Ungdomar på SVK Lungö

20130711-080505.jpg

Ledarkursen berättar för grundkursen om livet på andra skolor.

Under sommaren när många andra aktiviteter går ned på sparlåga finns det ett område som går för högtryck, frivilligverksamheten. Över hela landet ordnas det vuxen- och ungdomsutbildningar med en oanad bredd. Försvarsmaktens chefer försöker besöka så många platser som möjligt, både för att bilda sig en uppfattning om läget men också för att visa uppskattning för det engagerade arbete som utförs. Själv hade jag igår möjligheten att besöka Sjövärnskårens läger på Lungö. Senare i sommar väntar för min del också Försvarsutbildarnas “Military Weekend” i Stockholm och ett “GU-F” i Falun, grundutbildning för frivilliga.

20130711-080816.jpg

Delar av båtparken som nu avrustats vid skolslut.

Lungö samlade knappt 100 elever och ett 20-tal instruktörer. Jag hade lite förutfattade meningar om Lungö men ska ärligt säga att de kom helt på skam. Bra befäl, systematiskt arbete med förberedelser och genomförande samt otroligt positiva elever från grundkurs (år 1) till ledarkurs (år 4). Det var mycket tillfredsställande att se och höra eleverna berätta om sina upplevelser, sina intryck och vad de bär med sig från utbildningen. Kursplanen följer helt nyframtagna utbildningsbestämmelser för Sjövärnskårens ungdomsverksamhet. Denna är också kvalitetssäkrad av Sjöstridsskolan och innebär att utbildningen kan bedrivas likformigt på alla fyra skolorna (Lungö, Märsgarn, Känsö och Kungsholmen).

Fyrtio procent av eleverna var tjejer. Här har moderskeppet Försvarsmakten något att lära – vilka drivkrafter och vilken utformning av utbildningen som fungerar för att locka och behålla båda könen.

20130711-080902.jpg

Strax fys.

En annan sak som stack ut var befäl och sjömän från bland annat 4.Sjöstridsflottiljen och 1.Ubåtsflottiljen, som en del av sina semestrar och ledighetsuttag, tog sig tid och engagemang att vara 19 sommardagar på ön. Här inte minst förbandschefernas intresse avgörande för att få stamanställt befäl att engagera sig i frivilligverksamheten. Inspirerande både för elever och instruktörer.

Även om inte alla elever går vidare i framtiden med militära yrkesval så är ungdomsutbildningen en investering från samhället och Försvarsmakten som formar unga människors kunskap, uppskattning och förståelse för försvaret. En insats som inte kan mätas i pengar. Tack Lungö, skolchef, personal och elever för ett mycket bra besök!

20130711-080952.jpg

Kort genomgång efter genomfört besök.

Erik Lagersten
Informationsdirektör

Dagens goda nyhet!

Foto: Försvarsmakten

En lättnadens suck kan nu dras för Försvarsmaktens sjöoperativa räkning. FMV levererade i dag en god nyhet i samband med att man nu lagt en beställning till Kockums som omfattar ombyggnad av den femte och sista Visbykorvetten till version 5 standard. 

Det har möjligen inte varit allmänt känt att det inte sedan tidigare fanns en beställning för att färdigställa samtliga fem korvetter av Visbyklass till samma status som de två levererade korvetterna Visby och Nyköping. Uppgifter sedan tidigare gör gällande att det inte har varit helt klart avseende finansiering av att färdigställa det sista skrovet, men nu är det alltså klart. FMV har lagt en beställning till Kockums som omfattar uppgradering av den femte korvetten HMS Härnösand.

I pressmeddelandet framgår det att FMV har beställt "vapen och sensorinstallationer" till en kostnad av 180 miljoner kronor.

Vän av ordning (med risk för att hamna i facket "svartmålare") bör ställa sig frågan om det inom ramen för denna order även ingår att göra HMS Härnösand till "flygplats" för att kunna landa helikopter? Sommaren 2011 informerade MI marinens personal om att enbart två av Visbykorvetterna kommer att utrustas för att kunna landa Hkp 15. Senare uppgifter har gjort gällande att numerären har utökats till att omfatta tre? Av den anledningen bör man därför fråga sig om denna order innefattar integrering av helikopterfunktion även på detta fartyg, och att således alla fem korvetterna i serien kommer att få samma helikopterkapacitet?

När vi ändå är inne på att beskriva saker för vad de är så har det förekommit uppgifter i den annars goda debatten runt detta ämne om att helikopterhangaren på Visbykorvetterna är för liten för att hangarera Hkp 15.  Detta är fel. Saken är den att Visbykorvetten helt saknar helikopterhangar. Inte heller Visbykorvettens däck lär vara dimensionerat för att kunna landa den tunga sjöoperativa helikoptern Hkp 14F som kommer att levereras i endast fem exemplar och som bedömt blir operativ runt 2020?

Det viktigaste med dagens besked är trots allt att HMS Härnösand får RBS-15 integrerat. Åt detta ska vi glädjas i dag.

Media: AB, SvD, GP, BLT,

Framtidens #svfm – när inget parti vill betala för anbefalld förmåga


Ett tankeexperiment.


Om följande antaganden vore korrekta:


1. Försvarsmakten har ett underskott på materiel-sidan om runt 40 miljarder på en tio-årsperiod.
2. Rysslandrustar medan Sverige i vart fall inte upprustar.
3. Sverige och framför allt Gotland är strategiskt intressant i tänkbara framtida konflikter.
4. Inget parti med kraft att driva ett regeringssamarbete är intresserat av att öka anslagen betydelsefullt eller ansöka om Nato-medlemskap.
5. Nato artikel 5 är enbart förbehållet Nato-medlemmar. Partnerskapsländer åtnjuter inget skydd, endast övningsmöjligheter.

Då skulle man kunna hävda att försvar mot väpnat angrepp är en uppgift som svenska försvarsmakten inte är dimensionerad för att lösa, givet styrkeförhållandena gentemot Ryssland och förutsättningarna för att snabbt kunna motta militärt understöd från vänligt sinnade organisationer eller nationer.

Vilken försvarsmakt får man då?


Man skulle kunna tänka sig en expeditionär styrka för att i operationer ledda av FN eller Nato lösa militära uppgifter utom rikets gränser. Det vore i princip en prolongering av de senaste nio årens (sedan försvarsbeslut 2004) inriktning för Försvarsmakten. Frågan är om folket vill finansiera detta koncept med svårförklarade nytto-effekter för riket. Denna organisation skulle troligen inom en tio-årsperiod förlora kapaciteten att försvara någon del av riket och sannolikt få svårigheter att upprätthålla effektiv territoriell integritet (TI).

Man skulle också kunna tänka sig en militär organisation ägnad enbart åt uppgiften territoriell integritet, vilket ligger i linje med "alliansfrihet syftande till neutralitet i krig". Tanken är intressant som ett alternativ till detsom många menar att insatsförsvaret blivit, en expeditionär styrka med ringa invasionsförsvarsförmåga. Kanske vore det mer realistiskt att ominrikta organisationen till att skapa robust territoriell integritet? Med detta menar jag hög sannolikhet för att upptäcka och ingripa effektivt mot kränkningar i fred och neutralitet. Många länder har just en sådan nivå på sin försvarsmakt, dock ofta kompletterade med medlemskap i en stark allians. Nato-landet Tjeckien har exempelvis 14 hyrda Gripen-plan

Hur skulle en sådan organisation kunna vara uppbyggd och vad skulle den kosta?

Varför territoriell integritet?


Territoriell integritet måste upprätthållas i luftrummet, på sjöhavet och på markterritoriet. Ifrågasätts den blir det stökigt (googla förslagsvis på Altmark, ubåtskränkningar eller division Engelbrekt). Visar den sig helt innehållslös blir det ett maktvakuum som andra nationer kommer känna sig tvingade att fylla alternativt se som en möjlighet att fylla.

Luftterritoriell integritet


I luften bör ett relativt litet flygvapen kunna hävda territoriet intill dess stridshandlingar inleds, förutsatt att det har tillräckligt vass spets. Det kan röra sig om kanske 40 stridsflygplan, ett antal baser spridda över riket (Såtenäs, Ronneby, Uppsala, Luleå, Visby) samt luftburna och fasta sensorer för förvarning och övervakning. Med rätt baseringsmöjligheter borde Gripen C/D vara relevant i ett tiotal år från nu. Allt bygger dock på att flygplanet har en tillräckligt kvalitativ jaktrobot som kan medföras på och klarar incidentuppdrag. Det senare kan innebära att ett mer långräckviddigt flygplan (Gripen E/F) skulle vara mer effektivt då vapenlast och räckvidd är gränssättande även vid incidentuppdrag. Incidentberedskapen skulle då den görs till huvuduppgift lämpligen upprätthållas H24året om.

För att kunna stödja flottans uppgift sjöfartsskydd behöver sjömålsbekämpningskapacitet vidmakthållas.
Luftvärnet skulle behöva inriktas mot att försvara flygbaserna mot kryssningsrobotar samt ett fåtal samhällsviktiga anläggningar som kärnkraftverk och försvarsinstallationer. Detta skulle i sig kräva investeringar.

Helikopterverksamheten inriktas mot huvuduppgifter på sjöterritoriet. Transportkapacitet för att transportera trupp vidmakthålls då den stödjer markterritoriell integritet.

Kostnaden för dessa luftoperativa system bör ligga i nivå med dagens anslag, med tanke på anskaffningsbehovet på luftvärnssidan kontra minskningen av antalet stridsflygplan.

Markterritoriell integritet


På markarenan skulle en armé med endast TI-uppgift påminna mycket om hemvärnet. Vissa uppgifter skulle kräva mycket hög kvalitet (stöd till polisen m.a.p. terrorist-bekämpning, CIED, spaningsförband) medan andra skulle kunna medge relativt låga kostnader per enhet och därmed finnas gripbar över ytan. Förmåga till mekaniserad strid skulle sannolikt avvecklas. Vad gäller markterritoriell integritet på Gotland kan en hårdare kapacitet vara nödvändig för att erhålla nödvändig tröskeleffekt, även innan strider inleds.

Det säger sig självt att en armé utan kapacitet till mekaniserad strid skulle kosta avsevärt mycket mindre än armén i IO14.

Sjöterritoriell integritet


Till sjöss skulle TI-uppgiften kunna lösas med en kombination av dagens sju korvetter, fem ubåtar, sju minröjningsfartyg och ett antal tillförda patrullfartyg och minröjningsfartyg. Ubåtarna löser samma uppgifter som i dagens organisation. Amfibiekåren skulle i likhet med armén reduceras men delar av den skulle fortsatt behöva stödja flottan (undervattensstridssystem och bevakningsbåtskompaniet). Vid krigsutbrott i närområdet kompletteras uppgiften för flottan med sjöfartsskydd, en mycket resurskrävande uppgift som i sig motiverar sjömålsbekämpande system och luftvärnsrobot på fartyg. Sjöfartsskydd förutsätter som tidigare nämnts också att flygvapnet förmår skydda sjövägarna.

Ytövervakningen hanteras med fasta sensorer och rörliga enheter som kan ingripa vid incidenter. De rörliga enheterna bör alltid ha enheter till sjöss, förslagsvis en på västkusten och en på syd och ostkusten. Två vedettbåt typ Kalmar tillförs genom modifiering av befintlig materiel.

Den stora utmaningen ligger under vattnet. För att effektivt kunna hävda integriteten under vattnet behöver inomskärs ubåtsjaktförmåga återtas genom att vapensystem för undervattensmål på inre vatten tillförs. Ett antal patrullfartyg för uppgiften behövs, gärna en modern variant av patrullbåt typ Kaparen, men utan ytattack- eller luftförsvarsförmåga. Bedömt skulle en division av åtta sådana fartyg kunna utgöra en tillräcklig bas för att kunna övervaka över tid och ingripa kraftsamlat vid behov. Dessa skulle behöva skrovfast och sänkbar sonar (VDS), passiva sonarbojar, framåtskjutande vapensystem (ELMA ny?) och eventuellt torped. Besättningarna borde kunna hållas runt 25 personer i likhet med Kaparen-klassen, då de endast behöver leva upp till sjösäkerhetskrav och undervattensuppgifter. Sammanfattningsvis skulle de bli kostnadseffektiva enheter med hög tröskeleffekt för en motståndare under vattnet.

Vidare behöver utomskärs ubåtsjaktförmåga vidmakthållas och utvecklas genom tillförsel av ny torped. Alla sju korvetter och båda vedettbåtarna behöver därför VDS och torped.

Självklart måste flygvapnets tunga helikoptrar kunna användas för ubåtsjakt både inom- och utomskärs. Även radarspaning blir en prioriterad uppgift.

Ett antal fasta installationer kan utgöra uthålliga och kostnadseffektiva sensorer inom ubåtsskydd.
Antalet minröjningsfartyg ökas till runt 14. Syftet är att skapa kontroll över undervattensdimensionen genom kartering och minsökning, därigenom kunna upptäcka och röja mineringar och hålla de viktigaste sjövägarna öppna.

För att effektivt stödja sjöoperativ verksamhet behövs marina installationer (baser) på väst-, syd- och ostkusten. En mindre kapacitet är önskvärd även på Norrlandskusten.

Sammanfattning


Sammanfattningsvis skulle en organisation helt inriktad på TI se radikalt annorlunda ut än dagens IO14. Huruvida IO14 klarar de uppgifter som ålagts försvarsmakten kan andra bedöma bättre än denna skribent. Dock bedömer jag att trovärdig territoriell integritet kan upprätthållas på detta sätt utan en anslagsökning från nuvarande nivå, vilket är intressant ur flera aspekter.

Det skulle hantera det stora gap som av många initierade upplevs finnas mellan uppgifter och resurser. Här är länkar egentligen överflödiga. Läs inlägg under våren 2013 på valfri försvarsblogg, eller varför inte någon av generalerna Neretniekseller Gustafsson.

Exemplet understryker behovet av att söka en lösning på den underfinansiering av försvarsmakten som många menar är rådande. Om TI vore dimensionerande uppgift skulle sannolikt nuvarande anslagsnivå vara helt på sin plats. Med avsevärt större uppgifter än så stärks argumenten för ett Nato-medlemskap till att vara det enda rimliga för att klara försvarsmaktens uppgifter.

Det stora skiftet i resursfördelning som jag menar skulle behöva ske mellan främst armén och flottan är inte ägnat att antyda att armén inte är relevant i IO14, (tvärtom vill jag se en återuppbyggd stark markstridsförmåga) utan skall ses som ett utryck för sjöstridskrafternas omfattande och komplexa uppgifter inom TI och markförbandens relativt mindre omfattande uppgifter.

En så stor omställning av försvaret skulle förstås skapa en mängd nya problem. Kan man rekrytera till sådan verksamhet? Vad är värdet av TI om man inte kan följa upp den med strid i högnivåkonflikt? Hur mycket kostar själva omställningen?

Vad gör man då med sin TI-försvarsmakt om (mot all förmodan) kriget kommer? Ja, då får man väl samordna sina kvarvarande stridskrafter bäst möjligt med den styrka som eventuellt beslutar sig för att gå i strid med motståndaren. Ungefär som vi får lov att göra med nuvarande organisation, inte sant?

Gratis är gott

Jag har under mina år som Bloggist ofta länkat till artiklar i SvD. Anledningen är att jag tycker att de ofta har artiklar som stämmer med mina egna åsikter. I säkerhetspolitiska sammanhang tycker jag också att artiklarna har tillhört de mest intressanta.

Länkandet fyller flera funktioner. De som läser mina inlägg kan fördjupa sig i ämnet och det ger även en viss spårbarhet i var jag hämtar mina uppgifter ifrån (utan att säga att allt som publiceras på Internet är att beakta som sanningar). Dessutom kan de som läser artiklarna i tidningarna se att jag har ett inlägg i samma fråga och då hoppa till min blogg. Ett vinn-vinn scenario med andra ord.

Men tyvärr så har det mesta försämrats på senare tid. Redaktörernas kontrollbehov och ägarnas vilja att tjäna mer pengar stoppar dessa möjligheter.

Det började att man liksom så många andra tidningar tog bort kommentarsmöjligheterna på allt utom de mest ointressanta artiklarna. Tyvärr så är det nog en del s.k. "Troll" och rasistiska påhopp som var en del av orsaken till detta. Men debatten är bland det bästa med Internet. En artikel eller ett blogginlägg är en envägskommunikation utan kommentarer. Ofta är det också kommentarerna som ger upphov till nya tankekedjor och nästa blogginlägg. Tidningarna vågar dock inte sats på dessa möjligheter. Man är helt enkelt en smula rädd för vart debatten tar vägen och många har ingen förmåga att styra debatten åt önskvärt håll. Kanske är man också rädd för att avslöja för mycket om sig själv? Eller är det bara förändringsobenägenhet? Jag har i ett flertal tillfällen efter en bra debatt insett att jag haft fel i ursprungsfrågan och ändrat uppfattning.

Nu har dessutom SvD infört betaltjänst på sina artiklar. Läser man fler än x artiklar per månad så visas ett fönster där det står att man nått sin maxgräns och nu är det stopp för gratistittandet. Tyvärr så dödar det helt länkningsmöjligheterna. För även om jag betalar en prenumerationstjänst så är det långtifrån säker att mina läsare gör det. Och till vilket syfte fyller en s.k. "död länk" som ingen annan kan läsa?

DN har skött detta betydligt bättre. I stället för att införa någon slags månadstak på fria artiklar så inför man en PLUS-tjänst liknande den på Aftonbladets hemsida. De vanliga nyhetsartiklarna är fria att läsa, men vill man läsa de mer djupa artiklarna så krävs det en prenumeration.

Jag säger inte att tidningarna ska få ta betalt. Självklart så är det så. Men frågan är bara hur och för vad? Utbudet på Internet är stort och det går snabbt att förlora läsare om man tar till en felaktig lösning. Jag ser själv hur antalet läsare av min blogg minskat rejält när det har varit långt mellan nya artiklar.

Det intressanta är att även tidningsartiklar länkar till andra tidningar och nyhetstjänster. Kommer de att betala varandra för länkarna framöver eller blir det stopp även för detta? Jag tycker att det brukar vara djupt intressant att vid t.ex. en händelse i USA kunna titta in på den lokala dagstidningen för att se lite mer fakta i målet. Är det stopp för detta framöver?

Själv så tror jag att principen för artiklar och tidningar på Internet måste vara något så här:

- Ett gratis grundutbud som lockar läsare och som gör dem nyfikna att pröva det som finns på betalsidorna. Se det som ett skyltfönster, en möjlighet att visa läsarna vad man har för utbud och kvalitet på sina journalister och artiklar. Vilka butiker skulle kunna ta bort sina skyltfönster?

- Ständig förnyelse. Att stagnera innebär att dö. Det är heller inte en långsam plågsam död, utan mer som att bli överkörd av ett tåg. Ena sekunden var man på topp, andra sekunden bortglömd. Se bara Altavista. En gång i tiden den största sökmotorn. Nu bortglömd och nedlagd.

- Principen för att tjäna pengar är att "tjäna lite på mycket". Läs boken "The Long Tail" och kopiera tankarna bakom den. En läsare ska inte behöva bry sig vad en sak kostar. Det ska vara som ett SMS. Så lite att han inte tänker på vad var och en kostar, men mängden av SMS kan bli en rejäl förtjänst för den som säljer dem.

Egentligen är Internet en möjlighet för de som vill producera tjänster. Användaren betalar ju för Infrastrukturen! Tidningsproducenten behöver inte ha återförsäljare i varje stad. Han behöver inte bygga upp en transportorganisation. Han behöver inte en massa lagringsutrymmen. Han behöver heller inte råmaterial för att trycka tidningar. Det som behövs (förutom en redaktion och reportrar) är datorkapacitet för en nyhetsserver samt lagringsutrymme. Och lagringsutrymme i den digitala åldern är gratis!

Tyvärr så tänker de ekonomer som är utbildade i dagens kvartalsrapportsekonomi helt fel. De tänker att "Nu har vi en miljon läsare. Om vi kan tjäna en krona extra per dag och läsare så är det en miljon kronor extra per dag". Men resultatet kan mycket väl bli att man minskar till 100.000 läsare, vilket kommer att resultera i lägre annonsintäkter och den lilla vinsten är uppäten. Till slut kanske man sitter med samma vinst som tidigare, men med en tiondel av antalet läsare. Eller ännu värre med lägre total vinst.

Trenden finns även utomlands. "The Sun" tänker införa betalningstjänst för sina artiklar. (Hur man nu kan betala för "The Sun"?) "Daily Telegraph" har redan gjort så. Vi får se hur det går.

Tyvärr så innebär SvD:s nya princip att det är slutlänkat i varje fall från mig till deras artiklar. Nu kommer jag i stället att nyttja DN som startsida i min läsare. Där har jag i varje fall koll på vilka artiklar mina läsare kan se eller inte.

Sverige och Försvarsmakten in i NRF?


Under Almedalenveckan var en av de försvars- och säkerhetspolitiska nyheterna att Socialdemokraterna nu säger JA till Svenskt deltagande i NATO Response Force (NRF). Det sista steget man som icke medlem kan ta mot NATO är således nu på väg att tas. Nästa naturliga steg vore att bli fullvärdig medlem, men dit är vägen lång och krokig i landet mellanmjölk där vi som vanligt har oerhört svårt att se verkligheten som den är utan har fastnat i föråldrade ideal.


Min bedömning är att frågan om svenskt deltagande på riktigt återuppväckets under årets upplaga av Folk & Försvars rikskonferens i Sälen. Där bjöd NATO-chefen Anders Fogh Rasmussen muntligen in Sverige att deltaga i NRF något som försvarsminister Karin Enström svarade så här på.
–I ljuset av att de stora freds- insatserna tar slut kommer det bli viktigare att delta. Det här är intressant och absolut värt att överväga, säger försvarsminister Karin Enström (M).
Redan för ett antal år sedan ville regeringen gå med i NRF, men då sade Socialdemokraterna nej. Värt att notera är att Finland gick med i NRF redan i mars 2008. Men nu har även socialdemokraterna svängt i ärendet och redan i vintras sa socialdemokraternas försvarspolitiska talesman Peter Hultqvist så här till SvD.
–Vi avvisar inte detta utan väntar på en skarp förfrågan från regeringen. Jag noterar att Finland är med i NRF. Vi anser det och principiellt viktigt att Sverige och Finland samordnar sina ställningstagande.
Efter Sälenkonferensen i januari flögs NATO-chefen till Stockholm där han innan återresan till Bryssel åt en middag med statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt. Jag håller det inte för osannolikt att det var där riktlinjerna drogs upp för det vi nu ser. D.v.s. att Sverige nu är på väg att ta steget mot att ansluta sig till NRF.

En annan bidragande orsak till detta kan möjligen vara att NATO strax efter Sälenkonferensen höll ett möte (21 feb) med alla sina försvarsministrar där man diskuterade NRF och beslutade att man skulle sätta upp en omfattande övningsserie med start 2015 där ett av målen utöver att öva mer kvalitativt och kvantitativt även är att göra dessa övningar till en "skola för NATO-samarbete". Detta är en direkt åtgärd då man minskar sitt engagemang inom ramen för ISAF i Afghanistan.
“This will make the NATO Response Force a cooperation school, as well as a quick-reaction tool. An immediate resource, but also an investment in the future,” he (Fogh Rasmussen) said.

Vad är NRF?
NRF är NATO:s snabbinsatsstyrka som mest uppgår till 25.000 man vid markförband, flyg och marinförband och som ska kunna sättas in med kort varsel över hela världen som en fristående styrka. Man ska även kunna agera som en "initial entry force" som ska kunna sättas in före huvudstyrkan kan vara på plats i ett operationsområde. För delar av styrkan är beredskapstiden 5 dagar medan den för övriga delar är 30 dagar. 

De uppdragstyper som NRF ska kunna lösa ut är följande:
  • Non-Combatant Evacuation Operations
  • Counter Terrorism Operations
  • Embargo Operations
  • Quick Response Operations to support diplomacy

Vad innebär NRF för Sverige?
Uppgifterna vad detta kommer att innebära för Sverige och Försvarsmakten har divergerat allt i från att bara öva till att deltaga i NRF fullt ut. Men det mest sannolika är att vi likt Finland anmäler oss till NRF:s reservförband (Svensk lagomlösning) och därmed får möjligheter att deltaga i NRF:s övningar.

Enligt uppgifter i media så kan Sverige inledningsvis komma att anmäla minröjningsförband och luftövervakningssystem. Det skulle inte vara alltför orimligt att de förbandsenheter (minröjning) som varit i Afghanistan under en längre tid samt UndE 23 från luftvärnsregementet skulle vara det man avser att anmäla till NRF. Försvarsmakten ska inom kort lämna ett förslag till regeringen vad man föreslår ska utgöra det initiala bidraget.  På längre sikt kan det enligt uppgifter i media även bli aktuellt med fartyg, helikoptrar och stridsflygplan. Arméförband kan enligt samma källa tidigast anmälas 2017. Varför det är så vore givetvis intressant att få höra...

Rimligt är att Sverige som ett partnerland om riksdagen så beslutar då kan bidra även i den skarpa verksamheten. Men att Sverige ändå behåller rätten att själv bestämma om deltagande i insats trots att man har anmält förband till NRF. Det skulle av partier som Socialdemokraterna och Centern, som inte vill gå med i NATO fullt ut, säkerligen ses som att både ha kvar och samtidigt äta kakan. Men man ska givetsvis inte låta sig luras av detta då Sverige trots ett sådant engagemang ändå aldrig kommer att omfattas av artikel 5 (kollektivt självförsvar). Det skulle i praktiken innebära en än mer ensidig solidaritetsförklaring. Vi kommer genom NRF att bidra till skyddet av NATO-länder, men vi kommer inte att erhålla något skydd den dag vi själva verkligen behöver det. Hur dumt kan det bli innan Socialdemokrater och Centerpartister drar upp huvudet ur sanden och inser möjligheter i stället för att se svårigheter baserat på föråldrade ideal?


Framtida svenska marina bidrag till NRF?
Inom ramen för NRF finns fyra olika marina snabbinsatsstyrkor. SNMG 1 och 2 (Standing NATO Maritime Group) som består av större ytstridsfartyg (fregatter och jagare) samt SNMCMG 1 och 2 (sjöminröjningsgrupper). Det primära operationsområdet för respektive grupp 1 är östra delen av Atlanten och för de båda grupp två - Medelhavet.

För Marinens del är ett deltagande i SNMG1 i mina ögon helt uteslutet. Vi har varken fartyg av tillräcklig storlek eller är rätt bestyckade för att vara lämpade för den typen av uppdrag. Vi kan möjligen samöva med styrkan, men i en eventuellt skarp operation skulle våra fartyg vara mer av en belastning för en sjöstyrkechef än en tillgång. Detta grundar sig främst på brister som rör luftförsvarsförmåga där vi inte kan skydda andra enheter än det egna fartyget då våra fartyg saknar lv-robot efter att Anders Borgs genomförandegrupp strök dessa 2008. Huruvida fartygen kan skydda sig själva mot ett kvalificerat lufthot lämnar vi därhän då det dels inte tål att granskas öppet, dels har det tidigare varit föremål för diskussioner på otal andra platser och i media under flera års tid.  

Vad Marinen däremot skulle kunna deltaga med, och där man dessutom skulle kunna utgöra spjutspetsar inom NRF och SNMCMG1 är sjöminröjning. 

Marinens minröjningsfartyg av såväl Kosterklass som Spåröklass har under flera år visat sig vara i absolut toppklass när det kommer till minröjning i svåra vattenförhållanden likt de som råder i Östersjön. Efter moderniseringen av Kosterklassen har man dessutom fått ett egenskydd (arvegods från patrullbåtarna) som få andra minröjningsfartyg i dag har, vilket innebär att man kan uppträda i områden med begränsat (okvalificerat) lufthot utan att binda upp andra resurser i form av "babysitters".

Det är min fulla övertygelse att våra två minröjningsdivisioner utan problem skulle kunna gå rätt in i SNMCMG1 utan att behöva lägga en enda timme på att förbereda sig i annat än runt allmänt logistiska spörsmål.


Sammanfattning

Vad beskedet om NRF i praktiken kommer att innebära för Försvarsmakten återstår att se. Det lär inte vara osannolikt om det är enheter ur Ing2 i Eksjö och Lv6 i Halmstad som kommer att bli de första svenska bidragen som noteras på NRF listan. Vad som kommer därefter återstår att se.

Men man kan inte annat än reflektera över den nationella dumhet som råder runt detta. Nu tar vi ytterligare ett steg mot att enbart ge, samtidigt som vi inte kan kräva något tillbaka. NRF kommer inte att leda till att mantrat "Sverige ska försvaras tillsammans med andra" blir verklighet. Trots NRF kommer vi stå ensamma när det blir skarpt läge.

Visst är det säkert bra att delar av Försvarsmaktens förband får öva med NATO och NRF, men vore det ändå inte av högre prioritet att återuppta försvaret av Sverige och nationella större övningar i första hand? Vore det inte på tiden att åtminstone börja prata i termer av att återuppta Försvarsmaktsövningar (FMÖ) där hela Försvarsmakten får öva tillsammans. Senast en sådan övning genomfördes var 1993 under övningen ORKAN.

Men det är klart, från Arméns sida kan vi i dag läsa på Armébloggen att man nu är glada att efter lång väntan kunnat genomföra övningar och stridsveckor på plutonsnivå och man förhoppningsvis ska kunna få öva på kompaninivå senare under hösten. Är det den organisationsnivån (pluton och kompani) man övar på inom hela Armén(?) så har vi sannolikt en lång väg att vandra mot en ny FMÖ? Av den anledningen vore det ytterst angeläget att prioritera de nationella övningarna före ett deltagande i NRF, åtminstone för större delar av Försvarsmakten. Det man i sammanhanget slås av är från vilket land det av en viss politiker myntade begreppet "från en mycket låg nivå" härstammar från?

Om Marinen på sikt ska bidra till NRF så vore det mest lämpliga enligt min åsikt att anmäla våra minröjningsfartyg till SNMCMG1. Där hade vi levererat från första stund.


Bloggar: Sjätte mannen
Media: SvD, SvD, DN, HD

In från sidan

Skipper har under Almedalsveckan kommenterat försvarspolitiken hos ett stort antal av våra riksdagspartier utifrån deras partiprogram och deras framträdanden på Försvarspolitisk Arena. Det enda partiet som har bemödat sig att i sin tur kommentera Skippers kommentarer är Centerpartiet vilket är lovvärt. Jag kommer således in något från sidan i denna diskussion, men det finns anledning till det.

I sin replik till Skippers inlägg tar Staffan Danielsson upp Kristdemokraternas försvarspolitiska rapport som populistisk och exemplifierar det med mitt inlägg där jag uppskattade kostnaden för Kristdemokraternas förslag till ca 20 mdr kr årligen i ökad försvarsbudget.

Det är en siffra jag står för – som det överslag det är. Kd-rapporten talar om att först förverkliga insatsorganisation 2014 och därefter gå mot en ny utöka organisation där nivån Armén och Marinen i princip fördubblas och Flygvapnet bibehåller 100 JAS 39. Som alla säkert är medvetna om så saknas det enligt Försvarsmaktens beräkningar från förra året mellan en och två miljarder kr årligen för att verksamhetsmässigt (det vill säga övningar, löner med mera) inta insatsorganisation 2014 till år 2019. Sedan det offentliggörandet har tillkommit uppgifterna om att svårigheter inom personalförsörjningen sannolikt fördröjer med ytterligare fyra år till år 2023, innan den insatsorganisation kan intas som år 2009 av Riksdagen beslutades skulle vara införd till 2014. Utöver underskottet i verksamhetsbudgeten råder ett underskott på uppåt 75 mdr kr avseende materielen för IO 2014. Underskott som tidigare regeringar skjutit framför sig och som den nuvarande i än högre grad bidragit till att skjuta på framtiden. Alla torde vara medvetna om att bara underskottet för den i sammanhanget blygsamma anskaffningen av JAS 39E saknar 5 miljarder kr under perioden, vilket föranlett en massiv omplanering av andra materielprojekt som man också är i skriande behov av.

Ja, jag håller fast vid att Kristdemokraternas förslag kommer att kräva tillskott på uppåt 20 mdr kr årligen om det ska finnas några realistiska planer på att någonsin inta insatsorganisation 2014 och med relevant materiel såsom planerades 2009.

Vad jag beklagar är att inte fler partier sällat sig Folkpartiets och Kristdemokraternas linje (i viss mån även Sverigedemokraternas) att verkligen införa insatsorganisation 2014 och ge finanserna för det. Är det verkligen att beteckna som populistiskt? Om nu Centerpartiet inte längre tror på insatsorganisation 2014, anser jag att man borde tala klarspråk om att vi nu får sikta på en lägre ambition i en ny insatsorganisation. Detta är inte något som kräver en rapport från Försvarsberedningen.

Att det kommer att bli mer pengar till försvaret i höstbudgeten tar jag som givet utifrån tonen i vårens försvarspolitiska debatter. Jag har dock svårt att se att det kommer att vara någonstans i närheten av vad som krävs för att införa insatsorganisation 2014, även om man nöjer sig med en lägre ambition avseende materielen. Jag gjorde tidigare i våras en utfästelse om att återuppta mitt medlemskap i Moderaterna om det skulle bli en budgethöjning över 10 %, vilket jag ser som något av en skamgräns för insatsorganisation 2014 till år 2019. Jag bedömer dock sannolikheten att så blir fallet som så liten att jag nog kan avvakta ett tag till med att leta reda på ansökningshandlingarna.

Häng den skyldige!

Återigen har ett trafikflygplan havererat. Det händer trots allt inte så ofta, men som vanligt i dessa sammanhang så får det stora rubriker.

Det som är lite anmärkningsvärt är att man är mycket snabb på att hänga ut piloten som skyldig. Helt klart har han kommit in för lågt och med för låg fart. När han så beslutat att dra på så var det för sent och stjärtpartiet slog i med katastrofalt resultat. Men risken är att bolaget inte vill få passagerare oroliga för att åka med bolaget i fråga eller med flygplanstypen i fråga. Då är det lättare att lägga skulden på piloten. Dessutom bidrar det klassiska journalistdrevet att en skyldig måste pekas ut och hängas i närmaste träd. Alla likheter med en amerikansk "posse" är inte bara en slump. Skillnaden är att den amerikanska "possen" som hängde den skyldige i närmaste träd faktiskt ofta hade lagen på sin sida.

Men, även om den direkta orsaken är pilotfel så bör man fråga sig vad som var orsaken till orsaken. Lite fakta i målet.

- Piloten i fråga hade endast 53 timmar på typen, Boeing 777. Det kanske duger som styrman med en erfaren kapten vid sin sida, men att sitta som kapten med så lite tid är en smula i underkant.

- Det var första gången han landade på San Franciscos flygplats i den aktuella flygplanstypen. Senast han landade över huvud taget i San Francisco var 2004.

Detta pekar på att han som kapten var en smula otränad för den aktuella rollen. Men detta är dock inget ovanligt i flygsammanhang. Flygbolagen ska kunna hantera detta genom att inte sätta två orutinerade piloter i samma kabin. Om kaptenen i detta fall var ny ska styrmannen kunna stötta.

Mer alarmerande är den stress bolagen utsätter sina besättningar för. Att hålla koncentrationen uppe vid en landning efter ett 10 timmars arbetspass är psykiskt påfrestande. Här är nog den allmänna insnålningen på antalet besättningsmedlemmar samt det faktum att flygbolagen numera tar ut betydligt mer arbetstid per vecka och anställd en stor bidragande orsak till olyckan. En stunds okoncentration kan lätt leda till för låg fart.

I detta fall kan även en annan faktor vara bidragande. I många österländska kulturer är det mycket oartigt att ifrågasätta andra. I fallet med ens chef är det inte bara oartigt utan mer eller mindre förbjudet. Det kan få honom att tappa ansiktet, något som sällan kan förlåtas och som kan få konsekvenser för ens fortsatta karriär.

En marinkollega till mig var med och utbildade singaporianska u-båtsbesättningar i  Karlskrona. Vid ett tillfälle skulle en singaporiansk kapten leda båten ur hamnen. han hade gjort det ett antal gånger tidigare. Men utav någon anledning kommenderade han högersväng i stället för den normala vänstersvängen vid utloppet från hamnen. Den singaporianske styrmannen sa bara "Aj, aj Kapten" och började svänga. De svenska officerarna fick snabbt ingripa för att förhindra en grundstötning a la U-137. När man frågade styrmannen om han inte insåg att ordern var fel så svarade han att så var fallet, men en order från ens kapten skulle inte ifrågasättas.

Liknande problem har det svenska arméflyget haft med sina helikoptrar. Som pilot ombord så framför du bara ett fordon som vilken bil eller stridsvagn som helst. Befälhavaren är spanaren. I vissa fall kan det vara en överste med skrivbordstjänst i normalfallet. När han begär att helikoptern ska landa på en olämplig landningsplats så kan det sluta illa. Vid ett antal tillfällen har det i varje fall resulterat i skador på helikoptrar.

Linjeflyg hade för en massa år sedan en incident på Ronneby flygplats där en ärrad kapten försökte landa på den korta gräsbanan tvärs den normala landningsriktningen. Den kvinnliga styrmannen försökte påtala det för sin kapten, men han ignorerade hennes påpekanden. Detta blev senare en av anledningarna till att SAS införde CRM - Crew Resource Management som ett obligatoriskt moment på sina besättningsutbildningar.

Vi får se vad utredningen leder fram till. Att någon gjort fel verkar rätt så klart redan nu. Frågan är bara vem? I mina ögon är piloten inte automatiskt den skyldige bara för att han begår det synliga misstaget. I förlängningen av mitt resonemang att hitta orsaken till orsaken så är det nog slutligen vi passagerare som är skyldiga. Om vi konsekvent satsar på lågprisbolag och inte betalar för säkerhet så får vi nog acceptera att då och då betala det ultimata priset för vår snålhet.





DN

7 nyanser av vitt eller är glaset halvfullt?

ÖB på Visby flygplats

ÖB på Visby flygplats efter ankomsten.

Några dagar in på semestern finns det anledning att reflektera över årets Almedalsvecka som är till ända, även om den för Försvarsmaktens del avvecklades förra torsdagen då HMS Belos lämnade Visby.

Händelserna och de olika aktiviteterna har flitigt kommenterats på nätet. Mest aktiva, med regelbunden rapportering, har varit bloggskribenterna på Hallandsposten, Skipper och Wiseman’s Wisdoms. Som komplement till deras sammanställningar så redovisar jag sist i detta inlägg ett urval av de pressröster informationsstabens medieanalytiker funnit under förra veckan.

ÖB anlände till Gotland i ett av våra egna transportflygplan TP84 Hercules. Ankomsten direktsändes av Sveriges Television vilket var spektakulärt men också en aning surrealistiskt då vi som satt i planet kunde följa landningen via våra mobiltelefoner.

Försvarsmaktens pressekreterare Philip Simon tittar på direktsändningen på SVT.

Försvarsmaktens pressekreterare Philip Simon tittar på direktsändningen på SVT.

Vårt huvudtema i år har innehållit ett fokus på ”här och nu” vad gäller militär förmåga samt vad våra soldater och sjömän kan ge samhället i stort under och efter tjänstgöring. ÖB har upprepat förra årets budskap och kompletterat detta med en nulägesbeskrivning samt betonat nordiska förband som en framtida förutsättning för försvarsrefomen.

HMS Belos utgjorde förläggnings- och mottagningsfartyg för Försvarsmaktens ledning. Allmänhetens visning ombord räknade under tre eftermiddagar in 1 000 besökare, till detta skall läggas ÖB:s mottagning som hade 300 gäster.

Veckan har därutöver innehållit ett 30-tal seminarier och möten som vi antingen arrangerat själva eller deltagit i. Med teman som krigsavhållande, frivillighet och cyberhot. Främst kan nämnas Säkerhetspolitiskt sommartorg (som vi är delarrangörer för tillsammans med bland annat MSB och Svenska Freds) och Försvarspolitisk arena. Jag vill framföra ett särskilt tack till Folk och Försvar som i år ansvarat för projektledningen av Säkerhetspolitiskt sommartorg. Samtalet med ÖB på Försvarspolitisk arena lockade rekordpublik på plats och har nu mer 4 200 tittare på webben vilket är märkvärdigt många för en sådan publicering i sommartid. Alla seminarier kan ses i efterhand via respektive arrangörs hemsida.

almedalen13 093

ÖB Sverker Göranson intervjuad av Annika Nordgren-Christensen.

Vi har dessutom deltagit som panelister i seminarium arrangerade av andra organisationer som till exempel Ledarna. Detta är utmärkt för att synliggöra Försvarsmakten för andra aktörer än de som normalt kommer i kontakt med oss. Detta är enligt min mening också det mest värdefulla med Almedalen och något som vi ska utveckla än mer kommande år.

Varför Almedalen?

Som vanligt förekom det i media en svepande kritik mot myndigheternas deltagande i Almedalsveckan. Jag kan inte svara för skälen för andra myndigheters närvaro och skäl men konstaterar att Almedalen, som manifestation, mer än väl svarar mot de krav regeringen ställer på Försvarsmakten. Regeringen beskriver i sina skäl för bedömning i propositionen ”Modern personalförsörjning för ett användbart försvar” 2009/10:160:

”För att möta dessa krav på information och kommunikation är enligt regeringen flera olika typer av insatser nödvändiga. För det första ställs krav på den renodlade informationsverksamheten, som till största delen bedrivs av Försvarsmakten, men även av andra myndigheter i samverkan med Försvarsmakten, såsom MSB när det gäller försvarsinformation i ett bredare perspektiv. (…) Informationsarbetet inom Försvarsmakten bör ta sig uttryck i såväl centrala som lokala insatser. (…) För det andra kräver ett framgångsrikt informationsarbete att Försvarsmakten är synlig i samhället, genom till exempel övningsverksamhet, rekrytering eller informationsinsatser.”

Regeringen skriver också:

”Enligt regeringens mening finns mot denna bakgrund anledning att förbättra informationen om försvarsfrågor i ett bredare perspektiv.(…) Det är angeläget att det finns en bred kunskap om den fredsfrämjande verksamheten i samhället. Kunskapen på området bör öka bl.a. på den politiska nivån. (…) Genom en vidgad kunskap på statsmaktsnivån och en stor öppenhet om den fredsfrämjande verksamheten från både statsmakternas och Försvarsmaktens sida läggs grunden för en bred folkförankring av denna verksamhet. (…) När den fredsfrämjande verksamheten är förankrad hos befolkningen blir den en angelägenhet som på ett positivt sätt engagerar och berör.”

Säkerhetspolitiskt sommartorg där bland annat Mali diskuterades. I uniform syns överstelöjtnant Daniel Ottosson.

Säkerhetspolitiskt sommartorg där bland annat Mali diskuterades. I uniform syns överstelöjtnant Daniel Ottosson.

Att låta Försvarsmakten ta plats med berättelser om den egna verksamhet, att visa det vi gör och kan, samt möta många andra organisationer, myndigheter och enskilda är nödvändigt för att etablera myndigheten som en relevant aktör i den pågående samhällsreformen. Almedalen är en yta som är träffsäker och svår att hitta någon annanstans. Jag brukar jämföra med Rikskonferensen i Sälen som också är unik men som huvudsakligen berör de redan berörda. Almedalen blir då ett nödvändigt komplement för oss att bredda samtalet om försvarsfrågor.

Det bredare samtalet om försvarsfrågor står i kontrast till den återkommande medierapporteringen om Almedalen som något slags mingelparadis. Jag blir för egen del rätt trött på den vinkeln. Fokus för de allra flesta myndigheter och organisationer ligger på samtalet och dialogen. Detta är dock inte lika roligt att säga i anti-Almedalsdebatten vilken för övrigt hade varit mer trovärdig om kritiken inte hade uttalats från just Almedalen.

Försvarsdebatten

Det finns också anledning att från Försvarsmaktens sida kommentera den aktuella försvarsdebatten vilken under en lång tid har varit antingen eller, svart eller vit.

De som förespråkar förra försvarsbeslutet, som någon form av alla förvarsbesluts moder, tenderar att måla verkligheten i ett mycket ljust skimmer. I andra ringhörnan står de som överhuvudtaget inte ser några ljuspunkter i Försvarsmakten; vare sig idag eller i framtiden.

Försvarsmakten som myndighet bidrar till diskussionen utifrån regeringens proposition ”Offentlig förvaltning för demokrati, delaktighet och tillväxt” 2009/10:175 där det framgår att det är ”viktigt att myndigheten i den allmänna debatten kan bidra med saklig information som kan förbättra underlaget för politiska ställningstaganden.” Detta utöver de uppgifter myndigheten har enligt avsnittet ovan ”Varför Almedalen?”, om att förbättra allmänhetens och beslutsfattares kunskap om försvaret och insatsverksamheten.

Det innebär att beskrivningen, när Försvarsmakten är avsändare, kommer att innehålla nyanser och en bredare sammansatt beskrivning än vad enskilda debattörer önskar eller själva väljer att bidra med.

I samma intervju kan därför ÖB säga han står fast vid förra årets utsaga om långsiktig ekonomi och att vi har en tillräcklig militär förmåga idag. Uttrycket tillräcklig kan också det tillåtas formuleras i flera olika nyanser. Flera samtidiga nyanser som vållar besvikelse bland de som vill beskriva försvaret som antingen eller, svart eller vitt.

Vår utgångspunkt är att ta oss ifrån där vi är nu och framåt. Ständiga resonemang om gårdagen är sällan vare sig konstruktivt eller leder till nödvändiga förändringar eller förbättringar. Vår utgångspunkt innebär i sig ingen negativ värdering av det som varit eller, som det uttryckts, någon slags härskarteknik; den är helt enkelt krasst pragmatisk.

Jag menar att försvarsdebatten mår bra av en bredare beskrivning och att såväl stolthet som skämskuddar kan bäras sida vid sida. Försvarsmakten måste dock bestämma sig för att aktivt också lyfta stoltheten. Om detta inte görs i den allmänna debatten, som en lika naturlig del som våra tillkortakommanden, kommer vi helt enkelt att gå sotdöden till mötes. Detta kan vi konstatera genom våra förtroendemätningar och den starka koppling dessa visar mellan förtroende för myndigheten och vår förmåga till rekrytering. Är glaset halvfullt eller halvtomt? Hur vi uttrycker oss avgör till del vår framtid.

HMS Belos i Visby hamn för Almedalsveckan.

HMS Belos i Visby hamn för Almedalsveckan.

Förra årets diskussion i Almedalen har förändrat förutsättningarna för försvarsdebatten i en positiv riktning. Det är symptomatiskt att ledande partier i år valde att ta upp försvarsdiskussionen i särskilda programpunkter. Något som tidigare var mycket ovanligt om det överhuvudtaget var aktuellt. Vår förhoppning är att diskussionen kan fortgå på motsvarande nyansrika sätt framöver.

En glad sommar tillönskar jag eder

Erik Lagersten
Informationsdirektör

Foto: Lena Parkvall Försvarsmakten.

Sammanfattning med länkar – avseende pressrapporteringen Almedalen och de försvars- och säkerhetspolitiska frågorna.

Söndag 30 augusti

Veckans inleds med att SVT webbexklusivt filmar ÖB och delar av försvarsmaktsledningens landning med Herculesplan och sedan intervjuar ÖB live direkt när han kliver av planet. Sändningen var 27 minuter lång och låg kvar under söndagskvällen så att man kunde se landningen och intervjun i efterhand. Ett kortare klipp (ca 10 minuter) med endast ÖB-intervjun finns kvar på svt.se där de även hade ett längre referat av intervjun. Inslaget/texten toppade svt webb under eftermiddagen/kvällen.

SVT.se hade två nyhetstexter under eftermiddagen, en som fokuserade på bakgrund och att SVT skulle intervjua ÖB och den andra som publicerades efter intervjun med fokus på ökat nordiskt samarbete. Uppsättande av nordiska förband med mera. Även finska YLE refererar till SVT om ökat samarbete.

http://www.svt.se/nyheter/sverige/svt-traffar-ob-pa-gotland

http://www.svt.se/nyheter/sverige/ob-utoka-det-nordiska-samarbetet

I nyhetsinslaget i Rapport valdes vinkeln ”Pengarna räcker inte” och att ÖB står fast vid förra årets uttalanden. ”ÖB upprepar kravet om mer pengar annars blir det neddragningar i försvaret”. Både incidentberedskapen som tankade på Visby och Herculesplanet fick uppmärksamhet i inslaget.

http://www.svtplay.se/video/1284619/30-6-19-30 (ca 8.20 in i sändningen)

ÖB frågades även ut direkt i TV4 News senare under söndagen. Han fick i stor sett liknande frågor men fick även åter tillfälle att lyfta fram Här och nu-perspektivet och förklara skillnaden gentemot långsiktiga ekonomin. Även den ökade aktiviteten i närområdet diskuterades.

http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/sverker-g%C3%B6ransson-om-f%C3%B6rsvarsdebatten-2388791

Sammanfattningsvis kan sägas att här och nu-perspektivet, stolthet i det vi gör och utökat nordiskt samarbete är några av de frågor som fick genomslag i SVT och TV4, även om den långsiktiga ekonomin också fanns på agendan.

I Expressens Almedalstidning var ÖB en av 115 ansikten att ha koll på i Almedalen.

”ÖB Sverker Göranson är som vanligt värd för ett av veckans hetaste mingel – I år hålls det på HMS Belos som jagat pirater i Adenviken (sic!)”.

Under kvällen talade sedan KD:s partiledare i Almedalen. I talet öppnade han upp för mer pengar till försvaret. I SVT:s analys efter talet så kommer man bl a fram till att försvarsfrågan rycker fram i politiken. Från att ha varit en icke-fråga diskuteras den nu av flera partier och många pratar om höjda försvarsanslag.

Måndag 1 juli

Morgonen inleds med SvD-nyheten om den brittska forskaren som uttalar sig om att Sverige utgör ett underskott i säkerheten i Nordeuropa. Rubriken sattes till: ”Brittisk oro för svenska försvaret” och fokus i artikeln låg på kritik mot den politiska nivån. Sveriges säkerhetspolitik är inte trovärdig och försvaret riskerar att skära ihop totalt konstateras det bl a. Detta gav framförallt bränsle till försvarsbloggarna som kommenterade artikeln.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/brittisk-oro-over-svenskt-forsvar_8307016.svd

Under eftermiddagen deltog ÖB i en längre utfrågning av SVT:s Kerstin Holm (20 minuter).

Det avhandlades bl a frågor kring försvarsberedningens rapport, svenskt framtida eventuella deltagande i Natos snabbinsatsstyrkors övningar, personalförsörjning och veteranfrågor.

ÖB deltog i en utfrågning på Försvarspolitisk arena och därefter var ÖB tillgänglig för intervjuer. TT och YLE (Finland) samt ledarskribenterna från Norrköpings Tidningar och Nya Wermlandstidningen intervjuade ÖB.

TT:s nyhet från pressträffen handlade om att svensk artillerister är utan artilleri.

” Sverige för närvarande står utan artilleripjäser påverkar moralen på artilleriregementet i Boden, enligt överbefälhavaren Sverker Göranson. – Om du saknar den vitala prylen kring vilken du ska utbildas så är det klart att det påverkar moralen i förband och hos människor, säger han under Almedalsveckan i Visby. – Det är nästan som att spela fotboll utan boll, fortsätter han.”

Nyheten fick stor spridning (i telegramform) både på webben och i papper.

http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.1796227-svenska-artillerister-utan-artilleri

Måndagen var Sverigedemokraternas dag i Almedalen och ledamoten i försvarsutskottet Mikael Jansson frågades ut av Expressen bl a om försvarsfrågor

http://www.expressen.se/nyheter/almedalen/mikael-jansson-sd-utfragad-om-avpixlat/

I sitt tal senare under dagen pläderade även partiledare Jimmy Åkesson om satsningar på försvaret.

Svenska Dagbladet publicerade under måndagen även TNS Sifos myndigheternas anseendemätning. I den har FM fallit i förtroende och ligger långt ner på listan.

Två övriga försvarsnyheter som fick spridning under måndagen:

FN TAR ÖVER I MALI – Daniel Ottosson från FM deltog i tisdags i SR Studio Ett 2/7.

SVERIGE I BEREDSKAP I BRITTISK STRIDSGRUPP – även egen text som TT citerade.

En egen webbtext publicerades även om nytt avtal med Arbetsförmedlingen att stödja i rekryteringen av GSS T.

Tisdag 2 juli

På DN-debatt gick Mike Winnerstig från Krigsvetenskapsakademien ut och pläderade för ett svenskt Natomedlemskap och Expressen ledare var nöjda med att KD-ledaren vågade prata Nato.

Själva Natofrågan fanns med under hela vecka i debatter och diskussioner och diskuterades även på flera ledarsidor.

Finsk media rapporerade flitigt om ökat nordiskt samarbete.

http://svenska.yle.fi/artikel/2013/07/02/nordisk-forsvarspolitik-pa-almedalsveckan

I Expressens Almedalstidning fanns ÖB på plats 1 i listan på makthavare

“När ÖB i början av året slog fast att Sverige inte kan försvaras mer än en vecka på egen hand togs försvarspolitikerna på sängen. Sedan dess har parti efter parti börjat prata för högre anslag till försvaret. Tillbaka från sjukskrivningen fortsätter han att vara en blåslampa på regeringen. Försvarsminister Karin Enström är måttligt road.”

I Resumés Almedalstidning kunde man läsa om Almedalens dyraste event och Saabs lobbyarmé. I artikeln kopplas incidentberedskapen och Saabs exportsatsning på JAS Gripen ihop. Saab och Försvarsmakten lobbar ihop påstås det bl a i artikeln som dock endast uppmärksammas i ett kortare ledarstick i Expressen.

“Gripenuppvisningen är möjligen Almedalens dyraste event. Den är ett led i en massiv lobbysatsning från Saab och Försvarsmakten som fått mycket spö efter ÖB:s utspel om ”enveckasförsvar” och ”fisken” som firade påsk.”

TT citerar Karl Engelbrektsson från ett seminarium om EU som en försvarspolitisk jätte.

“Ytterst få EU-länder har intresse att skapa en försvarspolitisk jätte enligt Karl Engelbrektsson, svensk militär representant i EU.”

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/eu-langt-fran-forsvarspolitisk-jatte_8314730.svd

Onsdag 3 juli

Både SVT och DN toppar med försvarsnyheter inför moderaternas dag i Almedalen och den mest intensiva dagen för försvars- och säkerhetspolitiska seminarier och utspel.

SVT toppar med att S svänger om svenskt deltagande i NRF och DN väljer att vinkla på intern strid om försvaret inom M samt försvaret av Gotland. Båda nyheterna får sedan stor spridning i andra medier och tas även upp som diskussion under dagens seminarier.

http://www.svt.se/nyheter/sverige/sverige-3

Sverige deltar i Natos specialförband

http://www.dn.se/nyheter/almedalen/forsvaret-ar-nu-en-intern-strid-inom-m/

http://www.dn.se/nyheter/almedalen/gotlands-beredskap-sa-god-som-hemvarnet-krattat-for/

Under dagen var fokus på försvars- och säkerhetspolitiska frågor och då på den politiska nivån. Onsdagen var troligen den dag då flest försvarspolitiker fanns på plats.

Expressen TV ordnade en debatt mellan Hultqvist (S) och Enström (M) och Moderaterna ordnade själva ett välbesökt seminarium med Widegren, Enström och Bildt. Under seminariet passade Ofog på att göra en aktion där de la sig ner i tältet och protesterade mot drönarattacker, något som flera medier uppmärksammade. Statsminister Fredrik Reinfeldt nämnde dock inte försvars- och säkerhetspolitiken i sitt tal i Almedalen.

http://makthavare.se/2013/07/03/ofog-skapade-tumult-pa-moderaternas-forsvarsseminarium/

http://makthavare.se/2013/07/04/miljopartiet-socialdemokraterna-och-moderaterna-om-sakerhetspolitiken/

http://www.svt.se/nyheter/sverige/bildt-vi-forsoker-att-bygga-sakerhet-genom-samverkanspolitik

http://www.abounderrattelser.fi/news/2013/07/svt-sveriges-socialdemokrater-sager-ja-till-natostyrka.html

SVT och TT fortsatte att vinkla kring Nato och NRF. Bildt var positiv till att S ändra åsikt medan V och MP hävdade att detta var ett fortsatt steg mot smyginträde i Nato.

SvD (och även Gotlandsmedia) fokuserade istället på försvaret av Gotland och kunde konstatera att en majoritet av riksdagspartierna vill se förstärkningar av försvaret på Gotland. Moderaternas (Enströms) linje är dock att fokusera på försvaret av hela landet och där Gotland är en del. Hon pratar bl a om att det genomförs övningar på land, till sjöss och i luften över Gotland.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/enstrom-pressas-om-gotlands-forsvar_8317460.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/forsvarsminister-karin-enstrom-m-jag-tanker-inte-sarskilja-gotland_8318258.svd

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=5582622

Gotlands försvarsförmåga ska bli bättre

http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=8662554#.UdWXSdBDiTE.twitter

Så blir Gotlands framtida försvar

Under eftermiddagen deltog även Informationsdirektör Erik Lagersten i en diskussion i SR Studio Ett med rubriken ”Vad kostar Almedalen skattebetalarna?”

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5581893

Torsdag 4 juli

SR International rapporterar om att Sverige är berett att delta i en eventuell Syrien-insats. Det framkom under ett seminarium under Almedalsveckan.

“Försvarets internationella insatser håller på att byta skepnad. När den svenska Isaf-styrkan nästa år lämnar Afghanistan möjliggör det nya uppdrag. Nyligen beslutade riksdagen om ett svenskt bidrag till FN-insatsen i Mali. Och på ett seminarium under Almedalsveckan öppnade försvarsministern för ett svenskt deltagande i en framtida Syrien-insats.”

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3993&artikel=5582849

Expressens Almedalstidning fokuserar på att Sverige kan skicka specialförband till Mali och att Försvarsminstern avslöjar att FN-insatsen kan utvidgas. I artikeln framkommer även att svenska specialförband verkat i Afghanistan under en längre tid. Försvarsministern kommenterar inte närmare specialförbanden. Artikeln verkar endast vara införd i Almedalstidningen.

Aftonbladet fokuserar på ett seminarium med FRA, MUST och SÄPO och konstaterar att 15 länder spionerar mot Sverige.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/almedalen/article17071455.ab

I Hufudstadsbladet i Finland är fokus på Nordiskt samarbete och framförallt samarbete mellan Finland och Sverige avseende deltagandet i NRF.

“Sverige går med i Natos snabbinsatsstyrka NRF. Det kan öppna för att Nylands brigad får ett svenskt inslag när brigaden 2015 står i tur att ställa upp med Finlands trupp i NRF. /—/ Enligt källor som Hbl talat med finns det möjligheter att Sverige ska hinna bidra med ett förband redan till 2015 och att det förbandet skulle vara svenska Amfibieregementet Amf 1. I så fall kunde de finska och svenska enheterna verka tillsammans i NRF. – Det är bara att tuta och köra. Det mesta finns klart, säger en källa till Hbl.”

http://hbl.fi/nyheter/2013-07-03/469741/svenskt-intresse-nrf-samarbete-med-dragsvik

Flera ledarskribenter har under veckan kommentera de försvars- och säkerhetspolitiska frågorna i Almedalen.

Nya Wermlandstidningen 4/7 med rubriken ”Brist på försvar – en politisk stridsfråga” inleder med ”Gotlands försvarsförmåga har stärkts eftersom det imponerande ubåtsräddningsfartyget Belos är på besök”

“Överbefälhavaren Sverker Göranson är förstås också här. Den normalt frispråkige generalen uttrycker sig ändå diplomatiskt när det gäller försvaret av Gotland, och säger i samband med en utfrågning att ett begränsat insatsförsvar som vårt har en beredskap för Gotland likaväl som för någon annan del av Sverige.”

http://nwt.se/asikter/signerat/article1335940.ece

Hallandspostens ledare 4/7 har rubriken ”ÖB:s taktiska tystnad” recenserar ÖB:s framträdanden under årets Almedalsvecka.

“Det har nu gått ett år sedan ÖB blev Almedalens oförnekbart mest framgångsrika lobbyist. Med en enda målstyrd retorisk jaktrobot lyckades han sätta Moderaternas försvarspolitik i brand. Då sade ÖB att om försvaret inte kunde få mer pengar efter 2015 så skulle man behöva fimpa en av de tre vapengrenarna. /—/ Debatten för nu sitt eget liv och elden behöver inte mer drivmedel på brasan. ÖB har utfört sitt uppdrag med kommunikativ bravur.

http://hallandsposten.se/asikter/ledare/1.2232452-overbefalhavarens-taktiska-tystnad

http://blogg.hallandsposten.se/hpialmedalen/2013/07/04/hp-och-ob/

Exempel på lokal vinkel:

http://www.lidkopingsnytt.nu/2013/07/04/f7-skyddar-almedalsveckan/

Och som avslutning konstaterar Claes Arvidsson att ÖB gått på teflonkurs.

“Förväntningarna inför ÖB:s medverkan i årets Almedalsvecka kom dock rejält på skam. I stället för att medieträna framför spegeln (vad kan jag säga och fortfarande se mig själv i ansiktet) hade ÖB uppenbarligen gått på kurs i teflon med Karin Enström som magister.”

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/ob-pa-teflonkurs-infor-almedalen_8327428.svd

Replik på Staffan Danielssons inlägg om Centerns försvarspolitik


Häromdagen gjorde jag en ansats att kortfattat försöka beskriva Centerns försvarspolitik vilket omfatade en historisk tillbakablick och därefter vad som i dag framgår i partiets försvarspolitiska program publicerat på dess hemsida. I går skrev partiets försvarspolitiska talesperson Staffan Danielsson en replik på mitt inlägg vilket är mycket glädjande. All heder åt Staffan som tar debatten med försvarsbloggarna, något som få andra gör, undantaget Allan Widman (fp). Jag respekterar givetvis Staffan Danielsson och hans partis ståndpunkt och åsikter fullt ut även om jag inte håller med i flera sakfrågor. Runt detta avser jag här återkomma till i en replik.

Jag avser att i denna replik fokusera på två huvudsakliga, och för en trovärdig försvarspolitik helt avgörande frågor, nämligen nationell försvarsförmåga och NATO. Till att börja med avser jag att diskutera synen vår nationella försvarsförmåga och Cenetrpartiets i mina ögon märkliga förhållningssätt till frågan.

Nationell försvarsförmågaI frågan om nationell försvarsförmåga skriver Staffan följande
"Centerpartiet vill ha ett tillräckligt starkt försvar som kan försvara hela vårt land, givetvis."
Detta korta citat från Staffan Danielsson blir ytterst motsägelsefullt om man inte samtidigt verkar för en försvarsbudget som speglar denna oerhört höga ambitionsnivå! Min och många andras bedömning är dessutom att vi aldrig någonsin kommer att kunna uppbringa så stora ekonomiska medel till Försvarsmakten, inte ens om alla partier är överens i frågan, för att vi själva ska kunna försvara hela vårt land. Den tiden är förbi. Man bör i detta sammanhang alltid ha "nyårslöftet" från ÖB med sig i bakhuvudet.
Vi kan försvara Sverige på en plats under högst en vecka. Detta tidigast 2019 under förutsättningar att de ekonomiska medel som krävs tillförs.
Om Staffan och hans parti på allvar menar att man vill ha ett så pass starkt försvar som kan försvara hela landet krävs aktiva åtgärder om inte trovärdigheten i ett sådant påstående ska urholkas fullständigt. Det kommer både att krävas omfattande ekonomiska tillskott, och vi måste utöver detta även skapa försvarsförmåga tillsammans med andra. Eftersom det trots allt bara finns en aktör som kan skapa försvarsförmåga på ett strukturerat sätt, där man tillsammans upprättar försvarsplaner är det givetvis dit vi måste vända oss. Denna aktör är NATO varför vi osökt kommer in på den frågan.



NATO
Man kan initialt göra en reflektion över hur de fyra Allianspartierna ser på frågan om ett NATO-medlemskap. Folkpartiet är som alla känner till för och nu har även Kristdemokraterna anslutit sig till den linjen. Moderaterna är för, men kommer inte att driva frågan aktivt så länge inte man får stöd från Socialdemokraterna i detta som i sin tur är kraftfullt mot. Centerpartiet har officiellt den mest märkliga inställningen. Man vill utreda frågan, men är samtidigt absolut motståndare till ett eventuellt NATO-medlemskap(!) Så ser det ut inom Alliansen där man tyvärr inte är eniga i frågan på grund av Centerns dubbla budskap och Moderaternas oförmåga. Går man utanför Alliansen och ser på vad övriga politiska partier anser i frågan, så möts man av ett massivt motstånd till NATO. 

Staffan tycker att Centerpartiets ståndpunkt där man verkar för att även i fortsättningen ska vara Alliansfria samtidigt som man förespråkar en utredning av vad ett NATO-medlemskap skulle innebära - är helt logisk. Jag håller fortfarande inte med.

Det är skulle i ett exempel kunna likställas med att ta följande ståndpunkt redan i förväg... 
"Vi förespråkar en försvarsberedning som ska analysera framtidens behov av försvar, men vi tänker inte öka försvarsanslaget oavsett vad utredningen kommer fram till"
eller ännu mer jordnära..
"I kväll ska vi i hela familjen sätta oss ner tillsammans och diskutera var vi ska resa på vår semester, fast bara så alla vet redan från början, vi ska inte genomföra någon resa"
Staffan du får ursäkta, men jag tycker fortfarande inte ert resonemang är logiskt. Anders Fogh Rasmussen uttryckte som bekant vid årets Folk&Försvar i Sälen att Sverige inte kan räkna med stöd från NATO i händelse av kris eller krig. Medlemsländerna hjälper varandra inom ram för den kraftfulla artikel 5. Då hjälper det inte att man är världens bästa partnerland, inte ens genom att ta det sista möjliga steget vi nu gör, d.v.s. att genomföra övningar med NRF. Det går liksom inte att komma NATO närmare än vad vi redan är utan att bli medlemmar. Detta behöver inte utredas, det är fakta.

Staffan hänvisar till att han vill se en förutsättningslös analys av vad ett NATO-medlemskap skulle kunna innebära likt vad Finland gjort, en så kallad "vitbok". Detta är sunt och helt i linje med vad undertecknad tillsammans med många andra förespråkar. Men frågan är om Finland redan innan man gjorde sin analys bestämt sig för att ett NATO-medlemskap aldrig kommer att vara aktuellt? Min bedömning är att våra finska vänner är klokare än så även om de efter analysen inte valt att gå vidare. Beslutet om att gå vidare eller inte, tar man efter en analys - inte innan analysen ens påbörjats. 

I sammanhanget är det dock mycket glädjande att Staffan själv skriver följande rader på sin blogg. 
Centerpartiets ingång är att en omvärldsanalys värd namnet, som t ex försvarsberedningen just har presenterat, ska beskriva verkligheten som den är, förutsättningslöst. Gör man inte det begränsas värdet mycket kraftigt. 
Den analys av Sveriges militära samarbeten, inklusive det med Nato, som Centerpartiet vill se, utgår naturligtvis från gällande verklighet, Sverige är militärt alliansfritt. Sedan bör Sveriges olika militära samarbeten, som betyder så oerhört mycket för vår säkerhet, noga gås igenom. Hur har de utvecklats, hur fungerar de idag och i vilken riktning bör de utvecklas framöver. Har t ex samarbetet med Nato blivit för närgånget och bör minska, eller är vi redan så nära Nato att ett medlemskap bör övervägas. 
När analysen gjorts har vi förhoppningsvis ett gediget underlag i denna fråga som då kan föras ut till en bred folklig debatt. Jag vet naturligtvis inte heller var denna debatt kommer att landa, men jag tycker det är mycket viktigt att den förs, och att den kan föras utifrån en gedigen verklighetsanalys! 
Idag tar Sverige ständigt allt närmare steg i ökat samarbete med Nato, utan någon större debatt. Både de som förespråkar fortsatt ständig alliansfrihet, eller de som vill se ett svenskt Natomedlemskap, borde bejaka att det verkligen är dags att Sveriges militära samarbeten analyseras.


Det är nu vi kommer till kärnan i ämnet. Centerpartiets syn och Staffans syn skiljer sig helt uppenbart åt. Staffan är till synes öppen för en seriös analys av frågan, och kan tänka sig att överväga ett NATO-melemskap om resultatet av analysen pekar åt det hållet.

Centerpartiets officiella linje är enligt webbsidan att ett medlemskap inte är aktuellt och att Sverige även i fortsättningen ska vara alliansfria. Detta har Centerpartiet på åtskilliga platser cementerat kraftfullt. Trovärdigheten runt frågan skulle däremot öka markant om Staffan tog med sig frågan hem till det egna partiet, kommer fram till vad är det man egentligen vill och därefter reviderar ståndpunkterna på sin webbsida så att de stämmer överens med de åsikter som partiets talesperson i försvarsfrågor uttrycker. I dag finns det en diskrepans däremellan som underminerar trovärdigheten.


Sammanfattning
Centerpartiet lägger fortfarande mer kraft på att förespråka internationella insatser än nationell försvarsförmåga vilket inte rimmar med utvecklingen i vårt närområde. Centern säger att vi ska ha ett starkt försvar samtidigt som man utan att opponera sig helt och fullt står bakom nuvarande alliansbudget som inte på något sätt medger det förstnämnda. Man vill utreda ett medelmskap i NATO samtidigt som partiets officiella linje är att vi ska fortsätta vara alliansfria.

Centerpartiet som parti levererar många oklara budskap utan egentligt innehåll i försvarsfrågan. Men trots detta så är det ändå glädjande att Staffan konstaterar att vi hamnat på efterkälken när det kommer till försvarsanslag och att det måste åtgärdas. Ett lite steg på vägen i rätt riktning. Men Staffan, det krävs mer än så och jag är helt övertygad om att du innerst inne egentligen håller med.

I frågan om de övriga partiernas utspel om ev utökad försvarsbudget inför nästa försvarsbeslut och vad som skulle krävas för att skapa en försvarsförmåga värd namnet i likhet med vad Fp och Kd önskar överlåter jag till kollegan Wiseman att diskutera senare under dagen.

Men oavsett innehåll, all heder till Staffan som tar debatten!

"En kaotisk situation där försvarets trovärdighet ifrågasätts"

"Jägarchefen" på bloggen med samma namn publicerade igår ytterligare ett mycket läsvärt inlägg. Denna gång om hur vi hittills lyckats med att inta insatsorganisation 2014 med anledning av personalförsörjningsbekymren och problemen med att organisationen aldrig övas. Det är något som även berörts på denna blogg, då de delar av organisationen som inte besatts med anställd personal fortsatt kommer att utgöras av värnpliktig personal grundutbildad innan 2010. Denna värnpliktiga personal kommer aldrig att repetitionsutbildas, vilket gör att Försvarsmaktens förmåga "här och nu" fortsatt är ihålig. Obegripligt, men så är det.

Det tidigare talet från regeringshåll om att ledorden "här och nu" skulle gälla eftersom "ett krig kunde vara över på vecka (Sten Tolgfors), har alltmer förbytts i samma retorik som gällde för den socialdemokratiska regeringen inför och efter försvarsbeslutet 2004, att tiden finns för återtagning. Det är nu inte längre lika viktigt med uppfyllnad av förband och förmågor. Det "här och nu" som skulle låta som mobilisering på några dagar och som i själva verket varit något helt annat, framstår alltmer som det mer eventuella 360 dagar eller 3 år som nyttjades hårt i FB 04. Det är svårt att tolka den officiella retoriken och finansieringsplanerna på annat sätt. Ett intryck som ytterligare förstärkts under Almedalsveckan.

Jägarchefen beskriver väl de logistiska "utmaningarna" att överhuvudtaget samla de geografiskt vitt spridda och singulära förbanden i Sverige till en fungerande sammansättning den dag de skulle behöva användas. Något som såväl försvarsminister och överbefälhavare duckat för i Almedalen. Vidare ges en bra exemplifiering av hur det nuvarande personalförsörjningssystemet kan fungera när förare Andersson bestämmer sig för att jobberbjudandet på Ikea trots allt lockade mer, samt svårigheterna med att någonsin öva med ett riktigt förband större än ett kompani.


Till finska YLE sade Finlands försvarsminister Carl Haglund nyss så här:

"Finlands väg är inte den svenska. Utan en värnpliktsarmé skulle vi också i Finland vara i en kaotisk situation, där försvarets trovärdighet ifrågasätts, enligt försvarsminister Haglund."


Haglund besökte förra veckan Almedalen och mötte bland andra utrikesminister Carl Bildt då försvarsminister Karin Enström var på besök i Moskva. Man kan så här i efterhand fundera över vad som dryftades i Almedalen och hur Haglund egentligen uppfattade sitt besök där.

Återigen kan konstateras att valet att rakt av avskaffa värnplikten (för att citera Försvarsdepartementet) var det absolut sämsta som kunde göras. Återigen sågade man av den gren man satt på när det försvarsträdet skulle beskäras. En gradvis övergång till yrkesförsvar hade varit en klokare modell, men den klokaste hade varit att satsa på en blandmodell. Ett beprövat koncept från andra länder.

Viktigast av allt. Båda dessa varianter hade också i mycket högre grad hjälpt till att behålla försvarets folkförankring. Det är inte något man behöver fundera så mycket på i vare sig Danmark, Norge eller Finland.


Senare idag ett inlägg i debatten mellan Skipper och Staffan Danielsson.


Dad’s Army del 1

Analys

Karin Enström uttalar sig i Hela Gotland 130704 att det genomförs en försvarsreform för att stärka försvaret av hela Sverige. Med denna förstärkning förutsätter jag att hon menar införandet av det nya personalförsörjningssystemet och med det insatsorganisation 2014 (IO 14) i förlängningen.

Denna reform har vi ju sett skjutas längre och längre fram i tiden, just nu ligger vi någonstans kring 2019-2023 när insatsorganisationen för egentligen nästa år är intagen. Parallellt med detta har vi Rysslands massiva upprustning som skall vara intagen 2020 med nu 75% (istället för det tidigare målet med 70%) modern materiel enligt västerländska mått mätt.

Nu hävdar jag inte att Ryssland kommer invadera Sverige men normerande för vårt eget försvars utveckling måste trots allt vara den starkaste motståndaren som vi har runt omkring oss och det råkar i det här fallet vara Ryssland. Därav att vi måste ha ett nyktert förhållningssätt till vad som händer på andra sidan Östersjön.

Intill insatsorganisation 2014 är intagen så utnyttjas tidigare värnpliktskullar som krigsplacerade på de krigsförband som de genomfört sin grundutbildning vid. Successivt så flyttas dessa ur organisationen ju mer GSS/K och GSS/T som inkommer till det insatsförband som är beordrat enligt IO 14.

Vi förutsätter nu att detta är personal som genomförde sin grundutbildning 2009-10 dvs det sista värnpliktssåret. Det är således tre år senast dessa gjorde någon form av verksamhet i den befattning som de är placerad i och för den stora huvuddelen tre år sedan de genomförde någon fältnära militär aktivitet.

Någon form av mobiliseringsövning av hela bataljonsförband har heller ej genomförts, mest troligt har det genomförts någon form av KFÖ/SÖB motsv för vissa nyckelbefattningar av dessa krigsplacerade värnpliktiga soldater. Men mobiliseringssystemet (nu räknar jag inte in att man utrustar soldater med sin RU utan förbandets samtlig materiel innebär mobiliseringsövning i mina ögon) har ej övats, vilket i sig är en brist dock en som ej skall avhandlas här.

Således har vi genom öppna källor klart för oss att vi mest troligt har bataljonsförband uppfyllda personellt, hur det står till rent materielmässigt framgår inte och det faller även inom ramen för sekretesslagstiftningen så det kommer inte beröras här.

Hur uppfyllnad med GSS/K är finns mig veterligt inte fullständigt öppet redovisat, men man kan rätt lätt genom öppna informationskällor komma fram till det. Dock kommer jag inte beskriva det djupare här för det är något som kan verka menligt. Men det är ingen munter bild som jag ser framför mig i alla fall.

Enligt årets (2013) regleringsbrev skall vi från och med 1 januari i år (2013) ha enbataljonsstridsgrupp som samtliga insatsförbanden från markarenan ansvarar för att bemanna. Således är det en tillfälligt sammansatt enhet. Alla som fört befälet över ett kompani i verkligheten och större förband vet hur pass komplext det kan bli även om enheten är samövad, att då ha ett tillfälligt sammansatt förband är än mer komplext och tillfälligt sammansatta enheter blir aldrig samövade på ett bra sätt.

Problematiken med insatsförbanden är också raljant sagt att man kan komma och gå som anställd soldat. Det skrivs inget form av kontrakt vilket innebär att t ex en mekaniserad skyttegrupp helt plötsligt kan vara utan t ex förare. Vilket i sin tur gör att plutonen står utan en vagn och det blir svårt till mycket svårt att öva helt plötsligt i plutonsram. Visst vän av ordning kommer påtala att uppsägningstid finns, ja det är helt rätt, men man snabbutbildar inte direkt en förare på ett stridsfordon eller en signalmekaniker m m. Delsär det inte ekonomiskt försvarbart att enbart utbilda en delsär det långa kurser som vanligtvis enbart genomförs en gång per år.

En annan problematik med insatsförsvaret som reformen är upplagd nu, är att det stärker inte förmågan att försvara Sverige. Ser man hur det gamla invasionsförsvaret var uppbyggt så var det gjort för just en sak att försvara Sverige. Förbanden grundutbildades på en plats och spreds sedan ut geografiskt inom olika Försvarsområden (FO) dock vanligtvis inom samma militärområde (MILO).

När väl reformen till ett insatsförsvar är genomförd kommer förbanden vara placerad på ett antal geografiska platser, vanligtvis i singularis vad avser olika förmågor och för att fungera kräver t ex manöverbataljonerna förmågeförstärkare i form av t ex Art, Log och Ing.

Till exempel de två logistikbataljonerna vi skall ha är placerade i Skövde men vi har även manöverbataljoner i Stockholm, Karlsborg, Berga, Revingehed och Boden. Vi har våra två Artilleribataljoner grupperad i Boden och enbart två manöverbataljoner i Militärregion (MR) N, övriga manöverbataljoner finns i de andra MR, så här kan man nästan fortsätta i oändlighet.

Således är det ej något form av ytförsvar utan det är precis som så förtjänstfullt (PA) GenMj Karlis Neretnieks visar i sin artikel hos Stratfor att helaFörsvaret går åt till att försvara ett geografiskt avgränsat område, men det innebär också att man måste ha en ofantlig logistikkedja för att t ex flytta Artilleriet från Boden till Blekinge osv. En logistikkedja som jag tvivlar på att vi har. Något som vi till del hade för att kunna flytta t ex personalen för anfallsbrigaderna från södra Sverige till norra Sverige under invasionsförsvarets tid. Men då åtgick mer eller mindre stora delar av nationens transportresurser för det.

Nu är jag inte en fanatisk anhängare av det gamla invasionsförsvaret som vissa inbitna är, men det hade sina förtjänster just kring att försvara Sverige. Men det hade även stora brister som mer och mer kommer fram i dagens ljus främst genom FOKK serien. Men insatsförsvaret är när man tittar på det, expeditionärt utformat kontra ett territorialförsvar. Man lät helt enkelt pendeln slå för hårt åt ena hållet istället för att välja ett mellanting, Försvarsmakten behövde reformeras det håller jag med om men tyvärr allt för ofta så väljer man när det rör Försvarsmakten att slå för hårt åt endera hållet i det mesta.

Även en allvarlig aspekt på denna reformering vi genomför just nu är att vi tappar oerhörd kompetens i förandet av befäl främst avseende kompani- och bataljonsnivån. Med det tidigare värnpliktssystemet erbjöds det minst ett truppföringstillfälle per år på bataljonsnivå och då var det vanligtvis en reducerad sådan men ändock en "skarp" bataljon. Samt ett flertal truppföringstillfällen på kompaninivå.
Alla som är verksam inom Försvarsmakten vet att förmågan att föra befäl är inget man kan läsa sig till eller öva framför en datorskärm utan det handlar om många övningstillfällen i dess rätta miljö på de olika nivåerna man vandrar upp i. Mången är de Fänrikar som trott sig kunna föra befälet över pluton direkt efter skolan men som snabbt kommit fram till att de icke kunde det.

Nu skulle jag vilja drifta mig till att säga att, på bataljonsnivå genomförs det lednings-/stabs- och kaderövningar (detta kopplat till personaluppfyllnad) samt på kompaninivå (likväl även där är personaluppfyllnad ej fulltalig) en till två övningar per år i huvudsak tillämpad, övrig tid är det plutons- och gruppövningar. Visst devisen säger att har man bra grupper får man bra plutoner osv. Men det bygger som sagt på att man ävenövar de stora klossarna, för t ex manöverbataljonerna är det just systemet bataljon som är avgörande för att kunna nå någon effekt i slutändan.

Det försvar vi har som är yttäckande med vissa reservationer är i dagsläget Hemvärnet. Vid ett antal tillfällen har våra folkvalda utnyttjat begreppet Hemvärnet när det territoriella försvaret har kommit på tal, som jag tolkar det ett argument för att man även beaktar den nationella dimensionen. Hemvärnet har tre huvuduppgifter vid väpnat angrepp, skydda, bevaka och ytövervaka, för dessa tre huvuduppgifter är de utbildade, utrustade och dimensionerade. Dock är inte Hemvärnet dimensionerat, utrustat än mindre utbildat för att genomföra anfalls- eller fördröjningsstridlikt våra manöverbataljoner eller dess äldre tappning utifrån brigadkonceptet IB 77 / NB 85.

Hemvärnet är även mest troligt den första resursen som Försvarsmakten har att tillgripa vid IKFN uppgifter som berör markarenan. Detta m h t den stora geografiska spridningen av de fåtal kontinuerligt tjänstgörande förband som finns kvar utifrån tidigare resonemang. Samt på Gotland är det den enda egentliga kvarvarande Försvarsmaktsresursen om man bortser från F 17G.

Jag skulle även vilja drifta mig till att hävda att Hemvärnet är i dagsläget den enda reella markstridsresursen vi har utefter ovanstående resonemang. De tidigare värnpliktiga ur 2009-10 årsklassen kommer mest troligt stå kvar en klart längre tid än beräknat i "rullerna". Sannolikheten att dessa kallas in på KFÖ är utifrån min bedömning även osannolik, vilket innebär att våra egentliga markstridsresurser kommer stå oövade en längre tid.

Hemvärnet i dagsläget består av tre olika typer av kompanier, insats-, bevaknings-och underrättelsekompani. Till detta tillkommer förmågeförstärkning ur de olika frivilligorganisationerna för att kunna uppnå ett bataljonssystem. Vad avser stridsvärdeså bör det generellt set vara insatskompanierna som är mest uppfyllda materiellt och personellt och även har en lägre åldersstruktur, därefter underrättelsekompanierna.

Inga av dessa kompanier är dimensionerade för att kunna fördröja eller slå en mekaniserad motståndare, det de kan slå är enskilda sabotageförband. Så det jag tycker mig kunna utläsa mellan raderna när man från den politiska nivån mer eller mindre säger att vi tar ett nationellt ansvar genom Hemvärnet förstår jag faktiskt inte. Nu menar jag inget illa mot er hemvärns män, utan det är som att man skulle ge uppgifter som dimensionerade för mekaniserade förband till jägarförband.

Går det att utnyttja Hemvärnet som en nationell resurser vid ett väpnat angrepp utöver skydda, bevaka och ytövervaka med dess nuvarande utrustning. Det skulle jag svara ja på utan tvekan och det har jag tänkt återkomma till i nästa inlägg i Dad's Army. För Hemvärnet är en resurser utan tvekan och med lite extra utbildning skulle man kunna ge förbanden en extra förmåga som skulle ge mycket huvudbry för en presumtiv motståndare.

Sammanfattning

Insatsorganisation 2014 är i grund och botten inte gjord för att kunna försvara Sverige i någon större utsträckning, utan det är mer en budgetlösning som Riksdagen har klubbat igenom. Det vet de flesta som har någon större förståelse för hur förandet av väpnad strid genomförs. Felet ligger inte hos Försvarsmakten utan felet ligger hos de som drev igenom gällande organisation, Försvarsmakten och främst Högkvarteret vet jag försöker på bästa sätt få till en rimlig lösning i det här men det är inte den enklaste uppgiften.

Skall man ta den nationella dimensionen seriöst, krävs det utöver pengarförstärkning en förändring av insatsorganisationen. Med förändring menar jag att det krävs fler förband med en större geografisk spridning. Nu menar jag inte att vi skall återuppväcka nedlagda förband, men om det är GSS/T som sittande regering vill påskina är det allena rådande så utöka i såfall dessa förband. Återskapa mobiliersingssystemet över ytan med olika koncentrationsområden för dessa. (PA) GenMj Karlis Neretnieks visar bra i sin artikel vart dessa koncentrationsområden bör vara.

Om det är så att Hemvärnet skall ta ett kraftigt territoriellt ansvar vid ett väpnat angrepp kan de omöjligtvis inte ha enbart bevaka, skydda och ytövervaka som uppgifter. Likväl krävs det isåfall mer utrustning och utbildning. Isåfall krävs det att både Högkvarteret, Regering och Riksdag skjuter till medel för att kunna göra detta. Men som jag skall visa i nästa inlägg går det att göra en "Kajsa Kavat" lösning som Emil Svensson skulle uttryckt det.

Avslutar med en strof ur Avicii's senaste låt "So wake me up when it's all over When I'm wiser and I'm older".

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Svenska dagbladet 1, 2, 3
Dagens nyheter 1, 2
Hemvärnet 1, 2
Försvarsmakten 1, 2, 3
Notisum 1
Hela Gotland 1
Riksdagen 1
Stratfor 1
Försvar och säkerhet 1, 2
RIA Novosti 1

Insats – Utdrag ur missionslivet II

Jag fortsätter här med mina korta berättelser från missionslivet. Här från FN-tjänst i Bosnien.



Bosnien midsommar 1995

I Split fick vi vänta en dag innan vi kunde påbörja vår färd upp mot Tuzla. Det kändes bra när vi upplastade i våra SISU:s och påbörjade marschen. Vi fick åka med eskorten av en food-konvoj som underhållstransporten kallades. Det var mycket trångt i alla fordon. Jag åkte med MCT-vagnen och den var proppfull. MCT står för Mine Clearing Team och de var en riktigt rutinerad grupp med flera missioner i bagaget, bland andra tidigare Bosnien. Det var bra.

När vi kom fram till gränsen till Bosnien stannade vi till för att stoppa i magasinen i AK:n och ladda kulsprutorna. Då sög det till lite i magen, det var dags.


Gornij Vakuf
Några timmar senare kom vi fram till Gornij Vakuf. Ett av de främsta fordonen råkade köra över en hund i utkanten av byn och den fick avlivas med pistol. Det var inte det bästa att ha ihjäl ”Balkans bästa hund” alldeles invid en checkpoint. Jag tror att det var en BiH-checkpoint men den skulle ha kunnat tillhöra Kroaterna också. De gjorde mycket tillsammans under den här tiden. Vi blev kvar där en stund.

Fänriken gick och pratade med personalen i checkpointen men de ville inte släppa oss igenom. Det var blandade anledningar varav en var att det pågick stridigheter längre fram och att de inte ville att vi skulle fara illa av det. Det var givetvis bullshit. Den egentliga anledningen var att BiH hade åkt på duktigt med pisk av BSA och att man ville visa FN sitt missnöje. Det gjorde man genom att begränsa FN:s rörlighet genom checkpoints.

Förhandlingarna gick inte bra så vi blev kvar. Vi var ett stort antal fordon som stod där på rad och blockerade vägen. Närmare 20st lastbilar och SISU-vagnar var det. På vagnen längst bak hängdes det upp en skylt med texten ”Hotel Hilton Gornij Vakuf”. När nästa konvoj kom skrattade holländarna gott när de såg skylten men de satte skrattet i halsen när de såg strecken på skylten. Strecken angav antalet timmar i checkpointen och när de kom var nog 16 streck ditritade. Den första natten försökte alla sova inne i vår vagn. Det var helt omöjligt. Den där mekanikern snarkade så att alla höll på att gå åt. Vid tre-rycket klev jag ur och la mig under vagnen i stället. Jag somnade till ljudet av fjärran skottlossning i stället för snarkningar i örat. Det var tydligen bättre.

Tiden i checkpointen fördrevs med volleyboll och posttjänst.


Bild: Gornij Vakuf juni 2005

NATO RRF
Den andra natten kom några plutoner av britternas bidrag till Rapid Reaction Force, internationella samfundets styrka för att förstärka UNPROFOR, och försökte med en kringgång av checkpointen. De hade i huvudsak Warriors och ställde saker och ting på sin spets. BiH:arna i checkpointen var nu i avsevärt numerärt underläge och var väldigt stressade. För att få stopp på RRF sköt de varningsskott. Vi förberedde oss på att bryta igenom under skottlossning och var uppsuttna med laddade vapen. Nu skulle det ske!

RRF-kolonnen gjorde halt men någon timme senare fick alla FN-fordon rulla igenom. Det hade bildats en lång kö bakom oss och jag räknade till 48 vita fordon innan vägen svängde och jag inte kunde se vad som fanns bakom kurvan, därutöver det brittiska kompaniet. Vi var på rull igen efter två nätter i checkpointen.


Ett par timmar senare var det dags igen, en ny checkpoint och återigen ett stopp. Vi började kunna det där och plockade genast fram våra franska rations och började äta. Vagnchefen tog fram bandspelaren och började spela musik för oss där vi satt ovanpå vagnen i solen. Jag har för mig att det var svensk punk.

När vi satt där och solade i väntan på att bli genomsläppta kom CNN och filmade oss. Vi såg väl ut som Kellys hjältar kan jag tänka mig. Jag fick aldrig se inslaget tyvärr.

Efter några timmar fick vi framåt igen. Vi var åter på rull mot Tuzla. Då kom nästa bakslag: Styrningen på en lastbil har gått sönder och måste lagas. Hela konvojen fick göra halt ute i terrängen under någon timme medan lastbilen lagas. I skymningen fortsatte vi.


Svarta svanar
Helt plötsligt kommenderade akterskytten oss att ladda och frågade om det fanns några infanterister bland oss nya. Infanterister skulle stå uppluckade medan andra satt i skydd i bollhavet. Vi skulle passera ett träningsläger för Svarta svanarna, en bosnisk styrka med dåligt rykte. Vid tidigare passager hade det utbytts en del bly så därför våra åtgärder. Det var kolsvart ute och vi försökte lägga så många mil som möjligt bakom oss. Vi skulle skjuta oss igenom om vi behövde. Vi passerade med förhöjd puls men med allt eget bly i behåll.

En stund senare var vi framme i Sektor North East och Pakbat I:s område. Nu var vi i vår sektor och bara två bataljonsområden skiljde oss från vårt område. Nu var vi snart framme vid vårt blivande hem. Då blev vi återigen stoppade men denna gång av FN-trupp. Det var Pakbat som vägrade oss passage för att, som de sa, hålla oss säkra. De kunde inte garantera vår säkerhet och därför skulle vi inte få åka igenom deras område. Att vi bedyrade att vi kunde ta vara på oss själva spelade ingen roll, det var stopp. Det var med stor bitterhet som liggunderlagen rullades ut under vagnarna. Tredje natten på väg. Vår stab samverkade med BiH 2. Kår för att vi skulle kunna framrycka under dygnets mörka timmar och i svinottan fortsatte färden och nu gick det hela vägen. På morgonen var vi framme på Camp Oden, bataljonens högkvarterscamp och mitt hem under missionen. Resan som normalt gjordes på en dag hade tagit tre dygn. Välkommen till Bosnien.

/C

Illavarslande vändning i försvarsdebatten

Svenska Dagbladet skriver idag på ledarplats om att överbefälhavare Sverker Göransson skickats på ”teflonkurs” med försvarsminister Karin Enström som lärarinna. Vi är ju flera som reagerat på den kraftiga omsvängningen i retorik från Försvarsmakten. Jag analyserade detta i ett inlägg tidigare under Almedalenveckan när det efter tillräckligt många framträdanden fanns möjlighet att urskilja tyngdpunkten. Tidigare tal om brister tonas ned till förmån för att tala om framförallt personalen i pågående insatser. Frågor rörande tidigare kollision mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartement besvaras med att man har ett gott samarbete och fullt förtroende för varandra.

I DN:s intervju med försvarsminister Karin Enström tidigare i veckan sade ministern så här om möjligheterna att försvara Gotland:

”Försvarsminister Karin Enström (M) säger att hon ser ett behov av att höja försvarsanslagen i höstens budgetproposition, men hon ser inga särskilda behov just på Gotland.

– Vi har flexibelt rörliga förband, vi har hemvärnet, som finns på Gotland. Försvarsmakten övar i och på och runt om Gotland. Att urskilja Gotland … Jag ser inte det på samma sätt. Vi har en insatsorganisation som ska kunna röra sig mellan olika delar av landet, självklart också till Gotland, säger hon.”

Till TT:

”-Det är rimligt om man jämför med hur hotbilden ser ut och hur det ser ut i våra grannländer, de har ungefär den typen av förmåga, säger hon till Dagens Nyheter.

Enström kan i dag inte se något enskilt militärt hot mot Sverige och inte heller ett läge där Sverige ensamt drabbas.”


Idag uppmärksammade den finska svenskspråkiga dagstidningen Hufvudstadsbladet de svenska problemen med att försvara Gotland och intervjuade både Karlis Neretnieks och ÖB. Där den förre är starkt kritisk till svenska möjligheter att försvara Gotland då det inte finns någon permanent militär närvaro på ön utöver Hemvärnet, så ser den senare inte några problem.

” – I det omvärldsläge vi har nu är det en tillräcklig organisation och vi kan hantera Gotland också.

ÖB säger att allt materiel och all utrustning inte behöver finnas på plats.
– Det som ofta finns med i diskussionen är att det måste finnas grejer från början, men hela den konceptuella tanken med den organisation vi bygger är att kunna flytta resurser dit man vill ha dem. Speciellt flyg och marina resurser flyttar vi ju väldigt fort.

ÖB talar med små bokstäver om hot.
– I diskussionen som förts i Sverige refererar många till det som var under kalla kriget, men det är ju inte den världen som finns nu.”

Här ser vi återigen ett exempel den kraftfullt förändrade retoriken. I intervjun på Försvarspolitisk Arena fanns det ”ingen avgörande materiel” som saknas och att artilleriet inte har en endast pjäs verkade inte heller bekomma ÖB. Vad som förvånar är också att en gammal pansarräv som Sverker Göransson verkar ha gått i samma logistikskola som Karin Enström och med samma magister och läroplan. Att ”när det behövs” flytta markförband till Gotland är en stor logistisk operation som i anspråkstar så gott som alla Försvarsmaktens resurser. Är det därtill så att enheterna verkligen behövs på Gotland så blir de kvar där. Dels för att de behövs, men framförallt för att Försvarsmakten inte har någon förmåga att genomföra en operation för att få dem därifrån. Ett axiom i svensk försvarsplanering har varit att det som finns på Gotland är det som finns där om det blir skarpt läge. Det blir också kvar där oavsett om vi talar om materiel eller personal. Det gällde förr och det gäller idag.

Det leder osökt in på ÖB:s sista svar. Där sällar sig ÖB till användarna av den vanligaste härskartekniken i försvarsdebatten vilken allt som oftast används av moderata försvarspolitiker. Håller du inte med om den gällande försvarsinriktningen så är du en mossig kalla kriget-vurmare. Det är inte något som stärker försvarsdebatten.


Försvarsmakten befinner sig i ett knivigt läge där jag inte anser att man reder ut situationen. Försvarsmakten ska av naturliga skäl inte lägga sig i den politiska debatten. I ett läge som det vi nu har där försvarsfrågorna är starkt i ropet är det svårt att uttala sig utan att det tyvärr kan tolkas som att man tar ställning för endera sidan. Bedömningen verkar ha blivit att den säkraste tuvan att stå på är att det blåser minst om man håller sig till Försvarsdepartementets linje.

Dock har ÖB som myndighetschef, samt övriga chefer i Försvarsmakten ett starkt samhällsansvar att faktiskt redogöra för hur läget är och där brister man nu återigen när man retirerar in bakom kulisserna. Inte undra på att man helst inte vill tala högt om vad som försiggått under våren och försommaren över, i och under Östersjön, utan att vi istället får hålla oss till att läsa om det i utländska media.

Som jag skrev i det tidigare inlägget så är nu risken när man prioriterat att reparera förhållandet till Försvarsdepartementet att förtroendeklyftan återigen förskjuts till att vara mellan försvarsmaktledningen och personalen ute på förbanden som inte alls känner igen sig i den verklighet som kulisserna målas i. Det massiva stöd som ÖB erhöll under vintern kan plötsligt vara som bortblåst på några få veckor.

Läget är prekärt, minst sagt.


UAV für alle


Under Almedalsveckan så använde sig TV4 av små fjärrstyrda helikoptrar, s.k. Hexacopter, med kameror för att få bra översiktsbilder. SÄPO gillade inte tilltaget, stoppade användningen och framöver så kommer Visby att beläggas med ett flygförbud. Se video på TV4 Play.

Jag har i ett tidigare inlägg tagit upp det faktum att UAV-tekniken börjar nå ut till allmänheten. Det ger upphov till nya möjligheter, men också nya faror.

I Tyskland har polisen stoppat en planerad terroristaktion där små fjärrstyrda flygplan fyllda med sprängämnen skulle användas.

German media reported that some model aircraft, which are powerful and big enough to carry explosives capable of destroying a commerical building, were seized in the raids early this morning.

The paperwork taken from several of the suspect addresses also relates to money laundering necessary to fund the planned outrages, according to media reports. The suspects are of Tunisian descent.

Germany's Office for the Protection of the Constitution, which deals with internal terror threats, said only recently in its annual report that the country remains a 'top target' for Islamist fanatics for its support for NATO operations in Afghanistan.

I Turkiet så har demonstranter mot den sittande regeringen nyttjat UAV:er för att dokumentera demonstrationer och polisens ingripande. Vilket resulterade i att polisen vid minst ett tillfälle sköt ner en UAV.

Papparazzis har redan använt liknande kameror för att få bilder på områden där man normalt inte släpper in journalister. Som t.ex. efterfesterna på Cannesfestivalen. Av en slump så heter ett projekt för att ta fram gratis mjukvara för automatiska UAV:er just Papparazzi. På Internet finns en hel del diskussionsgrupper kring denna teknik. På fotobloggar så diskuteras tekniken livligt. Säkerligen med en och annan terrorist som deltagare samt givetvis en och annan säkerhetspolis för att följa utvecklingen.

Små fjärrstyrda kameror för civilt bruk är här för att stanna. Det finns många exempel på nyttiga tillämpningar. Mäklare använder dem för att få översiktsbilder av hus de ska sälja, kraftledningsbolag använder dem för att inspektera skador på kraftledningar, arkitekter skapar 3D bilder över hus som ska renoveras m.m. Men man får inte glömma att i fel händer så kan de även skapa nya problem.



Dagens Media, Kamera & Bild

Göran Frisk: Lärdomen från ubåtskränkningarna

Av Kmd Göran Frisk, bl a fd chef för Ubåtsjaktsstyrkan

I den pågående försvarsdebatten finns anledning att påminna om ubåtskränkningarna under 80- och 90-talen. I två beslut 1968 och 1972 i riksdag, regering och försvarsledning hade man beslutat att skyddet av sjöfart mot bl.a. ubåtar skulle ske med andra medel än militära. Det var dödsstöten åt ubåtsjakten.

Dessutom hävdade underrättelsetjänsten att Sovjet inte byggde några konventionella ubåtar. Miniubåtar fanns inte i begreppsvärlden trots att Sverige hade en egen sådan, Spiggen, som vi köpt från Storbrittanien.

Allt var fel som det visade sig, Sovjet byggde konventionella ubåtar och moderniserade sina Whiskyubåtar och byggde också miniubåtar av olika typer. Dessa ubåtars uppgifter var att sätta iland sabotageförband, förstöra marina baser, förstöra samhällets kommunikationssystem, radarspaningsanläggningar, flygbaser etc. Kränkningar observerades från Kalix i norr runt hela den svenska kusten till Strömstad i väster.

De svenska motåtgärderna byggdes upp enligt Kajsa Wargs princip ” Man tager vad man haver ”. Detta innebar att man utnyttjade system som kunde spana på havsbotten för att kunna upptäcka ubåtar som låg i bottenläge. Av naturliga skäl var det flottans minröjningsförband som fick den uppgiften. För att spana mot periskop och antenner på ubåtar som syntes på ubåtar över ytan användes ögon och kikare på alla fartyg främst våra patrullbåtar. För den svåraste uppgiften att spana efter ubåtar i vattenvolymen användes våra ubåtar utomskärs. Dessa spanade passivt d.v.s. utan att sända aktiva sonarsignaler. De aktiva sonarerna fanns istället på våra sju helikoptrar.

Man behöver inte vara ubåtsjaktutbildad för att inse att dessa resurser var helt otillräckliga. Ubåtsjaktförmågan började byggas upp långsamt i samband med den s.k. Utö-incidenten 1980. De mycket begränsade extramedel som tillfördes fördelades enligt den heligaste av alla försvarsprinciper, nämligen påsprincipen, Armén 35 %, Flygvapnet 35 %, Marinen 15 %, gemensamt 15 %.

U 137 grundstötning i Karlskrona skärgård 1981 var en mycket starkare väckarklocka eftersom hon hade kärnvapen ombord. Kärnvapenhot mot Sverige var ingenting som diskuterades på allvar i försvarsplaneringen. Strutspolitik var den rådande inställningen. Om dagens politiker kan skärpa sin fantasi och kreativitet och dämpa sina besserwisserattityder, så skulle det betyda mycket för försvarsdebatten och kanske för kommande försvarsbeslut.

Almedalen: Centerpartiets dag


Centerpartiets dag i Almedalen. Från början var det inte alls planerat att skriva något inlägg om partiet och dess försvarspolitik av samma anledning som att Miljöpartiet och Vänsterpartiet inte fick några inlägg. Men Centern är trots det intressant att granska, åtminstone ska vi skrapa lite på ytan. Otydliga budskap verkar tyvärr vara genomgående när det kommer till partiets försvarspolitik. 


Lite historik runt Centern och försvarsfrågan
För att förstå hur delarna hänger i hop så måste man backa tiden, och till vad som hände inför och hemma hos Maud Olofsson i den lilla byn Högfors i augusti 2004, och till det som pågick i kulisserna inför valet 2006. Förberedelserna för det som senare skulle bli Alliansen. Vid den tiden var alltså Maud partiledare och Eskil Erlandsson var partiets försvarspolitisk talesman tillika försvarsutskottets ordförande.

Det första Maud Olofsson tog upp vid dessa förhandlingar var försvarspolitiken. Olofsson ville inom detta område se en bred politisk uppgörelse som skulle innefatta alla de borgerliga partierna samt Socialdemokraterna. Göran Persson trodde dock att det skulle bli svårt att få med V och MP på detta. De fyra borgerliga partierna började skissa på en lösning som visade sig vara mycket svårt att komma överens runt. Moderaterna (innan de blev Nya) ville se ett utökat försvaranslag(!) Folkpartiet ville driva NATO-frågan. Maud Olofsson och Centern ville se en reducering av försvarsutgifterna, något hon till slut lyckades att få med övriga tre partier på.

Att komma överens i försvarsfrågan tycks så här i efterhand när man studerar vad som då pågick, ha varit en central fråga som var tvungen att klaras ut för att kunna gå vidare med de mer prioriterade politikområdena. Maud Olofsson hade tagit på sig rollen att försöka få med sig socialdemokraterna i detta och förde därför en dialog med dåvarande försvarsminister Leni Björklund(s) då hon ansåg att Alliansens överenskommelse runt försvarspolitiken låg mycket nära Socialdemokraternas linje. Leni Björklund var med på noterna.

När Maud Olofsson senare talade med Göran Persson i ärendet såg konverationen ut så här, återberättat av Olofssons själv i efterhand till TV4-journalisten Anders Pihlblad.
"- Jag gör inte upp med Moderaterna. Det kan jag inte." 
"- Men Göran du blir ju historisk med en fempartiöverenskommelse, jag har fått Moderaterna att backa på att höja anslaget till försvaret!" 
Det blev ingen fempartiöverrenskommelse och heller inget utökat försvarsanslag. Och på den vägen har det som bekant fortsatt. Vi kan med detta konstatera att det var Centerpartiet och INTE Moderaterna som satte försvarsfrågan långt ned på agendan när Alliansen bildades. Försvarsanslaget skulle få stå tillbaka till förmån för Alliansens vallöften om andra saker. Att Moderaterna sedan blev "Nya" och fortsatte på Centerpartiets väg med hög fart utför ruinens brant är en helt annan historia.


Inför riksdagsvalet 2010...
...så gav Centern ut en skrift med namnet "Centerpartiet leder landet" där man kan läsa följande om partiets syn på försvarspolitiken i några väsentliga utdrag.

Vallöften:
  • En nationell strategi för deltagande i internationella insatser bör antas. 
  • Ökat deltagande i internationella insatser. 
  • Straffbestämmelserna i lagen om totalförsvarsplikt bör upphävas. .
Genomfört:
  • Budgetanslaget för internationella insatser har nästintill fördubblats jämfört med när Alliansregeringen tillträdde. 
  • Försvarets materielförsörjning har effektiviserats avsevärt. Genom att minska kostnaderna för materiel har regeringen kunnat stärka förbandsverksamheten och öka anslaget för internationella insatser. 
  • En nationell strategi för internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet har införts. 
Inte på något ställe kan man läsa om vikten av nationell försvarsförmåga. Inte på något ställe verkar man för ett utökat försvarsanslag. Det man uteslutande fokuserar på är internationella insatser samt att man även vill reducera kostnaderna för försvarsmateriel och överföra dessa medel till internationella insatser. 

Facit på detta har vi idag klart för oss, och vi står nu med ett icke finansierat materielberg som omfattar långt över 30 miljarder kronor. Snart en hel försvarsbudget (år).


Försvarspolitiskt morgonpass

Centerpartiet hade sitt morgonpass redan första dagen, dvs i måndags där partiets nuvarande försvarspolitiske talesperson och ledamot i försvarsutskottet Staffan Danielsson deltog tillsammans med CUF-ordföranden Hanna Wagenius deltog. Den sistnämnda fick börja sin beskrivning av sin syn på försvarspolitiken och var glädjande mycket påläst och statsmannamässig i sitt anförande. Ett uttryck jag särskilt noterade var att hon ansåg att "försvaret inte ska agera budgetregulator." Klokt! 

Man kan definitivt konstatera att Wagenius var betydligt skarpare, med egna ideologiska åsikter runt försvaret än vad partikollegan Danielsson gav uttryck för. Danielsson var tyvärr relativt slätstruken i sitt anförande och konstaterade torrt att Centerpartiet stod bakom Alliansens försvarspolitik, att försvarsberedningens rapport är mycket bra samt att Centerpartiet vill se breda politiska uppgörelser i försvarsfrågan. Danielsson utryckte även att han vill se en analys rörande ett NATO-medlemskap. Mer om Centerpartiet och NATO längre ned i detta inlägg. Se för övrigt morgonpasset i sin helhet i klippet längst ned i inlägget.


Försvarspolitiskt program
Som sig bör så måste man givetvis även titta på vad partiet skriver på officiell plats här och nu. Man skriver där följande om vad man vill med försvarspolitiken.

Centerpartiet vill:
  • ha ett väl fungerande insatsförsvar som kan hantera olika slags krissituationer, både i Sverige och i utlandet.
  • slå vakt om de frivilliga ideella insatserna inom totalförsvaret för att medborgarnas delaktighet ska finnas kvar, till exempel inom Hemvärnet och de frivilliga försvarsorganisationerna.
  • att den civil-militära samverkan stärks. Arbetet med civil krishantering inom ESFP (Europeisk Säkerhets- och Försvarspolitik) bör stärkas.
  • Att EU:s snabbinsatsgrupper om de inte reformeras bör avvecklas och ersättas med ett annat system som ger möjlighet till snabba insatser.

Man anser även att Sverige ska ta större ansvar i internationella insatser. "Genom att främja fred och säkerhet i andra länder bidrar vi också till att öka vår egen säkerhet".

Partiet skriver också att "Insatsberedskap i kombination med en stark teknisk utveckling och avancerade vapensystem gör tillsammans med starkt begränsade resurser att samarbeten med andra blir alltmer viktiga. Centerpartiet vill särskilt stärka det försvarspolitiska samarbetet inom den nordiska kretsen."

Givetvis vill man få in miljöfrågan i försvarspolitiken. och anser därför att försvarets miljöpåverkan måste minska. "Förutom de rent miljömässiga aspekterna finns andra fördelar med ett bränslesnålt försvar som i ökad utsträckning använder sig av förnybar energi. Mindre bränsleförbrukning innebär mindre beroende av sårbara bränsletransporter."


Klickar man på länken till partiets syn på NATO blir man minst sagt förvirrad. Där står klart och tydligt att "Sverige är militärt alliansfritt och medlemskap i NATO är inte aktuellt."

På samma sida i frågan runt NATO vill Centern:
  • öka Sveriges insyn och inflytande i de delar av NATO-samarbetet där vi deltar.
  • inte att Sverige ska bli medlem i NATO, men att vi fortfarande ska samarbeta med organisationer som verkar för fred, exempelvis FN, EU och NATO.
  • utveckla det idag bristfälliga samarbetet mellan EU och NATO.
  • att Sveriges nuvarande militära samarbeten analyseras inför nästa försvarsbeslut. Frågan om ett NATO-medlemskap bör vara en del av denna analys som rimligtvis utförs av den tillsatta försvarsberedningen.
Här kliar man sig i huvudet och undrar hur partiet tänker?

Den ena frågan man funderar över är givetvis varför man vill utreda militära samarbeten med NATO samtidigt som man på flera ställen tydligt skriver att ett medlemskap i NATO inte är aktuellt? Samtidigt som man uttrycker dessa motsägelsefulla viljorna vill man också öka Sveriges insyn och inflytande i de delar av NATO där vi redan samarbetar.....  Kommentarer runt detta känns något överflödiga.


Klickar man vidare hos Centern så hittar man en helt egen sida som heter Alliansfrihet. Där blir saken om än ännu märkligare då det där framgår att Centerpartiet vill:
  • att Sverige ska vara fortsatt militärt alliansfritt
  • att Sveriges nuvarande militära samarbeten analyseras inför nästa försvarsbeslut. Frågan om ett NATO-medlemskap bör vara en del av denna analys som rimligtvis utförs av den tillsatta försvarsberedningen.

Sammanfattning
Centerpartiets förhållningssätt till NATO-frågan blir på något sätt central i sammanhanget. Vet partiet ens vad man vill? Är det olika personer som har författat de olika punkterna i partiprogrammet? Lyssnar man å ena sidan på Staffan Danielsson, å andra sidan läser på webben kan man nästan få känslan av att det är Staffan ensam som driver på att man ska analysera detta i ett ärligt syfte? Partiet verkar till skillnad från honom vara mycket tydlig med detaljerna runt detta, d.v.s. att ett NATO-medlemskap inte alls är aktuellt. Högst oklart med andra ord. Här skulle Centerpartiet tjäna på att vara tydliga i sitt budskap. Vad vill man egentligen?

Värt att notera är också att partiet i dagsläget inte aktivt verkar för ett ökat försvarsanslag utan sitter nöjda med Alliansens nuvarande försvarspolitiska linje. Man tar inte heller i sitt program med ett enda ord upp frågan om vår nationella försvarsförmåga. Något som är mycket oroväckande

Den entydiga men oroväckande bilden är att man egentligen inte har en egen försvarspolitik. Att inte Annie Lööf nämnde något om detta politikområde under sitt tal är därför inte särskilt förvånande.



I skrivande stund...
...så levererar Hallandspostens Csaba Bene Perlenberg ytterligare en oerhört läsvärd intervju med Hanna Wagenius. Jag får efter att ha läst den intervjun ännu mer vatten på min kvarn när det kommer till Wagenius "statsmannamässiga" förhållningssätt och approach till försvarspolitiken. Man kan konstaterar att om CUF och hanna Wagenius fått överta ansvaret för partiets försvarspolitik så hade verkligheten blivit lite ljusare och betydligt tydligare. Läs intervjun!



Här nedan kan försvarspolitiskt morgonpass med Centerpartiet ses i efterhand.


Länkar: DN, DN, SvD, SvD, AB, AB

Almedalen: Folkpartiets dag


I dag är det en liberal dag i Almedalen. Folkpartiets alldeles egna dag. Den som följer försvarspolitiken på regelbuden basis vet givetvis att Folkpartiet är ett av få partier som under en lång tid haft försvarspolitiken högt upp på den interna agendan vilket vi givetvis kan glädjas åt. Tyvärr har man olyckligt kohandlat bort detta under de senaste åren när man prioriterat samarbetet i Alliansen före försvarspolitiken. 

Ur försvarspolitiskt perspektiv inleddes dagen som vanligt med ett morgonpass hos Försvarspolitisk Arena som för övrigt ska ha en stor eloge för sitt arrangemang med mängder av högaktuella ämnen på agendan och de riktigt intressanta föreläsarna och pålästa moderatorer. Bra jobbat alla inblandade!

På plats skulle Allan Widman ha varit, men som av någon oklar anledning ersattes av partiets Carl B Hamilton, en annan erfaren herre som också är mycket engagerad i försvarsfrågan på olika plan. Tillsammans med honom fanns även LUF-ordföranden Linda Nordlund. Seminariet kan ses i sin helhet längst ned i inlägget. Hamilton uttryckte i sina inledande ord stark oro för utvecklingen i Ryssland och belyste att partiet ser EU som en viktig aktör. Linda Nordlund i sin tur tog direkt upp frågan om ett NATO-medlemskap och att LUF anser att man i stället för att utreda, omedelbart ansöker om medlemskap. Hon uttryckte precis som Hamilton stor oro för utvecklingen i Ryssland och deklarerade mycket glädjande att hon ansåg att försvarsanslaget måste ökas till 1,5% av BNP och därefter ökas ytterligare till NATO-nivån 2%. Något som Hamilton riktigt rättade att det inte längre är ett krav och att set är väldigt få länder som kommer upp i den nivån. Nordlund uttryckte däremot besvikelse över att det egna partiet inte driver frågan om cyberhot/cybersäkerhet hårdare.


Som vanligt i dessa partirelaterade inlägg så ska vi även översiktligt titta på vad partiet driver för linje när det gäller försvarsfrågan och vad man vill med försvarspolitiken enligt partiprogrammet.


I stora drag vill Folkpartiet se följande utveckling för försvaret
  • Man vill att Sverige ska ansluta sig till NATO
  • Armén ska kunna sätta upp fem mekaniserade brigader organiserade kring 280 Leopard-stridsvagnar och cirka 550 stridsfordon 90.
  • En av armébrigaderna ska vara baserade på Gotland. Övriga i Boden, Revinge, Skövde och Stockholm enligt nuvarande struktur.
  • Man vill att RBS-23 ska förbandssättas och att RBS-77 vidmakthålls så länge som möjligt och därefter ersättas, i första hand av RBS-23.
  • Flygvapnet ska bestå av 100 stridsflygplan JAS
  • Man vill färdigställa Visbykorvetterna och utrusta dessa fullt ut
  • Man vill återuppsätta ett rörligt kustrobotbatteri (motsv RBS-15KA) främst avsett för Gotland
När det kommer till personalfrågan så vill man att försvarets insatsförband ska bestå av en mindre andel heltidsanställda och en större andel kontraktsanställda. Även de som varit heltids-/kontraktsanställda ska stå kvar som krigsplacerade ett antal år efter avslutad tjänst.

    Synen på utvecklingen i näromrdet och framtida försvarsanslag

    Partiet anser för övrigt att den säkerhetspolitisk utvecklingen är osäker både i vårt närområde och övriga delar av världen. Den politiska utvecklingen i Ryssland är allvarlig och går åt fel håll. Det måste leda till konsekvenser för Sveriges försvarsförmåga. Allan Widman har för övrigt skrivit en avvikande 

    Folkpartiet uttrycker tydligt och glädjande att det i samband med nästa försvarsbeslut pekar på att det svenska försvaret och försvarsanslaget behöver stärkas!

    Ovanstående är hämtat från partiets program från maj 2010. För att få en mer dagsaktuell bild av hur partiet ser på försvarspolitiken så kan man med fördel läsa ett av partiledaren Jan Björklunds nyhetsbrev daterat februari 2013.
    Försvaret måste kunna skydda Sverige 
    Folkpartiet tillsätter i dag en försvarspolitisk grupp under ledning av riksdagsledamoten Allan Widman. Syftet är att ta fram ett underlag för partiets ställningstagande inför 2015 års försvarsbeslut. 
    Utvecklingen i Ryssland är på flera sätt bekymmersam. Det politiska klimatet är auktoritärt, landet uppträder ibland mycket aggressivt mot sina grannar och det sker nu en omfattande rysk militär upprustning, även i Östersjö-området. 
    Sverige fattar försvarsbeslut ungefär vart femte år. Syftet är att inför varje nytt beslut kunna läsa av utvecklingen i omvärlden och göra eventuella förändringar. Folkpartiet har medverkat till att under 1990-talet sänka de svenska försvarsanslagen mot bakgrund av att kalla kriget tog slut och Sovjet bröt ihop. Det var rätt bedömning då. I 2009 års försvarsbeslut medverkade vi till en stark fokusering på internationella insatser. Vårt parti är lika ansvarigt som andra för de avvägningar som hittills gjorts. Men vi bör vara självkritiska. 
    Mot bakgrund av utvecklingen i Ryssland behöver den svenska förmågan att skydda vårt eget land återigen stärkas. Vi ska samtidigt fortsatt ha höga ambitioner att delta i internationella insatser för att bevara eller skapa fred. 
    Konkret har jag i några intervjuer pekat på tre aspekter av det svenska försvaret som särskilt kan behöva stärkas; vi bör återigen kunna organisera brigader genom att kunna mobilisera reservister, vi kan behöva stärka luftförsvaret med kvalificerat luftvärn och det var ett misstag att helt avmilitarisera Gotland. Men såväl fp-arbetsgruppen som försvarsberedningen bör naturligtvis göra en bredare och djupare belysning av en lång rad delfrågor. 
    Min bedömning är att en stärkt svensk försvarsförmåga sannolikt kräver ökade ekonomiska ramar för försvaret. Detta blir en fråga för avvägning i 2015 års försvarsbeslut. Fram till dess gäller det nuvarande försvarsbeslutet med dess ekonomiska ramar. Som jämförelse kan nämnas att Norge, med rödgrön regering, nu ökar sina försvarsanslag mot bakgrund av den ryska upprustningen i Ishavet.
    En parlamentarisk försvarsberedning har tillsatts med representanter för alla riksdagspartier. Ambitionen bör vara att fram till 2015 hitta en bred parlamentarisk bas för en starkare svensk försvarsförmåga.
    / Jan Björklund 

    Sammanfattning

    Folkpartiet har höga ambitioner jämfört med nuvarande läge. Partiet ser allvarligt på utvecklingen i Ryssland. Man vill bland annat därför ansluta sig till NATO omgående och ser behov av ett utökat försvarsanslag. Lite olyckligt ser man en stor tyngdpunkt på Armén i partiets program, och det är inte ett konstaterade bara för att detta är en marinpräglad blogg, utan också för att man inte verkar se vikten av ett skalförsvar. Ingenting nämns om exempelvis utvecklingen av ubåtsvapnet eller för den delen av Flygvapnet. man vill behålla det som finns i dag, varken mer eller mindre. Man föerspråkar inte heller någon utveckling/utökning av antalet ytstridsfartyg vilket är anmärkningsvärt med hänsyn till att vi i dag knappt har någon flotta kvar. Ingenting nämns heller om amfibiesystemet. Har Folkpartiet glömt bort Marinen?

    Det positiva är att man värnar hårt om vår strategiskt viktiga ö Gotland och dess försvar, något som i dag inte alls existerar. Kan vi dessutom övertyga Folkpartiet och Allan Widman om att ett skalförsvar är helt avgörande för Sveriges del tillsammans med en NATO-anslutning. Skalförsvaret har fördelen att det i sin natur är krigsavhållande. Skulle Sverige ändå bli angripet så kommer detta skalförsvar, som i huvudsak utgörs av Flygvapnet och Marinen, förhoppningsvis hålla en angripare stången till dess att hjälp (NATO) anländer.

    Oavsett vad så är Folkpartiet ett av få partier man kan räkna med inom försvarspolitiken. Detta under förutsättning att man i fortsättningen låter bli att kohandla bort detta så viktiga område.


    Media: SvD, SvD, DN, AB, AB, SVT
    Bloggar: Sjätte mannen
    FP länkar: FP försvarspolitiska program, Björklunds brev


    Försvarspolitiskt morgonpass med Folkpartiet

    Fd ÖB: Svårt att spå om morgondagen

    Av Bengt Gustafsson, fd Överbefälhavare

    En gång om året städar jag mina bokhyllor. När alltför många böcker ligger horisontellt ovanpå bokraderna är det dags att städa bort några som sannolikt aldrig öppnas igen. I år var det bland annat dags för ett litet häfte, utgivet av dåvarande SSLP på Försvarsdepartementet med rubriken Avspänningen i Öst och Väst, datumsatt den 1 maj 1979. Det vill säga, det var inte en beskrivning av avspänningen mellan dem, utan mera om hur det från en svensk utgångspunkt på senare tid uppfattats hur respektive supermakt tyckte det fungerat under det som skulle visa sig bli avspänningsperiodens sista år. Texten hade tagits fram inom ramen för SSLP:s referensgrupp för internationell utveckling (REI). Och denna blev trots allt ögnad.

    Avslutningsvis försöker man spå om dess framtid med följande text:

    ”Avspänningen har i det föregående karaktäriserats som en kombina-
    tion av kontrollerad antagonism och begränsad samverkan. …Till det-
    ta kommer att de villkor eller förutsättningar för avspänning som ovan
    angivets knappast kan förväntas föreligga fullt ut annat än periodvis.

    Den slutsatsen ligger då nära till hands att man i framtiden får räkna
    med ett vågrörelsemönster i relationerna mellan supermakterna, där
    perioder av fördjupad avspänning växlar med tider av kärvare klimat,
    samtidigt som inriktningen på avspänning hela tiden kvarstår som en
    underström.

    För supermakterna är avspänningspolitiken en svår seglats med många
    blindskär. Till dessa hör de illusioner som har kommit att omge avspän-
    ningsbegreppet. Så mycket angelägnare då att skapa en utbredd insikt
    om denna politiks förutsättningar och problem.”

    I texten innan har man avhandlat bland annat Sovjets ökade agerande i Afrika, som den av Sovjet finansierade kubanska inblandningen i inbördeskrigets Angola och stödet till det kommunistiska Etiopien i kriget mot Somalia. Vidare den sovjetiska ledningens svårigheter att förstå den amerikanska inrikespolitiken och den nye presidenten Carter och hans tjat om mänskliga rättigheter (efter Helsingforsöverenskommelsen). Det konstateras också att Sovjet använt perioden till en avsevärd upprustning inte minst av WP:s styrkor i sattelitländerna i Centraleuropa, och att som en följd härav Nato vid ett möte i maj 1977 fattat ett principbeslut om att höja sin budget med 3% för att hänga med.

    Däremot noterar man inte i redovisningen av kärnvapenbalansens utveckling att Sovjet från 1976 börjat placera ut en ny typ av rörlig robot med fast bränsle och medellång räckvidd: SS-20 (på Natopråk). Detta nya hot mot Europa skulle redan i december 1979 resultera i det som skulle komma att kallas Nato:s dubbelbeslut. Det vill säga, Nato sade sig komma att svara med utplacering av egna kärnvapen i Europa, om inte Sovjet före 1983 dragit tillbaka SS-20. I samma månad skulle emellertid Sovjet sätta definitiv punkt för avspänningsperioden genom att gå in i Afghanistan för att militärt stödja det inhemska marxistiska partiet i en sedan 1978 pågående inbördeskonflikt. Inte heller denna hade omnämnts i REI:s text.

    Och ett drygt år senare skulle en ny amerikansk president, Ronald Reagan, påbörja en bred politisk verksamhet med syfte att undergräva kommunistpartiets makt i Sovjet och dess sattelitländer. Tio år efter Sovjets inmarsch i Afghanistan skulle järnridån i Europa börja falla och ett par år senare WP upplösas, följt av Sovjetunionen. Innan dess skulle – dolt för allmänheten – risken för ett kärnvapenkrig stiga till en nivå som inte upplevts sedan Kubakrisen.

    Reagans ordval och den nyutnämnde generalsekreteraren Andropovs misstänksamhet ledde till att Sovjet ökade sina ansträngningar till maximum för att följa upp eventuella tecken på krigsförberedelser inom Nato. (Den så kallade Operation RJAN). När sedan Nato, som de gjort också tidigare, övade sin kollektiva beslutsorganisation för användning av kärnvapen inom ramen för flexible respons (Able Archer) 1983 reagerade det spända känselsprötet och fick sovjetledningen att höja beredskapen på sin kärnvapenarsenal. Flygplanen i Baltikum stod lastade och startklara på marken under Nato-övningen samt några gånger till.

    Med dessa konstateranden av den verkliga utvecklingen från ett halvår efter REI:s beskrivning av läget i avspänningspolitiken vill jag endast peka på svårigheterna att förutse hur den internationella bilden kan förändras redan på kort sikt.

    Och då är det sannerligen inte några ”dunungar” som ingick i REI, tvärtom. Ordförande var Katarina Brodin, som jag en gång till kabinettssekreterarens förskräckelse försökte värva till MUST för att också kunna få en ny infallsvinkel i bedömningarna av inkommande underrättelser. Den mest prominente medlemmen i REI var emellertid sovjetkännaren Alf Edeen, som jag själv stiftat bekantskap med som duktig förläsare på Försvarshögskolans långa kurs i början på 1970-talet.

    Gamla människor får en mängd associationer i sin vardag. Får man dela med sig av dem?

    Drönarna – Luftförsvarsdebattens stickspår (uppdatering 15/7 10.15)



    Försvarspolitisk Arena höll efter lunch igår seminariet: ”Luftförsvar: Ny teknik – nya hot?”, vilket skulle avhandla hur ett modernt och relevant luftförsvar ska utformas för att kunna möta ny teknologi som drönare och kryssningsrobotar. Deltagande i panelen var Johan Wiktorin, Dan Jangblad från Saab samt riksdagspolitikerna Allan Widman (fp) och Anna-Lena Sörenson (s). Vad ComHems Judit här ovanför har med det att göra avslöjas senare i inlägget.



    Sammanfattning av seminariet

     Johan Wiktorin inledde seminariet med ett antal minuters exposé över framtida utvecklingstrender inom luftstridsarenan med allt från sensorer och telekrig till sensorfusionering och bistatiska anfall. En bra grund för debatt i en viktig fråga då detta område utgör en grundpelare i svenskt försvar och därtill det största utgiftsområde vad gäller krigsmateriel.

    Johan följdes sedan av Dan Jangblad från Saab som berättade om drönarutvecklingen, något som han gjorde varmt och med inlevelse. Tyvärr fick detta följden att resterande del av seminariet enbart kom att avhandla drönare. Det är ett problem som jag tidigare flaggat för, då drönarna tack vare den omfattande användningen i asymmetriska konflikter av den typ vi sett det senaste decenniet i Irak och Afghanistan blivit närmast synonymt med modern krigföring. Det är en farlig avgränsning då denna typ av krigföring är väsensskild från vad det svenska luftförsvaret har för behov. Med anledning av att resten av seminariet kom att fokusera på endast drönare så blir så även fallet för detta inlägg.

    Efter Dan fick Allan Widman och Anna-Lena Sörenson diskutera ämnet ur ett politiskt perspektiv. Allan var sin vana trogen skeptisk till att köpa icke färdig och beprövad teknologi, medan Anna-Lena, linköpingsbo som hon är, framhöll hur långt fram på området Sverige var och att det var rimligt att vara en spjutspets. Dan Jangblad var också tydlig med att den stat som är först att utforska områdets yttre gränser och mest kreativt skulle få ett stort försprång i krigföringen och drog paralleller till kulsprutans breddinförande där vissa stater ändå höll fast vid kavalleri ända in i andra världskriget.

    Här vill jag ge Allan Widman allt stöd i hans uppfattning. Det är ett område som är långt ifrån moget och där Sverige inte har vare sig de ekonomisk eller tekniska resurserna att ta någon ledartröja. Jag ser starka paralleller med dagens vurm för drönare och den närmast sekteristiska vurm som för tio år sedan rådde för alla möjliga avarter inom det som bär samlingsnamnet Nätverksbaserat försvar. Ett område som kostade Försvarsmakten många miljarder i utvecklings- och materielkostnader men som hittills inte har levererat någonting som inte redan fanns. Tyvärr till och med tvärtom.


    Kvalificerade drönare vs flygplan

    När man diskuterar drönare måste man först påpeka att detta är ett samlingsnamn, precis som flygplan. Något som de som protesterar mot drönare (en rätt aktiv lobby i Almedalen faktiskt) inte verkar förstå. Det finns drönare som är stora som trafikflygplan och det finns drönare som är små som en handflata. Gemensamt för dem är de inte har någon besättning ombord på plattformen och de kallas därför, oftast felaktigt, för obemannade system. I verkligheten är det så att systemen i allra högsta grad är bemannade så länge de är aktiva, men från en annan plats. Det finns helt autonoma system, men de utgör en mikroskopisk andel. Sålunda är det mer korrekt att tala om fjärrstyrda system. Förvisso är den internationellt vedertagna benämningen numera UAV eller UAS (Unmanned Aerial Vehicle/System) så det är vad som ska användas, men det är ändå viktigt att ha med sig hur verkligheten ser ut när man diskuterar drönare.

    Vidare så måste man beakta vilken typ av drönare det rör sig om. Är det ett system för ren spaning eller är det en vapenplattform? Om det är för spaning, är det då ett stridstekniskt system med räckvidd på någon km och en nyttolast om en kamera på några gram eller handlar det om ett strategiskt system som kan flyga flera hundra km och med högupplöst radar spana från extremt höga höjder i ett dygn? Är det en spaningsplattform som även har en laserutpekare för att kunna leda in vapeninsatser?

    Det finns som sagt alla möjliga varianter så att uttrycka åsikten att Sverige måste köpa drönare är något naiv. Jag håller dock med om att Sverige fortsatt ska ha och köpa drönare.

    Vurmen för drönare bygger till stor del på att drönare anses billigare och så klart då också bättre än motsvarande flygplan då de inte behöver ha en pilot. Låt oss då bryta ned detta i specifika områden. Avgränsning sker här till drönare som har möjlighet att bära och använda attacklast och som kan utgöra alternativ till flygplan när det gäller kvalificerade spaningsuppgifter.



    Prestanda: Prestanda är ett brett område. För de drönare som idag är operativa och väntas vara operativa inom de närmaste åren är prestanda betydligt lägre än för flygplanen. Marschfart för drönarna ligger här runt mach 0,3 (ca 300 km/h), medan stridsflygplan flyger i mach 0,8-0,9. Vad man saknar i hastighet tar drönarna dock igen i räckvidd och uthållighet. Hastighet är dock en fundamental parameter för såväl överlevnad som för att kunna genomföra luftstrid.

    MQ-1 Predator, det system som förmodligen de flesta får bilden av när man säger drönare. Maxfart ca 300 km/h.  Det stora "huvudet" rymmer all sambandsutrustning som krävs. Bild från Wikipedia

    Ofta tar man också upp aspekten att då man inte behöver plats ombord för besättning och system för dessa kan man man minska vikt och öka manöverprestanda. Detta är något som har låtit vänta på sig då vikt och utrymme för besättningen upptas av minst samma vikt av för sambandssystem för kontroll. Ej heller har den strukturella hållfastheten nått i närheten av vad som krävs för att kunna genomföra flygning mer avancerad än trafikflygplan.


    Uthållighet: Drönarnas stora fördel gentemot stridsflygplanen ligger i uthållighet då många system kan vara i luften ett halvt dygn eller mer – i alla fall när det gäller systemen som framförallt ska användas för spaning. Vad man ska bära i åtanke är att uthålligheten även ska inkludera anflygning och hemflygning. Har man 15 h uthållighet och det tar 4 h att flyga till målområdet (ca 100 mil pga stigning till höjd), blir det 7 h kvar i området. Utmärkt om man ska spana mot ett mål en längre tid eller bekämpa ett hastigt uppdykande och försvinnande mål där man inte vet när bekämpningsfönstret finns, t ex chefspersoner.

    Flygplanen tar sig till området betydligt snabbare, men behöver i regel lufttanka en gång per timme man ska uppehålla sig över målområdet. Handlar det istället om ett målområde i en non-permissive environment dvs där det finns luftvärn eller jakthot vill man inte vara där mer än någon minut, varvid uthållighet byts mot räckvidd och fart. Egenskydd blir då av högsta vikt.


    Egenskydd: Drönarnas mycket låga fart gör dem oerhört sårbara för såväl luftvärn som andra flygplan. Amerikanska flygvapnet eskorterar till exempel sina drönare i Persiska Viken med jaktflyg med anledning av iranskt jaktflyg vilket får en att fundera över ekonomin i det hela.

    Dagens drönare kan ej operera utan eget luftherravälde. Har motståndaren den ringaste möjlighet att bestrida luftherraväldet med luftvärn och än värre med jaktflyg är drönaren närmast förlorad. Hittills har ingen drönare vunnit en luftstrid mot ett flygplan. Däremot finns det åtskilliga exempel på motsatsen, vilket framförallt har med vapen- och sensorsystemen att göra.

    Stridsflygplan byggs för att verka i stridsområden och att skydda sig själva och andra. Något sådant har vi ännu inte sett på drönare. Hittills har ingen drönare utrustats med självförsvarssystem, då detta är kostsamt och framförallt tar vikt och plats från annan nyttolast. Ett enda undantag finns och det är RQ-4 Global Hawk som faktiskt har radarvarnare och egenstörare. Kostnaden för en Global Hawk är det skäl att återkomma till senare.

    En annan parameter av största vikt för överlevnad är fartresurser. Utan fart minskar möjligheten att fly utanför maxräckvidden för fiendens robotar. Utan fart spelar det ingen roll hur många G man tar, då vinkelförändringen som krävs för den annalkande roboten är mikroskopisk till minimal.

    Resultatet är att man varken idag eller under de närmaste åren (kan utan problem sträcka mig ett decennium i detta) har möjlighet att verka i områden där man saknar luftherravälde eller lokal luftöverlägsenhet. Ett naturligt alternativ för att skapa sig förmåga att uppträda i en hotmiljö är signaturanpassning, dvs att ge drönaren stealthegenskaper. Exempel på sådana system är amerikanska RQ-170 Sentinel, X-47 och fransk-svenska Neuron. Förvisso går det att minska radarsignaturen kraftigt, men det för med sig två andra oönskade följder: dyrare pris samt sambandssvårigheter.

    Smygtagen bild på RQ-170 Sentinel på flygbasen i Kandahar, Afghanistan. En av få riktiga bilder som finns. Bild från bloggen Deep Blue Horizon


    Samband: Som nämndes i början är det yttersta få drönare som är avsedda för autonoma operationer, det vill säga att drönaren programmeras med ett uppdrag och därefter utför det på helt egen hand. Anledningarna till det är både att man inte riktig kan lita på systemen, men framförallt att man vill ha feedback från dem och kunna påverka händelseförloppet. Ett spaningssystem som ligger på plats i 7 h över ett intressant område är inte mycket att ha om det sedan ska ta 5 h i hemflygning innan man kan börja ladda ur informationen. Likaså har inte drönaren någon egen förmåga att själv urskilja när det avsedda målet uppenbarar sig och då ge sig själv ett eldkommando. Ofta sitter det ett helt batteri med bildtolkar, underrättelseofficerare och jurister på plats för att följa sådana uppdrag.

    Sambandssystem är därför av yttersta vikt för drönarna. Medan ett flygplan har en pilot som kan fatta beslut helt på egen hand radiotyst, alternativt i värsta fall motta uppdateringar passivt via radio, är drönarna beroende av sina sambandssystem. Dessa är ofta i form av satellitlänkar för att möjliggöra långa räckvidder och också för att i möjligaste mån dölja dem för fiender på marken. Det är därför oerhörda mängder data som ska förmedlas, både för styrning, status, position etc, men framförallt i form av sensorinformation.

    Som jämförelse kan nämnas att en enda av de mer kapabla amerikanska drönarna tar i anspråk lika mycket bandbredd som hela koalitionen gjorde under Operation Desert Storm. Den som någon gång spelat datorspel över internet vet hur beroende man är av en bra uppkoppling med snabba responstider för att inte drabbas av det som kallas ”lagg”, dvs då styrkommandon och spelets händelser inte överensstämmer till följd av fördröjning i uppkopplingen. Samma problem finns naturligtvis för drönare. Det är inte svårt att föreställa sig kraven på bandbredd för att i realtid ifrån Nevada, USA kunna följa vad som händer på marken i Afghanistan för att därefter skjuta en laserstyrd robot mot ett mål, där man som operatör kontinuerligt måste hålla riktpricken på målet som kanske är en bil och rör sig i 70 km/h. Som Comhem-reklamen för bredband uttrycker det – det får inte vara fjösigt!

    Sambandet är också en av drönarnas svagaste länkar. Det blev stora rubriker när USA i december 2011 förlorade en RQ-170 stealthdrönare över Iran. Uppgifterna har gått isär om vad som hände där vissa talar om att USA förlorade kontrollen över drönaren, medan Iran hävdar att man lyckades störa ut kontrollen med telekrigresurser. Faktum är dock att en RQ-170 förlorades över Iran, även om de bilder som publicerats i Iran på ”vraket” inte känns helt trovärdiga. I en annan incident härom året förlorade man kontrollen över en MQ-9 Reaper i Afghanistan, varvid en F-15E Strike Eagle fick jaga ikapp den för att sedan skjuta ner den med en jaktrobot. Strax därefter ska operatören ha återfått sambandet med drönaren, men som sagt för sent. Sambandet är en svag länk hos drönarna.

    Dessa krav på samband och framförallt högkvalitativ bandbredd gör att det krävs ett omfattande sambandsnätverk för att kunna genomföra operationer av detta slag och att operera drönarsystem med långa räckvidder. Att detta är oerhört kostsamt behöver sannolikt inte förklaras närmare.

    RQ-4 Global Hawk. Strategisk spaningsdrönare med såväl SAR-radar som elektrooptiska sensorer. Kan även förses med signalspaningsutrustning. Avsevärt större storlek än JAS 39 och med spännvidd större än Boeing 737. Kostnad motsvarande F-22. Precis som på Predator ett tydligt "huvud" för att inrymma all sambandsutrustning. Bild från Wikipedia

    Kostnader: Att hålla ett omfattande nätverk av kommunikationssatelliter kräver sin ekonomi. Kommunikationssystem för stridsflyg är naturligtvis inte heller gratis, men här kan man begränsa behoven av att sända omfattande bilddata och man slipper bandbredden för styrning, flygsystem etc.

    Även om man bortser från kostnaderna för stödssytem och bara ser de enskilda farkosternas kostnad så är det mycket långt från så billigt som det ofta låter i debatten. Ser man till de mest kapabla systemen så är kostnaden för en enda RQ-4 Global Hawk över en miljard kr. Faktiskt ungefär samma summa som en enda F-22, vilket är världens dyraste stridsflygplan. Detta har lett till att USA endast haft råd att köpa knappt 40 st. Den mest kapabla ”attackdrönaren” MQ-9 Reaper är inte heller helt gratis. Erfarenheter från krigföringen i Mali under vintern och våren ledde till att Frankrike nyligen lade en order på 16 st inklusive marksystem till en kostnad av ungefär tio miljarder kr. Som jämförelse kan nämnas att värdet på den JAS 39C som våren 2007 havererade i Vidsel var i ca 270 miljoner kr. Frågan är om drönare verkligen är så ”expendable” som man gärna låter påskina?

    En fördel med drönare som gärna framhålls är att avsaknaden av pilot och besättning ombord skulle göra dem billigare, men inte heller detta stämmer.


    Personal: Bara för att man tar bort piloten ur flygfarkosten behöver det som sagt inte betyda att det inte finns någon pilot. Ofta är det tvärtom. Då drönaren som ovan redovisat tar god tid på sig att överhuvudtaget nå till målområdet och har en lång uthållighet, krävs flera piloter för att genomföra ett enda uppdrag. Piloten kompletteras sedan med minst en operatör som sköter sensorer. Därutöver tillkommer bildtolkar som kontinuerligt ska analysera den information som skickas tillbaka. Ett enda uppdrag kan därmed omfatta flera skift med personal bara för att hålla drönaren flygande. Dessa sitter ofta på baser i det kontinentala USA, medan drönarna är baserade i operationsområdet tillsammmans med underhållspersonal och personal för att styra dem vid start och landning.

    Sålunda är alltså drönarna mer besättningskrävande än flygplanen även om det är så att besättningen sitter i kontrollrum i USA och inte i flygplanet. Risken för personella förluster över fientligt territorium är därmed noll. Ser man till flygunderhållsorganisationen så ska enligt uppgift den amerikanska UAV-kontingenten med MQ-1 Predator och RQ-4 Global Hawk på Sigonellabasen under Operation Unified Protector ha varit 30-50 % större än den svenska Gripenkontingenten trots att det rörde sig om ett liknande antal flygfarkoster och att man befann sig på en amerikansk bas, varvid den svenska kontingenten bestod av en rad förmågor man hade kunnat minska vid operationer i Sverige. (Läs för övrigt denna artikel om arbetsförhållanden för contractors som klargör och underhåller drönare i operationsområdet)


    Å andra sidan

    Den kritiske misstänker säkert nu att alla de här områdena var utvalda för att visa hur dåliga drönare är. Så är dock inte fallet, utan alla är mycket relevanta när man ska utvärdera flygsystem. Finns det då inga områden där drönare är bättre eller är mer användbara än konventionella flygplan och helikoptrar?

    Naturligtvis finns det sådana. Drönarnas stora styrka ligger i att kunna utföra uppgifter som är monotona och tidskrävande, t ex just långräckviddiga spaningsuppdrag eller i framtiden förhoppningsvis flygtransporter och lufttankning. Redan nu har man i USA börjat skissa på en småskalig demonstrator för just lufttankning. För att inte monotonin bara ska flyttas från plats A till plats B, vilket nu är fallet även med de mest kvalificerade drönare som står att uppbåda idag, krävs det dock att systemen blir mer autonoma så man hela tiden slipper ha ett antal personer som sitter i sin container för att övervaka att allting fungerar precis på samma sätt som man hade gjort om man suttit i flygplanet.

    Ett annat område där jag ser en stark framtid för drönare och det i närtid är i form av rotor-drönare baserade på fartyg. Redan nu har tyska flottan korvetter där man ersatt de traditionella helikoptersystemen med just rotor-drönare. Samma sak har skett i den amerikanska flottan. För korvett Visby vars hangar blev alldeles för liten för att vara användbar till någon helikopter som brukas i Försvarsmakten vore detta ett ypperligt koncept. Dock krävs det att nyttolasten på dessa system ökar så att de kan bara med sig sonarer för ubåtsjakt, torped alternativt en militär radar för målinmätning av ytmål. I dagsläget är dessa förmågor icke-existerande till i bästa fall begränsade. Användbarheten i dylika applikationer överlåter jag med varm hand till någon marin bloggare att uveckla.

    Drönarnas stora styrka ligger dock i förmågan att med små system möjliggöra för chefen på marken, oavsett om det är en gruppchef eller en bataljonchef, att ”se bortom kullen” och inhämta underrättelser innan man genomför sin framryckning eller anfall eller för den delen att skydda egen gruppering. Det är i dessa applikationer Försvarsmakten idag använder de stridstekniska och taktiska drönarna i Afghanistan och med stor framgång trots några haverier. Häri ligger idag och under överskådlig framtid den största nyttan med drönare och här bör Försvarsmakten fortsatt se till att hålla sig väl framme och öka ambitionen till att få ner drönarsystem på ännu lägre organisationsnivåer i Armén.

    Här nedan en film tagen av en turkisk civilperson med en kommersiell ”leksak” med fäste och styrning för världens mest köpta sport/hjälmkamera, GoPro. Filmen illustrerar mycket tydligt vilken förmåga man ges för under 10 000 kr så länge man håller sig till enkla och beprövade system.


    FOOTAGE FROM RC DRONE THAT WAS SHOT DOWN BY POLICE / Polis Tarafindan Dusurulen Helikopter [HD] from Jenk K on Vimeo.


    Luftförsvar mot drönare

    För att så efter en oerhörd massa text återgå till seminariets huvudfråga, luftförsvar mot ny teknik och nya hot. Om man ska avgränsa sig till det seminariet kom att handla om nämligen drönare så finns det i dagsläget och under överskådligt tid inget bättre luftförsvar mot drönare än det klassiska luftförsvaret mot flygplan, helikoptrar, kryssningsrobotar och allt annat som motståndaren slänger upp i lufthavet. Kanske inte så förvånande eftersom drönare inte är något hokus-pokus utan flygfarkoster som på samma sätt som alla andra. Det var av den anledningen jag skickade in just frågan på vilket sätt kräver ett luftförsvar mot drönare andra förmågor än bemannade system. Det verkar som Dan Jangblad som fick frågan höll med om resonemanget att ett traditionellt luftförsvar med jaktflyg och luftvärn hanterar även kvalificerade drönare.

    Det Jangblad lyfte var dock risken med de mindre (stridstekniska) systemen som genom sin målinmätning kan orsaka stor skada, men vara kostsamma att bekämpa. Vi ser ju t ex på filmen ovan hur det slutar i att den turkiska polisen skjuter ner drönaren. Må så vara. Man ska dock komma ihåg att dessa system har i sammanhanget extremt korta räckvidder och därför kräver operatörer i omedelbar anslutning till systemen på samma sätt som eldledare. Återigen är också sambandet en gränssättande faktor då dess räckvidd också kraftigt begränsas av plattformens storlek. Här är förmodligen telekrigsåtgärder effektiva om än inte lika effektiva som exempelvis en luftvärnskanonvagn 90.


    Slutsatser

    Drönare i den form vi ser idag och under kommande decennium, sannolikt ytterligare ett tag, är inte något hokus-pokus som kräver en radikalt ändrad organisation eller materielanskaffning för de svenska luftstridskrafterna. På samma sätt som anskaffningen av jaktflyg och kvalificerat luftvärn med tillhörande sensorser ger förmåga att möta signaturanpassade stridsflygplan med stealthegenskap, erhålls förmåga att möta drönare med motsvarande egenskaper och uppdrag. Vi är fortfarande mycket långt från att få uppleva drönare med prestanda ens i närheten av dagens stridsflygplan. Exempelvis talar man i USA om att man inte förrän tidigast på 2030-talet har drönare med överljudsprestanda.

    Jag ser som sagt en oerhörd risk i den svenska försvarsdebatten att drönare på samma sätt som nätverksbaserat försvar av okunnighet blir en slags ny väckelserörelse där mycket knappa ekonomiska resurser satsas på något som aldrig kommer att bära frukt. De miljarder kronor som kastades på olika avarter inom NBF kostade Försvarsmakten en rad andra materielsystem. Exempelvis försvann den krypterade talradion, datalänkarna tog 5 år extra att införa, ledningssystem avvecklades i förtid i väntan på ersättare som aldrig och reduktioner fick genomföras inom andra områden för kompensera förluster – exempelvis splitterskyddade granatkastarsystem.

    Det är av yttersta vikt att man höjer blicken från drönarna och istället koncentrerar sig på luftstridskrafterna som helhet och de brister som finns här och nu i även luftförsvaret. Exempelvis luftvärnssystem med förmåga att bekämpa det som vi i 20 års tid sett som dimensionerande hot, nämligen kryssningsrobotar. Allt detta hade en luftförsvarsutredning kunna avslöja och lägga grunden till att avhjälpa, precis som Liberala ungdomsförbundet ordförande Linda Nordlund förtjänstfullt framhöll vid morgonens utfrågning hos Försvarspolitisk Arena – om man inte av (industri)politiska skäl valt att förlägga luftförsvarsutredningen till en tidsperiod (bortom 2040) där den inte gör någon nytta.

    Läs gärna också inläggsserien om svenska lufstridskrafter idag och imorgon ur ett luftmaktsperspektiv


    Uppdatering 23.30: Läs gärna denna intressanta artikel om besök på Creech Air Force Basen, varifrån merparten av de amerikanska drönaroperationerna kontrolleras. Ger en viss inblick i hur personalintensiva drönaroperationer är.

    Uppdatering 15/7: DN har besökt den amerikanska utbildningen för drönarpiloter.

    Gästinlägg: Få färger på paletten



    Publicerar i dag ett mycket läsvärt gästinlägg signerat McBenke runt de senaste turerna i försvardebatten med fokus på händelserna Almedalen. Mycket nöje! / Skipper

    ------------------------------------------------------------------------

    Almedalsveckan har strax passerat för oss försvars- och försvarspolitikintresserade. Jag tänkte dra några korta reflektioner som även dykt upp på andra bloggar och twitter, men som så här långt har fastnat i huvudet på mig. Den vaksamme har kanske noterat att ett visst lingo politicus verkar har upprepat sig. Från Försvarsmaktsledningen var tonen denna gång ej så konfrontativ mot den politiska diton, och det var tydligt att man istället valde att fokusera på att framhålla det Försvarsmakten gör här och nu. Skälen till detta har framförts på andra bloggar och twitter.

    ÖB talade gärna (nu även på instagram) om hur han känner stolthet över det Försvarsmakten uträttar både i närområdet och i insatser längre bort. Ett värdeord som även Infodirektör Erik Lagersten använt på sociala media. Chefen LedS Jan Salestrand tog även tillfället att på ett seminarie påpeka att det var viktigt att inte svartmåla verksamheten utan fokusera på det positiva som uträttas. Så långt gott och väl. Att inför ett för myndigheten så stort evenemang som Almedalen koordinera budskap och medieträning kan nog bara anses professionellt. Fast när även den moderate riksdagsledamoten och medlemmen i försvarsutskotten Johan Forssell använde orden att det bara målas i olika nyanser av svart börjar en trend märkas. Även ett departementsråd i försvarsdepartementet med bakgrund i Försvarsmakten använde termen svartmålning. Carl Bildts numera klassiska twitter-skäll på författaren Lars Gyllenhaal om att han inte skall svartmåla när han påpekade att Sverige inte har något artilleri, sitter även kvar i bakhuvudet.

    Wiseman har ju förtjänstfullt beskrivit detta i ett inlägg i veckan med tillhörande insiktsfulla kommentarer.

    Utan att vara konspiratorisk kan man dock konstatera att det i tid och rum ungefär samtidigt talats om svartmålning i alla fall. Vem är då detta budskap riktat till? Ja försvarsbloggare som Skipper vars plats jag lånar är ju en kategori. Även den numera ganska stora skara av försvarsintresserade twittrare kan säkert vara en annan. Ingen vill ju vara en svartmålare eller negativ gnällare. Syftet med epitetet är säkert en ryggradsreflex mot avslöjande av egna pinsamma svagheter i argumentation eller påpekanden om att kejsaren är naken. För nakna kejsare kommer att avslöjas i debatten på bloggar och twitter. Själva dynamiken på twitter är till sin natur sådan att om ett politiskt påpekande inte håller faktamässigt eller logiskt kommer det alltid någon med kunskap och insikt och ifrågasätter – direkt till den ursprunglige avsändaren.

    För den ovane politikern eller makthavaren kan detta förstås ses som mycket irriterande och besvärligt. Reaktionerna blir således blandade som t ex hos moderaternas officiella försvarskonto @moderatförsvar som konsekvent aldrig svarar på motfrågor eller som i exemplet med Carl Bildt ovan.

    I försvarsfrågor kan ju den säkerhetsmedvetne tänka att här är det ett problem med att eventuellt sekretessklassad information fritt diskuteras och kastas fram och tillbaka mellan okända individer i syfte att bevisa sina teser. Min erfarenhet är att så inte blivit fallet utan att det fungerat mycket väl samt att säkerhetsmedvetandet är högt. Förklaringen ligger i att de flesta som aktivt deltar i debatten är mycket initierade och verkar välutbildade i frågan. Skälet kan säkert vara att många aktiva är anställda eller före detta anställda i Försvarsmakten och hjälps åt till att hålla debatten på rätt nivå. En av sociala mediers stora styrkor.

    Varför är då debatten om försvarsfrågan så stark i sociala medier och vad vill alla egentligen? Enligt mig så är ett av skälen bland annat den inneboende lojaliteten mot försvaret hos främst officerare. Mediet är dessutom lättillgängligt. Varför kan lojalitet då ta sig uttryck i kritik mot politiker och försvarsmaktsledning. Enkelt uttryckt brinner många officerare för sitt jobb. Och precis som ÖB önskat är många oerhört stolta över sitt yrke och vad som görs varje dag på skjutfält, i stridsfordon i Afghanistan, i kuling på ett havsövervakningspass i södra östersjön, i garnisonsvakten på T2 en torsdagkväll, i vårdhallen på P7 eller svettandes i flygoverallen på ett dammigt flygfält i Mali. Men att bara vara stolt och bara göra precis exakt vad som krävs går ofta mot officerens natur. Man vill göra mer. Man vill göra det bättre och främst vill man tas på allvar av högre chefer om man har konstruktiv och insiktsfull feedback på hur förbättringen skall gå till. När man förbättrat vill man sedan jobba lite till på att ytterligare göra det än bättre. Detta är en av de starka krafter som driver Försvarsmakten varje dag. En kraft som rätt använd gör storverk och borde ligga i alla chefers och ledares intresse att förvalta när så svåra uppgifter som Försvarsmaktens skall utföras.

    När skillnaden mellan alla dessa individers uppfattning om tillståndet i myndigheten skiljer sig från till exempel en politikers, känner man med ovan nämnda lojalitet med sin uppgift en vilja att ta debatten konstruktivt. Särskilt när det uppfattas som om ingen annan, varken journalister eller andra kunniga gör det. Detta i kombination med en viss mognad och oräddhet med att sticka ut näsan, gör säkert att man tar steget.

    Jag kan tänka mig att en del chefer och politiker inte alls ser fördelarna med detta. Jag skulle dock vilja hävda att så länge debatten hålls på den höga nivå den gör idag kommer detta vara någonting som gynnar Försvarsmaktens utveckling och samhällsdebatten i stort. Det krävs integritet och ledarskap för att uppmuntra detta från chefer. Det kommer också att stärka stoltheten över att Försvarsmakten lever upp till sin numera något avsomnade devis Öppenhet, Resultat, Ansvar (ÖRA).

    Jag är stolt över att jobba i Försvarsmakten och jag vill den allt väl. Jag vill att vi skall bli bättre. Jag vill att vi skall få så bra förutsättningar som möjligt att kunna utföra våra svåra uppgifter. Jag är dock inte nöjd med att svepande implicit bli inräknad bland några som svartmålar när så inte är fallet. Jag debatterar och deltar för att jag inte nöjer mig med faktafel och skönmålning, men jag vill samtidigt bidra på ett säkert och konstruktivt sätt.

    Och ja ÖB, jag är stolt - men inte nöjd. Jag vill mer.

    Jag tar härmed tillfället att sno en devis från det sedan länge hädangångna fartyget HMS Starkodder och hoppas att det tolkas som konstruktivt och målat i ljus färg:


    Aldrig nöjd!


    / McBenke

    Patrullbåten HMS Starkodder som tillsammans med övriga systrar olyckligt utrangerades i förtid. Fartyget förde devisen "Aldrig nöjd" i röd runskrift på däckshuset. En devis som inte på något sätt står i motsats till att man är stolt över det man gör och vad man kan. Minst sagt tänkvärt!
    -------------------------------------------------------------------------------

    Gästinlägg är alltid välkomna på bloggen. Är du intresserad av att skriva ett eget gästinägg? Ta kontakt med Skipper genom knappen "kontakt" här ovan. / Skipper