ligger fast är budskapet. Fast vice statsminister Jan Björklund vill ha en ny doktrin, och hade det klädsamma agerandet att utan omsvep medge att vi gjort en felaktig bedömning.

ÖB å sin sida intervjuades av TT, här i SvD, om läget. Överraskande uppgav denne att ingen ny doktrin behövs (statsministerns linje), IO 14 ligger fast och inget ska fast grupperas på Gotland.

”Man ska plocka dit resurser, även militära, med hänsyn till hur saker och ting utvecklar sig, det vill säga olika operativa beslut med hänsyn till händelseutvecklingen. Jag står fast vid att om man väljer att lägga sakerna i korgen, så är det att binda ena handen på ryggen.”

Sentensen att vi har ett flexibelt och rörligt försvar spökar i argumentationen. Om det går att flytta förband till Gotland vid behov, så måste det gå lika bra att flytta utgångsgrupperade förband från ön i samma läge? Vidare bortser man ifrån att Ryssland har visat återigen att man har förmåga att genomföra en strategisk överraskning, precis som flera gånger förut under efterkrigstiden.

Jag kan sympatisera med ÖB och dennes vilja att fullfölja ett fattat beslut – ett tillskott på 4-5 Mdr/år kan finnas inom räckhåll, men frågan är om han inte tvingas göra dygd av nödvändigheten. Oavsett vilket, så är budskapet inte bra för personalens moral i de väpnade styrkorna som nog hade väntat sig något annat.

För vi har ett nytt strategiskt läge i Europa som kräver en ny inriktning. Försvarets personal må vara trötta på riktningsförändringar, men många orkar gå den sista milen när det krävs.

Tyvärr måste jag erkänna att mitt intryck efter dagen emellertid är att Snoozepolitiken kommer att fortsätta.

”Skräcksoldaternas” holografiska sikten

Efter åtta sekunder skymtar en soldat med ett holografiskt sikte, efter en minut ytterligare en gång.

I dagens Aftonbladet citeras jag en hel del och brödtexten med mig är i stort sett bra men några saker behöver kommenteras. Till att börja med ordet "skräcksoldater" i pappersupplagans rubrik. Minns inte att jag någonsin sett detta ord förut, har inte yttrat det och det återfinns inte heller i brödtexten.

Rubriksättarna, särskilt på kvällstidningarna, älskar att hitta på rubriker som anknyter till människans grundläggande känslor. Men på plussidan har väl svenska språket nu begåvats med ett nytt ord. Skämt åsido vill jag härmed be alla ryska läsare om ursäkt att jag inte krävde att få vetorätt över rubriken. När jag ändå håller på och kommunicerar med er, kära vänner i Moskva, så vill jag passa på att tacka för premiärminister Medvedevs besked via ITAR-TASS idag om att ryskt medborgarskap skall kunna utvidgas till rysktalande på territorier som tidigare tillhört det Ryska imperiet. Att Finland därmed innefattas är klart, men hur blir det med oss rysktalande i norra Sverige, tillhörde vi Ryssland för kort tid (1809) för att vara berättigade att få ryskt medborgarskap?

Men, för att återvända till Aftonbladets artikel så är det två saker till som behöver kommenteras. Bilden i papperstidningen är inte vald av mig och visar därför inte det av mig flera gånger omtalade holografiska sikte som i kombination med uniformen och kevlarhjälmen för luftburna trupper är ett tydligt belägg för spetsnaz (jag tror att pappersbilden har eller kommer att bytas ut i nätversionen av artikeln).

Hur detta holografiska sikte ser ut i närbild framgår av bilden på sidan 143 i boken Ryska elitförband och det syns även på sidan 161 och bokens baksida. Samma sikte på Krim i nutid syns i klippet ovan och ännu tydligare på denna stillbild.

Sist men inte minst kan ett citat av mig i slutet missförstås, det om psykologisk krigföring. Ryska psykologiska operationer på Krim faller helt naturligt inom ramen för 22. spetsnaz-gardesbrigadens ansvar, eftersom man har en egen psyops-enhet (för mer om brigaden se boken). Men psyops riktad mot väst sköts nog bara i begränsad mån av brigadpersonal (västjournalister på plats skulle kunna vara ett undantag).

I övrigt är väl dagens stor nyhet (hittills) att det nu om bara tio dagar blir en folkomröstning på Krim och att Krims parlament redan idag begärt att Rysslands president skall "inleda proceduren" för att formellt tillåta Krim att uppgå i Ryska federationen.

Förgiftade försvarsbeslut

Are you in favour of reuniting Crimea with Russia as a subject of the Russian Federation?
Are you in favour of retaining the status of Crimea as part of Ukraine?

Så lyder frågan i den folkomröstning som ska äga rum på Krim om tio dagar.

Det är en mästerligt orkestrerad operation vi bevittnar. Känslan av att gå ett steg efter och reagera på varje ny faktor är påtaglig. Det är ganska förödmjukande.

Mitt under brinnande diskussion om huruvida den säkerhetspolitiska utvecklingen föranleder ett omtag (eller i varje fall lite skruvande) på den nuvarande inriktningen av Försvarsmakten eller ej, bör vi diskutera hur det kan komma sig att kartan är så olik terrängen? Hur kan vi vara så yrvakna nu, alldeles oavsett vilka slutsatser man förordar för svensk del? Om vi inte reder ut var det brister i kedjan inhämtning – analys – politiska beslut, riskerar vi fatta ett nytt försvarsbeslut som kanske bygger på ett systemfel i hur den säkerhetspolitiska perceptionen skapas i Sverige. Jag syftar nu inte enbart på Ryssland, eller på hur insatsorganisationen bör se ut efter 2015, utan de grundfundament på vilka vår försvars- och säkerhetspolitiska världsbild och inriktning vilar; amerikansk närvaro i Europa, solidariteten inom EU och EU:s soft power, ryska intentioner och förmåga, för att ta några exempel.

Många har under lång tid och med visst fog pekat på den svenska sjukan att först bestämma vad det får kosta och sedan anpassa försvaret – eller i värsta fall rentav hotbilden – efter det. Låt oss för en stund undvika att strida om det är sant eller ej och bara konstatera att bilden av att det förhåller sig på det sättet är ganska djupt rotad. Men de senaste dagarna har ett annat läge uppenbarat sig – inget parti har (i alla fall utåt) låst sig vid en ekonomisk ram, förhandlingen verkar vara öppen. Skall nu äntligen ett försvarsbeslut fattas som tar sig an realiteterna i rätt ordning?

Försvarsberedningen har som bekant fått förlängd tid för att

(…) komplettera med en säkerhetspolitisk bedömning utifrån den senaste händelseutvecklingen i Ukraina och Rysslands agerande.

Det är bra och rätt och betyder att den säkerhetspolitiska rapport som beredningen lämnade för drygt ett år sedan ska jämföras med utvecklingen och nya formuleringar ska in i den nu aktuella försvarspolitiska inriktningsrapporten. Men, direktiven i övrigt innebär att det är ett fullföljande av försvarsbeslutet 2009 som ska genomföras, inriktningen ligger fast och det är i detta som dynamiken uppstår nu kring IO 14. Återigen kan försvarsbeslutet i efterhand belastas av att man gjorde saker i fel ordning – med skillnaden att denna gång kommer inte pengarna före den säkerhetspolitiska analysen, däremot inriktningen av Försvarsmakten.

Jag är övertygad om att inriktningen – så som den manifesteras i nu gällande insatsorganisation – hade legat fast i sina mest grundläggande delar även med ett öppet mandat till Försvarsberedningen, särskilt när Försvarsmakten nu också trycker på vikten av att fullfölja reformen och den inslagna vägen. Men misstanken om att man kanske ändå hade landat i något annat, om det hade varit möjligt, riskerar fortsätta förgifta de beslut som kommer fattas de närmaste åren, om allt från personalförsörjning till materielsystem. Till detta ska läggas de två utredningar som var och en står för ganska grundläggande pusselbitar, nämligen den pågående enmansutredningen om Sveriges militära samarbeten (lämnas 31 oktober) och utredningen om personalförsörjningen (lämnas 1 november). Den förstnämnda utredningen är naturligtvis högaktuell med tanke på det jag nämnde ovan om grundfundamenten, vilket framgår av direktivet.

Krasst ser alltså läget ut som följer: Det blir mer pengar till försvaret, vilka kommer användas till att täppa till de värsta hålen i den nuvarande insatsorganisationen (plus några politiska kompromissbeslut som avviker från IO 14 och som kommer landa på Gotland). Den nya, eller nygamla, regering som tar plats i Rosenbad till hösten har att omhänderta beredningens rapport – om den har en blocköverskridande majoritet bakom sig -, de ovan nämnda utredningarna, underlagen från Försvarsmakten och MSB och sedan väga ihop allt detta till en proposition våren 2015.

Och under allt detta pyr frågan jag inledde med: Hur formas Sveriges bild av den säkerhetspolitiska situationen och hur nära ligger vår karta verkligheten?

Som vanligt är det bra att blicka bakåt, när man ska titta framåt. Eller för att tala med Tage Danielsson: Den som inte ser bakåt när han går framåt måste se upp. En klok person har gjort mig uppmärksam på det fantastiska material UD har avhemligat och publicerat om svenska diplomaters rapportering och analyser från de dramatiska åren 1998-1991 (UD, Ett imperium imploderar, 2011) . Utrikesminister Bildt skriver i förordet till huvuddokumentet:

Det säger sig självt att uppgiften att noga följa utvecklingen i det sovjetiska väldet på andra sidan Östersjön under decennier var central för utrikesförvaltningen. Ytterst handlade ju detta också om grundläggande säkerhetspolitiska intressen. Och det som visades under dessa dramatiska år var att det fanns en kompetens som i avgörande skeden förmådde att samla in information och göra bedömningar, som gjorde att Sverige i dessa frågor och i detta skede sannolikt var det bäst informerade av alla länder. Det gällde förvisso i de baltiska länderna, men det kan ifrågasättas om det inte också gällde i Moskva.

Hur ser det ut idag?

Om man inte har informationen på plats, som i sin tur kan tas emot, förstås och som föranleder medvetna beslut, då hänger man längst bak i linjen och har bara att reagera och hänga med så gott det går. Och där är centrifugalkraften som häftigast i svängarna.

Gästinlägg: Den nya krigföringen

Krim-krisen pågår. Ryssland har använt sig av en del ovanliga metoder för att säkerställa eget inflytande i Ukraina. Ryssland jobbar med mjuka storheter och Joint effect, som ju kännetecknar modern krigföring.
Solid State Society skriver här ett gästinlägg om den nya krigföringen.

/C
_____________________________________________________________________________


Den nya krigföringen


Förord

Den nya krigsföringen är princip som alla andra krigsföringsmetoder enbart applicerbar under vissa omständigheter och vid vissa målbilder. I fallet vi studerar nedan är de geostrategiska omständigheterna och geopolitiska omständigheterna gynnsamma samt att målbilden bedömt är att i sämsta fall göra Krim autonomt och i bästa fall göra Krim till en del av Ryska Federationen.

Utan att ha gått på djupet skulle Åland vara en lämplig kandidat om oroligheter skulle uppstå på ön. Människor med mer kunnande kan säkert avfärda den iden och ersätta den med egna.


Bakgrund

Klockan 14:00 140226 beordrar Rysslands president Vladimir Putin att beredskapsövningar skall göras i Militärdistrikt Väst och Militärdistrikt Central. Detta enbart 4 dagar efter att Ukrainas president blivit avsatt efter omfattande proteströrelse som slutade i ett veritabelt blodbad beordrat av ex-president Janukovytj.

 
Fas 1 – Nyskapande traditionalism

Fas 1 börjar med att pröva fiendens handlingsvilja genom att passera gränsen för tidigare avtal. I fallet Ukraina genom att sända bedömt kompani stridsfordon in i Krim från flottbasen i Sevastopol. Samtidigt skapar man här om fiendens handlingsvilja visar sig stor en distraktion. Medan Ukrainas regering och media från hela världen frågade sig om det verkligen var ryska stridsfordon och vad de i så fall gjorde där. Kunde specialförband lämna bas och framrycka mot viktiga framtida brohuvuden. De mycket väl utbildade soldaterna hade en mycket tydlig ROE (Rules of Engagement) som möjliggjorde att de kunde med överlägsen styrka ta flera flygplatser, viktiga myndigheter och inringa flottbaser utan att bruka våld och innan någon han reagera.


Fas 2 – Den psykologiska krigföringens återfödsel och dop

Fas 2 utmärker sig precis som i den traditionella synen på krigsföring i att påbörja styrketillförsel i brohuvuden. Men nu även dold av en veritabel storm av psykologisk krigsföring och propaganda. Den ryska paradgrenen propaganda och psykologisk krigsföring bedrivs inte bara på papper och i diplomatiska samtal längre. Den har dessutom flyttat in på internet. På twitter, på facebook, på humorsidor för ungdomar, på den Ryska nyhetsbyrån RT, ja i princip överallt kan man se den ryska propaganda maskinen arbeta för att göra livet svårt för alla som vill förstå vad som händer på Krim. Än idag när västerländska underrättelsetjänster som MUST klargjort att det är ryska styrkor som agerar på Krim förnekar Putin och hävdar att det är självförsvarsgrupperingar. Som vi redan tagit upp sker här även en del styrketillförsel. Från ca 2000 man som kontrollerar det viktigare på KRIM forslas ungefär 10000 extra soldater in från beredskapsövningarna.


Fas 3- Skapa tryck

I fas 3 skapar man ännu mera tryck. Man startar avancerade övningar kring objekt som andra länder upplever som hotande för att binda upp deras resurser. Man börjar även agera som om invasionen skall fortgå in i Ukraina från Krim. Även här för att skapa tryck, ge sig själv mer valmöjligheter och tvinga andra att agera. De diplomatiska arbetet börjar här.

I viss mån flyter fas 2 och 3 ihop i frågan kring de ukrainska flottbaserna. Väldigt snygg propaganda där Ryssland hotar om att anfalla de belägrade baserna men sedan inte bekräftar det själv skapar ett enormt tryck på Ukraina och de nämnda baserna samtidigt som man har all möjlighet i världen att bara låta saker hända. Ger Ukraina upp har man vunnit, ger de inte upp så är hotet inte bekräftat och då kan man få det att framstå som att Ukraina ljuger och propagerar. Samtidigt dör ingen och trycket kvarstår. Man har allt att vinna, inget att förlora.


Fas 4 – Eskalera eller de-eskalera

Vi har än så länge enbart sett hur alternativ två ser ut. Därför kan jag inte avhandla alternativ ett. Min bedömning är att Ryssland hoppades få en konflikt där Ukraina sköt första skottet och därmed legitimerade sig själva att eskalera konflikten och beslagta långt mer än Krim. När Ukraina istället kunde hålla samma goda ROE och samtidigt lyckades mobilisera sin reserv blev det för kostsamt att gå vidare. Man skall dock ha klart för sig att Fas 2 och Fas 3 kan jobba vidare ur sina nuvarande positioner utan att röra speciellt många fingrar. Beredskapsövningen som hade stått för ytterligare styrketillförsel för ett storkrig är under nedrustning. Men 12000 ryska soldater kvarstår på Krim och kommer nog inte lämna i första taget. Vad man ska vara medveten om är att det inte är billigt att hålla hela Ukrainas försvar mobiliserat. Ej heller är det billigt att mobilisera. Ryssland kan alltså genom att balansera mellan provokation och invasionshot tvinga Ukraina att mobilisera ihjäl sig självt.

Är den nya krigsföringen här för att stanna? Vad kan vi göra för att försvara oss mot den? Förlorar man sitt moraliska övertag av att skjuta först? Har man vunnit ytan om man har soldater där först?


Försvaret – Att vara på rätt plats i rätt tid och våga

 Man sitter fast mellan en klippa och ett hårt ställe. Man måste antingen vara på plats först och därmed antingen få motståndaren att vända innan man nått fullbordat faktum. Eller ta första steget och första skottet. Är man inte på plats först måste man anfalla och ta tillbaka den förlorade marken och därmed stänga brohuvudet. För att kunna göra detta måste man skjuta det första skottet och därmed ev. eskalera konflikten. Alternativet är att förlora Fas 1 av konflikten och ge hela initiativet till fienden. Jag är övertygad om att Ryssland kunde ha rullat över Ukraina långt innan de lyckats mobilisera. OM det hade passat deras syften.

// Solid State Society




Om Solid State Society
Jag/Vi är person/-er som har stort intresse för samhällsfrågor. Primärt inom försvar och säkerhet. Men även andra samhällsfrågor som rättvisa och jämställdhet. De kunskaper jag/vi har är inhämtade genom öppna källor och inte genom militär eller annan utbildning. Jag/vi hoppas dock kunna påbörja konflikt- och krishanterings utbildning med inriktning mot beredskap inom en snar framtid.

Så tar vi hand om våra veteraner

Den senaste veckan har frågan lyfts ibland annat i Sveriges radio P1 och på SVT:s debattsida om hur vi i Försvarsmakten tar hand om våra utlandsveteraner, den personal som kommer hem efter internationella militära insatser. Vi välkomnar debatten, och berättelserna från våra veteraner och deras anhöriga berör starkt.

Anders Stach. Foto: Henrik Eskilsson

Anders Stach. Foto: Henrik Eskilsson

Veteran- och anhörigstöd är ett område där mycket energi har lagts ner de senaste åren, och jag är den första att skriva under på att våra veteraner förtjänar både Försvarsmaktens och det övriga samhällets respekt, stöd och erkänsla.  Jag har själv gjort fem utlandsinsatser, bland annat på Balkan och i Afrika och vet hur det kan kännas att komma tillbaka hem till Sverige med mängder av intryck och upplevelser, både positiva och negativa i bagaget. Jag är också pappa, make, anhörig och son till en bortgången utlandsveteran, jag har kommit att förstå att alla dessa perspektiv är centrala och viktiga i veteran- och anhörigarbetet.

Som en följd av den veteranpolitik som bedrivits de senaste åren har Försvarsmakten bland annat inrättat den veteranenhet där jag själv är chef.  Psykologer och experter på rehabiliteringsstöd har anställts vid våra förband. Sedan 2011 högtidlighålls årligen Sveriges veterandag vid vårt nationella veteranmonument, som 2013 invigdes av Hans Majestät Konungen, vid Sjöhistoriska museet på Djurgården i Stockholm. Tillsammans med andra myndigheter som har veteraner, som Folke Bernadotteakademien, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), Kriminalvården, Försvarshögskolan, Polisen och Sida med flera uppmärksammas alla Sveriges veteraner. Där delar vi bland annat ut våra ädlaste medaljer, den för särskilt förtjänstfulla insatser och medaljen för sårad i strid. Medaljerna har delats ut retroaktivt för insatser så långt tillbaka som Sinai på 1950-talet och Kongo på 1960-talet. Medaljen för sårad i strid kan delas ut för ”synliga och icke synliga skador”. Man kan alltså få den om man skadats fysiskt i strid eller om man drabbats av mental belastningsskada som posttraumatisk stress(PTSD) på grund av upplevelser under insatsen.

Mycket är alltså gjort, men det finns också områden där vi behöver bli bättre och göra mer. I Sverige finns knappt 100 000 utlandsveteraner och varje individ har sina unika upplevelser. Enligt en studie som presenterades i slutet av förra året så är över hälften av de tillfrågade nöjda med det veteran- och anhörigarbete som Försvarsmakten bedriver redan i dag. Många känner sig stärkta av sin utlandsinsats och kommer hem med erfarenheter och kunskaper de har stor nytta och glädje av på hemmaplan. Samtidigt visar de historier som vi fått ta del av via media, och också de berättelser vi som arbetar med veteranstödet hör i vår dagliga kontakt med dem som tjänstgjort i våra internationella insatser, att det finns enskilda fall där personer fått betala ett oacceptabelt och allt för högt pris.

Ett antal större forskningsprojekt har satts igång på området, några har avrapporterats, andra fortsätter framöver. Det handlar bland annat om en registerstudie som Karolinska institutet genomför på uppdrag av Försvarsmakten om kopplingen mellan militär utlandstjänstgöring och ohälsa. Ett första delresultat presenterades förra året där det mest extrema uttrycket för psykisk ohälsa, självmord, undersöktes. I studien jämförs en grupp utlandsveteraner med en kontrollgrupp bestående av personer som mönstrat, men inte gjort internationell militär insats. Delresultatet visade att svenska militära utlandsveteraner hade ungefär 40 procent lägre självmordsrisk än kontrollgruppen vilken i sin tur har lägre risk än allmänbefolkningen. Liknande resultat framkommer i den delstudie gruppen gjort avseende antidepressiva läkemedel. Bland andra forskningsprojekt som pågår kan nämnas Totalförsvarets forskningsinstituts (FOI) studie om den andra Bosnienbataljonen samt Kristianstad högskolas studie om anhöriga.

Vi är flera som har ansvar och en roll att fylla i veteranfrågan. Försvarsmakten har som arbetsgivare ett särskilt uppföljningsansvar och ska ge information, vägledning och vid behov stöd. Det särskilda, lagstadgade ansvaret omfattar en tid av fem år efter avslutad insats, men kan vara livslångt om och när särskilda behov föreligger. Vid sidan av Försvarsmaktens ansvar ligger ansvaret hos veteranernas hemkommuner, hos primärvården i Landstinget och Försäkringskassan. Det är de folkvalda politikerna som beslutar om vilka insatser vår personal ska medverka i. Det är också veteranpolitiken som ligger till grund för hur vi som myndighet bedriver vårt veteran- och anhörigstöd.

Vi tillsammans, Sverige, behöver göra mer och annorlunda. Det är aldrig för sent att bli klokare. Låt oss ta utgångspunkt i veteranen och dennes anhöriga, eller om man så vill i pilens spets. Låt oss alla som har roll och ansvar i detta; myndigheter, politiker, kommuner och landsting med flera tillsammans hjälpas åt för att ge våra veteraner den uppskattning och det stöd de förtjänar.

Anders Stach
Chef för Försvarsmaktens veteranenhet

Mer om Försvarsmaktens veteranstöd på: www.forsvarsmakten.se/veteran