Ukraine and Russia’s Evolving Strategic Trajectory

I have the pleasure to welcome and introduce James Bosbotinis with a new post at ltcollibbo. James has written a very enlightened and perceptive article reflecting Russia’s current attitude in a multipolar world.

Thanks James and welcome back.

Enjoy the article!

—————————————————————-

James Bosbotinis is a UK-based analyst specialising in military and strategic developments. His research interests include contemporary British maritime thinking and doctrine, seapower, the Russian Armed Forces and national strategy, and Chinese military developments. He is currently reading for a PhD at King’s College London on the debate concerning Britain’s future aircraft carrier programme and British maritime strategy. He is also an Associate Member of, and Editorial Assistant for the Corbett Centre for Maritime Policy Studies, King’s College London.

—————————————————————-

The on-going Russian response to the deposing of the Yanukovich regime in Ukraine, in particular with regard to its use of military power, sheds much light on the evolving trajectory of Russian national strategy. In this respect, the basic principles of Russian national strategy can be identified in key policy documents, namely the National Security Strategy of the Russian Federation until 2020, the Foreign Policy Concept of the Russian Federation and the Military Doctrine of the Russian Federation, and vividly illustrated in President Putin’s 18 March 2014 speech to the combined Federation Council and Duma. A common thread runs through the respective documents: that of Russia as a ‘world power which seeks to maintain strategic stability and mutually beneficial partnership in a multipolar [emphasis added] world’, with ‘strong positions of authority in the world community that best meet the interests of the Russian Federation as one of influential [sic] centers in the modern world’. In military terms, Russia seeks to:

In the interest of strategic stability and equitable multilateral cooperation in the international area, … make all necessary efforts at the least cost level for the maintenance of parity with the United States in the field of strategic offensive weapons in the context of a global missile defence system and implement the global lightning strike, using strategic media for nuclear and non-nuclear equipment.

Moreover, the principal threat to Russia and the international system more broadly, is identified as emanating from the West. President Putin, in his 18 March 2014 speech, declared thus:

Like a mirror, the situation in Ukraine reflects what is going on and what has been happening in the world over the past several decades. After the dissolution of bipolarity on the planet, we no longer have stability. Key international institutions are not getting any stronger; on the contrary, in many cases, they are sadly degrading. Our western partners, led by the United States of America, prefer not to be guided by international law in their practical policies, but by the rule of the gun. They have come to believe in their exclusivity and exceptionalism, that they can decide the destinies of the world, that only they can ever be right. They act as they please: here and there, they use force against sovereign states, building coalitions based on the principle “If you are not with us, you are against us.”

This reflects a deep dissatisfaction with the post-Cold War settlement, in particular with respect to Eastern Europe and the Former Soviet Union. Russia therefore seeks to assert itself as a distinct pole in a multipolar international system: Western unilateralism either being contained by international institutions (especially the UN Security Council), or Russian military power. In this respect, current developments in Ukraine, and in Georgia in 2008 are significant. The fundamental objective of Russian long-term national strategy is the assertion of primacy over the Former Soviet Union, especially with regard to the military-security context. This is necessary in order to counter the perceived Western strategy of containment described by Putin and to enable Russia to project power and influence globally.

In this context, Ukraine holds a particular significance. Geographically, Ukraine is critical to the balance of power in the Black Sea region and the security of Russia’s south-western flank and position in the North Caucasus. A Russian-dominated Ukraine enables the projection of Russian power and influence into south-eastern and eastern Europe; conversely, a pro-Western Ukraine could result in Russia being contained on the eastern shores of the Black Sea. As the second-largest country in Europe (second only to Russia) with a population in excess of 45 million, Ukraine is arguably, after Russia, the most significant of the former Soviet republics, and as Putin described in his 18 March speech, Ukraine is perceived to have a distinct and important position in Russian national identity. Should Russia succeed in ensuring a preponderating influence over Ukraine (whether via political, economic or military means), in the face of Ukrainian and Western efforts to orient Ukraine westward, it would constitute a substantive shift in the balance of power in the former Soviet Union. Moreover, it would contribute to a perception of Russian primacy in the former Soviet Union and potentially aid Putin’s long-term vision of Eurasian integration.

In the long-term, Ukraine is central to Russia’s ambition of great power status and the possession of an ability to shape and influence the international system. Russia has demonstrated its willingness to utilise military power in order to protect and project its interests in Crimea, and may conduct further actions to shape Ukraine’s political trajectory more fundamentally. Russia is also seeking to develop its capacity to project power on a sustained basis globally, in particular via the development of enhanced maritime and long-range aviation (most notably, via the nascent PAK DA bomber programme) capabilities and the acquisition of overseas bases (in particular in Central/South America, the Mediterranean, Indian Ocean region and Far East). This ambition was vividly illustrated, in naval terms, by the then Commander-in-Chief of the Russian Navy, Admiral Vladimir Vysotsky, in 2010: ‘Russia’s status as successor to the great Soviet Union means that it must have a powerful and balanced ocean navy to defend its interests in any part of the world ocean where such interests exist, and they exist everywhere’. Russia’s use of naval assets in response to the crisis in Syria, especially in the latter half of 2013 serve as an example of Russian thinking on the uses of naval power as a component of wider national power.

The trajectory of Russia’s national strategy, especially with regard to its identification of the US and the West as the principal threats to its interests and the requirement for Russia to have the means to act globally, provides the context for Russia’s on-going rearmament programme. Russia’s response to recent developments in Ukraine indicates a willingness to act in defence of core interests even if that results in confrontation with Western powers; paradoxically, Russia may act more decisively if it perceives its position to be weakening in order for it to secure a more favourable balance of power. This is central to Russian national strategy; the preservation of a favourable balance of power that protects Russia’s core interests and enables it to project its influence in the international system commensurate with its status as a Great Power. Russia’s actions in Ukraine need to be understood within this national strategic context, as does Russia’s attitude to the use of military power: this will provide the means by which to understand Russia’s evolving strategic trajectory and the formulation of appropriate national and alliance responses.


Gotlandsbolaget – Var god dröj

En av de mest omstridda frågorna bland försvarsintresserade är hur Gotland ska försvaras vid en konflikt i närområdet. I Korridoren till Kaliningrad använde jag mig av idén med det rörliga insatsförsvaret.

Vi har haft flera intressanta inlägg senaste året om Gotland, senast generalmajor Karlis Neretnieks om varför och hur Gotland bör försvaras liksom att det ibland krävs särskilda lösningar. En annan som haft stort engagemang är Skipper som skrivit på sin blogg om utformningen redan för två år sedan liksom Lars Wilderäng som nyligen hade ett intressant inlägg med många illustrationer om hur Gotland skulle kunna försvaras från fastlandet.

Likaså har USA:s förutvarande militärattaché Bruce Acker skrivit om Gotlands betydelse och jag försökte svara honom på samma språk, men det var ett tag sedan. Därför skulle jag nu vilja bemöta idén om att det rörliga insatsförsvaret utan permanent närvaro på Gotland är den optimala lösningen.

……………

Eftersom Försvarsmakten flera gånger har intygat att Gotland är militärstrategiskt betydelsefullt, så förvånar det en smula att myndigheten inte vill ha någon form av permanent gruppering på ön. Det är väldigt svårt att tänka sig konflikter i närområdet, där ön inte får betydelse för olika aktörer i regionen förutom oss själva.

General Sverker Göranson menade i Ekots lördagsintervju att det behövdes stora investeringar i infrastruktur och att det därför var bättre att lägga pengarna på att fullfölja reformen istället. Markstridsförband kunde flyttas över till Gotland från Skövde på en dag hette det. En hastighet jag ställer mig mycket skeptisk till. Och vilken infrastruktur en eller två bataljoner skulle luta sig emot för att kunna operera på ön frågade tyvärr inte Monica Saarinen om, men det kan inte varit den som inte blev byggd i alla fall.

Förmodligen är man fångad i en bild av ett stort kasernetablissemang samtidigt som de politiska konsekvenserna av Rysslands agerande på Krim ännu inte sjunkit in. Nu, om någon gång, hade det funnits tillfälle att gå till regeringen och begärt en extra investering för viss infrastruktur.

Man kan tänka sig att statsmakterna faktorerar in att andra stater med sina resurser ska skydda Gotland indirekt genom exempelvis ett luftvärnsparaply utgående från örlogsfartyg med Aegissystem som kan uppträda i Östersjön. Andra varianter är att förstärka med ett luftburet förband som man lät Tyskland göra under övningen i somras i en annan kontext. Problemet med denna typ av antaganden är att känsligheten blir ganska stor vid en analys av realiserbarheten.

Först måste de andra staterna ta ett politiskt beslut att engagera sig. Sjöstridskrafter har i och för sig den fördelen att de kan åberopa den fria navigeringsrätten, medan ett beslut att sätta in markstridskrafter från luften är ett mer genomgripande och svårare beslut.

När det politiska beslutet sedan är fattat ska man sedan ha en militär förmåga att utföra det hela. Eftersom Ryssland numera har en förmåga att upprätta ett hyggligt integrerat luftförsvar över delar av Östersjön utgående från luftvärn och flygstarter från Kaliningrad jämte egna sjöstridskrafter med bra luftvärn, så är det svårare att ta risken med en luftlandsättning. När det gäller Aegisfartyg från exempelvis USA eller Nederländerna, så ska dessa ta sig hit och sedan uppträda i Östersjön. Det innebär att det kan ta ett antal dygn innan en sådan stridsgrupp är på plats i teorin.

De ska dessutom uppträda mot ett eventuellt ubåtshot, vilket ytterligare komplicerar operationen. Kring en vecka är min bedömning att det skulle ta att få en sådan styrka på plats i södra Östersjön. Som jämförelse kan nämnas att det tog mer än en vecka innan USS Truxton gick in i Svarta havet med anledning av Krim. Vid kraftigt ökad spänning i Östersjöområdet kan all beslutsfattning gå snabbare, men det ligger inte färdiga marinstridsgrupper och väntar i Kattegatt i varje sekund.

Samma känslighet ligger inom vår egen nationella beslutsfattning. Först ska regeringen ta beslut i frågan, där en djup diskussion om eskalation kan förutses. Hur kommer en förstärkning att uppfattas? Olika röster för och emot. Det är bara att gå till det ”spel” som genomfördes i Sälen 2010, där [Edit 10:25] de ledande utrikes- och försvarspolitikerna resonerar om beslutsfattningen.[Slut edit]

Sedan kommer då den militära förmågan att genomföra överskeppning av mekaniserade förband till ön under ett liknande ubåts- och flygattackhot, ett företag som skulle ta minst tre dygn från larm att genomföra i verkligheten. Eftersom man inte har någon infrastruktur på Gotland, så skulle man dessutom vara tvungen att medföra huvuddelen av den ena logistikbataljonen för att kunna försörja dessa. Detta i sin tur skulle innebära att kvarvarande förband på fastlandet skulle få en sämre förnödenhetsförsörjning.

Med luftburna förband i helikoptrar och amfibiebataljonen kan det gå något snabbare och de har ett mindre underhållsbehov, men det är också sämre än alternativet att finnas där från början.

Summa summarum innebär detta, enligt min mening, att en operation att förstärka Gotland med markstridskrafter riskerar att bli i efterhand och med uppbådande av väldigt många resurser för att skydda överskeppningen. Vi talar om ytstridsfartyg utan kvalificerat luftvärn, ubåtsjakthelikoptrar vi inte har, minröjningsresurser, eget jaktflyg i luften kontinuerligt, egna flygande stridsledningsresurser aktiverade för att få över två icke-samtränade bataljoner för en uppgift de aldrig övat.

För fartygstransporterna ska dessutom rederier städslas för att ta över de tunga militära styrkorna med sina fartyg som ska tas ur trafik. Även om det går att skriva optioner på kontrakt, så blir det ytterligare en parameter som ska fungera. Inte det försvar som Gotland behöver.

Därmed är vi inne på en annan aspekt, den politiska dimensionen. Om vi har en landsända som alla är överens om har en stor betydelse vid konflikter i närområdet och det finns en risk att befolkningen därför känner sig utsatt – har inte statsmakterna då en skyldighet att förstärka försvaret där? I tider, där det militära våldet är tillbaka i Europa måste vårt strategiska kroppsspråk signalera fasthet, inte vekhet.

Här tror jag att delar av etablissemanget ännu inte tagit in den ruptur som skett i Europa. Vi har inte längre en ökad osäkerhet kring utvecklingen i Ryssland – vi har en ökad säkerhet om att landet nu åter vill expandera och söka kusterna genom att dominera de forna Sovjetrepublikerna.

Vår befolkning, våra grannar och stormakterna måste därför bli övertygade om att vi i varje skede tänker försvara Gotland och att adekvata resurser därför är organiserade, övade och grupperade på ön från början. Det gäller att etablera en ny normalbild.

Jag ska inte fördjupa mig för mycket i utformningen, det har Karlis Neretnieks och Skipper redan gjort förtjänstfullt. Jag vill bara peka på att försvaret måste byggs kring långräckviddiga luftvärns- och kustrobotenheter som försörjs och skyddas. Detta ger förutsättningar för att bidra till stabilitet i närområdet genom långa räckvidder som kan stödja egna och andras luft- och marinstridskrafter.

För övrigt anser Bo Pellnäs att Gotland ska försvaras.

Gästinlägg: Modern IT-inom psyops

Flera aktiva på nätet har rapporterat in vad som man uppfattar som och skulle kunna kalla systematiska informationsangrepp. En som reagerat är Lars Wilderäng med bloggen Cornucopia där inlägg om Ryssland resulterar i många märkliga kommentarer. Cornucopia är med råge Sveriges mest besökta blogg om politik och samhälle så det är naturligtvis en tacksam kanal. Även utomlands har man gjort liknande iakttagelser. John Schindler, ofta anlitad säkerhetspolitisk analytiker och filosofie doktor vid US Naval War College, rapporterar om att personer som diskuterar rysk propaganda blir hårt angripna på nätet. Här nedan följer ett gästinlägg med svenska iakttagelser av en annan sort från andra delar av nätet. Huruvida nedanstående är ett exempel ur den pågående striden i informationsdomänen är för betraktaren att bedöma. Att företeelsen existerar är dock något man bör reflektera över. 

 Internet är idag vår största källa till hur sanningen ska formas och därmed. Krig vinns inte på slagfältet utan i form av att man "enas" om en gemensam bild om vem som har vunnit. I denna föreställning är militära förband och mer kinetiska strider endast en del av den övergripande föreställningen som ska forma sanningen. Är då de rent militära aspekterna av maktutövning i internationella relationer överspelade? Nej, ju bättre skådespelare och ju bättre regisserad föreställning, desto större sannolikhet för att den blir väl mottagen av publiken.

 Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

 Modern IT-inom psyops

Spam-bots är ett gissel på alla hemsidor där användare kan registrera eget innehåll. Marknadsförare för tvivelaktiga affärer har helt enkelt kommit fram till att det finns ekonomiska incitament som är tillräckligt stora för att det ska vara värt att dedikerade servrar med script som aktivt söker upp hemsidor och försöker överlista spamskyddet i syfte att sprida reklam.

För sidor av stort intresse kan det till och med vara relevant att hyra professionella spammare som anpassar informationen i syfte att generera innehåll som är tillräckligt relevant för att det inte ens med manuell moderation ska vara helt enkelt att klassificera innehållet som spam. Något vi bland annat sett på Cornucopias blogg som verkar attrahera en publik som är av intresse för ryska psyops-operationer.

Nedanför har vi ett annat mer tydligt exempel som jag själv råkat ut för och som tydligt visar hur gränsen mellan kommersiellt spam och psyops har suddats ut. Användaren "Krishna" har som ni ser registrerat sig på forumet i syfte att sprida ett inlägg där vederbörande utger sig för att vara en en Polska tulltjänsteman som önskar sprida information om nazisterna i Ukraina.

Hi everyone!

I'm a custom officer in Poland working on border with Ukraine. Since this year began I've seen many kinds of people. But last month had been really busy. There occurred to be a lot of European supporters of new Ukrainian govt eager to defend them with deadly force. Too many of them are going through Poland.

I saw German neo-Nazis, and Polish Falange, and even fighters of British National Party. Yesterday a group of Latvians going through routing from Lithuania passed. They were right after their annual SS legionnaire march and were very inspired, singing old German songs of the Third Reich times and waving flags of Latvian 15th Division of the Waffen-SS.

Part of the weapons we had to confiscate as illegal. So that those valiant husky-fellows showed hackles with our security. And another ones also gave us a lot of work to legalize them.

And we have such rush work every time such nationalist fighters cross the border. I think that there are already more European neo-Nazis in Kiev than locals. If it would be blown up Europe would become much cleaner from ultranationalist mud.


Sannolikheten för att en polsk tulltjänsteman ska känna ett genuint intresse för att sprida den här typen av information på ett spelforum känns som mycket låg och därför valde jag att undersöka IP-adressen som användaren nyttjat. Mycket riktigt verkar inlägget ha gjorts via en server eller en proxy-server som normalt hyrs ut till spammare som vill sprida sina budskap och kringå IP-blockeringar.

Att köpa tillgång till proxies är inte gratis och även om det inte är dyrt så visar det tydligt att det finns pro-ryska intressen som är villiga att betala för felaktig informationsspridning på internetforum för ungdomar i övre tonåren med intresse för historiebaserade datorspel.

Askträdet




Startknappen och personalförsörjning




Som fredagsmys efter att barnen somnat inmundigades en god Rom till kaffet och ”reprisen” av Fri världs: ”Försvarspolitikens haveri --Hur hamnade vi här?” där Carl Bergqvist och Annika Nordgren-Christensen diskuterade vad som hänt och vad som borde hända i försvarspolitiken. Carl nämnde om att om vi trycker på startknappen nu så kommer det att komma i leverans om fem till tio år.

För flygvapnet så kommer vi att kunna se en kvalitativ utveckling inom fem år. För stridsflygsystemet så innebär att vi på fem år kommer att införa tillräcklig mängd av den materiel vi saknar nu. På fem år kommer vi att kunna införa redan studerade förmågehöjningar inom basförband och stridsflygsystem. Oaktat att vi i princip strypt förmågeutvecklingen till förmån för JAS39E-flygplanet, Tjeckiens beslut att fortsätta leasa sina JAS39C/D innebär att det finns en efterfrågan att fortsätta utvecklingen för exportkundernas räkning. Men tillkommande exportkunder kommer att tappa av flygplan ur flygvapnets stridsflygflotta.

Personalförsörjningsmässigt är de närmaste åren intecknade för i princip utbildning av befintliga och tillkommande exportkunder. Ett tryck på knappen nu innebär här att utbildningen kommer att fördröjas då nu utexaminerade piloter och tekniker måste få sin praktiktid och bli fähiga i sina yrkesroller innan de kan förstärka utbildningen eller ersätta mer erfarna som börjar utbilda. Efter fem år så kan vi se att utbildningsorganisationen förstärkts men på bekostnad av insatsorganisationen. Med tanke på praktiktid och därefter erfarenhetsskapande arbete så har vi en tid på minst fem år för tekniker och piloter från examen till att dessa är så duktiga att de bidrar till försvarsförmåga utan handledning.

Tittar vi materielmässigt så innebär ett tryck på startknappen för förmågehöjande åtgärder att vi inte kommer att leasa/låna ut flygplan ur flygvapnet till nya exportkunder. Affärerna med Schweiz och Brasilien kommer då förmodligen att annulleras, tänkta kunder som Malaysia kommer inte längre att komma i fråga och då kommer vi att höja våra kostnader för att driva vårt stridsflygsystem. Men om vi inte får tillkommande exportkunder så kommer vi också att kunna fokusera utbildning av vår egen personal.

Vi ser att vi har knutit en Gordisk knut kring vårt flygvapen, vilket skulle Alexanderhugget vara för att lösa upp den? Till att börja med så skulle vi på betjäningssidan kunna acceptera att anställa redan färdiga flygtekniker ifrån den civila världen för att ge dessa en utbildning i de militära delarna av vår flygtekniska utbildning och typkurs på flygplan JAS39. Utbildningsförmågan utvecklas exponentiellt, ju fler vi har utbildat, desto fler kan utbilda ännu fler. På bassidan kan vi genom att återvända till värnpliktiga fylla upp en ny organisation så att vi inom tre till fyra år ha en kvantitativ ökning av betjäningsförmågan. Både Bas- och Flygsidan skulle kunna tillåta växeltjänstgöring mellan divisioner/kompanier, staber och FMV så att en ny tjänstgöring innebär att pilotens/teknikerns kunskaper växer som kan innebära en förmågeökning. En erfaren pilot eller tekniker med stabs- eller utvecklingstjänst kan överföra den kunskapen till yngre piloter och tekniker så att dessa snabbare kan växla mellan roller och bidra till samordnad utveckling. Genom att vi har nått en kritisk massa av piloter och tekniker innebär en satsning att växa att vi initialt kommer att se en förmågesänkning men jag ser ingen annan utväg än att vi måste acceptera detta och med tanke på hur vi har det med ansvarsförhållanden, reservdelsförsörjning och annat jag tidigare har diskuterat på bloggen så kommer det näst intill att vara en teoretisk förmågesänkning.

Materielmässigt är det idioti att börja demontera JAS39C/D för att komma åt huv och frontruta, de övriga delarna kan användas ifrån förråd eller 39A/B:  “Sweden’s remanufactured aircraft will retain almost none of the previous airframe, butwill reuse parts of its fuel and air systems, plus its ejection seat,windshield, canopy and outer wing elevons.” Kostnadsmässigt borde det bli billigare att köpa nya detaljer med garanti än att plock ur gamla och slitna detaljer ifrån gamla flygplan. Vi skulle också kunna köra A/B2C/D av kvarvarande flygplan, förmodligen ej till full livslängd på 39C/D men vi skapar möjlighet att hyffsat snabbt få ut flygplan till leasingkunder och svenska flygvapnet så att vi initialt tappar en teoretisk förmåga men i ett längre lopp kan öka vår förmåga fram till slutet av 2020-talet då 39C/D tappar den operativa relevansen helt som ett första linjens-flygplan. Naturligtvis måste vi fortsätta att utveckla den långräckviddiga luft och mark/sjömålsbekämpningsförmågan. Tänk också på att bara ha IRIS-T och Meteor som jaktvapen innebär att vi avhänder oss förmågan att snabbt få leveranser av vapen ifrån USA.

Tillägg: SAAB hintar om exportmöjlighet av plundrade 39C/D-skrov.

Vad säger panelen?

J.K Nilsson

I Krimkrisens Skugga Del 1

Sammanfattning

Ryssland kommer bedömt vid det andra kvartalet 2014 fokusera mer kraft och energi på att påverka de baltiska staterna i och med Georgien, Ukraina och Moldavien i huvudsak har neutraliserat som ett hot dvs de kommer bedömt inte kunna ingå i varken NATO eller EU i en nära framtid. Fokus på Rysslands ansträngningar kommer att vara genom olika metoder påverka de baltiska staterna så att en sprickbildning uppstår mellan främst NATO och dessa stater. Vilket i förlängningen syftar till att neutralisera NATO som en organisation inom dessa länder och därmed skapa en fri västlig flank för Ryssland.

Analys

Som sig bör när en kris uppstår fokuseras huvuddelen av mediarapporteringen kring själva krisen, men det gör att man lätta kan missa vad som sker på andra platser i vårt närområde, så är även fallet nu. De baltiska staterna har sedan Krimkrisens påbörjande varit påtagligt nervösa över den nuvarande händelseutvecklingen. Likväl verkar man inom media glömt Rysslands sedan länge antagna axiom vad avser utnyttjande av buffertstater för att skydda Ryssland. Vilket är själva grunden till konflikten i Ukraina. De forna Sovjetstaterna känner troligtvis historiens vindslag slå tydligt mot dem över den nuvarande händelseutvecklingen.

Den avgörande skillnaden mellan Ukraina och de baltiska staterna är dock att dels är de fullvärdiga NATO medlemmar dels är de medlemmar i EU. Således är man väl integrerade dels i det västliga militära samarbetet dels i det ekonomiska samarbetet. Vilket gör att de för stunden bör känna sig säkra. Dock finns det inom NATO en spricka kring synen på de baltiska staterna och värdet av att de omfattas av det kollektiva försvaret. Tyskland var det NATO land som tydligaste motsatte sig framtagandet av en handlingsplan för NATO agerande i händelse av ett angrepp mot de baltiska staterna samt Polen.

Det man måste beakta var att denna sprickbildning, inom NATO, handlade enbart om framdrivandet av handlingsalternativ dvs "vad gör vi om...". Således ett ytterst harmfullt agerande från NATO sida, alla militära allianser och Försvarsmakter tar fram handlingsalternativ för olika händelser, det är själva grunden till dess existens. Orsaken till denna sprickbildning var att man ej vill göra Ryssland upprörd. Det vi nu kan se i hela Europa är en klar oenighet om hur man skall agera vid ett tydligt hot från ett offensivt Ryskt agerande i Ukraina. Europa står nu delat och handfallet kring ett övertagande av en region tillhörande en suverän stat.

Tyngdpunkten för händelseutvecklingen i Europa och Västvärlden låg under det tredje och fjärde kvartalet (KV) 2013 i Ukraina och Moldavien. Denna tyngdpunkt flyttas nu bedömt till de baltiska staterna, vissa hävdar Moldavien, dock är Moldavien redan överspelat, Ryssland kan mycket snabbt destabilisera landet i och med ett relativt avancerat proxyövertagande av dess ekonomi som genomfördes under III och IV KV 2013. Likväl är Moldavien till del redan neutraliserat i och med Rysslands truppnärvaro i utbrytarrepubliken Transnistrien. Denna truppnärvaro utgör likt den i Krim ett utmärkt påtryckningsmedel. Samt ett utgångsläge för att genomföra mer offensiva operationer, snarlika de i Ukraina mot Moldavien om de ej skulle foga sig. Således är Moldavien likt Ukraina redan överspelade och inordnade i Rysslands intressesfär.

Att tyngdpunkten nu flyttas till de baltiska staterna har den bakomliggande orsaken att i Rysslands västra område saknas en buffertzon mot NATO. Utifrån det tidigare beskrivna axiomet, kommer Ryssland bedömt fokusera sin energi på att försöka neutralisera detta område och därmed inordna det i sin intressesfär. Lyckas man neutralisera de baltiska staterna, kommer man till del återupprättat den buffertzon som blev konsekvensen av uppdelningen i Europa mellan segrarmakterna efter Andra världskriget. Det som saknas är djupet, dock kommer man i stort ha ett kontrollerat land mellan sig och delsNATO dels EU. Vilket i sig ger ett visst djup för att skydda själva Ryssland.

Således det agerande som fortlöpt sedan 2008 med start i Georgien av Ryssland handlar ytterst om att skaffa sig en buffertzon mellan sig själv och Väst. Syftande till att skydda själva "moderlandet" från möjliga hot. Likväl är skrivelsen avseende skydd av Ryska medborgare utomlands, i dess nationella säkerhetsstrategi mångt och mycket skriven just för att kunna möjliggöra ett sådant agerande mot sina tidigare underordnade stater där en större Rysk befolkningskoncentration finns.

För att skydda delsde baltiska staterna dels Polen skall enligt läckta uppgifter (från 2010) NATO avdela nio (9) divisioner totalt från USA, Storbritannien, Polen och Tyskland. I sig en imponerande mängd materiel och soldater, dock ligger det stora skyddet för delsPolen dels de Baltiska staterna att de omfattas av NATO:s kollektiva självförsvar dvs den s k Artikel 5 i NATO stadgan. Detta är vad som gör att Ryssland aldrig kommer angripa de Baltiska staterna så tillvida att de själva ej uppfattar att ett angrepp är nära förestående från NATO vilket förefaller högst osannolikt i dagsläget.

En av de mer uppseendeväckande nyheterna i Krimkrisens skugga är från 140319 där Ryssland uttrycker oro över Estlands behandling av den Rysktalande minoriteten samtidigt som man nämner Ukraina. Nu i sig är detta inte något nytt att Ryssland har uttalat sig kring de Ryska minoriteterna i de baltiska staterna och hur man ser på dess behandling. Dock är uttalandet oroväckande i skuggan av Krimkrisen, då ett sådant uttalande ger en tydlig signal. Ryssland har tydligt visat vad man är beredd att genomföra i skenet av att skydda Rysktalande i Ukraina.

Rysslands agerande har skrämt de baltiska staterna rejält, detta har föranlett att USA Vicepresident Joe Biden rest dels till de baltiska staterna dels till Polen för att lugna dem och försäkra dem att delsNATO dels USA står på dess sida och är beredd att skydda dem mot en möjlig Rysk aggression. Likväl överväger USA att skicka trupp till de baltiska staterna för att genomföra övningar för att ytterligare försäkra dem om att man har för avsikt att skydda de baltiska staterna.

Således kan vi se att man dels har en handlingsplan för att skydda de baltiska staterna i händelse av ett väpnat angrepp. Dels gör man offentliga uttalanden där man poängterar att man är beredd att skydda dessa stater i händelse av ett väpnat angrepp. Det man måste ta i beräkning den spricka inom NATO rörande de baltiska staterna. En spricka som man potentiellt skulle kunna utnyttja, dock skulle själva idén med det kollektiva självförsvaret falla om man ej verkställer Artikel 5. Således kan det vid första anblick te sig säkert för en ovan åskådare att Ryssland kommer inte påverka de baltiska staterna på något sätt trots en spricka i alliansen, så är ej fallet.

Ryssland försöker påverka de baltiska staterna genom främst tre metoder 1) Underrättelseoperationer 2) Soft power och 3) Informationsoperationer. Påverkan sker bedömt samordnat med samtliga tre metoder för att få störst effekt. Målsättningen med denna samordnande operation mot de Baltiska staterna är att påverka dem till en sådan grad att de åter inordnas i Rysslands intressesfär. Denna påverkan har skett under en längre tid mot de baltiska staterna.

Den främsta faktorn för att kunna genomföra denna påverkan och med dessa tre metoder är dels den Ryska minoritetsbefolkningen i de baltiska staterna. Fördelat i de baltiska länderna utgör den Ryska minoritetsbefolkningen i Estland ca 25% i Lettland ca 29% och slutligen i Litauen ca 6% av den totala befolkningen. Således finns det i främst Estland och Lettland stora möjligheter att utnyttja minoritetsbefolkningen inom landet som en hävstång för operationer. Dels tidigare anställda inom den forna Sovjetiska säkerhetsstrukturen. Dessa tidigare anställda inom den Sovjetiska säkerhetsstrukturen, återfinns på många ledande positioner. Dels inom politiken dels inom de baltiska staternas egna säkerhetsstrukturer och kan där utöva påverkan.

Vad avser underrättelseoperationer så har dessa bedömt två syften dels att inhämta underrättelser om NATO försvarsförberedelser inom de baltiska staterna. Dels genom inflytelseagenter påverka de baltiska staternas interna händelseutveckling. För att få de baltiska staterna att hamna åter inom den Ryska intressesfären är det inflytelseagenterna som kan utöva en påverkan. Inflytelseagenterna syftar till att försvaga dels NATO dels EU inflytande inom de baltiska staterna och gör detta utifrån den position de har i samhället. Det är främst politiska aktörer dock kan andra samhällsaktörer även agera främst inom den ekonomiska sektorn. Det mer kända fallet avseende inflytelseagenter rör Edgar Savisaar i Estland. Savisaar mottog cirka 1,5 miljon Euro från en Rysk ickestatlig organisation (NGO) och på så sett hamnade han i dess ledband. Den ickestatliga organisationen var ledd av Vladimir Yakunin fd KGB anställd samt chef för Rysslands järnvägar (motsvarande dåvarande SJ), likväl rör han sig i President Vladimir Putins inre krets. Liknande operationer har även skett i Litauen.

Utnyttjandet av s k soft power i de baltiska staterna av Ryssland karakteriseras av att man försöker skapa, underhålla och ge stöd till Ryssvänliga nätverk inom det kulturella, ekonomiska och politiska etablissemanget inom de Baltiska staterna. Stödet Ryssland ger, är hur dessa nätverk skall organisera sig, introducera personliga och professionella kontakter, ekonomiska bidrag samt mediastrategier för att nå ut med sitt budskap. Ryssland har främst inriktat sin soft power ansträngning mot de Baltiska staterna inom tre områden, kultur, utbildningoch media. Det område som Ryssland främst har lyckats med, är media, där man skapat internetbaserade forum för rysktalande i de Baltiska staterna. Dels för att samspråka med varandra delsför att bli informerad och då bedömt erhålla en för Ryssland önskvärd bild kring olika situationer.

De Ryska informationsoperationerna mot de baltiska staterna syftar ytterst till att påverka dessa staters inrikes- och utrikespolitik och destabilisera länderna politiskt. Informationsoperationerna som Ryssland utnyttjar mot de baltiska staterna försöker oftast påvisa de Ryska minoriteternas utsatta situation samt ofta ger en vinkling om nationalsocialistiska tongångar. Informationsoperationerna syftar ofta till att destabilisera synen inom de baltiska staterna kring NATO och främst skapa en spricka mellan befolkningen och organisationen för att försvaga dess ställning. Ser man till informationsoperationer är det främst propaganda som utnyttjas i olika syften. Nu senast kring Krimkrisen har t ex Litauen utpekas som ett av länderna där nynazister skall ha utbildats för att genomföra våldsamma demonstrationer i KIEV under oroligheterna där. Likväl har Polen utpekats som ett annat av länderna bakom dessa demonstrationer.

Således genomförs det över tiden en påverkan mot de baltiska staterna vars främsta syfte är att destabilisera länderna och påverka dess NATO medlemskap. Dels genom att diskreditera NATO som organisation för att minska dess inflytande. Dels inhämta underrättelser avseende NATO för att därmed kunna parera organisationens förehavanden och planer. Destabiliseringarna inom länderna genomförs främst som smutskastningskampanjer mot politiker inom de tre länderna med olika syften. Likväl utnyttjas de Ryska minoriteterna samt det historiska arvet som en hävstång t ex kravallerna 2007 som uppstod pga rivande av ett monument. Det är främst underrättelseoperationerna som Ryssland bevisligen har lyckats, dock har ett antal avslöjats under åren, men det tyder även på att de baltiska staternas säkerhetsstruktur är kraftigt infiltrerat av Ryssland. Likväl har informationsoperationerna visat sig till del vara lyckade. Där man ej har lyckats är utnyttjandet av soft power, detta har bedömt en stor grund i att man har det historiska arvet av Sovjettidens ockupation av de Baltiska staterna att kämpa mot, vilket gör att man får stora svårigheter.

Slutsatser

Således det vi kan se kring de baltiska staterna är att det finns en rejäl grogrund för främst den Ryska underrättelseverksamheten att aktivt kunna påverka händelseutvecklingarna inom dessa tre stater. Att detta görs redan i dagsläget finns det tydliga exempel på under hela 2000-talet. Denna verksamhet kan bedömt komma att accelerera med Georgien, Ukraina och Moldavien nu inordnande i den Ryska intressesfären. Rysslands främsta mål kommer bedömt vara att neutralisera NATO inom de Baltiska staterna för att därmed erhålla en mer gynnsam västlig flank och en buffert mellan sig och NATO.

Det Ryssland främst kommer försöka utnyttja är den spricka som finns inom NATO kring hur man skall se på de Baltiska staterna. Att man försökt så sent som under 2013 att öka denna sprickbildning är tydligt. Detta skede genom en relativt avancerad informationsoperation som ledde till att baltisk media gick ut med information om att USA inte hade velat ha med dessa staterna i NATO vid den östliga utvidgningen, något som sedan visade sig vara fel, men nyheten fick stor spridning i de baltiska staterna.

Enda sättet bortsett vapenmakt Ryssland kan neutralisera NATO är att destabilisera situationen till den grad att man inom de baltiska staterna kommer begära ett utträde ur NATO. Hur detta skulle kunna ske kan man enbart sia om. Dock finns några tydliga indikatorer som man bör beakta för att ett sådant förfarande kan vara förestående. Tre tydliga indikatorer kommer bedömt finnas på ett stundande neutralisering av NATO. Dessa tre indikatorer kommer uppträda sekventiellt.

Den förstaindikatorn man bör beakta är om oroligheter börjar uppstå inom något eller samtliga av de tre staterna som kan hota stabiliteten. Där kommer bedömt de Ryska minoriteterna spela en avgörande roll för att kunna uppnå detta. Förfarandet kan likna den väl genomförda operationen i Ukraina. Ryssland har i dagsläget efter Krimkrisens början uttalat sig kring hur man ser på den ryska minoritetens behandling inom de baltiska staterna.

Den andraindikatorn man bör beakta är om det vid en destabilitet börjar uppträda politiska partier som samlar landet snabbt och man kan se en tydlig spårbarhet bakåt till Ryssland. Sådana partier finns i dagsläget likväl finns partier inom de baltiska staterna där relativt högt placerade frontfigurer har tydliga kopplingar till Ryssland. Detta kan vara en indikator på ett stundande maktövertagande för att inrätta en marionettregim.

Den tredje och tydligaste indikatorn på en stundande neutralisering av NATO, är om destabiliseringen fortsätter till den grad att den sittande regeringen tvingas in i ett hörn och visas maktlös samt ett nyval kommer krävas av dels de övriga politiska partierna delsav befolkningen för att man ej kan garantera säkerheten inom landet. Utlyses ett nyval under en sådan situation kommer bedömt Ryssland fokusera sin totala energi på att försöka få ett Rysslandsvänligt parti till makten inom landet, för att på sådant sätt kunna få det landet att begära utträde ur NATO.

Avslutningsvis vill jag säga att detta är ett scenario som jag skisserat upp, dock finns spelbrickorna på plats för att kunna genomföra det skisserade scenariot, om det kommer ske låter jag vara osagt. För en mer utförlig genomgång kring underrättelseoperationer i de baltiska staterna från Ryssland läs då inlägget, Smert sjpionam.

Have a good one! // Jägarchefen

Edit: 140321 Ändrat svenskan med kraft efter en liten Twitter storm kring den ;) Förhoppningsvis är det mer läsvänligt nu.

Källor

BBC 1, 2 (Engelska)
Chatham House 1(Engelska)
Euobserver 1(Engelska)
Kapo 1(Engelska)
Minority Rights 1, 2, 3 (Engelska)
Reuters 1, 2, 3, 4, 5(Engelska)
RIAC 1, 2(Engelska)
The Baltic Times 1(Engelska)
The Guardian 1, 2(Engelska)
The Lithuania Tribune 1, 2, 3, 4, 5, 6(Engelska)
The Moscow Times 1(Engelska)
Youtube 1(Engelska)

In the shadow of the first Swedish /Nordic Bosnia Battalion – part 2 – the frame

The Yugoslavian war began with the Slovenian Independence War - a war between Slovenia and the former Yugoslavia. It lasted for 10 days, between 27 June and 6 July 1991. The war was driven by the fact that Slovenia, against the Yugoslav central government, declared its independence.

The war in Croatia started more or less at the same time – when the Croatians declared its independence and when Germany recognized them as a country. For some 22 years ago the horrible battle of Vukovar was raging with heavy armored forces involved. As we know there were heavy losses and a totally destroyed town.

sarajevo_map_final_904x534The war in Croatia and Slovenia began more or less at the same time as we – the 199th course – graduated from the Army War Academy at Karlberg, Stockholm. It was a one year course with roughly 300 young second lieutenants as students. We were a great bunch of guys from the whole Swedish Army, from every branch. We were some 10 guys from our Regiment – Jämtland Rifles, I 5. It was a great time there – from late august 1990 to late June 1991. When the first Gulf war started I do remember the volunteer commitment I did – to report to the class every now and then in the morning before the class started – it was done by deep commitment and interest and gave me both a deeper interest and knowledge of strategy.

The war in Bosnia followed and started in April 1992 and it didn´t end until NATO stopped the Bosnian Serb Army in Operation Deliberate Force in August 1995. At that time, approximately 2 million Bosnians of different ethnicity were displaced and around 100 000 people had been killed.

JOINT ENDEAVOR

But, even if President Clinton and his administration succeeded to lead the final talks and to end the war and set the peace with the Dayton accords – the Kosovo issue was somehow totally unsolved.

The Kosovo war was then a fact in early 1998 when the UCK guerrilla and the Serbian Army where fighting more and more intense. After NATOs swift Air Campaign - Operation Allied Force, between 23rd of March and 10th June and after Milošević accepted the conditions, NATO began deploying troops 12th of June.

The reality is that there are still troops in Kosovo and some troops in Bosnia – roughly 22 years after the first UN soldiers entered Balkan in UNPROFOR and UNPREDEP. However, the last week and the last summer have shown that a relatively stable peace and operation – as KFOR, can deteriorate quite fast. The problems at the border in the north of Kosovo are evidence that there are still some mistrust between some ethnic Serbs and Kosovars.

More than 20 years have passed since I graduated from the Army War Academy and more than a half officer career has passed – 22 years have passed since the battle of Vukovar and since the original Yugoslav Federation sized to exist.  Even though there is a lot of hope for the former Yugoslav republics – some of them have a long way to prosperity, peace and to economic and democratic stability….

I didn´t know or understand that I would deploy to Yugoslavia less than three years after the graduation from Karlberg, and it was absolutely  out of my mind to do it partly by Russians Aircrafts, Iljusjin Il-76 (Candid). They were known as carriers for the Russians airborne troops in Pskov and elsewhere and they were not considered to be our friends…

Link to a very informative site by BBC.


AAR – Inspektören

After Action Review

Vi hade förmånen att få publicera en serie om tre inlägg från debattören Inspektören. Gästinläggen följde en planerad fasindelning med en inledande chockfas, följt av resonemangsfas och slutligen en avslutningsfas. Metoden är beprövad inom marknadsföring och dess fördelar är att intresset ökar i och med den engagerande inledningen.

Som företrädare för bloggen var det jag som tog beslutet att publicera inläggen. Själv har jag inte erforderlig kompetens inom området, framförallt inte om KBV, men jag har personlig kännedom om Inspektören. Däri låg en del av "kvalitetssäkringen" som en general efterfrågade med negativt ordval på Twitter.

Metoden är tämligen oanvänd i bloggosfären och man får väl fundera på om bloggar är rätt plattform för den typen av metod. Vad som blev tydligt var att det var svårt att förhålla sig till ämnet och att man i stället fokuserade på budbäraren, både mig som bloggföreträdare och Inspektören som gästskribent. Provokationen blev tydligen för mycket.

Vad som också blev tydligt är att få debatterar FÖR något, de flesta debatterar MOT något. I det här fallet debatterade folk mot fusion med KBV, inte för marinen.

Dessutom är det glasklart att sansade inlägg inte alls väcker samma debatt och engagemang som Inspektörens första inlägg. Det är något som debattörer bör fundera på. Om man engagerar sig FÖR med samma kraft som man engagerar sig mot så skulle mycket vinnas.


Syftet med inläggserien var inte att locka folk till bloggen utan att sätta fart på debatten för marinens överlevnad. Den måste föras!

/C

Sagan om NATO-medlemskapet

Vill man börja helgen med ett leende på läpparna rekommenderas ett besök i Ymnighetshornet där Lars Wilderäng bjuder på det svenska NATO-medlemskapet i Sagan om ringen-tappning. Mycket underhållande!

/Faramir


Deltog för övrigt tillsammans med Annika Nordgren-Christensen i seminarium hos Frivärld igår om min Prolog-serie. Vi var rörande överens i de flesta frågor. Seminariet lär dyka upp i videoarkivet så småningom.

Politik, materielförsörjning och utpekat ansvar




My PRECCCIOUS!!!!



Efter några givande diskussioner på Twitter så känner jag att det är dags att ta ett vidare grepp och utveckla resonemanget, varför begränsa sig till 140 tecken när man har en hel blogg att vräka ut sig på…

En ynka O-ring ställer flygplan hundratals miljoner på marken har vi fått läsa de senaste dagarna. Hur kunde det bli så illa? Många skyller på Prio, några skyller på dålig framförhållning, ytterligare skyller på Regler för Militär Luftfart (RML) men vilka andra förklaringar finns det?

Efter den oplanerade kontakten mellan Långholmen och ett JAS-plan så började man nysta i ägar- och ansvarsförhållanden. Det havererade flygplanet ägdes av Försvarsmakten men flögs av en provflygare ifrån SAAB, vem hade beslutat om flygningen, på vilkens tillstånd flög man och en rad andra frågor fick inga klara svar. Ur detta påbörjades arbetet med att skapa en tydlighet med vem som ansvarar för vad och under vilka förhållanden. Detta blev regelverket RML, missförstått och utskällt men nu har vi tydliga regler för hur man ska ta ansvar.

Vi har fått en materielförsörjningsstrategi som innebär att Försvarets Materielverk (FMV) ska upphandla förmågor ifrån försvarsindustrin, FMV ska in i det längsta inte delta i design av försvarsmateriel. I Gripenfallet innebär det att SAAB har stor frihet men också ansvar att leverera flygsäkra och luftvärdiga flygplan till FMV. Flygsäkerhet är en sak, det är verksamhetssäkerhet i luften, luftvärdighet är de formella intygen att flygplanet är i sådant skick att det kan flyga på ett verksamhetssäkert sätt i luften. SAAB å sin sida är en legobyggare av flygplan, de förlitar sig på att sina underleverantörer levererar produkter med luftvärdighetsintyg för att sätta samman till flygplan. Handlingsfrihet innebär att vi tar ansvar på så hög nivå som möjligt men det betingar ett högt pris, avhänder vi oss handlingsfrihet så minskar också kostnaderna.

Vad händer nu? Vi har tydliga ansvarsförhållanden och vi har utpekat att designansvaret ska hållas på så låg nivå som möjligt, varje högre nivå som ska ta ansvar innebär att kostnaden ökar (lite raljant sagt) kvadratiskt. Tar vi en komplex produkt som raketstolen i ett JAS-flygplan så ser vi hur det blir svårt för SAAB eller FMV att ta ställning till luftvärdigheten. Har man dessa kunskaper så kan man designa produkten själv utöver att ta ansvaret för denna. Ska vi han en ingenjörskader i Storbritannien på Martin-Baker för konstruktion och certifiering av produkten raketstol samtidigt som vi ska ha en liknande uppsättning ingenjörer i Sverige för att kunna ta eget ansvar för att göra det enklare för oss?

Vad händer när Martin-Baker måste prioritera bland leveranser av reservdelar till kunderna p.g.a. olika orsaker? Till att börja med så är det Martin-Baker som är ansvarig att en viss O-ring är luftvärdig, väljer de en annan leverantör av O-ringar så måste de visa att luftvärdigheten upprätthålls. Alltså kan vi få vänta på leverans av O-ringar under tiden certifiering av annan O-ringsleverantör sker eller nyproduktion sker i enlighet med tidigare certifiering. Under denna väntetid uppstår en underhållsskuld, vi får fler icke luftvärdiga raketstolar då de O-ringar vi väntar på byts vid den tid som stipulerats för visst underhåll. Vårt och andras behov av O-ringar ökar som i sin tur driver på behovet av O-ringar. Den här cykeln ifrån identifierat behov till att O-ringar ligger i Försvarsmaktens förråd kan ta 18 månader, i vissa kortare tid, i vissa fall längre tid. Här ser vi att hålla ansvaret på låg nivå kostar handlingsfrihet. Å andra sidan om vi har dessa ingenjörer på förbanden så skulle vi kanske bara kunnat vänta någon vecka mellan identifierat behov och leverans då den lokala momentumbutiken med all säkerhet kan ta hem likvärdiga O-ringar. Men vad skulle det kosta att varje förband håller med certifieringsansvar? Vi kan inte bara välja att ta delar av ansvaret utan får så lov att ta hela eller inget av ansvaret om vi inte vill ha ett träsk med oklara ansvarsförhållanden.

Nu är vi ju som sagt var politiskt styrda att inte ha den organisation som ska kunna ta det ansvaret så det blir till att köpa den tjänsten samtidigt som vi inte vill betala för att SAAB ska ta det ansvaret.

Jag kan avsluta med egen anekdot om O-ringsproblem. Jag var delaktig ifrån Försvarsmaktens sida i en liten del av när SAAB integrerar ett nytt vapen på beställning av FMV på uppdrag av Försvarsmakten. Den amerikanske underleverantören fick en läckande O-ring i sin utrustning som användes på uppdrag av SAAB. Det här kunde allvarligt försena integrationsarbetet om inte ny O-ring kunde skaffas fram. Jag pratade med både SAAB och den amerikanske underleverantören så att jag fick specifikationen på O-ringen. Via trossvägen fick jag fram denna specifikation till närmaste flygflottilj så att materielteknikern där kunde börja slå i de gamla datasystemen för att se om de hade någon O-ring på lager. Under tiden blev det ganska mycket telefonsamtal, den amerikanske underleverantören hade inte med sig sådana reservdelar utan förlitade sig på att kunna köpa dessa av SAAB men SAAB å sin sida har knappt ett reservdelsförråd så att de kan hålla provflygplanen i luften. SAAB försökte dammsuga den lokala marknaden efter godkända O-ringar men till föga nytta. Materielteknikern hittade en O-ringstyp som fanns liggande i det lokala förrådet på flygflottiljen och som var inom levererad specifikation. SAAB ville å sin sida inte gärna befatta sig med den här lösningen då det inte finns rutiner för när och hur SAAB ska kunna köpa enstaka reservdelar ur Försvarsmaktens förbands förråd. Här gjorde jag mig förmodligen skyldig till egenmäktigt förfarande och trolöshet mot huvudman då jag helt sonika gav bort O-ringen med ett förrådspris på hela SEK 25:- till den amerikanske underleverantören. Jag försvarar mig med att Försvarsmakten i slutändan skulle fått betala för denna O-ring men då till ett mycket högre pris p.g.a. upparbetningskostnaderna, hundralapparna hade snabbt dragit iväg för Försvarsmakten att betala för att kunna sälja O-ringen till SAAB. Provprogrammet räddades därför att den amerikanske underleverantören tog ansvar för att deras produkt återigen var luftvärdig efter att reparerats med en O-ring som Försvarsmakten intygade kvalitét på.

J.K Nilsson

Kan svensk försvarspolitik liknas med en gammal Åsa-Nisse film?



Svensk försvarspolitik börjar närma sig nivån på en dålig Åsa-Nisse-film ackompanjerad av Sven Rünos fantastiska verk Knashults paradmarsch. Rysslands strategiska överfall på Ukraina och annekteringen av Krim verkar ha åstadkommit ett tillfälligt uppvaknande ur villfarelsen att den eviga freden är här för att stanna. En sekunden hävdar regeringsföreträdare  att vår försvarsförmåga är bättre än på väldigt länge och i nästa sekund hävdar företrädare för samma parti att det krävs substantiella anslagsförstärkningar. Knashults paradmarsch har aldrig passat bättre.

Som ni läsare kanske har märkt har inläggen den senaste tiden varit färre än vanligt. Faktum är att det var ÖB:s senaste uttalande som gjorde gällande att "IO 14 fortfarande är operativt relevant" som starkt har bidragit till den tappade sugen att föra försvarsdebatt. Men det var förhoppningsvis bara en tillfällig svacka. Efter flera års intensiv debatt om att försvaret i dag inte ens kan försvara Sverige i en vecka på en plats, och att Gotland av alla bedömare anses som strategiskt viktigt, så anser ÖB att ett försvar primärt dimensionerat för mindre insatser utomlands är relevant för att försvara Sverige med. Detta trots att de flesta bedömare med sakkunskap verkar vara överens om att försvaret borde stärkas på grund av en oroväckande omvärldsutveckling i vårt närområde som inte handlar att strida mot pirater och terrorister. Jag och många andra håller uppenbart inte med ÖB.

Jag blev uppriktigt sagt väldigt besviken på ÖB efter detta uttalande, i synnerhet då hans närmaste män i Försvarsmaktens högsta ledning efter att debatten om uttalandet gick igång har deklarerat att "ÖB kommer att stå fast vid detta". Jag har absolut förståelse för att ÖB i första hand vill se en finansiering av IO 14 där det i dag saknas 5 miljarder årligen för att förverkliga den beställda organisationen. Dessa pengar måste fram, men borde inte vissa justeringar ske? Borde exempelvis inte Marinen stärkas? Som bekant har samtliga marina materielprojekt strukits! Detta måste åtgärdas snarast och den marina numerären måste öka. Detta är bara ett exempel i raden av justeringar som borde göras.

Det finns en annan aspekt på det hela också. Det är möjligt att ÖB tror att han skyddar sin personal genom att stävja ytterligare förändringar, detta som ett led i att ta hand om det dåliga resultatet från FM VIND. Om så är fallet så tror jag han gör en felaktig bedömning. Min bild av läget är att Försvarsmaktens personal inte är särskilt oroliga för nya förändringar. Jag tror uppgivenheten som visar sig i FM VIND till stor del har sin grund i att man inte längre tror på Försvarsmakten som helhet och den försvarsförmåga som kan åstadkommas här och nu. Försvarsmaktens personal befinner sig mitt i verksamheten och har sedan länge synat de försvarspolitiska lögnerna om nivån på försvarsförmågan. Att göra justeringar för att öka försvarsförmågan skulle åstadkomma ökad trovärdighet och därmed anställd personal som återfår tron på systemet!


Ett trovärdigt försvar måste skapas, och det måste ske nu! Det duger således inte att vara nöjd med IO14. Inte ens om man lyckas vända upp och ned på Borg så att fem miljarder trillar ur han byxfickor så att det går att förverkliga den beställda organisationen.

Många tar uttalandet "inget försvarsbeslut har någonsin finansierats och genomförts" som intäkt för att fullfölja vägen mot IO 14. Att använda det argumentet för att inte korrigera nuvarande organisation är en farlig väg att gå. I tider då omvärldsläget försämras så måste man ha ett öppet sinne och vara lyhörd för att anpassa försvaret efter rådande läge. Det innebär inte att IO 14 måste skrotas helt och hållet. Majoriteten av krigsförbanden och materielen är operativt relevant. Det handlar om justeringar, i vissa fall omprioriteringar, men framför allt om att öka volymer från nuvarande demonstratornivå till en operativ tillräcklig nivå. Luftvärn i alla dess former, långräckviddiga sjömålsbekämpande system och sensorerer för spaning och målinmätning är det som borde få högsta prioritet. Det sistnämnda är en av de större bristförmågorna just nu som det sällan pratas om.


Om man lyssnar till de senaste utspelen från politisk nivå och sedan jämför med hur det har låtit de senaste åren så kan man nästan tro att det pågår en nyinspelning av Åsa-Nisse i kronans kläder. Bakvänd handläggning har varit gällande. Budget först - därefter uppgift. Detta trots att det handlar om statens viktigaste uppgift, att skapa säkerhet för den egna befolkningen. Man tar sig för pannan. 

För det var inte länge sedan Anders Borg stod på scenen i Almedalen och deklarerade att mångmiljardbelopp minsann skulle strykas från försvaret. I publiken satt hans försvarsminister Mikael Odenberg som ett frågetecken och fick informationen samtidigt som alla andra åhörare. Amatörmässigt skött i sak, och en amatörmässig hantering av försvar- och säkerhetspolitiken. I dag är det annat ljud i skällan, nu vill helt plötsligt både statsminister och finansminister öka anslagen.

För mindre än ett år stod Sveriges statsminister Reinfeldt inför en skolklass på Bromangymnasiet i Hudiksvall och sa att Sovjets militärmakt hade rostat sönder och att den militär upprustning i Ryssland sker från en mycket låg nivå. Han sade även att Ryssland varken har viljan eller förmågan att anfalla svensk terräng och hålla den.

Reinfeldt hade både rätt och fel. Viljan att anfalla Sverige är förhoppningsvis fortfarande låg, men bedömningen att Ryssland inte har viljan att anfalla och ta terräng var som Sten Tolgfors skulle sagt - "heeeelt fel". Strategiskt överfall på Ukraina och tagandet av terräng i form av hela Krim utan att avlossa ett enda skott tyder på att det finns en enorm och mycket respektingivande militär förmåga som är långt från sönderrostad. Hade Ryssland inte haft den militära förmågan hade Europa och USA vidtagit militära åtgärder likt i Irak, Afghanistan, Kosovo, Bosnien osv. Nu står vi inför fullbordat faktum och ett militärt ingripande i Ukraina är mer eller mindre omöjligt. Vem riskerar att starta tredje världskriget för att återbörda Krim till Ukraina där majoriteten av befolkningen ändå vill tillhöra Ryssland? Ingen!


Vi är många debattörer som länge hävdat och debatterat för att det inom det svenska försvaret måste finnas en hotbildsoberoende grundförmåga, en lägstanivå avseende försvarsförmåga. 

I stället har det experimenterats med ett nytt personalförsörjningssystem som aldrig ens från första början hade förutsättningarna för att lyckas, vilket många insatta individer försökte påvisa. Inte minst så gjorde brigadgeneralen och dåvarande personalchefen Bengt Axelsson detta utan gehör från varken ÖB eller regeringen. Reformen skulle genomföras till vilket pris som helst. Detta har inneburit att kostnaderna ökar lavinartat och därmed inneburit färre övningar, färre gångtimmar på fordon och fartyg och minskad flygtid. Så här kan vi givetvis inte fortsätta.


När vi nu nås av signaler att det finns indikationer på att Ryssland kommer att gå in i östra Ukraina och kanske ur ett svenskt perspektiv ännu mer allvarligt - att Moskva uttryckt oro för den ryskspråkiga minoriteten i Estland så börjar läget blir så pass allvarligt att omedelbara åtgärder måste till.

Att Ryssland bara nämner de baltiska staterna, och i det här falls särskilt Estland samtidigt som annekteringen av Krim har skett, och dessutom av liknande orsaker borde göra hela vår regering sömnlösa. Att sitta i båten och invänta en försvarsberedning och ett nytt försvarsbeslut 2015 är inte tillräckligt.

Wiseman skrev idag ett förslag på tre punkter där de två första går att åtgärda redan under kommande torsdags regeringssammanträde. Jag vill särskilt understryka vikten av att stoppa FM Org 18 samt tillse att förbanden kan öva. Det kan ske genom att låta riksdagen fatta beslut om att flytta pengar från  anslaget 1.2 internationella insatser till 1.1 förbandsversamhet. Att behålla personalrader och att öva befintliga förband är ett första steg.

Det kanske finns de som tror att Försvarsmakten sitter och planerar hur att stärka försvarsförmågan när det stormar i världen. Men så är det inte, för verkligheten innebär tyvärr på motsatsen. Det Försvarsmakten lägger den mesta tiden på just nu är tre saker, och alla tre inverkar negativt på försvarsförmågan. Hela Försvarsmakten är upptagna med att planera för reduceringar p.g.a. att man är ålagda att spara 500 miljoner då personalrader ska reduceras på samtliga förband. Det stärker inte försvarsförmågan. Det andra är att följa upp årets skrala ekonomi för att inte övertrassera budget. För Marinens del har det inneburit att man i ett tidigt skede exempelvis fått stryka deltagandet i den nyss avslutade Cold Response, och för höstens stora övning SWENEX finns det inte pengar. Den tredje faktorn som ger huvudbry är att man redan idag sitter och räknar på hur mycket övningsverksamhet som måste strykas för kommande år 2015. Det ser i dagsläget ännu värre ut än för innevarande år.

Det finns med andra ord ingen pågående planering för att kunna stärka försvarsförmågan. Allt går ut på att reducera och spara, vilket innebär sämre försvarsförmåga och färre övningar.


När då Karin Enström i dag fortsätter att mangla ut samma budskap som vanligt i en färsk artikel på SvD Brännpunkt om den förträffliga försvarspolitiken , jag då vet man inte om man ska gapskratta eller sätta sig ner och bara gråta.

Med bakgrund av att pengarna för övningsverksamheten i Försvarsmakten inte har ökat, utan istället minskat med 144 miljoner kronor jämfört med föregående år, något jag bevisat i ett tidigare inlägg under rubriken "När sanningen kryper fram" så framstår försvarsminister Enström som en träfigur med växande näsa.
Reformen innebär till exempel att Försvarsmakten övar mer och i större och mer kvalificerade övningar.

Det som nu sker i Försvarsmakten är en omfattande ambitionsökning med syfte att skapa ett modernt och tillgängligt försvar som stärker Sveriges försvarsförmåga.
Frågan man ställer sig är då vem som informerar försvarsministern. Är det Försvarsmaktens högsta ledning? Är det förbandschefer? Är det personalen vid förbanden vid ministerbesök? Om så är fallet så ljuger inte Karin Enström, då är det Försvarsmakten som ljuger.  Men jag vill inte tro att så är fallet. Jag hoppas att samtliga chefer och all personal i Försvarsmakten är uppriktigt och beskriver sakernas tillstånd som de är vid ministerbesök. Allt annat vore skamligt.


Men försvarsberedningen då, där är det väl ändå ordning och reda?

Nej, tyvärr inte. Cecilia Widegren (m) och Torbjörn Björlund (v) vill tydligen inte att situationen i Ukraina ska tas med i försvarsberedningens rapport. Trots att det var av just den anledningen som försvarsberedningen fick ytterligare 90 dagar av regeringen på sig för att färdigställa rapporten och för att kunna ta de senaste tidens händelser i Ukraina i beaktande. Widegren menar att beredningens förra rapport om Ukraina är tillräckligt bra....

Folkpartiets Allan Widman är av en helt annan uppfattning.
– Det vore tjänstefel av en försvarsberedning att inte uppmärksamma och problematisera det som nu händer i Ukraina, betonar han.
Läser man i dag Expressen så stärks bilden av att vi beskådar en gammal Åsa-Nissefilm. Det är enligt Expressen kaos i försvarsberedningen. Kaos är väl förmodligen en kvällstidningsrubrik, men jag har svårt att tro att citaten inte skulle vara äkta.
En ledamot beskriver stämningen som usel och hävdar att ordföranden "besitter en ofattbar inkompetens". 
- Hon har fortfarande inte fattat att världen förändrats. Det är klackarna i backen bara.
En annan ledamot menar att Cecilia Widegren på gårdagens möte "lyckades få alla utom Miljöpartiet på dåligt humör".
I försvarsberedningen finns det alltså en samsyn mellan Moderaterna och Miljöpartiet om driver linjen att försvarsförmågan är tillräcklig och att några ökade försvarsanslag inte behövs, eller rättare sagt försvarsberedningens ordförande anser det. Man får ju för formens skull hoppas att alla tre moderater i beredningen är överens om detta....


Sammanfattningsvis så ser läget ut så här...

Ryssland tar en del av Ukraina genom ett strategiskt överfall. Nu finns det en även indikationer på att man går in i Östra Ukraina och Moskva har talat om ryska minoriteter i Estland.

ÖB anser trots ett kraftfullt försämrat omvärldsläge att IO 14 är operativt relevant trots att organisationen i första hand är dimensionerad för att skickas för att strida mot en okvalificerad fiende i tredje världen så som terrorister och pirater.

Försvarsministern deklarerar fortfarande att regeringen stärker försvaret och att man genomför mer kvalificerade övningar trots att sanningen är den omvända. Pengarna räcker inte och personalen ska reduceras.

Försvarsberedningen är oense om sakernas tillstånd och ordförande Widegren vill varken ta med läget i Ukraina i rapporten, och ännu mindre öka försvarsanslaget.

Finansministern och statsministern vill helt plötsligt till föra större summor till försvaret. Dessa båda herrar som så envetet reducerat och negligerat försvarsfrågan ända sedan man tillträdde 2006. Enligt SvD handlar det bara om att man ser en risk för att bli syndabockar.


Självklart ska vi vara glada över att det nu öppnas upp för förstärkningar av försvarsanslaget. Detta har vi efterfrågat under lång tid. Men processen och den politiska seriositeten i denna så viktiga fråga har en hel del övrigt att önska. Med detta för ögonen så är det kanske inte så konstigt att man ser vissa likheter i detta försvarspolitiska skådespel med en gammal dålig Åsa-Nissefilm?



Media:
SVT
SVT (Intervju med Anders Borg)
SVD1, 2, 3, 4, 5
Aftonbladet
Expressen

Bloggar:
Clas Arvidsson
Sjätte mannen
Cornucopia, 2

Armé

Nedan finns samtliga inlägg om armén och utvecklingstankarna om en framtida brigad samlade. Observera att länken till US Army Deep Future Wargame om framtida markstridskrafter ligger längst ned i listan (pdf-dokument) – läsvärd!

–

http://ltcollibbo.wordpress.com/2012/01/20/armens-mekanisering-ett-gott-motiv-som-blev-ett-strategiskt-snedsteg/


Gandalf i dörren – tumult i Fylke

Igår överraskade finansminister Anders Borg alla genom att i en intervju ange att Sverige behöver skala upp sin försvarskapacitet substantiellt.

Det är ett besked som jag hälsar med glädje och tänker inte titta bakåt när detta nu är uttalat.

En substantiell uppskalning är något helt annat än den linje som gällde intill gårdagen.

Finansministern, vars förtroende hos allmänheten är stort, försöker nu ta sig förbi hela liftkön, där bland annat de egna försvarspolitikerna och Försvarsmakten har talat sig varma för den gamla modellen. Det är tydligt att statsrådet Borg försöker visa vem det är som bestämmer.

…………….

I somras skrev jag om finansministerns tolkning av Tolkien, där jag jämförde honom med Frodo (baserat på hans egna referenser till Fylke).

Min gissning är att det är utrikesministern som är Gandalf i dörren.

Carl Bildt, med sin erfarenhet som omfattar försvars- och säkerhetspolitik sedan 1980-talet, statsministerpost och sitt kontaktnät, har varit den i politiken som snabbast kunna överblicka konsekvenserna av det ryska agerandet med Urban Ahlin hack i häl.

Det är en efterlängtad kursändring för att få försvarspolitiken att balansera en aktiv utrikespolitik. Finansministern försökte igår givetvis lägga skulden hos Ryssland, landet är mer nationalistiskt och mer oberäkneligt än vad vi föreställt oss. Andra partier har faktiskt försökt att varna de nya moderaterna för möjliga följder av Rysslands förmågeökning.

Men, det är som sagt aldrig fel att ändra uppfattning och folkpartiledaren Jan Björklund har nu fått en stark vapendragare när det gäller vikten av att byta doktrin, sedan finansministern till och med talat om att vi kunde behöva resurser ur malpåsen.

Carl Bergqvist skrev tidigare idag om sina rekommendationer för att öka verksamheten i försvaret på kort sikt. Mycket tänkvärda och intelligenta ord. Senast jag skrev om Försvarsberedningens fortsatta arbete var jag inne på dessa tankegångar.

För att hjälpa Försvarsberedningen med tänkandet kring den långsiktiga utformningen och finansieringen av det nya försvaret, så skrev Oscar Jonsson och jag om Sveriges försvarsidé nyligen. Där opererade jag med antagandet att det att det inte skulle bli några avgörande förstärkningar av anslaget.

Nu när det blivit andra toner från Regeringen, så kommer här den trappa jag föreslog i Sälen för att målmedvetet utveckla större värnkraft och trovärdighet. En plan som inom nästa mandatperiod tar oss till 1,5 % av BNP likt de andra nordiska länderna. En substansiellt ökad försvarskapacitet i jämförelse med idag och en tydlig signal till svenska folket och omvärlden. Vid gynnsam omvärldsutveckling kan man sedan slå av på takten, så länge man också tar tillbaka indexeringen för försvarsmateriel.

Bild1

Alla anslagen utom 1.2 behöver höjas för att öka den sammanlagda systemeffekten. Den goda nyheten för Finansdepartementet är att hälften av pengarna går tillbaka till statskassan i form av inkomstskatt, arbetsgivaravgifter och ibland teknikinvesteringar för lång sikt.

Den 9. april får vi ett första kvitto på hur allvarligt regeringen är beredda att satsa på kort sikt, och sedan kommer oppositionen med sina motioner.

Det i sin tur följs fem veckor senare av Försvarsberedningens rapport, där de långa linjerna läggs. Det är där ledamöterna var och en avkrävs ett ställningstagande som motsvarar deras förtroende och i samklang med deras samveten.

För som jag påmint förut att Sun Tzu skrev i sin första paragraf:

”The art of war is of vital importance to the State. It is a matter of life and death, a road either to safety or to ruin. Hence it is a subject of inquiry which can on no account be neglected.”

Tre omedelbara åtgärder

I SVT:s Rakt På igår utlovade Anders Borg "substansiella uppskalning" av försvarsbudgeten på grund av den nya säkerhetspolitiska situation som vi vaknat upp i. En annan formulering som användes av Borg var "inte obetydlig förstärkning", vilket fick Twitter att konstatera att till och med Borg verkar hålla med om att tidigare påstådda höjningar av försvarsbudgeten var obetydliga.

Man kan också konstatera att det är förhållandevis enkelt för Anders Borg att utlova tillskott till försvarsbudgeten nu då mycket pekar på att det inte är han som kommer att få ta ansvar för detta till hösten. Istället kan det vara ett snyggt sätt att lägga över bevisbördan på Socialdemokraterna som eventuellt då blir tvungna att sänka en uttalad, men aldrig genomförd höjning och därmed ge Moderaterna det sista ordet.

Det lönar sig dock inte att vara konspiratorisk utan man bör koncentrera sig på att hantera det nu uppkomna säkerhetspolitiska läget där Sverige och svenskt försvar befinner sig i kraftig efterhand. Att verkställa en budget för Försvarsmakten med omedelbara miljardhöjningar är inte realistiskt och heller ej särskilt genomtänkt. Det finns många hål att stoppa pengarna, men det måste göras med eftertanke och på rätt sätt för att ge effekt och inte bara problem. Långräckviddigt luftvärn behövs exempelvis, men i vilken organisation ska detta stoppas in, hur ska logistiken skötas, materielunderhåll, vilka förband ska bemanna det och så vidare. Detta är dock endast att skrapa på ytan vad gäller komplexiteten vid anskaffning av nya förmågor.

Det finns dock en rad lösningar som snabbt kommer att ge effekt om och som Regeringen kan besluta om redan vid regeringsmötet nästa torsdag.


1. Ekonomiskt tillskott för övningar
På SvD:s debattsida idag skriver försvarsminister Karin Enström om hur framgångsrik den moderata försvarspolitiken är och uttrycker en ståndpunkt avseende utvecklingen i Försvarsmakten som jag har svårt att hålla med om. Det jag verkligen inte känner igen är läget avseende övningar, där 2014 kommer att bli ett mycket knapert år till följd av den trånga ekonomin. Värre än hösten 2013 som också innebar en rad inställda övningar. Den övning Enström framhåller i artikeln har inneburit en väsentlig bantning av det svenska bidraget jämfört med ursprunglig plan på grund av att Försvarsmakten helt enkelt inte har pengar nog för verksamheten. Ett exempel är att den svenska marina komponenten helt utgick ur övningen och att övrigt deltagande reducerades. Detta är något som även drabbar en rad andra övningar som varit planerade under året.

Åtgärd: Anslaget för internationella insatser (1.2) kommer även i år inte att belastas så hårt som det är budgeterat för, även om nu en begränsad insats i Mali ska genomföras. Normalt återlämnar Försvarsmakten miljardbelopp på detta konto. Här kan regeringen besluta om att överföra pengar till anslaget för övningsverksamhet (1.1). Vidare kan även pengar överföras till anslaget för vidmakthållande av materiel (1.4) i syfte att anskaffa reservdelar och ammunition istället för att Försvarsmakten nu när det börjar blåsa snålt ska förlita sig på den just-in-time-lösningen för sådan försörjning som redan nu i djupaste fredstid gör att flygplan står på backen och att fordon inte rullar.


2. Upphäv Regeringsbeslut 5 2013
När Försvarsmakten inlämnat sitt budgetunderlag förra året för den långsiktiga ekonomin fick man med vändande post regeringsbeslut 5, i vilket Försvarsmakten uppdrogs utreda hur man ska spara 500 miljoner kr per år i lönekostnader från och med år 2019. Detta har resulterat i att Försvarsmakten just nu är fullt sysselsatt med att ta fram försvarsmaktsorganisation 2018, vilket är en variant på insatsorganisation 2014, men med betydligt färre tjänster och en betydligt högre andel tidvis tjänstgörande personal. Det är omfattande personalreduktioner som blir resultat och detta får naturligtvis också negativa konsekvenser för Försvarsmaktens operativa förmåga. Ett resultat som är svårt att se vore önskvärt med tanke på dagens omvärldsutveckling.

Åtgärd: Upphäv RB 5 2013 och låt istället Försvarsmakten lägga sin planeringskraft på förslag 3.


3. Planering för beredskapskrediten
I och med antagandet av budgetpropositionen varje år bemyndigar Riksdagen Regeringen att använda 40 mdr kr ur Riksgälden som beredskapskredit i händelse av krig eller annan riksfara. Någon planering för hur denna ska användas på bästa sätt lär ej föreligga i och med att detta ju dessutom skulle innebära en utökning av Försvarsmaktens organisation i händelse av ett krisläge. Vid moderatstämman i höstas avslog också stämman en motion som syftade till att ge Försvarsmakten i uppdrag för att planera för något sådant. Det vore en betydligt vettigare användning av Försvarsmaktens planeringsresurser att planera för hur man bäst använder dessa medel när det kniper istället för att planera för en organisation som kommer att resultera i en lägre operativ förmåga. Likaså bör MSB ges i uppdrag för att planera och se över hur man bäst skyddar vårt idag mycket sårbana samhälle och dess försörjning.

Åtgärd: Uppdra åt Försvarsmakten och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap att planera för hur beredskapskrediten skall användas i händelse av en kris i närområdet, till exempel om Krimkrisen nu skulle sprida sig till Baltikum. Om något sådant skulle inträffa kommer det inte finnas tid att då börja planera.


Dessa tre förslag är alla sådana som Regeringen har möjlighet att fatta beslut om och som kommer att ge en stor effekt i hur väl rustat det svenska försvaret är möta en kris i närområdet.

Vad gäller de större satsningar som behövs för att inta insatsorganisation 2014 och förhoppningsvis utöka den så är det till att börja med en fråga för Försvarsberedningen som har att leverera sin rapport i maj. Att döma av rapporter i media och vad som presterats hittills så är det inte utan att processen börjar framstå som jämförbar med ”Ente Ting” där Enterna efter lång och noggrann diskussion kommer fram till hobbitarna inte är orcher. Allt medan ”omvärldsläget” runt om dem förvärras. Låt hoppas att man likt Ente Ting till slut också kan nå fram till en kraftsamling – om man nu bara kan enas i sin syn på omvärldsläget först.


Media: SvD, SVT, AB
Bloggar: Sjätte mannen, Cornucopia, 2

Ingress – i skuggan av den första Bosnien-bataljonen BA-01

Befälsreformen skulle precis påbörjas – plutonchefen var en värnpliktig fänrik ur flottan, Johan Améen. Han var inte särskilt van att föra trupp, men trevlig. Ställföreträdande plutonchefen däremot föreföll ha stor befälskraft – en yngre fanjunkare ur arméns trängtrupper, Cay Åkesson. Johan hade högre grad och var officer, men Cay var yrkesbefäl och mycket erfaren. I den andra utbildningsveckan var rollerna omvända, Cay blev löjtnant 1/6 1983 och blev därmed plutonchef – befälsreformen NBO var påbörjad på riktigt.

vakten CVJag själv hade muckat från Jämtlands Fältjägare I 5 som infanterist och pansarvärnssoldat ca. två månader tidigare, sent i mars 1983. Det gick smidigt att rycka in igen på dåvarande FN-Skolan (FNS) på P 10 i Strängnäs och det var enkelt att ta till sig drillen och disciplinen samt det höga utbildningstempot – det hade grundutbildning vid I 5 lagt en bra grund för.

Jag hade blivit uttagen till den s.k. Beredskapsbataljon 54B vilken kom att utgöra grund för den reducerade insatta FN-bataljonen på Cypern inom ramen för UNFICYP. Jag var en av få från min ålderklass och det visade sig att det fanns några särskilda skäl till det. Ca hälften av beredskapsbataljonens soldater och befäl togs ut till Cypern-bataljonen – gallring!

På bataljonen fanns några officerare som jag långt senare skulle stifta bekantskap med; överstelöjtnant Bo Pellnäs, major Anders Kihl och kapten Jan Salestrand för att nämna några.

Tiden på Cypern, från oktober/november 1983 till maj 1984 blev för egen del mycket positiv och lärorik. En av de både då och nu roligare och mer givande perioderna i en soldats liv. Tiden på bataljonen C-83 blev också inkörsporten till flera andra missioner och var den relief jag hade när jag 10 år senare fick befälet över en pansarskyttepluton för insats i Bosnien och i Sarajevo och Tuzla – det skulle visa sig att det var något helt annat.

Alfa Sierra BA02


Specialoperationer norr om Krim


Ödesmättad ukrainsk musikvideo från Cherson i vilken mest ukrainska trupper syns men även en skymt av de ryska.

Här följer en sammanställning av uppgifter om ryska statliga (alltså inte lokala gruppers) specialoperationer i Ukraina norr om republiken Krims område.

De första uppgifterna från ukrainska myndigheter om ryska specialoperationer i Ukraina efter Krim-inmarschen men utanför Krims område gällde ett gripande i Donetsk-regionen den 11 mars. Ingen bild av den gripne har släppts men väl av hans sprängmateriel (se föregående inlägg).

Den andra uppgiften om specialoperationer gällde särskild inhämtning i Cherson-regionen, bland annat riktad mot ett luftvärnsförband baserat i Kachovka (några kilometer från Gammalsvenskby). Chefen för inhämtningsgruppen uppgavs vara en rysk militär underrättelseofficer från Rjazan född 1981. Hur många fler det var i gruppen angavs inte.

Den hittills största rapporterade operationen utanför Krim, Strilkove-operationen, inleddes den 15 mars och utspelar sig fortfarande och det i samma län som ovan, alltså Cherson precis norr om Krim. Det började med att ett 80-tal ryska soldater, från VDV och/eller GRU, anlände med fyra helikoptrar och tre pansarbilar och tog kontrollen över två gasanläggningar i Strilkove (på ryska Strelkovoje), fågelvägen 6 kilometer bortom republiken Krims gräns - som enligt Ryssland nu också utgör rysk gräns.

Det som skiljer Strilkove-operationen från de två föregående är inte bara styrkans storlek (förstärkning har nu uppenbarligen skett) och att operationen ännu pågår utan även att ryska statsmedier har rapporterat om den. Men enligt ryska ITAR-TASS var det inte ryska militärer som intog gasanläggningarna utan självförsvarsstyrkor från Krim. ITAR-TASS valde dock att illustrera med en bild som inte rimligen kan föreställa någon lokal självförsvarsstyrka.

Mycket omvälvande händelser har de senaste dygnen utspelat sig i Moskva men så vitt undertecknad vet utspelar sig i skrivande stund i "mediaskugga" ännu den märkliga Strilkove-operationen i Cherson. Hur ska den sluta? Den ukrainska videon här ovanför vill påminna om läget i Cherson.

Kompletteringar till denna sammanställning välkomnas.


Video från Krim av signaturen ”Russian Patriot” med mycket sevärda bilder varav många med VDV och en del VDV:s spetsnaz och/eller GRU:s.

Gästinlägg: Krim förlorat för Ukraina!? Vad händer nu?




Bloggen går tyvärr tillfälligt på sparlåga men kommer förhoppningsvis igång igen så fort motivationen att skriva kommer tillbaka. När den egna kreativiteten tryter så finns det dock andra som levererar. 

Med anledningen av det som nu händer i Ukraina och att Rysslands president Putin alldeles nyss slagit fast att Krim nu till tör Ryssland så har jag i dag nöjet att publicera ett unikt gästinlägg från en erkänt mycket kompetent rysslandskännare, sjöofficeren och f.d. attachén kk Christian Allerman.

Allerman skrev i går även en läsvärd artikel på SvD Brännpunkt som jag rekommenderar att läsa, och för den som alldeles nyss såg Aktuellts 21-sändning så kunde ni även se Allerman ge sin syn på läget i Ukraina där, och han deltog även i Sveriges Radios Studio Ett tidigare idag.

/ Skipper

--------------------------

Ryssland har återigen ingripit i ett nära grannlands inre angelägenheter. Detta trots att Ryssland oftast brukar påpeka nödvändigheten av att stater får lösa sina inre konflikter internt och ifred, utan andra staters inblandning. 

Detta gäller t.ex. i Syrien, som Ryssland ser det. En annan syn har dock Kreml uppenbarligen då det gäller länder i det egna närområdet, i det som i Ryssland kallas ”det nära utlandet”. År 2008 var Georgien på väg mot Väst, en anslutning till EU och NATO låg i tiden. Detta stoppades genom en rysk militär intervention i Georgien i syfte att ”skydda ryska folkgrupper” i de georgiska autonoma områdena Abchazien och Sydossetien. NATO-medlemskapet försvann därmed för Georgiens del in i en oviss framtid då NATO inte accepterar att en ny medlem har konflikter med en grannstat.

I fallet Ukraina kan noteras att den orangea revolutionen år 2004 medförde en Väst-orienterad politik vilken bland annat innebar att avtalet med Ryssland avseende den ryska Svarta Havsmarinens nyttjande av Sevastopol som huvudbas skulle löpa ut 2017. Efter den ryssvänlige president Janukovitj installation som ny ukrainsk president förlängdes emellertid avtalet till att gälla till och med 2045. Och som erkänsla för en mer ryssvänlig politik erhöll Ukraina bland annat en ordentlig gasrabatt, mer än 50 %, på importerad rysk gas. Därutöver fortsatta ryska lån och krediter för att stödja den svaga ukrainska ekonomin.

Hösten 2013 var det så dags för Ukraina att svara upp mot EU:s östeuropeiska initiativ. Kreml mullrade i bakgrunden, bl.a. genom ett uttalande av försvarsminister Schoigu i början av september 2013. Hans uttalande innehöll formuleringar såsom att Ukraina har varit, är, och alltid kommer att vara en viktig strategisk partner för Ryssland. En klar signal om att det inte från rysk sida var önskvärt med ett ukrainskt närmande till EU. När Janukovitj anpassning till den ryska synen, efter ett möte med Putin i Kreml strax före mötet med EU, medförde att något avtal med EU inte skrevs på, startade demonstrationerna på Majdan. Såväl Janukovitj som Putin underskattade dock kraften i protesterna vilka sedan i februari medförde att Janukovitj avsattes av parlamentet. Den nya ukrainska regeringen är nu återigen påtagligt Väst-orienterad och plötsligt är Ryssland tillbaka i ett läge liknande det som rådde 2004 vad gäller utvecklingen mot Väst i Ukraina. Ett ukrainskt närmande till Väst ligger dock sannolikt fortfarande inte i linje med vad Kreml anser är acceptabelt. Kan fler stater i det ”nära utlandet” tillåtas lämna den ryska intressesfären för att integreras i Väst? Blotta möjligheten att den nya ukrainska regeringen begär en omförhandling av den ryska flottbasens i Sevastopol varande eller icke varande, kan nog i sig vara en bidragande orsak Rysslands agerande på Krim. Inte minst beroende på den nybyggnation av örlogsfartyg som idag sker, sex fregatter och sex ubåtar, alla avsedda för den ryska Svarta havsmarinen.

Mot bl.a. denna bakgrund ingrep sedan Ryssland i Ukrainas inre angelägenheter. Dock inte officiellt i enlighet med den s.k. Medvedev-doktrinen inskriven i den ryska Militärdoktrinen från 2010: ”Ryska federationen förbehåller sig rätten att använda de väpnade styrkorna och övrig trupp….. för att skydda sina egna medborgare som befinner sig utanför den Ryska federationens gränser, …...” utan på ett betydligt mer sofistikerat sätt.

Det ryska ingripandet mot Krim den 2-4 mars var skickligt planerat och genomfört med användande av bl.a. civila ryssvänliga provokatörer och ”oidentifierbar” militär trupp. Det vill säga; formellt är det ingen rysk trupp som har tagit över Krim, bara ”ryssvänliga självförsvarsstyrkor” vilka försvarar en hotad rysk minoritet. Det påstådda hotet mot en rysk minoritet är dock ren propaganda och osanning, vilket alla vet om, inklusive den som säger det.

Vad händer nu? Att Krim är förlorat för Ukraina och kommer att bli en ny rysk enklav är sannolikt. Frågan är vad som mer kan komma att hända i ett så spänt läge som det som nu råder. Kan resten av Ukraina verkligen tillåtas gå mot Väst? Kommer Ryssland att svara på Västs sanktioner med motsanktioner, som i det så kallade Magnitskij-fallet för något år sedan? 

Risken för en spänningshöjande spiral är tyvärr påtaglig. Vi får alla hoppas på att besinning infinner sig så att spänningen kan lägga sig och att en diplomatisk lösning uppnås, utan våld.

Christian Allerman

Sveriges marinattaché i Ryssland 1999-2002 och 2007-2009
Ledamot i Kungliga Örlogsmannasällskapet

Emottagande av stöd

Bergrum i Bjugn, Norge. Ett av sex norska bergrumskomplex för förhandslagring av amerikansk materiel. Foto: US DOD
Ett ämne som jag flera gånger försökt belysa här på bloggen är svårigheterna med att effektivt och snabbt ta emot utländskt militärt stöd. Det är en fundamental del av dagens svenska försvar vilket alla, från politiker till Försvarsmakten, är överens om är helt beroende av ett snabbt utländskt ingripande i händelse av kris eller krig.

Det jag har försökt belysa är att det dock är betydligt svårare och mer tidskrävande att effektivt ta emot stöd än vad det är att lämna stöd. Man tenderar nämligen i diskussioner som solidaritetsdeklarationen att faktorera in att Sverige över tiden lämnar militärt stöd i form av internationella insatser till t ex Afghanistan. Hur svårt kan det alltså vara?

Det man då glömmer är att svenska förband i regel alltid (efter månader av förberedelser på hemmaplan) ansluter till en befintlig insats där det mesta av infrastrukturen redan finns på plats och att det handlar om att trygga stabiliteten i ett konfliktområde (oftast intern konflikt) som redan härjats under lång tid. Detta är en diametral motsats mot vad vi förväntar oss på hemmaplan, där vi talar om mycket snabba förlopp, vilket nu senast illustrerats av Krimkrisen. Föregångaren i form av Georgienkriget fick dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors att helt korrekt uttrycka att "vi ser idag hur ett krig kan vara över på en vecka" (vän av ordning kan då visserligen fråga sig varför vi ska nöja oss med ett försvar där huvuddelen har beredskap understigande 3 månader och ingen del över 6 månader?).

När Turkiet för ett drygt år sedan begärde stöd av NATO med luftvärn för att skydda sig mot syriska kränkningar, tog det drygt 6 veckor innan det första luftvärnsförbandet hade nått grundläggande operativ status. Som jämförelse kunde USA förra veckan förstärka den baltiska incidentberedskapen mindre än en vecka efter att behov uppstått tack vare en förberedd infrastruktur för detta och att man hade delar av förbandet redan på plats i Siauliai, Litauen.

Den norska lösningen
Just nu pågår den stora norska övningen Cold Response i norra Norge. Övningen som i år omfattar 15 000 personer, hålls numera vartannat år och har bland annat som målsättning att öva NATO-länderna i logistiken att genomföra förstärkningsoperationer. "Som av en händelse" hålls övningen återigen i just den terräng där Norge sedan decennier planerat att bromsa ett sovjetiskt angrepp, även om scenariot idag mer handlar om internationella fredsframtvingande insatser. Sverige deltar i år igen med såväl flygförband som markförband liksom man gjort varje gång sedan 2009. Förra gången deltog Sverige även med marina förband, men detta fick utgå i år. Sålunda kan man säga att Sverige är rätt väl övat i att förflytta förband till Norge och jacka in i multinationella förband under norsk operativ ledning och att operera i norsk terräng. Motsatsen har dock aldrig skett i Sverige, med undantag för ett norskt gästspel med artilleri i Skåne i somras.

Det intressanta i sammanhanget är dock de omfattande förberedelserna som man genom året vidtagit i Norge, vis av erfarenheterna från andra världskriget och de misslyckade brittiska och franska ansträngningarna att stötta Norge. Redan tidigt under det kalla kriget förbereddes bland annat norska flygbaser för att kunna inrymma flygplan från andra NATO-länder, framförallt USA. I början av 80-talet beslutades om några av de mest omfattande förberedelser, nämligen förhandslagringen av materiel och ammunition för en stridsgrupp ur Marinkåren om drygt 13 000 man och 150 stridsflygplan. I förhandslagringen skulle finnas fordon och annan materiel, samt ammunition och underhåll för 30 dygn. Innan en konflikt i Europa bröt ut skulle USA med en luftbro tillföra personalen och stridsflygplanen som då endast skulle behöva ta fram sin förberedda materiel ur förråden och lasta om den för transport till det område i Norge som skulle förstärkas. Av den anledningen färdigställdes sex stora bergrum i Trondheimstrakten för att inrymma materielen och underhållet.

Fortfarande idag är denna förhandslagring aktiv, även om en ansenlig del av materiel tagits ur förråden för användning i Irak och Afghanistan. Under årets upplaga av Cold Response deltar amerikanska marinkåren och man övar då konceptet med förstärkning av Norge. Personal har flugits in till Trondheimsområdet och materiel tagits ur förråden för insats uppe i trakterna av Bardufoss där övningen nu pågår för fullt.




Sverige då?
Fortfarande fem år efter att riksdagen antog den försvarspolitiska inriktningspropositionen som innefattade den svenska unilaterala inriktningspropositionen har inga egentliga förberedelser vidtagit för att möjliggöra ett snabbt och effetkivt utländskt militärt stöd till Sverige i händelse av kris eller krig.

Huvudorsaken är naturligtvis att ingen på politisk nivå kunnat peka ut VEM eller VILKA som ska stå för det militära stödet eller med VAD. Utan att veta detta är det så gott som omöjligt att genomföra en planering för hur ett stöd bäst ska användas.

Tills detta kan genomföras är och förblir det svenska militära försvaret en papperstiger även om nu insatsorganisation 2014 någon gång kan intas. Denna organisation är som bekant från ÖBs uttalande nämligen dimensionerad för att kunna försvara en begränsad del av landet, mot ett begränsat militärt angrepp i en vecka till utländsk hjälp anländer.

Eftersom Sverige än så länge är allianslöst går det inte som i Norge att förhandslagra någon materiel i Sverige. Det är också tveksamt om något land idag skulle vara intresserat av detta med tanke på de investeringar detta skulle kräva i form av extra uppsättningar av materiel. Bergrum för dylik lagring finns det dock gott om runtom i landet även om de i hög takt plomberas. Stöd måste alltså transporteras till Sverige och det är det svåraste och mest tidsödande. Vilket hamnområde har tillräcklig kapacitet och närliggande infrastruktur att ta emot den mängd tonnage som på kort ska ankomma, lastas av, rangeras och vidaretransporteras inom landet? Området måste därtill kunna försvaras mot eventuella angrepp. Här har Johan Wiktorin sedan tidigare föreslagit att man förbereder Halmstad som en logistikbas för tillkommande stöd med tanke på hamn, närliggande flygplats och väg- och järnvägsnät och inte minst att Sveriges enda luftvärnsförband finns i Halmstad.

Utländskt stöd med flyg då? Ja, inte heller detta är gjort i en handvändning, vilket kan illustreras av de långtgående amerikanska förberedelserna i Norge. Även om man snabbt kan flytta själva flygplanen är det en hel del tyngre materiel som bäst fraktas på annat sätt då det annars tar en stor mängd transportflygplan i anspråk. Därefter tillkommer tiden för att få själva förbandet operativt på plats. För den svenska Libyeninsatsen tog detta flera veckor som resultat av man inte hade haft tid att förbereda sig ordenligt för den typ av bas man hamnade på och friktioner i lednings- och sambandskedjan. I Sverige tillkommer de infrastrukturella problemen, vilket jag belyste i somras.

Det är som sagt mycket hög tid att konkreta förberedelser vidtas i Sverige för att ta emot militärt stöd. Jag kan inte låta bli att förvånas över att Sverige gång efter annan, år efter år, ska öva förstärkning av Norge, men att motsvarande aldrig kan genomföras i Sverige. Det här är ett problem den politiska nivån, framförallt försvarsberedningen, måste adressera.

Gästinlägg: Inspektören – Ombordläggning

Här kommer ett tredje inlägg från den kontroversielle debattören Inspektören. Jag tror att det kommer skingra molnen för en del.
Metoden har varit oortodox, något som tycks behövas i en tid då få debatterar för marinens överlevnad. Debatten är alldeles för ensidig. Vi behöver en debatt som omfattar alla arenor.

Ombordläggning betyder kollision mellan fartyg och titeln är vald av Inspektören för att den symboliserar första inläggets mottagande i den marina debattmiljön.
Det var från vissa håll en ganska kraftig salva mot budbäraren, något som dessvärre är alldeles för vanligt i både debatten och politiken. Glädjande är att vissa debattörer tidigt tog upp tråden och började debattera sakligt.
 
Tror någon att det hade diskuterats så mycket om jag hade publicerat ett vanligt pro-marinen-inlägg från Inspektören? Det tror inte jag.
 
/C

________________________________________________________________________________


Debattmässig ombordläggning

 
Det finns i politikens värld två sätt att skapa stor uppmärksamhet. Antingen göra skandal eller komma med ett väldigt kontroversiellt förslag. I detta fallet valde jag det senare.
Att skriva ett sådant inlägg som jag inledde min serie inlägg här på Cynismers blogg var svårt på så sätt att det gällde att försöka framställa sig så svepande och raljerande som möjligt. Detta i syfte att försöka likna något som en folkvald skulle kunna skriva som riksdagsmotion.

 
Jag tror nämligen inte att ett dylikt förslag är helt osannolikt om 5-8 år när det börjar gå upp för våra folkvalda vilket enormt investeringsberg inte bara FM i allmänhet har utan Marinen i synnerhet.
Då är risken extremt stor att ”listiga idéer” som den jag lade upp blir verklighet i form av riksdagsmotioner och använder man dessutom värdeorden besparing och sammanslagning då pekar kursen rakt upp på grund för en redan mycket liten marin med stort omsättnings och underhållsbehov.

Vi har under detta år sett exempel på hur riksdagsmän från ett visst parti med stort inflytande uttryckt sig med stor okunnighet om FM och dess realiteter och jag tror som sagt att det kan komma mera och värre saker.


Politisk okunnighet rörande marina frågor har drabbat oss hårt och kommer att fortsätta drabba oss.

Här tänker jag t.ex på stoppad anskaffning av Lvrb och utveckling av ubj-torped även om den senare kanske kommer att påbörjas igen. Beslutet att flytta Säkkomp Sjö från Karlskrona till Göteborg 2003. Ett beslut som drevs igenom av Fömin Leni Björklund. Samma person som ledde utredningen som slutade i en försvarsmaktsgemensam helikopterflottilj med bekant katastrofalt resultat för sjöoperativ förmåga. Till sist vill jag ta upp den av centerpartisten Gunnar Björk ledda utredningen i mitten av 1990-talet som mynnade ut i avskaffandet av de försvarsgrensspecifika officersskolorna och inrättandet av de gemensamma Militärhögskolorna. Här blev resultatet att de marina eleverna har fått gedigna kunskaper i marktaktik och markteknik men rudimentär utbildning i det dom behöver. Detta är fortfarande aktuellt för GMU och OP/TA-elever. Intressant detalj är att eleverna på OP/TA-naut läser en kurs i asymmetrisk krigföring och givetvis med tyngdpunkt på markoperationer.

 

Även inom FM råder oerhörd brist på förståelse.

Detta tar sig b.l.a. uttryck i 2013 års Perspektivrapport från FM till regeringen där alla tre föreslagna alternativ på försvarskoncept innehåller en reduktion av Marinen. En marin som redan idag är för liten i förhållande till uppgifter och möjligheter till att öva i större och sammansatta förband.
 
Jag har ingen lösning av den gordiska knuten genom ett Alexander-hugg men jag tror på ett långsiktigt opinionsarbete både mot folkvalda, andra myndigheter och inom FM.
 

Man måste förstå den marina krigförings särart och behovet av att i stort sett omedelbart påbörja eller planera in ett antal anskaffningsprocesser av marin materiel. Detta givetvis efter i försvarsbudgeten markant höjda materielanslag avsedda för marinen. nnars står vi där 2030 med användningsförbud på alla vapen och slagvatten ända upp till gunrummet på kvarvarande enheter

Jag har inga färdiga förslag på numerär men en målbild kan vara den numerär som beskrivs i artikeln Därför behövs en Marin i Tidskrift i Sjöväsendet nr 4 2013.



Ett Marint manifest
 
För att skapa opinion behövs ett upplysande och någorlunda kortfattat budskap om behovet av en stark svensk sjömakt (ej på bekostnad av andra försvarsgrenar), något i stil med ett ”Marint manifest”
För att få ordentlig trovärdighet borde detta skapas av Kungl. Örlogsmannasällskapet och spridas m.h.a försvarsbloggare m.fl. till beslutsfattare på olika nivåer under en längre tid så att budskapet tränger in. Detta enligt principen ”Tjat lönar sig”

 
Avslutningsvis så vill jag tacka Cynismer för möjligheten att lägga upp gästinläggen här och vederbörandes förståelse för mitt val av en något provokativ metod. Det är alltså inte bloggägaren själv som skrivit detta i syfte att få mer besökare till bloggen, något som har insinuerats på sociala media.

 
Inspektören