Försvarsbloggare

Av Gunnar Magnusson, ledamot och Andre sekreterare i Kungl Krigsvetenskapsakademin

Den ryske utrikesministern Lavrov sade i lördags, i en intervju i rysk statstelevision, att Ryssland inte har för avsikt att korsa den ukrainska gränsen (utöver den man redan korsat på Krim) men att man förbehåller sig rätten att skydda de ryskspråkigas rättigheter i Ukraina.

Han hävdade vidare att Ryssland och väst (läs: USA) kommit närmare varandra i Ukrainafrågan. ”Våra positioner närmar sig varandra. De lyssnar. Jag kan säga att en federation är långt ifrån ett förbjudet ord i våra överläggningar.” Han var tydlig beträffande den ryska ståndpunkten: ”För att vara uppriktig ser vi ingen annan väg för den ukrainska staten än en federalisering.”

Man tar sig för pannan! Här sitter alltså vår tids Ribbentrop och upplyser oss förmätet om hur en grannstat med 45 miljoner invånare ska ordna sina statsrättsliga interna förhållanden. Såvitt kan förstås deltar inte det berörda landet – Ukraina – i ”överläggningarna”. Vad vår tids Lord Halifax, John Kerry, har att säga i saken framgår inte.

I och för sig finns det en mängd historiska och känslomässiga skäl till att Ryssland intar den hållning man gör. Likaväl som serberna fortfarande kan se tillbaka på Trastfälten 1389 så kan det slaviska broderfolket se tillbaka på 900-talets Kiev-Rus eller på unionen med Ukraina under Bogdan Chmelnitskij 1654.

Skulle en sådan förståelse emellertid utsträckas till en allmän stats- och folkrättslig princip över hur mellanstatliga historiskt skavande konflikter bör lösas så har vi problem i Europa. Minst sagt. Ska Sverige ockupera och annektera Åland nästa gång stollarna i Sannfinländarna uttalar sig i finska riksdagen angående det svenska språkets ställning i Finland?

Historien upprepar sig inte, brukar man säga. Men historien lär oss. Och det som händer idag är en kuslig påminnelse om hur illa det kan gå om man inte sätter ned foten i tid. Ett nytt München vore en skam för väst och en tragedi för Ukraina och i förlängningen också för andra forna sovjetstater. Vem kan man lita på? När kommer Putin att säga: ”Utöver Krim har jag inga ytterligare territoriella krav”?

Om vi anser att Ryssland inte har rätt att agera som det gör, och det anser vi på mycket goda grunder, så uppkommer naturligtvis frågan: hur tvingar vi Ryssland att upphöra med sitt agerande?

Svaret på den frågan står att finna i en mängd olika politiska och ekonomiska åtgärder. Den näst viktigaste är att utesluta Ryssland från i princip allt ekonomiskt samarbete med USA och EU. En sådan åtgärd måste vara så omfattande att den drabbar den enskilde ryssen på samma sätt som den enskilde iranierna idag är drabbad av ekonomiska sanktioner. Det ska svida i skinnet rejält.

Det här kommer emellertid också att svida i skinnet på många länder i EU som oklokt litat på att Ryssland kommer att utvecklas till en ”normal” stat med vilken man kan ha förtroendefulla relationer. Tysklands Energiewende måste omprövas i ett Energiewende II. Om inte EU, under ledning av Tyskland, står enat så är risken uppenbar att unionen i väsentliga avseenden spricker, något som bara kan gynna Ryssland. En historiskt betydelsefull utveckling kan komma att brytas.

Den viktigaste åtgärden – att i sista hand tillgripa vapenmakt – har väst i praktiken avhänt sig genom omfattande nedrustningar av sina militära maktmedel intill, och över, det ansvarigas och anständigas gräns. Därmed står man naken att möta en motståndare som uppenbarligen är beredd att använda vapenmakt. Och därmed kan man heller inte forma en strategi som har att som sitt yttersta mål att värna det som motiverar att fria människor sluter sig samman i en statsbildning; att bevara oberoende och frihet och att vara beredd att slåss för det.

Av Karlis Neretnieks, generalmajor, tidigare chef för Försvarshögskolan, operationsledare Milo Mitt mm

Sveriges regering och riksdag avgav år 2009 en solidaritetsförklaring där vi åtog oss att militärt stödja våra grannar i händelse av ett militärt angrepp, och att vi förutsatte att vi själva skulle få stöd i det fall vi utsattes för ett sådant. Här analyseras tre scenarier där svenskt militärt stöd till de baltiska staterna skulle kunna vara aktuellt. De fall som undersöks är: ”Fredskris” (liten risk för krig), ”Allvarlig kris” (fred – dock risk för krig) och ”Krig”. (Om länken inte öppnas när du klickar på den, prova att högerklicka och välj ”spara mål som” i menyn som dyker upp, då sparas dokumentet på din egen dator och du kan läsa det lokalt. / Hälsningar webbadmin)

Den grundläggande frågan som analysen försöker besvara är: på vilka sätt skulle vi militärt kunna stödja balterna (och Nato) i händelse av en negativ utveckling i Östersjöområdet? Frågan ställdes ju bland annat till ÖB i SR Eko lördagsintervju för en vecka sedan. Analysen här utgår från de förmågor som en fullt införd IO 14 skulle ge – det bör tas i beaktande när det gäller beskrivningen av Sveriges möjligheter att agera i de olika scenarierna.

Den bifogade länken utgör kapitlet 9 i boken ”Till bröders hjälp”, utgiven av Kungl Krigsvetenskapsakademien där ett antal olika aspekter, politik, opinion, militärt, mm på den svenska ”Solidaritetsförklaringen granskas.

Boken i sin helhet finns tyvärr inte som e-bok, men kan beställas via KKrVa hemsida.

Förhoppningsvis tankeväckande och trevlig läsning (nja, det senare beror på vad man tycker om slutsatserna).

Karlis Neretnieks

Av Erik Mårtensson, överstelöjtnant och fd chef för 10. psyopsförbandet

Olle Wästberg skriver i artikeln ”Sverige behöver en strategi mot rysk propaganda” att Sverige har lagt ner de verktyg vi har haft för att analysera och skapa motståndskraft mot fientlig propaganda i och med att Styrelsen för psykologiskt försvar lades ner 2008, och att MSB i praktiken aldrig har tagit över uppgiften.

Något som är mindre känt, och som bör belysas i diskussionen, är att Försvarsmakten runt samma tidpunkt påbörjade en egen
uppbyggnad av en förmåga för att genomföra psykologiska operationer, en uppgift som idag utvecklas och upprätthålls av 10.Psyopsförbandet på Ledningsregementet i Enköping.

Sverige har en lång tradition av psykologiskt försvar. Under ett halvt sekel verkade Styrelsen för psykologiskt försvar utifrån principen att ett krigsorganiserat centralt psykologiskt försvar skulle följa fientlig propaganda och upprätta en informationscentral som stödde och underlättade det fria utbytet mellan stat och medier.

Innan nedläggningen av Styrelsen för psykologiskt försvar gav regeringen Försvarsmakten i uppgift att utveckla förmågan att möta ”olika former av informationsoperationer riktade mot myndighetens verksamhet” för att bidra till samhällets totala motståndsförmåga. Som en del av det uppdraget ska Försvarsmakten utveckla förmågan att genomföra psykologiska operationer inom Försvarsmakten. Året efter beslutade Försvarsmakten att utveckla ett fältförband för psykologiska operationer (Psyops).

Som en konsekvens av försvarsbeslutet 2009 fick 10.Psyopsförbandet en tydligare nationell uppgift när regeringen beslutade att alla förband ska vara användbara nationellt såväl som internationellt. Idag har förbandet förmåga att genomföra omvärldsbevakning för att upptäcka förekomsten av propaganda riktad mot Försvarsmakten.

Förbandet kan även ge förslag på åtgärder för att stödja Försvarsmaktens operationer genom att genomföra offensiva psykologiska operationer. Den förmågan fanns aldrig hos Styrelsen för psykologiskt försvar. 10.Psyopsförbandet verkar till stöd för Försvarsmakten, men har även kapacitet att kunna stödja andra myndigheter efter deras begäran.

Sedan 2011 är 10.Psyopsförbandet ett insatsförband under direkt ledning av Chefen Insatsstaben. Delar av förbandet har dock sedan 2006 stöttat de svenska militära insatserna i Afghanistan och i Libyen med hjälp av analys och kommunikation. Ett typexempel på sådan verksamhet har varit genomförandet av möten för att skapa tillit och förtroende hos lokalbefolkningen.

Förbandet har också arbetat för att exempelvis påverka civilbefolkningen att upphöra att leka med leksaksvapen eller sluta kasta sten mot de svenska trupperna, allt för att reducera risken för såväl civila som för egna trupper. I Libyen arbetade förbandet bland annat för att med hjälp av flygblad och radio påverka Gaddafiregimens soldater att lämna militära installationer.

I dessa båda konflikter har förbandet även sett att bemötandet av propaganda har blivit allt
viktigare. Sanning har blivit svårare att skilja från lögn i ett allt snabbare medielandskap och det är idag uppenbart att det är på just denna informationsarena som det moderna kriget avgörs – långt innan det första skottet avlossas.

Olle Wästberg skriver vidare att ”Försvarsmakten varken kan eller ska agera i Sverige”. Jag påstår att den kan agera, men frågan om den ska agera är strikt politiskt. I syfte att klarlägga den juridiska aspekten (dvs får agera) genomförde Försvarshögskolan 2010 en utredning, som kom fram till att det inte finns några lagliga hinder för att använda förbandet inom Sverige. Förutom de rent militära uppgifterna kan förbandet exempelvis understödja en länsstyrelse att informera invånarna i ett katastrofområde (översvämningar, kärnkraftsolycka, skogsbränder) inom ramen för FM stöd till samhället.

10.Psyopsförbandet är inte hela lösningen på den problematik som Olle Wästerberg målar upp i sin debattartikel, men den kan vara är en viktig del av samhällets skydd mot främmande stats propaganda.

Av Bo Hugemark, överste och ledamot Kungl Krigsvetenskapsakademin

Idag har vi en gällande Solidaritetsförklaring. Det utlovar inte, men förespeglar hjälp till våra grannländer om de skulle hotas. Den kopplar också detta till vårt eget behov av hjälp i en krissituation. Helt logiskt, eftersom den konstaterar att det inte går att se militära konflikter i vårt grannområde som skulle påverka endast ett land.

Idag börjar våra grannländer, de baltiska staterna frukta att de kan bli nästa offer för rysk revanschism.

För 5 år sedan antogs Solidaritetsförklaringen av riksdagen i försvarsbeslutet 2009. Där står också att vi bör kunna såväl ge som ta emot militärt stöd. Konkret anvisning alltså, inget allmänt ordande.

För ca 10 år sedan började vi erkänna att vi inte skulle kunna försvara oss utan hjälp utifrån. Det hade ju varit sant redan under det kalla kriget, men nu hade försvaret krympts till så iögonenfallande nivå att hjälp utifrån var enda sättet att motivera att det över huvud taget tjänade något syfte.

För 15 år sedan började en utveckling i Ryssland som gav den bäst tänkbara förvarning om att om något decennium ”Ryssland skulle … vara en diktatur, ha upprustat sin krigsmakt, vara starkt nationalistiskt, ha önskan att återställa sin stormaktsposition bl a i Östersjöområdet och ha en paranoid inställning till väst.” (citat ur min artikel i Vårt Försvar 4/2004)

För 20 år sedan började vi tala om solidaritet med balterna. Carl Bildt var först ut med sitt linjetal 1993, sedan följde vår medverkan till den ryska trupputdragningen från Baltikum, sedan vapenhjälp och utbildningsstöd till balterna för att underlätta deras NATO-inträde m m

Hur i fridens namn (jag avstår från starkare uttryck) kan det komma sig att vi idag inte

• har särskilt stora möjligheter att ge hjälp (inte ens genom att försvara Gotland, väsentligt för NATO-hjälp till Baltikum)

• har säkerställt att själva få hjälp – genom reella säkerhetsgarantier och operativa förberedelser

?????

Föreställningen om att det finns en nådatid för att hinna rusta upp mot ett framtida möjligt hot får härmed anses falsifierad.

Och den politiska och militär ledningen under två decennier får betyget underkänt – eller till och med klandervärt, för att använda den gamla betygsskalans lägsta nivå för uppförande.

”Now those border countries that are outside of NATO, what we can do is what we are doing with Ukraine, which is trying to make sure there is sufficient international pressure and a spotlight shine on the situation in some of these countries and that we are also doing everything we can to bolster their economies and to make sure that through various diplomatic and economic initiatives that they feel supported and that they know that we stand by them. But when it comes to a potential military response, that is defined by NATO membership and that is what NATO is about.”

Orden är från president Obamas presskonferens igår under dennes besök i Holland.

En tolkning av ovanstående kan vara att tydligare än så kan inte svenska folket få veta att om vi skulle bli indragna i en väpnad konflikt, så kommer vi inte få militärt stöd av USA. En annan tolkning är att svaret handlade om före detta Sovjetrepubliker som inte är medlemmar i NATO och att amerikanska åtgärder bestäms i rådande läge i övriga områden beroende på vad som står på spel.

Oaktat vilket, så är budskapet tvekan och svaghet. Det är så det kommer att uppfattas i de flesta relevanta huvudstäderna. I Moskva fortsätter man sin profilering av den amerikanske presidentens attityder och beteenden för att försöka värdera vilket handlingsutrymme man har framgent. För svensk del måste vi lägga in ett litet frågetecken för de amerikanska avsikterna att gripa in militärt i regionen i alla lägen, så länge det inte rör en direkt attack mot NATO-medlemmar.

Till detta ska läggas det budgetförslag som lagts för det amerikanska försvaret. I presentationen för flottans budget (s. 11) de kommande åren ser jag flera oroande tecken när det gäller den militära förmågan att ingripa mot aggression.

I tabellen kan vi läsa ut att TACTOM (Tomahawkrobotar) inte kommer att anskaffas från 2016. Eftersom USA i medeltal förbrukar ett hundratal varje år, så innebär det att förråden kommer att avta. Inte så att de tar slut, men med allt färre blir det allt kärvare prioriteringar för insatser. Detta innebär att oddsen ökar för att en skjuten robot avlossas för direkt svenska intressen. Till saken hör att den tänkta ersättaren plågas med starka förseningar och misslyckanden, och kommer inte finnas på många år.

Liknande förhållanden gäller även för Hellfirerobotar som bland annat används på fjärrstyrda farkoster (UAV). Anskaffningen av dessa för flottan avslutas redan i år.

Detta innebär att den amerikanska flottans styrkeprojektion kommer att allt mer reduceras när det gäller fjärrinsatser med konventionella robotar. Förmågan till distanskrigföring nedgår alltså, vilket ställer ökade krav på att komma närmare motståndaren eller att exponera personal. I ökad grad måste man alltså förlita sig på attackanfall med flyg etcetera. Detta kommer att öka risken och därmed försvåra besluten att sätta in militära medel som en generalisering.

Detta ska också bedömas i kontexten vilket stöd den amerikanska befolkningen ger militär inblandning. Jag har i flera inlägg försökt att visa att det amerikanska folket drar sig tillbaka från världen mentalt och för närvarande är det mellan 60-65 % som anser att USA inte ens ska skicka militär materiel till Ukraina.

En avvaktande befolkning, en president som följer den strömningen och ett militärt instrument vars styrka nu filas ned innebär ett större ansvar för ett Europa som tappat drastiskt i militär styrka. Vi kan förstås ha ett helt nytt politiskt läge om ett år beroende på händelseutvecklingen, men för Försvarsberedningen måste denna typ av trender vägas in i den säkerhetspolitiska justering som man arbetar med.

…………….

Det gäller också för de styrande att samtidigt också förbereda sig för ett eventuellt nästa steg i den akuta krisen. Vi har under de senaste veckorna kunnat se att Väst något har förstärkt sin militära närvaro i öster. AWACS-plan patrullerar luftrummet i anslutning till västra Ukraina, Storbritannien har en E-3D i samma område. Stridsflyg har flyttats fram till Baltikum och Polen. Polen har också kallat in 7 000 reservister för övningar. Sedan förra året en ny rutin med krigsförbandsövningar, men ändå värt att notera.

Om/när krisen förvärras, så kommer Väst att trappa upp sin beredskap mera tydligt. Det kommer att innebära att ytterligare resurser kommer att flyttas fram och att underättelse- och övningsverksamhet ytterligare kommer att öka i vårt närområde.

Blickarna kommer då också att vändas mot Sverige och noga utforska vad vi gör och vad vi inte gör. Det är nu vi har tid att tänka efter vad vi gör i ett sådant läge.

En falang kommer hävda att det inte finns något hot mot Sverige och att vi därför inte bör öka spänningen i området genom ökad svensk beredskap. Den andra falangen kommer att förorda att vi använder våra militära resurser som ett instrument för politiska vilja. Vi måste signalera att vi tar saker på allvar och inte faller utanför ramen.

(Ett litet tecken på att åtminstone någon tänker i dessa banor är beskedet att Försvarsminister Karin Enström åker till Gotland i morgon. Jag menar inte att statsrådet är en militär förmågeökning eller beredskapshöjning, utan att hon visar i handling att hon anser att Gotland är viktigt, och att hon åker dit för att informera sig om läget och känna av stämmningar.

I Försvarsbeslutet 2004 gjorde socialdemokraterna det stora misstaget att lägga ned Gotlands garnison, men nu börjar tiden rinna ut för alliansen att kritisera åtgärden, eftersom man inte rättat till detta. Jag hoppas att försvarsministern tänker större tankar och ser den militära alternativkostnaden att göra en överskeppning som kan uppfattas som en eskalation, och som dessutom ska operera utan infrastruktur på ön.

Eftersom det inte finns en tjänstgöringsplikt i fred, så behöver ju inga stora logementsbyggnader byggas utan det är ju framför allt förråd, depåer och vårdanläggningar som behövs.)

Jag tillhör den senare falangen och menar att vi måste göra avvägda öppna och dolda beredskapshöjningar om omvärlden ökar aktiviteterna i regionen, om inte redan nu. Det kan vara allt ifrån spaningsföretag till övningar och höjd stabsberedskap. Andra åtgärder kan vara att lägga beställningar på reservmateriel, robotar och ammunition.

Alternativet att inte göra någonting är en överhängande risk att bli uppfattad som svag; av folket, partners och Ryssland. När statsmakterna bestämmer sig underlättar det om man inte ser sig själv i isolering, och inte själv gör något i isolering.

Det är nu den bästa metoden är att göra något tillsammans med andra. Det stärker de gemensamma intressena och ökar den militära förmågan. En ytterligare finsk-svensk marinövning än den annonserade i maj, dit andra bjuds in för övning i sjöfartsskydd skulle kunna vara ett exempel på aktiviteter som ger effekt med avvägd profil.

Detta måste också kompletteras med andra åtgärder som stödjer beredskapsförändringar som att ge ekonomiska tillskott riktade mot övningsverksamhet och att upphäva regeringsbeslut 5 som tar mycket energi på förbanden.

På den ryska sidan agerar man samtidigt på kort och lång sikt. För närvarande pågår bland annat stora övningar med luftstridskrafter i närheten av Finland med bland annat fyra jaktflygsregementen och avancerade övningar med attackanfall mot markmål i mörker med stridsfältsbelysning.

Och nyligen kom beskedet att Ryssland flyttar tillbaka till den helikopterbas man lämnade för några år sedan i Alakurtti. Basen som ligger nära den finska gränsen ska nu husera ett signalspaningsregemente.

Dilemmat med skeendet i Ukraina är förutom den militära aggressionen att upprustningsprogrammet kvarstår. I år tillkommer exempelvis 40 nya örlogsfartyg för att ta ett exempel. Om detta får fortsätta, så kommer Ryssland ha en betydande militär makt redan 2018 – 2020 som ger ett helt annat utrymme att agera. Det är det som Försvarsberedningen måste förhålla sig till. Politisk vilja att använda militärt våld och en starkt ökande militär förmåga.

Ryssland kan naturligtvis implodera beroende på vad som händer de närmaste åren och det ryska folket kan få möjlighet att välja en annan väg. Det hoppas jag också.

Men hopp är ingen strategi.

Av Karlis Neretnieks, generalmajor, tidigare chef för Försvarshögskolan, brigadchef mm.
Ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.

I morse publicerade jag den första delen hur jag med citat ur generalen Carl August Ehrensvärd memoarer försöker belysa att inte är mycket nytt under solen när det gäller svensk försvarspolitik. C A Ehrensvärd var en av de tongivande och mest inflytelserika svenska officerarna före och under andra världskriget. I gårdagens inlägg finns ett antal citat hur han uppfattade arbetet med 1936 års försvarsbeslut. Här kommer fortsättningen om hur han såg på olika företeelser de sista åren före andra världskrigets utbrott. Citaten ur hans bok är markerade med kursiv text. Den lilla texten inom parentes efter citaten är förklaringar skrivna av mig.

Münchenöverenskommelsen september 1938

I mina anteckningar för den 30 september står: Överenskommelsen i München i morgontidningarna. Hitler har segrat över hela linjen, och de övriga har kapitulerat samt hyllas nu i sina hemstater, och inte minst i Sverige. Här samlas nu intresset kring att Gränges haussar på börsen, och i kväll skall man tacka Gud härför och att ett litet land kvaddats med maktspråk. Ärkebiskopen hade manat till samling i kyrkorna i avsikt att hembära tack för att freden bevarats.

(Münchenöverenskommelsen i september 1938 innebar att dåtidens stormakter, England och Frankrike, gav Hitler rätt att annektera tysktalande delar av dåvarande Tjeckoslovakien. Det utan Tjeckoslovakiens hörande. Frankrike hade då ett försvarsfördrag med Tjeckoslovakien.)

På skilda håll var Hitler föremål för en ofta motvillig beundran. Han hade ju ”endast” förenat tyskar i förskingringen med Tyskland och dessutom uttalat att han inte ville ha främmande element, t ex tjecker, inom tyska rikets gränser.

(C A Ehrensvärd om hur han tolkar åsikterna hos vissa svenska debattörer)

Kort efter Münchenöverenskommelsen samlades ledande tidningsmän till en orientering i försvarsstabens regi. De delgavs först våra intryck av svenska beredskapsåtgärder under krisen. Pressmännen var roade så länge det gällde att lyssna till kritik mot myndigheters senfärdighet. Stämningen blev en annan när jag övergick till vad som borde göras.
Jag fick stöd av en pressman, Otto Järte, men skarp kritik från en annan, Dagens Nyheters högintelligente politiske redaktör Leif Kihlberg. Denne förklarade det som uteslutet, att svenska folket skulle acceptera ettårig första tjänstgöring för de värnpliktiga. Övriga pressmän föreföll dela Kihlbergs mening. Det hela var föga uppmuntrande.

(I hela boken framgår den stora betydelse C A Ehrensvärd tillmätte att orientera och engagera media, främst tidningarna, när det gällde försvars- och säkerhetspolitiska frågor. En tid under 30-talet var han militär medarbetare vid SvD.)

Janne Nilsson såg fortfarande som sin uppgift att till punkt och pricka genomföra 1936 års försvarsordning.

(Janne Nilsson, riksdagsman, försvarsminister 1938)

Ockupation av hela Tjeckoslovakien mars 1939

Riksdagen biföll regeringens förslag. Det var lättare att begära och få anslag till materiel, än att radikalt förbättra de värnpliktigas otillräckliga utbildning vid armén. Situationen felbedömdes fortfarande av regeringen. Försvarsministern hade bibringats uppfattningen, att vi vid krig kunde räkna med en viss förberedelsetid innan armén behövde var beredd att lösa stridsuppgifter. Sköld trodde inte på blixtanfall över havet. Teorin var att större landstigningsföretag inte kunde genomföras förrän den försvarandes sjöstridskrafter nedkämpats. Flygets betydelse underskattades, liksom överraskningens betydelse.

(Regeringens förslag ovan var ett tilläggsanslag på 70 miljoner kronor för materielanskaffning och befästningsarbeten.)

Kustbefästningarna i Skåne var i huvudsak färdiga den 9 april 1940. Att de den dagen var utan besättning – det är en annan historia.

(Befästningarna byggdes bl a med delar av de pengar som anslogs våren 1939, se ovan. Ett av skälen till att de saknade besättningar den 9 april var oviljan att vidta beredskapshöjande åtgärder på, i vissas ögon, otydliga signaler när det gällde Tysklands avsikter gentemot Danmark och Norge.)

Jag kunde, avslutningsvis, inte låta bli att ta med ett citat av hur vissa, då, såg på Gotland.

Hans utrikespolitisk a uppfattning var utpräglat defaitistisk. Ett litet land som Sverige kunde under ett världskrig inte göra annat än att falla undan för de vid tillfället starkaste makternas krav. En gång hade jag frågat honom, vad han ansåg att en svensk regering borde göra, om en stormakt fordrade – naturligtvis med försäkran att det blott gällde temporärt! – att få besätta Gotland. Söderblom svarade, att svenska regeringen borde bifalla kravet. Först trodde jag att han skämtade, men förstod snart, att han menade allvar.

(Staffan Söderblom, byråchef vid UD, senare ambassadör i Moskva. ”Jag” är C A Ehrensvärd.)

Jag hoppas att denna lilla citatsammanställning kan mana till viss eftertanke, men framförallt till historiestudier. Ett sätt att undvika den hybris som varje generation tycks kunna utveckla i tron att just den skådat sanningen, och är så mycket bättre än sina föregångare på att hantera svåra frågor.

Karlis Neretnieks

Av Karlis Neretnieks, generalmajor, tidigare chef för Försvarshögskolan, brigadchef mm.
Ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.

Många är idag förvånade över den politiska yrvakenheten över vad som sker i Ukraina, oförmågan att i försvarssammanhang planera i tid, och inte minst svårigheterna att när det gäller militära ting enas om substantiella åtgärder. De borde inte vara förvånande.

I helgen botaniserade jag lite i min bokhylla och fann bland annat boken ”I rikets tjänst”. Generalen Carl August Ehrensvärds memoarer, en ledande och i många stycken tongivande officer under 1930- och 40-talen, som med tiden blev Chef för Armén. Förutom att den beskriver hans militära karriär (läsvärt det också), så innehåller den avsnitt där han redogör för processen kring 1936 års förvarsbeslut, de svenska reaktionerna på Münchenöverenskommelsen 1938 och den försvarspolitiska utvecklingen fram till och med andra världskrigets utbrott.

Det är inte min avsikt att dra några långtgående paralleller med situationen då och med vad som sker idag. Mitt syfte är att genom ett antal citat, kursiverade, försöka förmedla den känsla av igenkännande, och i vissa stunder förstämning, som jag fick när jag ägnade söndagen till att läsa om delar av boken. De små texterna, inom parentes, nedanför citaten är förklarande tillägg av mig.

Inför försvarsbeslutet 1936

Allan Vougt var en av de främsta som pläderade för reservationen. Det gav ett ”neutralitetsförsvar”, något försvar för rikets självständighet erfordrades enligt hans mening inte.

(Allan Vougt, riksdagsman, senare försvarsminister. Reservationen innebar att Krigsmakten inte skulle ha någon reell krigföringsförmåga, utan var inriktad mot territoriell integritet i händelse av krig i omvärlden.)

Flera talare kritiserade att faran från det upprustande Tyskland nämnts. Elof Lindberg gick så långt att han protesterade mot att Adolf Hitlers fredsvilja hade betvivlats och framhöll att man i Frankrike tagit Rhenlandsmilitariseringen med lugn.

(Elof Lindberg, riksdagsman. Rhenlandet återbesattes av Hitler i mars 1936, det i strid med Versaillesfördraget som angav att det skulle var en demilitariserad zon mellan Frankrike och Tyskland)

”så blir det kanske i dessa länder svårt att hålla de professionella upprustningsivrarna tillbaka”

(Elof Lindberg, riksdagsman. Ett uttalande avseende vad svensk upprustning skulle kunna leda till i Norge och Danmark)

Statsministern var försiktig. Mycket tyder på att han varit beredd att ansluta sig till utskottsförslaget (viss upprustning). Men en av hans inflytelserikaste män, Ernst Wigforss, ville något annat. Han önskade att regeringen skulle falla på försvarsfrågan, då skulle ett utmärkt läge erhållas inför höstens andrakammarval.

(Statsminister var Per Albin Hansson, Ernst Wigforss var finansminister)

Den andra, och avslutande, delen kommer imorgon och omfattar tiden från Münchenöverenskommelsen 1938 och fram t o m 9 april 1940 (det tyska överfallet på Danmark och Norge).