Modifieringshysteri del 2

Jag vill börja med att tacka Emil Lindberg för inspiration, stöd och korrekturläsning. Även med detta eminenta stöd så är eventuella kvarvarande fel helt och hållet mina. Tack Emil.

Föreliggande inlägg är en fristående fortsättning av mitt förra inlägg: ”Modifieringshysteri, befattningar och moderflygvapen” och bygger på Emil Lindbergs artikel i Svensk Flyghistorisk Tidskrift 3/11 ”Nummerupplysningen”, en exposé om modifieringar och avvecklingar i FMS (Flygmaterielsystem) 39 fram till beslut om F100-programet.


I samband med förhandlingarna kring försäljningen av flygplan Gripen till Schweiz har farhågor i Sverige rests om modifiering av 39C till 39E. Allt ifrån möjligheter att fortsätta att leasa ut 39C/D till utländska operatörer till frågan om värdet av att använda demonterade begagnade delar i tillverkning av 39E har diskuterats. Man har jämfört 39E med F100 och därmed ställt frågan om nyttan med att besluta om demontering av flygplan JAS 39C innan de sista har levererats och om Ekonomin att återigen driva två system parallellt, vilket var ett skäl att föreslå F100-programet. Jag tar därför upp backspegeln och gör en liten återblick i skillnaderna mellan 39A/B, C/D och E för att försöka spåra ett förhållande mellan kostnad och nytta och varför jag anser att det fortfarande skulle vara ett ekonomiskt alternativ att driva i Sverige 39C/D parallellt med 39E.

Den första utgångspunkten jag har är att skillnaden mellan flygplan JAS 39 A/B och JAS 39 C/D är att de senare är byggda för att bära en större last i fler flygtimmar. Den andra är att C/D till skillnad ifrån A/B har större presentationsytor med färg i kabinen, lufttankning, möjlighet att utvinna syrgas ur luften och därmed ett högre kabintryck. För det tredje är A/B-flygplan inte anpassade till att uthålligt operera i andra klimatområden än i Norden. Även om vi skulle göra flygplanen lika under skalet så ser vi att vi hade ett begränsat användningsområde för A/B-flygplan.

I slutet på 1990-talet visade bl.a. Ungern intresse av att leasa stridsflygplan, en analys av Ungerns uppgifter i dess fråga om information visade att både Sverige och Ungern kunde dra nytta av en modifierad C/D-lik JAS 39A/B. I början på 2000-talet lämnade FMV en offert till Ungern där man erbjöd moderniserade JAS 39A/B. Denna modernisering genomförs som ett modifieringspaket som kallades modifieringspaket C och senare D för ytterligare förmågor. Modifieringspaket C innebar en förmågeökning att uppträda internationellt genom att gå ifrån det svenska Igenkänningssystem – IK till Identification Friend or Foe – IFF, tillägg av det civila instrumentlandningssystemet ILS men med möjlighet att bära det svenska taktiska instrumentlandningssystemet, TILS.


Även om kravet på att genomföra internationella insatser inte skulle ha funnits kvarstod behovet av modifiering på grund av”obsolescence". Många ingående apparater hade uppnått sin tekniska livslängd, det fanns inte reservdelar, det fanns inte längre kompetens att uppdatera mjukvara i datorer, m.m.

Dock var man fortfarande begränsad till den beväpning som fanns och planerades till 39A/B - bombfällning sliter på vapenbalk- och vingfästen på flygplanet. Man var alltså begränsad till det traditionella svenska övandet med fiktiva vapen och snabbt slitage under krigsförhållanden. Internationella insatser är alltså bara mindre svåra att utföra i C/D-lika A/B men är i övrigt kraftigt begränsande.


Jag åskådliggör den tänkta utvecklingen:










 I det då rådande politiska klimatet innebar Modifieringspaket C en begränsning, i Proposition 2004/05:5,(Försvarsbeslut 2004):

”Det militära försvarets förmåga att genomföra internationella insatser bör tillsammans med nödvändiga resurser för territoriell integritet (främst incident-beredskap) vara styrande för materielförsörjningen”
Sid: 121

”Materiel som inte svarar mot de operativa kraven eller de långsiktiga behoven av kompetenser bör avvecklas, såvida inte materielen behövs för en rationell drift av förband i insatsorganisationen.”
Sid: 122


Basorganisationen bantades till att kunna flyga ifrån färdiga flygplatser utan förberedelse. Två krigsbaser sparades, en i Norrbotten och en i Småland. Mellan Uppsala och Luleå lämnades ett mer eller mindre oöverstigligt dike. För att kunna verka ifrån Norrbotten till södra Sverige innebär alltså att vi måste antingen lufttanka eller förbereda flygbaser i mitten av Sverige.

C/D-lika JAS 39 A/B passade sålunda inte här, flygplanen kunde inte fälla bomber i övningssyfte då det sliter på flygplanen, piloterna kunde inte öva lufttankning och var begränsade i att få informationen presenterade på olika sätt. Ur ett operativt hänseende var flygplanen utan lufttankning hänvisade till att operera i den landsända de för tillfället var baserade i. Att förflytta flygplan är en sak men den anorektiska flygbasorganisationen omöjliggjorde tillfällig basering av egna, norr-baserade flygplan i söder och vice versa. Samma problematik fanns i Internationella insatser och man hade avgränsat bort förmågan att bära beväpning som efterfrågades i internationella insatser.

Ungern ville efter sitt parlamentsval år 2002 anskaffa den internationaliserade JAS 39C/D (som i Sverige levererades ur de sista ifrån Delserie 2 och hela Delserie 3) och avtal om dessa flygplan tecknades året efter, partnern att utveckla modifieringspaket C drog sig alltså ur och överlämnade dessa kostnader till oss i Sverige. Därför avbröt man för tio år sedan modifieringsplaneringen för JAS 39 A/B och förberedde förslag att ensa flottan i Sverige på samma sätt som man erbjudit Ungern. I sammanhanget skapades begreppen A2C och A2D, att demontera A-flygplan ur Delserie 1 och 2 till förmån för ombyggnad/nytillverkning (flygplanen erhöll nya individnummer) till C och D-flygplan. Resultatet blev för svensk del F100-programet, ett trettiotal befintliga JAS 39A/B konverterades med nya individnummer till C/D för att ersätta de flygplan som leasades ut till Tjeckien och samtidigt skapa utrymme för att beväpna fyra divisioner samt utbildnings och utvecklingsfunktioner. Senare tillkom Thailand som nu har köpt ett tiotal flygplan och de har byggts på samma sätt som flygplanen till Ungern och Sverige (F100).




Det inbördes förhållandet mellan Delserier och modifieringspaket kan åskådliggöras så här:










Som kuriosa kan vi se att ovanstånde bild (ej F100) fanns representerad på ett flygunderhållskompani på F17. Kompaniet tilldelades fler flygplan än det fanns plats i hangaren. Det fanns flygplan av varje edition som är olika i förmågor och underhåll vilket försvårade för flygunderhållskompaniet och stridsflygdivisionen. Detta accentuerar kravet på planering även om det är en övergångsperiod. Följande varianter var representerade där:

 



Sett i backspegeln var det rimliga beslut att ta eftersom kostnaderna för flygplan är mindre än de totala kostnaderna för omställningen av vår säkerhets- och försvarspolitik. Det är lätt att vara efterklok och inse att vi kanske inte skulle ha genomfört omställningen i stort men efter inriktningen för försvarsbeslutet år 2004 tillkännagetts var det inte ekonomiskt försvarbart att längre förfäkta modifieringspaket av JAS39 A/B. Det skulle krävas att försvarsmakten då tillfördes tre miljarder kronor i budgeten för att kunna driva fyra flygflottiljer jämt över Sveriges yta. Politiskt sett var den ekonomiska nivån besparing på tre miljarder redan tidigt avklarad och beslutet att avbryta Modifieringspaket C därmed lätt att fatta. Vi har emellertid en hel del erfarenheter som vi bör dra nytta av och jag har några förslag för framtiden.



Framtiden










I Sverige ska vi inte börja använda JAS 39E innan vi har nått MS22-status på flygplanen. För C/D så upphör den svenska utvecklingen när MS20 är infört på förband. Vi kommer att inte att lägga någon utveckling på C/D-flygplan mer än luftvärdighetskritiska åtgärder. Förhoppningsvis kommer vi även att genomföra ”buggrättningar”, alltså att åtgärda sådant som inkräktar på den operativa förmågan. Men vi ligger som bekant 5 miljarder back i livscykelplanen för flygmaterielsystemet så jag har svårt att se att vi löser det inom nuvarande budget. Det säkerhetspolitiska läget som motiverade fyra divisioner JAS 39 har vi lämnat. Det moderata förslaget på ytterligare 10 JAS 39E
projektet ytterligare. Vi har också läst om hur man tänker sig att inte längre kannibalisera befintliga C/D-flygplan. Allt detta sammantaget är det (om finansiering finns) goda nyheter för det svenska Flygvapnet, man tappar inte flygplan under tiden nya byggs.

Malaysia förväntar sig att bli offererade att få leasa 24 JAS 39C/D tillsammans med två stycken SAAB 340 AEW (radar- och ledningsflygplan) , Det ryktas om att Indonesien ska begära en offert om leasing av Gripen. Danmark är tydligen intresserade av Gripen E, kan det bli en interimslösning likt Brasilien och Schweiz? Det är alltså inte bara omtanke om det Svenska flygvapnet ett förslag att inte demontera 39 C/D för svensk räkning. Man har konstaterat att det kommer att bli svårt för det Svenska flygvapnet att skapa förmåga med 39E och samtidigt leasa ut flygplan till Schweiz och Brasilien. Dessutom har Kroatien och Slovakien diskuterats i olika former som exportkunder.


Vi har nu tre exportkunder på 39C/D och det kan komma in fler som bör vara intresserade av fortsatt utveckling. Flygplan som varit utlånade som interimslösning kommer att återlämnas någon gång på mitten av 2020-talet. Hoppas vi på att Finland väljer Gripen som efterträdare till sina F/A-18 så har vi alla möjligheter att rationellt tillvarata JAS 39C/D och fortsätta att utveckla dessa till en andra linjens stridsflygplan bakom 39 E. Med D-flygplan kan vi bära telekrigskapslar och ha en operatör för dessa med i luften. Vi kommer att få se ytterligare accentuering av den nationella förmågan. Väljer vi att satsa så kan vi ha handlingsfrihet att sätta upp ytterligare divisioner efter att divisionerna på F7 eventuellt krigsplaceras i insatsorganisationen. Som jag skrev om i inlägget  ”Startknappen och personalförsörjning” så har vi ändå inte full förmåga att lyfta oss snabbt. När vi avslutar nuvarande interimslösningar så kan vi ha personal och infrastruktur på plats att dessa flygplan blir reellt tillskott.


Vi kan även titta på fortsatt ett F100-program. De kvarvarande JAS 39A/B har gångtid som överstiger kravet för det ursprungliga F100-programet men vi skulle kunna acceptera en kortare kvarvarande livslängd på dessa jämfört med vad vi får nu och då skapar vi ytterligare förmåga.

Spelplanen är förändrad jämfört med tidigare, nu är det rationellt att driva två flygplanssystem för svensk räkning. Vi har dessutom ett krav på det genom att stödja de utländska operatörerna av flygplanet så varför inte utnyttja det till synergieffekter?


J.K Nilsson

MANPADS

MANPADS (man-portable air defence systems – buret luftvärn) dyker ständigt upp i kommentarerna på bloggen som ett vapensystem värt att anskaffa för användning inom Hemvärnet. Alltför ofta avgränsar man då dessa systems brister. Nedan är en film från en nyligen genomförd luftvärnsövning för ryska luftburna förband (VDV) där skarpskjutning med MANPADS genomförs, vilket bör väcka en del tankar kring de skjutfall som visas samt måluppträdandet.


MANPADS har av bl a viktskäl mycket begränsade effektiva räckvidder, upp till ca 4 km, liksom mycket begränsade fartresurser. Det gör att de framförallt är verksamma mot mer långsamtgående mål. Vidare är det mycket svårt för en skytt att själv upptäcka mål på längre avstånd. Ett mål som inte passerar närmast rakt över skytten är både svårt att upptäcka, men även svårt att bekämpa på grund av robotens prestanda. Skytten är därför i hög grad beroende av yttre invisning som exempelvis svenska robot 70-förband erhållit genom förbandets spaningsradar. Att som skytt själv söka ett snabbt och lättrörligt mål som man inte vet om och varifrån av alla 360° det kommer, är att jämställa med att använda ett sugrör som kikare. Man har ett begränsat synfält och ingen förstoring. Vid målupptäckt skall batteriet till MANPADS aktiveras (för kylning av målsökare). Batteriet är sedan förbrukat efter någon minut.

Att VDV använder MANPADS och även fordonsmonterade sådana är av naturliga skäl. Förbandets främsta hot är av det mer långsamtgående slaget i form av flyg för direkt flygunderstöd (t ex A-10) och attackhelikoptrar. Vidare är man som anfallande förband i förhand i anfallsmålet, dvs innan förbandet har landat in har förbekämpning genomförts mot försvarare. Man behöver inte på samma sätt som ett försvarande svenskt förband räkna med en förbekämpning innan den luftlandsättning äger rum som man ska försvara sig mot. En förbekämpning som framförallt syftar till att bekämpa det luftvärn och det pansarvärn som utgör ett hot mot luftlandsättningen. Ett annat gynnsamt område för användning av MANPADS är för jägarförband med uppgift mot fientliga flygfält då flygplan och helikoptrar är som sårbarast.

Ser man till de konflikter där västvärlden deltagit med flygstridskrafter de senaste 20 åren är antalet bekämpningar med MANPADS försvinnande få, trots att konflikterna ägt rum i länder som varit några av de som varit som tätast utrustade med MANPADS, inklusive moderna sådana. MANPADS har således inte utgjort någon tröskelförmåga för angrepp. I Afghanistan där användandet av Stinger blev en sorts symbol för Mujahedins kamp mot Sovjet, har mig veterligen inte en enda allierat flygfarkost blivit bekämpad av MANPADS. Däremot har desto fler helikoptrar blivit nedskjutna av ostyrda RPG. I Irak sköts ett antal amerikanska helikoptrar ner under 00-talet av diverse gerillagrupper, utan att detta fick någon påverkan på konfliktens förlopp.

Den libyska regimen förfogade över stora mängder MANPADS av olika modeller, däribland den allra modernaste ryska modellen SA-24. Likväl sköts inte ett enda koalistionsflygplan eller helikopter ner av MANPADS. Då koalitionen hade totalt luftherravälde höll sig dess flygplan, inklusive svenska JAS 39, konstant över maximal höjdtäckning för MANPADS (ca 6000 m), samtidigt som man hade full handlingsfrihet att verka mot markmål. Brittiska och franska attackhelikoptrar som verkade på lägre höjder från fartyg i Medelhavet, blev flera gånger beskjutna med MANPADS men undgick träff tack vare de varnings- och motmedelssystem som omedelbart vid skott varnade för inkommande robot, automatiskt fällde motmedel och föreslog lämpliga undanmanövrar.

Ett intressant jämförelseområde om man tänker sig rysk materiel på motståndarsidan är naturligtvis Georgienkriget. I detta förlorade Ryssland sex flygplan, varav tre till georgiskt luftvärn. De övriga tre sköts ner av egna MANPADS, framförallt hörande till syd-ossetisk milis, som får förmodas ej stod under central rysk stridsledning och därför förväxlade motståndarens flyg med eget. Ett scenario som existerade redan under 70-talet där det egyptiska flygvapnet erhöll svidande förluster från eget luftvärn i form av MANPADS. Piloter tenderar att slappna av när de befinner sig över eget territorium, vilket gör att man är mindre beredd på att bli påskjuten.

Det finns enligt mitt bedömande för Sverige en rad system med väsentligt mycket högre tröskelförmåga än MANPADS att anskaffa. Historiska erfarenheter visar att dessa inte avhåller en angripare från att genomföra ett angrepp, liksom att de framförallt har nått verkan i post-konfliktfasen. Ett svenskt försvar bör företrädesvis inriktas på att vara just konfliktförebyggande och det är mycket svårt att se att MANPADS skulle fylla en sådan roll.

Förlupna MANPADS i händerna på terrorister utgör däremot ett oerhört stort hot mot civilt flyg. Den dagen det första västerländska trafikflygplan skjuts ner med MANPADS kommer de få tillverkarna av motmedelssystem att få se sina orderböcker bli överfyllda.


 Bjuder även på denna målgång för luftvärnet under övningen Focus 2007. Mållöpa genomförd med rote JAS 39 för att öva robot 70-besättningar. Lägg märke till tiden från att flygplanet syns till passage samt även spaningsradarn som assisterar skyttarna med invisning.


Den oövade armén

För två månader sedan gjorde Wiseman en större granskning av Flygvapnets kompetensskuld (här del 2 i serien). Det var förstås ingen rolig läsning, och jag har sedan dess haft en not uppsatt om att göra en motsvarande för armén, eller rättare sagt markstridskrafterna, när den nya årsredovisningen skulle komma i slutet av februari.

Ukraina kom dock emellan, så först nu är det alltså dags för en sammanställning ur alla årsredovisningar för åren mellan 2001-2013. Jag har klippt och saxat och behållt så mycket av originaltexten som möjligt. På några ställen har jag fått ändra lite ordföljd och tempus utan att ändra på innehållet.

………………..

2001: Arméns slutövningar SNÖSTORM och VÅRBRIS har genomförts med goda resultat. Insatsbataljoner ur åldersklassen har givits möjlighet till samträning. Hemvärnsförbanden har genomfört övningsverksamhet som inneburit möjlighet att uppfylla kontrakten. Nyrekryteringen omfattar 3 000 personer, dock har hemvärnets styrka minskat från 69 000 personer till 64 000. Genomförd verksamhet har främst givit effekt avseende förmågan att möta begränsade insatser, möta intrång på vårt territorium, ingripa mot kränkningar samt genomföra fredsbevarande/fredsframtvingande operationer.

2002: Vid divisionsförbanden har divisionsbataljonsstab med underrättelsefunktion, del av jägarbataljon, förbindelsekompani, fallskärmsjägarbataljon, militärpoliskompani och televapenkompani utbildats. Verksamheten vid hemvärnet har i stort följt ambitionen i utbildningen under 2001. Trots detta har hemvärnspersonalen i förbanden minskat från ca 64 000 till ca 58 000. Vid armébrigadförbanden har grundutbildningen av tre reducerade mekaniserade bataljoner, del av brigadluftvärnsbataljon, pionjärbataljon och underhållsbataljon genomförts med ett gott till mycket gott resultat. Den tillfälligt sammansatta mekaniserade bataljonen (ur I 5, LG och P 18) har uppnått mycket goda resultat i kompani efter deltagande i STRONG RESOLVE 02. Övriga förband, som samövat regionalt eller genomfört lokala slutövningar, har uppnått ställda låga mål i kompani. De lågt satta målen vid vissa förband har resulterat i ett återtagandebehov vid dessa vad avser samövning i bataljons- och brigadförband, stridsskjutning i förband, mörkerstrid och strid i NBC-miljö samt anfall genom minering.

2003: Under utbildningsåret har till divisionsförbanden utbildats en reducerad artilleribataljon, kompanier till divisionsluftvärnsbataljonerna, enheter till en divisionsingenjörbataljon, en divisionsledningsbataljon, en reducerad jägarbataljon samt enheter till de operativa underhållsförbanden. Anbefallda kvalitativa målsättningar har i huvudsak uppnåtts. Onormalt höga värnpliktsavgångar vid jägarförbanden har resulterat i att kvantitativa mål vid dessa inte har uppnåtts. Flygvapenövningen Focus har utvecklat förmågan i strid mot luftmål och medgett ett återtagande av tidigare reducerad förmåga att genomföra strid i telestörd miljö med mycket gott resultat. Vidmakthållande och utveckling av hemvärnsförbanden har inte kunnat ske på planerat sätt. Trots bra verksamhet under det första halvåret fick budgeteringsreduceringarna under andra halvåret negativa konsekvenser för vidmakthållande och utveckling av hemvärnsförbanden. Under utbildningsåret har till armébrigadförbanden utbildats tre reducerade mekaniserade bataljoner, delar av en underhållsbataljon och en pionjärbataljon. De begränsningar armébrigadförbanden hade efter utbildningsåret 2001/02 har i huvudsak kunnat åtgärdas, främst avseende samövning i bataljons- och brigadförband.

2004: Grundutbildning och övningsverksamhet vid divisionsförbanden har genomförts med bra resultat. Det goda utfallet av genomförda övningar, (Kompass, TSÖ, Focus och RSÖ), har i stor utsträckning bidragit till resultatet. Antalet hemvärnspersonal i förbanden har minskat från 52 519 till 49 765. Grundutbildningen och övningsverksamheten vid armébrigadförbanden har i huvudsak nått anbefallda mål för kompani- och bataljonsutbildningen. Brister finns vad avser samövning i bataljon vid P 10 och P 18 främst beroende på den pågående omstruktureringen. Utbildningsåret har väl svarat mot målsättningen att vidmakthålla och utveckla kompetensen att leda brigad.

2005: Målsättningarna med ASÖ 05 har uppnåtts. Övningen genomfördes inom ramen för en fredsframtvingande insats med uppgifter för förbanden längs hela konfliktskalan. Chefer och soldater erhöll en inblick i vad en internationell insats kan innebära för respektive befattningshavare. Övningen ASÖ 05 har av förbandsenheterna i huvudsak uppfattas som mycket positivt. Övningen och uppföljningen under övningen har också visat på förbandsvisa förmågor och differentierade utbildningsresultat i olika avseenden, tex strid bebyggelse. Deltagande enheter: LG – MP och Säk enheter, I 5 – Enheter till Uhbat, I 19 – Enheter ur Pbat, Ingbat, Lvbat, P 4 – Enheter ur Mekbat, P 7 – Enheter ur Mekbat, P 10 – Enheter ur Mekbat, P 18 – Enheter ur Mekbat, K 3 –Enheter ur LBB skvadron, K 4 – Enheter ur Jbat, A 9 – Enheter ur Artbat, Lv 6 – Enheter ur Lvbat, Ing 2 – Enheter ur Ingbat, S 1 – Enheter ur Signbat, T 2 – Enheter ur Uhbat, FV – försökspluton Stridsfordon, Hkpflj och MD / Skarp Und-SÄK tjänst, Hemvärn.

2006: Det går knappt att läsa ut arméövningsverksamheten. Det framgår under redovisningen för CBRN att denna enhet deltagit i arméns slutövning. Förbandsverksamheten och materielanskaffningen har under året i allt väsentligt kunnat bedrivas som planerat. De satta målen har nåtts. Övningsverksamheten visar goda resultat inom samtliga försvarsgrenar inklusive Hemvärnet. Övergången till det terminsbaserade utbildningssystemet, med elva månader som kortaste utbildningstid, innebär nu att utbildningsnivån på våra soldater och sjömän höjs rejält. Resultat vid Demo-06 utgör utgångspunkten när realiseringen av NBF inleds genom att det i utvecklingen av bl.a. SWECCIS (ett system för operativ/taktiskledning) och SLB (Stridsledning Bataljon) skapas komponenter för FMLS (försvarsmaktens ledningssystem) 2010. Arbetet med den svenskledda EU-stridsgruppen Nordic Battlegroup (NBG), som skall vara insatsberedd den 1 januari 2008, har påverkat en stor del av verksamheten i Försvarsmakten.

2007: Huvuddelen av förbanden påbörjade sin utbildning under 2006 och slutförde utbildningen under första halvåret 2007. Dessa förband har till största del nått ställda mål med undantag för 11. säkerhetsbataljonen och 16. lätta mekaniserade bataljonen. För dessa förband skedde en ambitionssänkning på grund av den ekonomiska åtstramning som genomfördes inom Försvarsmakten under andra halvåret 2007. Den avslutande övningen Combined Challenge 07 som genomfördes för grundutbildningsförbanden visade på behovet av större övningar i syfte att utveckla officerarnas förmåga att leda förband och operationer i internationell miljö. Vissa brister finns i skjutning med skarp ammunition och tillgång till understödjande transportmedel. Användbarheten av nationella skyddsstyrkorna (NS) har sjunkit. Måluppfyllnaden är lägre än vad som planerades för, främst beroende på gjorda reduceringar och avtalsuppfyllnaden har sjunkit till 47 %

2008: Arméförbanden har löst sina uppgifter med angiven målsättning, PersQ2 (Personalen kan endast användas i begränsad omfattning – stort utbildningsbehov). Målsättningen PersQ2 innebär begränsningar i främst följande avseenden för förbanden: Begränsad förmåga till strid i mörker, Begränsad förmåga till strid i bataljons ram, Förmåga att verka i subarktisk miljö. Produktgruppen Arméförband uppvisar under året ett relativt stort underutnyttjande av tilldelade medel. Förbanden redovisar överlag goda erfarenheter av genomförda regionala och lokala kostnadseffektiva samövningar, även om dessa inte bidragit nämnvärt till förmågan att verka i bataljons eller högre förbands ram. För de nationella skyddsstyrkorna har verksamheten kraftsamlats till att uppfylla de begränsade målsättningar som angetts avseende förbandsutbildning och därtill kopplad försöksverksamhet. Stora reduceringar i HvSS kursverksamhet har begränsat möjligheter till kompetensutveckling av chefer och personal i nyckelbefattningar. Detta innebär sammantaget ett omfattande återtagandebehov.

2009: Ålderklassen 2009/2010 har vid huvuddelen av arméns förband genomfört försvarsmaktsgemensam utbildning för soldater och sjömän (FSS) samt påbörjat sin befattningsutbildning med målsättningen PersQ4 kompani/PersQ3 bataljon med NBG 11 som styrande för arméproduktionen. Vissa materielbrister och personalvakanser har varit märkbara för arméförbanden under 2009. Vad avser personalsituationen är läget acceptabelt ur ett helhetsperspektiv även om vissa förband lider av besvärande vakanser och ett högt uttag av nyckelpersonal för att bl.a. täcka utlandsstyrkans behov. Vid Hemvärnet/NSS har KFÖ genomförts med minst en hemvärnsbataljon per utbildningsgrupp (ca 30 hvbat av 60) omfattande en veckas sammanhållen förbandsutbildning. Under Beredskapsövning DAGNY II deltog en insatspluton på Gotland, tre insatsplutoner i Göteborg och två reducerade bataljonstaber. Övningen belyste behovet av att kontinuerligt träna agerande på den nationella arenan och ledningsprinciper av hemvärnsförbanden.

2010: Målsättningarna för arméförbanden har uppnåtts under 2010 med vissa begränsningar. Dessa finns främst inom områdena mörkerförmåga, samövning av sjukvårdskedjor och ledningsförmåga på bataljonsnivå. Målsättningen att uppnå PersQ 4 (Personalen har vissa mindre behov av komplettering vad avser utbildning/erfarenhet) kompani respektive PersQ 3 (Personalen har behov av kompletterande utbildning för att kunna lösa sina
huvuduppgifter på ett tillfredställande sätt) bataljon efter avslutat förbandsskede har uppnåtts vid huvuddelen av förbanden. Begränsningar har förekommit främst avseende mörkermateriel, lednings- och sambandsmateriel samt inom vissa fordonstyper vilket har påverkat förbandens förmågor inom nämnda områden. Likaså har förbandsmålsättningen i bataljons ram vid vissa förband inte uppnåtts p.g.a. förbandets begränsade värnpliktsvolym. Personalsituationen har varit ansträngd vid arméförbanden. Detta beror framförallt på transformeringen från ett värnpliktsförsvar, planering och genomförande av årets övningsserie, bemanning av NBG 11 och strategisk reserv samt utlandsstyrkan. Hemvärnet med de nationella skyddsstyrkor
na befinner sig under 2010 och 2011 under en omfattande omstrukturering från 60 till 40 bataljoner. KFÖ – systemets riktade utbildningsutbud till tid (en vecka/bataljon), plats och förband har ökat utbildningsproduktiviteten. Rikshemvärnschefens insatsövning har, under chefen för Livgardets ledning, genomförts i Stockholmsområdet med deltagande av plutonsenheter från LG, I 19, P 7, K 3, Lv 6, Amf 1 samt från Danmark och Norge. Genomförd fältövning avseende skydd av flygbas i samverkan med flygvapnet medförde åtskilliga erfarenheter och visade att detta är en lämplig uppgift för hemvärnsförband.

2011: Produktionen av arméförband har, med vissa undantag, genomförts som planerats, men med begränsad måluppfyllnad. Avvikelsen beror främst på begränsad tillgång på personal och vissa materielslag. Därutöver har viss del av övningsverksamheten flyttats fram till 2012. Resultatet är att flera av förbanden (sju av totalt 24 st. förband) inte nått
utbildningsmålsättningen PersQ 4 avseende att lösa uppgifter i kompaniförband. Verksamheten har vid förbanden, förutom att säkerställa internationella insatser och NBG 11, till stor del bestått av att ingå i insatsberedda skyddsstyrkor (IBSS), bestrida högvakt och genomföra befattningsutbildning av soldater. Övning Brigstri (ledningsövning i brigadram) har ställts in och arméns Markstridsdagar har flyttats till 2012. Efter genomförd beredskapsperiod för NBG 11 har därför ingen samordnad övningsverksamhet över kompaninivå skett inom armén för att utveckla förbanden mot IO 14. De materiella begränsningarna utgörs främst av mörkermateriel, lednings- och sambandsmateriel samt vissa fordonstyper. Omstruktureringen mot att inta hemvärnets IO 12 med 40 bataljoner har genomförts. KFÖ systemet har visat sig vara en framgång för hemvärnsförbandens utveckling. Uppsatta mål för 2011 har uppnåtts, förutom de uppsatta volymmålen för rekrytering från GMU som inte uppnåtts. Totalt disponeras 20 205 hemvärnssoldater med nya avtal.

2012: Fyra regionala staberna organiseras under året. De produktionsmålsättningar, främst mot kompaninivå, som var uppsatta har i huvudsak uppnåtts. De brister som finns är relaterade till hög belastning på förbanden, reservdelsförsörjningen med hänsyn tagen till PRIO Införande 3-4 och vissa problem avseende materielförsörjningen. Produktionen av bataljonsstridsgrupp 2014 är påbörjad vid södra skånska regementet i Revingehed, P 7 och vid funktionsförbanden. Enstaka förband har inte nått målsättningarna för 2012. Orsakerna till detta är bl.a. ett, vid vissa förband, högt tidsuttag i internationella insatser och begränsningar i tillgången till viss materiel, bl.a. artillerimateriel med leverans- och kvalitetsproblem samt tillgången till vissa fordonstyper. Särskilda åtgärder har vidtagits för att säkerställa bl.a. femte manöverbataljonens (kärnan i den planerade bataljonsstridsgruppen) behov för att inte riskera de långsiktiga målsättningarna 2013-2014. Mobiliseringsplanering är genomförd under 2012. Utbildning, övning och beredskap har upprätthållits med strategisk reserv om kompanis storlek. Hemvärnsförbanden har genomfört den planerade verksamheten i huvudsak enligt plan. Under året har samtliga bataljoner genomfört Krigsförbandsövningar, antingen som förbandsövning eller befattningsövning med ett gott resultat. Samtliga Hv-insatskompanier har därutöver genomfört
särskilda övningar i förband. Över hälften av bataljonsstaberna har genomfört centraliserad ledningsträningsövning.

2013: Fastställda produktionsmålsättningar för året är i allt väsentligt uppnådda avseende prioriterade arméförband. Uppbyggnad av insatsorganisationen och beredskap har prioriterats till övningsverksamhet för förband ingående i UKBG 13, bataljonsstridsgrupp 2014 och NBG 15 (Bataljonsstridsgrupp 2014 och NBG 15 överlappar till stor del varandra). Huvuddelen av arméförbandens verksamhet har dock inriktats mot kompanivisa mål. För dessa förband har genomförda ekonomiska anpassningar inneburit att vissa målsättningar har flyttats fram till 2014 och 2015. Detta främst relaterat till minskad övningsverksamhet med bl.a. skarp ammunition, varför den operativa effekten begränsats till dessa nivåer. Vidare har återtagandet av brigadförmågan påverkats. Osäkerheter och brister är relaterade till i första hand leveranser av materiel, t.ex. artillerisystem, pansar- och personterrängbilar samt sambands- och ledningsmateriel. Under 2013 har fortsatt mobiliseringsplanering och mobiliseringsutbildning genomförts, bl.a. en mobiliseringsövning inkluderande ledning från högkvarteret (HKV). Ett stridsvagnskompani har förrådsställts på Gotland och förberedelser för eventuellt iståndsättande har genomförts. Under året har hemvärnsförbandens övningsverksamhet ökat förmågan att lösa sina huvuduppgifter.

……………….

2001 bestod markstridskrafterna (översiktligt) av 17 olika bataljoner på divisionsnivån + en artilleriregementsstab, 12 markstridsbataljoner för lokalförsvaret, motsvarande 170 hemvärnsbataljoner, 16 mekaniserade bataljoner + 6 stadsskyttebataljoner och 6 brigadledningar. Till detta kom 4 av vardera artilleribataljoner, pionjär och underhållsbataljoner. Förbanden grundutbildades i bataljonsnivå med utbildningsresultat motsvarande PersQ 3-4. Få KFÖ:er förekom, varför förbandens förmåga var starkt beroende av tiden som förflutit sedan den grundläggande krigsförbandsövningen.

I genomsnitt kan vi anta att förbanden sammantaget hade 4-6 år sedan övning, vilket motsvarar halva innehållet i dagens förband. Det innebar att markstridskrafterna kunde samtidigt ta upp strid med motsvarande förstärkt brigad i alla de fem prioriterade områdena (Stockholm, Gotland, Göteborg, Skåne och Boden/Luleå). Till detta kom också möjligheterna att skapa en operativ reserv och god förmåga att med jägarförband uppträda på djupet. Underrättelse- och det logistiska stödet hade dock vissa begränsningar.

Under den tid som förflutit sedan dess kan vi klart urskilja tre tydliga faser. Den första perioden dominerades av det Nätverksbaserade försvaret (NBF) som snabbt kulminerade kring 2006. Det avlöstes av Nordic Battle Group (NBG) som förutom sin internationella roll skulle fungera som någon slags transformator för det nya försvaret. När beredskapsperioden var avklarad 2008 tog Försvarsmakten ny sats med det nya insatsförsvaret som började byggas på resterna av NBG 08.
Om vi koncentrerar oss på den andra halvan av den studerade perioden, så tecknar sig snabbt en dyster bild av tillståndet för armén.

Man gick in i det nya försvaret med utbildningsåret 2008 som grund. Det som skulle komma efter NBG 08 hade en grundutbildning som motsvarade PersQ 2 på en femgradig skala. Värdefulla insatser i Afghanistan och Kosovo, som betytt mycket för utvecklingen av enskilda och grupper, har inte förmått att lyfta armén över kompaninivån. Redan 2010 började bataljonsutbildningsmålen att erodera och nu 2014 finns det bara en enda bataljon (71.) som idag kan uppträda omgående i bataljon med PersQ 4.

Särskilt trist är att konstatera att även om det sedan 2011 framgått att personalläget varit ansträngt – detta trots begränsade utbildningsmål – så har regeringen tagit beslut (RB 5) som innebär ytterligare nedskärningar bland personalen de närmaste åren.

Brister i mörkerförmåga noteras 2008, 2010 och 2011. Brister för vissa fordonstyper framkommer åren 2010-2013. Sambands- och ledningsmateriel kommenteras avseende brister 2010, 2011 och 2013. De uppmärksammade bristerna kring artillerisystemet skrivs ut för 2012 och 2013. Trots att det finns ljusglimtar som att Hemvärnet börjat öka kvalitativt liksom att de regionala staberna organiserats, så är det illa ställt för de så kallade fältförbanden.

Slutsatserna av läsningen innebär att vi idag har en fältarmé som kan ställa upp i två av de fem uppräknade områdena (ej Gotland?) med sina åtta manöverbataljoner, några understödsbataljoner och de två brigadledningarna, förutom de 40 hemvärnsbataljonerna. Med personalomsättningen, den bristande övningsverksamheten och de låga kompanimålen finns det egentligen inga bataljoner att samordna för brigadledningarna. Det logistiska stödet för markstridskrafterna har relativt sett 2001 ännu större begränsingar, trots kraftigt reducerad kvantitet. Den operativa effekten skulle idag med kort varsel vara mycket låg med nuvarande status på markstridskrafterna.

Det mest bekymmersamma är dock den mycket låga förmågan till styrketillväxt på grund av låg systemnivå, ringa kvantitet och avsaknad av produktionsresurser för en sådan. 1939 rusade vi från en liknande situation (då var kvaliteten problemet) till en fältarmé inklusive en rörlig armékår på fyra år, vilket bland annat krävde 11,5 % av BNP 1940. Nu har vi nästan ingen stomme att starta ifrån.

I Försvarsbeslut 2004 stipulerades att vi efter allvarlig och varaktig försämring av det säkerhetspolitiska läget genom successiva beslut skulle återta förmågan att möta mer omfattande militära operationer. Som Mikael Holmström konstaterade i gårdagens SvD, så tar det lång tid att införa kvalificerade system.

Därför gäller det att samtidigt gräva där man står, för det säkerhetspolitiska läget har nu förändrats med ett språng. Och trots att vi kunde ana tjuvstarten, så valde vi att slå dövörat till när det gäller de strategiska indikatorerna för Ryssland.

Eftersom det ryska upprustningsprogrammet ligger fast och vi sett den militära doktrinen i full tillämpning för att ”skydda utsatta” minoriteter, så finns det all anledning att ta ett antal delbeslut under våren för att få våra markstridskrafter på fötter så fort som möjligt. Intresset för detta kan dock ifrågasättas. I de nya förslagen den senaste veckan talas om förstärkningar av luftförsvaret och ubåtsvapnet, och i höstas beskrev Försvarsmakten konsekvenserna av en prolongerad ekonomi = motsvarande en brigad kvar för kvalificerad strid på temat: Kvalitet är viktigare än kvantitet.

Som det heter Sun Tzu:s Krigskonst:

”There are three ways in which a ruler can bring misfortune upon his army:

(1) By commanding the army to advance or to retreat, being ignorant of the fact that it cannot obey. This is called hobbling the army.
(2) By attempting to govern an army in the same way as he administers a kingdom, being ignorant of the conditions which obtain in an army. This causes restlessness in the soldier’s minds.
(3) By employing the officers of his army without discrimination, through ignorance of the military principle of adaptation to circumstances. This shakes the confidence of the soldiers.

But when the army is restless and distrustful, trouble is sure to come from the other feudal
princes. This is simply bringing anarchy into the army, and flinging victory away.”

All denna bedrövliga kunskap om tillståndet i flygvapnet och framförallt armén dämpas av att vi för närvarande har ett förhållandevis gynnsamt miltärgeografiskt läge – så länge som vi har en stark marin. Men djupt inne i mig gnager en obehaglig känsla att så inte alls är fallet, snarare tvärtom.

Över till dig, Skipper, du måste fullborda bilden.

Finns Finland?

Man kan notera i filmen att den finländske medborgaren har rätten, alltså inte bara skyldigheten, att försvara sitt land.

Finns verkligen Finland? Det kan man börja undra med tanke på att noll medier i Sverige tagit upp de ryska skjutövningar vid finska gränsen som inte bara orsakat nödsamtal i Finland utan även tagits upp av den amerikanska TV-kanalen NBC.

Att Ryssland härom dagen ljudligt anklagade Ukraina för att ha skickat in 25 spioner/sabotörer in i Ryssland missades visserligen inte av svenska medier, det blev en TT-notis. Men även om anklagelsen skulle vara "nonsens", som Ukrainas säkerhetstjänst svarade, är väl anklagelsen i sig synnerligen allvarlig och tarvar åtminstone en smula analys? Inte minst också för att åtminstone en rysk statlig nyhetskälla passade på att lägga in en koppling till en svensk (se under tredje bilden). En slump?

Hur är då det konkreta militära läget vid Ukrainas gräns? Än så länge saknas bekräftade påtagliga minskningar i antalet ryska förband, i veckan har istället tecken på motsatsen dykt upp. Därför kan det vara lämpligt att spana in den senaste brittiska analysen av olika ryska militära handlingsalternativ mot Ukraina.

Många har genom den ryska Krim-operationen blivit varse Rysslands moderna uniformssystem, men faktum är att Putin för några veckor sedan inspekterade försök med ännu modernare uniformer och personliga IT-system - se ovan. Ja, det är en kvinnlig kulspruteskytt.

Gästinlägg: Frågestund



Hur lyder den fråga som finansminister Anders Borg besvarar med, i runda slängar, 42 försvarsmiljarder och till vilken miljöpartiet lämnar svaret att summan är för hög? 

Grundämnet Molybden (Mo) är ett metalliskt grundämne med atomnummer 42. Molybden är ett essentiellt spårämne och brist på Molybden kan enligt vissa källor leda till bland annat depression. 42 försvarsmiljarder kan också leda till depression hos dem som tar varje samhälles yttersta fråga på stort allvar, nämligen hur högt eller lågt vi skall värdera medborgarnas frihet och statens roll i försvaret av denna deras frihet. Här finns en grundläggande fråga som tarvar ett svar.

Mössen i Liftarens Guide till Galaxen undrade över svaret på den yttersta frågan om Livet, Universum och Allting. De fick ett svar. Det svar de fick var det samma som finansministerns svar på Försvarsmaktens behov, nämligen 42 och det tog superdatorn flera miljoner år att komma fram till svaret. Problemet i Liftarens Guide var att man aldrig hade lyckats formulera rätt fråga. Att räkna ut frågan till svaret skulle ta ännu längre tid att processa än svaret tog och kräva en kraftfullare dator. Själv misstänker jag att det tog finansministern flera minuter att komma fram till samma siffror som svar, givet hans digra militära erfarenhet, men hur löd frågan kan man undra.

Skall ni ut i rymden så glöm inte att ta med en handduk. En handduk är nämligen det mest användbara en interstellär liftare kan ha med sig på sin resa i universum. Följdriktigt levererades svaret på mössens fråga på en blå handduk med röda siffror.


En blå nymoderat handduk med siffrorna 4 och 2 i röd text kan användas till att skamlöst sitta naken på alternativt till att skyla sin nakenhet med. Jag antar att det i det här fallet går bra med en röd handduk och blåa siffror.

Själv tror jag att hur pass man distanserar sig från en fråga avgör hur frågan bedöms och hanteras:

Several billion trillion tons of superhot exploding hydrogen nuclei rose slowly above the horizon and managed to look small, cold and slightly damp (Liftarens Guide)

Att 42 är svaret på frågan om hur mycket samhället har råd att avvara för sitt fortbestånd, helt eller till del (öar i havet), tror jag att de flesta insatta har svårt att skriva under på. Problemet är hur saker som gått fel i det förflutna skall kunna rättas till i det vardande.

The major difference between a thing that might go wrong and a thing that cannot possibly go wrong is that when a thing that cannot possibly go wrong goes wrong it usually turns out to be impossible to get at or repair (Liftarens Guide)

För att travestera Magnus Härenstam i Jeopardy: Borg ger svaret - ni ställer frågan.

Varför är jag så dyster i hågen, fast all marken helt snart står i blom? Svaret på frågan är kanske bara att jag lider brist på Molybdenatomer med atomnummer 42 helt enkelt och varför inte? Hela universum drivs ju med atomkraft och svaret på den yttersta frågan är ju alltid 42.

/Sumatra

P.S. Sug upphittad och kan återfås mot beskrivning och hittelön D.S.

Uppdaterat: Gärna fler JAS – men först en MARIN

Foto: Försvarsmakten


Verkligheten har nu kommit i kapp de nya Moderaterna. Man har insett två saker, det ena är att man har misskött försvarsfrågan så till den milda grad att man nu närmast panikslaget föreslår ökningar lite överallt. Den andra är att man sannolikt insett att valet är förlorat och kan därför passa på att göra sig av med "Svarte Petter" så att man i efterhand kan hävda att man visst ville stärka försvaret.

I sjätte timmen vill nu Moderaterna satsa på försvaret - inte "satsningar" utan riktiga satsningar den här gången. Ubåtar, luftvärn och i dag vill man öka på beställningen av JAS 39E med ytterligare tio flygplan. I grunden är jag givetvis positiv till allt som kan stärka försvarsförmågan, och jag anser att 100 JAS 39C/D givetvis måste ersättas av 100 JAS 39E. Men....

Inte på bekostnad av att Marinen utarmas och på sikt riskerar att försvinna!

Som bekant har samtliga marina materielprojekt fått stryka på foten i den liggande materielplanen som sträcker sig bortom 2020. Den planerade nyanskaffningen av ytstridsfartyg och stödfartyg är borta. Inte ens planerade modifieringar har blivit av på grund av att regeringen vägrar ta de nödvändiga besluten (där A26 debaclet är starkt bidragande).

Men oavsett om dessa modifieringar genomförs så kommer det inte att finnas ETT ENDA ytstridsfartyg bortom 2030 när de fem enda kvarvarande Visbykorvetterna börjar nå sin livslängd. Fyra (eller kanske fem) ubåtar gör ingen Marin.

Jag blir därför mycket bekymrad när Moderaterna i sin yrvakenhet istället för att beställa nya ytstridsfartyg, väljer att prioritera ytterligare tio JAS 39E. Jag är rätt säker på att Socialdemokraterna inte kommer att acceptera detta då bland annat Peter Hultqvist (s) så sent som på försvarskonferensen uttryckte en mycket stor oro över Marinens framtid, något som även partikamraten Peter Jeppson tagit upp vid ett flertal tillfällen.

Att Moderaterna nu dag efter dag levererar ett antal yrvakna och populistiska förslag tyder bara på att man är mycket angelägna om att bli av med "Svarte Petter". Det är värt att ånyo poängtera att det är Moderaternas och inte regeringens förslag! Att man inte tar detta till försvarsberedningen istället för att köra sitt eget race via media är inget annat än oseriöst. Det är i forumet försvarsberedningen man ska ta dessa frågor i syfte att åstadkomma BREDA uppgörelser som ska kunna gälla även efter ett val och med en ny regering.

Men i försvarsberedningen har man inte ens kommit dit i processen trots att man har jobbat i över ett och ett halvt år. Det berättade Cecilia Widegren i veckan under försvarskonferensen i Skövde. Det man gör nu är att "lyssna in" läget i Ukraina - trots att det egentliga datumet för rapportens slutförande tidigare var satt till den 31/3. Då undrar ju vän av ordning hur den ursprungliga stabsarbetsplanen såg ut?


Det är utöver detta uppenbart att våra referensramar förändras över tiden och att vi lätt glömmer bort vår historia. I dag publicerar Marinchefen en intressant artikel på marinbloggen.

Bilden här ovan är från veckan och kommenteras så här.
Ytstridsfartygen övar också i Östersjön. Under en paus mellan två övningsmoment togs unika bilder på sex korvetter tillsammans under gång till sjöss. Så vitt känt finns det inga tidigare liknande bilder, i vart fall inte med Visbykorvetter.
Det är bra att vi idag kan öva med sex korvetter samtidigt, det var väldigt länge sen sedan vi kunde göra det!

Men det mycket tragiska faktumet är att det kanske även var sista gången vi fick se sex korvetter på bild samtidigt. Om inga beslut fattas av regeringen kommer vi i värsta fall aldrig mer öva med fler än fem korvetter samtidigt . I närtid så avvecklas med största sannolikhet korvetterna Stockholm och Malmö. Korvetterna Göteborg och Kalmar är avrustade sedan 2005/2006 och sedan 2012 är även Gävle avrustad, något som även Sundsvall enligt planen kommer att mötas av inom kort.

Kvar blir då fem Visbykorvetter, inga planerade nybyggen och inga beslut om HTM av de äldre korvetterna har fattats.

Gärna ytterligare tio JAS 39E, men först en beställning på minst fem nya ytstridsfartyg så att vi får upp den numera anorektiska numerären till minst tio fartyg. Allt annat är ytterst oseriöst och det skapar dessutom mycket farliga marina glapp kopplat till tänkbara operationsområdens area. För få fartyg på en stor yta kan man sammanfatta det till.

Vill man vara riktigt dystopisk kan man ju påminna om att Cecilia Widegren tidigare deklarerat att "marinen redan har fått sin uppgradering". Vad som då avsågs var "marinbåts-satsningen" vilket ska utläsas som den renovering av ett litet antal Stridsbåt 90 som beslutades av regeringen för exakt ett år sedan...


Vilket parti tar på sig ansvaret att driva frågan om att vi måste ha en stark Marin med en utökad numerär av ytstridsfaryg inom ramen för försvarsberedningens arbete? Någon måste göra det när Moderaterna uppenbart inte gör det!

I sammanhanget kan man ju även påminna om att Marinen år 2005 bestod av dubbelt så många (12) ytstridsfartyg än de vi är mycket glada för att se på en bild i dag år 2014. 6 korvetter, 2 robotbåtar och 4 patrullbåtar. Hur Marinen under årens lopp blivit fullständigt utarmad på ytstridsfartyg kan den som vill läsa om i det här äldre inlägget som jag skrev sommaren 2012. Man kan ju minst sagt säga att våra referensramar om vad som är "en rimligt nivå" förändras väldigt fort. Det är till och med riktigt oroväckande!

Media: SvD,



UPPDATERAT: Mycket riktigt, en timme efter att jag publicerade inlägget så deklarerar Peter Hultqvist i en sen intervju att han inte är nöjd HUR Moderaterna hanterar frågan, och att det inte duger att hantera frågan på det sätt som man nu gör. Hultqvist berättar i intervjun att inte ett ord om detta hade dryftats från Moderaternas sida på dagens sammanträde med försvarsberedninge. Skamligt!

Behövs ett svenskt Veterancenter?

Det är den frågan Jesper Lindbloms Minnesfond och Veteranförbundet Fredsbaskrarna ställer vid seminariet med samma namn den 23 april på Karlberg. Seminariet gästas av Försvarsministern, försvarsutskottet, politiska företrädare samt representanter från flera myndigheter och organisationer. Särskilt inbjudna är cheferna för det norska respektive danska veterancentren. Tanken med ett svenskt veterancenter är att samtliga myndigheter, inte bara försvaret, ska ha tillgång till centret. Polis, Tull, Räddningsverk, UD med flera är organisationer som ständigt har personal i rikets tjänst utomlands. Flera av dessa behöver särskilt stöd efter hemkomst och en del mer eller mindre kvalificerad vård. Det kan handla om både fysiska som psykiska skador. Mörkertalet är stort och Sverige har blundat för de problemen i många år. att hänvisa till den vanliga sjukvården fungerar inte då den inte har den specialistkunskap som behövs. Dessutom hamnar patienter i kläm mellan landsting, kommun, hjälpmedelscentraler och inte minst i försäkringsfrågor. Här krävs samlade grepp. Kostnaden för ett dylikt center uppges ligga på ungefär samma nivå årligen som att bevaka lokala idrottsevenemang i Stockholm. Försvarsmakten å sin sida har genom att tillsätta två personer i en veteransektion försökt påvisa att man tar sitt ansvar vilket givetvis inte räcker till. Medaljer är bra, vård är bättre. Det kanske borde vara så att ett av staten finansierat men från myndigheter fristående centra är det bästa för att människor och därmed organisationer ska må bra.

Försvarsanslag – Från snack till verkstad

Av Gunnar Magnusson, ledamot och Andre sekreterare i Kungl Krigsvetenskapsakademin

Det är mycket prat nu om att försvarsanslagen måste höjas i skenet av det yrvakna uppvaknandet efter Rysslands folkrättsstridiga agerande gentemot Ukraina. Det talas om ”substantiella höjningar”, oklart dock vad som avses i kronor. Surprise.

Man bör dock kvalificera det här pratet, inte minst utgående från att många vill använda försvarets andel av BNP som ett mått på försvarsansträngningarna. Gör man det så ser man hur försvarsanslaget då skulle kunna komma att utvecklas. Krontalen blir hisnande i jämförelse med vad som talas om att avdela på statsbudgeten inom andra samhällssektorer. Mer om det nedan.

Men nu talar vi inte om vilken samhällssektor som helst. Vi talar om en av statens två kärnuppgifter, uppgifter som är statens raison d´etre; bevara frihet och oberoende genom att hålla yttre fiender utanför landet (säkerhets- och försvarspolitik), säkra liv, lem och egendom genom att hålla inre fiender inlåsta (rätts- och kriminalpolitik). För den som ser främmande trupper paradera på Skeppsbron eller som blivit misshandlad, rånad, våldtagen eller bestulen är det av föga intresse om lärarna i ett tidigare skede fått 3 000 kronor mer i månaden eller om Försäkringskassan begärt in ett sjukintyg så länge staten inte kunnat lösa sina grundläggande uppgifter.

Vad kan då en av statens kärnuppgifter komma att kosta?

Så här ser det ut om vi skulle ta det här med BNP-måttet på allvar som vägledning för och indikation på våra försvaransträngningar. Under den infogade tabellen förklarar jag vad siffrorna står för.

Bild1Förstoring

Som framgår antas att BNP tillväxer med 1,5 % årligen över den angivna femårsperioden. Det är ett inte alltför djärvt antagande även med hänsyn till konjunkturcyklar. ”Att spå är svårt, särskilt om framtiden”, sade redan Falstaff Fakir på sin tid. SCB och Konjunkturinstitutet är djärvare. De spår en ca 2-procentig årlig BNP-tillväxt 2015-2020, vilket ger en naturligtvis än högre krontalsutveckling för försvarsanslaget.

Av BNP-tillväxten följer de olika andelsnivåernas krontal. På sista raden framgår hur mycket högre i dagens penningvärde det årliga anslaget i respektive andelsnivå skulle behöva vara jämfört med idag om man stegvis höjer försvarsanslagets andel av BNP med 0,1 % per år. Med den upplysningen kan var och en själv räkna ut hur stor den årliga ökningen beräknas bli om man väljer att bestämma sig för en viss andelsnivå. Stannar vi t.ex. på 1,3 % av BNP så blir den årliga ökningen 2017 i förhållande till 2014 50 086-44 307=5 779 miljarder kronor, osv.

Jag har genom markeringen av de olika trappstegen velat visa på hur man skulle kunna bygga upp anslaget årligen med början 2015, från 1,1 % till 1,2 %, därefter till 1,3 % osv., för att till sist plana ut på en 1,5 %-ig nivå 2019. Att däremot 2015 gå från 43 007 miljarder (1,1 %) till 56 096 miljarder (1,5 %) i ett steg är naturligtvis vare sig möjligt eller ansvarsfullt såvida inte landet står inför ett uppblossande direkt existenshot.

Att Försvarsmakten m.fl. på ett budgetår i fredstid skulle kunna förbruka 13 miljarder i extra anslag låter sig helt enkelt inte göras. Konsekvenserna för den övriga statsbudgeten skulle heller inte bli möjliga att hantera inom det politiska systemet. Budgeten för 2015 arbetas dessutom fram på en extremt kort tid eftersom det är valår hösten 2014. En ny regering, oaktat kulör eller sammansättning, mäktar helt enkelt inte med det på de åtta veckor som står till buds mellan den 15 september och den 15 november då budgetpropositionen ska avges till den nyvalda riksdagen.

Jag nämnde tidigare hisnande krontal. Var och en får göra sin värdering av vad oberoende och frihet får kosta. Men för eller senare måste politiska löften och säkerhets- och försvarspolitiska konsekvenser kvalificeras i ekonomiska termer. Riksrevisionen anger i en nyss avlämnad rapport en anslagsbrist för försvaret över de närmaste tio åren om ca 30-50 miljarder, dvs. den siffra Kungl. Krigsvetenskapsakademien vid upprepade tillfällen de senaste två åren under seminarier och i böcker rörande vår säkerhet påtalat – 3-5 miljarder årligen och då talar vi huvudsakligen om materielanskaffning. Personal-försörjningssystemet är förmodligen underbudgeterat med en-två miljarder årligen i bara lönekostnader för att vara tillträckligt attraktivt för anställning. Övningsanslagen är för låga.

För krig behövs tre ting, brukar man säga: pengar, pengar, och pengar. Det är förvisso billigare att förbereda krig, vilket är precis vad Försvarsmakten är avsedd för och ingenting annat, men inte dramatiskt. Fråga de som vet. Men en årlig anslagsnivå i trakten av 1,4-1,5 % av BNP, uppbyggd stegvis under, säg, fem år, torde inte vara för hög. Under det kalla kriget låg vi på ca 2,5 % men då var å andra sidan BNP i reella termer mycket lägre än idag. Sverige är helt enkelt ett mycket rikare land idag än under 1980-talet och kan därför i reella krontal spendera mycket mer på försvaret utan att eftersätta andra väsentliga, men inte i grunden lika avgörande, samhällsektorer. Det är därför det dyra ekologiska grisköttet är slut i affärerna. Folk har helt enkelt råd att köpa det. Svårare än så är det inte. ”Kanonen statt Fleisch” är inte ett dilemma som vi har anledning att ställning till i termer av antingen det ena eller det andra. Vi har råd att både äta ekologiskt och att bevara vår frihet och vårt oberoende.

Extra ubåt och långräckviddigt luftvärn – lysande utsikter?

Med början 1 april meddelade försvarsministern att moderaterna föreslår tidigarelagd anskaffning av långräckviddigt luftvärn.


Samma dag presenterades Riksrevisionen en rapport om statsmakternas ekonomiska styrning av försvarsmakten. Bland annat redovisades att materielanskaffningen ligger 30-50 miljarder kronor back under den kommande tioårsperioden.


2 april meddelade så försvarsministern att man avbryter TKMS-upphandlingen av ubåten A26 och istället går vidare med Saab. Dessutom att man ökar antalet ubåtar till fem (mod av samtliga Gotlandsubåtar, två st A26). Goda nyheter. Min farhåga är dock att man köpt en dam medan alla bönder offras. I en mycket ansträngd övningsekonomi måste helt enkelt anslagen öka för att nå kvalitet på befintliga förband. Hur mycket ska då anslaget ökas för att hantera både materielskulden och tillkommande kostnader för lv-robot och ubåten?


Bortsett från dessa funderingar så gör jag tummen upp för detta innebär att moderaterna tar intryck av debatten. Ökat antal enheter i marinen är avgörande för rationalitet, uthållighet och tröskelförmåga. Ersättning av det gamla systemet Hawk är nödvändigt för tröskelförmåga och skydd av infrastruktur.

Försvarskonferens i Skaraborg

Har ägnat kvällen åt att titta på Försvarskonferensen som gick av stapeln i Skövde under de gångna två dagarna under professionell och handfast ledning av moderatorn Annika Nordgren Christensen. Se den i efterhand här.

Försvarsminister Karin Enström deltog, och gjorde i den första delen av anförandet ett mycket gott intryck, i synnerhet då hon gav sin syn på omvärldsutvecklingen och på läget i Ukraina. Bra! Men i den andra delen när hon skulle prata om reformen så trillade hon mycket olyckligt åter igen in i den nymoderata retoriken där alla så kallade "satsningar" redovisades in i minsta detalj från reduceringen av stridsvagnar till underhåll av stridsbåtar.

Det i särklass mest uppseendeväckande uttalandet från ministern måste ändå vara att hon på en konkret fråga uttryckte att RB5 (FM Org 18) som handlar om att Försvarsmakten anvisats att reducera personalkostnaderna med 500 miljoner kronor årligen nu skulle vara förhandlingsbart(!?)

Detta kan jag med rätt så gott samvete säga, är INTE den värld Försvarsmakten lever i. Försvarsmakten är en myndighet om lyder order. Har regeringen anvisat en sak så fullföljer man det utan att obstruera oavsett konsekvenser. Om detta kan man tycka, men så fungerar en militär myndighet.

Jag tror Karin Enström inte riktigt tänkte på hur hon uttryckte sig. Eller har man bytt fot även här? Om så är fallet har man från regeringens sida möjligen insett att FM Org 18 är kraftfullt hindrande för att i närtid kunna ÖKA försvarsförmågan.

Titta även på frågestunden med försvarsberedningens ledamöter, även den mycket sevärd. Jag måste säga att Peter Hultqvist växer för varje gång jag ser och hör honom numera - sånär som när det kommer till frågan om NATO.


Förutom att se på försvarskonferensen så kan jag även rekommendera att se på programmet Rakt På i SVT där försvarsministern intervjuas av Mats Knutsson.


Övriga försvarsnyheter: FM, Aftonbladet, Ny Teknik

Cecilia Widegren + Peter Hultqvist? Knappast

CW

Vid ett möte i slutet av 80-talet med garnisonen, kommunalpampar och representanter för Försvarsutskottet hade utskottets ordförande Arne Andersson (S) och en centerpartist som jag har för mig hette Gustafsson farit ut mot varandra och respektive partis politik så att stickor och strån rök. Vi stackars lantisar hukade oss i bänkarna.
Under den obligatoriska kafferasten såg jag till min förvåning hur de två satt hopkurade tillsammans med almanackorna i högsta hugg, ivrigt planerande en gemensam helg tillsammans med hustrurna i lämplig fritidsstuga.
Här hade man verkligen förmågan att skilja på sak och person, på politik och privatliv och min tro på politiker som ganska vanliga människor fick sig en puff.

Varför har jag så svårt att se Cecilia Widegren i samma situation med någon överhuvudtaget och allra minst med Peter Hultqvist? Varför har jag så svårt att se henne planera någonting tillsammans med någon annan än sig själv? Varför har jag svårt att se henne skilja på politik och person, på röstmaximerande partipropaganda och verklighet, på sagans spegel och den sanna bilden?
Hur kan det bli så att man får en sådan oresonlig avog inställning till någon man aldrig träffat bara utgående från den bild vederbörande försöker skapa av sig själv och genom sin argumentation? Är hon en politisk lycksökerska, en i döden partitrogen karriärpolitiker eller bara ett personvalt ytterskott från Skaraborg som halkat in på ett bananskal?
Vilket som, som nymoderat partimegafon förlorar hon mer och mer av den lilla trovärdighet hon eventuellt har haft och hjälper till att sprida ett löjets skimmer över inte bara nymoderat försvarspolitik utan även svensk försvarsdebatt som sådan. Tyvärr.

Är det något som Sverige behöver, särskilt just nu, är det sansade, kloka och lågmälda försvarspolitiker. Här platsar definitivt inte den personvalda från Skaraborg.


Fullt Ukrainakrig eller inte?

Ukraina har inte enbart ärvt sin materiel från Sovjetunionen.

Det står ännu och väger i högsta grad, för något större ryskt militärt tillbakadragande från Ukrainas gränser verkar ännu inte ha skett.

Brittiska Jane´s har publicerat en kort men högintressant analys: "Russian invasion of eastern Ukraine could happen 'any day', officials warn". Notera särskilt vad som står om hur de stora besluten hittills ska ha fattats.

Ukrainas styrkor är till största delen utrustade med sovjetisk materiel, och en hel del äldre sådan, men som ukrainsk militär gärna vill påpeka (se ovan) har man även en del vapensystem utvecklade efter Sovjets fall - huvudsakligen är dessa dock baserade på Sovjets arsenal.

I min artikelserie MILITÄRT! har jag i en artikel beskrivit Ukrainas pansar i utlandsinsatser och i en annan har jag sammanfattat vad jag vet om Ukrainas elitförband. Den senare artikeln blev idag uppdaterad.

En dag full av aprilskämt

Bloggens framsida i morse
Ordningen återställd och bloggen är åter Wiseman’s Wisdoms – i alla fall tills vidare. Jag håller dock öppet för att åter bli moderat beroende på partiets framtida politik och jag har tidigare på Twitter i svagt ögonblick lovat att åter rösta moderat om man till hösten höjer försvarsbudgeten med ≥5 mdr/år.

En av de första nyheter som mötte mig under morgonen var den att Moderaterna vill anskaffa OCH därtill påskynda anskaffningen av långräckviddigt luftvärn. Vilket aprilskämt, tänkte jag eftersom det är en helomvändning jämfört med tidigare inställning. Varför gå ut med detta idag och i vilket syfte? Syftet klarnade dock något senare.

I grund och botten är det naturligtvis välkommet att Moderaterna nu sällar sig till partierna som vill anskaffa långräckviddigt luftvärn. Långräckviddigt luftvärn och luftvärn har länge varit en brist i det svenska försvaret och luftvärn som helhet är idag en stor svaghet eftersom det liksom allt annat dimensionerats efter internationella insatser. Att Sverige skulle delta i en internationell insats med luftvärn har bara varit snäppet troligare än ett deltagande med artilleriförband.

Som med all politik ska man dock vara skeptisk till det som sägs och syna vad som egentligen sägs. Ingenting skvallrar i försvarsministerns uttalande om mängden luftvärn eller vad hon för den delen anser vara långräckviddigt luftvärn. Att säga att investeringsutrymmet i den moderata materielbudgeten är begränsat är en grov underdrift. Det är till och med starkt negativt (mer om det nedan). Långräckviddigt luftvärn är dyrt men effektivt och nödvändigt.

Frågan är då som sagt i vilken omfattning Moderaterna ser framför sig en anskaffning av långräckviddigt luftvärn och i vilken mängd. Hur har man vidare tänkt sig att detta ska organiseras och framförallt hur ska det nyttjas?

Långräckviddigt (modernt) luftvärn är i första hand till för områdesförsvar av viktiga logistiska områden, basområden och storstadsområden. Det är inte ett system som är avsett att följa markstridskrafterna utan nyttjas i första hand statiskt. Den exakta definitionen på långräckviddigt luftvärn varierar, men räckvidd över 100 km är idag en rätt vanlig definition, samtidigt som korträckviddigt sträcker sig upp till 15 km och allt däremellan är medelräckviddigt.

Medel- och långräckviddigt luftvärn använder sig av radarmålsökare, där en eldledningsradar invisar roboten mot målet. Antingen måste radarn belysa målet hela vägen till träff eller om roboten har en egen radarmålsökare, till dess denna själv har låst på målet. Det gör att varje eldenhet är beroende av en belysningsradar för att kunna verka och normalt grupperas ett antal lavetter runt en belysningsradar och bildar en eldenhet. I äldre dagar handlade avståndet om hundratalet metrar, men idag kan det handla om tio km mellan belysare och lavett. Att ha flera lavetter kopplade till varje belysningsradar ger utöver geografiska fördelar också en minskad risk för målmättnad, då det i regel tar en förhållandevis lång stund (timmar är ej ovanligt) att ladda om med nya robotar. Av logistiska skäl bör heller inte en bataljon om 4 eldenheter splittras alltför mycket i avstånd.


Aster 30 lavett. Upp till sex stycken grupperas upp till 10 km från en belysningsradar. Foto: franska försvarsdepartementet
Systemen är dock dyra och kostnaden är direkt beroende på vad man avser lösa för uppgifter (hur hög förmåga försvaret ska ha till luftförsvar). Nöjer man sig med att anskaffa två bataljoner, dvs samma mängd som Försvarsmaktens nuvarande medellångräckviddiga luftvärnssystem handlar det om 8 belysningsradarer och 32-48 lavetter till en anskaffningskostnad för det amerikanska Patriotsystemet om drygt 20 miljarder kr. Nöjer man sig med det europeiska SAMP/T-systemet är kostnaden ungefär den halva men räckvidden drygt 100 km istället för 150 km för Patriot. SAMP/T har dock förmåga mot ballistiska robotar, vilket för Patriot kräver en helt annan robottyp (PAC-3 istället för PAC-2). Priset för denna är oerhört mycket högre innebärande upp till 100 mkr per robot. Ballistiska robotar är också mycket svåra mål för luftvärn, vilket gör att det område man kan försvara är betydligt mindre än luftvärnsrobotens normala räckvidd.

Luftvärnssystem grupperas dock aldrig ensamma utan i olika skal där korträckviddigt luftvärn skyddar närmast skyddsobjekten. Som korträckviddigt luftvärn har regeringen redan fattat beslut om att anskaffa IRIS-T (ca 10 km räckvidd/5 km i höjd)  Utanför eller gemensamt med det långräckviddiga luftvärnet agerar jaktflyg. När man talar om vilken mängd luftvärn regeringen avser anskaffa ska man därför bära två saker i åtanke.

1. Långräckviddigt luftvärn ersätter inte medelräckviddigt luftvärn. Sålunda kommer även det nuvarande och föråldrade medelräckviddiga Hawk-systemet att behöva ersättas snarast (systemet har redan 50 år på nacken även om sensorerna uppgraderats).
2. När Försvarsmakten lämnade in sitt underlag för anskaffning av ett nytt stridsflygsystem angav man två absolut lägstanivåer för numerär, där 80 st JAS 39E utgjorde ordinarie lägsta nivå. Valde man 60 st JAS 39E skulle detta kräva komplettering med långräckviddigt luftvärn.


2 bataljoner om 4 eldenheter Aster 30 grupperade i södra Sverige (blå ringar = 100 km räckvidd). Varje ringkluster består av en belysningsradar och 4 lavetter. Som referens och för att visa på lagerprincipen även räckvidden för nuvarande medelångräckviddiga system Rbs 97 Hawk grupperad i Blekinge (skär ring = 40 km räckvidd). Runt F 17 Ronneby och Visby finns även korträckviddigt luftvärn IRIS-T (grön ring = 10 km räckvidd). 

Skulle man radikalt minska anskaffningsambitionen till t ex endast ett kompani blir det bara två blåa ringkluster. Att dela en bataljon och ställa ett kompani på Gotland skulle innebära svårare logistik för den bataljonen, men vara möjligt om yttre logistikresurser kunde tillföras, alternativt förpositionering av materiel genomföras

Med anledning av försvarsminister Karin Enströms ospecificerade uttalande om anskaffning av nytt luftvärn bör man därför ha ovanstående i åtanke. Varför gjordes då detta uttalande idag när man erbjuds möjligheten att ta alltihop som ett aprilskämt avseende moderat försvarspolitik? Sannolikt bygger det på en mycket medveten moderat kommunikationsanalys som syftar till två saker. Det förstnämnda är att genom att nämna att man vill förstärka luftförsvaret med anledning av utvecklingen i Ukraina ger man ett intryck av handlingskraft för den normale medborgare som inte är djupare insatt i försvarspolitiken och som lyssnar på radioinslaget i bilen på vägen till jobbet.

Det andra djupare syftet bedömer jag vara att ta etertiden från Riksrevisionens mycket kritiska granskning av finansieringen av det svenska försvaret där man bedömer att materielanskaffning för 30-50 mdr kr är ofinansierad de kommande tio år, varvid allt fler system går mot samma öde som Hawk. 50 år gamla och tveksamt relevanta i en högteknologisk hotmiljö. Här finns ett mycket reellt problem som regering efter regering knuffat framför sig likt en grekisk finansskuld. De partier som finner sig sitta i regeringsställning efter valet i höst kommer inte längre att komma undan att reglera detta problem och det är inte ett aprilskämt. Riksrevisionens rapport är lika allvarlig som nödvändig kritik. Var Moderaterna ska gräva fram tiotalet miljarder kr för att finansiera långräckviddigt luftvärn är inte heller känt. 

För övrigt kan påminnas om hur regeringen vintern 2012-2013 försökte anspela på anskaffningen av korträckviddiga IRIS-T som ett komplement till JAS 39E. Bara att googla.

 Som kuriosa kan nämnas att man i Skövde inte verkar ha förstått innebörden av dagens datum när man i morse läste Skippers inlägg som samordnats i tid och innehåll med mitt eget.

April april….



Sent i går kväll kom jag tack vare en påminnelse från Fredrik "Sjätte mannen" Antonsson på att det faktiskt var första april kommande dag. Ett snabbt bedömande och lite samverkan med kollegan Wiseman  renderade i det här försöket till aprilskämt som publicerades i morse.

Aprilskämt bör anspela på något aktuellt ämne som jag normalt sett brukar skriva om. Jag kom snabbt fram till att Östeuropa med Ukraina och Ryssland var en framgångsfaktor. Försvarsberedningen som är i slutskedet av sitt arbete en annan faktor. För att binda ihop detta använde jag en svensk i FN, Jan Eliasson samt moderaten Carl Bildt som efterträdde Eliasson på posten som utrikesminister.

Antydningen att det var ny spelare på banan med "djup kunskap om försvarsfrågor" anspelade givetvis på kollegan Wiseman som i dag deklarerade att han gett upp försvarsbloggandet och blivit nymoderat under devisen "If you can´t beat them, join them". Fantastisk fin blogglayout och presentationen WISEMAN, MODERAT är helt oslagbar.

Inget av det jag skrev är sant - om nu någon ens i efterhand tror det. Det var ett aprilskämt och inget annat. De flesta förstod nog det på en gång.

I Skövde... förstod man inte riktigt att det hela enbart var ett aprilskämt. På lokaltidningsredaktionen trodde man att det kanske faktiskt var "ett försök till illasinnad politisk ryktesspridning"... Läs hela artikeln på Skövde Nyheter här.


För övrigt så kan man väl säga att moderaterna hade lite taskig timing för dagens försvarspolitiska nyhet. 

När jag lyssnade på radion i morse och hörde att Karin Enström ville satsa på luftvärnet. Fler enheter, ett snabbare införande och finansieringen var inget problem -  den första april(!) Jag var tvungen att läsa artikeln på nätet och blev ånyo tveksam då reportern också hette Karin... Men det visade sig kanske att det trots det valda datumet att det stämmer, vilket är mycket bra och nödvändigt!

Men hur var det där med Widegrens försvarsberedning egentligen? Skulle inte beredningen analysera hur försvaret ska utvecklas och hur det ska finansieras för att redovisas i en bred uppgörelse den 15 maj? Carl Bildt lovar flera ubåtar, Fredrik Reinfeldt lovar mer pengar och Anders Borg har lovat luftvärn. Jan Björklund har till och med specificerat det till Patriot. Intressant minst sagt!


Även Riksrevisionen presenterar en ny rapport i dag den första april. Man har ganska huruvida försvarsreformen har varit tillräckligt finansierad?

Man har i rapporten föga förvånande kommit fram till att Försvarsmakten och regeringen har inte gjort tillräckligt för att se till att försvarets verksamhet i framtiden är planerad, beräknad och finansierad. Man pekar på att man framför allt måste hantera problemen inom materielförsörjningen – enligt Försvarsmakten saknas 30-50 miljarder kronor för anskaffning av materiel de närmaste tio åren.

I rapporten skriver man bland annat att..
– Regeringen måste nu fokusera på att förbättra de ekonomiska förutsättningarna för att långsiktigt uppnå målen för omställningen av försvaret. Det är viktigt att rationaliseringarna balanseras så att försvaret även framöver kan göra insatser och lösa sina uppgifter, säger riksrevisor Jan Landahl.

Det här måste vara MYCKET SVIDANDE kritik mot alla nymoderater som vägrat erkänna för sig själva, för övriga Allianspartier, för oppositionspartier och för svenska folket att hela försvarsreformen är alldeles orimligt underfinansierad redan från första stund och att alla analyser och beräkningar av personalkostnader vid övergången från värnplikt till ett anställt yrkesförsvar var rena rama glädjekalkylerna.

Det känns befriande att vi nu har svart på vitt att det vi alla, förutom moderaterna, har vetat hela tiden även fastställts av självaste riksrevisionen. Det här är med största sannolikhet den formella vändpunkten nere på botten för svenska försvarspolitik. Nu kan det med andra ord bara bli bättre, och det måste gå snabbt. Omvärldsläget kräver dessutom det!

Riksrevisionen: Expressen, DN, SvD, MT, GP, GP Ledare, SVT, Ny Teknik, RoD, DI, DO
Övrigt: SVT, SLA
Bloggar: Widegren

Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön – Del 10 – Vi utstrålar svaghet

Världens blickar har det senaste dygnet varit vända mot Paris, där USA:s och Rysslands utrikesministrar möts för samtal om den nuvarande krisen kring Ukraina. Inte mycket har kommit ut av substans kring samtalen i skrivande stund, men däremot är det anmärkningsvärt att inte EU är med direkt i samtalen.

Samtidigt är det ett faktum att USA och Ryssland, som de två stora kärnvapenmakterna, har en egen särskild relation. Inom parentes finns det få länder som är så bra på att få sina partner att känna att de har en speciell relation, som USA. Många är kallade, men få är utvalda.

Omröstningen i FN:s generalförsamling kring Ukrainas territoriella integritet är fortfarande föremål för tolkning. Den västliga spinnen är att Kina inte röstade med Ryssland och att Ryssland är i dåligt sällskap med ett dussin stater med mindre mänskliga rättigheter och demokrati.

Jag anser tyvärr att omröstningen var en smärre katastrof för Väst. Av BRICS-länderna avstod alla länderna från att fördöma annekteringen, förutom Ryssland som naturligtvis röstade nej. Vid ett tydligt brott mot FN-stadgan, så ansåg 58 länder att det var läge att avstå. Till detta kommer nejrösterna.

Vad som kommer att hända nu är som vanligt svårt att förutse. De ukrainska myndigheterna har uppvisat en god behärskning hittills, vilket är positivt. En av de positiva tecknen just nu är, som jag varit inne på förut, att antagonisterna känner varandra väl. Det innebär att man har förmåga att hyggligt leva sig in i den andres situation.

Så är exempelvis fallet när det gäller det ryska beroendet av den ukrainska försvarsindustrin. I en intressant artikel från Radio Free Europe kan vi läsa om hur starkt beroende Ryssland är när det gäller tillverkningen av helikoptermotorer, robotar, flygplan och styrsystem till de interballistiska robotsystemen vid fabriker i Ukraina. En del av fabrikerna är dessutom i rysk ägo.

Till detta kommer även den service och tekniska kontroller som genomförs av en del av de ryska känvapnen (!) vid fabriken Yuzhmash i Dnipropetrovsk, vilket därmed får anses vara ett av de troligaste anfallsmålen vid en eventuell rysk offensiv.

Var konflikten tar vägen härnäst finns det åtminstone tre huvudspår kring. Det ena är att det sker en förhandlingslösning på diplomatisk väg, den andra är att Ryssland verkligen genomför en offensiv med militära medel, låt vara med minsta möjliga insats så länge som möjligt.

När det gäller negativa tecken för denna utveckling vill jag framförallt peka på att situationen påminner till del om upptakten till Georgienkriget 2008 som startade natten mellan den 7 – 8 augusti. Då genomförde Ryssland en övning med sitt strategiska bombflyg mellan den 22 – - 25/7, och nu håller man en tredagars övning med de strategiska robottrupperna omfattande 10 000 övade.

2008 genomfördes också den konventionella övningen Vostok-2008 som avbröts en vecka före Georgienkriget bröt ut. Nu pågår övningsverksamhet/ev. operationsförberedelser vid Ukrainas gränser. I Georgienfallet provocerades dess ledare till ett utfall mot de ryska styrkorna i Sydostessetien, och nu finns mängder med provokationselement på plats i Ukraina, framför allt i de östra delarna.

När det gäller det tredje huvudsakliga möjligheten, Moldavien med sina besvärliga provinser Transniestrien och Gaugazia, så vet vi att den förstnämnda var ett ämne när president Putin överraskade sin amerikanske kollega i helgen med ett telefonsamtal. Det som talar för ett ingripande i området är att det förväntade motståndet är svagt och att det redan finns ”omröstningar” om att tillhöra Ryssland.

Mot talar framförallt att Ryssland i så fall tvingas till operationer på andra delar av Ukrainas territorium för att kunna nå fram till dessa områden. I Gaugazias fall även på annat moldaviskt territorium.

Problemet med det första alternativet, en förhandlingslösning, som innebär att Ryssland inte går längre är ju att det blir ett de-facto accepterande av dess agerande. Det lämnar också utrymme för Ryssland att fortsätta sin upprustning samtidigt som ekonomiska sanktioner också drabbar Västs ekonomi.

Här bor en farlig konfliktdynamik. Det kommer finnas beslutsfattare och starka ekonomiska intressen som argumenterar för att snart nypa till Ryssland hårt, eftersom sanktionslinjen är förenad med minskade inkomster för alla och Ryssland på grund av andra prioriteringar ökar sin militära styrka över tid.

…………….

Var står då Moder Svea i denna dynamik, då de europeiska stormakterna plötsligt vaknat till och nu flyttar fram militära resurser till Östersjöområdet liksom USA? Sommarhalvåret kommer att uppvisa en ytterligare ökad övningsverksamhet i Östersjöområdet, som redan är ett av de mest aktiva områdena i hela världen när det gäller militära övningar.

Militärt är det väpnade styrkor som under en lång rad av år övat allt mindre. Enheterna som sådana har hög materiell och personell kvalitet, men förmågan till att uppträda i större styrkor är klart handikappat av den bristande övningsverksamheten i stora formationer. Uthålligheten är också en svag punkt i samtliga försvarsgrenar på grund av låg kvantitet.

Det är därför vi får ta del av reportage som att delar av flottan del av tiden ligger vid kaj istället för att uppträda ute till sjöss på grund av bristen på pengar. Är inte något fel, om vi inte har råd att öva våra fåtaliga örlogsfartyg?

Flyget dras fortfarande , två år efter att det uppmärksammats, med brister på reservdelar till Gripenplanen. Detta kommenteras med att det inte går ut över vår incidentberedskap, vilket är otvivelaktigt sant. Men svenska folket betalar inte drygt 40 Mdr SEK/år för en incidentberedskap, det betalar för en fungerande krigsmakt.

Likaså är linjen oklar när det gäller vad vi vill. Vi vill inte försvara Gotland med kvalificerade förband permanent stationerade på ön, däremot kan vi avdela flyg- och marinstridskrafter till Baltikum, om det skulle vara aktuellt, fick vi nyligen veta.

Som illustration till ovanstående hade DN igår en artikel om att försvaret övar med sju stridsfordon 90 på Tofta skjutfält. Detta var en planerad skjututbildning, och har inget med Ukraina att göra försäkrade ansvariga.

Det finns få saker som bekymrar mig så mycket som denna änslighet och brist på konsekvens. Vi utstrålar svaghet, och vilken typ av väsen det provocerar – det vet vi alla.

DN

Ny ordförande i försvarsberedningen!

Strax efter midnatt kom uppgifter som gör gällande att Cecilia Widegren (m) lämnar uppdraget som försvarsberedningens ordförande med omedelbar verkan med anledning av att hennes tjänster och kompetens behövs bättre på annat håll.

Det är den pågående krisen i Östeuropa som är anledningen till det snabba beslutet om att kalla in Widegren som operativ chef för det nyupprättade specialkommandot som kommer att sättas upp inom ramen för OSSE med ett kraftfullt bakomliggande FN-mandat. Kommandot kommer att erhålla den mycket svåra uppgiften att observera de Ukrainska gränserna mot Ryssland och rapportera direkt till säkerhetsrådet och EU-parlamentet.

Det är vice generalsekreteraren i FN, svensken Jan Eliasson (s) som enligt uppgift har rekryterat Widegren efter snabb konsultation med Sveriges utrikesminister Carl Bildt. I pressmeddelandet säger Eliasson följande.
Det här uppdraget är ett av de viktigaste och kanske det mest krävande just nu. Därför har jag valt att gå över blockgränserna för att hitta rätt individ . Min kollega Carl Bildt hade bara ett namn på listan över individer han rekommenderade och det var Cecilia Widegren.
Jan Eliasson säger även att Widegrens erfarenhet efter alla besök och goda samtal i Ryssland  har varit en stark bidragande orsak till att man gjort det här valet.

Då kan ju vän av ordning fråga sig hur det ser ut för vår egen försvarsberedning? Att vi nu står utan ordförande bådar inte gott då tiden för att börja komma överens börjar rinna ut.

Det har enligt vissa källor, när frågan dök upp i slutet av förra veckan, talats om att partikollegan Johan Forsell skulle ta över ordförandeskapet då han driver samma linje som Widegren. Men de allra senaste uppgifterna gör gällande att det finns en helt ny spelare på banan med "djup kunskap om försvarsfrågor". Personen i fråga ska enligt uppgifter till bloggen fram till alldeles nyligen ha varit försvarsanställd.

Vi lever i föränderliga tider - minst sagt!


If you can’t beat them, join them

Läget i Försvarsmakten och försvarspolitiken har nog sällan tett sig mer hopplöst än just nu. De rapporter som publicerats i media från Försvarsberedningens arbete talar om en kaotisk situation. Det är en av anledningarna till att det på sistone har känts mer eller mindre meningslöst att försöka hålla igång WW. Det måste till andra grepp och försvarsbloggarna har gjort sitt.

Sedan Ofogs outning har jag fått en rad erbjudanden om tjänster och förtroendeuppdrag i olika företag och organisationer. Det är också ett av de senare som jag har valt att nappa på efter en rad enträgna förfrågningar. Jag har nämligen efter månader av övertalning gått med på att återuppta mitt medlemskap i Moderaterna och därtill också tackat ja till ett av de förtroendeuppdrag som erbjudits. Nu ska vi alla hjälpas åt att se till att säkra 4 år till för Alliansen. Vi ses i valstugorna!



Läs även vårt program för hur Sverige ska få Europas bästa försvar!

Som vilket annat jobb som helst. Nästan.

Click here to view the embedded video.

Idag sparkade vi igång en rekryteringskampanj i nytt format. De som söker behöver inte längre passa något fönster som passar Försvarsmakten, typ ”ansök nu innan påsk” utan det kommer alltid att gå att söka och hitta tjänster som passar. Vi lyfter istället över året de befattningar som vi just då gärna ser fler sökande till och marknadsför dem särskilt, som i filmen ovan röjdykare i flottan. Vi lämnar också det fokus på rekrytutbildningen vi haft och presenterar istället ”jobbet”. Samtidigt byter vi namn på vår rekryteringssajt till jobb.forsvarsmakten.se.

Läs mer på tex Dagens Media eller i ett tidigare blogginlägg av mig vad som driver Försvarsmaktens marknadsföring och vad vi som arbetar med den behöver tänka på. Inlägget skrevs i början av 2013 och vi har nu en annan (högre) grundförståelse i målgrupperna för Försvarsmakten som arbetsgivare. Vi ligger därför närmare ”verkligheten” i utformningen än vad som var fallet 2013. De allmänna resonemangen är dock fortfarande giltiga där det mest glädjande, förutom det totala antalet sökande, var att utformningen av kampanjerna under förra året gav många fler kvinnliga sökande än tidigare.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

 

The Russian Navy and Conventional Strategic Deterrence – a developing capability

I have the pleasure to welcome James Bosbotinis back at ltcollibbo.wordpress.com  with a new very insightful article. James has written a very observant article reflecting Russia’s growing long range precision strike capability etcetera.

One interesting question which follows is – does Russia strive to create a Cooperative Engagement Capability (CEC) with something similar to an Air-Sea Battle Concept? Anyway – the Russian Federation Navy (RFN) will be an even more credible force in the near future. This will change the circumstances for warfare and do change the future operational environment.

Thanks James – it’s a pleasure to co-operate with you.

Enjoy the article!

—————————————————————-

James Bosbotinis is a UK-based analyst specialising in military and strategic developments. His research interests include contemporary British maritime thinking and doctrine, seapower, the Russian Armed Forces and national strategy, and Chinese military developments. He is currently reading for a PhD at King’s College London on the debate concerning Britain’s future aircraft carrier programme and British maritime strategy. He is also an Associate Member of, and Editorial Assistant for the Corbett Centre for Maritime Policy Studies, King’s College London.

—————————————————————-

The announcement by Admiral Viktor Chirkov, Commander-in-Chief of the Russian Navy, on 19 March 2014, that the Russian Navy would contribute to a future conventional strategic deterrent force via ‘high-precision’ weapons, is indicative of a long-term interest in providing the Russian Navy with a long-range conventional strike capability. This is made possible by the development of advanced, precision-guided long-range cruise missiles, in particular the 3M-14 land-attack variant of the Klub and the Kh-101 strategic cruise missile. The former has an ‘official’ range of 300 km in order to comply with the Missile Technology Control Regime governing the export of missile technologies, however, the Klub family are derived from the 3M-10 long-range (2,600 km) cruise missile (SS-N-21 Sampson). As Mikhail Barabanov of the Moscow-based Center for Analysis of Strategies and Technologies discusses regarding the ground-launched R-500 Iskander-K, its range is stated to be 500 km so to stay within the bounds of the INF Treaty but its actual range may be as high as 2,000 km. The ‘R-500’ is a ground-launched variant of the 3M-14. The Kh-101 is an extended-range (5,000 km plus) weapon reportedly incorporating low-observable technologies, a terminal guidance system and is equipped with a 400 kg warhead; it is available in air-launched and naval variants.

Russia’s interest in developing a conventional long-range strike capability is a facet of its on-going military reform efforts whereby it is seeking to enhance the effectiveness of the Russian Armed Forces, especially in terms of its ability to conduct extensive, precise strikes against an adversary’s critical strategic economic and military objectives. Moreover, such a capability is intended to provide a deterrent force alongside Russia’s strategic nuclear forces. In addition to enhancing the Russian Navy’s long-range conventional strike capabilities, Russia is also developing a replacement for the Air Force’s Tupolev Tu-95 Bear and Tu-160 Blackjack strategic bombers. The PAK DA (‘prospective long-range aircraft’) is envisioned to be a subsonic, flying-wing low-observable bomber capable of conducting conventional and nuclear operations; it is due to enter service in 2025. The combination of sea-based long-range cruise missiles (in particular, those deployed on submarines) and the PAK DA, plus existing bomber aircraft (the Tu-22M Backfire and Bears and Blackjacks) equipped with, for example, the Kh-101, will provide Russia with a potent conventional strategic strike capability: one that is particularly suited to Russia’s ambitions for global power and influence.

KH 101 a

How will the Russian Navy contribute to this force? Admiral Chirkov stated that the core of the naval contribution would be submarine-based and centred on the nuclear-powered Project 885M Yasen (Graney) and modernised Project 949A Oscar-II classes and the diesel-electric powered Project 677 Lada-class. The Yasen-class are equipped with eight three-round vertical launch silos (VLS) and will reportedly be armed with the naval variant of the Kh-101; it has also been reported that the SM-346 VLS can be equipped with four Yahkhont supersonic anti-ship cruise missile or five Klub missiles, providing a respective total armament of 24, 32 or 40 missiles. Russia intends to acquire a total of eight Yasen-class submarines for service with the Northern and Pacific Fleets.The eight-strong Oscar-II class are currently configured for the anti-surface warfare mission, principally the targeting of an adversary’s aircraft carriers, with the SS-N-19 Shipwreck anti-ship missile. The Russian Navy intends to modernise the Oscar-II class and replace the current armament of 24 SS-N-19 Shipwreck with either the Yakhont or Klub missile systems; three Yakhont or four Klub missiles can be installed in lieu of one Shipwreck. It is likely, based on Admiral Chirkov’s statement that modernised Oscar-II class submarines will be a significant contributor to the Navy’s conventional strategic deterrent force, that the submarines will be principally configured for the land-attack role and thus equipped with the 3M-14 variant of the Klub. The possibility that the submarines could be armed with the naval variant of the Kh-101 must also be accounted for; as with the US Mk 41 VLS, Russia is seeking to ensure that its VLS are compatible with the widest range of missile systems. The Oscar-II class are deployed with the Northern and Pacific Fleets (the IISS Military Balance 2014 reports three and five respectively).

KH 101 b

The inclusion of the Lada-class within the planned conventional strategic deterrent force is significant as it points to an increasing role and prominence of the SSK fleet within the Russian Navy. One variant of the Amur family (from which the Lada-class are based) of SSKs includes a 10-round VLS for the Klub missile system; the Lada-class is armed with the torpedo tube-launched variant of the Klub as are the Project 636 Varshavyanka-class (improved Kilo boats). However, Admiral Chirkov disclosed on 20 March 2014 that Russia was developing a new submarine – the Kalina-class – incorporating air-independent propulsion and due to enter service in 2018. It is likely that the Kalina-class is derived from the Lada-class, and in light of the growing interest in conventional strategic deterrence, it will be interesting to see whether the new boats incorporate a VLS. The arming of the Russian Navy’s SSK force with the Klub missile system marks a major qualitative improvement and especially in light of Russia’s increasing assertiveness and confrontational stance vis-à-vis the West, a growing threat to Europe. Six Varshavyanka-class boats are being built for the Black Sea Fleet (covering the Black Sea and Mediterranean) and along with the reported planned deployment of Tu-22M Backfire bombers to the Crimea, will provide Russia with a much-improved strike capability in south-eastern Europe and the Mediterranean. Similarly, although the Baltic Fleet currently only operates three submarines (two Kilos and the sole Lada-class), it is likely that this number will be increased, in particular as Russia seeks to strengthen its position in the Baltic region. In this respect, Klub-armed SSKs would, along with Iskander-M tactical ballistic missiles (including those potentially deployed in the Kaliningrad exclave) provide a potent multi-axis and complex threat in central and northern Europe. The Northern and Pacific Fleets operate seven and nine SSKs respectively.

The Russian Navy is also working to significantly enhance the land-attack capability of its surface ships: Admiral Chirkov stated in this regard that warships would, along with submarines, contribute to the nascent conventional strategic deterrent force. Most notably, the Ushakov-class nuclear-powered guided missile cruiser, Admiral Nakhimov, is to be modernised and returned to service; the planned modernisation centres on the replacement of the ship’s 20 Shipwreck anti-ship missiles with the Klub missile system. As noted previously, four Klub missiles can be accommodated within the space taken by one Shipwreck, thus providing the Admiral Nakhimov with 80 Klub missiles (likely to be a mix of land-attack and anti-ship variants). Following the refit of the Admiral Nakhimov, it is intended that at least two of the other Ushakov-class ships will be similarly refitted (four ships were originally built; only one is currently in service, the Pyotr Veliky [‘Peter the Great’] and the first-of-class, Admiral Ushakov, may be beyond economical repair). Further, Russia is developing a new class of destroyer intended to replace the in-service Sovremenny and Udaloy-class ships (and potentially the Slava-class cruisers). The new destroyer is likely to feature an extensive missile-based air defence and strike capability, most probably based on the S-400 and Klub respectively; however, the potential for the ships to be armed with the Kh-101 cannot be discounted, especially as Russia is seeking to develop a conventional strategic strike capability. In this respect, although the Klub is most commonly cited as the principal land-attack missile to be deployed on Russian ships and submarines, the ambition to develop a conventional strategic strike force would point to the Kh-101 occupying a central role. Although the Klub is a potent weapon, in particular if the missile’s range does approach 2,000 km, it would not offer the same level of capability as the Kh-101 that combines extended range and stealth.

It is likely that the core of the naval contribution to Russia’s conventional strategic deterrent force will be cruise missile-based (as will that of the Air Force). It is possible though that Russia could choose to deploy conventionally armed ballistic missiles as a component of such a force; a conventional warhead for the RSM-54 Sineva submarine-launched ballistic missile has been noted. However, conventionally armed ballistic missiles, although promising in terms of speed of response and reduced vulnerability to interception, are inherently high-risk due to the potential for misunderstanding and escalation: put simply, how could a conventionally armed Sineva launched from a submarine be discernible from a nuclear-armed Sineva also launched from a submarine?

The development of a conventional strategic strike capability is an area of significant interest for the Russian Armed Forces and one in which the Navy can and will make a major contribution. The rationale for developing such a capability is reflective of Russia’s continuing focus on high-intensity warfare, in particular vis-à-vis the West (and perhaps China?); Russia is seeking to acquire the means to conduct extensive strikes at significant range against an adversary’s critical economic and military infrastructure. As Russia’s current activities in respect of Ukraine highlight, it is deeply dissatisfied with the post-Cold War settlement and balance of power in Europe and is prepared to challenge it, militarily if necessary. The acquisition of a conventional strategic strike capability will also contribute to Russia’s ability to project power and influence globally through providing a credible means of intervening militarily – a capability that will be further enhanced should the Russian Navy start to receive new aircraft carriers in the 2020s (a programme to develop a replacement for the Admiral Kuznetsov is, according to Admiral Chirkov, funded). One caveat requires highlighting; the development of the conventional strategic deterrent force will require sustained investment in acquiring a supporting intelligence, surveillance, target acquisition and reconnaissance capability: a point Russia has recognised. Ultimately, underpinning Russia’s ambition to develop a conventional strategic strike force is its desire to be recognised as a Great Power: the possession of potent and useable military power is seen as central to this and is likely to occupy a central role in Russian national policy in the coming years.