Försvarsbloggare

Jag hade tänkt att analysera riskerna för spridning av det regionala ombudskriget i Syrien, men så annonserade president Obama i går kväll att han fattat två beslut: Det ska bli en militär insats mot Syrien och han tänker söka bredda det politiska stödet genom kongressen. Analysen om grannländerna får vänta ett par dagar, för det verkar finnas tid.

De senaste dagarna har vi fått ta del av öppna versioner från de underrättelser de politiska ledningarna i USA och Storbritannien haft till sitt förfogande. Det är mycket tydligt, särskilt i Storbritannien, att man lärt sig läxan från Irak 2003 – politisera underrättelser så lite som möjligt.

Det finns några intressanta noteringar att göra. Det finns ingen beviskedja i svensk mening än. ”Högst troligt” är slutsatsen och ”hög tillförlitlighet” finns i informationerna som lett fram till detta. Det är tillräckligt, enligt min mening, för att börja utvärdera militära handlingsalternativ på allvar. Så här ser det ofta ut när det gäller underrättelsearbete, i synnerhet när det gäller att förstå intentioner. Det brittiska underrättelseutskottet (JIC) säger också i sitt bedömande att motivet för regimen att genomföra detta har det inte kunnat förstå, medan det verkar som om amerikanerna bedömer att målet var mera taktiskt. Att vinna slaget om Damaskus i förlängningen.

Om detta är initierat från den högsta ledningen, så bedömer jag att det är av mer strategisk natur. Hur konstigt det än kan låta, så kommunicerar krigförande med varandra genom sina handlingar också. I det här fallet kan det handla om att regimen vill tala om för sina motståndare att den är mest hänsynslösa av alla. Under slakten av motståndet i staden Hama i februari 1982 finns det flera vittnesmål om att den syriska armén på order av Assads far använde vätecyanid (Zyklon B är en form av vätecyanid). Tänkandet skulle kunna utgå från att påminna den andra sidan och de civila som vill hålla sig utanför konflikten om att regimen är beredd att med alla medel försvara sig och att omvärlden inte kommer att lägga sig i.

Här skulle vi också kunna lägga till den mest sensationella uppgiften, nämligen det brittiska påståendet att regimen använt kemiska stridsmedel i mindre mängder vid 14 olika tillfällen – fast då har ingen sagt något om internationella normer och nationell säkerhet. Det kan också vara värt att framhålla att den amerikanska inhämtningen har använt i stort sett alla källor som finns, vilket gynnar möjligheten att bli så säker som möjligt.

Intressant var också uppgiften om att man kunnat följa förberedelserna de tre dagarna före anfallet. Det kan resa frågan om varför man inte gjorde något, exempelvis varnade regimen eller förvarnade civilbefolkningen. Då bör man hålla i minnet att underrättelseanalys tar tid. Alla som arbetar med frågorna är översköljda med information och de första förberedelserna börjar med små tecken som ska tolkas. Sedan ska sammanställningar göras, faktakontroller, interna diskussioner för att ifrågasätta slutsatser, föredragningar för chefer som vill ha ytterligare information, order för kompletterande inhämtningsuppdrag, samverkan med andra och så vidare. Därefter når det policynivån som ska diskutera igenom vad som ska göras. I de sammanhangen är tre dagar inte särskilt lång tid.

………..

Så vandrade då president Obama ut i Rose Garden och höll sitt korta, annonserade tal som överraskade en del. Kärnan i argumentationen var upprätthållandet av normer kring kemiska vapen, säkerheten för allierade i regionen och faran för den egna nationella säkerheten. Jag ska inte uppehålla mig alltför länge vid amerikansk inrikespolitik, även om den spelar roll för kommande beslut. Några reflektioner dock:

Med det svaga stödet internationellt för en militär insats, även bland pålitliga allierade, och flera opinionsundersökningar som indikerar ett svagt till måttligt stöd hos det amerikanska folket för en militär attack, så innebar presidentens manöver att han skaffat sig ett övertag i etablissemanget.

Han var beredd att handla, beslutet var taget av honom som överbefälhavare. Blir han nedröstad, så är det kongressen som bundit honom. Han kan dock gå vidare i alla fall, eftersom han fogade in ”allvarlig fara mot vår nationella säkerhet”, vilket innebär att han enligt konstitutionen ändå kan genomföra en attack. Får han med sig kongressen, åtminstone senaten genom någon koppling till Iran, så kan han peka på att folket genom dess represententer stödde honom i det fall det inte går som tänkt. Och det kan tyvärr han behöva, för det lär inte gå som han har tänkt och det beror främst på två fenomen:

……………

”….I have decided that the United States should take military action against Syrian regime targets. This would not be an open-ended intervention. We would not put boots on the ground. Instead, our action would be designed to be limited in duration and scope. But I’m confident we can hold the Assad regime accountable for their use of chemical weapons, deter this kind of behavior, and degrade their capacity to carry it out.”

…………………

Det ena fenomenet är svårigheten att kalibrera strategier. I det här fallet är målet ifråga att upprätthålla normen att inte använda kemiska vapen (en norm Syrien som ett av få länder på jorden inte erkänner). Metoden för att göra detta är genom avskräckning (deter through degradation), medan medlen är små och begränsade – sannolikt angrepp från distans med kryssningsrobotar från ubåtar, ytstridsfartyg och möjligen tunga bombplan mot ledningsplatser, artillerigrupperingar och flygbaser. Användning av marktrupp utesluts i det här skedet. Det kan säkert ändras, men det är detta som de syriska generalerna och dess politiska ledning hör just nu.

Målet är alltså ambitiöst, medan metoden är ytterst osäker och medlen just små och begränsade. Avskräckningsmetoden när det gäller att avbryta negativt beteende är inte särskilt framgångsrik historiskt sett. I det här fallet kommer det yttre hotet sannolikt att svetsa samman regimen. Det finns en fortfarande en hyggligt stark nationalkänsla i Syrien. Regeringssidan är också härdad efter 2,5 år av prövningar. Trots alla prognoser håller det militära instrumentet fortfarande ihop med iranskt och ryskt stöd. Ett hundratal kryssningsrobotar kommer staten Syrien att absorbera. Som jämförelse sköts flera hundra kryssningsrobotar mot Libyen och närmare 10 000 attackuppdrag genomfördes med flyg innan kriget tog slut efter drygt ett halvt år.

Det andra fenomenet är svårare att teoretisera kring, men det är desto mer påtagligt när det infinner sig. Fienden har alltid en röst. Genom att använda sig av en tit-for-tat-approach, så kommer omvärlden få förhålla sig till Assad och dennes reaktioner. Väst spelar därför redan på den svarta sidan av schackbrädet, men vet inte om det än. När den första attacken är över och alla börjar vänta på vad som ska hända, så kommer de flesta förstå att det strategiska initiativet har gått över till Assad.

……….

Om regimen, då slår till med ytterligare hänsynslösa attacker, vad gör omvärlden då? Höjer insatserna en gång till antagligen, för att öka regimens risk. Eftersom kriget har en egen logik och det egentligen är en förlängning av politiken, så blir den politiska viljan viktigare ju mer intensivt kriget blir. Om regimen ännu en gång i det läget går in med ohygglig brutalitet – vad blir då svaret?

Här är svaret svårt utifrån det vi vet idag, men tentativt är den ena vägen att omvärlden viker och Assad kommer att överleva samtidigt som andra diktaturer drar sina egna slutsatser om västs trovärdighet. Den andra huvudvägen är att gå in i Syrien och försöka upprätta en buffertzon och/eller försöka ta kontroll över C-vapnen. Här går det antagligen en spärrlinje för regimen som i så fall kommer att uppfatta ett ytterligare extensiellt hot om omvärlden tar kontroll över delar av territoriet. Då skulle sannolikt allra senast ett utfall mot något av grannländerna komma.

…………

Det är alltså mycket som står på spel i höst. Vi är där vi är därför att aktörena lokalt, regionalt och globalt alltför hårt vill ha fred på sina egna villkor. Istället för att kompromissa har väst försökt att utifrån ändra de politiska maktförhållandena i Syrien bland annat för att komma åt Iran. Tillfällen att hitta en lösning redan 2011 när antalet döda räknades i tusental istället för hundratusental gick förbi, eftersom vi inte ville erkänna de reella maktförhållandena i regionen och lokalt stödde aktörer som inte kunnat ta sig samman under enhetlig ledning. Vad passar väl bättre som avslutning än det syriska ordspråket?:

”Till en maskäten bondböna sänder Gud en blind köpare”

Av Johan Larnefeldt, statsvetare

Läget i Syrien fortsätter att förvärras och något slags internationell intervention verkar alltmer sannolik. Samtidigt upplever Egypten en dramatisk återgång till styret före de arabiska upproren – men med skarpare konfliktlinjer och radikaliserade aktörer. Det är knappast märkligt att Sydasien inte står i centrum för världens uppmärksamhet. Flertalet av de konflikter som gjort Afghanistan, Pakistan, Indien och Bangladesh till storskaliga krishärdar tidigare i historien är dock fortfarande olösta, och det närmaste året kan komma att bli avgörande på flera sätt.

Läget i Kashmir har förvärrats under den senaste tiden. Sedan början av augusti har ett antal soldater – sannolikt även civila – dödats på båda sidor, och relationen mellan Indiens och Pakistans regeringar är ansträngd. De nu pågående fientligheterna inleddes natten mellan den 5 och den 6 augusti, då fem indiska soldater dödades, och en skadades, i en attack mot en gränspostering i Kashmir. Därefter har skärmytslingarna fortsatt, vid ett flertal olika platser längs stilleståndslinjen. Senast under förra veckan dödades två pakistanska soldater av eld från den indiska sidan.

Händelserna i Kashmir är en käpp i hjulet för fredsförhandlingarna mellan Indien och Pakistan, som var planerade att återupptas just när fientligheterna bröt ut. Något slags nystart framstod som mer rimlig efter det pakistanska valet i maj. Även om den nygamla premiärministern Nawaz Sharif på ett allmänpolitiskt plan inte har framstått som särskilt Indienvänlig har han sedan sitt tillträde talat relativt tydligt om behovet av seriösa förhandlingar för att uppnå en bred lösning på konflikten. Detta kontrasterar givetvis mot pakistanska styrkors faktiska agerande vid gränsen.

Även bortsett från pakistanska försök att uppmuntra oroligheter finns dock ett genuint missnöje hos delar av befolkningen i indiska Kashmir. På samma sätt som landets östliga gränser, mot Burma och Bangladesh, aldrig blivit helt lugna och accepterade har Indien inte lyckats etablera fungerande och legitim samhällsstyrning i de delar av Kashmir som man kontrollerar.

Vidare är läget i den indiska politiken komplicerat. Val ska äga rum inom ett år och den styrande regeringskoalitionen, dominerad av Kongresspartiet, är hårt pressad av oppositionen. Den främsta orsaken till detta är en allt svagare ekonomisk utveckling, men säkerhetsfrågorna spelar också in. Efter en hätsk debatt i indisk press och politik kom ett uttalande från landets försvarsminister A. K. Antony om att det var ”specialist troops” från den pakistanska armén som låg bakom angreppet i början av augusti. Detta är sannolikt sant i någon bemärkelse, men ska också ses mot bakgrund av det inrikespolitiska behovet av skarpa uttalanden.

Det är dock tydligt att den indiska regeringen inte gärna lägger all sin energi på Kashmirfrågan. Landets säkerhetspolitiska ambitioner under de senare åren har varit betydligt bredare, och de har framför allt inriktats på Kina och Indiska oceanen. Satsningen på flottan – inklusive hangarfartyg och atomdrivna ubåtar – har haft en del tydliga bakslag, men kommer sannolikt att fortsätta. Här blir de små sammandrabbningarna i Kashmir en ovälkommen distraktion.

Pakistans regering menar å sin sida att man över huvud taget inte ligger bakom några av angreppen mot den indiska sidan, och frånsäger sig ansvar för de aktörer som kan tänkas stå bakom det hela. Här ligger givetvis en del av problemets kärna, eftersom dylika militanta extremistgrupper länge har varit ett centralt verktyg för pakistansk säkerhetspolitik, både i indiska Kashmir och i Afghanistan.

Denna politik – som tog form framför allt under 1980-talet, förra gången en stormakt försökte föra krig i Afghanistan – har blivit ytterligt destruktiv för Pakistan självt. De kanske mest destruktiva talibanrörelserna är idag de som finns i Pakistan, och som har den pakistanska staten som sin främsta motståndare. Dessa militanta grupper har länge opererat främst i de mer glesbefolkade gränsområdena mot Afghanistan, men en viktig utveckling under senare tid är att de nu tycks urbaniseras i samma takt som själva Pakistan – något som märks bland annat i megastaden Karachi.

Pakistans nye premiärminister tycks ha ett kluvet förhållande till landets talibanrörelse. Han har kallat dem för ett existentiellt hot mot Pakistan, men han har också – både före och efter att han blev vald – argumenterat för samtal med dess företrädare. Mer allmänt är det tydligt att den pakistanska traditionen av säkerhetspolitisk outsourcing till fristående extremistgrupper gör det svårare för landet att bygga förtroendefulla relationer med grannarna Afghanistan och Indien. Till detta kommer det mer allmänna problemet att Pakistans utrikes- och säkerhetspolitik fortfarande inte står under civil kontroll.

Många talar nu om Afghanistan efter ISAF:s uttåg 2014 som en mer uttalad arena för den indisk-pakistanska kraftmätningen. Tydliga indiska signaler om stöd till Karzairegeringen, kombinerat med ett flertal våldsamma attacker mot indiska intressen i Afghanistan, kan tyckas tala för detta. Det är dock mest sannolikt att det hela inte går utöver den typ av relativt begränsade attacker som det hittills varit fråga om. Samtidigt kan även dessa orsaka stor skada. Till exempel har Lashkar-e-Taiba – den pakistanstödda grupp som antas ligga bakom attackerna i Mumbai 2008 – öppet talat om ökad aktivitet i Afghanistan.

Att den indisk-pakistanska konflikten inte bara utkämpas i Kashmir är knappast något nytt. Det bangladeshiska befrielsekriget 1971 – som i stor utsträckning blev ett krig mellan Indien och Pakistan – var mycket våldsamt. Den konflikten är dessutom i allra högsta grad levande än idag. De kraftigt försenade krigsförbrytarrättegångar som har börjat avslutas i Bangladesh i år har resulterat i en kraftig ökning av social oro och politiskt våld – vilket gör det parlamentsval som ska genomföras senare i år mer osäkert och konfrontativt. Den centrala konfliktlinjen är i mångt och mycket densamma som 1971, och inte heller alltför olik de som dominerar politiken i Pakistan. Vad som ska vara den bärande idén för de olika statsbildningar som steg fram ur det brittiska Indien är fortfarande i grunden omstritt.

Dock är det otvetydigt så att våldsnivån i dessa konflikter under det senaste decenniet varit ojämförligt högre i Pakistan. Det har sedan börjat av året kommit allt fler tecken på ett skifte i synsätt hos den pakistanska ledningen, med tal om ett nytt handlingsprogram för att bekämpa terrorism samt om en ny och mindre Indiencentrerad militär doktrin. Och trots att Nawaz Sharif avsattes i en militärkupp förra gången han var premiärminister tycks den politiska och den militära ledningen nu vara rimligt överens om riktningen. Samtidigt gör de fientligheter som riktas mot Indien och Afghanistan att det är svårt att bedöma både ärligheten i uppsåtet och förmågan att genomdriva en ny politik mot de militanta grupperna.

Den 26 augusti reste Afghanistans president Hamid Karzai till Islamabad för ett tvådagarsbesök. I centrum stod möjliga vägar framåt för fredssamtal med (den afghanska) talibanrörelsen. Dessa förhandlingar har varit en slingande följetong utan uppenbara framsteg, då parterna inte varit överens om vare sig plats för eller deltagare i seriösa samtal. Det förestående avslutandet av ISAF-insatsen gör att USA blir allt mindre relevant som part i processen, något som möjligen kan förenkla det hela. Afghanistans ledning har också slagit an en mildare ton mot Pakistan under den senare tiden. Samtidigt kan påpekas att fientligheterna mellan de två länderna inte varit obetydliga, med regelbunden artilleribeskjutning över gränsen.

Mötet mellan Pakistans premiärminister och den afghanske presidenten förefaller inte ha resulterat i några egentliga framsteg. Den afghanska sidan fick inte det de hoppades på från Pakistan denna gång heller, och inga nya steg för fredsprocessen har meddelats. Här spelar det möjligen in att Hamid Karzais period som president går mot sitt slut, och att hans efterträdare än så länge är ett frågetecken. Det är värt att komma ihåg att Afghanistan, Pakistan, Indien och Bangladesh alla ska hålla val under 2013–2014. De centrala konfliktlinjerna i ländernas politik är delvis besläktade, delvis mer specifika. På person- och partinivå är det förmodligen Afghanistan som är mest oförutsebart. Än så länge är det en öppen fråga vem som kan samla det största antalet sympatisörer för att ta över efter Karzai. Oppositionsgrupperna i nationella fronten har meddelat att de avser att gå fram gemensamt, men de har ännu inte meddelat någon specifik kandidat.

En av de möjliga – men inte nödvändigtvis sannolika – kandidater som varit mest omtalad under den senaste tiden är Abdul Rassul Sayyaf. Detta namn – med historiska kopplingar till såväl Osama bin Ladin och Khalid Sheikh Mohammed som till människorättsbrott i Afghanistan – lär inte vara alldeles populärt i ISAF-ländernas huvudstäder. Dock har dessa inte förmått styra Afghanistan i den riktning man velat under det senaste decenniet, och inflytandet lär knappast öka under de kommande åren. Här är den svenska regeringens beslut om kraftigt ökat bistånd – från en redan hög nivå – till Afghanistan under de kommande åren intressant att notera. Den dominerande utländska aktören, USA, minskar utvecklingssamarbete och annan civil närvaro i ännu snabbare takt än den militära insatsen.

Några gemensamma drag för de pågående konflikterna i Sydasien är möjliga att urskilja. För det första saknas på många håll en grundläggande samsyn om vad som utgör en legitim regering och ett legitimt sätt att få och att utöva politisk makt. Religion får ibland en central ställning i dessa stridigheter. För det andra är det värt att notera att trots stora militära resurser och två kärnvapenmakter utkämpas faktiska strider ofta mellan gränsvakter med enklare eldhandvapen – eller ännu oftare av irreguljära grupper med skiftande koppling till någon stat. Ingen regering – inte ens Pakistans – har full kontroll över dylika aktörer. För det tredje är det tydligt att omvärlden ofta har överskattat sin förmåga att förstå, ingripa i och påverka dessa konflikter – något som är värt att hålla i minnet när nya militära interventioner och utvecklingssamarbeten planeras.

Igår fortsatte diskussionerna med oförminskad intensitet om Syrien. Det är fortfarande inte offentligt klarlagt vad som dödade ett stort antal människor i Damaskus förra veckan. FN:s särskilda sändebud Lakhdar Brahimi uppgav igår till AFP att det ”förefaller” vara någon kemisk substans som dödat de flesta.

Mer säkra är de stora länderna i väst, som kan stödja sig på sina underrättelsetjänster. Det skulle inte gå för den amerikanska administrationen att gå ut så hårt, om inte tydliga indikationer stödde detta. I debatten har det kommit anspelningar på att det inte går att lita på USA med hänvisning till Irak 2003. Men här finns det två stora skillnader. För det första har det faktiskt hänt något, en aktivitet som föregåtts och följts av andra händelser som kan plockas upp av de olika underrättelsekällorna som övervakar Syrien.

För det andra är den amerikanska utrikespolitiken förändrad när det gäller synen på militära maktmedel. I Irak sökte den dåvarande administrationen bevis för massförstörelsevapen och tolkade information därefter, så är inte riktigt fallet nu.

Eftersom vi lever i ett informationssamhälle, så kommer stora delar av världspubliken vilja ha något substansiellt att förhålla sig till. Därför talar det för att vi kommer att få se den amerikanske presidenten eller någon annan central person lägga fram tvättad underrättelseinformation. Det är det långsiktigt bästa sättet att bygga legitimitet för eventuella militära insatser mot den syriska regimen. Eftersom en del talar för att säkerhetsrådet inte kan samla sig kring ett militärt angrepp, så ökar en sådan handling i betydelse i det fall en grupp länder väljer att gå vidare utan mandat i säkerhetsrådet.

Vad är det då världen skulle få se i så fall? Ja, det mest troliga är att det finns satellitfoton som kan visa förberedelser för insats med kemiska stridsmedel. Det skulle kunna vara personal i skyddsutrustning och emballage till ammunition runt artilleripjäser. Sådana bilder kommer sannolikt att vara lite retuscherade för att inte avslöja den exakta kapaciteten på USA:s militära satelliter. Ni som läste inlägget som baserades på väderdata för tidpunkten, vet att förhållandena över Damaskus var utmärkta för foton från luften (atmosfäriska störningar bedömer jag som neutrala).

Dessutom funderar jag på, i ljuset av den pågående NSA-debatten, om det inte också i så fall kan bli kortare uppspelningar av kommunkation mellan chefer på olika nivåer under förutsättning att denna skett på relativt oskyddade system som mobiltelefoni. Återigen för att dölja den egna kapaciteten. Dessa två sätt skulle kunna bygga en acceptans för att den syriska regimen är ansvarig.

Just ”ansvarig” är en intressant term i sammanhanget. Den som lyssnar noga mellan raderna på uttalanden från amerikanska företrädare märker att de hittills inte sagt att Assad eller regimen beordrade en sådan attack. Istället har formuleringar som: ”has the capacity” eller ”is responsible” använts. I går kväll kom också uppgifter om att det finns en samtalsupptagning mellan en panikslagen departementstjänsteman som försöker förhöra sig hos en chef för ett förband med förmåga till insats med kemiska stridsmedel vad som hänt.

Detta öppnar upp för intressanta, men också obehagliga, frågor. Har inte regimen full kontroll över sina styrkor? Trots en del avhopp på mellannivå, så finns det ännu ingen i den högsta militära ledningen som bytt sida. Om detta skulle vara någon typ av ordervägran eller en besinningslös attack på eget bevåg kan vi stå inför en långsam krackelering på regimsidan, vilket skulle göra läget ännu svårare att överblicka. Om detta skulle ha hänt, ska världen då först kräva utlämning av skyldiga innan man skrider till verket, ungefär som när USA krävde utlämning av Al Qaida av talibanerna 2001?

Läget är oerhört vanskligt för utomstående som överväger att blanda sig i inbördeskriget militärt. Det är som att pricka en bergstopp med fallskärm. Om du tar i för mycket och räknar fel på reaktionerna kan situationen eskalera och läget skena iväg, i värsta fall till ett stort regionalt krig. Om du gör för lite eller ingenting kommer eländet att fortsätta, och männen med vapen tappa respekten för din beslutsamhet.

Just nu håller världen andan för att se vilken väg den amerikanske överbefälhavaren väljer. Mycket talar för att presidenten väljer ambitionsnivån att försöka upprätthålla den internationella normen att inte använda kemiska vapen. Under tiden används tiden för att observara vad som händer på marken. Talet om angrepp innebär att aktörena förbereder sig på olika sätt, vilket innebär observerbara aktiviteter. Enheter förflyttas, viktiga vapensystem förs undan, reservstabsplatser aktiveras och så vidare. Tiden kan alltså utnyttjas för att lära sig mer om aktörena samtidigt som effekten av alla omgrupperingar blir ett indirekt skydd för civilbefolkningen under en kort period. Eftersom Syrien inte är Libyen kan nog inte civilbefolkningen ännu hoppas på något omfattande skydd av omvärlden.

För att lyckas få slut på inbördeskriget i det här skedet krävs nämligen stordåd. Då måste man hålla huvudet kallt, invänta svar från FN:s inspektörer och ta frågan till säkerhetsrådet. Först därefter är det dags att ställning till om det är lämpligt med en militär insats eventuellt utan folkrättsligt stöd, som man möjligen kan få i efterhand. Men det räcker inte där. En större taktisk insats kan inte åstadkomma något, utan att man samtidigt kommit upp med ett förslag på en någorlunda realistisk lösning som parterna – lokalt och regionalt – är villiga att diskutera. Då måste de olika parterna i sin tur slänga sina förhandlingsförbehåll åt sidan. Prognosen för detta är tyvärr väldigt låg för närvarande, och därför kommer människor att fortsätta dö i Syrien – drygt 100 om dagen i 2,5 år nu.

…………………

SvD
DN
DN
Aftonbladet

Igår lämnade Försvarsmakten in sitt svar till regeringen enligt Regeringsuppdrag 5. Uppgiften har varit att redovisa hur myndigheten kan spara 500 miljoner i lönekostnader jämfört med BU 14. Först ut att kommentera var Skipper, vars genomgripande genomgång du kan läsa här.

Om vi backar några steg bakåt, så började problemen med Försvarsmaktens personalförsörjning i underlagsarbetet under 2008. Den militära ledningen lämnade så småningom in ett underfinansierat förslag till regeringen den 30/1 2009. På den tiden hade två nivåer, den militärstrategiska och den operativa nivån, lagts på samma befattning – C INS. Det innebar att avvägningarna på kort och lång sikt gjordes av samma person. Denna ordning har den nuvarande Försvarsmaktsledningen tagit bort, och ansvaret för den militärstrategiska nivån ligger nu hos chefen för Ledningsstaben.

En fråga som 2008 ramlade mellan stolarna mellan insatschefen och produktionschefen var frågan om var bevakningsstyrkorna genererades. Högkvarteret arbetade länge innan frågan avgjordes. Insatschefen räknade med att basorganisationen (som tidigare hette grundorganisationen) skulle svara för detta, medan produktionschefen räknade med att dessa styrkor organiserades efter hand ur insatsorganisationen. Antalet befattningar/pengar avgjorde, vilket innebar att C INS drog det kortaste strået. Underfinansieringen blev mindre än annars, men det innebar också att fler uppgifter lades på personalen.

Under förra året gjordes ett omfattande arbete inom Försvarsmakten för att inta Försvarsmaktsorganisation 13, vilket resulterade i en ökad obalans mellan uppgifter och personal. Knappt har alltså den röken lagt sig förrän det nu blir dags att reducera ytterligare personal.

Just personalförsörjningsfrågan är den del av sitt värv som försvarsminister Karin Enström har haft det svårast med så här långt. Helt snett trampade statsrådet när hon den 28/2 2013 skrev en debattartikel i Dagens Industri och underkände Försvarsmaktens svar som hon skulle formellt ta emot senare samma dag. I stort hade dock försvarsministern rätt i att organisationen ökat i omfång.

Nu har försvarsministern en riktig utmaning framför sig, eftersom den operativa påverkan inte är oansenlig om Försvarsmaktens måste genomföra sitt förslag.

Det kan ju i och för sig tänkas att Karin Enström samlar underlag för att ge sig i kast med Finansdepartementet. Om hon inte tar den striden, så gör Riksdagen klokast i att göra det jag föreslog i somras – avveckla Insatsorganisation 2014 som före gårdagens förslag hade prognosen 2023.

Det finns möjligen en utväg, och det är att ta regeringen på orden. I de avgörande besluten (se s. 2) har det förekommit en särskild formulering om insatsorganisationens (vår krigföringsförmåga) utveckling :

”i den takt som ekonomin medger”

Ja, statsrådet har också själv i den refererade debattartikeln ovan använt denna formulering.

Vi har den senaste tiden alla kunnat ta del av finansministerns resonerande om att det finns ett reformutrymme i ekonomin. Nu är det upp till bevis – målet är beslutat av riksdagen och ekonomin tycks medge nödvändigt utrymme.