Försvarsbloggare

By Bruce Acker, former US Defence Attaché to Sweden

In the months leading up to the next election, defense debates in general and the Swedish Armed Force ability to defend Sweden’s territory will be increasingly in focus. The defense of Gotland inevitably appears in such a debate, though the substance of the debate available to the public equally inevitably lacks currency, depth and perspective.

Starting with currency, the notion that Gotland’s geography alone justifies its strategic significance, and that geography is permanent, overlooks the obvious shrines to previous concepts of critical terrain. Within 30 minutes’ drive of Stockholm, one can visit Vaxholm, Oxdjupet, and Baggenstäket, all historic chokepoints of once great significance, and defended accordingly in their time, but today defenseless.

Why? The range, accuracy, and effect of modern weapons coupled with alternatives to waterborne mobility rendered them irrelevant. What of Gotland, then? When one labels Gotland an unsinkable aircraft carrier, or states that commanding the island affords command of the entire Baltic, one overlooks the fact that Gotland can also be described as an aircraft carrier that has run aground, underneath Russian air defenses, and within range of missiles placed in Kaliningrad. Any forces placed there are vulnerable, difficult to resupply or redeploy in conflict, and possible to circumvent.

Regarding the depth of the debate, most of what is offered in the public arena describes only initial placement, a starting point. Conflict is dynamic, moves have counter moves, and so a thorough analysis of the effect of placing forces in one location or another requires simulations, analysis of attrition, numbers of assets and ammunition, and analysis of enemy tactics and strategy. So for example, tanks or airplanes placed on Gotland are initially vulnerable to missiles in Kaliningrad, but missiles can be depleted or overwhelmed, changing the calculus entirely.

An initial placement marks intent to defend, and an initial capability, but without the study of thorough wargaming (almost always non-public) the analysis is largely meaningless. Wargaming without consideration of strategic objectives, is not appropriate for resourcing decisions, its applicability limited to the tactical and operational art.

Perhaps the most significant shortfall in the public debate on the defense of Gotland is perspective. It stands to reason that if the island were indisputably strategic in its location, this fact would be central to planning outside of Sweden.

I had the privilege of representing to Sweden the US Defense department, including the US Forces assigned to Europe who would be the American forces assigned to defending NATO’s interests. In this capacity I accompanied Defense Ministers, politicians, and senior officers to top level meetings with NATO and American counterparts for four years, years in which the defense of the new NATO members on the Baltic’s eastern and southern shores were top priority questions.

Never once was I or any of the representatives I accompanied asked about Sweden’s commitment to defending Gotland. Never did I see a plan that included advocating the prepositioning of forces there. My conclusion is that the location is viewed as a tactical or possibly operational significant objective, entirely dependent on widely varying potential strategic objectives.

In a tactical or operational context, it is not hard to identify reasons why one might want forces on Gotland. But when one includes desired enemy strategic outcomes, alternative methods of achieving these outcomes, and risks to achieving these outcomes, the advantage of defending Gotland is far less clear.

As a complicating consequence of this effect, the Russians will also almost surely notice a shortfall in any logical defensive argument for militarizing Gotland and therefore look for Strategic offensive motives for such a Swedish policy, including threatening their vital economic lines of communications.

There are of course other considerations to the debate. Weapon system development has not gone so far yet that the forward nature of Gotland as an observation platform is irrelevant. Any sensors placed there would have a variety of advantages and need to be protected accordingly. As Sweden weighs its options for dimensioning its forces, those forces need to be placed somewhere, and access to good sea and airports like those in Visby are significant factors. Broader political commitment to the inhabitants’ physical security and economic wellbeing are certainly factors as well, though these things apply equally to all of Sweden, not just Gotland.

In the end, the Swedish public deserves a more authentic debate on the issues at stake than those presented so far by critics of the current policies, and that public would be well served by demanding thorough answers from those proposing significant re-investment in capabilities that were divested only recently with broad consensus and under previous leadership.

……………

This article was published last week on the site of Folk och Försvar, and reappears here with permission of both parties.

Vi fortsätter intervjua de försvarspolitiska talespersonerna i samband med deras respektive kongresser etc. Intervjun gjordes före Försvarsmakten lämnade in sin perspektivplan.

- Vad är centerns försvars- och säkerhetspolitik?

Centern är ju en del av alliansen. Vi har ju samarbetat med socialdemokraterna på 90-talet och en bit in på 2000-talet, så vi har aldrig reserverat oss i en försvarsberedning. Vi har alltid haft inriktningen att det är bra för Sverige med en så bred samsyn som möjligt i de här oerhört viktiga försvars- och säkerhetspolitiska frågorna. Vi är en del av alliansens frösvarspolitik, men driver på i olika frågor. Hemvärnet är alltid en viktig fråga för oss, och där är vi nöjda med försvarsbeslutet, jag tror vi satte avtryck där.

De internationella insatserna tycker vi också är viktiga, dock inte 2000 (avser antalet insatta soldater över tiden – red anm) utan det bör man titta på.

- När bedömer du att IO 2014 är införd – fullt övad med sin materiel?

Jag följer ju det här noggrannt, och nu har det gått från 2014 till 2019 och nu till 2023. Jag kan inte ha någon annan bedömning än de prognoser som görs, men det är uppenbart att det skjuts framåt. Det känns inte bra, utan tanken var 2014, och nu är det längre fram innan det är fullt intaget. Sen är det klart att vi har ett försvar nu också, men det är ett mellanläge.

- I händelse av en väpnad konflikt i vårt närområde i framtiden, vilket eller vilka områden i Sverige bedömer du skulle då vara mest utsatta?

Vid en stor konflikt så skulle hela Norden, Europa, ja hela världen in. Det är svårt att tänka sig en konflikt som inte eskalerar skulle jag vilja säga först. Självklart är Östersjön viktig, Gotland och huvudstaden. Hela Sverige ska ju försvaras genom att vi har ett tillräckligt bra försvar och samarbete med andra demokratier militärt för att kunna försvara oss. Vi ser ingen risk för en väpnad konflikt inom överskådlig tid, men att det kan bli incidenter eller tryck. Vi gränsar dock till Ryssland och Ryssland är en väldigt viktig faktor för vår säkerhet sen minst 400 år tillbaka och då är ju Östersjön viktig, då blir Gotland, ja även Fårö viktigt.

- Hur ska vi förhålla oss till de ryska satsningarna på sina militärutgifter?

Ryssland äger ju frågan vilket försvar man ska ha, vilken inriktning det ska ha och vilken storlek. Så vi får leva med att de bestämmer det här. Försvarsberedningen var i USA i våras och jag ställde frågan hur de såg på upprustningen. En hög tjänsteman sa att ”hade vi varit i samma läge och haft samma kaos som ryssarna hade på 90-talet, så hade vi också försökt, när ekonomin var på uppgång, att komma i fatt.”

Helt onaturligt är det ju inte att man med den regionala stormaktsroll man har och vill ha, när man har större ordning – sen kan vi ju diskutera vad vi tycker om den ordningen – att man återställer en del i vad man tappade, det behöver det ju inte vara någon dramatik i.

Men Ryssland har fortfarande inte komma ifatt när det gäller andelen av BNP, som jag tycker är ett relevant och viktigt mått, för USA ligger fortfarande högre. Men det är en ny faktor. Det gick ned ordentligt på 90-talet, nu ökar det kraftfullt, det är en faktor vi måste ha med när vi analyserar verkligheten.

- Ni har haft en stor inflytandemakt hela tiden under 2000-talet ((c) har rört sig mellan blocken i denna fråga – red anm). Vilket är det sämsta beslut ert parti har tagit eller medverkat i under den tiden?

Jag har ju varit med sedan 2006 och jag står bakom den nuvarande inriktningen av försvaret. Försvarsmaterielområdet är stort och svårt. Vi lägger mycket pengar på materiel. Vi gjorde, jag ska inte säga ett impulsköp, men det gick snabbt att köpa Black Hawks från hyllan, trots att vi hade helikopter 14 beställda. De kom ju aldrig, eller de blev kraftigt försenade. Och inköpet skulle vara för att vi ville ha helikoptrar till Afghanistan som vi nu lämnar. Jag tycker att det är bra att vi har Black Hawks, men hade vi vetat att vi skulle lämna Afghanistan så snabbt, så kanske det inte hade varit lika motiverat eftersom det fanns andra helikoptrar där.

- Om ni skulle få lika stort inflytande igen efter valet 2014, vilken är den viktigaste ändringen ni vill göra av den nuvarande politiken?

Vi står ju bakom 2009 års reform med dess inriktning av personalförsörjning på frivillig grund. Vi måste stötta Försvarsmakten och då måste vi titta på vad behövs det för pengar, vad behövs det för ytterligare insatser för att stötta försvaret.

- Vilka indikatorer ska vara uppfyllda för att Sverige ska söka medlemskap i NATO?

Vi uppfyller ju formellt alla indikatorer för att beviljas medlemskap redan idag har jag en känsla av. Vi har ju en rätt stor enighet att vi är rätt trygga i vår alliansfrihet sen 60 år tillbaka, ja egentligen ännu längre. Samtidigt som vi också samarbetar allt närmare med NATO. Det har skett en stor förändring när det gäller teknisk utveckling, materielsamarbeten och internationella insatser där vi jobbar med de västliga demokratierna. Det innebär att vi söker göra detta, inte mot EU som inte är en försvarsallians, utan NATO där 23 av 28 EU-länder är med.

I en värld där det hänt mycket de senaste 20-30 åren, där vore det tjänstefel av min generations försvarspolitiker och partier att inte göra som Finland har gjort flera gånger, att analysera Sveriges militära allianser i Norden, i EU och med NATO. Göra en analys som visar om vi ligger optimalt. Vår säkerhet beror på tre faktorer: Att vi har ett försvar av rimlig kvalitet och storlek, att vi har goda samarbeten med västliga demokratier och att vi har en god diplomati som kan sy ihop det hela.

Här är jag stolt över att vi på tre centerstämmor bestämt att vi bör ananlysera detta, vi har varit överens i två försvarsberedningar och folkpaertiet och kd, ja även (M) vill detta och ändå händer ingenting.

Hur kan det vara så? Jo, för så fort som socialdemokraterna går ut ur Försvarsberedningen säger de att vi gjort en analys 1950 och den håller än och då kommer den hålla 50 år till. Det är tjänstefel av socialdemokraterna att säga nej, och jag tycker det är synd att moderaterna är så passiva. Vi måste analysera för att få en folklig debatt. Socialdemokraterna går med på allt närmare samarbeten. Libyen, flygspaning över Island och deltagande i NRF, utan att folket är med i debatten.

- C har länge varit positiva när det gäller försvarsindustrin. Avsaknaden av den s.k teknikfaktorn urholkar FM ekonomi med 300 milj/år. Vad är partiet beredd att göra för att åtgärda detta?

Jag är öppen för en diskussion om en försvarsindustristrategi. Det här är kopplat till försvarsbudgetens storlek. Vad kostar personalförsörjningen? Hur mycket materiel ska vi ha? Hur mycket ska vi ha för internationella insatser? Vad betyder den här faktorn?

Har vi en rimligt avpassad försvarsbudget? Jag står bakom varje budget sen 2006, men jag ser att det finns motiv för att diskutera en höjning. Jag tycker mig ha fått visst genomslag för min frågeställning: Hur tar Sverige sitt ansvar för stabilitet i jämförelse med de andra nordiska länderna? Här kan vi se att vi låg på 2,5 % av BNP för 25 år sedan, och då låg vi högst. Nu lägger vi 1,1-1,2. De andra länderna ligger mellan 1,3-1,6 %. Vi har alltså halkat efter, och det är en faktor som talar för att det kan bli en höjning.

Nu med omvärldsanalysen och arbetet i beredningen, så ser jag att det här är en fråga som blir mer aktuell än i förra beredningen.

- När det gäller samhällets krisberedskap finns det flera varningar om låg förmåga när det gäller livsmedelslager, psykologiskt försvar och uthållighet vid exempelevis naturkatastrofer som stormen Gudrun. Hur har det kunnat bli så här, och hur vill centern stärka samhällets motståndskraft mot prövningar?

Väldigt bra fråga. Vi har väldigt drivande i beredningen att det här är en ko på isen. Elavbrott, stormen Gudrun, IT-attacker. Ta maten, vi är Europas mest importberoende land när det gäller mat, eftersom maten levereras online. Vi har inga centrallager eller beredskapslager. Jag är stolt över att jag fick med beredningen på att regeringen måste utreda detta.

Ja, men hur har det kunnat bli så här då med alla budgetar ni stått bakom?

Vi har väl levt…hur har det kunnat bli så att vi inte har någon planering…för att möta invasionshot. Försvarsplaneringen har vi också lagt ned. Det här är väl kopplat till att vi levt i en fredlig del, att Ryssland inte setts som ett hot och de här frågorna har inte varit på kartan. Nu har utvecklingen visat att jordbruket har backat rätt kraftigt.

Produktionsförmågan – första världskriget då klarade man inte av att försörja med mat, trots att jordbruket var spritt. Andra världskriget – då hade vi ett jordbruk som klarade 100 % och det fanns över hela landet, även industrier fanns och självförsörjningsgraden var tillräcklig.

Sen fram till 80-talet så sjönk detta till 80 %, och nu är den på 50 %. Vi har lägre förmåga än Norge, vi är det EU-land som har lägst självförsörjningsgrad. Det har skett som du säger, jag har inte känt att ansvariga myndigheter har slagit larm. Jag är glad att beredningen satt strålkastarljuset på den här frågan. Inte bara livsmedelsäkerheten, utan även elsäkerheten, vi är riskkänsligare idag och det här behöver regeringen utreda.

Kan du förklara för läsarna hur försvarets ekonomi har gått ned realt med 14 % mellan 2007 och 2015, medan vi ser en ökad osäkerhet?

Den reala ekonomin för försvarsekonomin har gått ned sedan 80-talet, vi har legat på 40-42 miljarder hur länge som helst. Den utvecklingen har varit ett par decennier att budgeten ligger nominellt fast. Som du säger den har sjunkit realt, det här med BNP visar ju det. Under vår period har väl inflationen varit högre än de tillskott vi gjort, så det är ingen ny trend. Rysslands utveckling och att man återtar muskler är något vi analyserar nu. Det var inte lika uppenbart i den förra Försvarsberedningen.

Vi har lämnat det första betänkandet, där vi säger att vi tar det här på allvar med ökad osäkerhet. Vad gör vi för bedömning? Jag bedömer att det är rätt sannolikt att en diskussionsfråga i beredningen kommer att bli om vi har rätt nivå på vår budget.

By Karlis Neretnieks (Ret MG), chairman Department I

Russia´s military capabilities are rising fast. The exercise Zapad 2013 clearly shows that the Russian Armed Forces have left the deplorable state they were in some ten years ago, and that the lessons learned from the Georgia conflict in 2008 are being implemented. The new command structure with Strategic Commands and leaner tactical units is being tested. It is not yet perfect, but Zapad 2013 will give valuable lessons.

When looking at an exercise it should be born in mind that the overall scenario is less important when assessing the capabilities of a military organisation, or what kind of intentions a country´s political leadership might have. Scenarios and intentions can change fast – capabilities are built over a long time – many years. It is by looking at what really took place – what kind of actions did the different units really conduct and how they were coordinated – that you get a clue of what kind of operations Russia will be able to mount in the future.

To begin with the Exercise was much larger than announced beforehand. From the beginning the figure of participants was set at approximately 12 000. After a while it rose to some 45 000, including 20 000 interior troops. To this should be added some 2 500 sailors, on 30 ships, in the Northern Fleet. Probably were also other units parts of the exercise, exercising inside Russia at the time. Some sources mention the total number of participants approaching 70 000. It is not a easy task to coordinate all these activities.
Looking at specifics that occurred during the exercise, some merit a comment.

The normal task of interior troops is to protect mobilization and to hunt down irregular units. The large number of these units participating could point at two aims: gear up the mobilization system and to meet the threat constituted by Special Forces – an asset that probably is an important part of NATO´s arsenal in case of a conflict in Eastern Europe.

The use of Belorussian troops as an amphibious landing force from hoover craft, shows not just the level of integration between the Russian and Belorussian armed forces, it also should raise some concerns about Russian capacity to conduct landing operations. They should not just be linked to the number of dedicated amphibious units.

The air defence forces trained to intercept approaching bombers with a fighter escort. Very clearly a task connected with a conventional war. The same goes for the amphibious landings supported by ship-to-shore bombardments.

The use of UAV`s for target identification and damage assessment, both for the artillery and for ground attack aircraft, point at a quite high level of sophistication when it comes to fighting a modern war. The extensive use of well protected communication systems, both by Russian as well as Belorussian units, is also an import step in enhancing the ability to fight in an environment where electronic warfare is an important part.

Live firing with long range systems as Smerch and especially Iskander, combined with the use of UAV´s, show an increased capability for “Deep Strike” with ground based systems. This should be disturbing for anyone contemplating to use fixed installations as harbours and airfields within the range of these systems. For example NATO, when considering how to reinforce the Baltic States in case of a crisis.

The mobilization of reservists in the St. Petersburg area was of course a test if the system works, but it should also lead to some thoughts about the size of the Russian military. It is far too easy to fall in to the trap of just counting regular units, and also to assume that only state of the art units are useful in a future war. The latter depends entirely on who is the opponent.

Altogether we see a rapidly increasing Russian capability to mount large scale, complex, military operations in its neighbourhood, coordinated with operations in other areas. It would be a mistake to see this just a problem for the Baltic States. It should have implications for most of Russia´s neighbours, and also for other parties interested in the security and stability in the Baltic Sea region.

…borde ha varit rubriken på det föredrag jag höll på Folk och Försvars seminarium idag om framtida krav på militär förmåga. Detta seminarium arrangerades tillsammans med Föreningen för Göteborgs försvar.

Jag började med en överblick om olika grundläggande förmågor som Verkan, Rörlighet och Skydd osv.

Därefter övergick jag till lektionen i Hej Matematik – Kapitel Operativ Stridskraftfysik, där jag jämförde Sveriges uthållighet i olika situationer med både reella och fiktiva förstärkningsexempel från både NATO och Storbritannien. Dessa visar att det tar två till tre veckor att motta en förstärkning i realiteten jämfört med de fem – sju dagars uthållighet vi får med prolongerad ekonomi. I realiteten har vi det vi har, eftersom konkurrensen när det gäller tillförda resurser är hård med Polen och de baltiska staterna som exempel.

Många var framme efteråt och berättade att det måste ha varit fel på de senaste centrala proven. Andra muttrade att det jag sa inte stämde överens med lärarlösningen.

Avslutningsvis belyste jag kort Göteborg och Västerhavets betydelse för Sverige och de dilemman som är förenade med operationer i området.

En enkel inspelning av föredraget hittar du här.

SvD