Försvarsbloggare

Idag sker den olagliga ”omröstningen” på Krim rum, och världen håller andan inför vad som ska komma. De sociala medierna går på högvarv med spekulationer om alla tänkbara utfall. Det är verkligen svårt att förstå vad som händer och hur detta kommer att förlöpa. Om man försöker ta ett eller två steg tillbaka tecknar sig dock en för oss potentiellt farlig bild. Europa håller på att tappa makt och riskerar att bli allt instabilare.

Ryssland

Vladimir Putin har under krisen betecknats som alltifrån ”galen” till ”geni”. Den allmänna visdomen i Väst är att Ryssland kan tvingas på knä genom sanktioner. Jag är inte så säker på att så är fallet. Visst kan riktade sanktioner svida, men många av de oligarker som man siktar på har kommit till nuvarande positioner genom bland annat osentimentalitet och en viss portion hänsynslöshet. Många av dem kommer att hitta vägar runt.

Som jämförelse kan vi se hur sanktionerna mot Iran segervisst ropats ut som lösningen på det iranska atomproblemet, men hittills har inget reellt hänt än nya förhandlingar. Väst med sin alltigenom ekonomiska lins bortser från repression och både det iranska och ryska folkets förmåga att uthärda umbäranden samt ledningarnas förmåga att förtrycka dem.

Ryssland är både starkare än vad vi vill och svagare än vad vi fruktar. På plussidan står att landet, som jag påpekade när krisen var i sin linda, har en välfylld kassakista. Det innebär att man kan få folk att utföra tjänster direkt. Makthavarna har ett lättare jobb när det gäller själva beslutsfattningen i en liten krets också. Med hjälp av statlig kontroll av framförallt TV och kväsande av opposition kan dessa sedan influera befolkningens attityder.

På lite längre sikt pekar kurvorna dock åt fel håll för Moskva. Framförallt riskerar det nuvarande agerandet att skrämma bort investerare som kan hjälpa till att få fart på den eftersatta infrastrukturen. Ryssland är också beroende av att energipriserna hålls uppe, vilket ett lagom småputtrande av små bränder här och där kan borga för.

En del talar för att Ryssland är berett att gå vidare militärt till S och O Ukraina efter helgen, men det är långt ifrån givet. Hur en sådan skulle kunna se ut kan du läsa om här.

Det är lätt att starta en militär konfrontation, men desto svårare att behärska dess utgång. Är Ryssland verkligen beredd att riskera att binda upp sina stridskrafter när den ryska krigsmakten långtifrån är färdigbyggd, särskilt när det gäller de mer högteknologiska försvarsgrenarna? Går Ryssland in och Ukraina försvarar sig riskerar vi ett stort krig i Europa, helt otänkbart för de allra flesta så sent som en månad sen.

Även om min ursprungsprognos färgades av en dos förhoppning (det är alltid svårt att slita sig från dessa i bedömningar), så skulle jag fortfarande inte bli förvånad om Putin försöker byta tempo efter helgen. Med ett manipulerat ja i ”röstsammanräkningen” kan han erbjuda det som omvärlden trängtar mest efter just nu – lugn och ro. Ett förnekande av anslutning till Ryska Federationen efter att Krimborna ”röstat ja”, skulle överrumpla omvärlden som nu är helt inställd på en form av annektering. Ännu elegantare vore dessutom att ”studera Krimbornas vädjan” för att bibehålla handlingsfrihet och därmed tryck på Ukraina under obestämd tid.

Om bara omvärlden accepterar den ryska Monroedoktrinen, så kan presidenten göra affär som innebär ukrainsk neutralitet och Krim som en autonom republik inom den statsbildningen – med Sevastopolbasen kvar i ryska händer förstås. En lösning som låter Ukraina bära de ekonomiska kostnaderna som extra bonus.

Detta skulle ge honom möjlighet att fortsätta byggandet av sin nya krigsmakt, medan Kreml kan fortsätta bygga nya relationer med länder som Egypten och Saudiarabien för att stärka sitt projekt att etablera reell makt inom den ryska intressesfären.

Mottesen mot detta är att Ryssland på grund av sitt agerande tappar fotfästet och inför hot om isolering istället imploderar med stor oreda som följd. Detta skulle mycket väl kunna ske, men det är också en potentiellt farlig utveckling. Den övergripande slutsatsen för Ryssland är därför att landet har äntrat en period av ökad instabilitet och oförutsägbarhet.

USA

Samma intresse av att energipriserna hålls uppe drivs av starka intressen i USA också. Genom sin teknologiska överlägsenhet på området kan landet utvinna skifferenergi som kommer att rita om styrkeförhållandena i världen. Det kan på sikt, vid en tillräckligt hög nivå, innebära att USA:s kreditekonomi kommer att stärkas.

Landet har också fortfarande en stark dragningskraft på omvärlden, inte minst till landets universitet. Detta innebär att försörjningen av mycket kompetent arbetskraft säkerställs för lång tid framöver. Med nya medborgare av asiatiskt ursprung är den kulturella förståelsen av världens nya ekonomiska centrum säkrat.

Med ekonomisk, teknologisk och kulturell styrka kommer USA klara av att upprätthålla sin militära styrkeöverlägsenhet ännu ett par decennier. Detta är den starkast återhållsamma kraften för ryska äventyrligheter, men i takt med den ryska upprustningen kommer den att minska över tid – åtminstone i vårt närområde. Redan idag har USA cirka hälften av sina stridskrafter i Stilla havet.

Ett dilemma som amerikanska beslutsfattare ställs inför är hur man ska förhålla sig till framförallt den kinesiska styrkeuppbyggnaden. Med stärkt ekonomi kommer Kina år för år minska avståndet militärt. Strateger i Washington måste fråga sig, om detta är en önskvärd utveckling. Svaret är antagligen nej, men det betyder inte innebära att man kommer att söka en konflikt innan det är försent.

Däremot kommer man med stor sannolikhet öka stödet till sina allierade i regionen för att motverka kinesisk expansion, ett förhållande som gäller i Afrika också – där kinesisk råvaruexploatering tilltar i styrka.

En oroande faktor när det gäller USA är landets attityder till omvärlden och inre spänningar. Efter en lång kampanj i främre Asien och Mellanöstern, vars grunder delvis bestått av starka kristna övertygelser, så håller USA nu på att blicka inåt. Den förhärskande attityden enligt de senaste mätningarna visar att det amerikanska folket anser att världens länder bör lösa sina problem själva.

Samtidigt tilltar det inre motståndet mot den federala staten. I princip alla delstater huserar en anti-etablissemangsmilis, särskilt framträdande är den i Michigan. Dessa hämtar bränsle från debatten om övervakningsstaten och den fullständiga nedbrytningen av vissa områden som utsatts för stor omstrukturering exvis Detroit.

Ett mer konservativt USA som vänder sig inåt är ingen bra utveckling för USA, men heller inte för Europa och Sverige.

Kina

Medan Väst och Ryssland mäter sina krafter i Ukraina bidar Peking sin tid. Även om det ryska vetot i FN:s säkerhetsråd häromdagen mot de tretton ja-rösterna framställdes som en seger, så är det noterbart att Kina avstod i omröstningen.

Detta är särskilt intressant som det är en djupt grundad kinesisk politik att territoriell integritet ska respekteras. Trots att Moskva bryter mot detta med väpnad aggression, och trots att Ukraina och Kina så sent som i början av december ingick ett omfattande samarbete. Kina lovade bland annat att komma till Ukrainas undsättning om landet blir utsatt för en kärnvapenattack (!). Kinas frånvarande röst är ingen seger, utan en förlust för Väst och för FN.

Medan Kinas ekonomi och militära apparat fortsätter att växa, så står landet inför flera stora problem. Det rör sig bland annat om miljöförstöring och demografi. I synnerhet det sista är intressant, om man tar sig ned ett lager i befolkningsstatistiken som visar stora regionala variationer i landet. Ett par av provinserna står inför en stark implosion till följd av enbarnspolitiken som dessutom förstärkts av den pågående urbaniseringen.

En tredje faktor är risken för finansiella kriser till följd av spekulation, och förstärkt av korruption. Det gör Kina sårbart för framtiden och därför kommer repressionen att fortsätta, så att social oro inte får fäste i delar av landet. Klarar man det finns det mycket som talar för att Ukrainakrisen stärker Kina på bekostnad av övriga aktörer.

Europa/EU

EU’s mjuka makt eller rättare sagt attraktion är fortfarande ännu stark, även om prognosen på medellång och lång sikt ser dystrare ut på grund av demografiska faktorer. En faktor som EU hoppas ska bidra till fortsatt ekonomisk styrka är ett frihandelsavtal med USA, och det är nog en riktig bedömning.

Europas akilleshäl de senaste åren har istället varit den accelererade nedbrytningen av dess militära makt, något som blivit särskilt tydligt kring Ukraina. Men det är inte bara där. Just nu lever EU’s förmåga att leverera militära resurser till det nya uppdraget i Centralafrikanska republiken farligt, trots att pogromerna där nu bytt skepnad och riktar sig mot muslimer istället. Det är i princip bara Frankrike som har vilja och förmåga att leverera militär kapacitet av tillräcklig storlek för krishantering, fast då för franska intressen i första hand förstås.

Storbritannien har drabbats av en liknande släng isolationism som USA, och vinner de konservativa valet så stundar folkomröstning om EU. Ett Storbritannien som dessutom åtminstone i teorin kan tvingas släppa Skottland och som hyser stort beroende av ryska pengar på Londons finansmarknad kan helt plötsligt befinna sig på drift från Europa istället. En utveckling som i ett historiskt perspektiv knappast gagnar Sverige.

Kvar som central kraft i Europa står Tyskland. Landet vars ekonomi fortfarande är välskött och tillräckligt dynamiskt kan tillsammans med grannen Polen förskjuta tyngdpunkten i Europa markant österut.

Frågan är bara var landet tar vägen i relationen med Ryssland. Den förre förbundskanslern Schröder orsakade stort rabalder i veckan när han uttryckte sig urskuldande om Rysslands agerande. Eftersom Schröder efter han slutat sin politiska karriär tog plats i Gazproms styrelse är det en utmärkt illustration till den allra farligaste maktutövningen Ryssland haft de senaste fem-tio åren, nämligen förmågan att sprida korruptionssmittan till sin omgivning.

Nu sitter en konservativt dominerad samarbetsregering vid makten, men om processen får fortsätta kan det bli en nygammal Ostpolitik med hög grad av anpassning mot rysk makt, om denna fortfarande ökar. Detta förstärks av den tyska energipolitiken som består av ryskt energiberoende och en misslyckad satsning på vindkraft. Trots kraftiga subventioner för vindkraften har de tyska energipriserna för konsumenterna ökat dubbelt så mycket för Tyskland jämfört med övriga Europa. Den ojämna energiproduktionen av vindkraften har också inneburit höga toppar av skadlig kolkraft som ersättning.

Säkerhetspolitiskt måste Sverige därför bevaka var Tyskland tar vägen i sin relation till Ryssland. En uppdelning mellan dessa stormakter av olika intressesfärer som inför andra världskriget måste undvikas till varje pris. Här är särskilt intressant att minnas att den hårdföre ideologen Alexander Dugin, vars reella inflytande i Kreml nuförtiden är svårt värdera, föreslagit att Estland ska tillfalla Tyskland, medan Finland, Lettland och Litauen ska med olika mått av självständighet tillhöra Ryssland.

Värt att veta om denne Dugin är att han på 1990-talet hade en fascistisk period och utverkade starka relationer med extrema rörelser i Västeuropa, något som man kan fundera på när det gäller kommentatorsfälten i europeisk press och så kallade valobservatörer från olika extrempartier runt om i Europa. Att infiltrera och provocera har alltid varit ett ryskt modus operandi. Med ökad nationalism, arbetslöshet och social oro kommer instabiliteten öka även här i Europa.

………

Summa summarum: Ukraina blottlägger pågående maktförskjutningar i världen. Från väst och det liberala till dess motsatser i Ryssland och Kina. Korruption, manipulation och hänsynslöst och auktoritärt styre allt ifrån Himmelska Fridens torg till Krimhalvön försöker breda ut sig.

Det är i denna värld vi ska navigera förståndigt. Utbilda oss, handla, skapa, men även kunna försvara oss och våra värden. Då är det oroande att upptäcka att politiken har så vitt skilda uppfattningar om fundamenten i vår säkerhetspolitik.

Försvarsminister Karin Enström angav i våras att Lissabonfördraget innebär att man måste stödja sina grannar i händelse av en attack, medan socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin häromdagen i SVT Forum (minut 22-23) menade att Solidaritetsdeklarationen och EU:s Solidaritetsklasul (42.7) inte handlade om militära förpliktelser, utan om terrorism och liknande fenomen.

Allt jag vill veta är: Vad är det som gäller?

Idag skriver jag på DI Debatt om behovet av omtag i försvarspolitiken.

Vi har kunnat se skeendet komma under en period av år innan Ryssland torpederade Fredshandelsdoktrinen i säkerhetspolitiken. Den utgår från att länder som handlar med varandra inte kommer i väpnad konflikt med varandra. En sympatisk teori, och jag är precis som de allra flesta för handel med omvärlden. Den är ett fundament för svensk ekonomi, men också upplevelser och kontakt med andra.

När det gäller säkerhetspolitiken bortser teorin dock från att det kan finnas starkare intressen för stater, eftersom världens beslutsfattande fortfarande till del styrs av passion och vad vi upplever som irrationalitet. Egentligen begravdes teorin när andra världskriget startade. Tyskland var nämligen en av Storbritanniens viktigaste handelspartner, men sympatiska tankar tar vi gärna till oss och därför återuppstod den ännu en gång.

Den andra delen av artikeln handlar om att Ryssland nu avslöjat (igen) politisk vilja att använda militära maktmedel i stor skala som led i statskonsten. De har denna gång överlistat det västliga underrättelsesystemet genom ett dolt förberett strategiskt överfall. Det är säkert så att man enstaka dygn före inmarschen på Krim anade vartåt det barkade, men den förvarningstiden är alldeles för kort för stora beslut som avskräcker.

Det är inget att skämmas för, ibland blir man överlistad. Brottslingar överlistar polisen med jämna mellanrum för att ta ett exempel. Det positiva är att man kan utvärdera och förändra sitt system inför framtiden. En hel del av underrättelseförmågorna är taktiska och bygger upp en bild underifrån från myriader av detaljer. På den strategiska nivån får dock makrotalen och doktriner större betydelse. Hur mycket rustar man? Vad satsar man på? Vad säger man?

Den avslutande delen handlar om att vi måste förändra vår försvarspolitik. Försvarsministern, vars klokskap jag inte betvivlar, har sannolikt gjort bedömningen att en tidigareläggning av IO 14 (justering till ursprungsplanen) är det som är det politiskt möjliga – och det är säkert helt rätt. Inom regeringen finns ingen aptit på stora kursomläggningar, och från regeringsalternativet finns det heller inget större tryck.

Vad jag försöker beskriva i Dagens Industri är att göra det politiskt nödvändiga. Försvarsreformen går på kryckor, behoven som styr dimensioneringen av försvaret kan inte längre utgå från internationella operationer och incidenter. Vi måste höja förmågan rakt av, för att bidra till stabilitet i vårt närområde – annars kommer tomrummet att fyllas av andra.

Det är inte endast den expansiva grannen, som dessutom råkar vara en stormakt, som gör att vi måste fundera på riskpremien. Händelseutvecklingen i Ukraina kan också bidra till en plötslig implosion med stor oreda. Det är osäkerheten och risken för destabilisering i regionen som vi måste ha en militär förmåga för i syfte att skydda vår politiska beslutsprocess.

Vi måste hjälpa Försvarsberedningen att ta plats vid det allmänpolitiska bordet. Det är ett stort ansvar som åvilar Försvarsberedningens ledamöter, och de kommer att få svara för sig var och en när framtiden anländer till perrongen.

P.S Under dagen kommer förhoppningsvis Korridoren i Kaliningrad ut som e-bok. D.S

Av generalmajor Karlis Neretnieks, generalmajor och ordförande i avdelning I

Inte blev den här artikeln kortare än den förra (som jag lovade). Men åter stod jag inför avvägningen: en kort artikel riktad till läsare som har god kunskap om olika systems verkan och uppträdande eller något tämligen långt som få orkar läsa – men som kanske även lekmannen tycker är begriplig – det blev det senare./Karlis

I min förra artikel pekade jag på ett antal, i mina ögon mycket starka, skäl till varför Gotland bör försvaras. Jag visade på att öns betydelse för säkerhet och stabilitet i Östersjöområdet hade ökat, relativt tiden för det Kalla kriget. Jag visade också på att de sannolikaste hoten var förknippade med kriser som kan övergå till en väpnad konflikt, eller inledningsskedena av en konflikt. Det är också tydligt att ön utgör ett viktigt mål för Ryssland om man vill genomföra en militär operation i Baltikum, eller hota med en sådan. Ett ryskt innehav av ön skulle kraftigt försvåra Natoinsatser till stöd för Baltikum.

Av just den anledningen skulle Nato antagligen vara berett att gå mycket långt för att hindra Ryssland från att ta ön, men hjälpen kommer inte över en natt. Dessutom, Nato kanske behöver de resurserna i Baltikum. Ur ett svenskt nationellt försvarsperspektiv skulle Gotland kunna utgöra en viktig komponent i försvaret av fastlandet. Jag konstaterade också att försvaret av Gotland måste sökas i en lösning där alla försvarsgrenar samverkar. Ingen försvarsgren, armén, marinen eller flygvapnet kan själv lösa försvaret av Gotland. Det framstod också som klart att föra över större resurser till Gotland vid en kris, eller konflikt, var förenat med stora risker – extremt stora risker.

Frågan som jag ska försöka besvara här är: vilka typer av stridskrafter bör vi ha på ön, och hur bör de organiseras? Där kommer jag utgå från tre styrande faktorer: nyttan av Gotland vid försvaret av fastlandet, minska risken för att ön tas genom ett överraskande anfall och hur framtvinga en stor insats hos en angripare, för att på så sätt få hela Försvarsmakten att kunna bli en del av öns försvar.

Gotlands roll vid försvaret av hela Sverige

Framför allt är det möjligheterna att utnyttja ön som en plattform för långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem som skulle bidra till att avsevärt förstärka försvaret av fastlandet. Med rätt sorts vapensystem på ön skulle vi kunna göra det mycket riskfyllt för en angripare att operera i hela området från Åland i norr till Bornholm i söder och från den svenska kusten i väster till Baltikum i öster (jämför med den potential vi tillskriver ryska system i Kaliningrad).

Sannolikt skulle det framtvinga ett angrepp mot Gotland innan operationer mot fastlandet blev aktuella. Det skulle ge oss tid att försätta försvarsmakten på ”krigsfot” och, i bästa fall, även skapa den tid som krävs för att ta emot viss utländsk hjälp. Närvaron av denna typ av system skulle självfallet också göra att en operation mot Gotland blev avsevärt mer riskfylld för en angripare.

Långräckviddiga system av den typ som skulle behövas finns inte i Sverige, med ett halvt undantag, Robot 15 för sjömålsbekämpning med just nu för kort räckvidd. I båda fallen, luftvärn och sjömålsrobot, borde dock anskaffningen av sådana system ha en mycket hög prioritet sett till Försvarsmaktens behov i övrigt.

Ett kvalificerat långräckviddigt luftvärnssystem behövs för bl a försvaret av flygvapnets basområden och viktig civil infrastruktur. Delar av ett sådant system skulle därför till rimliga kostnader kunna placeras även på Gotland. Befintliga Robot 15, som idag utgör sjömålsbeväpningen till JAS 39 Gripen och kustkorvetterna, måste snart omsättas. Nya versioner torde ha längre räckvidd än de robotar som används idag. Att i den processen även anskaffa ett antal, i en markbaserad version, som grupperas på Gotland faller sig ganska naturligt.

Det behövs inte så mycket för att framtvinga den önskade effekten, att Gotland måste tas innan ett angrepp kan riktas mot fastlandet. Sannolikt skulle det räcka med i storleksordningen ett kompani av vardera sorten. I båda fallen ca 200 man med 3-4 eldenheter (utskjutningsanordningar) i varje kompani.
Den här typen av förband saknar förmåga att skydda sig mot en angripare på marken. Det behövs därför markstridsförband för att skydda dem. Problemet är speciellt uttalat vid olika typer av överraskande anfall.

Minska risken för ett överraskande angrepp

Ett tidigt innehav av ön kan vara avgörande för Ryssland i det fall man planerar operationer i Baltikum. Genom att gruppera långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem på ön skulle det gå att skapa en ”skyddsmur” mot eventuella Natoinsatser, på och över Östersjön, till stöd för Baltikum. Ett tidigt, överraskande, angrepp pekar därför ut sig som ett styrande hot.

För vår del uppstår därmed behovet av att minska risken för att en angripare tidigt, och med en begränsad insats, snabbt kan ta ön. Det även i situationer där en öppen konflikt ännu inte utbrutit förrän angreppet på Gotland är ett faktum. Skall vi t ex skjuta de första skotten i kriget, då mot transportflygplan som befinner i internationellt luftrum till i stort sett fram till det ögonblick då luftlandsättningar påbörjas. Tveksamt. Anflygningen kanske bara är en maktdemonstration? Dessutom, ju mindre man behöver sätta in desto enklare blir det att genomföra denna typ av angrepp.

Svagheten med ”överraskningsmetoden” är att den måste genomföras med begränsade styrkor för att förberedelserna inte skall avslöja vad som är på gång. Riskerar angriparen att möta kvalificerat motstånd på marken, även om det kan dröja en stund (timmar) så måste han begränsa målsättningen med angreppet. De förhållandevis små styrkor, någon eller några bataljoner (kanske 1000 -1500 man med lätta stridsfordon), som han kan sätta in inledningsvis kan då knappast ges uppgiften ”besätt Gotland”, möjligen blir det då ”ta hamnen för att möjliggöra tillförsel av större styrkor”.

Finns det kvalificerade markstridsförband på ön som snabbt kan ingripa kommer därför möjligheterna att besätta ön med begränsade styrkor minska drastiskt. Markhotet mot våra långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem kommer därmed också bli mindre. Men kanske viktigast, motståndaren kommer att tvingas att tidigt följa upp eventuella kuppanfallsföretag med tillförsel av ytterligare förband. Något som gynnar oss, vilket framgår nedan.

Den enda typ av egna förband som kan utgöra ett tillräckligt hot mot luftlandsatta (eller tidigt landstigna förband), och därmed framtvinga behovet att tillföra mer omfattande förstärkningar, är mekaniserade förband med anfallsförmåga. Stridsvagnar är där en avgörande komponent. Det av två anledningar: den anfallskraft det ger för att möta angriparens tidiga styrkor, t ex för att återta Visby flygplats, men också att det med automatik tvingar motståndaren att tillföra egna tunga mekaniserade förband. Det senare kan i praktiken bara ske sjöledes.

En sårbar, omfattande och tidskrävande operation som kommer att ge våra (och ev Nato) flyg – och marinstridskrafter goda möjligheter att verka. Det även om de är ”sena i starten” p g a basbekämpning, vilseledning, sabotage eller andra åtgärder – något man måste räkna med. Angriparen kommer göra sitt bästa att så blir fallet. Att våra markstridsförband måste vara utgångsgrupperade på ön och mycket snabbt gripbara säger sig självt om det skall vara möjligt att möta denna typ av hot – överraskande anfall.

Framtvinga en stor insats hos angriparen

Syftet med att tvinga en angripare att sätta in stora resurser är tvåfaldigt. En stor operation måste förberedas, det tar tid och är svårt att dölja. Det ökar risken för att vi (och Nato) hinner vidta motåtgärder. Den blir också sårbarare, vi kan komma till verkan med flera olika system.

Det som kommer att vara avgörande för hur mycket en angripare kommer anse sig behöva satsa för att ta Gotland är vilket motstånd han kan förvänta sig på ön, i kombination med svårigheterna att möta andra svenska system som kan påverka hans operation. Ju mer han tvingas föra över till ön desto större hänsyn måste han ta till de ökade möjligheter som våra flyg- och marinstridskrafter får att verka. Fler eskortfartyg och mer jaktskydd måste avdelas etc. Till detta måste han, speciellt om operationen drar ut på tiden, räkna med att olika Natostridskrafter kan ingripa – ekvationen börjar bli svår.

Finns det rimligt stora, kvalificerade, stridskrafter på ön tvingar det också angriparen till en förbekämpningsfas där han måste slå ut t ex luftvärn och kustrobotar innan han vågar påbörja en överskeppning eller mer omfattande luftlandsättningar. Det tar också tid.

Sammantaget, kostnaderna/risken kan i slutändan överstiga vinsten – han avstår från att genomföra operationen.

Vad bör då finnas på ön?

Nyttan av långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem placerade på Gotland redovisades i avsnittet ”Gotlands roll vid försvaret av fastlandet”.

När det gäller markstridsförbanden måste de uppfylla tre krav: mycket hög tillgänglighet, tillräcklig anfallskraft för att göra ett överraskande anfall med begränsade styrkor riskabelt, och att framtvinga en större operation där en angripare tvingas att, främst sjöledes, föra över tunga förband.

Vad innebär det konkret? För att möta, och efterhand kunna slå, luftlandsättningar i storleksordningen två-till tre bataljoner skulle det behövas en stark mekaniserad bataljonsstridsgrupp. ”Diskrepansen” att en svensk bataljonstridsgrupp skulle kunna göra upp med tre bataljoner beror på att ryska luftlandsättningsbataljoner är personalsvaga, bara har lätta stridsfordon och saknar tungt understöd (en naturlig följd av att de skall kunna flygtransporteras och fällas med fallskärm).

Antalet stridsvagnar i denna gotländska bataljonsstridsgrupp bör vara tämligen stort (terrängen på Gotland är ovanligt väl lämpad för insats av stridsvagnar, och en angripare skulle inte själv disponera sådana innan de tillförts sjöledes). Stridsvagnsförband är dessutom tämligen personalsvaga vilket har sina fördelar, något jag återkommer till. Stridsvagnar kan dock inte slåss ensamma varför det också krävs mekaniserat infanteri, luftvärns- och artillerikomponenter.

Den andra viktiga faktorn, förutom att avskräcka från ett överraskande angrepp, den att framtvinga en omfattande operation med sjötransporter, skulle också uppfyllas av närvaron av en mekaniserad, bataljonsstridsgrupp på ön. För att med rimlig säkerhet kunna slå en sådan krävs normalt en styrkeöverlägsenhet av tre till ett, med likvärdiga system. D v s en angripare skulle behöva föra över ca tre tunga mekaniserade bataljoner, artilleri, underhållsenheter mm till Gotland. Det blir en ganska omfattande och sårbar operation. T ex skulle det ge våra ubåtar goda möjligheter att ingripa.

Ett kvalificerat artillerisystem på just Gotland har den värdefulla egenheten att det med en central gruppering på kan täcka nästan hela ön. Det skulle ge oss möjligheter att mycket tidigt (bästa fall inom minuter) påverka såväl luftlandsättningar som landstigningar när de är som sårbarast. För den som funderar på detaljer: ja, det skulle till viss del (dock bara viss) lösa problematiken med att en angripare grupperar system på Fårö. Den avbrutna Archeraffären med Norge borde här ge möjligheter att skapa ett artilleriförband för Gotland till rimliga kostnader av de ”överblivna” pjäserna.

Sammantaget leder ovanstående resonemang till att det på Gotland borde finnas utgångsgrupperat ungefär följande:
- ett långräckviddigt luftvärnskompani (3-4 eldenheter, ca 200 man),
- ett kustrobotbatteri (3-4 eldenheter, ca 200 man),
- en mekaniserad bataljonsstridsgrupp (ca 30 stridsvagnar, ca 40 Stridsfordon 90, m m, ca 800 man – den organisationsbestämmande materielen, stridsvagnar och Stridsfordon 90, finns redan och behöver ej nyanskaffas),
- en liten specialstyrkekontingent för ledning av egna insatser med långräckviddiga markmålsvapen, om sådana anskaffades till JAS 39 NG, eller sätts in av Nato (20 man)
- en liten artilleribataljon (8 pjäser, ca 300 man)
- lednings- och underhållsfunktioner (ca 400 man).
- hemvärn för bevaknings- och skyddsuppgifter (så många man kan rekrytera)

Bemanning och beredskap

Materiel utan personal är inte mycket värt. Genom att beredskapskraven är höga och möjligheterna att i tid, eller överhuvudtaget, föra personal till Gotland i ett krisläge innebär stora risker bör förbanden så långt möjligt bestå av gotlänningar. Behovet (enligt ovan) är ca 2000 personer. Av dessa skulle ca 400 behöva vara fast anställda befäl och specialister, många antagligen rekryterade från fastlandet, men boende på Gotland (så var det i alla fall tidigare). Återstår ca 1600 som så långt möjligt bör rekryteras på Gotland.

En årskull på ön omfattar drygt 600 personer. Skulle man tillämpa en artonårig personalomsättningstakt vid de gotländska förbanden (som vi gjorde under värnpliktstiden), d v s man är krigsplacerad mellan ca 20 och 38 års ålder, skulle det innebära att ca 14% av varje årskull skulle behöva bli soldater. Det är sannolikt omöjligt att uppnå så länge vi inte återinför värnplikt. Däremot att få hälften av behovet, ca 7% av en årskull, att bli deltidssoldater skulle kanske kunna vara en rimlig målsättning, förutsatt att utbildning och tjänstgöring gjordes lockande. Det skulle t ex kunna innebära en speciell ”Gotlandspremie”, att man inte var förpliktigad att tjänstgöra utomlands (det vore frivilligt) och att utbildningen i huvudsak genomfördes på ön.

En sådan modell skulle inte ge fulltaliga förband med personal boende enbart på Gotland, men det skulle ge en god grundförmåga som snabbt skulle kunna kompletteras med personal som flygs ut från fastlandet. Det senare visserligen riskfyllt, beroende på läget, men med tidiga beslut eller utnyttjande av ”luckor” i en eventuell angripares flygaktivitet så skulle möjligheterna finnas. Eget luftvärn med lång räckvidd utgångsgrupperat på ön skulle dessutom skapa ett visst skydd för sådana transporter.

Det här skulle innebära en särlösning för Gotland, jämfört med Försvarsmakten i övrigt, men varför inte? År 1812 infördes värnplikt på Gotland, nittio år innan det gjordes på fastlandet. Öns betydelse, svårigheterna att tillföra förstärkningar och de höga beredskapskraven gör att speciella lösningar måste sökas. Argument som: svårt, krångligt, orättvist, inte likformigt, dyrt, får inte vara avgörande. Nackdelarna med att inte göra något överstiger vida de eventuella kostnader – i vidaste bemärkelse – som kan uppstå om vi inte kan försvara Gotland.

Ekonomi

Att återskapa ett rimligt försvar på Gotland är självfallet inte gratis. Den totala ”driftkostnaden”, löner, underhåll, utbildning, premier mm torde dock understiga en miljard per år. Problemet i närtid är att det saknas militär infrastruktur på ön, allt är avvecklat. Att bygga upp det som krävs, ett barackläger för utbildning och repetitionsövningar, ammunitionsförråd, garage, verkstad mm skulle sannolikt också hamna på i storleksordningen en miljard. Kompletteringsanskaffning av materiel och t ex en utökad serie av Archer kommer också att kosta. Det är dock åtgärder som kommer ligga utspridda över tiden och måste kostnadsberäknas ihop med anskaffningen av serien i övrigt.

Det blir då en marginalkostnad, inte obetydlig, men sannolikt heller inte orimlig. Övningsfältet på Tofta finns tursamt nog kvar. Eftersom det skulle ta något år att organisera och påbörja utbildning mm på ön så kanske man kan räkna med att försvarsanslaget skulle behöva ett tillskot på ca en miljard från 2015, för Gotland. Det utöver de ca fyra miljarder extra per år som krävs för att förverkliga den organisation, IO 14, som riksdagen beställde i inriktningsbeslutet 2009.
I väntan på att detta förverkligas bör existerande förband på fastlandet kraftigt utöka sin övningsverksamhet på Gotland för att därigenom skapa en ”semipermanent” närvaro.

Avslutning

Den föreslagna modellen är inget återskapande av Kalla krigets invasionsförsvar. Då bestod Gotlands försvar av mer än 20 000 man, ett flertal pansar-, artilleri- och luftvärnsbataljoner, fast kustartilleri mm. Det här är en personalsnål lösning där existerande vapensystem utnyttjas på ett effektivt sätt, som utnyttjar våra moderna flyg- och marinstridskrafters stora potential och också tar tillvara på vad modern teknik erbjuder.

Försvarsmakten har anfört tveksamheter till att permanent satsa resurser på Gotland, likaså har enskilda debattörer pekat på risken att försvaret av Gotland blir en fråga som överskuggar andra angelägna åtgärder. Det första är fullt förståeligt. Riskerar Försvarsmakten att få ytterligare en tilläggsuppgift utan full finansiering, utöver de ca fyra miljarder per år som redan saknas, är oron mycket berättigad.

I grunden är dock den avvägningen en fråga för våra politiker. Den andra frågan är nog i huvudsak en synvilla. Rubrikerna är stora, men de kostnader som försvaret av Gotland skulle innebära måste nog trots allt betecknas som små i relation till den ökade säkerhet det skulle innebära för fastlandet, för våra grannar och för stabiliteten i vårt närområde. Var skulle vi få ut större sådana effekter för en miljard per år?

………………….

För breddad bild av olika synsätt: ÖB på DN Debatt om sitt råd till statsmakterna. Observera att rubriken är dragen, det är inte riktigt det som sägs i artikeln. – red anm

Senaste dygnen kring Ukraina har inneburit fortsatt spänning. Ryssland fortsätter att demonstrera militär makt i form av övningar och styrketillförsel. Vissa uppgifter gör gällande att ryskt flyg finns på vitryska baser, och då har konflikten krupit ytterligare lite närmare moder Svea.

Den ukrainske premiärministern har under dagen besökt Vita Huset och dessa ständiga ryssar verkar ha förvillat det diplomatiska livet genom att yttra något om att Sovjetunionens upplösning var olaglig. I Väst undrar man förstås vad det är frågan om, och avfärdar sedan detta generellt som någon slags dumhet. I själva verket försöker Kreml rättfärdiga sitt handlande och förbereda befolkningen på tuffare tider.

……….

Konflikten mellan Ryssland och Ukraina är inte bara en europeisk kris, den är en global kris och en våldsam huvudvärk för Sverige. På Strategiakuten ligger nämligen tre döende patienter, vars hälsotillstånd påverkar omgivningen starkt.

1. R2P – Med rötterna i Kosovokriget tog det ”humanitära” kriget ett steg fram som koncept. Höjden hittills för konceptet nåddes under Libyenkriget, då främst Väst och Gulfstaterna med stöd av mandat i FN skred till verket. Intressant nog valde grannländer som Finland, Tyskland och Polen att inte delta, vilket jag då tolkade som en försiktighet att skapa några prejudikat som skulle kunna användas i närområdet.

De läsare som varit med F&S minns säkert att jag var kritisk till en del av tillämpningen av det mandat som var givet. Att mandatet tolkades för vitt och brett är fortfarande min uppfattning. Detta har slagit tillbaka på Väst som tappat lite i trovärdighet när det gäller R2P. Det finns länder som Brasilien som försökte få igång en diskussion om hur R2P skulle kunna utvecklas, men många västliga länder visade inget intresse.

Ej heller fanns det något intresse hos exempelvis NATO att en del handlingar skulle kunna utredas för brott mot de väpnade konflikternas lagar. Det allvarligaste tillfället, enligt min mening, var när fyra libyska örlogsfartyg anfölls av flyg. Dessa hade en längre tid legat vid kaj i Tripoli och besättningarna höll sig på fartygen med en klart deklarerad avsikt att inte löpa ut eller delta i krigshandlingar. De utgjorde inget hot mot civilbefolkningen med andra ord. Å andra sidan var de en del av diktatorns krigsmakt. Jag har inte sett någon siffra på antal stupade libyska sjömän, men med tanke på örlogsfartygens skador borde det varit närmare 100.

Den lösa rebellfronten vann till slut, men sedan dess har landet ännu inte funnit någon stabilitet och som parentes, så avsattes ju presidenten av parlamentet häromdagen, vilket ju ironiskt nog påminner om Ukraina.

Och just i fallet med Ukraina har Responsibility to Protect blivit perverterat, även om Ryssland inte tagit konceptets namn i sin mun. Budskapet är: Vi måste ta ansvaret att skydda den ryska befolkningen som förföljs så fruktansvärt i Ukraina i allmänhet och på Krim i synnerhet. Att sedan omvärlden inte sett några spår av förföljese fulländar hyckleriet.

Detta är den starkes lag, att böja reglerna så att det passar de egna målen. I vår närhet kan det inebära att vi kan få höra liknande tongångar på andra sidan Östersjön. Allt som krävs är destabilisering som skapar social oro.

2. Kärnvapennedrustningen – Även här går det att ta med Libyen som ju gav upp sitt kärnvapenprogram mot handel ett antal år före Libyenkriget. I Ukrainas fall finns Budapestöverenskommelsen från 1994, där USA, Storbritannien och Ryssland garanterade landets teritoriella integritet mot att Ukraina lämnade över sina kärnvapen från Sovjettiden.

Överenskommelsens exakta folkrättsliga status är jag lite oklar över just nu, men perceptionen hos kärnvapenintresserade ledare torde vara ganska klar. Det ligger nära till hands att de säger att det enda sättet att skydda sig är att skaffa sig dessa vapen. På så sätt kan man undgå väpnade interventioner från stormakterna, är det stor risk att slutsatsen blir.

Även om inga länder i Sveriges närområde övervägar att anskaffa kärnvapen, så ligger det generellt i vårt intresse att så få nya aktörer som möjligt bestämmer sig för en kärnvapenupprustning. Det skulle öka osäkerheten i världen på ett obehagligt sätt.

3. EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP). – Europas ambitioner på området har fått allt sämre prognos de senaste åren. Kanske inte när det gäller deklarationer och utkast av olika slag, utan mera när det gäller de lite mer hårda elementen i praktiskt genomförande.

Det är på flera sätt bra att EU inte eskalerar konflikten i Ukraina, men å andra sidan är det frågan om hur unionen skulle kunna göra det. Precis som EU fått problem kring Medelhavet, så är fallet med Ukraina att medlemstaterna inte kan samla sig till mer kraftfulla, diplomatiska åtgärder, än mindre militära.

Ryssland har skickligt de senaste åren bundit upp Tyskland i energihandel och Storbritannien med sina finansiella tillgångar. Det är inte så enkelt som att Ryssland dikterar, men beroendet är tillräckligt stort för fördröja reaktioner genom att olika intressen inom de större europeiska staterna konkurrerar med varandra. De ekonomiska intressena har sannolikt ett annat perspektiv på framtiden än vad de mer säkerhetspolitiska intressena inom staternas högsta diplomatiska och militära kretsar har.

Det är en uttalad premiss bakom den svenska strategin att länder som handlar med varandra inte går i krig med varandra. Förutom att emperin inte ger så mycket stöd till den hypotesen, så är kanske det mest intressanta att länder som handlar med varandra verkar inte genomföra sanktioner mot varandra. Åtminstone inte Väst.

En splittrad och svag europeisk hållning underblåses ständigt av Ryssland som föredrar att avhandla staternas affärer bilateralt. Ett svagare Europa underminerar solidaritetsklasulen som den nuvarande svenska säkerhetspolitiken sätter så stor tilltro till.

Sammantaget utgör dessa tre områden en försämring av småstaten Sveriges säkerhetspolitiska situation. Det är svårt att kvantifiera hur stor den är. Det viktigaste området är med största säkerhet EU, och där har inte nedbrytningen kanske inte skett lika långt än.

Problemet med Sveriges situation 2014 är att när utrikespoltiken möter externa motgångar som den inte rår över, så ska statens säkerhetspolitik kunna hämta kraft ur försvarspolitiken.

Men på Strategiakuten pågår tyvärr återupplivningsförsök av denna i rummet intill.